Blog Image

ADVENTURE

40 år efter Palmemordet – minnet, underrättelsespåren och frågorna som består

andra världskriget, Historia, Minnen Postad av L-OPosted on ons, mars 04, 2026 18:41:17
Mordplatsen på Sveavägen i Stockholm natten den 28 februari 1986, kort efter att Sveriges statsminister Olof Palme skjutits vid korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Bilden visar avspärrningen runt platsen där Palme föll samt människor som samlats i chock. Överlagrad är ett porträtt av Palme – vars liv abrupt avslutades denna natt. Mordet blev startpunkten för den största mordutredningen i svensk historia och fortsätter än idag att väcka frågor om motiv, gärningsman och möjliga internationella kopplingar

I dagarna (28 februari 2026) är det 40 år sedan Olof Palme mördades. Klockan var 23:21 fredagen den 28 februari 1986. Han hade då varit partiordförande för SAP 1969–1986 och statsminister under perioderna 14 oktober 1969–8 oktober 1976 samt 8 oktober 1982–28 februari 1986.

Statsminister Olof Palme, hans fru Lisbeth och deras son Mårten med flickvän hade varit på bio och efteråt gick makarna till fots längs Sveavägen. I korsningen Sveavägen – Tunnelgatan dök en man upp bakom paret och avlossade snabbt två skott. Det ena dödade Olof Palme och det andra skadade Lisbeth Palme. Flera vittnen har beskrivit att gärningsmannen tog några snabba steg fram och därefter avlossade skotten nästan omedelbart. Det första skottet var dödande och var välplacerat. Ingen överlever ett sådant skott. Det andra skottet träffade Lisbeth Palme och kan möjligen ha varit ett vådaskott. Att skjuta en statsminister på öppen gata innebär att gärningsmannen i samma ögonblick blir en av världens mest jagade personer. Den insikten kan skapa ett enormt stresspåslag – även hos en tränad skytt – och det är inte orimligt att det andra skottet avlossades i hast eller under nervositet. Det finns även uppgifter från vittnen som menar att Olof Palme fortfarande stod upp efter det första skottet och att han föll först efter det andra. En sådan skada leder till att kroppens funktioner slås ut direkt. Om vittnesuppgifterna om att Palme stod kvar ett ögonblick efter det första skottet stämmer, tala allt för att det första skottet inte träffade honom utan i stället var det skott som träffade Lisbeth Palme. I så fall styrker det bilden av att detta verkligen kan ha varit ett vådaskott.

De enda spår som gärningsmannen lämnade efter sig var två kulor av typen .357 Magnum från tillverkaren Winchester-Western. Den ena kulan återfanns på morgonen dagen efter mordet på Sveavägens västra sida (det vill säga på den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen) och den andra återfanns ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Båda kulorna överensstämde med de blyfragment som hittades i paret Palmes kläder. Det överlägset vanligaste vapnet som användes/används med denna ammunition är från tillverkaren Smith & Wesson och därför har stora ansträngningar gjorts för att hitta just ett sådant vapen. Dock finns det andra tillverkare av vapen med kaliber .357; till exempel Taurus, Colt, Ruger & Co. och Dan Wesson Firearms. Man kan även skjuta samma kulor i en revolver i kaliber .38 special. De två kulor som hittades på mordplatsen kunde analyseras – men vapnet som avfyrade dem har aldrig hittats. Därför har man aldrig kunnat göra en fullständig ballistisk koppling till en specifikt revolver.

Flera vittnen såg sedan gärningsmannen springa in på Tunnelgatan och några personer mötte en springande man på David Bagares gata. Utredningen är Sveriges i särklass största och kanske världens mest omfattande och har genererat flera hundra hyllmeter material som vittnesförhör och utredningsdokument. Utredningen jämförs i storlek med utredningarna om Lockerbieattentatet och mordet på John F Kennedy.

Underrättelsemannen Olof Palme

När Olof Palme skildras i historieskrivningen står ofta den ideologiske talaren i centrum – Vietnamkritikern, FN-diplomaten, den internationella statsmannen. Men parallellt med den offentliga rollen löper en annan linje genom hans liv; den säkerhetspolitiska och underrättelsepräglade miljö som omgav honom redan från unga år.

Att förstå Palme fullt ut kräver att man väger in denna dimension.

Under andra världskriget var Sverige ett nav för underrättelseverksamhet. C-byrån fungerade som den militära underrättelsetjänsten och hade omfattande kontakter både västerut och i mer diskreta kanaler. Det finns uppgifter om att Olof Palme redan som 13-åring började hjälpa familjens vän Helmuth ”Teddy” Ternberg, verksam som ”andreman” inom C-byrån (dåtidens underrättelsetjänst), genom att springa med dokument till den amerikanska legationen i Stockholm – som en form av kurir. Om uppgiften skulle stämma innebär det att han i unga år rörde sig i en miljö där internationella kontakter och diskret informationshantering förekom. Det skulle i så fall visa att hans exponering för stormaktspolitik, och underrättelsetjänst började långt tidigare än vad som offeciellt berättas. Olof Palmes föräldrar var försäkringsdirektören Gunnar Palme och Elisabeth Sophie von Knieriem.

Från värnplikt på K4 och vidareutbildning vid K3 till Försvarsstabens underrättelseavdelning

Det som däremot är historiskt belagt är att Palme efter studier i USA (Bachelor of Arts vid Kenyon College, Ohio, USA, 1948) och genomförd värnplikt och vidare militärutbildning började arbeta vid Försvarsstabens underrättelseavdelning, kallad OP 2. OP 2 var en central analysfunktion i Sveriges militära underrättelsesystem under det tidiga kalla kriget. Där sammanställdes och bedömdes:

  • Sovjetunionens militära kapacitet
  • Utvecklingen i Östersjöområdet
  • Signalspaningsmaterial
  • Strategiska hotbedömningar

Värnplikten gjorde Olof Palme vid K4, som då låg i Umeå. Palme ska ha trivts med sin utbildning till jägarsoldat, även om den var tuff. En natt väcktes hela skvadronen för att med tung packning cykla flera mil. Till allas förvåning var Olof Palme först i mål efter att på kronans tjocka ballongdäck ha trampat runt i en närmast otrolig fart – trots att han annars var ökänd för sin senfärdighet och för att ofta komma sist till uppställningar.

I enlighet med familjetraditionen valde Olof Palme att gå kadettskolan och bli reservofficer. Han avancerade så småningom till löjtnant i reserven vid Livregementets husarer, K3 (där jag själv jobbat i 15 år), som då låg i Skövde – idag i Karlsborg.

När Palme anställs (handplockas) som Tage Erlanders assistent (s.k. Handsekreterare åt statministern 1953–63), kommer han direkt från försvarsstabens underrättelseavdelning (OP 2) där han var 1:e byråsekreterare 1953–54. Han har alltså tjänstgjort i försvarets underrättelseavdelning och var även i sin ungdom väldigt nära lierad med CIA genom studentföreningar. Han har också angett svenska kommunister till CIA och var alltså en direkt motståndare till Sovjetunionen redan på 1950-talet. Troligen är det bakgrunden inom försvaret som var en av anledningarna till att Palme blev utnämnd av Tage Erlander till dennes assistent samt arvtagare till rollen som Socialdemokraternas partiordförande. Tage Erlander hade under krigsåren bland annat sysslat med organiserandet av underrättelsetjänsten och efter kriget är Erlander initiativtagare till en svensk motståndsrörelse (stay behind), ett arbete som också Olof Palme så småningom blir delaktig i.

Det var så här det hemliga samarbetet mellan USA/NATO och Sverige inleddes – genom S-statsminister Tage Erlanders besök hos president Harry Truman 14/4 1952. Inköp av försvarsmateriel övergick till något mycket mer

Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp sig själv till det yttersta och låta oss rusta så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet.

