Bild 1: Segrare 2025 Johan Silfält, tvåan Marcus Stenebo och jag. Bild 2: Bansträckning. Bild 3: Från loppet för ca tio år sedan.
I lördags bar det norrut, längs vägar fyllda av minnen och historia, till det vackra Häljebodaloppet. I år Jubileumslopp – 20 loppet. Ett 7,4 km långt lopp genom varierande terräng – skogsväg, grusväg och fina stigar som slingrar sig upp på Finnskogsleden och dess klassiska Bergspris.
Historien hann ifatt mig
På startlinjen kände jag hur historien hann ifatt mig. Jag vann premiärloppet 2006. Jag var 28 år då, mitt i en elitsatsning. Nu, dryga 20 år senare och 48 år gammal, stod jag här igen – sämre tränad och tyngre – men några fler mil i benen – både i livet och i skogen. Vägen upp mot Häljeboda är i sig en historielektion. När jag passerade Säterud såg jag framför mig pappa Rolf (1937-2012) – orienteringsentusiasten och svenska mästaren som lade grunden till mitt idrottande. Jag mindes hur vi tränade i de här skogarna, och hur det blev fundamentet för mina framgångar i flera idrotter. Vid Allstakan mindes jag Arne ”i Kôrstan”, vår busschaufför som under krigsåren körde motståndsmän mellan Norge och Arvika i sin ”droska”. Han fick Haakons VII:s frihetsmedalj för sina insatser. Längre norrut vid Bortans bussgarage fanns likande berättelser, med busschauffören Gunnar Svensson som också hjälpte motståndsrörelsen på olika sätt. Han fick Haakon VII:s frihetskors. I bussgaraget ställdes ibland fullpackade ryggsäckar in till motståndsrörelsen, efter natten var de borta. Historien sitter i vägarna här.
När jag körde förbi Älvtorp där Arne brukade lämna av motståndsmännen tänkte jag på Skoglundfamiljen på gården Håkerudtomta några kilometer norrut – Albin, Rune, Alma och Emil – och deras avgörande insatser för motståndsrörelsen. Tidigare i våras besökte jag Skoglunds gravar vid Austmarka kyrka, och allt kändes så nära. Håkerudtomta var den fasta övergångsplatsen för post- och kurirtrafiken under hela kriget. Den norske motståndsledaren Gunnar Sønsteby (Nr:24) sa en gång bland annat:
”Jag var här minst 25 gånger, alltid med falska papper och med Gestapos kontroll nästan varje gång”, ”Och på Håkerudtomta blev jag alltid väl mottagen och kände mig trygg.”
När jag passerade vägkorset ner mot Häljeboda mindes jag berättelserna om hur motståndsmän som Bjarne Holth Larssen hämtades upp just här av Arne. Så kom jag fram. Häljeboda känns alltid som en hemkomst. Jag vet varför. I byn hade farfar stått stationerad under beredskapsåren, gränsförsvarssoldat i skogarna som drar sig upp mot Norge. Släkten hade gått här, sprungit här, arbetat här.
Fina minnen både vid start och mål
Starten gick. Jag höll mig lugn i första backen, låg femma–sexa och släppte på utför. Allt eftersom loppet fortskred tröttnade några framför mig, och jag avancerade. Vid stället/fastigheten som heter Västerås, nära norska gränsen, vek vi in på Finnskogsleden – samma plats där en tysk gränspluton med skidåkare en gång råkade hamnade på fel sida gränsen och snabbt återvände när husägarna påpekade att de var i Sverige. Ännu en påminnelse om traktens dramatiska historia. Upp mot Bergspriset gick det tungt. En gång i tiden studsade man upp där. Jag visste att om jag höll ihop löpningen tills vi kom ut på grusvägen, kunde tredjeplatsen vara min. Och det höll. Trött men nöjd sprang jag i mål som trea – bättre tid än 2023, och med känslan av att ha knutit ihop en cirkel. Ett jubileum att minnas. Häljebodaloppets jubileumslopp – och jag var med redan från början. Det är några år sedan, men känns fortfarande som igår. Otroligt speciellt och en fin känsla.
Johan Silfält fortsätter att imponera och tog hem segern i sitt andra försök. Hans utveckling som löpare går stadigt framåt och han ser ut att bli allt bättre. Tidigare satsade Johan på elitnivå inom slalom, men har nu tagit upp löpningen där han snabbt tagit stora kliv. Med sin starka fysik och lätthet i steget verkar han ha goda förutsättningar – och mycket talar för att han kan bli riktigt bra.
Kanske blev detta mitt sista Häljebodalopp. Arrangörerna tvekar inför framtiden – byråkrati, avgifter till förbund hotar tävlingens fortsättning. Deltagarantalet har varit sviktande. Det vore sorgligt om loppet lades ner, men för mig känns det som att historien är komplett oavsett vad som händer. Minnena lever kvar – i skogarna, i byarna, i berättelserna som återberättas. (Borde kanske skriva den där boken). Och i hjärtat hos en före detta elitidrottare som rört sig genom Finnskogens historia…
Värmland. Bild från Häljeboda, vid Vällens utlopp intill stenbron och nuvarande Lövås gård. I bakgrunden ser vi brygghuset till Framnäs. Fick god hjälp av Arne Guldbrandsson som är från trakten att säkra platsen. Farfar Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är fortfarande okända. Om någon vet vilka de andra i detta inlägg är, vänligen kontakta mig!
Farfars tjänstgöring och minnet av krigets närhet
Min farfar, som tillbringade i stort sett hela sitt arbetsliv på Sälboda såg/hyvleri/snickerifabrik i Gunnarskog från 1920-talet fram till pensioneringen 1975, levde genom en epok fylld av omvälvningar. Hans arbetsliv på ”sågen” sträckte sig från ångmaskinernas tid till den modernisering som skedde på 60- och 70-talen. Under beredskapstiden producerade sågen diverse byggnadssnickerier samt lådor för ammunition. Sågverket levererade plank och bräder, främst för att förstärka väggarna i skyttegravar. Silverrävfarmen i Sälboda, som grundades på 1920-talet, utökades med platinaräv, som under ockupationen smugglades in från Norge. Rävfarmen lades ned år 1950. Men det var inte bara sågverkets utveckling som formade farfars berättelser. Han bar också med sig starka minnen från beredskapstiden under andra världskriget, en period som präglade hela Sverige – inte minst gränsbygderna som Gunnarskog. Trots Sveriges neutralitet var oron för krig påtaglig, och många familjer, inklusive vår, fick känna på krigets brutala realitet.
