Blog Image

ADVENTURE

Julaftonsturen 2025 – i samma marker som kommandobasen Hector – kurirverksamhet, vapentransporter och motstånd i gränslandet vintern 1944–45 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Julaftonstur, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on fre, januari 02, 2026 17:53:59
Lägerplats i samma marker där basen Hector låg 1944-45. Foto: Christian Nilsson 2025

– till minne av dem som rörde sig i dessa skogar när det verkligen gällde

Tillsammans med turkamraten Nilsson har vi i många år gjort det som vi kallar vår julaftonstur. Det som började som en enkel vinter-skogstur har vuxit till en tradition – ett återkommande sätt att möta både naturen och historien. Eld, mörker och vinter. Med vandring eller skidåkning i skogslandskapet, ofta i gränslandet där Sverige möter Norge och där historien fortfarande känns levande. Julaftonsturen blev detta år ännu en vandring rakt in i historien. Två nätter i skogen under bar himmel. Att vakna klockan 03:00 en vinternatt i sovsäcken av snö i ansiktet ger en fysisk förståelse för hur tillvaron kunde vara i fält denna tid på året. Mötet med platsen och berättelserna blir desto starkare. Under andra världskrigets slutskede utvecklades gränsområdet mellan Norge och Sverige till ett strategiskt viktigt operationsområde för den norska motståndsrörelsen. Samtidigt som gränslandet var en livlina för många, fanns i Skillingmark–Eda-området där vi utgick ifrån denna turen, även relativt många svenska nazistsympatisörer. Min farmor, som höll till i trakterna under krigsåren, berättade om detta. Det var en tid där man aldrig kunde vara säker på vem man kunde lita på. I detta klimat förekom angiveri, och utfallet för flyktingar och desertörer avgjordes ofta av vilka de mötte längs vägen – inte av lagen.

En av de mest betydelsefulla, men länge okända, baserna var belägen i den långsträckta ravinen ”Nissedråga” på den svenska sidan av gränsen i västra Värmland. Här låg från hösten 1944 en hemlig kommandobas för den norska motståndsgruppen Hector. Platsen var vald för sin extrema avskildhet. Före 1954 fanns ingen bilväg (idag känd som sockervägen) i området. Ravinen kunde bara hittas av den som kände terrängen i detalj och efter kriget glömdes platsen bort tills den återfanns ett antal decennier senare.  

Youtube: ”Julaftonsturen 2025 – Nissedråga”
Nilsson vid torpet Mörkerud vid Tannsjön. Foto: L-O Gävert 2025
Tannsjön – en viktig gränssjö 1940-45

Från Mörkerud till Nissedråga – nätverket tar form

Redan tidigt under kriget blev gården Mörkerud en central knutpunkt för flyktingar, kurirer och motståndsmän. Mörkerud låg extremt avsides i Skillingmark, vid sydspetsen av Tannsjøn/Tannsjön, en ganska stor gränssjö där Norra delen hör till Norge och den södra, större delen av sjön ligger i Sverige. Det avskilda läget gjorde torpet användbart: långt från stora vägar och “normala” rörelsemönster – men ändå nära gränsen och med möjlighet att snabbt ta sig vidare både mot Sverige och tillbaka mot Norge. Torpet omfattade omkring sex hektar mark (jord och skog) och Mörkerud byggdes upp genom hårt arbete. Mörkerud var ett hem där motståndet växte fram ur vardagens slit.

Syskonen Olof (”Ola” – ”Täcknamn: ”Mörkerun” och ”Döden”) och Lina Olsson gav skydd, mat och vila. Här passerade människor, underrättelser, pengar och utrustning mellan Norge och den norska legationen i Stockholm. Sommaren 1941 passerade här till och med Sovjetunionens ambassadör Aleksandra Kollontaj (”Madame Kollontaj”) efter att Tyskland angripit Sovjetunionen.

I ett reportage från 1985 (VF) beskrivs hur Mörkerud via en kurir tar emot ett väl emballerat paket med prover av ”tungt vatten” från Rjukan och sedan transporterar det vidare till Stockholm och vidare i kedjan – kopplat till de allierades kamp mot nazisternas (och den tyska forskningen/industrins) kapacitet. Oavsett exakt teknisk bakgrund visar episoden att Mörkerud inte bara var ett “flyktingtorp” utan kunde vara en logistisk länk i högprioriterade uppdrag.

Mörkerud fungerade under krigsåren som en strategisk stödpunkt i gränslandet och användes, i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, av personer knutna till såväl norska Milorg, Sivorg och XU, samt inom det brittiska SOE-nätverket. Platsens civila karaktär och diskreta roll gjorde den särskilt lämpad för denna verksamhet. Från hösten 1943 började även medlemmar ur agentgruppen Hector använda Mörkerud. Men i december 1944 var verksamheten nära att avslöjas. Tyskar, svenska myndigheter, landsfiskaler och fjärdingsmän var ute efter att avslöja dessa verksamheter. Den nitiske Åke Hiertner, t.f. landsfiskal i Järnskogs distrikt, var Mörkerud på spåren. Kurirverksamhet låg ofta i juridisk gråzon i det neutrala Sverige, och norska motståndsmän kunde dömas för spioneri mot främmande makt. Beslutet blev snabbt och nödvändigt: basen flyttades till Nissedråga.

Hans Christen Mamen och uppdraget från Stockholm

I juli 1944 kallades Hans Christen Mamen (1919–2009) ”prästen i Nissedråga” till den norska legationen i Stockholm. Som gränskunnig fick han i uppdrag att arbeta för MI IV, Milorgs Stockholmskontor. Om tyskarna skulle slå till med full kraft på norsk mark var det avgörande att i tid föra fram vapen och försörjning till hemstyrkorna på Østlandet. Försändelserna bestod främst av lättare vapen och stövlar – en stridsduglig soldat måste ha fungerande utrustning, inte minst på fötterna.

Samtidigt fungerade nätverket som en personell livlina. Motståndsmän från Oslo lotsades över gränsen till Sverige, flögs vidare till England för uppdrag eller utbildning och fördes därefter samma väg tillbaka. Andra från Milorg togs till Sverige för utbildning som vapeninstruktörer och återfördes i hemlighet. Att föra upp till tjugo man åt gången över gränsen var en ytterst riskfylld uppgift. Därtill gick en fast postrutt mellan legationen i Stockholm och Milorg i Oslo, av Mamen senare kallad ”kanske den längsta postrutten som någonsin skötts utan lön eller risktillägg”.