Skrev det neutrala Sveriges statsminister Tage Erlander i sin dagbok i september 1950. Den 1 juli 1952 undertecknades ett avtal som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Samtidigt inleddes ett professionellt utbyte av militär spaning och underrättelseinformation mellan länderna. Det svenska flygvapnet skulle dessutom förses med bränsle och smörjoljor från USA – tillräckligt för nittio dygns krigföring. Denna nivå ansågs nödvändig för att flygvapnet skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp i väntan på stöd från Nato.

Om detta sades dock ingenting offentligt. Officiellt framställdes Tage Erlanders resa till USA fortfarande som en privat angelägenhet. Inom den socialdemokratiska regeringen var det bara en mycket begränsad krets som kände till hur nära knutet Sverige i praktiken var till Nato. Till denna krets hörde Erlander själv, försvarsministern på 1950-talet och senare utrikesministern Torsten Nilsson, samt Sven Andersson, som var försvarsminister i sexton år från 1957 och ofta har beskrivits som samarbetets främste arkitekt. Dit hörde också Olof Palme, som hösten 1953 blev Erlanders närmaste medarbetare och senare, 1969, efterträdde honom som både partiordförande och statsminister.

Utåt framhöll Palme konsekvent neutralitetspolitiken som det främsta värnet för Sveriges oberoende.

Statsministern i underrättelsestrukturen

Som regeringschef stod Palme i centrum av rapportflödet från:

  • Militär underrättelsetjänst
  • Diplomatiska kanaler
  • Säkerhetspolisen
  • Internationella kontakter

Han var den yttersta mottagaren av underrättelser och den som bar det politiska ansvaret för hur informationen användes. Olof Palmes tidiga skolning i underrättelseanalys gjorde honom sannolikt mindre benägen att bli överraskad av säkerhetsapparatens realiteter – och mer kapabel att ifrågasätta dess slutsatser.

Olof Palme och Tage Erlander – när Sverige stod stadigt

Det går att ha många uppfattningar om Olof Palme. Men en sak är svår att bestrida; han kunde föra debatt på ett sätt som nästan saknar motsvarighet i modern svensk politik. Han var påläst, retoriskt skarp och fullständigt orädd. I riksdagens talarstol kunde han dissekera motståndarnas argument med kirurgisk precision och samtidigt bära fram en vision om Sverige som sträckte sig långt bortom den dagspolitiska horisonten. Under hans tid – och under hans företrädare Tage Erlander – var Sverige på många avgörande sätt ett helt annat land än idag. Det var ett land som tog sitt försvar på yttersta allvar. Sverige hade ett av världens mest avancerade flygvapen i förhållande till sin storlek. Stridsflygplan utvecklades och producerades på hemmaplan, tekniskt självständigt men med strategiskt samarbete västerut. Draken och Viggen var inte bara symboler för teknisk kompetens utan uttryck för en politisk vilja: Sverige skulle kunna försvara sig självt. Neutraliteten var officiell, men den vilade på styrka och realpolitik, inte på önsketänkande.

Det militära försvaret var en del av något större – totalförsvaret. Mobiliseringssystemet kunde sätta upp omkring 800 000 man i krigsorganisation. Armé, flygvapen, marin, civilförsvar, beredskapslager och skyddsrum var delar av en sammanhängande struktur. Samhället var byggt för att klara kris och krig. Idag talar vi om helt andra siffror. Skillnaden är dramatisk, inte bara i antal utan i mentalitet.

Samtidigt var Sverige ett land präglat av ett starkt samhällskontrakt. Invandringen var begränsad i volym och de som kom förväntades bli en del av samhället genom arbete, språk och anpassning till gemensamma normer. Rättigheter och skyldigheter hörde ihop. Integration var inte ett abstrakt ideal utan en konkret förväntan. Skjutningar och sprängningar var ytterst ovanliga företeelser. Sverige betraktades som ett av världens tryggaste länder. Det betyder inte att problem saknades, men proportionerna var helt andra än idag, då vi – trots att vi inte befinner oss i krig – ser en våldsutveckling som sticker ut i europeisk jämförelse.

Skillnaden låg inte enbart i ekonomiska förutsättningar eller internationella omständigheter. Den låg också i ledarskap och riktning. Palme kunde vara ideologiskt tydlig och internationellt kontroversiell, men han var samtidigt formad av en säkerhetspolitisk realism. Under Erlander och Palme kombinerades stark statlig auktoritet med ett samhälle där tilliten var hög och sammanhållningen påtaglig. Att påminna om detta är inte att romantisera det förflutna. Det är att konstatera att Sverige en gång förmådde förena ett starkt försvar, låg kriminalitet, tydlig integration och ett levande demokratiskt samtal. Det var ett land som stod stadigt, med både ryggrad och självförtroende. Frågan är inte om vi kan vrida klockan tillbaka. Frågan är om vi drar lärdom av det som faktiskt fungerade.

Statsminister Olof Palme (S) skakar hand med sin föregångare Tage Erlander. I mitten syns Tage Erlanders fru Aina Erlander. Foto: Lennart Nygren / SvD / TT

En statsman präglad av skuggornas värld

Olof Palme var i offentligheten en ideologisk debattör och internationell moralisk röst som många lyfter fram idag. Men han var också en produkt av det kalla krigets underrättelsepräglade Sverige – formad av underrättelseanalyser, sekretess, djupa hemligheter som dolda avtal med ”väst”, och stormaktsspel. Kanske är det just i mötet mellan dessa två världar – den öppna politiken och den dolda säkerhetsstrukturen – som man finner den mest kompletta bilden av honom. Och kanske är det också därför hans liv, och hans död, fortfarande väcker frågor som sträcker sig bortom den officiella berättelsen.

Artikel om sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige under kalla kriget. Bilderna visar Sovjetunionens ambassad på Gjörwellsgatan i Stockholm och den sovjetiska handelsrepresentationen på Lidingö, vilka enligt svenska säkerhetsbedömningar fungerade som centrala baser för underrättelseverksamhet från KGB och GRU

“Källa Erik” – det hemliga underrättelsespåret i Palmemordets skugga

När man talar om de omdiskuterade spåren efter mordet på Olof Palme är det ett namn som jag anser är extra intressant och som man kan återkomma till gång på gång: ”Källa Erik”. Det här är inte namnet på en person – utan en kodbeteckning. “Källa Erik” var inom Säkerhetspolisen benämningen på material från en hemlig avlyssning av en sovjetisk diplomat i Stockholm under 1980-talet. Diplomaten var Vladimir Nezjinskij, diplomat på ryska ambassaden men i realiteten underrättelseofficer för KGB och Sovjetunionens högste chef i Sverige för delar av deras spionverksamhet, främst kring illegalister.

Det som gör materialet sprängstoff är följande uppgift:

Att man på sovjetisk sida i förväg kände till att det fanns planer på att mörda Sveriges statsminister.

Enligt vissa uppgifter ska den avlyssnade diplomaten under mordnatten, när extrasändningen kom, ha yttrat ord i stil med:

“Nu har det skett” – “Nu är han död.”

Denna uppgift har återgetts av personer som säger sig ha tagit del av avlyssningen, bland andra diplomaten och folkrättsexperten Bo Theutenberg. Det verkligt kontroversiella är inte bara innehållet – utan hanteringen av denna information. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville förhöra Säpo-personal om buggningen, stoppades det genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess. Vid det så kallade buggningsmålet 1990 begärde Säpomannen och utredaren Jan-Henrik Barrling lättnader i sekretessen för att kunna vittna. Avslag kom från regeringen strax före förhöret.

“Källa Erik” fick därmed aldrig fullt ut prövas rättsligt.

Men nu finns möjligheten att se mer om detta i SVT. Något jag aldrig trodde skulle hända. Se detta om ni kan! Där tror jag en gedigen utredning skulle kunna finna motivet, och på vems uppdrag. Men denna utredning skulle stoppas till varje pris (!) och fick absolut inte ske. Det var för känsligt. För vem kan man fråga sig? Jo. För de som gick främmande makts ärenden. Då, och än idag. Tyvärr är de svåra att komma åt. Gamla KGB-agenter skriver krönikor i stora dagstidningar i vårt land. Som Rysslands president en gång sa: En gång KGB – alltid KGB. Hur är det ens möjligt att vi blev så infiltrerade (?) ..

