Fått en liten känning i ena vaden men några dgr med lugnare (läs inga) aktiviteter ska nog kunna hjälpa till så det blir bättre. Henrik på Hagapraktiken kollade också över detta igår och fixade till det så bra det gick. Bra när någon som kan skador ställer upp med så kort varsel. Det är värt mkt. Har annars blivit några fler pass i de gamla hemma-skogarna. Träffade en Amerikan tidigare i vinter som var med mig på en skogstur norrut. När man hamnar vid lägerelden en kall vinternatt så blir det lätt att man lär känna en annan människa bättre än vid ett vanligt möte så vi pratade om det mesta. Han berättade vad han fick inspiration av och det var intressant att lyssna på. Hans uttryck ”back to basic” etsade sig fast i min hjärna så jag kommer själv att gå tillbaka till ”basic” träningsmetoder i gamla marker. Sådant som byggt en upp en ganska bra fysik tidigare helt enkelt. Enkel träning där det inte finns några krångligheter med inspiration hämtad från naturen och dessa starka invånare. Skippar att föra träningsdagbok numera för det är mindre viktigt och jag vill inte ens veta hur jag tränat. Det ska finnas i skallen. Frågan är ens hur man ska föra en sådan då det mesta känns som natur/friluftsliv och kanske är det så att man inte ens tränar längre utan det är aktiviteter på ett eller annat sätt. För vilket är bäst eller mest träning? Ute på skidtur med 20 kg packning i ett par dygn där man går låångt och hugger massor med ved eller att springa 18 km? Allt detta är aktiviteter och allt är även träning i viss mån, om än ganska ospecifik sådan. 
Några av dessa aktiviteter lägger jag i skogar där farsan tränade sin orientering i dryga 60 år. Känns speciellt när jag kommer på vissa håll i hans gamla träningsmarker där jag vet att han satt sina fötter så ofattbart många ggr. Var med om en riktigt konstig upplevelse då hjärnan spelade mig ett spratt. När man som jag spårat både djur och människor i många år så lär man sig känna igen spår och fotavtryck mm. Jag ser liksom om det är Nilsson som kommit springande i snön på skogen etc. Man ser det på storleken på skorna, vinklar på nedtrampet och hur mkt av sulan som haft markkontakt mm. När jag kom på ett ställe så kom plötsligt farsans fotspår över en myr. Vad satan är det som händer tänkte jag innan hjärnan kopplade att det var mina gamla spår men i stort sett identiska med hur jag sett farsans spår något år tidigare. Samma vinkel, samma stl, steglängd och lika stor del av skon i nedslaget mm. Skrämmande lika, i stort sett samma spår. Och kanske är det så att han fortsatt springer i dessa skogar fast genom mig istället, så det är väl bäst jag kör på…
 |
 |
Tycker det är ganska skönt att köra ensam däruppe då man får tid till att tänka tillbaka och minnas fina stunder. Finns många platser, stenar, höjder, tjärn och mossar som påminner mig om saker. Känns för egen del som jag kommer nära dem man saknar på dessa turer. Brukar också titta till stenarna som markerar graven för vår tax Ayla när jag tar en sådan runda. Hon var en liten go hund med en stor personlighet. Hon hade också grymma gryt och råttfångaregenskaper så när jag passerade grävlingsgrytet så tänkte jag på när jag drog ut både henne och en grävling ur grytet då hon bitit sig fast i denna. Fina minnen…