Nissedråga – liv i tält och ständig vaksamhet

Med markägaren Harald Nilssons allra hemligaste medgivande slog gruppen upp tält i Nissedråga, cirka 200 meter in på svensk sida, i en stenig ravin där ingen kunde ana att människor bodde. Fyra till fem tungt beväpnade män levde här i nästan nio månader. De byggde golv i tältet, inredde sig så gott det gick och levde på fiskbullar, och annan konservmat. En särskild glädje var när Mamen släpade dit en fältkamin från Stockholm – samma kamin som långt senare återfanns tillsammans med högar av rostiga konservburkar. De tränade skytte i dalgången, smugglade vapen till Milorg i Oslo och fungerade som länk mellan legationen i Stockholm och den norska motståndsrörelsen.

Säkerhetsrutinerna var rigorösa. Vid möten var man maskerad för att inte kunna kännas igen vid ett gripande. Man gick ofta två och två – ibland ensam – alltid med vapnen redo. Trots detta kunde Mamen senare konstatera att han aldrig behövde avlossa ett skott, även om det flera gånger var nära.

Vapentransporterna – över 1 000 vapen in i Norge

Aktiviteten vid bas Hector var omfattande. Under vintern och våren 1944–45 finns uppgifter på att det smugglades över 1 000 vapen till fots från Nissedråga och in i Norge. Ryggsäckarna var stupfulla med Stenguns, amerikanska karbiner (US-carbines), pistoler, stövlar och annan utrustning. Bördorna var som regel mycket tunga. Transportkedjan var minutiöst organiserad. Försändelserna gick med tåg från Stockholm till Charlottenberg eller Åmotfors. Kurirerna reste som vanliga passagerare med koffertar fyllda av vapen. Vid slutstationen bytte man snabbt gestalt – från resenär till ”skogsarbetare” – tog taxi till Skillingmark och gick till fots till Mörkerud. Där lastades vapnen om i ryggsäckar för den sista sträckan till Nissedråga och vidare in i Norge. Hoten bestod av tyska patruller, norska gränspoliser och angivare. Ändå avlossades inte ett enda skott under alla dessa transporter.

Mot krigets slut minskade trycket något i takt med att de allierades flygsläpp blev tätare. Hectorgruppen frigjordes delvis för andra uppgifter.

Hectors beväpning och beredskap

Till en början var gruppen i Nissedråga relativt lätt beväpnad, men efter hand tillkom Stenguns och US-karbiner, och allra sist även en bazooka! Uppdraget var då att vid behov rycka fram mot Fet, ta kontakt med Milorg där och skydda Fetsundbron om tyskarna skulle tillgripa den brända jordens taktik.

Kai Holst – kurirernas samordnare på Militärkontor IV (4)

En central person för kurirverksamheten, som ofta återkommer i dokumentation, var Kai Holst (Militærkontor IV (MI IV) vid den norska legationen i Stockholm). Holst hade en överordnad roll i kurirverksamheten och i samordningen av baser på båda sidor gränsen. Han rörde sig i skärningspunkten mellan den norska motståndsrörelsen, legationen i Stockholm och de svenska gränsbaserna – däribland Hector i Nissedråga. Efter kriget kom hans namn att förekomma i sammanhang präglade av misstankar, listor och underrättelserelaterade rykten. Holsts mystiska död i Stockholm 1945 och de oklarheter som omgav den bidrog till den långvariga tystnaden kring delar av verksamheten, men samtida vittnesmål pekar på hans avgörande betydelse för kurirnätet och logistiken.

Informationsskylt vid basen. Foto: L-O Gävert 2025

”Hector”

Namnet Hector har enligt vissa källor koppling till den svenske prästen Sven Hector (som ingick i familjen Grundels kurirnätverk), verksam i Eda under krigsåren och känd för sina kommunistiska sympatier. Tydligen ska det ha varit Kai Holst som namngivit basen. Sven Hector själv hade ingen operativ roll i kommandogruppen (vad vi kunnat hitta än så länge), men namnet – och den politiska miljön runt honom – bidrog senare till misstankar och övervakning under det begynnande kalla kriget. Flera som verkat i gränstrakterna kom att följas av säkerhetstjänster, och tystnaden om de olika verksamheterna blev påfallande.

Människor i gränsskogen

Gränslandet rymde fler öden än kurirernas. Vid Aurskog fanns stora arbetsläger med ryska krigsfångar som ibland lyckades fly – ofta svårt hungriga. De leddes mot svenska gränsen och till Mörkerud, där de fick mat och vila innan de registrerades av svenska myndigheter. Även tyska desertörer dök upp i skogen. När de fick syn på Milorg-männen viftade de desperat och ropade ”Kaputt!”, väl medvetna om att återföring kunde innebära omedelbar dödsdom. Oväntade möten kunde också bli farliga. Vid ett tillfälle hotade Mamen och hans följeslagare en man de mötte i skogen för att tvinga honom till tystnad. Först senare visade det sig att mannen var Milorg-chef i Setskog – ett nervöst missförstånd som säger mycket om stämningen som rådde.

Sommaren 1941 deserterade den tyske soldaten Willi Jutzi. Tillsammans med sin norska flickvän Ragna Fevik begav han sig till Sverige.

Torpet Långebäck och Willi Jutzi

Under turen passerade vi också Långebäck flera gånger. Torpet Långebäck var under andra världskriget en viktig del av det nät av flykt- och kurirleder som gick genom gränslandet mellan Sverige och Norge. Enligt dokumentation och informationen på plats fungerade Långebäck som en tillfällig anhalt för människor som korsat gränsen. Hit tog man sig ofta efter den första, farligaste sträckan. Här kunde flyktingar vila kort, få mat och värme, byta kläder och samla kraft innan färden fortsatte vidare in i Sverige.

1941
2025

Bland dem som passerade Långebäck fanns Willi Jutzi, tysk soldat och desertör. Enligt både arkivhandlingar och informationen på plats tog han sig över gränsen år 1941 tillsammans med sin norska fästmö Ragna Fevik. För dem var flykten livsavgörande. Desertörer betraktades som förrädare av Nazityskland, och straffet var i praktiken alltid döden. Vid Långebäck fick de möjlighet att övernatta – ett kort andrum i ett annars extremt utsatt läge. Men flykten blev inte långvarig. Willi Jutzi blev angiven, och svenska myndigheter beslutade att han skulle utlämnas vid gränsen i Eda. För en desertör innebar ett sådant beslut ingen återvändo. Ett överlämnande innebar i praktiken dödsdom. Vid utlämningen i oktober 1941 försökte Willi Jutzi fly. Under flykten sköt svenskarna efter Jutzi med sina tjänstepistoler, över huvudet på honom enligt deras uppgifter i efterhand. Därefter försvann han.

