ADVENTURE

En kort berättelse om Einar Judén (1905–1990) – en man som under krigsåren blev kurir, sabotör och medlem av Norwegian Independent Company No. 1 (Kompani Linge). Före kriget var han en skicklig orienterare och skidåkare, främst inom nordisk kombination. 1930 blev Einar Judén Kongepokal-vinnare i ”skiidrett for menn”. När tyska trupper invaderade Norge våren 1940 anslöt han sig tidigt till motståndet. Han tvingades gå under jorden, och efter en dramatisk flykt över Nordsjön kom han till Storbritannien, där han antogs till Kompani Linge – den norska specialstyrka som utbildades av Special Operations Executive (SOE) för sabotage och underrättelseverksamhet.

Judén deltog i flera av de mest riskfyllda operationerna mot den tyska ockupationsmakten, bland annat i sabotagen mot tyska fartyg i Oslos hamn (Operation Bundle) tillsammans med bland andra Max Manus. Den 5 februari 1944 ledde Einar Judén tillsammans med Carl Fredrik Wiborg ett ”vapensläpp” från Brittisk flyg vid Langpiperen på Romeriksåsen, öster om Harestua. Detta markerade det första vapensläppet som Milorg D13 (Milorgdistrikt 13) tog emot i Oslomarka.

Men Judéns berättelser handlar inte bara om dramatiken i huvudstaden eller farliga uppdrag i fiendens närhet. Den handlar också om de tysta hjältarna på landsbygden – de män och kvinnor som med sin gästfrihet, sitt mod och sin mänsklighet höll liv i motståndets nätverk längs gränsen mellan Norge och Sverige. Under sina färder mot gränsen besökte han ofta Östen Nilson och hans familj i Arvika, som liksom andra i trakten hade öppnat sitt hem för flyktingar och kurirer. De samtalade om gränsövergångarna mot Norge och just den här natten konstaterade de att skidor inte skulle behövas – det var ovanligt lite snö i markerna för årstiden. Marken var frusen, och han hoppades kunna ta sig över utan att lämna tydliga spår.

Innan Einar fortsatte färden mot gränsen i närheten av Håkerudtomta gjorde han ett stopp hos ”mor Nilsson” i Allstakan (Gunnarskog), en kvinna vars namn med tiden blev legendariskt bland de norska kurirerna. Hennes riktiga namn var Ester Nilsson. Hos henne stod dörren alltid öppen, kaffet alltid varmt och maten alltid klar – oavsett vilken tid på dygnet någon kurir knackade på. Hon hade blivit som en reservmor för de norska motståndsmännen, en trygg hamn på den svenska sidan där nervösa, utsvultna och frusna kurirer kunde vila en stund innan de gav sig vidare ut i mörkret mot Norge. Esters son, Arne ”i Kôrstan” var dessutom anlitad som chaufför av Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika för att köra norska kurirer. Även dottern i familjen, Aina, var engagerad i motståndsarbetet.

I sina anteckningar beskrev Einar senare att den största rädslan inte var att bli dödad, utan att bli fångad och förråda andra under tortyr. Han såg flera kamrater föras bort av Gestapo och aldrig återvända. En av dessa kamrater som torterades ihjäl var Kristian Aubert (1909–1942). Einar Judén skrev efter kriget ned sina minnen från krigsåren. Texten publicerades aldrig under hans livstid, men delar av den återfanns senare och trycktes 2011 i Sørkedalen historielags medlemsblad, 21 år efter hans död.

Där finns också hans varma ord om familjen Nilsson i Allstakan:

”På svensk side hadde vi også noen ypperlige kontakter, og jeg skal aldri glemme ’mor’ nede i Alstakan. Her kom og gikk jeg som jeg ville, og det var aldri for sent for Aina eller ’mor’ å stå opp og steke og koke for meg og mine venner. Hver gang jeg kom fra Arvika og skulle over, hadde gjerne ’mor’ en stor kartong med mel og flesk og andre goe saker. Og hver gang var hun like livende redd for at det skulle hende meg noe. Det var i grunnen slike mennesker som sporet meg til å gjøre det beste ut av alle situasjoner.”

Einar Judéns ord vittnar om en djup tacksamhet, inte bara gentemot dem som bar vapen eller utförde sabotage, utan också mot de civila som med små men avgörande handlingar höll motståndet vid liv. För varje lyckad övergång, varje kurir som kom fram med meddelanden, vapen, sprängmedel eller flyktingar, stod människor som “mor Nilsson” i bakgrunden – redo att hjälpa, och ge styrka.

När Einar efter kriget såg tillbaka på sina år i motståndet var det inte bragderna i Oslo eller träningen i Skottland han främst talade om, utan just dessa enkla, varma möten i gränsbygden. Det var i stugorna i Allstakan och Gunnarskog, som han menade att det verkliga modet visade sig – hos de kvinnor och män som aldrig bar uniform, men som ändå riskerade allt. För Einar var “mor Nilsson” i Allstakan, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika, med flera, symbolen för just detta mod – det tysta motståndet som inte syns i historieböckerna, men som bar de stridande genom krigets mörker…

Källförteckning

1. Judén, Einar. Uppteckningar och anteckningar (1945–1950). Efterlämnat manuskript, privat arkiv.
2. Sørkedalen historielag – medlemsblad, utgåva med återpublicering av utdrag ur Judéns berättelse.
3. Manus, Max: ”Det vil helst gå godt” (Steenstrup forlag 1945).
4. Lokala intervjuer och muntlig tradition, Allstakan och Arvika (Nilssonfamiljen, Östen Nilsson, muntliga vittnesmål om åren 1940–46).
5. L-O Gävert blogg (mars 03, 2024 22:42:40) Enhälligt bifall i kommunfullmäktige till motionen om minnesplakett för Arvikas motståndsmän: https://blogg.l-ogaverth.com/2024/03/03/enhalligt-bifall-i-kommunfullmaktige-till-motionen-om-minnesplakett-for-arvikas-motstandsman/