ADVENTURE

Fick äran att skriva ännu en artikel till Gunnarskogs egen lokaltidning GûnnerskeNytt

Artikeln finns här:

https://usercontent.one/wp/blogg.l-ogaverth.com/wp-content/uploads/2023/12/NATO-BORTANS-IK-till-Gunnarskogs-Nytt-1.pdf?media=1763448197

Fick en fin kommentar från en som läst den: 

”En historielektion som många svenskar skulle behöva. Finns ju många svenskar på vänster o höger kant som förenas i hatet mot USA o NATO”

Apropå kommentarer så fick jag också en kommentar som verkligen värmde i hjärtat efter att jag omnämnt lokale hjälten och motståndsmannen, bankmannen Östen Nilsson från Arvika i bl.a. en motion https://usercontent.one/wp/www.arvikapartiet.se/wp-content/uploads/2023/09/Motion-minnesplakett-Sveders-Arvika.pdf?media=1671300175&fbclid=IwAR0NfSOJlVfpF14RQGUlH-PmY0ytloF9MB7on6ZOD_JoiV4nx3YTWTOpCek

Från Facebook:

”Känner stor tacksamhet och glädje över att några personer vill uppmärksamma de insatser och engagemang som min pappa Östen Nilson m.fl gjorde under andra Världskriget. Bifogar bild på Frihetskorset som pappa fick samt ett par sidor från boken”Kure’r for frihet””

När det gäller artikeln är det intressant att Pål Jonsson (M) går i Erlanders (S) fotspår, men idag öppet. Någon vecka efter jag skrivit färdigt artikeln tecknades ett nytt avtal mellan Sverige och USA. Med avtalet får amerikansk militär tillgång till svenska militära baser på 17 orter. Det möjliggör lagring av militär utrustning och att bedriva verksamhet på svenskt territorium. Ni som läst artikeln vet att detta inte är något nytt men nu görs det öppet i demokratins namn. Bra.

En del är redan integrerat och förberett för ett medlemskap i försvarsalliansen Nato. Försvarsmaktens standardammunition är 7,62 × 51 och 5,56 × 45 mm NATO. NATO-standard på bränsle och tankning. Sverige stod under NATO:s kärnvapenparaply. Robert Dalsjö pekar i sin bok Lifeline Lost ut flera indikationer på att USA uttalat ett kärnvapenstöd vid ett angrepp mot Sverige, och att detta skulle ha varit ett led i att förmå Sverige att ge upp sina egna kärnvapenambitioner. Den signalspaning som Försvarets Radioanstalt (FRA) genomförde mot framför allt Baltikum skedde i samverkan med NATO. Sverige erhöll avancerad signalspaningsutrustning mot att NATO fick ta del av resultaten av signalspaningen.

I samband med införandet av Flygplan 32 (Lansen) gick Sverige över till att använda NATO:s standardbränsle och NATO:s tankmunstycken. Neutralitetspolitikkommissionen konstaterade år 1994 att bränslebytet mycket väl kunde ha varit rent praktiskt betingat för enklare (och billigare) bränsleinköp på världsmarknaden, men att övergången till NATO:s tankmunstycken mer troligt var avsett att förbereda för möjligheten att tanka NATO-flyg på svenska flygbaser. Den svenska Chefen för Marinen hade som sitt uppdrag att i ett krigsläge bege sig till England och där förbereda detta (källa: SOU 2002:108).

Neutralitetspolitikkommissionen konstaterar i sin rapport typ att USA troligen varit ”helt inställt på att hjälpa Sverige”.

Kan passa på att ge några fler kommentarer om innehållet i den senaste artikeln om Nato och försvarsministern Pål Jonsson. Det är svårt att få med all information i en artikel givetvis och en del som jag önskade skulle vara med fick skalas bort.

DC-3an.

Flygvapnet köpte sina två första DC-3:or 1949, vilka konverterades för att användas till signalspaning. Planen benämndes Tp 79. Amerikans signalspaningsutrustning installerades. Tp 79 (DC-3) nummer 001 ”Hugin” skjuts ner av sovjetiskt MiG-15 jaktplan under ett signalspaningsuppdrag den 13 juni 1952. Den andra (DC-3 792 (79002) 002 ”Munin”) som inte blev nedskjuten har jag stiftat bekantskap med rätt ofta då den står vid uppställd utanför Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg.

