”The Norwegian army in Sweden during World War II – documentary”. (Se denna intressanta berättelsen om Polistrupperna ovan, bland annat medverkar författaren Anders Johansson i filmen).
Militär utbildning av norrmän i Sverige
Polistrupperna (på norska: Reservepolitiet, eller Polistropperne) var en avsiktligt vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. Huvudsyftet med ”polistrupperna” var att utbilda norska flyktingar till en militär styrka som kunde upprätthålla ordning, avväpna tyska soldater och gripa krigsförbrytare i Norge efter den tyska kapitulationen. Benämningen ”polistrupper” och ”polisutbildning” var ett medvetet täcknamn för att dölja programmens verkliga militära karaktär. Som ett taktiskt drag kallades träningslägren först för ”hälsoläger”. Detta var avgörande för att Sverige skulle kunna upprätthålla sin officiella neutralitetsfasad samtidigt som militär utbildning bedrevs på svenskt territorium. Mellan 15 000 och 20 000 norska flyktingar rekryterades och genomgick denna hemliga militära utbildning i Sverige under andra världskriget. Viktiga personer bakom upprättandet och organiseringen av dessa läger var kriminologen Harry Söderman, allmänt känd som ”Revolver-Harry”, och den norske överläkaren Carl Semb. Söderman var särskilt betydelsefull för att säkerställa att lägren försågs med nödvändig utrustning.
1943
Utbildningen och rustningen av polititroppene inleddes 1943. Organisationen av dessa kom igång från hösten 1943, och alla norska män i värnpliktig ålder (18-45) mobiliserades. Tjänsten var dock baserad på frivilligt deltagande. Initialt skedde detta ”bakom ryggen” på den svenska samlingsregeringen och militärledningen, men senare fick det svenska myndigheters godkännande. Ett 40-tal läger upprättades under sommaren och hösten 1943. Varje lägerperiod omfattade flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering kunde ske. Det var inte obligatoriskt att ansluta sig till ”polisutbildning”, men norrmännen ställde upp på detta i stor utsträckning. Hälsolägren sorterade under socialdepartementet där Gustav Möller var statsråd. I handläggningen av ärenden om ”Polistrupperna” medverkade ofta värmlänningen (Ransäter) Tage Erlander, sedermera svensk statsminister. Försvarsdepartementet hölls länge utanför.
Nazi-tysklands underrättelsetjänst
Nazityskland hade tydligen information om att ”polisutbildningen” pågick i Sverige. Den tyska underrättelsetjänsten Abwehr hade etablerat ett omfattande nätverk med nazitrogna norrmän, så kallade quislingar, som agenter. Ett sätt för Abwehr att inhämta information var genom norska quislingar som utgav sig för att vara flyktingar och därmed kunde infiltrera polistrupperna. Detta ständiga hot krävde extrem sekretess för operationerna. Det betydande antalet norrmän som utbildades (15 000–20 000) och tillhandahållandet av svenska militära instruktörer och utrustning krävde ett avsevärt resursåtagande från Sveriges sida. Detta var inte en mindre humanitär insats utan en storskalig, hemlig militär uppbyggnad. Att dessa trupper stod redo vid krigets slut och sattes in för att upprätthålla ordning och gripa krigsförbrytare visar deras roll i Norges befrielse. Investeringen i denna ”hemliga armé” vittnar om en långsiktig strategisk vision från både den norska exilregeringen (som finansierade den) och de element inom det svenska etablissemanget som stödde den.
Befrielsen av Finnmark
Från 12 januari 1945 deltog omkring 1300 man av polistrupperna i befrielsen av Finnmark fylke. En del av dessa polistrupper flögs in till Kirkenes under ”Operation Balchen”, ledd av den norskamerikanske flygöversten Bernt Balchen. Den norska staden Kirkenes och dess omgivningar befriades av Röda armén den 25 oktober 1944 som en del av Petsamo-Kirkenes-operationen (även känd som Slaget om Nordkalotten). När tyskarna retirerade från Finnmark fylke använde de den så kallade ”brända jordens taktik”. Detta innebar att samtliga byggnader brändes eller sprängdes, och allt annat fördes bort eller förstördes. Befolkningen evakuerades med tvång. Denna taktik ledde till enorm förödelse i Finnmark. OSS (Office of Strategic Services), föregångaren till CIA, gav sig också in i området i slutet av kriget då de hade ett starkt intresse av att se ett icke-kommunistiskt Nordnorge efter andra världskriget. De fruktade också att Röda armén skulle bli kvar.
Bengtstorp i Bogen och kopplingen till Polistrupperna
Vid Bengtstorp i Bogen, Gunnarskog var 5–6 unga norrmän från ”polistrupperna” stationerade. Detta var innan baserna i ”Mjölnarstugan” (Japetus) och ”Kösstorp” (Juno) var etablerade. Från Bengtstorp hade de unga norrmännen som huvuduppgift att transportera vapen och förnödenheter över gränsen till den norska motståndsrörelsen. En farlig uppgift som de utförde regelbundet. Kopplingen till Bengtstorp, och senare Mjölnarstugan och Kösstorp – som alla låg inom dagens Arvika kommun – visar på strategin att etablera diskreta men vitala gränsbaser i Värmland. Baserna var viktiga för att upprätthålla flödet av material till den norska motståndsrörelsen, långt innan de fullskaliga polistruppsutbildningarna i Sverige var allmänt kända. Verksamheten kom sedan vid dessa platser att bli en del av en större, topphemlig Operation PLANET, som syftade till att smuggla in utrustning för hundratals motståndsmän i Norge, inklusive stora mängder vapen, mat och kläder. Har inga uppgifter om detta men misstänker att de norrmän som verkade vid Bengtstorp utbildats vid Kommandoträningslägret (Vidarereiseforlegning) Ählby, på Ekerö, väster om Stockholm, Chef: löjtnant Kristen Aasen, SOE (”Kompani Linge”).
