grundels – ADVENTURE

Den helt unika Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika står nu där den hör hemma – på museet ”Beredskapsåra” i Järnskog. Under krigsåren gömdes hemlig kurirpost, meddelanden och brev i klockan. När Jan Grundel gick bort fick jag den av familjen Grundel. Ett otroligt hedersamt förtroende – men jag kände starkt att denna unika klocka inte bara kunde stå hemma hos oss. Den behövde bli en del av det gemensamma minnet. Därför körde vi den till museet. Det var en stor stund när barnbarnen till Signe och Robert Grundel, Ulla och Lotta, stod där och såg klockan komma på plats. Man kunde bokstavligen känna historiens närvaro i rummet. Klockans långsamma tickande har tystnat, men den bär fortfarande ekot av viskningar, stora risker och mod.

Familjen Grundel och Rosendal – ett vardagligt hem i motståndets tjänst

Hemmet på Rosendal var mer än ett hem. Det var ett diskret nav där människor fann trygghet för natten, ibland betydligt längre än så, där bud och kurirer kunde passera utan att väcka uppmärksamhet och där hemlig information kunde byta händer utan att lämna spår. Signe och Robert bar ansvaret med lugn beslutsamhet; dörren stod öppen när det behövdes, gardiner drogs för när det krävdes, och tystnaden hölls där den måste hållas. Jan Grundel var bara ett barn, men hjälpte de norrmän som gömde sig i familjens hem – en slags tyst, självklar medverkan som säger mycket om vilken moral som rådde i huset. Det modet bar han med sig hela livet.

En hemlig motståndscentral i Rosendal, Arvika

Om Järnskogs beredskapsmuseum (Beredskapsåra)

Museet ligger vid Järnskogs hembygdsgård i Hajom, söder om Koppom, och skildrar beredskapstiden i gränsbygden. Utställningen tar dig rakt in i 1940-talet; ett bondkök med pigkammare, en befälsexpedition med uniformer, kartor och planer för gränsförsvaret, samt en fotodel som även belyser situationen i det ockuperade Norge. Här finns också en unik förteckning över 9 912 flyktingar som tog sig över gränsen inom Järnskogs landsfiskalsdistrikt 1941–1945. I anslutning står en järnvägsvagn av den typ som användes för trupptransporter, och i det lilla stationshuset intill visas film från beredskapstiden.

Själva museibyggnaden har en egen historia; den började som en hemvärnsbarack i Holmedal under kriget, blev senare omklädningsrum på Sagesätra (bl.a. under Schröderloppet 1968–73) och flyttades på 1990-talet till hembygdsgården för att bli beredskapsmuseum. Intill finns dessutom den charmiga lanthandelsmiljön ”Hiombua”.

Att klockan nu står här gör sammanhanget tydligt; gränsbygdernas vardag, militär beredskap, flyktingströmmar och motståndets kurirlinjer flätas ihop i ett och samma rum – på en plats där skolklasser, föreningar och besökare kan följa spåren av krigstidens öden.

Osvaldgruppen – berättelser sida vid sida

Märkligt nog, bara dagar innan klockan kom på plats, hade ett barn till den siste överlevande i Osvaldgruppen besökt museet. Hennes mamma var ”Grete” – som var täcknamnet för Signe Raassum (1924–2022). Signe var född på Lunner 18 december 1924, och blev tidigt en del av Osvaldgruppens stöd- och kurirnät. Hon lämnade sitt arbete som sömmerska när fabriken började producera åt tyskarna och anslöt till organisationen 1943. På Sollia fick hon utbildning i illegalt arbete och var med när hotellet angreps i slutet av maj 1944. Den 4 oktober 2013 hedrades hon av norska myndigheter (bland annat med Deltagermedaljen) i samband med den sena, officiella upprättelsen av Osvaldgruppens insats.

