ADVENTURE

Skrev ihop en artikel till GunnerskeNytt om ”Vaggelinjen”, som ligger mig varmt om hjärtat. Som barn sprang jag själv i skyttegravarna och värnen i Gunnarskogs skogar, och än idag finns tydliga spår kvar som påminnelser om beredskapsåren och vår historia. Min farfar tjänstgjorde för Sveriges säkerhet som gränsförsvarssoldat i dessa skogar, och hans insatser gör att platserna betyder ännu mer för mig…

GûnnerskeNytt är en lokal tidning om Gunnarskogs hembygd, utgiven av Gunnarskogs bygdelag, med fokus på bygdens historia, aktuella evenemang, föreningsliv och berättelser från området.

Artikeln i GûnnerskeNytt: Historia/Gunnerske-Nytt Vaggelinjen.pdf

Texten med fler bilder nedan:

GUNNARSKOG/SÄLBODA. I skogarna runt Fredros, Sälboda och Vårforsen – ja, i nästan hela Gunnarskog – syns spåren fortfarande; stenblock, rostiga taggtrådsstolpar, gjutna betongvärn och övergivna skyttegravar. Här löpte den värmländska huvudlinjen – Vaggelinjen – som under andra världskriget skulle stoppa ett tyskt anfall från Norge. Värmlands försvar byggdes i tre steg, med Gunnarskog som ett av navområdena. Tre linjer – ett mål: vinna tid mot en angripare.

1) Gränsnära linjen – ”varierande djup”
Direkt innanför norsk-svenska gränsen i varierande djup skapades ett pärlband av spärrar, värn och ställningar. Sträckningen var från Eda i norr till Töcksfors i söder. Syftet var att fördröja och bryta upp en första framstöt, tvinga fienden att stanna, gruppera om – och gå rakt in i förberedda skottfält. Närmare studier tyder på att försvaret avsåg att tillåta ett begränsat intåg över Eda tull, leda fienden ner mot Bysjön och därefter stoppa framryckningen. Angreppet skulle mötas med korseld från flanker där starka ställningar var utbyggda.

2) Vaggelinjen – Älgå–Jössefors–Brättne–Sälboda–Vårforsen–Fredros–Torsbyställningen
Detta var Värmlands verkliga ryggrad. Linjen utnyttjade den svårforcerade terrängen genom Gunnarskog; älvar, sjöar, myrar, blockterräng och smala vägpass. Vaggelinjen bands samman av betongvärn, skyttegravar, pansarhinder, mineringar och sprängberedda broar – ett sammanhängande system, inte enstaka bunkrar. Vaggelinjen gick genom mark som tyskarna ogillade och en tysk framryckning hade blivit krävande. Från 1942 bevakades dessutom Värmlandsgränsen av välutbildade, erfarna soldater.

3) Den inre linjen – Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsbyställningen
Som sista spärr låg en tredje, djupare förskansning tvärs igenom länet. Här skulle striden kunna fortsätta även om fienden bröt igenom längre västerut. Borgvik, Vikene och Torsby pekades ut som avgörande nyckelplatser – tre portar som absolut inte fick tappas.

_{Befästningszoner Värmlands försvarsområde (Fo 52) med Vaggelinjen. Hemlig tom 1995.}

Genomtänkta terrängval

Befästningarna placerades där terrängen gav naturliga fördelar: höjdryggar med god sikt, älvar, smala passager mellan sjöar och myrar samt vägkorsningar där fienden tvingades bromsa in. Eldsektorer lades så att fientliga förband skulle styras in i överlappande skottfält från flera riktningar. Avståndsmärken i terrängen, som en ensam tall eller en stor sten, fördes in i eldplanerna så att inskjutning kunde ske i förväg. Skansar, värn och skyttegravar låg tätt. Vägar spärrades med betongblock och pansarhinder.

Materialtransport via järnväg

Närliggande järnvägsstationer blev avgörande för försörjningen till försvarslinjerna. Charlottenberg, Årjäng, Koppom, Vännacka och Skillingfors betjänade direkt linje 1 – gränsnära linjen. Ottebol, Jössefors och Jössefors Östra kanaliserade tillförseln mot linje 2 och Gunnarskog. Navet var Ottebol, som blev huvudstation för skanssystemet längs vattendragen mellan Glafsfjorden och Gunnarskog, och där pågick en intensiv järnvägsverksamhet under hela kriget.