I en formell förpassning daterad den 14 oktober 1941 beslutas att Willi Jutzi och Ragna Føvik ska avvisas ur Sverige, transporteras med bil från Skillingfors till Eda tullstation och där överlämnas till norska myndigheter. Beslutet fattas enligt 1937 års utlänningslag och genomförs under bevakning av svensk landsbygdspolis. Dokumentet avslöjar mer än vad den svenska formuleringen först ger sken av. Längst ned finns stämpeln från den tyska säkerhetspolisen och SD i Oslo, gränspolisposten Magnor.

Den 6 juli 1942 gjorde två pojkar ett makabert fynd vid Vrångsälven, i närheten av Eda Glasbruk. I älven låg en död man. Det visade sig vara Willi Jutzi. Omständigheterna förblev oklara. Det enda som stod klart var att flykten slutade här. Ragna Fevik överlevde men hamnade i tyska förhör på Möllergata 19 i Oslo (huvudpolisstationen i Oslo som användesanvändes av ockupationsmakten och NS som centralfängelse och tortyrkammare 1940-45), dömdes till ett års fängelse men slapp av hälsoskäl avtjäna hela straffet. Hon bar resten av livet med sig minnet av flykten, förräderiet och förlusten.

I dag står informationsskylten vid Långebäck som ett stilla vittnesmål. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast. Omständigheterna kring hans död klarades aldrig fullt ut. Arkiven ger inga entydiga svar. Det enda som med säkerhet kan sägas är att hans liv tog slut i gränslandet. I dag är Eda kyrka platsen där Willi Jutzi fått sin sista vila. Den 13 september 1959, en solig och vacker söndag, avtäcktes en minnessten över Jutzi på Eda kyrkogård i närvaro av 500 personer. Varje år sätts blommor på hans grav. Det är en stilla handling, utan ceremonier och stora ord – men med desto större betydelse. Blommorna markerar att hans öde inte är glömt.

Willi Jutzis öde visar med brutal tydlighet att gränsen inte bara var en väg till frihet. Den var också en farlig plats där angiveri, rädsla, byråkrati och storpolitik avgjorde människors livsöden. Långebäck blev för många en kort paus på vägen mot trygghet. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast.

Under lång tid vilade tystnad över de händelser som låg bakom fyndet av Willi Jutzis döda kropp. Först när skräddarmästaren D. W. Andersson i Arvika i slutet på 1950-talet genomförde en ingående och noggrann undersökning – av en kvalitet som hade hedrat vilken yrkesskicklig kriminalutredare som helst – började bilden klarna. D.V. Andersson gav 1961 ut en bok om fallet. Genom insamlade vittnesmål framkom omständigheter kring transporten som otvetydigt pekade på att Jutzi omkom i direkt samband med denna och att han med stor sannolikhet träffades av ett av de skott som den svenska patrullen senare medgav att de avlossat i samband med flyktförsöket.

Julen då och nu – att hedra

80 år har gått sedan Mamen och hans grupp kunde fira jul i tältet i Nissedråga. Själva julafton var han – enligt uppgifter han lämnade i efterhand – hos sin fru och släkt i Arvika, men juldagarna var han ute och reste igen. Mamen har senare förklarat att det var en underlig jul. Hans huvud var fyllt av många konstiga tankar just då. Han berättade också om en episod i jultider på Mörkerud. Den 13 december låg några motståndsmän över på övervåningen. I gryningen hörde de Luciasången och uppför trappan kommer Lina med ljus i ena handen och kaffebricka i den andra. Hela stämningen blev avbruten av ett hjälplöst vrål när Lina snubblade i träskon och föll in på golvet med kaffebrickan. Allt blev stumt svart då ljuset slocknade. Det enda ljudet var Lina som grät bittert över det som för henne kändes som den största tragedin på denna jord. Ett av de många exemplen på den stora hjärtlighet familjen på Mörkerud visade under kriget.

Några bilder från turen 2025. Fina och intressanta dygn i spännande gränsområden

När vi gick här, idag 2025, gick tankarna till dessa kurirer och agenter som arbetade mot Nazi-Tyskland. De bar vapen, ansvar och framtiden på sina axlar. Att vandra i samma marker, besöka platserna och sova under samma himmel och känna kylan mot ansiktet blev vårt stilla sätt att hedra deras slitsamma och avgörande uppdrag. Två nätter under bar himmel gav ett perspektiv. Samma platser – men helt olika villkor. Nissedråga är inte bara en häftig plats i skogen som är värd ett besök. Det är en unik plats där mod, disciplin och motstånd var självklart.

Efter kriget följde inte erkännande utan en ganska lång tystnad. Det begynnande kalla kriget, övervakning och politiska misstankar bidrog till att mycket av verksamheten i gränstrakterna förblev okänd under lång tid. Genom intervjuer, arkivforskning och lokalhistoriskt arbete har bilden av kommandobasen Hector kunnat rekonstrueras.

Övernattning i samma skogar

När vi nuförtiden slår läger i dessa marker gör vi det frivilligt. Vi kan avbryta, vända om, gå hem. Det kunde inte de. För dem var skogen inte rekreation utan skydd, arbetsplats och ibland deras grav. Att vandra här dessa dygn blev därför mer än en skogstur. Det är ett sätt att minnas alla som gick här när det verkligen gällde – gränslotserna, kurirerna, kvinnorna, männen och barnen. Att hedra deras slit, deras mod och deras insats mot Nazi-Tyskland.

Plus: kallt väder och lite snöfall under natten. Spännande marker. Mycket historia.
Minus: –

Som alltid: turkamrat Nilsson – fältstark som få.

En fin skogstur att bära med sig. Önskar alla som läser detta en god fortsättning på det nya året.