Jag har ett svagt minne av hur farfar någon gång berättade om att; ”nazisterna fick tag i en släkting till oss”. Som barn hade jag ingen aning om vem han menade eller vad det innebar. Det var först långt senare jag insåg att han måste ha talat om Aksel Gjevert, som dog i nazisternas fångenskap på Grini den 17 maj 1944. Det gav farfars berättelser från förr ett helt nytt djup. Kriget var ingen avlägsen händelse som bara utspelade sig i tidningarnas rubriker och på slagfält långt borta. Det påverkade vardagen och smög sig in i våra familjers liv, även här i det ”neutrala” Sverige…
80 år sedan kriget i Europa tog slut
För bara drygt 80 år sedan hölls Europa i ett kvävande järngrepp av Nazi-Tyskland. I de ockuperade länderna var straffen för motstånd skoningslösa och majoriteten av befolkningen kämpade sig igenom en vardag med matbrist, förföljelse och nationalsocialistisk propaganda. I maj 1945, kom dagen då min farfar fick besked om att hans militärtjänstgöring under beredskapsåren var avslutad. Efter sex långa och mörka år var kriget äntligen slut i Europa, och Norge och Danmark befriades från Nazi-Tysklands ockupation.
Detta är en berättelse om farfars upplevelser, från de isande kalla vintrarna i Norrland och den tragiska olyckan vid sjön Armasjärvi, till gränsen i västra Värmland och den slutliga återkomsten till familjen. Åren i beredskapstjänst var fyllda av ovisshet, slitsamt arbete och långa perioder i ödemarken eller tältförläggningar. Bland de tyngsta bördorna farfar upplevde under krigsåren var att ta hand om de många som miste livet i Armasjärvi – 44 soldater och två civila drunknade, en påminnelse om krigets obevekliga realitet. Sverige stod i världskrigets skugga och höll sig de första åren ”neutralt”, och beredskapssoldater skickades ut för att förstärka försvaret längs gränserna. För farfar innebar första året en tid i Norrland, där han tjänstgjorde i beredskapsförbandet I 31 som var ett dubbleringsregemente (det ordinarie regementets nummer plus 30). Till exempel fick Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Svea livgarde (I 1/Fo 44) var ett av de viktigaste infanteriförbanden inom den svenska armén och dess uppgifter under denna period var centrala för försvaret av Sverige.
Krigsmakten
Per Fredrik Gävert Brättne, Värml Sälboda. Född 1910-11-08 i Västra Sälboda, Gunnarskog. Död 1986-05-17 i Sätered, Gunnarskog.
Nation: Sverige 🇸🇪
Titel/Yrke: Snickare
Civilstatus: Gift man 1936-12-31
Värnplikt: 1930-1931 Värmlands regemente (I 22), rep.övning 1932.
Tjänstgöringstid: Beredskap 1940–1945. Inkallad den 14/4 1940. Formellt avregistrerad från tjänst 31/12 1957. Platser; Norrland (Tidvis i Tornedalen, specifikt Övertorneå, Tapani och Kuivankangas), Värmlandsgränsen (Mitandersfors och Häljeboda mm).
Regementen: I 31 (Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente), 18. gränsförsvarskompaniet (L2), Värmlands regemente (I 22, I 2)
Viktiga händelser: Armasjärviolyckan (24 oktober 1940): Deltog i räddnings-/bärgning efter att en färja med 102 personer kapsejsade, vilket ledde till 46 dödsfall (44 soldater, 2 civila).
Extrem kyla i Tornedalen (vintern 1940-1941): Upplevede temperaturer så låga som -48°C.
Mindre eldstrid vid norska gränsen: Inblandad i en incident där tyska soldater besköt flyktingar som försökte korsa gränsen. Farfar sköt mot tyskarna.
Personlig Påverkan: Långa perioder av separation från familjen, ständig osäkerhet, krävande fysiska förhållanden och ett bestående trauma från Armasjärviolyckan.
Familjesituation 1945: Fru Märtha (f 1913) (som var gravid) och sonen Rolf (f 1937).
Tornedalen 1940 till 1941. Minus 48 grader (!) i förläggningsområdet
Farfars förband, I 31 tjänstgjorde med beredskap i Tornedalen från oktober 1940 till mars 1941. Militär närvaro var utbredd i hela Tornedalen för att bevaka gränsen och förhindra krigshandlingar på svensk mark. Avtransporterna skedde från Karlstad och tog flera dygn i anspråk. Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas.
”Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.”
Arkivhandling från Beredskapsverket, Avdelning 1 A:5 (1937-1945)
I november 1939 bröt Finska vinterkriget ut, vilket ställde Sverige inför en akut situation där den östra gränsen krävde omedelbar bevakning. Ny information, presenterad i en nyligen utgiven bok, kastar nytt ljus över händelseförloppet. Enligt denna bok ska den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån, kommit över uppgifter om en häpnadsväckande anfallsplan. Denna plan involverade Sovjetunionen och Storbritannien, som uppenbarligen i största hemlighet samarbetade för att kunna angripa norra Sverige. Detta avslöjande är inte osannolikt, med tanke på att dessa båda nationer bevisligen hade ett etablerat samarbete och även ingick avtal om sabotageplaner på svenskt territorium senare under kriget.
”Svenskt elitförband på väg norrut”
Samtidigt som dessa dramatiska underrättelser cirkulerade, mobiliserades svenska förband. När farfars förband förflyttades sig norrut, började uppgifter cirkulera bland de inkallade soldaterna på tåget. Det sades att en rysk radiostation sänt detaljerade rapporter om att ett svenskt elitförband var på väg norrut via Krylbo-Vännäs. Enligt dessa sändningar hade förbandet mobiliserats särskilt för att förstärka gränsen mot Finland. Oavsett sanningshalten i dessa uppgifter, förstärkte de sannolikt den redan laddade stämningen bland de svenska trupperna inför den osäkra framtid som väntade dem. Man kan säga att de var eliten i Värmland. En fältstark bataljon skulle bildas, och efter en strikt läkarundersökning valdes enbart de starkaste och friskaste männen ut för att tjänstgöra norrut. I 31 bestod främst av 5:e, 6:e och 7:e skyttekompanierna samt 8:e jägarkompaniet.
Farfar och en okänd kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940–41.
