Avslöjandet som knyter ihop hemliga CIA-operationer på svensk mark, och CIA-chefen William Colby till en lada i Gunnarskog.
Knöppelåsen i Tollesrud för inte direkt tankarna till något av det allra hemligaste vi haft i Sverige. En hästgård, ett reservat för nordiska vilda djur och en ateljé – en plats där historien vanligtvis passerar utan att lämna några storpolitiska spår. Denna artikel belyser dock en dold dimension av svensk efterkrigshistoria. I maj 1951 skedde något unikt här som i dag framstår som ett av de mest konkreta bevisen på att västra Värmland, och Gunnarskog, spelade en roll i kalla krigets mest dolda och hemligaste projekt: stay behind. Ett nätverk som byggdes i nästan alla europeiska länder, ofta med hjälp av amerikanska CIA och brittiska MI6. Det här är en historia som börjar i de norska fjällen, fortsätter på CIA:s kontor i Stockholm och slutar i en lada på Knöppelåsen.
Från norska fjällen till uppbyggnad av en skandinavisk motståndsrörelse
Året är 1945. En ung William Colby hoppar fallskärm in över Trøndelag och leder Operation Rype, USA:s enda egenledda sabotageinsats i Norge under kriget. Han rör sig i fjällterräng, samarbetar med norska motståndsfolk och bygger upp små grupper som ska överleva bakom fiendens linjer. Det är ett uppdrag som formar honom. Några år senare arbetar samme Colby – nu CIA-officer – vid den amerikanska ambassaden i Stockholm. Hans uppdrag är – enligt honom själv – att bygga upp ett skandinaviskt stay behind-nätverk, en hemlig motståndsrörelse som skulle aktiveras vid en sovjetisk ockupation. I sina memoarer skriver Colby att hans uppgift var att etablera stay behind-nät i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I starten hade man satsat på Belgien, Nederländerna och Luxemburg i syd, och trion Danmark, Norge och Sverige i norr.
Samtidigt driver statsminister Tage Erlander uppbyggnaden av en helsvensk motståndsrörelse – vår egen variant av stay behind. Den 20 juni 1949 utfärdade Erlander fyra fullmakter med följande lydelse:
”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift om att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperat av främmande makt”.
De fyra fullmakterna gavs till försäkringsdirektören Alvar Lindencrona, arméchefen Carl August Ehrensvärd, generaldirektören Håkan Sterky (som också var central för det hemliga svenska kärnvapenprogrammet) och vd:n för Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag Anders E. Bjelle. Också LO:s blivande ordförande Arne Geijer och inrikesminister Eije Mossberg (S) kom att ingå i styrelsen. Någon av dessa fullmakter kom att kompletteras med Olof Palmes signatur drygt 20 år senare, år 1970. Trots att CIA inledningsvis försökte att etablera ett eget nätverk i Sverige lyckades svenska regeringsföreträdare driva igenom att stay behind skulle organiseras som en helt svensk struktur, om än i nära samverkan med västliga underrättelsetjänster. Internt ska den svenska varianten fått namnet Metro. Ett sorts parallellt Sverige, tänkt att fortsätta fungera om det officiella Sverige krossades. Med förberedda fältbrevlådor, flyktvägar, dolda utrustningsdepåer och säkra kommunikationslinjer. Stay behind-verksamhetens förberedelser hade sin storhetstid under de första decennierna efter andra världskriget, då erfarenheterna av den tyska ockupationen av Norge ännu var i färskt och plågsamt minne. Hur snabbt ett land kunde slås ut, och hur avgörande ett organiserat motstånd varit, präglade säkerhetstänkandet.