1963 års hemliga dokument som nämns här är kopplat till det som ibland kallas “det dubbla säkerhetssystemet” i Sverige under kalla kriget, vilket var avgörande för svensk säkerhetspolitik

Från ”Agenten och mörkläggningen”:

På 1980-talet undersökte Säpoagenten Jan-Henrik Barrling mordet på statsminister Olof Palme. Efter att ha blivit involverad i en politisk skandal med kopplingar till Sveriges justitieminister, den så kallade Ebbe Carlsson-affären, fick han sparken från Säpo. Han beskylldes även för att ha gått bakom ryggen på åklagarna. Under alla år har Jan-Henrik Barrling varit bunden av tystnadsplikt. Han berättar nu för första gången om sitt arbete med Palmemordet och om en ännu i dag hemligstämplad avlyssning av en sovjetisk diplomat och spion.

https://www.svtplay.se/video/ep3XVaz/agenten-och-morklaggningen

Läs även Jägarchefens utmärkta redogörelse om ”källa Erik”:

https://jagarchefen.blogspot.com/2020/09/kalla-erik-och-den-frammande.html

”Moscow’s most effective allies in Western Europe are not the Communist Parties but self-styled Social Democrats who have betrayed the original tenets of social democracy.”

Från en CIA-analys av Socialistinternationalens hållning till Polen efter att krigstillstånd infördes i Polen i december 1981 mot fackföreningsrörelsen Solidaritet.

Under veckorna före mordet rapporterades det att sovjetiska underrättelsekanaler gick på högvarv, som om något var i rörelse. Inom delar av den svenska underrättelsemiljön fanns en oro och en känsla av att något var på väg att hända, även om ingen kunde säga exakt vad. Efter mordet – och särskilt efter begravningen – tycks denna aktivitet plötsligt ha klingat av och återgått till mer normala nivåer.

Kontrollerade Palme om han var skuggad?

En liten detalj från mordkvällen jag tänkt på. På vägen söderut längs Sveavägen går makarna Palme över gatan och stannar en kort stund vid ett skyltfönster. Om någon passerande förbi såg det säkert helt vardagligt ut – ett par som stannar till och tittar i ett skyltfönster. Men ett skyltfönster kan också fungera som en spegel. Ett sätt att utan att vända sig om kontrollera vad som finns bakom en. Olof Palme hade levt större delen av sitt politiska liv i ett säkerhetspolitiskt landskap där sådana saker säkert inte var främmande. Misstänkte han att han kunde vara skuggad? Kastade han en snabb blick bakåt genom glasets spegelbild för att se om någon följde efter honom? Det vet vi inte. Men den där korta stunden vid skyltfönstret är en detalj som i efterhand väcker frågor.

Sveriges Nattradio mordnatten

”Ni lyssnar till Sveriges Nattradio, klockan är tio minuter över ett, och vi har – vi bryter sändningarna här, vi har nämligen en extra nyhetssändning från Ekoredaktionen”

Inrikesreportern Jan Ström läste sedan upp följande meddelande:

”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit. Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timme sedan. Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.”

Drömmen om Sverige krossades den natten. Tillintetgjord av en kula i kalibern Winchester-Western .357 Magnum (Metal Piercing). Kvar fanns bara ett land i chock – och en död statsminister, skjuten på öppen gata i Stockholm. I vad som sades vara världens säkraste stad i världens säkraste land. Inte längre.

Mitt minne från dagen efter mordet på vår statsminister

I Säterud, Gunnarskog, morgonen den 1 mars 1986 – dagen efter mordet – för 40 år sedan och nästan fyrtio mil från huvudstaden, vaknade jag som åttaåring till en morgon som först verkade helt vanlig. Jag satte på TV:n, som barn ofta gör på helgmorgnar. Men något var fel. Barnprogrammen var borta. I stället stod orden där, svart mot bildrutan:

”Extra Rapport – Olof Palme mördad.”

Jag förstod kanske inte riktigt vad det betydde. Orden kändes overkliga.

”Äh”, tänkte jag. ”Jag måste berätta för mamma.”

Min mamma låg och vilade i sovrummet i den andra delen av huset. Jag ropade:

”Mamma! Mamma! Det står på TV:n att de har skjutit Olof Palme!”

Från sovrummet kom svaret, nästan irriterat:

”Så får du inte säga.”

Men jag visste vad jag hade sett.

”Men kom och titta då!” ropade jag och sprang genom huset.
”Mamma, det är sant!”

Hon följde med mig tillbaka till TV:n.

När hon såg nyhetssändningen stannade hon upp. Allt förändrades i hennes ansikte.

”Men Guuud…” utbrast hon.

Hon stirrade på skärmen.

”De har skjutit Palme”, sa hon till slut, med en röst som knappt bar.

Jag minns att jag svarade:

”Vad var det jag sa?”

Då började hon gråta. Inte högt. Inte dramatiskt. Bara tyst, chockat.

”Inte i Sverige”, sa hon.

Sedan upprepade hon det, nästan viskande:

”Sådant kan inte hända i Sverige.”

Och ibland känns det som om spåren av den chocken fortfarande finns kvar. Som om något i Sverige brast den där natten. Något förändrades oåterkalleligt i Konungariket Sverige den dag då den svenska statsministern Olof Palme blev mördad.

Avslutande reflektion

Vi växte upp i ett arbetarhem. Vår pappa (och hans pappa) arbetade på sågverken och vår mamma var ”hemmamamma” efter att min bror blivit sjuk i ganska svår diabetes redan som ettåring. Vi hade inte mycket pengar men livet var ändå enkelt och ganska rakt på sak. Man visste vem som stod på ens sida. I vårt hem var det ganska självklart att det var Olof Palme, och hans föregångare Tage Erlander som företrädde människor som oss. De stod för något större än bara politik – de stod för säkerhet, arbete och en tro på att Sverige kunde vara ett land där vanliga människor hade en röst. Så såg världen ut då. Men livet går vidare och med åren kommer erfarenheter. Man lär sig mer, ser fler perspektiv och får inblick i sådant man tidigare bara hört talas om. Socialdemokraterna gick från Olof Palme och Tage Erlander – med fokus på säkerhetspolitik, ett starkt nationellt försvar och ett parti som i första hand stod på arbetarnas sida – till något helt annat i dag. Fokus flyttades från arbetarnas vardag till symbolpolitik, identitetsfrågor och projekt som ibland ligger långt ifrån människors dagliga verklighet. Från Erlanders och Palmes tydliga samhällsbygge till dagens mer osäkra politiska kurs är steget långt. Och man kan inte låta bli att undra vad Olof Palme själv hade sagt om utvecklingen. Många menar att han knappast hade känt igen sitt parti i dag och hade Olof Palme sett utvecklingen hade han förmodligen vänt sig i graven.

Mina erfarenheter från Försvarsmakten, underrättelseinhämtning och från arbete inom Polismyndigheten ger ett annat sätt att betrakta samhället och historien än man gjorde när man gick i skolan. Och från lokalpolitiken. Till det kommer en bakgrund inom idrotten, styrelseuppdrag, skytte mm – och ett starkt intresse för historia. Inte historia som ideologi eller propaganda, utan historia som verklighet. Allt detta gör att man försöker se saker för vad de är – inte genom ett filter från vänster eller från höger, utan så sakligt och verklighetsnära som möjligt…  Så nära sanningen man kan komma.