Under perioden 1940-41 var Tornedalen en strategiskt viktig plats i Sverige på grund av sin geografiska närhet till Finland och Norge, som båda var indragna i andra världskriget. Huvuduppgiften var att bevaka gränsen mot Finland och förhindra att krigshandlingar spred sig över till svenskt territorium, samt att kontrollera flyktingströmmar och annan trafik. Vintern 1940–1941 var farfar stationerad i Tornedalen i 180 dagar i sträck, förmodligen en av de kallaste vintrarna han upplevde. Bitande kyla, meterdjup snö och enorma ytor. Få miljöer ställer lika hårda krav på en soldat som det norrländska vinterlandskapet. Den här vintern blev en av de strängaste i mannaminne. Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige. Obekräftade uppgifter talar om att man uppmätte 55 minusgrader i närheten av tältlägret vid samma tillfälle. Informationen om de 55 minusgraderna har inte kunnat styrkas med tillförlitliga källor men i boken Värmländsk beredskap från 1947 står att kylan uppgick till -51 °C. Vintern, 1940-1941, var mycket kall i stora delar av Sverige. En prövning både fysiskt och mentalt. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. I tälten eldades kaminerna röda när den norrländska vintern var som kallast.
”När termometern visar bortåt 50 minusgrader bör det nog vara krig på riktigt innan soldaterna kommenderas ut. Det tjänar både de och försvarsviljan på”
Citat från en läkare på platsen.
Förläggninsområdet i Kuivakangas, en by i Övertorneå kommun i Tornedalen, var liksom många andra orter i gränsområdet starkt påverkad under andra världskriget och den svenska beredskapstiden (1939-1945). Skiss av Morgan Eliasson, I 31 Förläggning Kuivakangas Övertorneå 1940-1941.
Armasjärviolyckan – En av Sveriges svåraste fredstidsolyckor
Den 24 oktober 1940, under kvällens mörker, nådde dem larmet om att det skett en olycka på sjön Armasjärvi. Farfar och hans kamrater skyndade till platsen och bistod i arbetet med att rädda överlevande och ta hand om de omkomna. Sökandet efter alla förolyckade pågick i flera dagar. Olyckan skedde då ett ingenjörkompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. Denna olycka räknas som en av de svåraste som drabbat det svenska försvaret i fredstid. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:
”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”
Efter sin tid i Tornedalen blev farfar skickad till gränsen vid Mitandersfors och Häljeboda nära hemtrakterna. Här fortsatte han sin beredskapstjänst inom 18. gränsförsvarskompaniet (L2). I Värmland fanns sex gränsförsvarsbataljoner tillhörande landstormsregemente L 2 (1. – 6.) för försvar av gränsen mot Norge. Från 1942 blev landstormsförbanden lokalförsvarsförband. Under krigsåren, var Mitandersfors och Häljeboda, som ligger nära gränsen mot Norge i västra Värmland, viktiga platser för den svenska militären. Osäkerheten var alltid närvarande, och varje dag innebar patrulltjänst och bevakning. Sommaren 1943 är den tidpunkt som flest förband under beredskapsåren var inkallade till tjänstgöring i Sverige. Totalt fanns då 367.000 man varav 211.000 man inom armén, enbart i Värmland fanns 85.000 man grupperade. Anledningen var uppsägningen av transiteringsavtalet den 29 juni med Tyskland. Överbefälhavaren bedömde att om Tyskland anfaller Sverige kommer de sannolikt att göra det över Eda – Arvika – Karlstad för att nå slutmålet Stockholm för att få en snabb svensk kapitulation. Därför satsades inte mindre än 17% av Sveriges totala kostnader för befästningsutbyggnaden under beredskapsperioden, för befästningsarbeten i Värmland. En stor del av de initiala befästningarna var färdigställda våren 1941 och förbättrades kontinuerligt under kriget. Försvaret i Värmland byggdes upp i tre distinkta försvarslinjer:
Gränsnära linjer: Dessa linjer hade ett varierande djup och byggdes huvudsakligen under åren 1940–1941. Exempel inkluderar Skans Hultet (nr. 153) som var avsedd att tidigt hejda en framryckning i riktning mot Karlstad. Skans 153 Hultet tillhör de gränsnära befästningarna som i huvudsak byggdes under åren 1940—41. Skansen har tidvis besatts av 18. och 35. gränsförsvarskompaniet.
Vaggelinjen: 1943 byggdes Vaggelinjen. ”Det var ett gigantiskt befästningsverk, bestående av skyttegravar och taggtråd till förbannelse.” Denna linje, sträckte sig från Älgå till Jössefors, Brättne, Sälboda, Gunnarskog, Fredros och vidare mot den betydande Torsby-ställningen. Planen var att, vid motgångar vid gränsen, ta upp försvar i höjd med Arvika längs Vaggelinjen, från sjön Gunnern till Glafsfjorden vid Sulvik.
Fördröjningslinjen: Denna linje sträckte sig från Grums via Borgvik och Vikene till Gräsmark och Torsby-ställningen. Den representerade en ytterligare försvarslinje i djupled, vilket bidrog till en starkare försvarsstrategi.
Gränsnära ställningar. Häljeboda längst upp till höger.
I Häljeboda bemannade 18. gränsförsvarskompaniet skans nr 157a och 157b – Häljeboda västra (berget Klätten) och Häljeboda östra (sydost om sjön Vällen). De bemannade även 157c (Håvildsrud), 157d (Flan) och 153 (Hultet).
Mer info om den gränsnära linjen vid Häljeboda
Skans 157a Häljeboda västra: Skansen var belägen på de branta västsluttningarna mot sjön Vällens sydspets. Dess uppgift var att blockera den södergående vägen från Hävilsrud på den västra sidan om sjön Vällen. Värngångarna var byggda av sprängsten men är idag till stor del igenlagda. Pansarhindret längs sluttningen ner mot sjön finns kvar i sin helhet.
Skans 157b Häljeboda östra: Denna ”kompaniskans” låg på östra sidan av sjön Vällens sydspets. Dess uppgift var att blockera den södergående vägen från Håvilsrud på östra sidan om sjön. Den hade en pv-ställning och fyra större fullträffsskyddade skyddsrum, som alla var blockerade med stenar. Pansarhindret fanns kvar i sin helhet, men de flesta värngångarna var fyllda med sten.
Skans 157c Håvilsrud: Detta var en fullträffsskyddad pansarvärnsställning. Den låg på en höjd 200 m söder om Jösseälven och hade en kupol på taket som observationsplats.
Skans 157d Flan: Skansen var ett kulsprutevärn som låg 150 m väster om Jösseälvens utlopp i sjön Flan. Värnet var en betongkonstruktion med fyra siktspringor och en utmärkt utsikt.
Skans 158 Gruvtorpet: Skansen avgränsades i öster av Säterbäcken och i söder av vägen mot Hävilsrud. Den låg i öppen skog och värngångarna var stenlagda och mycket tydliga. Luckor till skyddsrummen och pv-garagen saknas.