Källförteckning (ett urval)

  1. Järnskogs Hembygdsförening (u.å.). Museet Beredskapsåra. Tillgänglig på: https://www.jarnskog.se/
  2. Gävert, Lars-Olof. Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. 2024. ”Det sista vittnet”. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
  3. Håby, T. (2019). Finnskogen – Fra krigsforbryter til Nato-radar. Oslo: Museumsforlaget.
  4. Gävert, Lars-Olof. (2025-09-17). Frihetskampen och hjälten Östen Nilson – Kompani Linge-medalj. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/09/17/frihetskampen-och-hjalten-osten-nilsons-kompani-linge-medalj-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4/
  5. Mamen, H.C. (1990–2005). Intervjuer, föredrag och minnesberättelser rörande kurirverksamhet, kommandobasen Hector och gränsoperationer 1944–1945. Privatarkiv och lokalhistoriska samlingar, Norge och Sverige.
  6. Ljøner, W. (1985–2000). Muntliga och skriftliga vittnesmål om Hectorgruppen, sambandsverksamhet, efterkrigstidens övervakning och återupptäckten av basen i Nissedråga. Privatarkiv.
  7. Milorg – MI IV (Stockholmskontoret) (1943–1945). Arkivmaterial rörande kurirrutter, postförbindelser, persontransporter och vapentransporter via norska legationen i Stockholm. Riksarkivet, Oslo.
  8. Riksarkivet (Norge) (1940–1945). Arkivserier rörande norsk motståndsrörelse, Milorg, gränsoperationer och flyktverksamhet. Oslo: Arkivverket
  9. Riksarkivet (Sverige) (1940–1945). Handlingar om flyktingmottagning, gränsövervakning, polis- och militärärenden i Värmland under andra världskriget. Stockholm: Riksarkivet.
  10. Norske Grenselosers Museum / Grenselosmuseet (u.å.). Dokumentation, utställningsmaterial och intervjuer rörande flyktningeruter, gränsloser och motståndsverksamhet i gränsområdet Eidskog–Värmland. Eidskog.
  11. Yad Vashem – The World Holocaust Remembrance Center (1999). Righteous Among the Nations: Hans Christen Mamen. Jerusalem: Yad Vashem.
  12. Värmlands Folkblad (1985-06-04). ”Täcknamn ‘Mörkerun’ – Värmlänningen som gjorde mest för den norska frihetskampen”. Karlstad: VF.
  13. Flyktningeruta / Timianruta (2010). Historisk sammanställning av kurir- och flyktrutter mellan Oslo, Østmarka, Aurskog–Høland, Eidskog och Värmland 1940–1945. Oslo: Den Norske Turistforening.
  14. Ep. 117 – Den tragiske historien om norske Ragna og tyske Willi: Skutt under flukt på norsk side av grensen: https://podcasts.apple.com/no/podcast/ep-117-den-tragiske-historien-om-norske-ragna-og-tyske/id1670570684?i=1000730736974
  15. Arbeiderbladet (Oslo), onsdag 14. august 1974



Top secret i Gunnarskog – den hemliga amerikanska radiosändaren 🇸🇪 🇳🇴 🇺🇸

andra världskriget, kalla kriget, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on mån, december 29, 2025 12:52:50

Avslöjandet som knyter ihop hemliga CIA-operationer på svensk mark, och CIA-chefen William Colby till en lada i Gunnarskog.

Arvid Knöppel med en av sina björnar. Foto från Facebookgruppen: Det gamla Arvika

Knöppelåsen i Tollesrud för inte direkt tankarna till något av det allra hemligaste vi haft i Sverige. En hästgård, ett reservat för nordiska vilda djur och en ateljé – en plats där historien vanligtvis passerar utan att lämna några storpolitiska spår. Denna artikel belyser dock en dold dimension av svensk efterkrigshistoria. I maj 1951 skedde något unikt här som i dag framstår som ett av de mest konkreta bevisen på att västra Värmland, och Gunnarskog, spelade en roll i kalla krigets mest dolda och hemligaste projekt: stay behind. Ett nätverk som byggdes i nästan alla europeiska länder, ofta med hjälp av amerikanska CIA och brittiska MI6. Det här är en historia som börjar i de norska fjällen, fortsätter på CIA:s kontor i Stockholm och slutar i en lada på Knöppelåsen.

Från norska fjällen till uppbyggnad av en skandinavisk motståndsrörelse

Året är 1945. En ung William Colby hoppar fallskärm in över Trøndelag och leder Operation Rype, USA:s enda egenledda sabotageinsats i Norge under kriget. Han rör sig i fjällterräng, samarbetar med norska motståndsfolk och bygger upp små grupper som ska överleva bakom fiendens linjer. Det är ett uppdrag som formar honom. Några år senare arbetar samme Colby – nu CIA-officer – vid den amerikanska ambassaden i Stockholm. Hans uppdrag är – enligt honom själv – att bygga upp ett skandinaviskt stay behind-nätverk, en hemlig motståndsrörelse som skulle aktiveras vid en sovjetisk ockupation. I sina memoarer skriver Colby att hans uppgift var att etablera stay behind-nät i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I starten hade man satsat på Belgien, Nederländerna och Luxemburg i syd, och trion Danmark, Norge och Sverige i norr.

OSS Norwegian Special Operations Group, Operation Rype, Snåsa 1945. Rustkammeret, Forsvarets museer. Foto: troligen Herbert Helgesen

Samtidigt driver statsminister Tage Erlander uppbyggnaden av en helsvensk motståndsrörelse – vår egen variant av stay behind. Den 20 juni 1949 utfärdade Erlander fyra fullmakter med följande lydelse:

”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift om att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperat av främmande makt”.

De fyra fullmakterna gavs till försäkringsdirektören Alvar Lindencrona, arméchefen Carl August Ehrensvärd, generaldirektören Håkan Sterky (som också var central för det hemliga svenska kärnvapenprogrammet) och vd:n för Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag Anders E. Bjelle. Också LO:s blivande ordförande Arne Geijer och inrikesminister Eije Mossberg (S) kom att ingå i styrelsen. Någon av dessa fullmakter kom att kompletteras med Olof Palmes signatur drygt 20 år senare, år 1970. Trots att CIA inledningsvis försökte att etablera ett eget nätverk i Sverige lyckades svenska regeringsföreträdare driva igenom att stay behind skulle organiseras som en helt svensk struktur, om än i nära samverkan med västliga underrättelsetjänster. Internt ska den svenska varianten fått namnet Metro. Ett sorts parallellt Sverige, tänkt att fortsätta fungera om det officiella Sverige krossades. Med förberedda fältbrevlådor, flyktvägar, dolda utrustningsdepåer och säkra kommunikationslinjer. Stay behind-verksamhetens förberedelser hade sin storhetstid under de första decennierna efter andra världskriget, då erfarenheterna av den tyska ockupationen av Norge ännu var i färskt och plågsamt minne. Hur snabbt ett land kunde slås ut, och hur avgörande ett organiserat motstånd varit, präglade säkerhetstänkandet.