Om man spekulerar rent hypotetiskt, utan att påstå att det är bevisat, finns det några resonemang man kan lägga till. När ett mord på en statsminister sker i en miljö präglad av underrättelseverksamhet kan vissa spår vara politiskt känsliga. Under kalla kriget försökte exempelvis KGB och GRU – påverka och rekrytera kontakter i västländer. Det gällde inte bara Sverige utan i princip hela Västeuropa. Om man tänker i sådana banor skulle en känslighet kunna uppstå om ett mordspår riskerade att visa att personer i politiska eller statliga miljöer haft kontakter med främmande makt. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville höra de tidigare Säpomännen Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö om den hemliga avlyssningen, ”Källa Erik” – stoppades detta genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess och de berörda personerna fick inte redogöra för innehållet i avlyssningen. Detta väcker frågor…

Och jag tror inte att man på något sätt ska ignorera spåret som kallas ”källa Erik” om man vill veta vad som verkligen hände den 28 februari 1986…

Källförteckning (urval)

  1. Sveriges Television (SVT). Agenten och mörkläggningen. Dokumentärfilm. SVT Play, publicerad 2025. Se programmet på SVT Play https://www.svtplay.se/video/ep3XVaz/agenten-och-morklaggningen?video=visa
  2. SOU 1999:88. Granskningskommissionens betänkande i anledning av mordet på statsminister Olof Palme. Stockholm: Justitiedepartementet.
  3. SOU 1987:14. Mordet på Olof Palme – Rapport från utredningen.
    Stockholm: Justitiedepartementet.
  4. Åklagarmyndigheten (2020). Beslut om nedläggning av förundersökningen gällande mordet på statsminister Olof Palme. Stockholm: Åklagarmyndigheten.
  5. Riksdagens handlingar (1989–1990). Dokumentation kring det s.k. buggningsmålet och sekretessfrågor kopplade till Säpos underrättelsematerial.
  6. Riksarkivet. Material ur Palmeutredningens arkiv (PU).
  7. Säkerhetspolisens arkiv. Handlingar rörande sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige under kalla kriget.
  8. UD:s arkiv (Utrikesdepartementet). Dokument rörande diplomatiska kontakter och säkerhetspolitiska bedömningar under 1980-talet.
  9. Jallai, Anders (2010). Spionen på FRA. Stockholm: Lind & Co.
  1. Jallai, Anders (2018). Landsförrädaren. Stockholm: Lind & Co.
  2. Theutenberg, Bo (2020). Dagbok från UD 1985–1989. Stockholm: Ekerlids Förlag.
  3. Andrew, Christopher & Gordievsky, Oleg (1990). KGB: The Inside Story. London: Hodder & Stoughton.
  4. Expressen. Artiklar om regeringsbeslut kring sekretess i Palmemålet och uppgifter om ”Källa Erik”.
  5. Inblick Magazine (5 juni 2020). Artikel om Bo Theutenbergs uppgifter rörande avlyssning av sovjetisk diplomat.
  6. ”Ingvar Carlsson och KGB-spionen Nezjinskij – vad hände?”
  7. L-O Gävert. (2023) Artikel till GûnnerskeNytt -Bordtennisspelare i Bortans IK tar Sverige in i Nato
  8. L-O Gävert (2023) Våldsvågen i Sverige och främmande makt
  9. Agrell, Wilhelm (2010). Fred och fruktan – Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918–2000. Lund: Historiska Media. (En av de mest centrala böckerna om Sveriges hemliga säkerhetssamarbete med väst.)
  10. Dalsjö, Robert (2006). Life-Line Lost: The Rise and Fall of Neutral Sweden’s Secret Reserve Option of Help from the West 1949–1969. Stockholm: Santérus Academic Press. (Den mest detaljerade forskningen om Sveriges hemliga NATO-samarbete.)
  11. Holmström, Mikael (2011). Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis. (Visar hur Sverige planerade samarbete med NATO vid ett sovjetiskt angrepp.)



Saknade stridspiloterna från Charlottenberg: ”Något fattas”

Demokrati, Försvarsmakten, kalla kriget, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tor, februari 12, 2026 18:50:05

En fin artikel i Arvika Nyheter av Thomas Tynander som skildrar minnet av bröderna Sten och Bengt Samuelsson från Charlottenberg, två stridspiloter som omkom i flygolyckor under kalla kriget – båda endast 27 år gamla. Genom intervjuer med deras familj, främst brodern Kent och sonen Dan, beskrivs den livslånga saknaden och hur tragedierna präglat hela familjen.

Texten sätter också in deras öde i ett större sammanhang: det svenska flygvapnet var under kalla kriget ett av världens starkaste, men priset var högt med hundratals döda piloter i övningar som genomfördes som om krig rådde. Sten omkom 1976 i en Lansen-krasch i Norrbotten, troligen orsakad av tekniskt fel och hård belastning. Mindre än två år senare störtade Bengt med sin Draken i Östersjön efter att ha förlorat orienteringen i moln – och hans kropp har aldrig återfunnits. Familjen berättar om chocken, sorgen och tystnaden som omgav olyckorna, men också om stoltheten över brödernas tjänst. Trots att de hedras nationellt finns få spår lokalt i hembygden. I dag lever minnet vidare genom anhörigkontakter, besök på haveriplatser och flygvapnets årliga ceremonier. Bröderna Samuelsson är dessutom unika i svensk flyghistoria som de enda bröder som båda omkommit i flygvapnets tjänst.

Sammantaget är artikeln en varm och eftertänksam berättelse om uppoffring, familjesorg och minnet av dem som försvarade Sverige i fredstid – och om hur förlusten fortfarande känns, decennier senare.

Det finns ett inlägg här på bloggen som uppmärksammar deras öde.

LÄNK:

Saknade – aldrig glömda. Bröder från Charlottenberg som försvarade freden. – ADVENTURE



Årsrapport 2024–2025: Förtroendevald i Arvika kommun

Politik Postad av L-OPosted on tor, januari 29, 2026 10:04:41

Arvikapartiet har tidigare delat denna årsrapport, och jag väljer nu även att publicera den här på bloggen – för den läsare som vill ta del av vad jag gjort som fritidspolitiker under året som gått. I denna enkla rapport sammanfattar jag mitt tredje år som förtroendevald i Arvika kommun. Den är inte heltäckande, men ger en övergripande bild av det politiska året 2024–2025.

Årsrapporten i sin helhet finns att läsa här: Årsrapport L-O Gävert 2025

Demokrati är folkstyre – även lokalt

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. På kommunal nivå innebär det att kommuninvånarna äger de gemensamma tillgångarna, och genom demokratiska val avgör vilka som ska styra kommunen och fatta beslut i deras namn. För oss i Arvikapartiet är detta inte bara fina ord. Vi vill till varje pris verka för en öppen, transparent och ansvarsfull politik, till förmån för dem vi som lokalpolitiker är satta att arbeta för – våra kommuninvånare. Kommunens resurser ska användas på ett sätt som gynnar hela kommunen, inte särintressen, prestigeprojekt eller kortsiktiga lösningar.

Att stå upp för demokratiska värden – i handling

Som bakgrund kan nämnas att det inom Arvikapartiet finns flera personer som under stora delar av sina liv aktivt arbetat för att försvara demokratin: genom engagemang i Försvarsmakten, Polismyndigheten, eller som militära instruktörer för ukrainska soldater vid ett brittiskt utbildningscenter. För mig visar detta tydligt att partiets engagemang för demokratiska värden inte är något abstrakt – utan något som levs och praktiseras.

Om ni visste vad som pågår i maktens korridorer …

Jag kan berätta något från ”insidan” om en fråga som just nu är högaktuell i Arvika – och som många inte har en aning om hur diskussionerna varit bland politikerna. Det handlar om storskalig industriell vindkraft i våra unika skogsbygder, gränsområdet och Finnskogen. Och låt oss vara glasklara: detta är helt fel plats. Arvikapartiet hade med ett tydligt NEJ till all storskalig industriell vindkraft redan från start, i vårt partiprogram inför vårt första val, 2022. Det var inget populistiskt vådaskott. Det byggde på många och välgrundade skäl – inte minst den unika natur, kulturmiljö och livsmiljö som finns i våra skogsbygder i västra Värmland.

När vindkraftsfrågan sedan blev konkret i Arvika, och då framför allt i Gunnarskog, tog vi upp den gång på gång i pauserna på kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Och vi har skrivit motioner, bland annat om en vindkraftsfri kommun.