I dag står därför informationen sida vid sida; till vänster om klockan information om Osvaldgruppen och Signe Raassum, till höger om familjen Grundel. Det är ingen slump. Under krigsåren gömde sig flera av Osvaldgruppens medlemmar i just Grundels hem. Våren 1944 (30 maj) angreps Osvaldgruppen av tyska styrkor på Sollia turisthotell vid Trevatn i Søndre Land (Innlandet) som var ett av Osvaldgruppens viktigaste gömställen under våren 1944. Den avskilda platsen användes för planering, utbildning och utsändning av sabotagegrupper – bland annat mot transformatorfabriken Per Kure i Oslo i maj 1944. Natten till 30 maj 1944 slog cirka 35 tyska soldater till mot anläggningen efter angivelse. Signe ”Grete” Raassum hade just stigit upp när en kula slog in i väggen bakom henne. Under Osvaldsgruppens ledare med täcknamnen ”Knut” eller ”Osvald” (Asbjørn Sunde) lyckades gruppen skjuta sig ut ur byggnaden och undkomma med livet i behåll. Det som kan ses lite märkligt med detta datum är att, några dagar senare, den 4 juni 1944 slog Statspolisen till och genomförde en gryningsräd hemma hos familjen Grundel i Rosendal.

Att dessa berättelser nu möts i museirummet är både symboliskt och rättvist; det lokala och det gränsöverskridande motståndet hänger ihop. Arvika, Järnskog och gränsbygderna var en vardaglig kuliss för ovanligt mod.

Från privat minne till gemensamt arv

En möbel som ”alltid funnits” väcker ingen större misstanke. Moraklockan var därför perfekt; stor nog att rymma massor av kuvert och meddelanden i sitt djupa mörka innanmäte, men alldaglig nog att inte dra blickarna till sig. Klockans värde låg inte i träet och urverket, utan i dess funktion som tyst medspelare i en kamp som inte fick synas.

Att överlämna moraklockan till museet var en självklarhet. Vissa föremål bär berättelser som är större än vi kan tänka oss. På Järnskogs beredskapsmuseum blir klockan inte bara ett utställningsobjekt – den blir en berättare. Den påminner oss om att mod också kan utspela sig i hem och vardagsrum, inte bara på slagfältet. Grundels moraklocka har ett stort kulturhistoriskt värde och tillför mycket till museets samlingar, och den har även förekommit i SVT:s produktion ”Sverige och kriget” som just nu går på NRK. Det gör klockan till mer än bara ett föremål – den har blivit en del av vårt kollektiva kulturarv, både genom sin egen historia och genom den uppmärksamhet den fått i ett nationellt TV-program.

Vi gjorde ett muntligt avtal som innebär att om museet någon gång lägger ner sin verksamhet, så ska klockan återgå till ursprunglig ägare/överlämnare. Ett muntligt avtal är enligt svensk avtalsrätt lika giltigt som ett skriftligt, så länge det kan styrkas vad som faktiskt har avtalats. Det innebär att även om överenskommelsen inte dokumenterades skriftligen vid tillfället, så gäller den fortfarande på samma sätt som ett kontrakt.

Ett stort och varmt Tack

Tack till familjen Grundel för ert mod när det behövdes som mest – och tack till Stig Bengtsson och Järnskogs beredskapsmuseum för att ni låter dessa berättelser fortsätta tala till kommande generationer.

Jag har blivit djupt berörd och fylld av en stark känsla av vördnad när jag efterforskat historien om familjen Grundel i Arvika under kriget. Att följa deras väg genom en tid präglad av fara, osäkerhet och mod har rört mig på djupet. Varje detalj jag upptäckt, varje berättelse om deras kamp och uppoffringar, har fått mig att känna en stark koppling till det mänskliga i deras erfarenheter — rädslan, hoppet och den okuvliga viljan att stå upp för det rätta. Denna historia har inte bara gett mig insikt i det förflutna utan också väckt en stor tacksamhet för friheten och freden vi har idag. Det är en berättelse som lämnar ett outplånligt spår i hjärtat och som jag bär med mig med största respekt och ödmjukhet…