Evakuering västerut

Norges försvarsdepartement uppgav 1995 i ”Okkupasjonsberedskap, tidigare ”Stay behind””, att försvaret år 1948 etablerade en verksamhet som skulle kunna genomföra evakuering, sabotage och bedriva underrättelsetjänst på norsk mark i händelse av en ockupation. Verksamheten baserades på erfarenheter från andra världskriget och organiserades i olika nät, bland annat: ROC – sabotagegrupper, ARGUS – rapportering, samband och motstånd, samt Blue Mix – evakuering och exfiltration av prioriterade personer. Sverige hade ett evakueringssamarbete med Norge, där norska ”Blue Mix” uppgavs ha till uppgift att föra svenska nyckelpersoner till England. Det fanns bland annat en flyktväg längs den gamla pilgrimsleden genom Medelpad och Jämtland till Trondheim. Evakueringsplanen innebar att den kungliga familjen och regeringsmedlemmar, vid ett akut läge, skulle transporteras västerut till bergsområden i Bergslagen, där särskilda skyddsrum för civil och militär ledning fanns. Planen inkluderade också beredskap för fortsatt förflyttning mot Norge eller den svenska västkusten, med möjlighet till evakuering vidare till Storbritannien eller USA. Det var ett Europa i skräck och Sovjet hade en armé som i princip stod färdig vid Finnskogen. Mitt i detta placerade CIA sin framtida chef.

En amerikansk radiosändare placerades under Arvid Knöppels lada

Thède Palm tjänstgjorde under kriget vid C-byrån och tillträdde 1946 som chef för T-kontoret, benämningen på Sveriges underrättelsetjänst 1946–1964. I hans dagbok återfinns noteringar som i efterhand framstår som mycket betydelsefulla. I maj 1951 får Palm besked att han bör träffa Colby “i ett särskilt ärende”. Palm vill inte. Han skriver i dagboken:

“Jag har ingenting med honom att göra.”

Men han måste. Och då kommer förklaringen som åter skakar föreställningen om svensk neutralitet. En amerikan, som inte tillhörde amerikanska ambassaden, har placerat en radiosändare under en lada hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel själv var helt ovetande. När han byggde om sin lada hittade han sändaren – väl gömd, redo att användas. Knöppel gjorde det enda rimliga – han gick till polisen i Arvika. Ärendet skickades vidare till Stockholm, där utrustningen snabbt identifierades som amerikansk. Därifrån gick frågan direkt in på högsta nivå. CIA-representant i Sverige var William Colby. När hans agent avslöjades i Gunnarskog tvingades Colby rådfråga sin svenska motpart, chefen för T-kontoret, Thede Palm. Palm beskriver att radiosändaren var avsedd att tas i bruk endast om Sverige blev ockuperat. Så skulle stay behind fungera: gömda sändare, gömda vapen och gömda planer. Nato-kontrollerade nätverk av paramilitära grupper för att underlätta gerillakrigföring och motstånd efter en eventuell sovjetisk invasion.

Knöppelåsen. Nuvarande ägaren visar utrymmet under ladan där radiosändaren låg gömd. Foto: L-O Gävert, 2025

Varför Gunnarskog och Knöppelåsen?

För att försöka hitta förklaringen måste vi gå tillbaka till 1940-talet. Knöppelåsen ligger avskilt nära gränsen, men med vägar och stigar som redan använts av flyktingar och kurirer under kriget in och ut ur det ockuperade Norge. Gunnarskog hade 1940–45 varit del av omfattande norska kurirnät, som Palm, Colby och amerikanerna kände till. Viktiga flykt- och kurirvägar passerade genom området – en nod där agenter från Special Operations Executive och soldater ur Kompani Linge rörde sig över gränsen. Efter kriget kom flera Linge-män att verka i stay behind i Norge, bland annat som instruktörer. Någon har kanske läst om baserna i Bogen – där skuggorna från OSS, CIA:s föregångare, ännu tycks vila över skogarna. Här fanns folk som kunde terrängen – och som kunde hålla tyst. Knöppelåsen ligger precis så avsides att en radiosändare kunde gömmas utan risk för insyn, men ändå nås snabbt av en operatör. Arvid Knöppel var konstnär, inte militär. Civila med låg politisk profil ansågs idealiska att ha som “ovetande värdar” för material som skulle användas först vid en ockupation.

Knöppelåsen och den lada som radiosändaren gömdes under. Flygfoto från slutet av 1950-talet

”Jag drog på det. Jag har ingenting med honom att göra. […]
En amerikan som inte tillhörde ambassaden har på ambassadens uppdrag deponerat en radiosändare under ett loggolv hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel kände inte till saken. Sändaren skulle endast användas i händelse av utländsk ockupation av Sverige. Knöppel har börjat bygga om sin lada och hittade sändaren och har sannolikt lämnat denna till polisen. Nu undrade Colby hur han skulle göra. Jag tog på onsdag morgon kontakt med [chefen för säkerhetspolisen Åke] Hasselrot och lade alltsammans i händerna på honom och bad honom reda upp det.” (Palm, Thède. Dagboksanteckningar)

Thède Palms anteckningar visar att kontakter gick via amerikaner som arbetade utanför ambassaden. Palm skriver vidare att Colby hade “mycket att göra” med uppbyggnaden av stay behind i Skandinavien. Radiosändaren kan kopplas direkt till denna verksamhet. Det betyder i klartext att CIA hade operativ personal som agerade i våra trakter. Och att viktig stay behind-utrustning gömdes i Gunnarskog.

General stabens karta (1940) Knöppelåsen. Ladan strax NV om första ’l’ i Tollesrud. Därmed lätt att peka ut platsen för en operatör

Gunnarskog i världspolitiken

Fyndet av radiosändaren blir på bara några timmar en fråga som involverar CIA, svenska underrättelsetjänsten och landets högsta säkerhetspolitiska nivå. Radiosändaren gör också de stora linjerna i kalla kriget påtagliga och nära. Den osynliga gränsen mellan Nato och Sovjetunionen. Sveriges dubbelnatur. Neutralt utåt, förberett inåt. CIA:s nätverk i Norden som de flesta varit helt ovetandes om, men även om en helt svenskledd motståndsrörelse, beredd att aktiveras vid en sovjetisk invasion. Och allt detta tog sin början i en lada i Gunnarskog, där Arvid Knöppel lyfte på några brädor och fann en amerikansk radiosändare. För den som rör sig i Gunnarskog i dag är det svårt att föreställa sig vad som en gång dolde sig här. Tystnaden i dessa stora skogar är total, som den alltid varit. Men under krigsåren och det efterföljande kalla kriget blev just denna tystnad ett säkerhetspolitiskt verktyg. Det kalla kriget utspelades inte bara mellan Moskva och Washington – det sträckte sig ända hit. På Knöppelåsen låg det bokstavligen under golvbrädorna: en radiosändare som aldrig borde ha hittats, ett konkret bevis på att våra trakter ingick i Europas dolda säkerhetspolitiska frontlinje. En till synes enkel lada i Gunnarskog kom därmed att rymma en unik historia.