Hur såg reaktionen ut då?

  • Alla andra partier försökte övertyga oss om att vindkraft var något bra.
  • Alla andra partier argumenterade för utbyggnad.
  • Alla andra partier avfärdade vår kritik.

Alla!

Sedan hände något.

När de märkte att det fanns ett starkt och genuint engagemang bland människor på landsbygden, framför allt i Gunnarskog och Mangskog, började partierna svänga. Vissa snabbare. Andra långsammare. Och nu står flera av dem på möten med vindkraftsmotståndare och säger:

“Vi har alltid varit helt emot vindkraft.”

Bullshit.

I kommunens energiplan finns inte ett enda yrkande från något annat parti än Arvikapartiet som säger nej. Tvärtom har de accepterat skrivningar som i praktiken öppnar upp i stort sett alla våra skogsbygder för dessa enorma industriella anläggningar. Det är fakta. Det finns i handlingarna. Ändå kan samma politiker stå inför engagerade kommuninvånare och utge sig för att vara totala motståndare. Det är oärligt – och i mina ögon en olämplig egenskap hos dem som ska företräda kommuninvånarna. De saknar ryggrad. De följer opinionen först när den blir farlig för deras mandat. De ändrar historia i efterhand.

När jag tog upp detta direkt med en av dessa politiker under ett möte om vindkraft försvarade personen sig med:

“Jag har aldrig sagt Gunnarskog.”

Är rätt säker på att det var just Gunnarskog som var aktuellt då. Och även om man försöker gömma sig bakom ordval ändrar det inte helheten.

En tydlig varning.

Det här jobbet är inte klart. Tvärtom.

Jag vill vara mycket tydlig: Jag tror att det kommer bli svårare att få med dessa andra partier på att stoppa vindkraft i Mangskogsområdet, just för att dessa partier inte är konsekventa. De säger nej när det kostar dem minst – och ja när ingen tittar.

Arvika kommun behöver politiker som står upp för landsbygden innan opinionen tvingar dem. Inte efteråt. Inte med efterhandskonstruktioner. Det här handlar om trovärdighet, ansvar och respekt för kommuninvånarna.

Och kampen är långt ifrån över…



Julaftonsturen 2025 – i samma marker som kommandobasen Hector – kurirverksamhet, vapentransporter och motstånd i gränslandet vintern 1944–45 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Julaftonstur, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on fre, januari 02, 2026 17:53:59
Lägerplats i samma marker där basen Hector låg 1944-45. Foto: Christian Nilsson 2025

– till minne av dem som rörde sig i dessa skogar när det verkligen gällde

Tillsammans med turkamraten Nilsson har vi i många år gjort det som vi kallar vår julaftonstur. Det som började som en enkel vinter-skogstur har vuxit till en tradition – ett återkommande sätt att möta både naturen och historien. Eld, mörker och vinter. Med vandring eller skidåkning i skogslandskapet, ofta i gränslandet där Sverige möter Norge och där historien fortfarande känns levande. Julaftonsturen blev detta år ännu en vandring rakt in i historien. Två nätter i skogen under bar himmel. Att vakna klockan 03:00 en vinternatt i sovsäcken av snö i ansiktet ger en fysisk förståelse för hur tillvaron kunde vara i fält denna tid på året. Mötet med platsen och berättelserna blir desto starkare. Under andra världskrigets slutskede utvecklades gränsområdet mellan Norge och Sverige till ett strategiskt viktigt operationsområde för den norska motståndsrörelsen. Samtidigt som gränslandet var en livlina för många, fanns i Skillingmark–Eda-området där vi utgick ifrån denna turen, även relativt många svenska nazistsympatisörer. Min farmor, som höll till i trakterna under krigsåren, berättade om detta. Det var en tid där man aldrig kunde vara säker på vem man kunde lita på. I detta klimat förekom angiveri, och utfallet för flyktingar och desertörer avgjordes ofta av vilka de mötte längs vägen – inte av lagen.

En av de mest betydelsefulla, men länge okända, baserna var belägen i den långsträckta ravinen ”Nissedråga” på den svenska sidan av gränsen i västra Värmland. Här låg från hösten 1944 en hemlig kommandobas för den norska motståndsgruppen Hector. Platsen var vald för sin extrema avskildhet. Före 1954 fanns ingen bilväg (idag känd som sockervägen) i området. Ravinen kunde bara hittas av den som kände terrängen i detalj och efter kriget glömdes platsen bort tills den återfanns ett antal decennier senare.  

Youtube: ”Julaftonsturen 2025 – Nissedråga”
Nilsson vid torpet Mörkerud vid Tannsjön. Foto: L-O Gävert 2025
Tannsjön – en viktig gränssjö 1940-45

Från Mörkerud till Nissedråga – nätverket tar form

Redan tidigt under kriget blev gården Mörkerud en central knutpunkt för flyktingar, kurirer och motståndsmän. Mörkerud låg extremt avsides i Skillingmark, vid sydspetsen av Tannsjøn/Tannsjön, en ganska stor gränssjö där Norra delen hör till Norge och den södra, större delen av sjön ligger i Sverige. Det avskilda läget gjorde torpet användbart: långt från stora vägar och “normala” rörelsemönster – men ändå nära gränsen och med möjlighet att snabbt ta sig vidare både mot Sverige och tillbaka mot Norge. Torpet omfattade omkring sex hektar mark (jord och skog) och Mörkerud byggdes upp genom hårt arbete. Mörkerud var ett hem där motståndet växte fram ur vardagens slit.

Syskonen Olof (”Ola” – ”Täcknamn: ”Mörkerun” och ”Döden”) och Lina Olsson gav skydd, mat och vila. Här passerade människor, underrättelser, pengar och utrustning mellan Norge och den norska legationen i Stockholm. Sommaren 1941 passerade här till och med Sovjetunionens ambassadör Aleksandra Kollontaj (”Madame Kollontaj”) efter att Tyskland angripit Sovjetunionen.

I ett reportage från 1985 (VF) beskrivs hur Mörkerud via en kurir tar emot ett väl emballerat paket med prover av ”tungt vatten” från Rjukan och sedan transporterar det vidare till Stockholm och vidare i kedjan – kopplat till de allierades kamp mot nazisternas (och den tyska forskningen/industrins) kapacitet. Oavsett exakt teknisk bakgrund visar episoden att Mörkerud inte bara var ett “flyktingtorp” utan kunde vara en logistisk länk i högprioriterade uppdrag.

Mörkerud fungerade under krigsåren som en strategisk stödpunkt i gränslandet och användes, i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, av personer knutna till såväl norska Milorg, Sivorg och XU, samt inom det brittiska SOE-nätverket. Platsens civila karaktär och diskreta roll gjorde den särskilt lämpad för denna verksamhet. Från hösten 1943 började även medlemmar ur agentgruppen Hector använda Mörkerud. Men i december 1944 var verksamheten nära att avslöjas. Tyskar, svenska myndigheter, landsfiskaler och fjärdingsmän var ute efter att avslöja dessa verksamheter. Den nitiske Åke Hiertner, t.f. landsfiskal i Järnskogs distrikt, var Mörkerud på spåren. Kurirverksamhet låg ofta i juridisk gråzon i det neutrala Sverige, och norska motståndsmän kunde dömas för spioneri mot främmande makt. Beslutet blev snabbt och nödvändigt: basen flyttades till Nissedråga.

Hans Christen Mamen och uppdraget från Stockholm

I juli 1944 kallades Hans Christen Mamen (1919–2009) ”prästen i Nissedråga” till den norska legationen i Stockholm. Som gränskunnig fick han i uppdrag att arbeta för MI IV, Milorgs Stockholmskontor. Om tyskarna skulle slå till med full kraft på norsk mark var det avgörande att i tid föra fram vapen och försörjning till hemstyrkorna på Østlandet. Försändelserna bestod främst av lättare vapen och stövlar – en stridsduglig soldat måste ha fungerande utrustning, inte minst på fötterna.