När det gäller fallskärmarna som hade tagits ombord innan start så är det så att var och en ansvarar för att ta med sin fallskärm. Så om nio fallskärmar hade tagits ombord så talar fakta för att alla dessa hörde till en besättningsman. Flygvapnets besättningar bar med sig egen fallskärm. Tillsammans med flytvästen tillhörde den vad som kallades den personliga utrustningen. Varje besättningsmedlem ansvarade för sin personliga utrustning. Det finns därmed inga logiska skäl till att det skulle ha funnits en extra fallskärm ombord! Fd SÄPO-chefen Olof Frånstedt (1930–2017), jobbade med kontraspionage och tillhörde Byrå B pratar här om den ”nionde mannen”:  https://www.youtube.com/watch?v=bKV0mHjIqBM

Att en amerikan skulle funnits ombord hade varit en stor skandal i det neutrala och alliansfria Sverige.

FRA bildades 1942, när delar ur Försvarsstaben som arbetat med signalspaning och kryptoforcering avskildes till en självständig myndighet. Under det kalla kriget kom FRA att bli något av en larmklocka i det svenska invasionsförsvaret. Det var viktigt med förvarning för att kunna mobilisera det svenska försvaret, och där spelade FRA en viktig roll. Huvudsakligen riktades spaningen mot Sovjetunionen och övriga Warszawapaktsländer.

Den svenska besättningen när DC3:an blev nedskjuten utgjordes av tre man från flygvapnet och fem man från FRA.

• Alvar Älmeberg, pilot
• Gösta Blad, telegrafist
• Herbert Mattsson, färdmekaniker
• Einar Jonsson, FRA-gruppchef
• Bengt Book, teknisk signalspanare
• Börge Nilsson, teknisk signalspanare
• Ivar Svensson, teknisk signalspanare
• Erik Carlsson, fonispanare

Vraket av DC-3:an hittades 2003.

DC 3:an 15 juli 2007 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio

Sveriges hjälp till USA under andra världskriget

Sverige spelade en viktig roll med att bistå USA under slutskedet av andra världskriget; en historia som till stor del är bortglömd. Under andra världskrigets början var Sverige tvungna att göra en hel del eftergifter åt det tyska tredje riket, men allteftersom kriget pågick gjorde också Sveriges ansträngningar att hjälpa de allierade. Efter 1943 kan man säga att vi helt stod på de allierades sida och hade helt skrotat neutralitetspolitiken.

Gunder Hägg

Under-Gunder sprang snabbast av alla i världen på 1940-talet och hans USA resa banade väg för Sveriges goda och viktiga relationer med USA. Gunder satte 16 världsrekord 1941–1945 och var så överlägsen 1942 att de som satt i juryn för Svenska Dagbladets bragdmedalj inte ens behövde träffas. Det året satte han tio av sina världsrekord under 80 dagar!

Under Häggs omtalade USA-turné 1943 sprang han åtta uppvisningslopp och vann samtliga:

• 20 juni – i New York, 5 000 meter på 14.48,5. Han slog här den i 65 löpningar obesegrade amerikanske mästaren Gregory Rice (tid:14.53,9). Platsen var Randall Island Stadium med 12 000 åskådare.
• 2 juli – i Chicago, 2 engelska mil på 9.02,4
• 10 juli – i Los Angeles, 2 engelska mil på 8.53,9
• 17 juli – i San Francisco, 1 engelsk mil 4.12,3
• 24 juli – i Boston, 1 engelsk mil på 4.05,3
• 31 juli – i Cleveland, 1 engelsk mil på 4.05,4
• 7 augusti – i Cincinnati, 2 engelska mil på 8.51,3
• 11 augusti – i New York, 1 engelsk mil på 4.06,9

Efter turnén i USA vann Hägg 1943 den mycket prestigefyllda titeln ”Athlete of the Year”, utdelad av Associated Press i USA. Gunder Hägg och Ingemar Johansson (1959) är de enda svenska manliga idrottare som vunnit titeln. Ytterst få icke-amerikaner har vunnit titeln.