*William E. Colby utsågs till Director of Central Intelligence den 4 september 1973 och tjänstgjorde som CIA:s högste chef fram till den 30 januari 1976.

*Gustav Arvid Oskar Knöppel (1892–1970) var en svensk skulptör, tecknare, grafiker, författare och målare. Från 1944 bodde han på gården Knöppelåsen i Tollesrud, Gunnarskog, där han anlade en djurpark med nordiska vilda djur som modeller för sitt verk.

Källförteckning (ett urval)

1. Colby, William & Forbath, Peter. Honorable Men: My Life in the CIA. Simon & Schuster, 1978.

2. Colby, William & McCargar, James. Lost Victory: A Firsthand Account of America’s Sixteen-Year Involvement in Vietnam. Contemporary Books, 1989.

3. Palm, Thède. Dagboksanteckningar och PM ur Säkerhetspolisens arkiv (1950–1955).

4. OSS Operational Reports, Operation Rype/NORSO (1945). U.S. National Archives.

5. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen SOU 2002:108

6. Johan Wennström. Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers Förlag, 2025).

7. Store norske leksikon https://snl.no/Operasjon_Rype

8. Heimark, Bruce H. (1994): The OSS Norwegian Special Operations Group in World War II. Westport, CT.



Minnesord: Till minne av Jan Grundel (1933-2025)

andra världskriget, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tis, april 08, 2025 00:10:54
Osvaldgruppen
Jan Grundel 2024. Foto: Privat
Moraklockan där man smugglade hemlig kurirpost. Foto: Privat/L-O Gävert

”Det sista vittnet” Jan Grundel, Arvika, har avlidit 91 år gammal. Närmast sörjande är barnen Maria, Ulla och Lotta med anhöriga.

Jan var en unik länk till en dramatisk, länge glömd och förbisedd del av historien från tiden när Norge var ockuperat av Nazityskland. Som barn hade han under flera år daglig kontakt med många norska motståndsmän och sabotörer från grupper som Saborg, Osvaldgruppen och Pellegruppen. Dessa motståndsgrupper spelade avgörande roller i kampen mot nazistockupationen under andra världskriget men fick inga medaljer och glömdes efter kriget nästan bort. I familjen Grundels hem samlades motståndsmän från alla samhällsklasser, även om majoriteten var arbetare. Bland dem fanns landsflyktige tyske fackföreningsmannen Ernst Wollweber som organiserade sabotageaktioner mot nazistiska mål i Europa, och var en av Gestapos mest eftersökta personer. Familjen Grundel gav även skydd åt flyktingar som flydde nazismen. Bland dem fanns en desertör från den tyska armén (Wehrmacht), som bodde hos dem i ett helt år.

Jan Grundels berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som liten pojke deltog han själv i kampen genom att vägleda norska motståndsmän och sabotörer, som övernattade i familjens hem på Rosendal – ibland i flera månader. Han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.

En av Jans berättelser om en norsk motståndsman som ofta besökte dem gjorde ett särskilt intryck på mig. För Jan, mer än 80 år senare, var känslorna fortfarande starka. Han kunde inte minnas mannens namn, men kom ihåg honom som stor och stark. Mannen brukade lyfta Jan upp och ner som en del av sin träning, vilket skapade en stark samhörighet mellan dem. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut fick Jan det tragiska beskedet: nazisterna hade tagit hans liv, och han skulle aldrig återvända.

Förutom att vara förmedlare av viktig lokalhistoria var Jan en mångsysslare av rang. Som ung var han aktiv inom Arvika Boxningssällskap och hade ett stort intresse för sport, särskilt fotboll och bandy. Hans yrkesbana började som journalist på Arvika Tidning, och han fortsatte senare som frilansare. Han drev en egen byggfirma, arbetade som husförsäljare och avslutade sitt yrkesliv inom olika studieförbund. Hans ständiga nyfikenhet ledde honom till att studera viner och att konvertera till katolicismen 1996. Han delade med sig av sina kunskaper genom vinkurser och artiklar i Arvika Nyheter. Musik, särskilt jazz, var en annan stor passion och han var en av initiativtagarna till Jössejazzen.

Man kunde ofta se Jan vandra längs Arvikas gator, klädd i en lodenrock, en österrikisk jägarhatt, med en kamera hängande runt halsen, en axelremsväska över axeln och en käpp i handen – ibland även med en hund vid sin sida. Trots sjukdomar visade han en oböjlig livsvilja och mötte livet med humor och ironi. Ironiskt nog träffade han sin maka Gertrud på Arvika sjukhus en vårdag 1956. Tillsammans bildade de familj och fick tre döttrar.

Jans liv präglades av djupa övertygelser, nära vänskap och en orubblig vilja att stå upp för sina åsikter. Han gick inte bara sin egen väg, utan formade den aktivt med starka politiska ideal. Hans politiska resa började redan i ungdomen, då han var aktiv inom SAP och deltog på läger i städer som Wien och Paris. Under senare delen av 1950-talet valde han dock att byta riktning och anslöt sig till högern, ett beslut som inte alltid möttes med förståelse i hans gamla parti. Trots detta behöll han vänskapen med sin fars vänner inom SKP, vilket visar på hans förmåga att bygga broar över politiska skiljelinjer. Under sitt liv fortsatte Jan att utveckla sina politiska ståndpunkter. Han gick senare över till Folkpartiet och avslutade sina politiska engagemang som medlem i Arvikapartiet. Oavsett vilken riktning han följde, stod han alltid upp för sina åsikter med en principfasthet som imponerade.

Hans barndomsår var ofta närvarande i hans tankar, men många gånger fann han det svårt att tala om sina upplevelser från krigsåren, även med sina närmaste.

Med Jan Grundels bortgång har Arvika förlorat ett band till vår stads lokala historia. Låt oss hedra hans minne genom att föra hans berättelser vidare – som en källa till inspiration och en påminnelse om modets och lojalitetens verkliga betydelse.

