Annorlunda och spännande tävling vid Hundfjället i Sälen. För en tid sedan var jag med på tävlingen Execute Sälen by adidas Terrex som är en tävling för fyrmannalag. Det var Christian Nilsson, Jörgen Olofsson, Marcus Wilhelmson och jag i laget. Yngste lagmedlemmen i vårt lag var 48 år, tre av oss är födda 1977. Upplägget var speciellt – jag hade i vart fall aldrig gjort något liknande. Fyra olika slingor (grön, blå, röd och svart) som skulle löpas fyra gånger vardera. Totalt blev det omkring 100 km och 4 000 höjdmeter, vilket i ett fyrmannalag innebar runt 25 km och 1 000 höjdmeter per löpare. Tidsgränsen var 12 timmar, med den avslutande sträckan rakt upp för “Väggen” i Hundfjället. Kändes i kroppen när man kom upp där kan jag säga.
Ut ur dimmanSista metrarna av VäggenTuff grusväg in i dimman
Vi slutade på en andraplats i herrklassen med tiden 9 timmar och 13 minuter. Vinnarna var ett oerhört meriterat lag med bland annat en svensk mästare på maraton, flera riktigt vassa orienterare i absoluta eliten och en SM-trea i terräng – alla i toppform om man jämför med vårt ”bäst före” datum-lag.
Riktigt trevligt, och det blev rejäl träningsvärk efteråt.
Efter många års frånvaro stod jag äntligen på startlinjen igen. Arvika Stadslopp har betytt mycket för mig genom åren – under elitsatsningen vann jag loppet några gånger och satte punkt för den perioden med en seger det sista året jag tränade ordentligt (2016). Idag handlade det mer om glädje än om tider eller placeringar. Men jag ville ha en bra känsla. Och ja, det kändes riktigt fint att vara tillbaka på hemmaplan. Dagen började på bästa tänkbara sätt med barnloppen. Min yngsta dotter sprang fantastiskt (vilket löpsteg!) och blev 2:a – bara fem meter bakom en kille i mål. Min stora tjej (9 år) sprang modigt i klassen upp till 12 år och slutade 7:a. Viktigast av allt, och det enda som betyder något; de hade roligt och ville springa. Det värmer mer än alla personliga rekord i världen!
6 km – Stadslopp med kontrollerad öppning
Jag springer inte många pass på asfalt längre, så planen var enkel; öppna kontrollerat, hitta känslan och låta kroppen bestämma farten. De första kilometrarna kändes bra och det känns som jag är på väg åt rätt håll igen. På slutet saknades dock den där riktiga viljan att pressa mig – pannbenet var inte hundraprocentigt idag. Bättre inställning på Häljebodaloppet och på svenska mästerskapen i springskytte. Men helheten? Väl godkänt. Kroppen svarade ganska bra, steget fanns där, och det finns tydliga saker att bygga vidare på. I mål kom jag som 7:a med tiden 21:00 minuter.
Dagens imponerande insatser
En som imponerade var Sören Persson (IF Göta) – ursprungligen från Bosebyn i Gunnarskog – en verklig legend som fortsatt år efter år. Han kom in placeringen före mig, cirka 12 sekunder bättre. En superveteran med, bland annat, veteran-VM-guld på 800 meter i bagaget och för sin ålder ruggigt stark. Jag märkte att jag tog in lite uppför, men på platten gick vi jämt. Sören är mentalt stenhård och kunde ta ut sig hela vägen in i mål. En förebild – otroligt imponerande.
Min gamla teamkamrat Frida Michold levererade som väntat och vann damklassen överlägset. Kul att se!
Här finns ett blogginlägg från loppet 2016 med mig och Frida: Blogginlägg 2016
Det är något speciellt med Arvika Stadslopp; alla deltagare små som stora, publiken, hejaropen och målet i vackra stadsparken. Banans kombination av små men ganska långa motlut och platta partier gör att man måste vara smart – det straffar sig att gå för hårt. Speciellt när man är äldre och inte lika tränad längre.
