Borejoggen
blev stor succé för TEAM FORIMP. Både Frida och André kunde vinna
samt att vi hade Mona, som bara dagar innan kört bra på tempo-sm i
cykel på tredjeplatsen. Mycket starkt. Att Frida som nyligen vunnit
SM-guld skulle gå bra var det ingen tvekan om och när hon släppte
loss sina krafter från kyrkan och in till mål var det bara de allra
främsta herrlöparna i startfältet som löpte snabbare. Att André
skulle var den mest värdiga vinnaren var det ingen tvekan om då han
har varit med i toppstriden i nästan alla år han deltagit (11 år).
Så det var grymt kul att han äntligen fick vinna, i sin hemkommun.
Det är faktiskt roligare som teamledare att se andra lyckas, efter
så många års gediget arbete, än att själv prestera bra. Tycker
det är fantastiskt roligt att se Teamet nu och dessa duktiga
idrottare som gör fantastiska resultat gång på gång.

Nuförtiden
när man inte satsar själv så spelar det mindre roll hur resultatet blir
men man vill ändå känna att kroppen funkar. Då är man nöjd och det
kan jag väl säga att det gjorde det inte riktigt i Borejoggen. För
jag var faktiskt med även om jag var långt ner i resultatlistan. Det
viktigaste var dock att vaden inte skulle bli sämre då jag ännu
känner av den lite ännu men under själva loppet gick det ganska
bra.

I
början på racet kändes det ganska lätt och jag märkte att
syreupptaget var helt ok än då jag tog in på många i första
långa backen. När jag kom upp och det började gå utför märkte
jag dock att jag var chanslös mot de flesta runt mig, och det är ju
för att man inte kört några intervallpass eller race på länge.
Kunde inte löpa ut utför på något sätt som man gjorde förr och
där man förr om åren vilade kände jag att jäklar vad det tar på
benen i medluten. Efter ca 5km fick jag dessutom känning av håll
plus att benen var slut så det blev en rejäl plåga in i mål men
vaden höll och jag fick en genomkörare som jag vet höjer min form
rätt rejält.

Därför
såg jag fram emot Arvika stadslopp som jag tog Borejoggen som en
genomkörare till. Tyvärr blir det tråkigt nog ingen start där då
jag fått feber, som legat på 40 grader. Jäkligt synd för det hade
varit kul att se om det gav såna resultat med ett race för benen
som jag tror det skulle göra nu med tanke på enbart jogg som
träning samt åldern. Ifjol gick det riktigt bra på Arvika
stadslopp utefter förutsättningarna och kunde löpa på bra hela
vägen utan att förta mig. Vann med ca 30 sek har jag för mig. Ca
19,30 hade jag tror jag. Men det var stor skillnad mot 2013 då jag
körde i halvmaratonfart hela loppet och joggade sista biten då jag
ledde med över en minut och sprang på 18,57. Hade jag löpt max den
gången hade jag sprungit riktigt fort. Ändå ska man veta att jag
var bättre tränad året innan, 2012 men hade fått järnbrist en
tid innan loppet och var helt slut efter bara 2 km. Hade väl 20,18
det året och de vann på 19,58. Så resultaten har varit varierande
från min sida och det har oftast inte berott på hur bra tränad man
varit utan andra tillfälligheter. Nu är man dock dåligt tränad
men skulle förmodligen fortfarande en bra dag kunna utmana de flesta
från Värmland då man lyfter sig lite extra på hemmaplan.

Men
det får bli ett annat år!