De norska polistrupperna passerade Arvika på sin väg tillbaka in i Norge vid krigsslutet, vilket understryker stadens strategiska betydelse som en port för dessa styrkor på väg hem.
”Polistruppernas” återfärd till Norge vid krigsslutet
Vid krigets slut i maj 1945 omfattade polistrupperna cirka 13 500 man, med ytterligare några tusen under utbildning på den svenska sidan av gränsen. De behövde inte strida, då den tyska ockupationen höll på att avvecklas, men de var viktiga för att säkra lag och ordning när Norge återupprättades. Omnämnandet av Arvika på vägen tillbaka in i Norge signalerar Arvikas strategiska läge som en port för dessa styrkor som återvände till sitt hemland. Arvika var också som ni vet sedan tidigare inlägg en viktig, aktiv knutpunkt i motståndsnätverket och djupt inblandad i hemliga operationer. Flera berättelser jag delat på min blogg understryker den djupa gränsöverskridande solidariteten och de enorma risker som svenska civila gränsbor tog.
Anders Johanssons bok ”Den glömda armén: Norge–Sverige 1939–1945”
Anders som medverkar i filmen ovan har skrivit en utförlig bok om ”Den glöma armén”. Boken handlar om de norska polistrupperna (polititroppene) och deras verksamhet i Sverige under andra världskriget. Johansson skildrar hur omkring 20 000 norska flyktingar rekryterades och fick en hemlig militär utbildning i Sverige, organiserad i flera bataljoner under det vilseledande namnet polititroppene. Utbildningen startade 1943, ofta utan full insyn från den svenska regeringen och militären. Boken lyfter fram hur denna ”bortglömda armé” byggdes upp i det neutrala Sverige och vilken betydelse den fick vid krigsslutet, då cirka 15 000 norska soldater stod redo vid den svenska gränsen för att återvända till Norge och bidra till landets befrielse. Johansson beskriver också de hemliga lägren och den militära utbildningen, bland annat i Dalarna och på andra platser i Sverige. Han granskar även samarbetet mellan norska exilmyndigheter och svenska myndigheter, samt de politiska och diplomatiska komplikationerna kring verksamheten.
Boken anses vara en av de mest utförliga och kunniga skildringarna av detta ämne och ger en unik inblick i en företeelse som länge varit relativt okänd för den breda allmänheten.
Norges tack
Som ett uttryck för Norges tacksamhet för Sveriges utbildning och utrustning av polissoldaterna överlämnade kung Olav 1983 en minnessten till kung Carl XVI Gustaf. Minnesstenen Norges tack står på Kungl. Djurgården i Stockholm.
Sveriges första Nato-insats: 71. bataljon tillbaka efter tjänstgöring i Lettland
Efter drygt ett halvår som en del av den multinationella Nato-brigaden i Lettland är 71. bataljonen nu åter hemma i Sverige. Detta var Sveriges första operativa truppbidrag som fullvärdig Nato-medlem – en milstolpe i svensk säkerhetspolitik och ett uttryck för vår solidaritet med övriga allierade inom alliansen. Sedan Sverige officiellt anslöt sig till Nato i mars 2024 har mycket förändrats i vår säkerhetspolitiska omvärld. Ett medlemskap i försvarsalliansen innebär inte bara en säkerhetsgaranti i form av artikel 5 – det innebär också skyldigheter. Den svenska insatsen i Lettland är ett konkret exempel på detta åtagande. Genom att bidra till den så kallade Enhanced Forward Presence (eFP), som syftar till att avskräcka aggression och stärka den östra flanken, visar Sverige att vi är beredda att ta vår del av ansvaret.
71. bataljons uppdrag
Under sex månader har soldater och officerare från 71. bataljon, med huvudsaklig bas i Revingehed, varit integrerade i den multinationella Nato-brigaden ledd av Kanada. Uppdraget har inneburit samövningar med trupper från bland annat Italien, Slovakien, Tjeckien och värdnationen Lettland. Syftet har varit att öva operabilitet, öka beredskapen och visa beslutsamhet gentemot potentiella hot – framför allt i skuggan av det försämrade säkerhetsläget i Europa. Insatsen var unik då det är första gången Sverige bidrar med ett helt förband till en stående Nato-styrka i fredstid. Tidigare har svenska soldater deltagit i insatser under FN-flagg eller EU-ledda uppdrag, men här var det inom ramen för det kollektiva försvaret i en allians.