Källförteckning

Järnskogs Hembygdsförening. ”Museet Beredskapsåra.” https://www.jarnskog.se/
Järnskogs Hembygdsförening. ”Järnskogs hembygdsgård (bakgrund och byggnadshistoria).”
Gävert, Lars-Olof. Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. 2024. ”Det sista vittnet”. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
Arvika Nyheter: ”Till minne av ”det sista vittnet”, Jan Grundel”. https://www.arvikanyheter.se/2025/04/07/till-minne-av-det-sista-vittnet-jan-grundel-e7e5a/
Oppland Arbeiderblad. ”Markering av det tyske angrepet på Sollia i 1944.” 12 juni 2023.
FriFagbevegelse. ”Glemte sabotører.” 25 juni 2009. (Intervju med Signe Raassum).
Lokalhistoriewiki. ”Signe Raassum (1924–2022).” https://lokalhistoriewiki.no/
Budstikka. ”Signe Raassum til minne.” 15 juni 2022.
Dagbladet. ”Harry og Signe var medlemmer av motstandsgruppa ‘Osvald’…” 11 okt 2016.
Wikipedia. ”Osvald-gruppen.” https://no.wikipedia.org/wiki/Osvald-gruppen
Wikipedia. ”Signe Raassum.” https://no.wikipedia.org/wiki/Signe_Raassum
Festningsverk Militærhistorie: Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942. https://www.youtube.com/watch?v=BHIAXnwGh_w
NRK – Sabotører i mørke 2013 https://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/2010/MDUP11000410/avspiller
Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
Sunde, Asbjørn. Menn i mørket. Oslo: Norges Kommunistiske Parti, 1947.
Conradi, Morten & Alf Skjeseth. Osvald: storsabotøren Asbjørn Sunde. Oslo: Spartacus, 2015.
Borgersrud, Lars. Fiendebilde Wollweber – svart propaganda i kald krig. Oslo: Scandinavian Academic Press, 2001.

Choose site to share content on
Facebook	LinkedIn
Pinterest	Twitter

I en historisk omröstning nyligen beslutade Arvikas kommunfullmäktige att det kommer sättas upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal. Plaketten ska hedra familjen Grundels modiga insatser under andra världskriget, då deras hem fungerade som en motståndscentral för norska motståndsmän och sabotörer.

Här kan ni se debatten om motionen om att sätta upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal – som var en motståndscentral under Nazitysklands ockupation av Norge.

Barnbarnet till Robert och Signe, Ulla Grundel fick chansen att tacka fullmäktige i talarstolen. Mycket känslosamt, det talet säger allt som behöver sägas. Kändes hur stort som helst. Värmde så otroligt i hjärtat!

6. Motion om Grundels motståndscentral på Rosendal (ArvP) 2:10:57

23. Ulla Grundel 4:15:46

Det var svårt att få fram orden, och det stakade sig när jag höll mitt anförande. Efter allt jag läst om denna historia och det fina mötet jag hade med Jan Grundel (född 1933) som bara var 8-9 år när han hjälpte till i motståndsarbetet. Jag har även besökt huset de bodde i, som är mycket välbevarat, och varit på Signe (1905–1974) och Roberts (1898 -1962) grav vid Mikaelikyrkan. Jag har också pratat med äldre människor som minns Signe och Robert och beskriver dem som otroligt snälla människor, precis den uppfattning man fått när man läst om dem. Det känns som om jag nästan har lärt känna dem under detta mycket intressanta arbete.

Här är vad jag planerade att säga i kommunfullmäktige. Talartid är 3 minuter. (vissa ord fick jag inte fram – det kom nära och blev känslosamt):

Att lyfta fram viktiga historiska platser bidrar till att bevara det lokala kulturarvet till kommande generationer.

Det är omöjligt att inte bli djupt berörd av familjen Grundels mod och engagemang. Deras hem som blev en motståndscentral under krigsåren var inte bara en plats för strategisk kamp mot nazismen, utan också ett hem fyllt av mänsklig värme, omsorg men även ett stort personligt risktagande. Värmland var under kriget gränszon och blev från den 25 april 1940 skyddsområde inom vilka inga utländska medborgare fick vistas.

I början av mina efterforskningar till denna motion misstänkte jag att en del av norskarna som fick skydd hos Grundels tillhörde Osvaldgruppen. Fick sedan detta bekräftat. Denna grupp bidrog mer än några andra motståndsgrupper till att bryta de passiva stämningar som rådde bland den norska befolkningen i början av den nazityska ockupationen, och visade att det var rätt att göra aktivt motstånd. De genomförde fram till sommaren 1944 minst 109 aktioner och 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen.