Skans 153 Hultet: Byggdes till största delen 1940-1941, men arbetet pågick ända fram till 1945. . Skansen ligger vid vägen Stråket-Häljeboda, öster om gården Hultet. Huvuduppgiften var att hindra fientliga styrkor, som vid ett eventuellt genombrott av riksgränsen kunde falla de styrkor i ryggen, som var grupperade för försvar av riksväg 61. Skansen skulle också förhindra anfall norrifrån mot Charlottenberg. Stridsuppgiften var avvärjning, vilket innebar att skansen inte fick uppges, utan besättningen skulle strida till sista man.
Vägspärr nära Häljeboda
Landsförrädare lämnade ut uppgifter om försvarsanläggningar
Anläggningen vid Klätten i Häljeboda förråddes till nazisterna, vilket framgår av samtida spionrättegångar. Den 25 november 1944 anhölls den svenske spionen och landsförrädaren på Charlottenbergs järnvägsstation som hade lämnat ut uppgifterna. De militära anläggningar som avslöjades för tyskarna var; befästningsanläggningar på berget Klätten; värn, skyddsrum m.m.; vägspärrar; skans på östsidan om sjön Vassbottens nordspets i Allstakan; ammunitionslager vid Håvildsrud; vägspärrar vid Håvildsrudshöjda och Håvildsrudssätra; samt ett elektriskt minfält vid Kärrsbacken längs vägen från Kyrkskogen.
Kriget slut
När kriget gick mot sitt slut under våren 1945, nådde honom beskedet: tjänstgöringen var över. Farmor, väntade barn, och bara några veckor senare kom en liten flicka till världen. Min pappa Rolf, då sju år gammal, fick ha sin pappa hemma, efter de långa åren av frånvaro under beredskapstiden. Man kan bara föreställa sig vilka tankar som rörde sig i farfars sinne den dagen han lämnade tjänsten vid gränsen för sista gången. En dag då lättnaden över att få stanna hos familjen säkert vävdes samman med vemodet att lämna kära kamrater och de prövningar som hade format honom under beredskapsåren.
Infanteriet, avregistrerad 31/12 1957. Förmodligen enligt dåtidens Värnpliktslag (1941:967).
Intressant att tänka på att min farfar blev formellt avregistrerad från tjänstgörning i Försvarsmakten (då Krigsmakten) den 31 december 1957. Han var då 47 år gammal –samma ålder som jag är i nu. Det var, som jag förstått, en ganska vanlig ålder för avregistrering från militären under denna tidsperioden.
2) Värmlandsgränsen – sex inkallelser (223 dagar totalt)
Plats/område: Häljeboda och Mitandersfors.
Förband: I 2
Inkallelse A: 44 dagar
Inkallelse B: 76 dagar
Inkallelse C: 6 dagar
Inkallelse D: 31 dagar
Inkallelse E: 38 dagar
Inkallelse F: 28 dagar
Summa Värmland: 223 dagar
Troligen framför förläggningen i Mitandersfors 1943-44. Om någon känner igen soldaterna på bilderna så vänligen kontakta mig.
Farfars berättelser
”Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne.”
Minnet av händelsen vid Armasjärvi var en tung börda som farfar bar med sig hela livet. Omkring 45 år senare, när han talade med min storebror, uttryckte han sin övertygelse om att olyckan vid Armasjärvi aldrig borde ha inträffat. Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater, som ska ha skett då tyskarna öppnat eld efter flyktingar som tog sig över gränsen. Min bror berättade nyligen att farfar sa att de svenska soldaterna fick nazisterna att retirera, och att eldstriden upphörde först när de befann sig en bit in på norsk mark. Farfar hade också sagt att de tyska soldaterna var mycket unga. Har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Var dock så liten då, så kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns än idag, tydligt, hans allvarsamma ton som vittnade om de känslor som var förknippade med upplevelserna från krigsåren…
De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort. (Sverige och kriget på SVT har lagt färg på bilden)
När jag sitter och skriver denna text slog det mig hur fascinerande det är att vissa fysiska intryck, som starka händer och handleder, etsar sig fast och blir symboler för en person. Att jag minns honom som väldigt stark med stora händer och grova handleder. På snickerifabriken i Sälboda, någon gång i slutet av 50-talet, fanns en låda som vägde omkring 70 kilo. Det blev en utmaning bland arbetarna – vem kunde pressa lådan över huvudet. Några få klarade det med båda händerna. Pappa försökte, men lyckades inte. Farfar däremot, vid dryga 50 års ålder, tog lådan och lyfte den över huvudet med en hand. Ett ögonblick av ren råstyrka. Pappa brukade berätta om det med en blandning av beundran och förundran: ”Han var helt otroligt stark.” När jag var liten bodde vi nära farmor och farfar, bara en åker skiljde oss åt så vi träffades ofta. Lådan på snickerifabriken var bara en av många anekdoter som cementerade bilden av farfar som en riktig kraftkarl. Hans styrka satt inte bara i musklerna, utan i hela hans väsen – en obestridlig kraft som inspirerade respekt. Minnet av hans otroliga styrka lever kvar lika levande; ett arv av uthållighet och förmåga som jag fortfarande bär med mig.
Stolt barnbarn
Kära farfar. Nästan 40 år har gått sedan du lämnade oss, men minnen och berättelser lever vidare. Det har varit en otrolig upplevelse att nu, med distans och nyfikenhet, få skriva om din tid under krigsåren. Att pussla ihop delar av ditt liv som jag inte förstod fullt ut som barn har varit djupt berörande och insiktsfullt. Tack för att du var den orubbliga, trygga och oerhört starke farfar jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.
Jag känner en djup stolthet över farfars insatser som beredskapssoldat här i Sverige under krigsåren. Att han stod redo och bidrog till vårt lands säkerhet är något jag värdesätter oerhört högt. Att begrunda farfars insats under en så avgörande period i Sveriges historia fyller mig med stor tacksamhet. Att han var i tjänst så mycket och så omfattande dessa åren hade jag inte förstått innan. I en osäker värld var han en del av den kollektiva kraft som säkrade vår fred och självständighet.
Farfars vilja att försvara Sverige påminner oss även idag om vikten av att skydda vår frihet och de värden vi håller högt..
Källor / Vidare läsning
Försvarsmakten. (u.å.). Färjeolyckan i Armasjärvi 1940.
Olsson, Simon (2022). ”Härmed får jag vördsamt meddela. Historien om de svenskar som omkom i försvarets tjänst 1939-1945.” [Stockholm]: [Lopinita]. ISBN 978-91-987440-2-6.