Svenska Försvarsmaktens deltagande i eFP handlar inte bara om militär förmåga, utan också om att bygga relationer, förtroende och förmåga att agera gemensamt med allierade. Man har lyft fram det goda samarbetet och den höga graden av professionalism som präglat uppdraget. Den kanadensiske insatsledaren i NATO var mycket imponerad av den svenska bataljonens insats i Lettland. Han lyfte särskilt fram svenskarnas professionalism och höga standard. Han beskrev deras agerande och det de uppnådde som ”otroligt”.
Början på långsiktigt arbete i alliansen
71. bataljon insats ses som början på en långsiktigt samarbete och närvaro i alliansens strukturer. Övningar, stabsdeltagande och eventuella framtida roterande styrkebidrag är alla delar av Sveriges nya försvarspolitiska verklighet. Att Sverige nu är en del av Natos gemensamma försvarsplanering innebär också att den svenska Försvarsmakten kommer att anpassa, bland annat, materiel och utbildning för att fullt ut kunna fungera tillsammans med andra medlemsländer. För 71. bataljon markerar insatsen i Lettland startskottet för denna resa…
Under övning i Sverige. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten
I Gunnarskogs bygdelags tidning, Gûnneske Nytt NR 2 2025, kan ni läsa en artikel om två av våra egna – två riktiga ”Gûnnerskinger” – som valt att engagera sig djupt i Försvarsmakten och därmed i försvaret av Sverige.
”Specialförbandsoperatörens uppgift är att när som helst över hela världen leverera unika och väldigt eftertraktade förmågor”
Artikeln ger en unik inblick i deras erfarenheter och engagemang. En av personerna jag har haft förmånen att intervjua besitter en enastående och sällsynt kompetens. Redan i unga år inledde han sin karriär som operatör i SSG, Särskilda Skyddsgruppen. Detta förband var på den tiden känt som Försvarsmaktens absolut skarpaste och mest kvalificerade enhet. Hans berättelse ger en fascinerande inblick i en värld där precision, disciplin och strategisk skärpa är avgörande.
Det är med stor tacksamhet som jag fått chansen att skriva för Gunnarskogsnytt om detta viktiga ämne. Känns meningsfullt att få informera om sådant som kanske inte så många känner till, men som har en avgörande betydelse för vår demokrati och landets säkerhet.
En svensk OSINT-forskare; ”Auonsson” har sammanställt en karta över dessa incidenter – alla inträffade i området vid motorvägen E22. OSINT står för ”Open Source Intelligence”, vilket innebär att man samlar och analyserar öppen information.
”Man haft sönder teknisk utrustning på ett antal platser och det som gör det speciellt är att det kommit in rapportering till oss utifrån ett geografiskt avgränsat område”
Roger Gustafsson, säkerhetschef på Post- och telestyrelsen, PTS.
En serie på ett 30-tal oförklarliga sabotage riktade mot telemaster utreds nu. Merparten av fallen har koppling till E22:an på svenska östkusten – och är del av en större ökning av misstänkta sabotage mot telekomsektorn. Angriparna stjäl inget, utan saboterar genom att klippa sönder kablar och förstöra säkringar mm. Måste skriva att det är en obehaglig känsla när farhågor som jag själv uttryckt för länge sedan (ca 10 år sedan) visar sig stämma. Man hoppas verkligen att man har fel i sådana fall, men verkligheten blir ibland tyvärr den som förutspåddes. Det väcker många tankar om hur vi kan agera på tidiga varningar och förhindra att negativa scenarion blir verklighet. Varför vet jag inte, men det finns flera historiska exempel som tyder på en tendens att reagera sent på varningssignaler i Sverige. Lärdomarna från andra världskriget ledde till en omfattande upprustning och utvecklingen av en stark totalförsvarsförmåga under Kalla kriget. Tanken var att hela samhället skulle bidra till försvaret i händelse av krig. Efter Kalla krigets slut skedde tyvärr en alldeles för stor nedrustning igen av naiva politiker, och det är först under senare år, som beredskap och totalförsvar fått rätt fokus. Det finns en kärna av sanning i påståendet att ”naiva och blåögda politiker kan utgöra ett säkerhetshot.” Inte nödvändigtvis av illvilja, utan snarare på grund av bristande insikt, felaktiga prioriteringar eller ovilja att se verkligheten i vitögat. Situationen – har tagits på stort allvar av myndigheter. Säkerhetspolisen (Säpo) är involverade i hanteringen vilket är mycket bra.
Som jag ser det så pekar det mesta mot en samordnad och avsiktlig insats. Denna typ av riktad skada på teknisk utrustning antyder absolut ett strategiskt syfte, möjligtvis underrättelseinhämtning eller testning av Sveriges beredskapsförmåga. Vilka individer som man använder (förbrukningsagenter) för att utföra dessa aktioner vore mycket intressant att veta. Tycker också man inte kan utesluta inblandning av främmande makt. Vi vet att Ryssland, Kina och Iran, bedriver omfattande olaglig underrättelseverksamhet i och mot Sverige. En obehaglig tanke jag får direkt är kring den geografiska placeringen av sabotagen mot telemasterna och dess närhet till Gotland. Med tanke på Gotlands strategiska läge i Östersjön är det naturligt att undra om det finns ett samband. Telemasters på fastlandet kan utgöra viktiga länkar i kommunikationsnät till Gotland. En störning på fastlandet kan därmed indirekt påverka kommunikationskapaciteten till och från ön. Att testa eller störa kommunikationssystem kan vara en förberedelse för att identifiera sårbarheter eller skapa förvirring inför mer omfattande aktioner, eventuellt riktade mot Gotland eller andra strategiska mål i närheten.