”Tio mil befästning skulle stoppa tysken”

Så rubricerade Nya Wermlands-Tidningen en artikel om Vaggelinjen. Linjen beskrevs som ”ett verkligt avskräckande försvarsverk”. Under general Axel Rappes ledning växte försvaret från tidiga gränsspärrar till en sammanhängande, djup försvarszon. I en skrivelse daterad 17 mars 1943 skickade Rappe – då militärbefälhavare – in ett förslag till ”permanenta befästningar” inom en kostnadsram på 1 500 000 kr (ungefär 40–41 miljoner i dagens penningvärde). Där specificeras bland annat att skyddsrum skulle tåla 100 kg-bomber och att tidigare avbrutna hinderlinjer – de berömda ”1000‑punkterna” – måste fullbordas med väg- och järnvägsspärrar samt mineringar. På marken följdes arbetet upp i detalj. I tjänsteanteckningar från 1943 om bland annat Allstakan södra (värnplats 148) diskuteras pansarvärnspjäsens fria bredd (155 cm), skyddsrum, pansarvärns-garage och otillräckligt dimensionerade hinderlinjer. Bakom den stora strategiska försvarsplanen låg precisionsarbete ända ned på centimeternivå.

”Ingen jävel fick släppas förbi här”

_{Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras.}

Byggnation och skansar

Under beredskapsåren uppfördes totalt 123 skansar i Värmland. Varje skans var i regel avsedd för ett gränsförsvarskompani, förstärkt med en eller flera kulsprutegrupper, pansarvärnsgrupper och liknande enheter. De snabba tyska framgångarna i Europa oroade överbefälhavaren, general Olof Thörnell. Hösten 1941 påbörjades därför anläggning av pansarhinder av bruten granit, lagda i en till tre rader. Prov visade snart att blocken kunde skjutas sönder, och hindren ersattes med betong. Efter forceringsförsök med stridsvagn m/42 i Brunskog fastställdes standarden; armerade betonghinder i tre rader, kompletterade med minor och taggtråd. Utbyggnaden färdigställdes 1942. Pansarhindren kompletterades av olika vägspärrar – såsom spärrblock, tippspärrar och balkspärrar. Skansarna bemannades vanligen av täcktrupper ur Landstormsregementet (L 2) under överstelöjtnant Hjalmar Lövgrens befäl, med stabsplats i Arvika. År 1942 omorganiserades L 2 till lokalförsvarsförband, och täcktrupperna sammanhölls i ett till sex gränsförsvarsbataljoner.

Några av Vaggelinjens skansar

Skans nr 141 – Brättne. Byggd 1940–1941 för en pluton. Låg längs Kollboforsen och Vaggeälven fram till bron vid väg 61. Anläggningar: kulsprutehatt (stål-/järnkupol), öppen kulspruteställning, pansarvärnsgarage och sammanhängande värngångssystem. Ksp-värn nr 10d hade fullträffstäckning och järnkupol på taket och beskrivs i nutid som det bäst bevarade i skansen.

Skans nr 142 – Sälboda. Byggd 1940–1941 för en pluton. Uppgift: stoppa en fientlig framryckning längs vägen från Nysockensjön. Huvudanläggningarna låg runt Sälboda gård och kraftstationen. Ksp-värn nr 19a med fullträffstäckning låg strax söder om kraftstationen. Skyddsrum sk36 (plats för 36 personer) fanns nära ladugården, helt nedsprängt i marken.

Skans nr 142a – Tollesrud. Byggd 1940–1941. Karaktär: bevakningslinje med en stark stödjepunkt söder om fastigheten Lillåsen. Stödjepunkten flankerades av två ksp-värn med fullträffstäckning och järnkupoler.

Skans nr 152 – vid sjön Treen. Skansen var belägen på båda sidor av landsvägen vid östra sidan av sjön Treen. Fredros blev inte bara en spärrpunkt – 1945 användes området också för hemliga bombtester, där effekten av bomberna mättes i detalj för att utveckla framtidens befästningar. Tre bombomgångar genomfördes med lätta bombplan B 17 från F 7 (Skaraborgs flygflottilj). Sammanlagt fälldes cirka 45 bomber i kalibrar 50, 250 och 500 kg.

_{Rapport från bombfällning mot skans 152 (Fredros) den 29 maj 1945}

Skans nr 162 – Klockargården. Byggd 1940–1941 som ett knutpunktsförsvar. Belägen cirka 3 km sydost om Mitandersfors; spärrade vägen mot Gräsmark och söderut mot Gunnarskog. Anläggningen låg på båda sidor om vägen och avgränsades i öster av Bogsälven. I skansens norra del fanns ett värngångssystem med en kulsprutehatt och en ksp-ställning. Pansarhinder på båda sidor om vägen.