Soldat och Teknik. ”Historien om Krigsplatsen i Kuivakangas” #1 2017
Efter många års frånvaro var det äntligen dags för mig att ge mig ut i den fina tallskogsterrängen på Magnormoen i Norge igen! Krystallmarsjen i Magnor blev en tuff utmaning, särskilt när träningen inte är på samma nivå som när jag var här förr. Men det kändes bättre än på Baksjöloppet i Åbogen för några veckor sedan – klockan stannade på höga 35 minuter, medan vinnarna flög fram på 30 minuter. Det var imponerande att se hur snabbt täten springer, men 2010 var tempot ännu snabbare. Den gången sattes löprekord med 27:00, där jag precis lyckades spurta ner Rolf Steier från SK Vidar. Efter loppet stod det så här:
”Det ble satt løyperekord med stor margin, hvor Lars Olaf Gävert, Karlstad Magazinet så vidt spurtslo Rolf Staier fra Vidar. Begge fikk registrert tiden 27:00”
Krystallmarsjen 2010
Banan är nog ca 30–40 sekunder långsammare nu, men man förstår ändå att det gick fort för 15 år sedan och då tror jag inte ens det gick på max förrän sista biten in mot målet. Det var speciellt att vara tillbaka i tävlingssammanhang och man fick flera déjà vu av gamla lopp där. Oavsett tid eller placering är känslan av att stå på startlinjen, kämpa sig fram genom banan och korsa mållinjen något som alltid är lika givande. Känns som man gjort något som är bra för kroppen. Även om jag inte är i närheten lika snabb som förr, är glädjen när man får kämpa efter banan fortfarande stark!
Efter Krystallmarsjen tog jag en paus från tävlingspulsen och begav mig till Kirkenær i Grue kommun, där jag besökte minnesstenen vid Grue kyrka för att hedra vår släkting Aksel Gjevert. Det blev en speciell stund, eftersom frigöringsdagen och veterandagen nyligen hade passerat – kransarna vid monumentet vittnade om den djupa respekt och tacksamhet som fortfarande lever starkt. Senare besökte jag Aksels grav vid Finnskogens kyrka i Svullrya, en plats där historien och minnet av hans gärningar känns påtagligt närvarande. Det blev en dag med både fysisk ansträngning och eftertanke – två olika sätt att uppleva styrka och uthållighet. Att kombinera tävlingen med ett besök för att hedra norrmännen och framförallt Aksel, vars historia har berört och inspirerat mig djupt, kändes som ett meningsfullt sätt att visa respekt för historien.
Lasse Olsson, Martin Larsson, Martin Holmstrand, Lars-Olof Gävert, Christian Nilsson, Åke Wingskog och Lennart Karlsson i skidtunneln i Torsby. Året bör vara 2005.
Såg ett gammalt reportage som framkallade trevliga minnen, särskilt nu när det är Vasaloppet imorgon. I samband med detta hittade jag en bild som jag gärna vill dela här på bloggen. Om man räknar samman alla SM-medaljer som gubbarna på bilden lyckats ta genom åren så blir det en imponerande samling. Bland de avbildade hittar vi två skidlegender från Arvikatrakten som varit väldigt nära att vinna Vasaloppet. Åke Wingskog, som blev tvåa 1975 endast 6 sekunder från segern, och Martin Larsson, som slutade tvåa i Vasaloppet 2005, bara 1 sekund från segern. Enligt Åke Wingskogs träningsdagböcker har han åkt skidor en total sträcka som motsvarar 7,5 varv runt jordens omkrets. På bilden syns även Martin Holmstrand, som numera är bland annat tävlingsledare för Craft Ski Marathon. Vi ser också legenderna Lasse Olsson och Lennart Karlsson på flankerna. Christian Nilsson, stenhård skogsman och tidigare elitåkare, är också med på bilden. Och i mitten står undertecknad. Vilka härliga tider detta var!
Kan även dela en annan bild med anknytning till Vasaloppet. Bilden är från Rullskid-SM 2006 (Småland) där jag slutade 5:a och fick ta emot pris under nationalsången. Kände mig stark den gången men fick jaga då jag tappade viktiga placeringar efter en massvurpa i början av loppet. Men spurten gick bra. Tvåa i loppet blev trefaldige Vasaloppsvinnaren Oskar Svärd (segrade i Vasaloppet 2003, 2005 och 2007).
Svärd, Westman, Westman, Gävert och Jönsson på SM-prispallen i Småländska Burseryd 2006.
En unik möjlighet att läsa denna intressanta bok som PDF. Boken består av 24 kapitel och täcker många intressanta människor, hemliga agenter och viktiga platser i gränsområdet under andra världskriget.
Upphovsrätten till boken tillhör författaren. PDF-versionen är tillgänglig för läsning från bloggen och får inte kopieras för kommersiellt bruk. För att publicera hela kapitel krävs författarens godkännande.
I De glömda agenterna sätts en rad skiftande människoöden in i ett övergripande kronologiskt sammanhang under de mörka krigsåren. Författaren breddar och fördjupar temat från sin tidigare bok om svensk-norska relationer under andra världskriget, för vilken han i Norge belönades med en kunglig förtjänstorden. Över 60 000 norska flyktingar kom till Sverige mellan 1940 och 1945. Samtidigt opererade sabotörer och kommandos från svenskt territorium in i Norge. Dessutom korsades gränsen av norska agenter och kurirer, som under de första krigsåren hotades av spionstraff i Sverige men senare samarbetade med försvarsstabens underrättelsetjänst till ömsesidig nytta.
I kapitel 8. Hemliga ”Håndslag” till Norge (sida 105), omnämns Aksel Gjevert (1887-1944) som var en av de som förde Håndslag över gränsen in i Norge. Det var tusentals av dessa exemplar som lastades på slädar som de drog på snön.
I kapitel 10. Ensligt torp kurirers knutpunkt (sida 132), omnämns ”Tomta” (Håkerudtomta) och hjältarna i familjen Skoglund. Även Östen Nilson, Helmer Sveder och Spåres i Arvika omnämns.
Har ni som läser mer information om något som omnämns i boken och rör Värmland, hör gärna av er till undertecknad.