Samtidigt fungerade nätverket som en personell livlina. Motståndsmän från Oslo lotsades över gränsen till Sverige, flögs vidare till England för uppdrag eller utbildning och fördes därefter samma väg tillbaka. Andra från Milorg togs till Sverige för utbildning som vapeninstruktörer och återfördes i hemlighet. Att föra upp till tjugo man åt gången över gränsen var en ytterst riskfylld uppgift. Därtill gick en fast postrutt mellan legationen i Stockholm och Milorg i Oslo, av Mamen senare kallad ”kanske den längsta postrutten som någonsin skötts utan lön eller risktillägg”.

Nissedråga – liv i tält och ständig vaksamhet

Med markägaren Harald Nilssons allra hemligaste medgivande slog gruppen upp tält i Nissedråga, cirka 200 meter in på svensk sida, i en stenig ravin där ingen kunde ana att människor bodde. Fyra till fem tungt beväpnade män levde här i nästan nio månader. De byggde golv i tältet, inredde sig så gott det gick och levde på fiskbullar, och annan konservmat. En särskild glädje var när Mamen släpade dit en fältkamin från Stockholm – samma kamin som långt senare återfanns tillsammans med högar av rostiga konservburkar. De tränade skytte i dalgången, smugglade vapen till Milorg i Oslo och fungerade som länk mellan legationen i Stockholm och den norska motståndsrörelsen.

Säkerhetsrutinerna var rigorösa. Vid möten var man maskerad för att inte kunna kännas igen vid ett gripande. Man gick ofta två och två – ibland ensam – alltid med vapnen redo. Trots detta kunde Mamen senare konstatera att han aldrig behövde avlossa ett skott, även om det flera gånger var nära.

Vapentransporterna – över 1 000 vapen in i Norge

Aktiviteten vid bas Hector var omfattande. Under vintern och våren 1944–45 finns uppgifter på att det smugglades över 1 000 vapen till fots från Nissedråga och in i Norge. Ryggsäckarna var stupfulla med Stenguns, amerikanska karbiner (US-carbines), pistoler, stövlar och annan utrustning. Bördorna var som regel mycket tunga. Transportkedjan var minutiöst organiserad. Försändelserna gick med tåg från Stockholm till Charlottenberg eller Åmotfors. Kurirerna reste som vanliga passagerare med koffertar fyllda av vapen. Vid slutstationen bytte man snabbt gestalt – från resenär till ”skogsarbetare” – tog taxi till Skillingmark och gick till fots till Mörkerud. Där lastades vapnen om i ryggsäckar för den sista sträckan till Nissedråga och vidare in i Norge. Hoten bestod av tyska patruller, norska gränspoliser och angivare. Ändå avlossades inte ett enda skott under alla dessa transporter.

Mot krigets slut minskade trycket något i takt med att de allierades flygsläpp blev tätare. Hectorgruppen frigjordes delvis för andra uppgifter.

Hectors beväpning och beredskap

Till en början var gruppen i Nissedråga relativt lätt beväpnad, men efter hand tillkom Stenguns och US-karbiner, och allra sist även en bazooka! Uppdraget var då att vid behov rycka fram mot Fet, ta kontakt med Milorg där och skydda Fetsundbron om tyskarna skulle tillgripa den brända jordens taktik.

Kai Holst – kurirernas samordnare på Militärkontor IV (4)

En central person för kurirverksamheten, som ofta återkommer i dokumentation, var Kai Holst (Militærkontor IV (MI IV) vid den norska legationen i Stockholm). Holst hade en överordnad roll i kurirverksamheten och i samordningen av baser på båda sidor gränsen. Han rörde sig i skärningspunkten mellan den norska motståndsrörelsen, legationen i Stockholm och de svenska gränsbaserna – däribland Hector i Nissedråga. Efter kriget kom hans namn att förekomma i sammanhang präglade av misstankar, listor och underrättelserelaterade rykten. Holsts mystiska död i Stockholm 1945 och de oklarheter som omgav den bidrog till den långvariga tystnaden kring delar av verksamheten, men samtida vittnesmål pekar på hans avgörande betydelse för kurirnätet och logistiken.

Informationsskylt vid basen. Foto: L-O Gävert 2025

”Hector”

Namnet Hector har enligt vissa källor koppling till den svenske prästen Sven Hector (som ingick i familjen Grundels kurirnätverk), verksam i Eda under krigsåren och känd för sina kommunistiska sympatier. Tydligen ska det ha varit Kai Holst som namngivit basen. Sven Hector själv hade ingen operativ roll i kommandogruppen (vad vi kunnat hitta än så länge), men namnet – och den politiska miljön runt honom – bidrog senare till misstankar och övervakning under det begynnande kalla kriget. Flera som verkat i gränstrakterna kom att följas av säkerhetstjänster, och tystnaden om de olika verksamheterna blev påfallande.

Människor i gränsskogen

Gränslandet rymde fler öden än kurirernas. Vid Aurskog fanns stora arbetsläger med ryska krigsfångar som ibland lyckades fly – ofta svårt hungriga. De leddes mot svenska gränsen och till Mörkerud, där de fick mat och vila innan de registrerades av svenska myndigheter. Även tyska desertörer dök upp i skogen. När de fick syn på Milorg-männen viftade de desperat och ropade ”Kaputt!”, väl medvetna om att återföring kunde innebära omedelbar dödsdom. Oväntade möten kunde också bli farliga. Vid ett tillfälle hotade Mamen och hans följeslagare en man de mötte i skogen för att tvinga honom till tystnad. Först senare visade det sig att mannen var Milorg-chef i Setskog – ett nervöst missförstånd som säger mycket om stämningen som rådde.

Sommaren 1941 deserterade den tyske soldaten Willi Jutzi. Tillsammans med sin norska flickvän Ragna Fevik begav han sig till Sverige.

Torpet Långebäck och Willi Jutzi

Under turen passerade vi också Långebäck flera gånger. Torpet Långebäck var under andra världskriget en viktig del av det nät av flykt- och kurirleder som gick genom gränslandet mellan Sverige och Norge. Enligt dokumentation och informationen på plats fungerade Långebäck som en tillfällig anhalt för människor som korsat gränsen. Hit tog man sig ofta efter den första, farligaste sträckan. Här kunde flyktingar vila kort, få mat och värme, byta kläder och samla kraft innan färden fortsatte vidare in i Sverige.

1941
2025

Bland dem som passerade Långebäck fanns Willi Jutzi, tysk soldat och desertör. Enligt både arkivhandlingar och informationen på plats tog han sig över gränsen år 1941 tillsammans med sin norska fästmö Ragna Fevik. För dem var flykten livsavgörande. Desertörer betraktades som förrädare av Nazityskland, och straffet var i praktiken alltid döden. Vid Långebäck fick de möjlighet att övernatta – ett kort andrum i ett annars extremt utsatt läge. Men flykten blev inte långvarig. Willi Jutzi blev angiven, och svenska myndigheter beslutade att han skulle utlämnas vid gränsen i Eda. För en desertör innebar ett sådant beslut ingen återvändo. Ett överlämnande innebar i praktiken dödsdom. Vid utlämningen i oktober 1941 försökte Willi Jutzi fly. Under flykten sköt svenskarna efter Jutzi med sina tjänstepistoler, över huvudet på honom enligt deras uppgifter i efterhand. Därefter försvann han.

I en formell förpassning daterad den 14 oktober 1941 beslutas att Willi Jutzi och Ragna Føvik ska avvisas ur Sverige, transporteras med bil från Skillingfors till Eda tullstation och där överlämnas till norska myndigheter. Beslutet fattas enligt 1937 års utlänningslag och genomförs under bevakning av svensk landsbygdspolis. Dokumentet avslöjar mer än vad den svenska formuleringen först ger sken av. Längst ned finns stämpeln från den tyska säkerhetspolisen och SD i Oslo, gränspolisposten Magnor.