Kritisk infrastruktur för Sveriges samhälle och säkerhet
Elektronisk kommunikation, telenät, är kritisk infrastruktur och har en avgörande betydelse för Sveriges säkerhet och förmåga att hantera olika krisförlopp, inklusive höjd beredskap och krig. Störningar eller förstörelse av sådana system kan få allvarliga och omfattande följder för grundläggande samhällsfunktioner som energiförsörjning, sjukvård, transporter, och för totalförsvarets verksamhet.
Aktörer och deras roller i utredningen och säkerhetsarbetet
Säpo:s bedömning av hot från främmande makt (relevans för sabotage)
Regeringens Ståndpunkt
Carl-Oskar Bohlin (M), Sveriges minister för civilt försvar, ser allvarligt på de avslöjade uppgifterna om angrepp mot svenska telemaster och har uttalat att regeringen tar informationen ”på allvar”. Bra! Genom att Bohlin uttalar att regeringen tar informationen ”på allvar” signalerar han till allmänheten, berörda myndigheter, företag och potentiella motståndare att hotet är reellt och att det inte viftas bort. Detta är avgörande för att skapa en samlad förståelse för hotbilden och mobilisera nödvändiga resurser. En minister för civilt försvar har en särskild roll att kommunicera behov av att stärka motståndskraften. Att regeringen ser allvarligt på saken innebär att relevanta myndigheter, såsom Polisen, Säkerhetspolisen (Säpo) och Post- och telestyrelsen (PTS), sannolikt får ytterligare direktiv och resurser för att utreda händelserna, stärka skyddet och vidta förebyggande åtgärder. Det sätter också press på infrastrukturägare att vidta åtgärder för att skydda sina system.
Sammanfattande analys av hotbilden
Den senaste vågen av misstänkta sabotage mot cirka 30 telemaster längs E22 utgör ett allvarligt hot mot Sveriges kritiska telekommunikationsinfrastruktur. Metoderna, såsom klippta kablar och förstörda säkringar, samt den geografiska koncentrationen tyder på en samordnad insats. Officiella uttalanden från civilförsvarsministern och Säpo indikerar att dessa incidenter betraktas ur ett nationellt säkerhetsperspektiv, där inblandning från främmande makt, särskilt från Ryssland, Kina och Iran, inte utesluts. Säpo bedömer uttryckligen en risk för rysktstödda sabotage i Sverige, potentiellt med användning av ”förbrukningsagenter” för underrättelseinhämtning eller för att testa vår motståndskraft. Även om omedelbara utbredda störningar har varit begränsade, visar detta på vilka mål och sårbarheter som finns i vårt moderna samhälle. Den trefaldiga ökningen av rapporterade incidenter från Teracom kan vara en del av en bredare strategi för att testa Sveriges förmågor eller skapa oro i en bredare geopolitisk kontext. Ibland önskar man att inte få rätt i sina ”spaningar”..
Tipsa vid misstanke om sabotage eller brott
Om du har sett eller hört något som inte är som det brukar eller som du tycker verkar säkerhetsmässigt konstigt – rapportera det till Polisen, Säkerhetspolisen eller Försvarsmakten.
Springskyttetävling med hemmaföreningen I 2 skytteförening. Det var mina första skarpa skott med sportpistolen för året. Jag missade några skott och hade svårt att hitta flytet men riktigt kul att vara igång för säsongen och det räckte till en andraplats. Det var fint att se så många skyttar på plats – 20 deltagare från sju olika föreningar.
Stafettseger
När jag hörde att de skulle införa en stafett på I 2-loppet i år kände jag direkt att det kan vara något för mig. Brukar höja mig i stafettsammanhang. På SM är det tremannastafett och nu var det tvåmannastafett. Jag visste inte vem jag skulle köra med men lagledare Hans sa att jag skulle köra med Niklas. Kändes som vi inte var favoriter då Marcus och Lars Persson var i samma lag och de båda hade vunnit de individuella klasserna i loppet och jag och Niklas var tvåa respektive sexa. Lars och Marcus har båda vunnit SM-stafetten några ggr genom åren, oftast tillsammans med mig som tredje man så det skulle givetvis vara tufft att rå på dem. Niklas och jag snackade ihop oss lite innan och sa att han kör första och försöker göra ett stabilt lopp och sen så får jag köra och se hur det känns. Hade lite ont i en vad sen det individuella loppet så det kunde sluta lite hur som helst. Niklas gjorde en riktigt bra första sträcka och kunde växla ut mig som tvåa, cirka åtta sekunder bakom ledaren. Jag tog ganska snabbt in sekunderna och kom in med ett litet försprång till första skjutningen. Där fick jag tyvärr ta extraskott och det resulterade i en straffrunda. Lars råkade ut för samma sak, och han gick ut strax före mig. Jag körde snabbt om honom och skapade en lucka fram till andra skyttet. Där sköt jag ner fyra prickar snabbt! Sedan fick jag ta ett reservskott och sänkte den sista brickan, vilket innebar att vi ohotat kunde jogga i mål som segrare i den prestigefyllda stafetten. Niklas var verkligt glad för det här! Så kul!