Arvika den 2 april 2025

Lars-Olof Gävert

Länkar minnesord:

  1. Arvika Nyheter. Till minne av ”det sista vittnet”, Jan Grundel. Hämtad från: https://www.arvikanyheter.se/2025/04/07/till-minne-av-det-sista-vittnet-jan-grundel-e7e5a/
  2. Värmlands Folkblad. Till minne av Jan Grundel. Hämtad från: https://www.vf.se/2025/04/05/till-minne-av-jan-grundel-32aca/


Sverige och kriget 🇸🇪

andra världskriget, Demokrati, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tor, april 03, 2025 22:35:46

https://www.svtplay.se/klipp/jb3mWgb/om-sverige-och-kriget-bakomfilm

SVT:s dokumentärserie Sverige och kriget, som kommer i maj 2025, ger en inblick i Sveriges roll under andra världskriget – en tid av både ”neutralitet” och hemliga operationer.

Under kriget var Arvika och västra Värmland en viktig plats, där norska sabotörer och flyktingar fick skydd och stöd. Flera familjer i trakten, däribland familjen Grundel, riskerade allt för att hjälpa dem som kämpade mot nazismen. Jan Grundel (1933–2025) syns i klippet vid cirka 3:00. Hans berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet i Arvika. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som barn deltog han själv i kampen genom att vägleda frihetskämparna, som övernattade i familjens hem – ibland i flera månader – till familjens bostad på Rosendal. Han höll utkik och spanade efter Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjens hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.

En av producenterna bakom serien, Kristina Lindström säger på slutet att ”det är så kusligt likt vår samtid” ..



Följde fotspåren av kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes 🇳🇴 genom tysta skogar i Bogen (Gunnarskog) 🇸🇪

andra världskriget, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on ons, mars 26, 2025 22:43:55

Förra helgen följde jag i fotspåren av den norske kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes (född den 16 maj 1915 i Larvik, död – skjuten av tyskarna – den 13 november 1944 i Austmarka).

Rolf tillhörde ”de vitklädda”, norska kommandosoldater som utbildades för att utföra specialuppdrag i det ockuperade Norge under andra världskriget. Dessa uppdrag kunde omfatta allt från att ta emot vapensändningar som släpptes med flyg, kurirverksamhet, eliminera farliga nazister, föra bort angivare och utföra sabotageaktioner. Hans liv och gärningar utgör en del av en relativt okänd historia som utspelade sig för 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Vid den tiden etablerades hemliga baser (top secret) nära gränsen mot Norge i samverkan mellan Norge, britterna, amerikanerna och den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Vid dessa baser utbildades motståndsmän och försågs med utrustning. USA:s stöd organiserades genom Office of Strategic Services (OSS), föregångaren till CIA.

Vitklädda specialsoldater vintertid – en av dessa var Rolf Sannes

De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är relativt väldokumenterade, och det finns till och med radiodokumentär om dem. Däremot har flera av baserna i Värmland varit till stor del okända. Ett exempel är basen Juno, belägen vid torpet Kösstorp, som också finns bland bilderna. Här tränades norska kommandosoldater i strid, sabotage och gränsöverskridande räder med utrustning från brittiska och amerikanska styrkor.

Flygsläpp Operation PLANET och TWINKLE

Av själva bostadshuset på Kösstorp står idag endast grunden kvar. Men platsen och bakgrundshistorien är mäktig. Det jag har läst om och det som man inte kan läsa sig till men själv kan analysera från de texter och material man hittat gör denna historia helt otrolig, och känslan när jag vandrade i dessa tysta skogar i norra Gunnarskog var mycket speciell. Var faktiskt vid den här basen redan 1993, då ovetandes om vad som hade hänt där. Järvenskolan i Gunnarskog och tema friluftsliv gjorde att vi kom ut i skogen. Den gången cyklade vi till Mitandersfors, vandrade på Finnskogsleden och paddlade kanot över Lomsen till finntorpet Ritamäki. Därefter cykel tillbaka till Järvenskolan. Tre fina dagar i naturen. Tacksam för detta idag.

Själva gränsövergången som ofta användes av ”de vitklädda” från basen Juno 1944-45 brukade vara vid Langtjarne. En öde plats så långt norrut man kan komma i Gunnarskog vid gränsen till både Norge och Torsby kommun. Här kom man in i Varaldskogen som ligger på Finnskogen i Kongsvinger kommun. Här finns barrskog i mjuka sluttningar och åsar på 170-400 meter över havet. Myrar och tjärn bryter upp skogslandskapet. Varaldskogen var/är en öde plats, långt från annan bebyggelse.

Kösstorp. ”Juno” Foto: Lars-Olof Gävert
Torpet Kösstorp Bogen. Foto: Lars-Olof Gävert

Artikel kommer i Gunnarskogs-Nytt

Har fått i uppdrag att göra en artikel till Gunnarskogs-Nytt om denna historia och kommer publicera artikeln här på bloggen när den finns i tidningen. Så håller lite på en del exceptionella uppgifter jag har kunnat hitta om denna historia. Källförteckning kommer i samband med artikeln.

9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”

från Oskar Solbergs dagbok.

Hjältar i familjen Solberg viktiga för motståndsrörelsen

För den dagliga försörjningen av mat till ”operatörerna” i basen Juno vid Kösstorp svarade bland annat familjen Solberg i Mitandersfors. De hade 5 kilometers promenad i kuperad skogsterräng till basen, och fjädringsmannen Oskar (Mjölnar-Oskar) och Jenny Solbergs barn bar ofta maten dit själva. Deras insatser är en påminnelse om vardagshjältar som bidrog till motståndskampen. Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Radion kallades för Appetuss. Efter kriget fick Oskar Haakon VII:s frihetsmedalj.

Haakon VII:s frihetsmedalj till fjädringman Oskar Solberg

En av ”de vitklädda” från basen i Kösstorp skjuten till döds av tysk gränspatrull i november 1944

Måndagen den 13 november 1944 var två lastbilar på väg från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första bilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, och i den andra bilen färdades Hans Amundsen samt två norska kurirer, varav en var Rolf Sannes. De hade varit med på en mottagning av ett flygsläpp med vapen på en stor myr nordväst om Elverum och var på väg tillbaka till baserna i Bogen. Ursprungligen var planen att de två kurirerna skulle ta sig till fots skogsvägen över Varaldskogen till Sverige, men tidsnöd gjorde att de valde att åka med lastbilarna. Öster om Sunddamsaga blev bilarna stoppade av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte snabbt deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. Rolf såg sin chans och försökte fly till skogs. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29 årige Rolf avled omedelbart.

Rolf var på väg till familjen Solberg för att hämta kläder som han hade där när han blev skjuten.