Idag var målet att göra ett stabilt lopp och njuta av stämningen. Mission accomplished.
Vad tar jag med mig?
Styrkan börjar komma – i backarna.
Farten på platten behöver vässas.
Huvudet behöver få tillbaka lite mer tävlingsdjävul.
Får se om jag kan smyga in fler asfaltpass inför nästa års Arvika Stadslopp och hitta bättre klipp i steget. Det behöver inte vara krångligare än så – bara konsekvent. En målbild, i varje fall. Sen gäller det att faktiskt göra det också. Hoppas jag får lite mer tid till träning. Det är kul när kroppen ”svarar”.
Tack – och på återseende
Stort tack till arrangörer, funktionärer och publik. Det var verkligen roligt att vara tillbaka på stadsloppet. Värmer i hjärtat. Förhoppningen är att stå på startlinjen nästa år igen – gärna lite vassare.
Kort summering
Barnlopp: Yngsta dottern 2:a (spurt om segern). Äldsta dottern (9 år) 7:a i klassen upp till 12 år.
6 km Stadslopp: Stabil comeback, bra känsla i början, saknade lite vilja att pressa sista kilometrarna.
Dagens plus: Alla barnens insatser. Sören Persson – förebild och superveteran; Frida Michold – grymt löpsteg och klar seger i damklassen.
Framåt: Mer asfaltvana för att vässa löpningen på platten till nästa års Arvika stadslopp.
Efter många års frånvaro var det äntligen dags för mig att ge mig ut i den fina tallskogsterrängen på Magnormoen i Norge igen! Krystallmarsjen i Magnor blev en tuff utmaning, särskilt när träningen inte är på samma nivå som när jag var här förr. Men det kändes bättre än på Baksjöloppet i Åbogen för några veckor sedan – klockan stannade på höga 35 minuter, medan vinnarna flög fram på 30 minuter. Det var imponerande att se hur snabbt täten springer, men 2010 var tempot ännu snabbare. Den gången sattes löprekord med 27:00, där jag precis lyckades spurta ner Rolf Steier från SK Vidar. Efter loppet stod det så här:
”Det ble satt løyperekord med stor margin, hvor Lars Olaf Gävert, Karlstad Magazinet så vidt spurtslo Rolf Staier fra Vidar. Begge fikk registrert tiden 27:00”
Krystallmarsjen 2010
Banan är nog ca 30–40 sekunder långsammare nu, men man förstår ändå att det gick fort för 15 år sedan och då tror jag inte ens det gick på max förrän sista biten in mot målet. Det var speciellt att vara tillbaka i tävlingssammanhang och man fick flera déjà vu av gamla lopp där. Oavsett tid eller placering är känslan av att stå på startlinjen, kämpa sig fram genom banan och korsa mållinjen något som alltid är lika givande. Känns som man gjort något som är bra för kroppen. Även om jag inte är i närheten lika snabb som förr, är glädjen när man får kämpa efter banan fortfarande stark!
Efter Krystallmarsjen tog jag en paus från tävlingspulsen och begav mig till Kirkenær i Grue kommun, där jag besökte minnesstenen vid Grue kyrka för att hedra vår släkting Aksel Gjevert. Det blev en speciell stund, eftersom frigöringsdagen och veterandagen nyligen hade passerat – kransarna vid monumentet vittnade om den djupa respekt och tacksamhet som fortfarande lever starkt. Senare besökte jag Aksels grav vid Finnskogens kyrka i Svullrya, en plats där historien och minnet av hans gärningar känns påtagligt närvarande. Det blev en dag med både fysisk ansträngning och eftertanke – två olika sätt att uppleva styrka och uthållighet. Att kombinera tävlingen med ett besök för att hedra norrmännen och framförallt Aksel, vars historia har berört och inspirerat mig djupt, kändes som ett meningsfullt sätt att visa respekt för historien.
Foto från Baksjøløpet 2007. Mitt första lopp i Åbogen och det är jag som har nr 31. Blev seger den gången.
