Det blev en fjärde totalseger i Nattjakta, den traditionsrika nattorienteringsserien i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Tidigare segrar kom 2004, 2008 och 2012. Det känns faktiskt lite speciellt att vinna igen, hela 14 år efter den senaste segern och alltså 22 år sedan första totalvinsten i tävlingen.

Nattjakta är mer än en vanlig orienteringsserie. Arrangörerna beskriver själva tävlingen så här:

”En landskamp mellom norske og svenske deltagere. En uhøytidlig og prestisjefylt kappestrid mellom brødrefolkene i grenselandet. Det landet som ender opp med flest poeng etter 4 etapper vinner.”

Det är en fin beskrivning av vad Nattjakta handlar om. En vänskaplig men samtidigt prestigefylld kamp mellan svenska och norska orienterare, där varje deltagare också bidrar med poäng till sitt land. Tidigare har jag alltså vunnit 2004, 2008 och 2012. Kanske borde ha vunnit några gånger till men haft lite otur. På senare år har jag dock inte varit i närheten av en totalseger. Men nu var det alltså dags igen, 22 år efter den första segern! Och den här gången hade jag en hel del flax (tur/medflyt) på väg till segern. Bland annat så var jag helt vilse till 3:e kontrollen på deltävlingen i Koppom, men Jan Olm, Kils OK som startat efter kom ikapp och fångade upp mig. Annars har jag nog stått kvar där än. Och andra favoriter till slutsegern har sprungit bort sig eller stämplat fel.

Årets tävling omfattade fyra deltävlingar. Efter två andraplatser och en seger hade jag skaffat mig en ganska stor ledning inför finalen. Men lagom till sista deltävlingen blev jag sjuk med halsont, feber och hosta. En start, som ger 5 poäng, skulle kunna säkra totalsegern även om jag inte kom runt banan. Så det blev en betydligt lugnare avslutning än planerat. Jag hade ingen feber så jag kunde gå runt banan, vilket faktiskt var tungt nog. Men det viktigaste var att ta kontrollerna och komma i mål med ett godkänt resultat. Så jag slutade på 85 poäng, före Andreas Blomgren OK Hierne på 73 och Niklas Engvall OK Mangen på 69 poäng.

Nattjakta har bjudit på många minnesvärda upplevelser genom åren.

2004 minns jag faktiskt mycket väl. Hade en hård kamp med Björn Andersson som var mycket vass den gången.

År 2008 minns jag bland annat kampen med den tidigare orienteringsvärldsmästaren Sigurd Dæhli. Det året bjöds vi också på en mycket speciell orientering vid Kongsvingers fästning.

Segern 2012 var också dramatisk. Jag gick ut i ledningen i finalens jaktstart, men mitt ute i skogen slocknade pannlampan! Efter att ha fått igång den igen följde en rejäl orienteringsmiss och jag tappade ledningen. Till slut lyckades jag ändå jaga ikapp och vinna.

År 2015 var jag mycket nära ännu en totalseger. Finalen avgjordes i Magnor och jag startade som trea, två och en halv minut efter täten. Redan vid sjätte kontrollen hade jag genom bra orientering och vägval jagat ikapp löparna framför. Det blev sedan flera bommar tillsammans med de andra och vid sista kontrollen slarvade jag bort möjligheten att vinna. Jag slutade tvåa.

Sådant glömmer man inte som orienterare! 😄

En prestigefylld landskamp mellan två brödrafolk 🇸🇪🇳🇴

Under årens lopp har vi tävlat i skogarna kring bland annat Arvika, Edane, Årjäng, Åmotfors, Koppom, Köla, Eidskog, Austmarka, Morokulien och Kongsvinger. Tävlingsformen har förändrats något genom åren, men gemenskapen och den vänskapliga rivaliteten över gränsen lever vidare.

Årets final bjöd dessutom på en särskilt intressant historisk inramning

Start och mål låg på olika sidor av riksgränsen. Den allra sista kontrollen satt faktiskt i Norge, medan målet låg i Sverige! För mig, som också har ett stort intresse för gränsbygdens historia, gav det en extra dimension åt tävlingen. Här har människor rört sig mellan Sverige och Norge i århundraden. Gränsbygden har präglats av handel, släktband och samarbete, men också av konflikter och dramatiska händelser. År 1814 stred svenska och norska soldater mot varandra i dessa trakter, bland annat vid Matrand i Eidskog. Därefter följde unionstiden fram till den fredliga unionsupplösningen 1905. Under andra världskriget fick gränsskogarna en helt annan betydelse. När Norge ockuperades av Nazityskland blev skogarna viktiga flyktvägar till Sverige. Här rörde sig gränslotsar, kurirer, motståndsmän och flyktingar, ofta med livet som insats. För många människor var det en oerhörd lättnad att äntligen kunna passera riksgränsen och nå säkerheten i Sverige.

Det är en ganska speciell tanke att vi i dag kan orientera oss fram genom samma gränsbygder, med pannlampa och kompass, och mötas i en fredlig landskamp mellan våra båda länder.

Historien ger perspektiv. Från krig, ockupation och bevakade gränser till dagens öppna gräns och gemenskap mellan två grannfolk. Och just det tycker jag är något av det finaste med Nattjakta. Här förenas idrott, historia och vänskap över en gräns som under andra tider haft en helt annan betydelse.

När jag läser de gamla resultaten ser jag också att Andreas Blomgren deltog redan 2004 och slutade femma. Nu, 22 år senare, är han fortfarande med och blev tvåa 2026 närmast bakom mig! Han lurade mig på segern 2015 minns jag. Sen tror jag han drog längsta strået en gång till när vi låg lika mot sista kontrollen ett år det var snö på marken. Minns ej året. När han har det rätta flytet i orienteringen är han svårslagen.

Stort tack till alla arrangörer och deltagare på båda sidor riksgränsen som håller denna fina tradition vid liv! Och visst känns det lite extra roligt att lyckas få vinna sammanlagt igen 14 år efter senaste segern, även om det den här gången blev en betydligt lugnare avslutning än jag hade tänkt mig…

Resultat: NATTJAKTA 2026 https://eventor.orientering.no/Standings/View/Series/1116