Som tack för sitt arbete med att skapa de livsviktiga banden för nationen med USA, diskades Gunder 1946 (!!). En av de största skandalerna inom Svenska Friidrottsförbundet någonsin i mina ögon.

Friidrottsförbundets pampar stängde alltså av Gunder Hägg och löparkollegan Arne Andersson ”för evigt” (!) för brott mot amatörreglerna, eftersom de sprungit tävlingar och erhållit kontant ersättning. När avstängningen gick i kraft hade Gunder Hägg världsrekorden på 1 500, 2 000, 3 000 och 5 000 meter samt på distanserna 1, 2 och 3 engelska mil.

Jan Guillou

Att denne man har kunnat skriva fritt i de största tidningarna i Sverige är inget annat än en stor skandal. Det är så tydligt att exempelvis hans islamistkramande, stöd till Ryssland och avsky mot USA är en agenda som genomsyrar de publikationer han framställer. Att han är en duktig skribent kan ingen ta ifrån honom – men syftet är grumligt. Guillous möten med KGB var kända i underrättelsetjänsten redan på 1970-talet. Men att göra dessa förhållanden offentliga vid den tiden, och då avslöja källan, kunde inte göras. Guillous möten med KGB-mannen Jevgennij Gergel ska finnas dokumenterade. Guillou var också en gång i tiden med i Moskva-styrda terrororganisationen Demokratiska fronten (DFLP) (!!), som stod för gisslantagande och bombattacker mot civila redan på 1970-talet och nyligen bekräftat delaktighet i Hamas blodiga attack mot Israel den 7 oktober.  

Olof Palme och IB-affären – Radiofynd | Sveriges Radio

KGB, (Komitét gosudárstvennoj bezopásnosti) var den civila delen av underrättelsetjänsten i Sovjetunionen från 1954 till sommaren 1991 i kommunistpartiets tjänst. Idag är KGB omvandlat till FSB/SVR – Rysslands säkerhets- och underrättelsetjänst. Putin är en av många som tidigare arbetat för KGB. KGB lades ner 1991, då Boris Jeltsin avskaffade säkerhetsministeriet och verksamheten övertagits av FSB och SVR.

Gunnar Ekberg, svensk statstjänsteman (Informationsbyrån) har skrivit; ”Var IB-affären en beställning från KGB? Det finns det inga belägg för. Däremot kan man konstatera att den var en enorm framgång för Sovjetunionen. Över en natt fick man information om stora delar av den svenska underrättelsetjänsten, inklusive fotografier på IB:s svenska agenter och uppgifter om IB:s samarbete med västmakternas underrättelsetjänster. Samtidigt förlamades en hel underrättelseorganisation. Boris Grigorjev, sovjetisk underrättelseofficer som var stationerad i Sverige, uttryckte det så här: ”Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss”.

Just Ekberg höll på att råka riktigt illa ut tack vare Guillou. Guillou skickar nämligen hemliga kurirbrev till den palestinske DPFLP-ledaren Abu Leila där Jan Guillou instruerar palestinierna om att de ska gripa och förhöra en svensk underrättelseagent, Gunnar Ekberg, under dödshot. Det var KGB- styrda terrororganisationen DFLP som KGB- spionen Jan Guillou var verksam i sedan 1960-talet där han jagades av IB- agenten Gunnar Ekberg.

Här finns brevet* : https://tankaromib.files.wordpress.com/2013/02/ib_abuiad.pdf

Guillou skickar brevet vintern 1972–73, alltså ett par månader före IB-avslöjandet, som sker i början på maj 1973. Vad har då Jan Guillou att säga om brevet till Abu Leila? Guillou grips i oktober 1973 och den 7 november har Säkerhetspolisen kommit till ”föremål 25”, dvs brevet till Abu Leila.

”Vem har skrivit det här brevet?”, säger förhörsledaren K-E Friberg.

”Det är jag som har författat det här brevet”, säger Jan Guillou och förklarar sedan utförligt bakgrunden.