Samson på Arvikas gator där han trivdes som bäst. Fotograf: Okänd
John Harry Hasselquist (27/02 1940 – 25/02 2016), mer känd som Samson, var en norsk stark man och artist som föddes den 27 februari 1940 i Egersund, Rogaland, Norge. Samson växte upp på Fotland inte långt från Tengeselva. Som 17-åring såg han en annons för svensken Arne Tammers träningsprogram. Samson köpte alla programmen. Tillsammans med fyra kamrater startade han Oslos första gym på 60-talet och strax därefter rekryterades han av en egyptisk fakir till att bistå denne i hans show. Han började sin artistkarriär 1961 och turnerade runt om i Norge som stark man, fakir, trollkarl och tankeläsare. Samson blev också läromästare för Torkel Ravndal, en annan stark man som på sin tid satte världsrekord (!) i marklyft, och en del minns nog showerna de hade tillsammans. Samson var känd för sina imponerande styrkeshower, där han lyfte upp till 520 kilo i höga marklyft, böjde järnstänger, låg på spikmattor och krossat glas. Hans kost på scenen bestod av krossade lysrör och rakblad. Samson drog som mest sju järnvägsvagnar med tänderna och lyfte, enligt ett norskt tidningsklipp, en sten vägandes 500 kilo. Ett av de mera spektakulära inslagen var när han lät sju män lägga ett rep kring hans hals och dra från två håll, det mesta de kunde.
Youtube gullklump ”Samson – John Harry Hasselquist”
Samson bosatte sig senare i Arvika, en stad han tidigare hade besökt som showman (1964) och tyckte mycket om. Han levde där resten av sitt liv, uppfylld av den charm och gemenskap som staden erbjöd, ända tills han gick bort. I Arvika fortsatte han att uppträda och inspirera med sin styrkeshow. Hans legendariska uppträdanden är en del av lokalhistorien i Arvika. Mitt första riktiga möte med Samson var på Atletklubben i Arvika när jag var 15 år, hösten 1992. Jag och min klasskamrat Anders hade tagit ut pengarna vi samlade ihop för en skolresa till Spanien och i stället köpt gymkort för pengarna. Vi fick en del kritik för detta då, men det är ett val jag är stolt över idag. Vi gjorde det vi trodde på. Före mötet med Samson på Atletklubben minns jag att folk pratade om Samson, starkemannen som hade bott några år i Gunnarskog där han hade gjort i ordning ett hus vid Bergsjön. Som liten blev man imponerad bara man hörde namnet Samson. Han var en legend redan då.
Från artikel i Rjukan Arbeiderblad, måndagen den 8 augusti 1966. Från artikel i Fremtiden, torsdagen den 17 april 1980.
På Atletklubben var Samson och en hel del andra väldigt välkomnande mot oss ungdomar och visade oss hur vi skulle träna. Här trivdes vi bra. Det var nyttigt att vara där, på många sätt. Flera gånger i veckan åkte vi ner med bussen direkt efter skolan, och sen kom oftast min pappa och hämtade oss när vi tränat klart. Det här var en helt fantastisk tid när man ser tillbaka på det idag. Jag minns hur Samson brukade berätta historier om sina egna erfarenheter som starkeman och fakir. Samson berättade också mycket om sina bravader på styrkeshower tillsammans med den store och starke Torkel Ravndal. Han lyfte över 400 kg i marklyft, utan några hjälpmedel – en imponerande bedrift som få kan matcha. När Torkel var i Arvika på 1980-talet fick min storebror Eric (f. 1964) chansen att bryta arm mot honom. Trots Torkels enorma styrka lyckades han inte bryta ner Eric, vilket säger mycket om min brors krafter. Eric var ingen armbrytningsexpert men hade utvecklat sin styrka genom år av hårt arbete som motormanuell skogsarbetare, där han varje dag fick använda sina muskler på sätt som få andra jobb kräver. I vänsterarmen blev Eric aldrig nerbruten – av någon – och Samson bröt han ner.
Det var alltid fascinerande att höra om Samsons shower, tunga lyft med stenar och det inspirerade oss att träna hårdare och sätta upp egna mål. För oss yngre var Samson inte bara en som hjälpte oss med träningen, utan också en som visade att det mesta var möjligt. Rätt kul idag är att när han berättade om sina ”bravader” som ung, där han sprängt kassaskåp och brutit sig ut från fängelse, då trodde man att han överdrev en smula. Men när man forskat i det visar det sig att det var än värre. Han rymde flera gånger från fängelset genom att bryta sig ut genom gallret. Dessutom flydde han flera gånger från polisen och kunde hålla sig undan. En utbrytarkung. Vilka historier!
Artikel från Rogalands Avis, tisdagen den 9 augusti 1966
Samson var en mycket speciell person som gjorde en hel del märkliga och ibland dumma saker i sina unga år, ja kanske även när han blev äldre. Men hans goda sidor övervägde definitivt dessa snedsteg. Han var en person med ett stort hjärta, som alltid strävade efter att hjälpa andra på bästa sätt. Mot mig var han otroligt snäll och jag såg aldrig den ”andra sidan” av honom. När jag tog min andra SM-medalj (2009) i Trailrunning fick jag en tavla som Samson målade till mig. När jag var hemma hos honom och hämtade den, så visade han mig spikmattor och annat som han använde i sina shower. Det var en upplevelse att se dessa föremål och höra hans berättelser om hur han hade använt dem. Samson var en unik person som jag tror är saknad av många i Arvika. Hans vänlighet och humor gjorde ett starkt intryck på alla som mötte honom. Han var inte bara en starkeman, utan också en vänlig själ som alltid var redo att hjälpa och inspirera andra. Att ha haft möjligheten att träna tillsammans med honom och få en personlig gåva från honom är minnen jag alltid kommer att bära med mig med stolthet och tacksamhet.
Julaftonsturen 2024 hade, bland annat, inspiration från Anders Johanssons bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”, som utförligt beskriver svenska och norska underrättelseoperationer över gränsen.
2024 års Julaftonstur blev en intressant upplevelse av platser som bär på en spännande historia från andra världskriget. Vi besökte bland annat Millomgården, Askosberget och Nyckelvattnet, platser som bär på unika berättelser och minnen från svunna tider.
Millomgården viktig bas för motståndsrörelsen
En viktig bas för norska motståndsrörelsen var Millomgården som ligger strax intill Millomberget. I ladan vid Millomgården, ungefär 150 meter från gränsen till Norge, förvarade Milorg vapen, uniformer och annan utrustning som bland annat hade släppts från brittiska flygplan och sedan smugglades in i Norge under den tyska ockupationen. En vapenleverans hamnade fel, och gick rakt ner i ett uthus och byn Röjdåsen fick evakueras. En gång transporterades bland annat vapen och andra varor över gränsen till 200–300 man från Millomgården. På Millomgården bodde Thorvald och Jenny Olsson som gjorde en stor insats för Milorg och Norge under kriget. De tog emot många flyktingar och kurirer som fick mat och husrum. Det var först 20 år efter krigsslutet, då en delegation Milorg-veteraner från Drammen kom och uppvaktade Jenny Olsson på hennes 70-årsdag, som det avslöjades att gården Millom varit en av norska Hjemmefrontens främsta gränsbaser med omfattande flykting- och kurirtrafik. Gården var också en viktig gränsstation för kurirtrafiken mellan Oslo och Stockholm. Under kriget samarbetade Special Operations Executive (SOE) med norska motståndsgrupper för att smuggla in vapen och förnödenheter till Norge. Detta samarbete var avgörande för motståndsrörelsens framgång.