Värmland. Farfar Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är fortfarande okända. Om någon vet vilka de andra i detta inlägg är, vänligen kontakta mig!
Farfars tjänstgöring och minnet av krigets närhet
Min farfar, som tillbringade i stort sett hela sitt arbetsliv på Sälboda såg/hyvleri/snickerifabrik i Gunnarskog från 1920-talet fram till pensionen 1975, levde genom en epok fylld av omvälvningar. Hans arbetsliv på ”sågen” sträckte sig från ångmaskinernas tid till den modernisering som skedde på 60- och 70-talen. Under beredskapstiden producerade sågen diverse byggnadssnickerier samt lådor för ammunition. Sågverket levererade plank och bräder, främst för att förstärka väggarna i skyttegravar. Silverrävfarmen i Sälboda, som grundades på 1920-talet, utökades med platinaräv, som under ockupationen smugglades in från Norge. Rävfarmen lades ned år 1950. Men det var inte bara sågverkets utveckling som formade hans berättelser. Han bar också med sig starka minnen från beredskapstiden under andra världskriget, en period som präglade hela Sverige – inte minst gränsbygderna som Gunnarskog. Trots Sveriges neutralitet var oron för krig påtaglig, och många familjer, inklusive vår, fick känna på krigets brutala realitet. Jag har ett svagt minne av hur farfar någon gång berättade om att; ”nazisterna fick tag i en släkting till oss”. Som barn hade jag ingen aning om vem han menade eller vad det innebar. Det var först långt senare jag insåg att han måste ha talat om Aksel Gjevert, som dog i nazisternas fångenskap på Grini den 17 maj 1944. Det gav farfars berättelser från förr ett helt nytt djup. Kriget var ingen avlägsen händelse som bara utspelade sig i tidningarnas rubriker och på slagfält långt borta. Det påverkade vardagen och smög sig in i våra familjers liv, även här i det ”neutrala” Sverige…
80 år sedan kriget i Europa tog slut
För bara drygt 80 år sedan hölls Europa i ett kvävande järngrepp av Nazi-Tyskland. I de ockuperade länderna var straffen för motstånd skoningslösa och majoriteten av befolkningen kämpade sig igenom en vardag med matbrist, förföljelse och nationalsocialistisk propaganda. I maj 1945, kom dagen då min farfar fick besked om att hans militärtjänstgöring under beredskapsåren var avslutad. Efter sex långa och mörka år var kriget äntligen slut i Europa, och Norge och Danmark befriades från Nazi-Tysklands ockupation. Detta är en berättelse om farfars upplevelser (som jag också beskrivit på Facebook – men här är en något utförligare version), från de isande kalla vintrarna i Norrland och den tragiska olyckan vid sjön Armasjärvi, till gränsen i västra Värmland och den slutliga återkomsten till familjen. Åren i beredskapstjänst var fyllda av ovisshet, slitsamt arbete och långa perioder i ödemarken eller tältförläggningar. Bland de tyngsta bördorna farfar upplevde under krigsåren var att ta hand om de många som miste livet i Armasjärvi – 44 soldater och två civila drunknade, en påminnelse om krigets obevekliga realitet. Sverige stod i världskrigets skugga och höll sig de första åren ”neutralt”, och beredskapssoldater skickades ut för att förstärka försvaret längs gränserna. För farfar innebar första året en tid i Norrland, där han tjänstgjorde i beredskapsförbandet I 31 som var ett dubbleringsregemente (det ordinarie regementets nummer plus 30). Till exempel fick Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Svea livgarde (I 1/Fo 44) var ett av de viktigaste infanteriförbanden inom den svenska armén och dess uppgifter under denna period var centrala för försvaret av Sverige.
Krigsmakten
Per Fredrik Gävert Brättne, Värml Sälboda. Född 1910-11-08 i Västra Sälboda, Gunnarskog. Död 1986-05-17 i Sätered, Gunnarskog.
Nation: Sverige 🇸🇪
Titel/Yrke: Snickare
Civilstatus: Gift man 1936-12-31
Värnplikt: 1930-1931 Värmlands regemente (I 22), rep.övning 1932.
Tjänstgöringstid: Beredskap 1940–1945. Inkallad den 14/4 1940. Formellt avregistrerad från tjänst 31/12 1957. Platser; Norrland (Tidvis i Tornedalen, specifikt Övertorneå, Tapani och Kuivankangas), Värmlandsgränsen (Mitandersfors och Häljeboda mm).
Regementen: I 31 (Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente), 18. gränsförsvarskompaniet (L2), Värmlands regemente (I 22, I 2)
Viktiga händelser: Armasjärviolyckan (24 oktober 1940): Deltog i räddnings-/bärgning efter att en färja med 102 personer kapsejsade, vilket ledde till 46 dödsfall (44 soldater, 2 civila).
Extrem kyla i Tornedalen (vintern 1940-1941): Upplevede temperaturer så låga som -48°C.
Mindre eldstrid vid norska gränsen: Inblandad i en incident där tyska soldater besköt flyktingar som försökte korsa gränsen. Farfar sköt mot tyskarna.
