Ibland händer det tyvärr saker i livet som man inte kan
påverka. Som när någon som står en nära insjuknar i en sjukdom som obarmhärtigt
bara kan leda en väg. Då känns det ganska hopplöst. När jag gick runt huset
uppe i Gunnarskog så slog det mig att farsan förmodligen aldrig mer kommer återvända
tillbaka dit. Ingen som tar emot när man hälsar på och frågar en massa saker om
skogen, träning eller annat. Plötsligt kom så många minnen farandes i en
rasande fart. Kändes som hela livet gick i repris och jag mindes saker som jag
hade förträngt. Allt spelades upp i min hjärna igen, kändes tungt men kanske är
det nödvändigt. Ibland måste man se bakåt för att komma framåt.

Den cancer som farsan drabbats av i bukspottkörteln har en
mycket hög dödlighet om man läser om den. Men rättare sagt är att alla dör av
den förr eller senare. Det lömska med denna cancertyp är att den sällan
upptäcks förrän den är stor nog att trycka på organ som ligger intill och då är
det egentligen redan kört.

För mig är pappa inte den man som just nu ligger på
sjukhuset och behöver hjälp för att komma ur sängen. För mig och för alla som
känner honom är han den urstarke med outslitliga krafter. Den hjälpsamme som
först jobbade, sen sprang 25 km rakt ut i skogen för att därefter åka och hjälpa
någon annan med snickrande, reparera tak, plantsättning, gräsklippning eller
med egentligen med vad som helst. Ingenting var någonsin ett problem. Alltid
positiv inställning till allt. Tills nu – när att sitta upp på sängkanten är ungefär
lika ansträngande som att springa en hel 3-dagars fjällorientering. Då kan man
förstå att man inte har riktigt samma positiva inställning längre men det tog
länge innan den inställningen blev sämre, förmodligen längre än hos alla andra jag
själv stött ihop med.

Innan snön kom i vinter tog vi skogspromenader med ryggsäck i
tung terräng som inte så många klarar, nu 4,5 mån senare är krafterna försvunna.
Långt bort. Hemskt att se. Det måste vara bland det värsta man kan råka ut för.
Kroppen tynar fullständigt bort. Starka muskler som nu försvunnit. Jag skulle
göra vad som helst för att rädda honom. Skulle ställa mig i vägen och slåss mot
vilket monster som helst, men jag kan inte komma åt det här monstret och det
plågar mig. Det plågar mig fruktansvärt att inte kunna göra något. Men på något
sätt tror jag ändå att farsan är beredd att möta sin skapare då han ej räds
själva döden men jag vet att han räds den hjälplöshet som han just nu befinner
sig i. Det är inte hans liv. Hans liv är precis tvärtom, i det livet är det han
som hjälper alla andra. Som vanligt. Återstår att se om hans skapare är redo
att möta honom. Blir jobbigt för den däruppe…

Jag är riktigt knäckt just nu. Var så otroligt ledsen när
mamma tog farväl men det här är och kommer att bli mycket värre är jag rädd
för. Känns som jag inte kommit över mammas död ännu. Cancern tog henne. Och
denna hemska sjukdom gör att farsan försvinner. Pappa som har så stor del i att jag själv är den jag är
idag…