ADVENTURE

Mitt i den mest intensiva fasen av valrörelsen tog jag en välbehövlig paus från kampanjandet på Arvika torg, snörde på mig löparskorna och ställde mig på startlinjen för Arvika Stadslopp (6 km). Det är alltid något speciellt med lopp på hemmaplan – för mig är det en självklarhet att försöka ställa upp och stötta lokala arrangemang när möjligheten ges.

Årets bana skilde sig en aning från i fjol och mätte något längre. Första halvan kändes riktigt bra; kroppen svarade fint, steget var lätt och flytet fanns där under de inledande tre kilometerna. Jag låg också bra med bakom starka elitlöparen Frida Michold, som vann damklassen överlägset precis som hon gjorde 2016. Jag hjälpte Frida med träningen under en period, så jag vet hur otroligt stark hon är – inte minst när det lutar uppför. Den här gången orkade jag inte följa henne hela vägen, men jag bet i och var nära under åtminstone de tre första kilometerna innan hon gled ifrån.

Trötta ben sista biten

Med några kilometer kvar började tröttheten komma smygande. Benen blev märkbart slitna och tempot sjönk något. Jag låg på tredje plats när vi närmade oss biblioteket, och där uppstod lite oväntad dramatik. Bansträckningen var ny, och en otydligt placerad pil ställde till det. Både jag och löparen som till slut knep andraplatsen tog fel väg. Den ofrivilliga omvägen kostade inte bara värdefulla sekunder och förlorad fart – det värsta var att fyran i herrklassen plötsligt tog in ett rejält försprång bakifrån. Med trött kropp uppstod en viss oro; skulle pallplatsen ryka på grund av en missad sväng?

Som väl var lyckades jag bita ihop, hålla undan på slutet och säkra tredjeplatsen! En dos nostalgi – om jag inte minns fel är det väl tio år sedan jag stod på pallen i Arvika Stadslopp senast (då det blev seger sommaren 2016).

Allt som allt blev det ett riktigt fint och givande träningspass. Sen var det bara att byta om och ta sig tillbaka till torget. Ett stort tack till arrangörerna med Erik Nordlöf och Viktor Kolberg i spetsen för ett fint arrangemang!