Den 6 juli 1942 gjorde två pojkar ett makabert fynd vid Vrångsälven, i närheten av Eda Glasbruk. I älven låg en död man. Det visade sig vara Willi Jutzi. Omständigheterna förblev oklara. Det enda som stod klart var att flykten slutade här. Ragna Fevik överlevde men hamnade i tyska förhör på Möllergata 19 i Oslo (huvudpolisstationen i Oslo som användesanvändes av ockupationsmakten och NS som centralfängelse och tortyrkammare 1940-45), dömdes till ett års fängelse men slapp av hälsoskäl avtjäna hela straffet. Hon bar resten av livet med sig minnet av flykten, förräderiet och förlusten.

I dag står informationsskylten vid Långebäck som ett stilla vittnesmål. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast. Omständigheterna kring hans död klarades aldrig fullt ut. Arkiven ger inga entydiga svar. Det enda som med säkerhet kan sägas är att hans liv tog slut i gränslandet. I dag är Eda kyrka platsen där Willi Jutzi fått sin sista vila. Den 13 september 1959, en solig och vacker söndag, avtäcktes en minnessten över Jutzi på Eda kyrkogård i närvaro av 500 personer. Varje år sätts blommor på hans grav. Det är en stilla handling, utan ceremonier och stora ord – men med desto större betydelse. Blommorna markerar att hans öde inte är glömt.

Willi Jutzis öde visar med brutal tydlighet att gränsen inte bara var en väg till frihet. Den var också en farlig plats där angiveri, rädsla, byråkrati och storpolitik avgjorde människors livsöden. Långebäck blev för många en kort paus på vägen mot trygghet. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast.

Under lång tid vilade tystnad över de händelser som låg bakom fyndet av Willi Jutzis döda kropp. Först när skräddarmästaren D. W. Andersson i Arvika i slutet på 1950-talet genomförde en ingående och noggrann undersökning – av en kvalitet som hade hedrat vilken yrkesskicklig kriminalutredare som helst – började bilden klarna. D.V. Andersson gav 1961 ut en bok om fallet. Genom insamlade vittnesmål framkom omständigheter kring transporten som otvetydigt pekade på att Jutzi omkom i direkt samband med denna och att han med stor sannolikhet träffades av ett av de skott som den svenska patrullen senare medgav att de avlossat i samband med flyktförsöket.

Julen då och nu – att hedra

80 år har gått sedan Mamen och hans grupp kunde fira jul i tältet i Nissedråga. Själva julafton var han – enligt uppgifter han lämnade i efterhand – hos sin fru och släkt i Arvika, men juldagarna var han ute och reste igen. Mamen har senare förklarat att det var en underlig jul. Hans huvud var fyllt av många konstiga tankar just då. Han berättade också om en episod i jultider på Mörkerud. Den 13 december låg några motståndsmän över på övervåningen. I gryningen hörde de Luciasången och uppför trappan kommer Lina med ljus i ena handen och kaffebricka i den andra. Hela stämningen blev avbruten av ett hjälplöst vrål när Lina snubblade i träskon och föll in på golvet med kaffebrickan. Allt blev stumt svart då ljuset slocknade. Det enda ljudet var Lina som grät bittert över det som för henne kändes som den största tragedin på denna jord. Ett av de många exemplen på den stora hjärtlighet familjen på Mörkerud visade under kriget.

Några bilder från turen 2025. Fina och intressanta dygn i spännande gränsområden

När vi gick här, idag 2025, gick tankarna till dessa kurirer och agenter som arbetade mot Nazi-Tyskland. De bar vapen, ansvar och framtiden på sina axlar. Att vandra i samma marker, besöka platserna och sova under samma himmel och känna kylan mot ansiktet blev vårt stilla sätt att hedra deras slitsamma och avgörande uppdrag. Två nätter under bar himmel gav ett perspektiv. Samma platser – men helt olika villkor. Nissedråga är inte bara en häftig plats i skogen som är värd ett besök. Det är en unik plats där mod, disciplin och motstånd var självklart.

Efter kriget följde inte erkännande utan en ganska lång tystnad. Det begynnande kalla kriget, övervakning och politiska misstankar bidrog till att mycket av verksamheten i gränstrakterna förblev okänd under lång tid. Genom intervjuer, arkivforskning och lokalhistoriskt arbete har bilden av kommandobasen Hector kunnat rekonstrueras.

Övernattning i samma skogar

När vi nuförtiden slår läger i dessa marker gör vi det frivilligt. Vi kan avbryta, vända om, gå hem. Det kunde inte de. För dem var skogen inte rekreation utan skydd, arbetsplats och ibland deras grav. Att vandra här dessa dygn blev därför mer än en skogstur. Det är ett sätt att minnas alla som gick här när det verkligen gällde – gränslotserna, kurirerna, kvinnorna, männen och barnen. Att hedra deras slit, deras mod och deras insats mot Nazi-Tyskland.

Plus: kallt väder och lite snöfall under natten. Spännande marker. Mycket historia.
Minus: –

Som alltid: turkamrat Nilsson – fältstark som få.

En fin skogstur att bära med sig. Önskar alla som läser detta en god fortsättning på det nya året.

Källförteckning (ett urval)

  1. Järnskogs Hembygdsförening (u.å.). Museet Beredskapsåra. Tillgänglig på: https://www.jarnskog.se/
  2. Gävert, Lars-Olof. Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. 2024. ”Det sista vittnet”. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
  3. Håby, T. (2019). Finnskogen – Fra krigsforbryter til Nato-radar. Oslo: Museumsforlaget.
  4. Gävert, Lars-Olof. (2025-09-17). Frihetskampen och hjälten Östen Nilson – Kompani Linge-medalj. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/09/17/frihetskampen-och-hjalten-osten-nilsons-kompani-linge-medalj-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4/
  5. Mamen, H.C. (1990–2005). Intervjuer, föredrag och minnesberättelser rörande kurirverksamhet, kommandobasen Hector och gränsoperationer 1944–1945. Privatarkiv och lokalhistoriska samlingar, Norge och Sverige.
  6. Ljøner, W. (1985–2000). Muntliga och skriftliga vittnesmål om Hectorgruppen, sambandsverksamhet, efterkrigstidens övervakning och återupptäckten av basen i Nissedråga. Privatarkiv.
  7. Milorg – MI IV (Stockholmskontoret) (1943–1945). Arkivmaterial rörande kurirrutter, postförbindelser, persontransporter och vapentransporter via norska legationen i Stockholm. Riksarkivet, Oslo.
  8. Riksarkivet (Norge) (1940–1945). Arkivserier rörande norsk motståndsrörelse, Milorg, gränsoperationer och flyktverksamhet. Oslo: Arkivverket
  9. Riksarkivet (Sverige) (1940–1945). Handlingar om flyktingmottagning, gränsövervakning, polis- och militärärenden i Värmland under andra världskriget. Stockholm: Riksarkivet.
  10. Norske Grenselosers Museum / Grenselosmuseet (u.å.). Dokumentation, utställningsmaterial och intervjuer rörande flyktningeruter, gränsloser och motståndsverksamhet i gränsområdet Eidskog–Värmland. Eidskog.
  11. Yad Vashem – The World Holocaust Remembrance Center (1999). Righteous Among the Nations: Hans Christen Mamen. Jerusalem: Yad Vashem.
  12. Värmlands Folkblad (1985-06-04). ”Täcknamn ‘Mörkerun’ – Värmlänningen som gjorde mest för den norska frihetskampen”. Karlstad: VF.
  13. Flyktningeruta / Timianruta (2010). Historisk sammanställning av kurir- och flyktrutter mellan Oslo, Østmarka, Aurskog–Høland, Eidskog och Värmland 1940–1945. Oslo: Den Norske Turistforening.
  14. Ep. 117 – Den tragiske historien om norske Ragna og tyske Willi: Skutt under flukt på norsk side av grensen: https://podcasts.apple.com/no/podcast/ep-117-den-tragiske-historien-om-norske-ragna-og-tyske/id1670570684?i=1000730736974
  15. Arbeiderbladet (Oslo), onsdag 14. august 1974



Top secret i Gunnarskog – den hemliga amerikanska radiosändaren 🇸🇪 🇳🇴 🇺🇸

andra världskriget, kalla kriget, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on mån, december 29, 2025 12:52:50

Avslöjandet som knyter ihop hemliga CIA-operationer på svensk mark, och CIA-chefen William Colby till en lada i Gunnarskog.