Det är uppenbart att Guillou inte agerar som en journalist utan som en underrättelseagent. De förhörsmetoder och svar som önskas i brevet är uppenbart av underrättelsekaraktär. Helt bedrövligt att Jan Guillou senare blev vald till ordförande för Publicistklubben och blivit så anlitad som ”expert” i olika sammanhang och fritt fått sprida sin ”information”. Tyder på infiltration och att det funnits medhjälpare som möjliggjort detta. Guillou hatade Palme – jag tror att det var för att Palme visste exakt vad Guillou var för en (agent) och Guillou visste att Palme inte kunde styras i den riktning som KGB/Guillou önskade. Palme var ingen osmart person och var fostrad i Försvarsstabens underrättelseavdelning. Tror Palme hade koll på de flesta agenter/inflytelseagenter vid den här tiden och detta var på väg att rullas upp. Tyvärr hann inte Palme då de tog honom först. Tror Palmes dubbelspel var medvetet för att leda fram till ett större avslöjande som inte blev av. Är rätt säker på att Palme hade mycket goda kontakter med CIA. https://www.expressen.se/nyheter/olof-palme-samarbetade-med-cia/

Kanske ännu närmare än vad som hittills framkommit.

Pål Jonsson

Pål Jonson är född den 30 maj 1972. Jonson bor på Grinsbols gård i Älgå socken. 1994 genomförde Jonsson värnplikten som kustjägare vid dåvarande KA1 i Vaxholm. Jonson utsågs i oktober 2022 till försvarsminister.

CV: https://www.regeringen.se/sveriges-regering/forsvarsdepartementet/pal-jonson/cv-pal-jonson/

Hade fler lokala moderater i Arvika varit som Jonsson hade garanterat Arvikapartiet haft ett bättre samarbete med dessa i opposition. Det var längesedan Sverige hade en så, på området, erfaren försvarsminister. Han gör verkstad och är med och fattar de beslut som måste fattas. Pål Jonsson och minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin är de två som klart är mest lämpliga på sin post i den sittande regeringen.

Hemliga avtalen

Här blir det intressant. I boken ”Den stora lögnen” (1991) hävdade professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell att hemliga kontakter med USA, NATO och enskilda NATO-länder ”redan från slutet av 1940-talet förvandlade Sverige till ett de facto västallierat land.

Från 1946 ingick Sverige i en ”underrättelseallians” med västmakterna med spetsen riktad mot Sovjetunionen. Denna bestod bh. i samarbete och utbyte av signalspaningsinformation med det amerikanska europahögkvarteret (EUCOM) och dess underrättelsecentral i Wiesbaden. De resultatlösa förhandlingarna 1948–49 om ett skandinaviskt försvarsförbund blev 1949 med den svenska regeringens godkännande startpunkten för militärt samarbete på stabsnivå med NATO-länderna Norge och Danmark. 1952 slöt Sverige ett hemligt avtal om inköp av amerikansk krigsmateriel genom vilket USA blev Sveriges ”egentliga skyddsmakt. I september 1950 konstaterade den norske försvarsministern Jens Christian Hauge att; ”if the Northern Region can count on the Swedish combat forces, we will to begin with be able to cover the bare minimum.”

NATO betraktade således 1950 Sverige som militärt starkt. Det hade vid denna tid Europas tredje största flygvapen efter de sovjetiska och brittiska. Nordeuropa var Sverige en regional stormakt. Enligt den svenska ambassadören i Washington kunde Sverige 1949 mobilisera 700 000 man, Norge 30 000 och Danmark 15 000. Det svenska flygvapnet hade 1 000 moderna jaktplan, Norge 90 och Danmark. Sverige hade därmed ett betydande militärt värde för NATO som sköld mot öster.

Den 1 juli 1952 undertecknades avtalet som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Länderna inledde ett professionellt utbyte av militär spaning och information. Det svenska flygvapnet skulle förses med bränsle och smörjoljor från USA, tillräckligt för nittio dygns krigföring. Så mycket ansågs nödvändigt för att det svenska flygvapnet skulle kunna hålla stånd mot ett sovjetiskt anfall i väntan på Nato. ”I realiteten spelade den en avgörande roll för den uppgörelse som inordnade Sverige i västs ekonomiska krigföring och samtidigt gav Sverige samma militärtekniska fördelar som USA:s västeuropeiska allierade”, skrev Agrell när han i boken ”Den stora lögnen (1991)” berättade hur det svenska Nato-samarbetet föddes.