(utan detaljerad beskrivning här)

• Skans nr 145 – Gunnarskog
• Skans nr 148 – Allstakan (södra)
• Skans nr 150 – Allstakan (norra)
• Skans nr 163 – Mitandersfors
• Skans nr 1006 – Gunnern östra
• Skans nr 1007 – Gunnern västra
• Skans nr 1008 – Lyckan
• Skans nr 1009 – Lövsjön (bland annat Fältsjukhus – bergrum för 48 personer)
• Skans nr 1011 – Nordsjöbruket
• Skans nr 1012 – Gränsjön
• Skans nr 1015 – Mangen

Begrepp (kort förklaring)

• Ksp-värn: Värn för kulspruta (ksp).
• Kulsprutehatt/järnkupol: Pansrad kupol som skyddar kulspruteställning.
• Fullträffstäckning: Skydd konstruerat för att tåla direkta träffar från fientlig eld.
• sk36: Typbeteckning för skyddsrum med plats för cirka 36 man.

9 april 1940

Osäkerheten var total efter Nazi-Tysklands attack på Norge. Skulle Sverige stå näst på tur? Den frågan gav Värmlands försvar ny tyngd, och kort därefter började försvarslinjerna i västra Värmland grävas, gjutas och mineras – i tre parallella djup.

”Ingen jävel fick släppas förbi här”

Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras. Den sammanfattar strategin med de tre linjerna: 1. Fånga upp fienden tidigt i gränszonen. 2. Slita ut och bromsa fienden i Vaggelinjen – med Gunnarskog som en av huvudsektorerna. 3. Ställa upp den sista, tunga spärren längs Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsby. Misslyckades steg ett och två skulle Borgvik, Vikene och Torsby låsa läget och köpa avgörande tid. Hotet om en tysk framryckning via Norge gjorde att Värmland blev landets tyngst bemannade gränsavsnitt. Under sommaren 1943 hade Sverige under beredskapsåren fler inkallade förband än vid någon annan tidpunkt. I Eda roterade 24 bataljoner under krigsåren – med 40 dagars intervall. Totalt uppgick styrkan då till 367 000 personer, varav 211 000 tillhörde armén, och omkring 85 000 soldater var placerade i Värmland. Orsaken var att transiteringsavtalet med Tyskland avbröts den 29 juni. Överbefälhavaren bedömde att ett tyskt anfall troligen skulle ske via Eda–Arvika–Karlstad med målet att snabbt erövra Stockholm och därmed framtvinga en svensk kapitulation. 1961 blev det känt att Tyskland faktiskt hade långtgående planer på att anfalla den 1 juli 1943 klockan 02:00. De tyska planerna för att invadera Sverige under andra världskriget hade flera olika namn, men det mest kända är ”Operation Polarräv” (tyska: Operation Polar Fuchs). Hitler sägs ha avblåst anfallet bara ett dygn före den planerade tidpunkten. 

Sälboda i beredskapstjänst

Under beredskapstiden bidrog såg-, hyvleri- och snickerifabriken i Sälboda till försvaret med byggnadssnickerier, ammunitionslådor samt plank och bräder för att förstärka skyttegravar. En av arbetarna, Per Gävert, tjänstgjorde samtidigt i 18:e gränsförsvarskompaniet (I 2/L 2), som främst bemannade befästningar nära norska gränsen – bland annat i Häljeboda – efter att han tidigare (1940–41) gjort beredskapstjänst i Tornedalen. Flera av anläggningarna nära gränsen avslöjades i detalj för tyskarna i Norge genom svensk spionverksamhet. Den 25 november 1944 greps en misstänkt agent på Charlottenbergs järnvägsstation. De röjda målen omfattade bland annat befästningar på Klätten i Häljeboda, en skans vid Vassbottens nordspets (Allstakan), ett ammunitionsförråd vid Håvildsrud, vägspärrar vid Håvildsrudshöjda och Håvildsrudssätra samt ett elektriskt minfält längst vägen från Kyrkskogen.

_{Soldater från 18. Gränsförsvarskompaniet vid Vällens utlopp intill stenbron i Häljeboda. Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är okända. Foto: Okänd}

Arvet efter Vaggelinjen

Delar av Vaggelinjen finns ännu kvar; värn, skyttegravar, betongfundament och sprängrösen. De påminner inte bara om krigsåren – utan också om hur Sveriges frihet vilade på ett minutiöst planerat försvar. I Gunnarskog kan man fortfarande gå i skyttegravarna som utformades för att styra en angripare in i korseld. Och bakom varje betongvärn fanns en detaljerad ritning, en kostnadsram, en måttangivelse – och en mycket tydlig avsikt; Värmland skulle inte falla utan strid! Lämningarna är samtidigt kulturhistoriska vittnesmål om ett samhälle som förberedde sig i detalj för det värsta men lyckades bevara freden.

Vid besök i terrängen; visa hänsyn till markägare och natur, gå varsamt i skyttegravar och lämna platsen som du fann den. Spåren är en del av en viktig historia – och en påminnelse om att försvarsvilja också är något som byggs, planeras och vårdas över tid. 

(Maginotlinjen var Frankrikes stora försvarslinje, byggd på 1930-talet längs gränsen mot Tyskland och Luxemburg).