sön, maj 24, 2009 – ADVENTURE

Trött och blodig kom jag fram efter en ruskigt seg sista mil..

SM i trailrunning 2009 gick på den mest extrema banan de kunde hitta och den klassas som Sveriges tuffaste terrängmarathon. Det är nog ingen tvekan om detta då jag inte ens vet hur jag ska kunna förklara hur hård den är. Har sprungit på många platser men den här terrängen tar priset. Tror inte det är många överhuvudtaget, iaf från Arvika som skulle komma runt banan. Definitivt inte under 4h. Banrekordet inför SM-tävlingen låg på 4.10. Säger det mesta. Nya skor hade jag, de är helt utslitna idag. Vilket extremt brutalt lopp.

Banan går i två varv och följer mestadels den vackra Soteleden på tuffa skogs- och bergstigar i ett omväxlande skärgårdslandskap. Här blandas lövskogar med gran och fur, från bergens toppar har man hänförande utsikt över den Bohuslänska skärgården och västerhavet. Den utsikten kan man tyvärr inte njuta av då hela loppet kräver full fokus på var man sätter fötterna för att man inte ska slå ihjäl sig.
Tävlingen genomfördes med ryggsäck/midjebälte innehållande mat, vätska, första förband samt mobiltelefon. Denna utrustning får de tävlande själva stå för. Att man ska ha mobiltelefon med sig är för ifall man skadar sig eller att man blir ståendes utefter banan och inte tar sig någonstans. Vilket har hänt flertalet riktigt vältränade löpare genom åren. Var lite sugen själv att sätta mig någonstans. Ungefär 200 ggr blev jag det på andra halvan av andra varvet.Terrängexempel från årets SM-tävling, orienterarveteranen farsan har problem att gå i terrängen. Springa, går det??

Trail running är en av de mest extrema typerna av löpning skulle jag vilja hävda och fysiskt väldigt krävande. Man använder varje muskelfiber i hela kroppen när man parerar för rötter, hoppar över stenar och grenar, klättrar upp och nedför branta bergsslutningar eller springer genom blötmyrar. Just på den här banan är troligtvis de många meterhöga hoppen man gör nedför klippor som ”tar” mest på kroppen. Balansen är också otroligt viktigt då underlaget aldrig är jämnt.
Sönderslagen och ganska tröttkörd

I början på tävlingen ledde jag tävlingen tillsammans med en flerfaldig SM-guldmedaljör på multisport. Multisportkillarna är starka på sådana här krävande lopp. Märkte tyvärr själv ganska tidigt i loppet att det inte var riktigt min toppdag denna gång. Kroppen var inte riktigt 100% och i slutändan så gör det ofattligt mkt på en sådan här galet krävande bana. Varför inte formen var på topp kanske många tror berodde på att jag körde tävling i Norge på torsdag. En del tycker säkert det var för nära inpå, kan va så men det tror inte jag utan jag tror mer det berodde på att man gick upp klockan 05.00 för att åka ner och tävla gjorde mer på dagsformen. Det är inte optimalt, på en ”vanlig” tävling kanske det inte märks så väl men här gör det definitivt det.

Efter ungefär en mil så kom de två som blev etta och tvåa upp i rygg på oss och låg där ett tag. Sen gick dom om oss och jag lät dom gå iväg lite väl enkelt. Var inte trött i det läget men tänkte jag kunde tjäna på det i längden att ta det lugnare på första varvet. Låg där tillsammans med multisportarn och en Polack som tydligen gjort 2,40h på ett terrängmarathon så han var rätt hård. Dock är det så att på andra halvan av ett sådant lopp går det inte att öka då varje stegisättning kräver enormt fokus och är man då trött så går det helt enkelt inte att springa fort.

Sista milen blev en plåga och där känns varje kilometer som en evighet. Tidsavstånden blir enorma. Minuter på ett vanligt marathon blir 5-10 minuter här. Det ser man på dom som tappade på mig under andra varvet. Helt extremt.

Så det blev en bronsplats på SM bakom vinnaren Patrik Gustavsson och en lättfotad orienterarkille på andra plats. De båda hade en riktigt ”bra” dag, det är det ingen tvekan om. De passade också extremt bra för denna banan då de är lätta och smidiga i kroppen. Han som vann har bla tagit medalj på vanliga marathon-SM 3ggr (2 silver, 1 brons), har 2 SM guld i triathlon och han har även guld från vanliga terräng-SM. Sen har han varit med på VM i triathlon. Han tränade också väldigt mkt med ryggsäck i skogen berättade han efteråt så det var en värdig vinnare som har legat på hög nivå i många år. Tror han gjort under 1.06 på halvmaran också. Kommer inte ihåg vad killen hette som blev tvåa men han gjorde ju ett toppenlopp och banan passade nog honom extremt bra, tror han har varit med i landslaget i orientering. De var båda klart under 3.40 i tid och jag hade 3.49. Sedan var det väl tio minuter till bakåt. Tidsavstånden blir som sagt enorma i den här terrängen så tiderna säger inte värst mkt egentligen. SM-placeringarna är viktigast. Men många var under förra banrekordet och det säger en hel del om vilken klass det blev på fältet när det blev SM-status på tävlingen. Då kommer de mest extrema idioterna till start ;-)..

Med tanke på dagsformen jag hade kunde jag nog inte gjort mkt mer än vad jag gjorde egentligen och ser man på de killarna som är bakom så får man vara nöjd. Slår man dessutom det gamla banrekordet med 20 minuter så har man väl ändå gjort det helt ok och det fattades egentligen bara det där lilla extra för att det skulle blivit en ännu bättre placering.

Superbra stöd från mina supporters Maria och farsan som åkte runt lite överallt på banan och peppade.