Intressant PM finns från Dean Acheson som gav sin chef, landets president Harry Truman klara upplysningar om hur saker och ting verkligen förhöll sig inför statsminister Tage Erlanders besök. Dokument var sannerligen inte neutralt.

Här stod tydligt att svenskarna hyste; ”en officiell önskan om ett diskret och hemligt samarbete med väst, men ett sådant samarbete fick under inga som helst omständigheter bli känt”.

Nu kör vi i stället öppna avtal med USA. Desto bättre: Defence Cooperation Agreement (DCA) Genom ett nytt avtal mellan Sverige och USA får amerikansk militär tillgång till svenska militära baser på 17 orter. Det möjliggör lagring av militär utrustning och att bedriva verksamhet på svenskt territorium.

Här finns länk till (det nya och öppna) avtalet:

https://www.regeringen.se/contentassets/1fd234cd10ec43ba8cda50b09f2501ab/avtal-om-forsvarssamarbete-mellan-sverige-och-usa.pdf

Aurora 23

Mellan den 17 april och 11 maj 2023 genomfördes den militära övningen Aurora 23 där undertecknad deltog. Deltagande nationer utöver Sverige var USA, Storbritannien, Danmark, Norge, Finland, Frankrike, Tyskland, Österrike, Polen, Ukraina, Estland, Lettland och Litauen. Aurora 23 var en av de största försvarsövningarna i Sverige på många år. Övningen byggde på ett scenario där Sverige utsattes för ett väpnat angrepp främst i södra Sverige.

Övningsledaren för Aurora 23, brigadgeneral Stefan Andersson, var nöjd med utfallet av övningen. Han säger att Sverige och Försvarsmakten fått mängder med positiv feedback, inte minst från de utländska förband som deltog.

”– Jag har många gånger sagt att den här övningen är vår viktigaste träningsmatch inför ett Natomedlemskap, och jag vågar påstå att vi vann den matchen. Den återkoppling vi fått från andra nationer har varit odelat positiv och de tycker att övningen varit mycket väl förberedd och genomförd. De är supernöjda.”

Ett moment som Stefan Andersson är särskilt nöjd med är värdlandsstödet. Samövning med utländska förband är visserligen inget ovanligt, men det var åtskilliga år sedan det övades att ta emot andra länders soldater i ett spelat fientligt läge, under bland annat sabotage och ett omfattande cyberangrepp.

”– I det första skedet tog vi in en amerikansk marinkårsbataljon från Norge via Storlien och Östersund och understödde dem med mat, vatten och drivmedel. Det finska bidraget tog vi emot i Oskarshamn med stöd av ett brittiskt förband tillsammans med hemvärnsförband och svenska luftvärnsförband. Vi ville genomföra ett taktiskt mottagande och göra det så realistiskt som möjligt.”

”The five eyes”

I ett hemligt dokument framgår att Sverige från 1954 blev anslutet till underrättelsesamarbetet inom UKUSA-avtalet, det vill säga USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Detta alltså samtidigt som Sveriges officiella hållning var att vi var alliansfria i fred syftande till neutralitet i krig.  Storbritannien var enligt dokumentet Sveriges kontakt när det gäller avlyssning av telefonsamtal och internet, medan USA var kontakten för avlyssning av tekniska signaler som radar och liknande. Allt det här stämmer överens med tiden för när vi hade inlett ett utbyte med USA och Storbritannien.

Life-Line Lost : the rise and fall of neutral Sweden’s secret reserv option

Författare: Robert Dalsjö. Robert Dalsjö är senior analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Han har publicerat artiklar och rapporter om ett brett spektrum av internationella säkerhetsfrågor, inklusive marin strategi, konventionell vapenkontroll, fredsfrämjande operationer, Natos utvidgning och Baltisk säkerhet.