Evakuering västerut
Norges försvarsdepartement uppgav 1995 i ”Okkupasjonsberedskap, tidigare ”Stay behind””, att försvaret år 1948 etablerade en verksamhet som skulle kunna genomföra evakuering, sabotage och bedriva underrättelsetjänst på norsk mark i händelse av en ockupation. Verksamheten baserades på erfarenheter från andra världskriget och organiserades i olika nät, bland annat: ROC – sabotagegrupper, ARGUS – rapportering, samband och motstånd, samt Blue Mix – evakuering och exfiltration av prioriterade personer. Sverige hade ett evakueringssamarbete med Norge, där norska ”Blue Mix” uppgavs ha till uppgift att föra svenska nyckelpersoner till England. Det fanns bland annat en flyktväg längs den gamla pilgrimsleden genom Medelpad och Jämtland till Trondheim. Evakueringsplanen innebar att den kungliga familjen och regeringsmedlemmar, vid ett akut läge, skulle transporteras västerut till bergsområden i Bergslagen, där särskilda skyddsrum för civil och militär ledning fanns. Planen inkluderade också beredskap för fortsatt förflyttning mot Norge eller den svenska västkusten, med möjlighet till evakuering vidare till Storbritannien eller USA. Det var ett Europa i skräck och Sovjet hade en armé som i princip stod färdig vid Finnskogen. Mitt i detta placerade CIA sin framtida chef.
En amerikansk radiosändare placerades under Arvid Knöppels lada
Thède Palm tjänstgjorde under kriget vid C-byrån och tillträdde 1946 som chef för T-kontoret, benämningen på Sveriges underrättelsetjänst 1946–1964. I hans dagbok återfinns noteringar som i efterhand framstår som mycket betydelsefulla. I maj 1951 får Palm besked att han bör träffa Colby “i ett särskilt ärende”. Palm vill inte. Han skriver i dagboken:
“Jag har ingenting med honom att göra.”
Men han måste. Och då kommer förklaringen som åter skakar föreställningen om svensk neutralitet. En amerikan, som inte tillhörde amerikanska ambassaden, har placerat en radiosändare under en lada hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel själv var helt ovetande. När han byggde om sin lada hittade han sändaren – väl gömd, redo att användas. Knöppel gjorde det enda rimliga – han gick till polisen i Arvika. Ärendet skickades vidare till Stockholm, där utrustningen snabbt identifierades som amerikansk. Därifrån gick frågan direkt in på högsta nivå. CIA-representant i Sverige var William Colby. När hans agent avslöjades i Gunnarskog tvingades Colby rådfråga sin svenska motpart, chefen för T-kontoret, Thede Palm. Palm beskriver att radiosändaren var avsedd att tas i bruk endast om Sverige blev ockuperat. Så skulle stay behind fungera: gömda sändare, gömda vapen och gömda planer. Nato-kontrollerade nätverk av paramilitära grupper för att underlätta gerillakrigföring och motstånd efter en eventuell sovjetisk invasion.
Varför Gunnarskog och Knöppelåsen?
För att försöka hitta förklaringen måste vi gå tillbaka till 1940-talet. Knöppelåsen ligger avskilt nära gränsen, men med vägar och stigar som redan använts av flyktingar och kurirer under kriget in och ut ur det ockuperade Norge. Gunnarskog hade 1940–45 varit del av omfattande norska kurirnät, som Palm, Colby och amerikanerna kände till. Viktiga flykt- och kurirvägar passerade genom området – en nod där agenter från Special Operations Executive och soldater ur Kompani Linge rörde sig över gränsen. Efter kriget kom flera Linge-män att verka i stay behind i Norge, bland annat som instruktörer. Någon har kanske läst om baserna i Bogen – där skuggorna från OSS, CIA:s föregångare, ännu tycks vila över skogarna. Här fanns folk som kunde terrängen – och som kunde hålla tyst. Knöppelåsen ligger precis så avsides att en radiosändare kunde gömmas utan risk för insyn, men ändå nås snabbt av en operatör. Arvid Knöppel var konstnär, inte militär. Civila med låg politisk profil ansågs idealiska att ha som “ovetande värdar” för material som skulle användas först vid en ockupation.
