Hade återigen en ”knasig dag” på en tävling denna sommar. Påminde om hur jag upplevde Arvika stadslopp. Tävlingen som erbjöds var natursköna Häljebodaloppet. Ett litet favoritlopp. Min förhoppning var att springa fort, en bit fortare än banrekordet jag satte på banan med nerkörd kropp efter en lyckad Sverigecup i multisport med en effektiv tävlingstid på 19 timmar och 30 minuter, en totalsträcka på 256,6 km med 19803 kcal förbrukade. Har även 5 segrar här sedan tidigare. 
Ifjol på samma bana hade jag ingen dunderform och sprang med en stukad och hårt tejpad fot och fick stryk med några sekunder men nu hade jag varit bättre innan så hoppades på bättre kapacitet. Fjolårets segrare Hans Edvardsson bosatt i STHLM skulle nog bli tuffaste motståndaren tänkte jag innan start. En löpare vilken gör runt 33 min på milen.
Startskottet small och efter några hundra meter hamnade jag i täten och körde på i ett kontrollerat lagom hårt tempo med övriga fältet bakom. Kände dock snart att nått inte stämde och efter 2 km så var jag i stort sett helt färdig. På väg uppför backen till klätten och bergspriset fick jag börja gå!? Edvardsson försvann utom synhåll och dessutom sprang Andreas Blomgren och Frykblom om mig och försvann. Jag bröt därmed i stort sett loppet ett tag och fortsatte gå. När jag kom uppför värsta stigningen så började jag jogga och när det planade ut sprang jag på lite igen. Måste ju ta mig till mål ändå. Upptäckte Anders och Andreas en bit framför mig och höll jämna steg med dem genom skogen.
När jag efter skogen kom ut på grusväg igen så började jag ta in på de framför igen men det gick grymt segt. Lindmark satt med hunden efter vägen som publik och vad jag tyckte just då såg ut som ett frågetecken när han fick se mig komma efter Andreas och Anders 🙂 – Sa till honom att ”jag vet inte vad som hänt med kroppen idag”. På ett backkrön tog jag sedan ikapp Anders som slet på bra, därefter sprang jag ikapp Andreas i en utförsbacke ganska snabbt. AB låg då runt 20 meter före Anders. Har i bästa form några växlar till jämfört med dessa grabbar så det var väl därför jag kunde göra detta trots att kroppen protesterade.
Andreas såg inte att det var jag som kom utan trodde det var Anders och körde på ordentligt genom skogen för att bli av med honom. Borde ha visat vem det var så skulle han kanske blivit spakare 😉 men i det skick jag var så orkade jag inte öka tempot sista biten och i en motbacke som knappt är en backe fick Andreas en lucka så jag kom in som trea. Kan knappast bli besviken då kroppen liksom inte är med alls, det handlar inte om dålig dagsform utan det är nått annat för nivån jag presterar här och i Arvika stadslopp tidigare i sommar är så ofantligt under den nivån jag håller som bäst, och även som sämst. Hade jag ex sprungit såhär i triathlonstafetten för 14 dgr sen så hade vi inte vunnit kan jag lugnt säga.
Frågetecknet är varför det blir såhär? Riktigt skumt faktiskt. Idag kände jag mig dock lättare.
Hade farsan sett mig i Häljeboda denna dag så hade han funderat på vad jag höll på med men han hade även sagt att jag tror det blir nått helt annat nästa gång du tävlar. Det tror jag också!