Hur förtvinade Sveriges hemliga livlina till väst? Dalsjös arbete ingår i en sedan början av 1990-talet framväxande forskning om Sveriges faktiska säkerhetspolitik under det kalla kriget, ett forskningsfält som under tidigare decennier varit otänkbart genom en kombination av brist på källmaterial och rimliga forskningshypoteser kring ett hemligt västsamarbete. Boken utforskar Sveriges hemliga band till väst. Reservoptionen och västsamarbetet skulle i praktiken ha gått i graven i mitten av 1980-talet, märkligt nog i samband med tiden för när vår statsminister Olof Palme togs av daga. En lyckad KGB-operation genom ombud är flera underrättelsebedömares teori och det är nog fler än jag som ser något liknande som fullt möjligt. En annan aspekt i frågan var luftförsvarssystemet Stril 60, en av de största militära infrastruktursatsningarna under det kalla kriget. Ett datoriserat stridslednings- och luftbevakningssystem. Rent tekniskt bland det mest avancerade som fanns i världen vid den tiden.  En viktig händelse som kom att påverka utvecklingen av STRIL 60 mest var nedskjutningen av DC-3:an. Erfarenheterna av detta var att Sverige behövde en kontinuerlig övervakning av luftrummet och en beredskap för att kunna hävda sin territoriella integritet och skydda egen verksamhet.

Hur långt bidrog de militärtekniska samarbetena kring Stril 60 till innehållet i den svenska neutralitetspolitiken?

Källa Erik

Säpo-männen Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö hade åren efter mordet på Palme bland annat information från en hemlig avlyssning av en sovjetisk diplomat som var KGB-agent i Stockholm. Från avlyssningen är utåt endast känt att man på sovjetisk sida i förväg visste att det fanns planer på att mörda den svenske statsministern.

Innehållet ur avlyssningen kom hos Säpo och utredarna att kallas ”Källa Erik”. Diplomaten betraktades inom Säpo som KGB-officer, det vill säga spion. 

Riktigt skrämmande nu i efterhand är att när chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville förhöra de båda Säpo-männen om buggningen sattes det stopp från högsta ort, från regeringen. Regeringen belade ”Källa Erik” med kvalificerad sekretess. ”Källa Erik” fick inte utredas av åklagare. Sanningen fick inte komma fram. Men. Det finns en sak till som var känsligt. CIA var medhjälpare till avlyssningen.

När Jan-Henrik Barrling i oktober 1990 av åklagare kallades till tingsrätten för att vittna i det så kallade Buggningsmålet begärde han lättnader i sekretessen, bland annat för att kunna vittna till förmån för de åtalade polischeferna. Avslag från regeringen på Barrlings begäran kom då per fax strax innan han just skulle vittna. Margot Wallström (S), då biträdande civilminister, hade undertecknat beslutet å regeringens vägnar. I nutid mindes hon inget (?): https://www.expressen.se/nyheter/skrev-under-ordern-om-palmetystnaden/

Bo Theutenberg, professor i folkrätt (UD:s Folkrättssakkunnige/Ambassadör under kalla kriget. Tjänstgjorde incidentberedskapen och Försvarsstabens Op2 under kalla kriget) har som en av få fått ta del av Säpos avlyssning av den så kallade Källa Erik. En rysk diplomat som enligt Theutenberg och ansvariga på Säpo visste om att mordet på Palme skulle ske och enligt avlyssningen satt hemma och väntade på att mordet skulle utföras. När han hör den extra nyhetssändningen på natten säger han till sin fru: “Nu har det skett” “Nu är han död” (Källa: Inblick 5 juni 2020).

Uppgifterna som jag tror egentligen kan lösa mordet på statsminisiter Olof Palme (1927-1986) är de som de tidigare Säpoanställda Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling lämnade:  https://www.expressen.se/nyheter/sapoman-pekar-ut-olof-palme-mordare/

Sovjet styrde mordet på Olof Palme | ANDERS JALLAI

Tyvärr är det fortfarande så känsligt så man slängde återigen fram lösningen med en ensam gärningsman. Hur många tror egentligen på detta? Många givetvis, men den som höll i revolvern var nog någon annan…