Minnesmärke för Rolf Sannes. Foto: L-O Gävert (mars 2025)


De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland av Anders Johansson

andra världskriget, Bok, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tor, februari 20, 2025 21:56:21

Copyright © Anders Johansson. ** Anders Johansson. De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Utgivningsort: Nørhaven, Danmark, 2014. www.lindco.se. ISBN 978-91-86597-63-4

LÄNK (PDF): DE GLÖMDA AGENTERNA pocketmanus 2013.pdf

En unik möjlighet att läsa denna intressanta bok som PDF. Boken består av 24 kapitel och täcker många intressanta människor, hemliga agenter och viktiga platser i gränsområdet under andra världskriget.

  • Upphovsrätten till boken tillhör författaren. PDF-versionen är tillgänglig för läsning från bloggen och får inte kopieras för kommersiellt bruk. För att publicera hela kapitel krävs författarens godkännande.

I De glömda agenterna sätts en rad skiftande människoöden in i ett övergripande kronologiskt sammanhang under de mörka krigsåren. Författaren breddar och fördjupar temat från sin tidigare bok om svensk-norska relationer under andra världskriget, för vilken han i Norge belönades med en kunglig förtjänstorden. Över 60 000 norska flyktingar kom till Sverige mellan 1940 och 1945. Samtidigt opererade sabotörer och kommandos från svenskt territorium in i Norge. Dessutom korsades gränsen av norska agenter och kurirer, som under de första krigsåren hotades av spionstraff i Sverige men senare samarbetade med försvarsstabens underrättelsetjänst till ömsesidig nytta.

  • I kapitel 8. Hemliga ”Håndslag” till Norge (sida 105), omnämns Aksel Gjevert (1887-1944) som var en av de som förde Håndslag över gränsen in i Norge. Det var tusentals av dessa exemplar som lastades på slädar som de drog på snön.
  • I kapitel 10. Ensligt torp kurirers knutpunkt (sida 132), omnämns ”Tomta” (Håkerudtomta) och hjältarna i familjen Skoglund. Även Östen Nilson, Helmer Sveder och Spåres i Arvika omnämns.

Har ni som läser mer information om något som omnämns i boken och rör Värmland, hör gärna av er till undertecknad.  



NR:24: Filmen om ett av de viktigaste och mest unika liven i Norges historia

andra världskriget, Demokrati, Historia, Spioner Postad av L-OPosted on lör, november 09, 2024 00:20:52
NR:24 officiell trailer

Gunnar Fridtjof Thurmann Sønsteby, född 11 januari 1918 i Rjukan, Telemark fylke, död 10 maj 2012 i Oslo, var en central person i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Vid krigsslutet var han nazisternas mest eftersökta man och Norges högst dekorerade medborgare. Sønsteby gav aldrig upp sitt outtröttliga arbete för fred och demokrati. Det här är hans berättelse.

”Jeg har fem skuffer i hodet mitt. De tre øverste skuffene åpner jeg hele tiden. Den fjerde langt sjeldnere. Den nederste skuffen lukket jeg 8.mai 1945. Og har aldri åpnet den siden.” – Gunnar Sønsteby

I förra veckan åkte jag och en kompis den gamla kurirlinjen över Arvika, Gunnarskog, Håkerudtomta och Austmarka till Kongsvinger för att se den nya spelfilmen NR:24. På vägen visade jag kompisen var Arne ”i kôrstan” Nilsson, ”mor” och Aina bodde i Allstakan, och familjen Skoglunds gård på Håkerudtomta. Bilresan och bakgrundshistorierna gav upplevelsen en ytterligare dimension.   

Filmen fångade dramatiken och faran i de norska motståndsrörelsernas kamp under andra världskriget, med särskilt fokus på Gunnar Sønsteby, känd som ”Nr. 24” efter hans agentnummer i Special Operation Exekutive (SOE). Filmen skildrar hans bedrifter och hur han tillsammans med andra motståndsmän lyckades genomföra riskfyllda operationer mot den tyska ockupationsmakten. Sønsteby var en av de mest betydelsefulla figurerna inom den norska motståndsrörelsen. Filmen tog oss med på hans resa från okänd ungdom till att bli en legendarisk motståndsman. De hade lyckats skapa en spännande berättelse som inte bara fokuserar på spänningen i själva sabotageuppdragen, utan också på de mänskliga aspekterna av kriget – mod, rädsla, förlust och kamratskap. Fotot i filmen var imponerande, och skildrar det norska landskapet på ett både vackert och dystert sätt, vilket förstärker den känslomässiga tyngden av berättelsen. Musiken gav ytterligare en dimension till filmen. Sjur Vatne Brean i rollen som Gunnar Sønsteby fångar känslan av en man driven av patriotism och pliktkänsla. En av de mest imponerande aspekterna av NR:24 är dess förmåga att balansera mellan action och historisk autenticitet. Filmen ger en inblick i de strategier och taktiker som användes av motståndsrörelsen, och visar samtidigt på de moraliska dilemman som de ställdes inför. Sammanfattningsvis är NR:24 en gripande och engagerande film som inte bara hyllar Gunnar Sønstebys insatser, utan också ger en rörande skildring av de norska motståndsrörelsernas kamp mot överväldigande odds.

I filmen saknade jag dock gränspassager och Austmarka och Håkerudtomta med familjen Skoglund, samt de viktiga ”idrottskamraterna” i Arvika, Östen Nilsson och Helmer Sveder m.fl. som spelade en betydande roll under kriget kunde ha tillfört filmen en ännu djupare förståelse för motståndsrörelsens omfattning och komplexitet. Även min norska orienteringskamrat Tor, vars pappa (Einar Solbergseter) opererade som ”flyktninglos” under kriget var besviken över att dessa viktiga delar saknades i filmen. Gunnar ska för övrigt ha tagit sig över gränsen med hjälp av Einar en gång. Men en hel del av händelserna i Gunnars liv under krigsåren fick väl helt enkelt inte plats i filmen. Att filmen lyfte fram en del nya uppgifter om Gunnars medverkan i likvideringarna av norska medborgare gav en viktig och nyanserad bild av den mörka sidan av motståndskampen, något som ibland kan förbises i skildringar av hjältemod. Om de svåra moraliska val som motståndsmän och kvinnor tvingades göra och en sådan situation var när Gunnars tidigare kamrat från uppväxten i Rjukan blev angivare och allt vad det innebar.

Filmen lämnade ett bestående intryck och påminner om vikten av att stå upp för frihet och demokrati, precis som Gunnar förmedlade i många år genom alla sina föreläsningar.

Källor

  • 3. Johansson, Anders. De glömda agenterna: Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Fischer & Co, 2010.