Askosberget, Aksel Gjeverts hem
Aksel Gjevert (1887–1944) som bodde på Askosberget var en av de norrmän som smugglade in vapen, ammunition, uniformer, propaganda mm över gränsen till Norge. En stark skogsarbetare som kände dessa skogar i området utan och innan. Enligt sidan ”Special Forces – Roll Of Honour” tillhörde Aksel även en allierad specialstyrka under andra världskriget. Organisation som Gestapo rullade upp påsken 1943, och som Aksel tillhörde verkar ha ett samband med att Margit Bergström blev arresterad och förhörd. Margit berättade för författaren av boken ”Min bok om Östmark”av John Eriksson (2009) att det fanns en tysk (!) med i förhörsrummet i Stockholm. Under andra världskriget hade den tyska legationen i Stockholm en central roll för Sveriges kontakter med Nazityskland. I huvudstaden fanns även den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr, vars verksamhet bevakades av svensk säkerhets- och underrättelsetjänst. Att det innan kriget funnits ett nära samarbete med Gestapo och svenska säkerhetspolisen finns dokumenterat, men det var främst att jaga rätt på “farliga” kommunister och misstänkta sabotörer i ”organisation Bernardh” (svenska sektionen av Wollweberorganisationen). 32 personer i Kongsvinger/Grue-området häktades när ”Finnskogskullaffären” eller ”Thomlesaken” rullades upp av Gestapo. Trots det Aksel utsattes för under fånguppehållet så bevarade han alltid det goda humöret, och en fast och lysande tro att den dagen skulle komma då den norska flaggan skulle vaja fritt och de tyska undertryckarna skulle vara förvisade från landet. Tyvärr fick han aldrig uppleva detta. Aksel var dömd till döden för sitt illegala arbete mot den tyska ockupationsmakten, men han dog innan denna dom hann verkställas, den 17 maj 1944.
Askoberget i Grue, Hedmark Røykstue från 1863
När vi kom fram till Askosberget, där Aksel Gjevert bodde, kändes det som att vi hade tagit ett steg tillbaka i historien. Platsen andades både mod och beslutsamhet. Skylten med texten ”Flyktingrute 1940–45” var en påminnelse om de faror och utmaningar som många människor stod inför under andra världskriget när de skulle över gränsen till Sverige. Tidigt under ockupationsåren fanns fasta rutter för flyktingar över Finnskogen som bland annat kom med tåg till Kongsvinger. Exempelvis ”Skarabergsruta” var en flyktingled som gick vid Askosberget på norska sidan, över på sjön Nyckelvattnets södra sida i Sverige till Gåstjärn. Att stå där, mitt i skogen, och se denna plats som varit en central punkt i motståndsrörelsens aktiviteter, väckte en mäktig känsla av respekt och vördnad. Man kunde nästan känna närvaron av de människor som en gång riskerade sina liv för frihet och rättvisa. Varje träd, varje sten, verkade bära på tysta vittnesmål om de många modiga gärningar som utfördes här. Att veta att vi stod på samma mark där Gjevert och andra kurirer planerade och genomförde sina farliga uppdrag, fyllde oss med en djup tacksamhet för deras uppoffringar. Det var en stund av eftertanke och en stark påminnelse om historien och dess påverkan på vår nutid.
Riksröse 84 (S Nyckelvattnetsröset), gränsgatan och Nyckelvattnets is
Nyckelvattnet, ca 1/3 av sjön ligger på norska sidan
Vi besökte även Riksröse 83 och 84 (S Nyckelvattnetsröset), historiska gränspunkter som spelat en viktig roll under de norska ockupationsåren. Författaren Mia Berner flydde under sin studietid över till Sverige vid sjön Nyckelvattnet vilket hon beskriver i sin bok ”Österut”. Berner var hemlig agent för XU. Mia Berner kom tillbaka till Östmark 2003 och det blev ett kärt återseensde med en av lotsarna som hjälpte henne fly till Sverige, Martin Møllerud. Han var både lots, kurir o i slutet av kriget XU agent. Møllerud var den som skapade Mølleruds-ruta som korsade gränsen vid Nyckelvattnet och Gåstjärn. Vi tog rutten över Nyckelvattnets is där Aksel Gjevert och Margit Bergström, båda på skidor, träffades julen 1942. Margit Bergström från Rännberg i Östmark var bara 17 år när hon blev agent för Norge. Aksel fick god hjälp av Margit att smuggla propagandamaterial, underrättelser med mera över gränsen. Bland annat smugglades tidningen Håndslag med underrubriken ”Fakta och orientering for Nordmenn” in i Norge denna väg. En tidning som trycktes i Sverige och smugglades i stor utsträckning in i Norge, där den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna. En av skribenterna i denna tidning var Willy Brandt.
Margit Bergström, på bilden 16 år, blev anställd som kokka för ett vedhuggarlag nära gränsen till Norge. Hon kom omgående i kontakt med norska flyktingar, och strax därefter, med sin norska kontaktman; Aksel Gjevert. Foto på Margit: Privat. Foto på Aksel: Okänd
När det gäller Nyckelvattnet finns många intressanta historier. Den 30 november 1943 kallades studenten Rolf Sørbye till ett brådskande möte med en av underrättelseorganisationen XU:s ledare som kallade sig ”Eva Berg”. Hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart skulle omringa Universitetet och arrestera studenter. Han fick beskedet att gå under jorden och försöka rädda så många studenter som möjligt för transport till Sverige. Efter en strapatsrik resa beskriver han mötet med Sverige så här:
I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
Hittade bra töre-vedGränsgatan norrut
Sammanfattningsvis en otroligt mäktig skogstur ur många perspektiv
Om vi ska beskriva turen ur ett friluftsperspektiv så var det en fantastisk tur med god tillgång på töreved vid en lägerplats nära gränsgatan. Christian hade med sig massor av godsaker och glögg som han fått av en granne. Glöggen var nog det starkaste jag druckit, och jag kände mig nästan lite berusad, speciellt efter att inte ha druckit alkohol alls sedan midsommar 2007. Man tål kanske inte så mycket längre. Tyvärr var vädret inte det bästa, och på natten kom det både snöblandat regn och regn. Hunden Junior var skadad i en tass och därför fick han stanna hemma. Förhoppningsvis återhämtar han sig snabbt och kan vara med på nästa tur. Den här Julaftonsturen blev främst en genomgång av de kurirlinjer som användes under andra världskriget i trakten, där modiga kurirer riskerade sina liv för att transportera viktiga meddelanden och material genom skogarna. Vi besökte även Aksels viloplats vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866 innan vi åkte söderut. Det kändes hedersamt att besöka hans grav efter att ha vandrat i hans fotspår genom de skogar han säkert kände bättre än någon annan. Att stå vid hans viloplats efter att ha följt hans rutter och upptäckt de platser som var centrala i hans liv och motståndsinsatser, fyllde oss med djup respekt och tacksamhet. Det var en stark påminnelse om hans mod och uppoffringar, och en bekräftelse på den betydelse hans handlingar hade för både hans samtid och eftervärlden.