Personlig Påverkan: Långa perioder av separation från familjen, ständig osäkerhet, krävande fysiska förhållanden och ett bestående trauma från Armasjärviolyckan.
Familjesituation 1945: Fru Märtha (f 1913) (som var gravid) och sonen Rolf (f 1937).
Tornedalen 1940 till 1941. Minus 48 grader (!) i förläggningsområdet
Farfars förband, I 31 tjänstgjorde med beredskap i Tornedalen från oktober 1940 till mars 1941. Militär närvaro var utbredd i hela Tornedalen för att bevaka gränsen och förhindra krigshandlingar på svensk mark. Avtransporterna skedde från Karlstad och tog flera dygn i anspråk. Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas.
”Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.”
Arkivhandling från Beredskapsverket, Avdelning 1 A:5 (1937-1945)
I november 1939 bröt Finska vinterkriget ut, vilket ställde Sverige inför en akut situation där den östra gränsen krävde omedelbar bevakning. Ny information, presenterad i en nyligen utgiven bok, kastar nytt ljus över händelseförloppet. Enligt denna bok ska den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån, kommit över uppgifter om en häpnadsväckande anfallsplan. Denna plan involverade Sovjetunionen och Storbritannien, som uppenbarligen i största hemlighet samarbetade för att kunna angripa norra Sverige. Detta avslöjande är inte osannolikt, med tanke på att dessa båda nationer bevisligen hade ett etablerat samarbete och även ingick avtal om sabotageplaner på svenskt territorium senare under kriget.
”Svenskt elitförband på väg norrut”
Samtidigt som dessa dramatiska underrättelser cirkulerade, mobiliserades svenska förband. När farfars förband förflyttades sig norrut, började uppgifter cirkulera bland de inkallade soldaterna på tåget. Det sades att en rysk radiostation sänt detaljerade rapporter om att ett svenskt elitförband var på väg norrut via Krylbo-Vännäs. Enligt dessa sändningar hade förbandet mobiliserats särskilt för att förstärka gränsen mot Finland. Oavsett sanningshalten i dessa uppgifter, förstärkte de sannolikt den redan laddade stämningen bland de svenska trupperna inför den osäkra framtid som väntade dem. Man kan säga att de var eliten i Värmland. En fältstark bataljon skulle bildas, och efter en strikt läkarundersökning valdes enbart de starkaste och friskaste männen ut för att tjänstgöra norrut. I 31 bestod främst av 5:e, 6:e och 7:e skyttekompanierna samt 8:e jägarkompaniet.
Farfar och en okänd kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940–41.
Under perioden 1940-41 var Tornedalen en strategiskt viktig plats i Sverige på grund av sin geografiska närhet till Finland och Norge, som båda var indragna i andra världskriget. Huvuduppgiften var att bevaka gränsen mot Finland och förhindra att krigshandlingar spred sig över till svenskt territorium, samt att kontrollera flyktingströmmar och annan trafik. Vintern 1940–1941 var farfar stationerad i Tornedalen i 180 dagar i sträck, förmodligen en av de kallaste vintrarna han upplevde. Bitande kyla, meterdjup snö och enorma ytor. Få miljöer ställer lika hårda krav på en soldat som det norrländska vinterlandskapet. Den här vintern blev en av de strängaste i mannaminne. Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige. Obekräftade uppgifter talar om att man uppmätte 55 minusgrader i närheten av tältlägret vid samma tillfälle. Informationen om de 55 minusgraderna har inte kunnat styrkas med tillförlitliga källor men i boken Värmländsk beredskap från 1947 står att kylan uppgick till -51 °C. Vintern, 1940-1941, var mycket kall i stora delar av Sverige. En prövning både fysiskt och mentalt. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. I tälten eldades kaminerna röda när den norrländska vintern var som kallast.
”När termometern visar bortåt 50 minusgrader bör det nog vara krig på riktigt innan soldaterna kommenderas ut. Det tjänar både de och försvarsviljan på”
Citat från en läkare på platsen.
Förläggninsområdet i Kuivakangas, en by i Övertorneå kommun i Tornedalen, var liksom många andra orter i gränsområdet starkt påverkad under andra världskriget och den svenska beredskapstiden (1939-1945). Skiss av Morgan Eliasson, I 31 Förläggning Kuivakangas Övertorneå 1940-1941.
