Traditionell julaftonstur med Nilsson. Såg fram emot denna
tur, som alltid, men var lite orolig för hur mycket jag kunde bära i ryggsäcken
och orka jobba med vedhuggning mm med mina knäckta revben som smärtade ganska
ordentligt. Alternativet att stanna hemma fanns inte så det var bara att köra
på så fick man ta smärtan efter hand den kom. Första gången jag haft
smärtstillande medicin med ut i skogen och skulle jag bli liggandes så skulle
Nilsson bära ut mig, det visste jag. Vi lämnar ingen kvar efter oss. 
Turen blev denna gång förlagd till områden norr och nordväst
om Ritamäki. Finngården Ritamäki är en av Sveriges bäst bevarade och den sista
finngård i Sverige som bebotts och brukats på traditionellt vis. Gården
övergavs 1964. Händelsen markerade slutet på en över 300-årig epok som inleddes
i slutet av 1500-talet då de första svedjebrukande finnarna sökte sig över
Östersjön för att bosätta sig i obefolkade skogsområden i mellansverige.
Dessa finnskogar som erbjuder fin natur och ett annat klimat
än nere i dalgångarna kring Arvika. Vi hade 1-2 grader kallt i Arvika vid
avfärd och uppe vid sjön Lomsen söder om Ritamäki var vi strax över -10 grader.
Och det skulle bli ännu kallare, -17 mätte vi upp och med den luftfuktighet som
råder i början på vintern bet det ordentligt i kinderna. Vi tog oss över
gränsen en bit väster om Kissalamp, ett ödetorp som uppfördes på 1700-talets
senare hälft på svenska sidan av Varaldskogen. 
Vi tog oss obemärkta in över den norska gränsen när mörkret
hade lagt sig. Det är alltid en speciell känsla att korsa gränsen på detta ställe då
det också finns många krigsminnen förknippade med världskriget i dessa trakter.
Man undrar varje gång över hur det skulle ha varit som svensk att ta sig över
gränsen till det tyskockuperade norge. Här passerade också norskar på flykt
undan tyskarna, en del kanske för att organisera sig och skaffa sig kraft för
att åter ta sig tillbaka in i norge och kämpa mot ockupanterna. ”Flyktingruta”
som gick där vi just i detta satte våra fotavtryck i den snötäckta marken
kallades för Vingersruta, och den gick mellan Norsenga og Kissalamp, en sträcka
på ca 40 km. Denna flyktväg användes från försommeren 1942 och fram til krigets
slut. Under dessa tre år, blev ungefär 2000 personer förda i säkerhet på detta
sätt. Denna led räknades som en av de säkraste i hela landet och ingen blev
fasttagen under den tiden ”ruta” var i drift.
Bakgrunden till ”ruta” ligger i att under
krigsåren skapade de tyska ockupationsstyrkorna Grensesone Øst, en särskilt kontrollerat område längs den svenska
gränsen från Nord-Trøndelag i norr till Halden i söder. Den som bor eller rör
sig inom området behövde tillstånd. Tysklands målsättning var att begränsa
flyktmöjligheter till Sverige, samt att stoppa smugglingen av vapen och
materiel till motståndsgrupper. Sonbegränsningar gjorde det svårare att fly.
För dem som försökte var de så kallade ”grenselosene” oerhört viktiga.
Loserna (lotser, guider etc) var män eller kvinnor som kände till trakterna väl som
hjälpte flyktingarna att komma i säkerhet i det sista och avgörande skedet. Gränspolis
och tyska patruller kunde dyka upp när som helst, vilket nog gjorde situationen
som flykting eller gränsguide till en nervig upplevelse. Idag är gränsgatan
bara en slags symbol för de flesta av oss. Det är obestridligt en konstig tanke
att under kriget betydde denna ”gata” liv eller död för fler än vi
inser. Medan vi under denna turen kan gå kors och tvärs över gränsen precis som
vi ville, kunde flyktingarna bara drömma om detsamma under tiden Tyskland
ockuperade Norge.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Vi pratade vidare om detta faktum och hur vi själva skulle
uppträda om vi hade kunnat skruvat tillbaka klockan ungefär 70 år, medans vi
rörde oss vidare in i Norge längs en blötdråg som gick genom ett vilt landskap.
Terrängen bjöd på ett rikt myrkomplex, bestående av naturskog, myrmarker och en
speciell biologisk mångfald.
När vi efter en rejäl strapats genom vild terräng kom till
den tänkta lägerplatsen enligt ursprungsplanen, så kunde vi efter ett tags
rekande konstatera att det var en alldeles för liten vedtillgång för oss. Så vi
tog ett snabbt beslut om att gå vidare och vika österut mot ett annat område
där vi trodde möjligheterna att hitta död ved skulle vara bättre. Innan vi kom
fram till reservlägerplatsen så gick jag ner mig till låren i ett kärr och blev
rejält frusen om fötterna.
På reservlägerplatsen satte vi snabbt upp en brasa och fick
upp värmen på ett bra sätt. Det kändes hur temperaturen sjönk men med en brasa
är det ett mindre problem. Vi stannade två nätter vid samma lägerplats och tog
rejäla turer över ett stort område. Eftersom regn var uteslutet denna gång så
hade vi skippat tält och hade det fint därute i skogen. På vissa ställen är
naturen oerhört fin och det är inte konstigt att det finns stora naturreservat
på både norska och svenska sidan av gränsen. Allt som allt blev det en mycket
lyckad och trevlig tur. Trots knäckta revben gick det att genomföra turen på
ett relativt bra sätt, fast lite ont hade jag allt..