Aksels (1887-1944) viloplats vid Grue Finnskogs kyrka, i graven ligger också hans mor Anne (1867-1951)
Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till författaren Anders Johansson (f. 1942). Johansson har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst som utrikesreporter. Hans insiktsfulla skrivande är alltid intressant, och särskilt hans senaste bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”. Denna bok har varit en stor källa till inspiration och erbjuder värdefulla insikter om de dramatiska händelserna och det samarbete som präglade de svensk-norska relationerna under andra världskriget.
Det här blev mer än bara en vanlig skogstur – det var också en resa genom tid och rum. En mäktig känsla som jag kommer att minnas länge.
Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort.
Den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anföll Sovjetunionen Finland, vilket markerade början av Vinterkriget. Händelserna i Finland ledde till hektiska försvarsåtgärder på svensk sida. Inom kort mobiliserades landet helt, och Tornedalen översvämmades av beredskapssoldater från hela landet. När även Norge anfölls av Tyskland den 9 april 1940, blev det ännu mer press på de svenska soldaterna i Tornedalen, eftersom Sverige behövde snabbt bygga upp ett försvar längs den svenska-norska gränsen. Armasjärvi är en by i Hietaniemi socken i Övertorneå kommun i Norrbottens län, belägen sydväst om Övertorneå och strax väster om Torne älv. Området ligger huvudsakligen öster om sjön Armasjärvi vilken byn har fått sitt namn efter.
Minnesceremoni 24/10 2020. En fin och hedersam minnesceremoni hölls på dagen 80 år efter olyckan vid sjön Armasjärvi.
Den 24 oktober 1940 inträffade färjeolyckan i sjön Armasjärvi som var den svåraste katastrofen för det svenska försvaret under andra världskriget. Det är en av de svåraste olyckorna för Försvarsmakten i ”fredstid” och varje år genomförs en minnesceremoni för att hedra offren. Olyckan skedde då ett ingenjörskompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. De två plutoner på omkring 100 man, blev beordrade att kliva på färjan, trots att färjkarlen protesterat och hävdat att färjan bara var dimensionerad för att klara cirka hälften. Halvvägs ut på den kilometerbreda sjön kantrade färjan. Vattnet var iskallt, soldaterna var tungt utrustade och det blåste dessutom hårt. Panikartade scener utbröt då soldaterna hamnade i sjön. Dåtidens uniformer sög åt sig av det iskalla vattnet, vilket bidrog till att så många förolyckades.
Av de ca 100 man som befann sig på färjan förolyckades 46 man, varav 44 soldater och två civila. De två civila var färjkarlen Gösta Blomster och färjkarlens bror Olle Blomster som sett olyckan från stranden och rott ut till olycksplatsen för att rädda nödställda i vattnet.
Farfar och kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940-41.
Min farfar, Per Gävert (1910–1986), och hans kollegor i deras förband kom dit så snabbt de kunde när de nåddes av larmet om händelsen. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. De fick hjälpa till att ta hand om döda och överlevande både i vattnet och på land. I 31, som uppsattes 1/10 1940 av I 1, som organiserade stab och 13. och 14. kompanierna samt den första bataljonen. Ursprungligen organiserade I 2 andra bataljonen och I 17 den tredje. Regementet gjorde beredskapstjänst från oktober 1940 till mars 1941 i Tornedalen under befäl av överstelöjtnanten Gunnar Berggren. Stabschef var överstelöjtnant Erik Beckman. Dubbleringsregementet erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30. Till exempel Svea livgarde (I 1) satte således upp ett dubbleringsregemente som fick beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas. Omkring den 15-20 januari 1941 uppmättes minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket var en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.
I 31 (Stockholms infanteriregemente, dubbleringsregemente till Svea Livgarde I 1).
Enligt farfars värnpliktskort tjänstgjorde han i 180 dagar i sträck i Tornedalen vintern 1940-41, en av de kalla krigsvintrarna. Han var stationerad både i baslägret och vid olika postställen längs gränsen. Tjänsten krävde stor uthållighet och omväxlande uppgifter, som att patrullera området och upprätthålla säkerheten vid gränsen. Det var en lång period att vara borta från sin familj, som då bestod av hustrun Märtha och min pappa Rolf, född 1937. Farfars tjänstgöring i Tornedalen är ett exempel på de insatser som var nödvändiga för att skydda vårt land under den tiden. Gränsen i Tornedalen bevakades av inkallade militärer från hela Sverige, vilket innebar att många olika människor samlades för ett gemensamt ändamål.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång.
Farfar tog sig illa vid sig av händelsen och på gamla dagar, omkring 45 år senare, sa han till min storebror Eric att den här olyckan i Armasjärvi var en helt onödig olycka som inte borde ha skett. Han beskrev det som dumdristighet av ett befäl. Han hade berättat hur de fick dra upp de döda ur vattnet. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater vid gränsen till Norge, men det är en annan historia som jag kanske får återkomma till. Jag har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Jag var så liten då, så jag kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns att han var känslosam när han berättade. Det var tydligt att dessa minnen påverkade honom djupt, och hans allvarsamma ton vittnade om de känslor som var förknippade med dessa upplevelser. Farfar kände nog en viss tyngd över hur saker och ting hade utspelat sig, och dessa händelser var fortfarande starka i hans minne, även många år senare.
Efter olyckan inleddes omfattande sökinsatser för att hitta de saknade soldaterna. Många lokala fiskare och invånare deltog frivilligt i sökandet, och militären organiserade professionella dykare och räddningsteam.
”Det är viktigt att berättelsen om Armasjärvi aldrig glöms bort. För olyckan är även en påminnelse för oss i dag om hur viktigt det är att alltid ta säkerheten på största allvar i riskfyllda miljöer.” Sa överste Jonny Lindfors, då chef för Norrbottens regemente.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång. Soldaterna stod uppställda med tre meters mellanrum. En av dessa soldater som hedrade de omkomna var min farfar. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:
”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