Armasjärviolyckan – En av Sveriges svåraste fredstidsolyckor
Den 24 oktober 1940, under kvällens mörker, nådde larmet dem om att det skett en olycka på sjön Armasjärvi. Farfar och hans kamrater skyndade till platsen och bistod i arbetet med att rädda överlevande och ta hand om de omkomna. Sökandet efter alla förolyckade pågick i flera dagar. Olyckan skedde då ett ingenjörkompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. Denna olycka räknas som en av de svåraste som drabbat det svenska försvaret i fredstid. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:
”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”
Efter sin tid i Tornedalen blev farfar skickad till gränsen vid Mitandersfors och Häljeboda nära hemtrakterna. Här fortsatte han sin beredskapstjänst inom 18. gränsförsvarskompaniet (L2). I Värmland fanns sex gränsförsvarsbataljoner tillhörande landstormsregemente L 2 (1. – 6.) för försvar av gränsen mot Norge. Från 1942 blev landstormsförbanden lokalförsvarsförband. Under krigsåren, var Mitandersfors och Häljeboda, som ligger nära gränsen mot Norge i västra Värmland, viktiga platser för den svenska militären. Osäkerheten var alltid närvarande, och varje dag innebar patrulltjänst och bevakning. Sommaren 1943 är den tidpunkt som flest förband under beredskapsåren var inkallade till tjänstgöring i Sverige. Totalt fanns då 367.000 man varav 211.000 man inom armén, enbart i Värmland fanns 85.000 man grupperade. Anledningen var uppsägningen av transiteringsavtalet den 29 juni med Tyskland. Överbefälhavaren bedömde att om Tyskland anfaller Sverige kommer de sannolikt att göra det över Eda – Arvika – Karlstad för att nå slutmålet Stockholm för att få en snabb svensk kapitulation. Därför satsades inte mindre än 17% av Sveriges totala kostnader för befästningsutbyggnaden under beredskapsperioden, för befästningsarbeten i Värmland. En stor del av de initiala befästningarna var färdigställda våren 1941 och förbättrades kontinuerligt under kriget. Försvaret i Värmland byggdes upp i tre distinkta försvarslinjer:
Gränsnära linjer: Dessa linjer hade ett varierande djup och byggdes huvudsakligen under åren 1940–1941. Exempel inkluderar Skans Hultet (Skans 153 Hultet) som var avsedd att tidigt hejda en framryckning i riktning mot Karlstad.
Vaggelinjen: Denna linje, sträckte sig från Älgå till Jössefors, Fredros och vidare mot den betydande Torsby-ställningen. Planen var att, vid motgångar vid gränsen, ta upp försvar i höjd med Arvika längs Vaggelinjen, från sjön Gunnern till Glafsfjorden vid Sulvik.
Fördröjningslinjen: Denna linje sträckte sig från Grums via Borgvik och Vikene till Gräsmark och Torsby-ställningen. Den representerade en ytterligare försvarslinje i djupled, vilket bidrog till en starkare försvarsstrategi.
När kriget gick mot sitt slut under våren 1945, nådde honom beskedet: tjänstgöringen var över. Farmor, väntade barn, och bara några veckor senare kom en liten flicka till världen. Min pappa Rolf, då sju år gammal, fick ha sin pappa hemma, efter de långa åren av frånvaro under beredskapstiden. Man kan bara föreställa sig vilka tankar som rörde sig i farfars sinne den dagen han lämnade tjänsten vid gränsen för sista gången. En dag då lättnaden över att få stanna hos familjen säkert vävdes samman med vemodet att lämna kära kamrater och de prövningar som hade format honom under beredskapsåren.
Infanteriet, avregistrerad 31/12 1957. Förmodligen enligt dåtidens Värnpliktslag (1941:967).
Intressant att tänka på att min farfar blev formellt avregistrerad från tjänstgörning i Försvarsmakten (då Krigsmakten) den 31 december 1957. Han var då 47 år gammal –samma ålder som jag är i nu. Det var, som jag förstått, en ganska vanlig ålder för avregistrering från militären under denna tidsperioden.
Troligen framför förläggningen i Mitandersfors 1943-44. Om någon känner igen soldaterna på bilderna så vänligen kontakta mig.
Farfars berättelser
”Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne.”
Minnet av händelsen vid Armasjärvi var en tung börda som farfar bar med sig hela livet. Omkring 45 år senare, när han talade med min storebror, uttryckte han sin övertygelse om att olyckan vid Armasjärvi aldrig borde ha inträffat. Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater, som ska ha skett då tyskarna öppnat eld efter flyktingar som tog sig över gränsen. Min bror berättade nyligen att farfar sa att de svenska soldaterna fick nazisterna att retirera, och att eldstriden upphörde först när de befann sig en bit in på norsk mark. Har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Var dock så liten då, så kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns än idag, tydligt, hans allvarsamma ton som vittnade om de känslor som var förknippade med upplevelserna från krigsåren…
De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort. (Sverige och kriget på SVT har lagt färg på bilden)
När jag sitter och skriver denna text slog det mig hur fascinerande det är att vissa fysiska intryck, som starka händer och handleder, etsar sig fast och blir symboler för en person. Att jag minns honom som väldigt stark med stora händer och grova handleder. På snickerifabriken i Sälboda, någon gång i slutet av 50-talet, fanns en låda som vägde omkring 70 kilo. Det blev en utmaning bland arbetarna – vem kunde pressa lådan över huvudet. Några få klarade det med båda händerna. Pappa försökte, men lyckades inte. Farfar däremot, vid dryga 50 års ålder, tog lådan och lyfte den över huvudet med en hand. Ett ögonblick av ren råstyrka. Pappa brukade berätta om det med en blandning av beundran och förundran: ”Han var helt otroligt stark.” När jag var liten bodde vi nära farmor och farfar, bara en åker skiljde oss åt så vi träffades ofta. Lådan på snickerifabriken var bara en av många anekdoter som cementerade bilden av farfar som en riktig kraftkarl. Hans styrka satt inte bara i musklerna, utan i hela hans väsen – en obestridlig kraft som inspirerade respekt. Minnet av hans otroliga styrka lever kvar lika levande; ett arv av uthållighet och förmåga som jag fortfarande bär med mig.
