ADVENTURE

I lördags gick färden åter norrut till Häljeboda och ett av de lopp som betyder allra mest för mig rent känslomässigt. Det är inte bara 7,4 kilometer löpning genom skog, på grusvägar och fina stigar längs Finnskogsleden. Häljebodaloppet är också minnen, historia och en resa genom trakter där mycket av mitt idrottsliv började.

Här är ett inlägg om förra årets Häljebodalopp där jag beskriver en del av detta: Häljebodaloppet – 20-loppsjubileum och en tredjeplats – ADVENTURE

Vägen till Häljeboda är som en resa genom den egna historien. Förbi Säterud, där jag tänker på mamma och pappa Rolf och alla träningspass som lade grunden till mitt idrottande. Åker förbi där farmor och farfar bodde. Vid Allstakan finns minnet av Arne ”i Kôrstan”, som under krigsåren körde norska motståndsmän genom bygden. Vid Bortan, Älvtorp och vägen mot Håkerudtomta finns berättelserna om dem som riskerade sina liv för vårt norska broderfolk. Och i Häljeboda stod farfar stationerad som gränsförsvarssoldat under beredskapsåren. Det är därför platsen alltid känns lite som att komma hem.

En bra start

Målsättningen inför årets lopp var tydlig sedan fjolåret: att för första gången på några år springa under 30 minuter igen. Det var ett tufft mål, men jag trodde att tiden fanns i kroppen. Några orienteringspass på slutet hade gått bättre. Dock är det först under sommarmånaderna man kan träna lite mera nuförtiden och jag har haft problem med hälsenorna (vänstra värre) några år som stör en del. Funderar på det där med hälsenorna kan vara genetiskt då min pappa Rolf som jag minns det hade problem med sina under många år.

När starten gick försökte jag hitta ett jämnt och kontrollerat tempo. Jag kände direkt att jag kände mig starkare framför allt uppför men även utför gick det bättre än tidigare i år. Jag la mig som 4:a efter några hundra meter och fick bromsa för att inte springa in i de framför. När vi kom in på Finnskogsleden och började närma oss de tyngre partierna hade jag fin kontakt med löparna framför, även Elias som vann, men släppte lite uppför medvetet. Det är inte där loppet avgörs. Upp mot det klassiska Bergspriset svarade kroppen bättre än under fjolårets lopp. När vi kom över Finnskogsleden och ut på grusvägen så märkte jag att jag ganska snabbt tog in på de framför. Det kändes som att det fanns möjlighet att avancera och kanske nå målet för dagen.

Då kom krampen. Kände först smärta i vänstra hälsena som spred sig uppåt i benet. Vaden låste sig och steget förändrades. Jag kunde inte längre trycka ifrån ordentligt och på ett backkrön blev jag tvungen att stanna och massera. Löparna som jag varit på väg att komma ikapp försvann åter framför mig. Det var frustrerande. Särskilt när kroppen i övrigt kändes bra och jag hade krafter kvar. Under de sista kilometrarna fick jag anpassa steget, slå av på farten och försöka undvika att vaden skulle låsa sig helt igen.

Åtta sekunder från pallen

Jag tog mig ändå i mål som fyra på 30.32. Tog in lite på slutet igen. Legendariska Sören Persson (VM-guldmedaljör som veteranlöpare) blev trea på 30.24 – åtta sekunder före. Carl Hamnesjö tog andraplatsen på 30.00 och Elias Björnson vann på 27.57. Med tanke på stoppet och problemen med vaden under de sista tre kilometrarna är det svårt att inte fundera på vad tiden kunde ha blivit. Jag tror också att en tid under 30 minuter fanns i kroppen den här dagen. Åtminstone kändes det så rent syreupptagsmässigt. Men benen höll ju inte så då hjälper det inte.

Samtidigt sprang jag 26 sekunder snabbare än förra året, då jag hade 30.58. Det är ändå ett fall framåt. Formen var bättre, farten högre och fram till krampen var känslan att jag genomförde ett bättre lopp än 2025. Resultatet lämnar därför en blandning av besvikelse och tillfredsställelse. Besvikelse över att inte kunna fullfölja loppet som jag ville – men glädje över att fortfarande kunna vara med, 20 år efter premiärloppet.

Häljebodaloppet fortsätter att vara något mer än ett vanligt lopp för mig. Här möts idrotten, släkten, historia och minnena av dem som gått före. Förr studsade man uppför Bergspriset. Numera får man kämpa lite mer – och ibland stanna på ett backkrön och försöka få liv i en krampande vad.

Men jag kommer tillbaka.

Och kanske är det just det som betyder mest.

Målet under 30 minuter ännu en gång får leva vidare.

Nästa år gör jag ett nytt försök. Som 50 åring. Nu fick jag kanske mer motivation, åtminstone känns det som det nu när jag skriver detta.

Resultat Häljebodaloppet 2026 – herrar, tio främsta:

1. Elias Björnson – 27.57
2. Carl Hamnesjö – 30.03
3. Sören Persson – 30.24
4. Lars-Olof Gävert – 30.32
5. Espoir Habimana – 32.46
6. Bent Ulseth – 33.08
7. Martin Hugne – 33.15
8. Erik Sundbäck – 33.30
9. Tommy Nilsen – 35.44
10. Anders Solvin – 37.38

Hela resultatlistan finns här:
https://haljeboda.se/herrar_2026.html

Artikel Arvika Nyheter: Deltagarsuccé i Häljebodaloppet: ”På väg att ge upp” – Arvika Nyheter

Tack till arrangörerna, funktionärerna, publiken och alla deltagare som håller denna fina klassiker levande!

https://www.haljeboda.se

Tidigare lagkamrater

Extra roligt var det att Elias Björnson kom till Häljeboda och sprang. Han är från Åmål men bor nu i Göteborg där han är forskare (molekylär och klinisk medicin). Vi har mötts i många tävlingar genom åren, men också sprungit tillsammans som lagkamrater. År 2013 ingick vi i laget som vann Kraftloppstafetten i Finspång på nytt banrekord. Elias gjorde då en stark insats på den tolv kilometer långa sträckan, medan jag fick förtroendet att springa den avslutande sträckan och föra laget i mål som segrare med både sträck och banrekord om jag minns rätt. Elias visade nu sin klass genom att vinna Häljebodaloppet på fina 27.57. Gjorde 68 på halvmaran i våras och under 15 min på 5 km gatlopp ifjol. Han är bara 38 så på honom märks nog inte åldern ännu…

Kul också att Erik Sundbäck gjorde comeback i Häljeboda efter lång frånvaro. Erik och hans bror Martin var med vid premiärloppen och gjorde starka insatser.

Mina resultat i Häljebodaloppet genom åren:

Totalt: 17 starter, och tolv pallplaceringar.