Tänk er att få hemmet förvandlat till en fristad för norska motståndsmän som hade med sig vapen, och mängder av sprängmedel för sabotageaktioner mot nazisterna. Familjen Grundel gjorde detta med en orubblig tro på rättvisa och mänsklig värdighet. De visade ett enastående mod och medmänsklighet. Med nazisternas skuggor ständigt lurande i närheten, gav de skydd och hopp. Det är sådana handlingar som återställer tron på mänskligheten i de mörkaste av tider.

Att hedra familjen Grundel med en minnesplakett är inte bara att markera en plats på en karta; det är att erkänna en del av vår lokala historia här i Arvika, ett monument över uppoffring och kamp för friheten. Det är att påminna oss alla om att det finns modiga själar som vågade stå upp mot ondskan och att deras handlingar gjorde skillnad!

En minnesplakett skulle även inspirera kommande generationer till att förstå värdet av mod, medmänsklighet och engagemang för rättvisa. Den skulle vara en påminnelse om att även i de mörkaste stunder kan det finnas ljus och hopp genom osjälviska handlingarna av en familj.

Nu till det praktiska.

I tjänsteskrivelsen står sammanfattningsvis att;

det är en privatbostad i slutet av en återvändsgränd och det är olämpligt att leda människor till en besökspunkt utanför en privatbostad på en återvändsgata, då det kan påverka de boende negativt.

Men man behöver inte alls åka till återvändsgatan för att besöka platsen. Söderut och västerut är det som en stor park med enstaka träd och gatan söder om huset har flera besöksparkeringar (4h) och andra möjligheter att parkera. Och i denna park skulle minnesmärket kunna sitta med en pil som pekar mot huset. Går en jättefin grässtig där. Allt detta är kommunens mark. Hur bra som helst och huset ser ännu häftigare ut från den sidan. Mer som det såg ut förr då allt detta var skog och inga andra hus fanns runt omkring. Det här är en speciell plats, och huset är sig ganska likt från gamla foton jag fått se.

Ja, jag har både varit inne och utanför huset som ni förstår. Och jag fick där tag i unikt propagandamaterial – från 1943 – och jag har det med mig här, det här mäktigt på riktigt, det står på framsidan*: ”Hvorledes man behandlar frostskader, OSLO 1943” för att inte väcka uppmärksamhet, men i texten inne i dokumentet står något helt annat. Dessa och andra liknande dokument smugglades i tusentals från Grundels vidare in i Norge som en del av motståndsrörelsens ansträngningar att motverka nazisternas inflytande och stärka moralen hos den norska befolkningen och uppmuntra till motstånd och samarbete med de allierade.

Jag har även med mig en kopia från en artikel från 1990. Mannen i mitten, Gunnar Sønsteby, är Norges mest dekorerade medborgare genom alla tider. Han har fått statyer, utmärkelser, dokumentärer, böcker osv osv efter sig. En ny spelfilm om Gunnar hade premiär i Norge förra veckan.

Metallarbetaren, Robert Grundel, som är mannen till höger i artikeln skulle inte ens kunna få en liten skylt om vi här inne ska följa förslaget till beslut.

Jag är övertygad om att Arvika kommun kan bättre. Om man bara vill. Vi ska inte vara omöjliga Arvika, vi ska vara möjliga Arvika. Flera Arvikabor har redan varit och tittat på huset sedan de läst min motion och tycker detta borde uppmärksammas mer. Kan för övrigt nämna att en lärare på en gymnasieskola i Arvika ville använda en del av texten i motionen på undervisningen i skolan.

Dennes kommentar säger det mest tycker jag: ”Detta är dyngmäktigt. Tusen tusen tack för materialet!”

Avslutningsvis.

Att sätta upp en minnesplakett vid Grundels motståndscentral i Rosendal är ett viktigt steg för att bevara och hedra en betydande del av Arvikas historia. En handling som kombinerar respekt för det förflutna med engagemang för framtiden, och det är en påminnelse om de uppoffringar som gjordes för att skydda friheten. Således bör Arvika kommun givetvis gå vidare med detta initiativ för att säkerställa att denna viktiga del av vår historia aldrig glöms bort!

Tack för ordet!

Efter 80 år får familjen äntligen den hyllning de borde ha fått för länge sedan. Signe, som dragit ett tungt lass under krigsåren med att få fram mat och förnödenheter till alla dessa gäster, hade skulder kvar ända tills hon gick bort 1974, på grund av all mat hon handlade på kredit till motståndsmännen under krigsåren.