SM
i springskytte arrangerades i år av Uppsala läns pistolskyttekrets.
Tävlingsplatsen var Ekebyboda Skyttecentrum som låg c:a 10km norr
om Uppsala. Vi var tre från i I2 skf som åkte dit tillsammans från
Karlstad på tävlingsdagens morgon. Vi tre var också de samma som
deltog i stafettlaget från de tidigare åren där vi hade ett guld
att försvara. Lagledare och tävlande Hans mötte upp på plats. Jag
hade i bagaget tre år!!?? i rad vunnit i H21 och jag visste att i år
kommer det bli mycket svårt att försvara titeln. Ju fler ggr det
går bra, desto närmare ett nederlag kommer man rent statistiskt och
så är det. Dessutom så hade jag med mig en säsong där egentligen
ingenting fungerat då jag varit skadad i stort sett hela säsongen
förutom tidigt i våras.
Men
jag visste att på ett SM brukar jag kunna höja mig lite extra rent
fysiskt då man tänder till i skallen och får lite extra krafter.
Så har det alltid varit och så blev det även i år. Hälsenan som
varit mkt illa däran hela säsongen visste jag skulle göra ont,
framförallt på tävling nr 2 för dagen, stafetten. En sista gång
denna säsongen får jag ta en rejäl smärta och hoppas det håller
ihop.
Vi
gick tillsammans runt banan och konstaterade att det var lite
otydligt å några ställen som vi korrigerade med arrangörerna. De
var nya på att arrangera SM i springskytte så det var några grejer
som inte fungerade riktigt (bland annat resultatservicen) som det
brukar på SM men banan var trevlig.’
Visste
inte förrän på prisutdelningen hur det hade gått då jag fick
lite problem med skyttet på framförallt sista skjutningen utan
stödhand. Men jag var åtminstone snabb i genomförandet hela vägen. Fler hade dock problem i H21 klassen och värsta
konkurrenterna sköt bort sig ur leken på de sista stationerna så
det blev otroligt nog ännu ett guld till samlingen. Med bra resultat
från de övriga i laget blev det dessutom lagguld.
Nu
var det dags för det mest prestigefyllda – SM-stafetten som avgörs
i ett grymt tempo med snabbt skytte. Vi var titelförsvarare för 6:e
gången då vi haft bra flyt flera tillfällen och gått segrande ur
duellen med framförallt Stockholmspolisens skytteförening som varit
tvåa efter oss dessa gånger. Marcus startade för oss men sköt
sämre än han brukar så vi låg en bit bakom. När jag tog över så
hade vi en bra bit upp. Jag gjorde en av mina sämre stafettsträckor
men lyckades ändå få upp laget till medaljplats, främst tack vare
att de andra lagen framför sköt bort sig ännu mer. Till ledande
stockholmspolisens 1:a lag som gjort två av sina bästa
stafettsträckor som jag har sett var försprånget ointagligt.
Dessutom hade de sin bästa och löpstarkaste skytt på
sistasträckan. Det såg ut som det hela var helt klart och efter
första skjutningen på första sträckan där deras kille sätter
allt så var det solklart. Men kom ihåg att en tävling är ALDRIG
avgjord förrän man korsar mållinjen och detta vet jag vis av många
års erfarenheter. Jag var nöjd med medaljplats och att
stockholmspolisens lag äntligen efter 6 års kamp få ta oss var de
verkligen värda, detta efter en mkt bra stafett samtidigt som jag
och Marcus inte når upp till våran normala nivå. Så det kändes
rättvist.
På
sista skjutstationen händer dock det osannolika att deras kille får
vapenfel på sin pistol och får inte iväg skotten. Tiden går och
går och när han börjar skjuta kommer våran Lars Persson in till
skjutningen. Lars satsar vilt och skjuter mycket mycket fort men får
en straffrunda. Det får också stockholmspolisens kille som får
nervdaller och eftersom Lars är först in i straffrundan kan vi
återigen vinna, för 6:e året i rad. Helt osannolikt och på ett
osannolikt sätt, nästan så man kan bli religös och tro på högre
makter efter detta.
Så
jag summerar alltså ett SM- med TRE SM-guldmedaljer, återigen. Helt
sanslöst! Jag som trappat ner för länge sen. Nästa år går SM på
hemmaplan i Karlstad och hoppas jag är hel i hälsenan då för det
blir mkt roligt med detta. Ska träna en hel del skytte nästa säsong
har jag tänkt mig.