Att stå på startlinjen i Baksjøløpet för tolfte gången var en speciell känsla. Ett lopp som har arrangerats sedan 1981 och blivit en tradition för många i Kongsvingerområdet. Mellan 600–1000 deltagare brukar det vara med på loppet. Banan, som mäter lite över 11 km, erbjuder en rejäl utmaning med kuperade grusvägar och asfalt. Ett varierat och krävande lopp. Start och mål är vid Åbogens bygdehus, som ligger vid fotbollsplanen i Åbogen – en bygd i norra delen av Eidskogs kommun, nära gränsen till Kongsvinger.
I år fick jag ta det som en bra genomkörare – träningen och formen är inte i närheten av vad den en gång var, men kroppen behöver väckas igång. Att känna pulsen stiga, benen jobba och det där välbekanta flåset är ändå en tillfredsställande känsla. Tävlingar handlar inte bara om resultat.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Tolv starter här, med flera pallplaceringar genom åren. Första gången jag sprang var 2007, och då lyckades jag vinna. 2013 var ett minnesvärt år – en snöstorm gjorde loppet extra utmanande, men jag krigade mig fram och tog segern. Faktum är att den tiden jag hade då, i halkan, hade räckt till totalseger 2025 – en liten påminnelse om svunnen form. Den gången avslutade jag de sista kilometerna i ett mycket högt tempo. Minns känslan i kroppen. Det syns också tydligt på resultaten var elitsatsningen upphörde, 2016.
Resultat (År) (Totalplacering)
2007 1
2009 3
2010 3
2011 2
2012 2
2013 1
2014 3
2016 2
2018 14
2019 9
2023 23
2025 16
Artikel Glåmdalen 2007
I år blev det en tredjeplats i klassen 45-49 år. Konkurrensen var tuff, och avståndet till de främsta i klassen var för stort. Bara att packa ihop och åka hem – och träna. Kristian Monsen som vann min klass har vunnit Europamästerskap och Europacup i vintertriathlon och är fortfarande stark. Riktigt imponerande. Men Baksjøløpet handlar om mer än placeringar. Det handlar om tradition, upplevelser och minnen. Att komma hit och känna atmosfären, att få tänka tillbaka på de gånger farsan stod vid sidan och hejade på, gör det extra speciellt. Så även om tiderna förändras, så består glädjen i att få tävla. Och kanske, om träningen får lite bättre fart, finns det fler chanser att göra ett starkt lopp på denna banan.
Den 25 augusti 2024 kommer att gå till historien som en av de mest minnesvärda dagarna för nordisk löpning. På Diamond League-galan i Chorzów, Polen, lyckades den norska löparen Jakob Ingebrigtsen med det som många trodde var omöjligt för en nordeurope – han slog legenden Daniel Komens 28 år gamla världsrekord på 3000 meter.
I en temperatur på 32 grader Celsius och med en publik som höll andan, sprang Ingebrigtsen i mål på otroliga 7:17.55. Detta var en förbättring av Komens tidigare rekord på 7:20.67 med hela tre sekunder. Ingebrigtsens prestation är inte bara en milstolpe för honom själv, utan också för hela friidrottsvärlden. Loppet började i ett högt tempo med Ingebrigtsen som sprang första kilometern på 2:27, andra på 2:28 och avslutade med en sista kilometer på 2:22. Hans sista varv klockades på imponerande 55 sekunder. En otrolig fysisk och mental styrka. Minns väl hur jag sa till Frida Michold för ca 10 år sedan att: ”se hur de norska bröderna Ingebrigtsen tränar. De är facit!” och skickade henne artiklar om deras träning osv. Känns som jag hade en poäng ändå.
Jakob Ingebrigtsens prestation har satt en ny standard inom nordisk löpning. Han har inte bara skrivit in sig i historieböckerna, utan också inspirerat en ny generation av löpare att sträva efter det omöjliga. Det kan vara så att vi bevittnar början på en ny era inom friidrotten, där gränserna för vad som är möjligt ständigt flyttas framåt.
Grattis, Jakob Ingebrigtsen, till en otrolig prestation som kommer att bli ihågkommen i många år framöver!
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