Stolt barnbarn
Kära farfar. Nästan 40 år har gått sedan du lämnade oss, men minnen och berättelser lever vidare. Det har varit en otrolig upplevelse att nu, med distans och nyfikenhet, få skriva om din tid under krigsåren. Att pussla ihop delar av ditt liv som jag kanske inte förstod fullt ut som barn har varit djupt berörande och insiktsfullt. Tack för att du var den orubbliga, trygga och oerhört starke farfar jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.
Jag känner en djup stolthet över min farfars insatser som beredskapssoldat här i Sverige under krigsåren. Att han stod redo och bidrog till vårt lands säkerhet är något jag värdesätter oerhört högt. Att begrunda min farfars insats under en så avgörande period i Sveriges historia fyller mig med stor tacksamhet. Att han var i tjänst så mycket och så omfattande dessa åren hade jag inte förstått innan. I en osäker värld var han en del av den kollektiva kraft som säkrade vår fred och självständighet.
Farfars vilja att försvara Sverige påminner oss även idag om vikten av att skydda vår frihet och de värden vi håller högt..
Källor / Vidare läsning
Försvarsmakten. (u.å.). Färjeolyckan i Armasjärvi 1940.
Olsson, Simon (2022). ”Härmed får jag vördsamt meddela. Historien om de svenskar som omkom i försvarets tjänst 1939-1945.” [Stockholm]: [Lopinita]. ISBN 978-91-987440-2-6.
Soldat och Teknik. ”Historien om Krigsplatsen i Kuivakangas” #1 2017
Efter många års frånvaro var det äntligen dags för mig att ge mig ut i den fina tallskogsterrängen på Magnormoen i Norge igen! Krystallmarsjen i Magnor blev en tuff utmaning, särskilt när träningen inte är på samma nivå som när jag var här förr. Men det kändes bättre än på Baksjöloppet i Åbogen för några veckor sedan – klockan stannade på höga 35 minuter, medan vinnarna flög fram på 30 minuter. Det var imponerande att se hur snabbt täten springer, men 2010 var tempot ännu snabbare. Den gången sattes löprekord med 27:00, där jag precis lyckades spurta ner Rolf Steier från SK Vidar. Efter loppet stod det så här:
”Det ble satt løyperekord med stor margin, hvor Lars Olaf Gävert, Karlstad Magazinet så vidt spurtslo Rolf Staier fra Vidar. Begge fikk registrert tiden 27:00”
Krystallmarsjen 2010
Banan är nog ca 30–40 sekunder långsammare nu, men man förstår ändå att det gick fort för 15 år sedan och då tror jag inte ens det gick på max förrän sista biten in mot målet. Det var speciellt att vara tillbaka i tävlingssammanhang och man fick flera déjà vu av gamla lopp där. Oavsett tid eller placering är känslan av att stå på startlinjen, kämpa sig fram genom banan och korsa mållinjen något som alltid är lika givande. Känns som man gjort något som är bra för kroppen. Även om jag inte är i närheten lika snabb som förr, är glädjen när man får kämpa efter banan fortfarande stark!
Efter Krystallmarsjen tog jag en paus från tävlingspulsen och begav mig till Kirkenær i Grue kommun, där jag besökte minnesstenen vid Grue kyrka för att hedra vår släkting Aksel Gjevert. Det blev en speciell stund, eftersom frigöringsdagen och veterandagen nyligen hade passerat – kransarna vid monumentet vittnade om den djupa respekt och tacksamhet som fortfarande lever starkt. Senare besökte jag Aksels grav vid Finnskogens kyrka i Svullrya, en plats där historien och minnet av hans gärningar känns påtagligt närvarande. Det blev en dag med både fysisk ansträngning och eftertanke – två olika sätt att uppleva styrka och uthållighet. Att kombinera tävlingen med ett besök för att hedra norrmännen och framförallt Aksel, vars historia har berört och inspirerat mig djupt, kändes som ett meningsfullt sätt att visa respekt för historien.
Idag är det Norges nationaldag, och här kommer en tillbakablick till Oslo centrum. Året är 1945, och den 17 maj skulle firas för första gången på sex år. Efter fem år av krig och en brutal ockupation kunde man i Norge äntligen fira sin nationaldag i frihet – med sång, norska flaggor och kunglig närvaro på slottsbalkongen. Regnet som föll under dagen lade ingen sordi på festligheterna, och det delades – till barnens stora glädje – ut både korv och bullar.
Ljudspåret i youtubeklippet ovan tillsammans med en bildkavalkad från Norges Hjemmefrontmuseum är hämtat från en 17 maj-hälsning från kronprinsbarnen, som vid denna tid fortfarande befann sig i London (den Nazityska invasionen den 9 april 1940 hade tvingat den norska regeringen och kung Haakon och kungafamiljen i exil). Barnen intervjuades av filmskaparen och journalisten Arne Skouen, som efter kriget regisserade flera filmer från ockupationstiden. Prinsessan Ragnhild, prinsessan Astrid och lilla prins Harald tänker på barnen hemma i Norge och hoppas att allt blir bra i tiden som kommer.
Jag ansluter mig till denna hälsning och önskar alla mina vänner i Norge en riktigt fin nationaldag.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