”Jag drog på det. Jag har ingenting med honom att göra. […]
En amerikan som inte tillhörde ambassaden har på ambassadens uppdrag deponerat en radiosändare under ett loggolv hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel kände inte till saken. Sändaren skulle endast användas i händelse av utländsk ockupation av Sverige. Knöppel har börjat bygga om sin lada och hittade sändaren och har sannolikt lämnat denna till polisen. Nu undrade Colby hur han skulle göra. Jag tog på onsdag morgon kontakt med [chefen för säkerhetspolisen Åke] Hasselrot och lade alltsammans i händerna på honom och bad honom reda upp det.” (Palm, Thède. Dagboksanteckningar)
Thède Palms anteckningar visar att kontakter gick via amerikaner som arbetade utanför ambassaden. Palm skriver vidare att Colby hade “mycket att göra” med uppbyggnaden av stay behind i Skandinavien. Radiosändaren kan kopplas direkt till denna verksamhet. Det betyder i klartext att CIA hade operativ personal som agerade i våra trakter. Och att viktig stay behind-utrustning gömdes i Gunnarskog.
Gunnarskog i världspolitiken
Fyndet av radiosändaren blir på bara några timmar en fråga som involverar CIA, svenska underrättelsetjänsten och landets högsta säkerhetspolitiska nivå. Radiosändaren gör också de stora linjerna i kalla kriget påtagliga och nära. Den osynliga gränsen mellan Nato och Sovjetunionen. Sveriges dubbelnatur. Neutralt utåt, förberett inåt. CIA:s nätverk i Norden som de flesta varit helt ovetandes om, men även om en helt svenskledd motståndsrörelse, beredd att aktiveras vid en sovjetisk invasion. Och allt detta tog sin början i en lada i Gunnarskog, där Arvid Knöppel lyfte på några brädor och fann en amerikansk radiosändare. För den som rör sig i Gunnarskog i dag är det svårt att föreställa sig vad som en gång dolde sig här. Tystnaden i dessa stora skogar är total, som den alltid varit. Men under krigsåren och det efterföljande kalla kriget blev just denna tystnad ett säkerhetspolitiskt verktyg. Det kalla kriget utspelades inte bara mellan Moskva och Washington – det sträckte sig ända hit. På Knöppelåsen låg det bokstavligen under golvbrädorna: en radiosändare som aldrig borde ha hittats, ett konkret bevis på att våra trakter ingick i Europas dolda säkerhetspolitiska frontlinje. En till synes enkel lada i Gunnarskog kom därmed att rymma en unik historia.
*William E. Colby utsågs till Director of Central Intelligence den 4 september 1973 och tjänstgjorde som CIA:s högste chef fram till den 30 januari 1976.
*Gustav Arvid Oskar Knöppel (1892–1970) var en svensk skulptör, tecknare, grafiker, författare och målare. Från 1944 bodde han på gården Knöppelåsen i Tollesrud, Gunnarskog, där han anlade en djurpark med nordiska vilda djur som modeller för sitt verk.
Källförteckning (ett urval)
1. Colby, William & Forbath, Peter. Honorable Men: My Life in the CIA. Simon & Schuster, 1978.
2. Colby, William & McCargar, James. Lost Victory: A Firsthand Account of America’s Sixteen-Year Involvement in Vietnam. Contemporary Books, 1989.
3. Palm, Thède. Dagboksanteckningar och PM ur Säkerhetspolisens arkiv (1950–1955).
4. OSS Operational Reports, Operation Rype/NORSO (1945). U.S. National Archives.
5. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen SOU 2002:108
6. Johan Wennström. Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers Förlag, 2025).
7. Store norske leksikon https://snl.no/Operasjon_Rype
8. Heimark, Bruce H. (1994): The OSS Norwegian Special Operations Group in World War II. Westport, CT.