Arvid Knöppel med en av sina björnar. Foto från Facebookgruppen: Det gamla Arvika

Knöppelåsen i Tollesrud för inte direkt tankarna till något av det allra hemligaste vi haft i Sverige. En hästgård, ett reservat för nordiska vilda djur och en ateljé – en plats där historien vanligtvis passerar utan att lämna några storpolitiska spår. Denna artikel belyser dock en dold dimension av svensk efterkrigshistoria. I maj 1951 skedde något unikt här som i dag framstår som ett av de mest konkreta bevisen på att västra Värmland, och Gunnarskog, spelade en roll i kalla krigets mest dolda och hemligaste projekt: stay behind. Ett nätverk som byggdes i nästan alla europeiska länder, ofta med hjälp av amerikanska CIA och brittiska MI6. Det här är en historia som börjar i de norska fjällen, fortsätter på CIA:s kontor i Stockholm och slutar i en lada på Knöppelåsen.

Från norska fjällen till uppbyggnad av en skandinavisk motståndsrörelse

Året är 1945. En ung William Colby hoppar fallskärm in över Trøndelag och leder Operation Rype, USA:s enda egenledda sabotageinsats i Norge under kriget. Han rör sig i fjällterräng, samarbetar med norska motståndsfolk och bygger upp små grupper som ska överleva bakom fiendens linjer. Det är ett uppdrag som formar honom. Några år senare arbetar samme Colby – nu CIA-officer – vid den amerikanska ambassaden i Stockholm. Hans uppdrag är – enligt honom själv – att bygga upp ett skandinaviskt stay behind-nätverk, en hemlig motståndsrörelse som skulle aktiveras vid en sovjetisk ockupation. I sina memoarer skriver Colby att hans uppgift var att etablera stay behind-nät i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I starten hade man satsat på Belgien, Nederländerna och Luxemburg i syd, och trion Danmark, Norge och Sverige i norr.

OSS Norwegian Special Operations Group, Operation Rype, Snåsa 1945. Rustkammeret, Forsvarets museer. Foto: troligen Herbert Helgesen

Samtidigt driver statsminister Tage Erlander uppbyggnaden av en helsvensk motståndsrörelse – vår egen variant av stay behind. Den 20 juni 1949 utfärdade Erlander fyra fullmakter med följande lydelse:

”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift om att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperat av främmande makt”.

De fyra fullmakterna gavs till försäkringsdirektören Alvar Lindencrona, arméchefen Carl August Ehrensvärd, generaldirektören Håkan Sterky (som också var central för det hemliga svenska kärnvapenprogrammet) och vd:n för Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag Anders E. Bjelle. Också LO:s blivande ordförande Arne Geijer och inrikesminister Eije Mossberg (S) kom att ingå i styrelsen. Någon av dessa fullmakter kom att kompletteras med Olof Palmes signatur drygt 20 år senare, år 1970. Trots att CIA inledningsvis försökte att etablera ett eget nätverk i Sverige lyckades svenska regeringsföreträdare driva igenom att stay behind skulle organiseras som en helt svensk struktur, om än i nära samverkan med västliga underrättelsetjänster. Internt ska den svenska varianten fått namnet Metro. Ett sorts parallellt Sverige, tänkt att fortsätta fungera om det officiella Sverige krossades. Med förberedda fältbrevlådor, flyktvägar, dolda utrustningsdepåer och säkra kommunikationslinjer. Stay behind-verksamhetens förberedelser hade sin storhetstid under de första decennierna efter andra världskriget, då erfarenheterna av den tyska ockupationen av Norge ännu var i färskt och plågsamt minne. Hur snabbt ett land kunde slås ut, och hur avgörande ett organiserat motstånd varit, präglade säkerhetstänkandet.

Evakuering västerut

Norges försvarsdepartement uppgav 1995 i ”Okkupasjonsberedskap, tidigare ”Stay behind””, att försvaret år 1948 etablerade en verksamhet som skulle kunna genomföra evakuering, sabotage och bedriva underrättelsetjänst på norsk mark i händelse av en ockupation. Verksamheten baserades på erfarenheter från andra världskriget och organiserades i olika nät, bland annat: ROC – sabotagegrupper, ARGUS – rapportering, samband och motstånd, samt Blue Mix – evakuering och exfiltration av prioriterade personer. Sverige hade ett evakueringssamarbete med Norge, där norska ”Blue Mix” uppgavs ha till uppgift att föra svenska nyckelpersoner till England. Det fanns bland annat en flyktväg längs den gamla pilgrimsleden genom Medelpad och Jämtland till Trondheim. Evakueringsplanen innebar att den kungliga familjen och regeringsmedlemmar, vid ett akut läge, skulle transporteras västerut till bergsområden i Bergslagen, där särskilda skyddsrum för civil och militär ledning fanns. Planen inkluderade också beredskap för fortsatt förflyttning mot Norge eller den svenska västkusten, med möjlighet till evakuering vidare till Storbritannien eller USA. Det var ett Europa i skräck och Sovjet hade en armé som i princip stod färdig vid Finnskogen. Mitt i detta placerade CIA sin framtida chef.

En amerikansk radiosändare placerades under Arvid Knöppels lada

Thède Palm tjänstgjorde under kriget vid C-byrån och tillträdde 1946 som chef för T-kontoret, benämningen på Sveriges underrättelsetjänst 1946–1964. I hans dagbok återfinns noteringar som i efterhand framstår som mycket betydelsefulla. I maj 1951 får Palm besked att han bör träffa Colby “i ett särskilt ärende”. Palm vill inte. Han skriver i dagboken:

“Jag har ingenting med honom att göra.”

Men han måste. Och då kommer förklaringen som åter skakar föreställningen om svensk neutralitet. En amerikan, som inte tillhörde amerikanska ambassaden, har placerat en radiosändare under en lada hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel själv var helt ovetande. När han byggde om sin lada hittade han sändaren – väl gömd, redo att användas. Knöppel gjorde det enda rimliga – han gick till polisen i Arvika. Ärendet skickades vidare till Stockholm, där utrustningen snabbt identifierades som amerikansk. Därifrån gick frågan direkt in på högsta nivå. CIA-representant i Sverige var William Colby. När hans agent avslöjades i Gunnarskog tvingades Colby rådfråga sin svenska motpart, chefen för T-kontoret, Thede Palm. Palm beskriver att radiosändaren var avsedd att tas i bruk endast om Sverige blev ockuperat. Så skulle stay behind fungera: gömda sändare, gömda vapen och gömda planer. Nato-kontrollerade nätverk av paramilitära grupper för att underlätta gerillakrigföring och motstånd efter en eventuell sovjetisk invasion.

Knöppelåsen. Nuvarande ägaren visar utrymmet under ladan där radiosändaren låg gömd. Foto: L-O Gävert, 2025

Varför Gunnarskog och Knöppelåsen?

För att försöka hitta förklaringen måste vi gå tillbaka till 1940-talet. Knöppelåsen ligger avskilt nära gränsen, men med vägar och stigar som redan använts av flyktingar och kurirer under kriget in och ut ur det ockuperade Norge. Gunnarskog hade 1940–45 varit del av omfattande norska kurirnät, som Palm, Colby och amerikanerna kände till. Viktiga flykt- och kurirvägar passerade genom området – en nod där agenter från Special Operations Executive och soldater ur Kompani Linge rörde sig över gränsen. Efter kriget kom flera Linge-män att verka i stay behind i Norge, bland annat som instruktörer. Någon har kanske läst om baserna i Bogen – där skuggorna från OSS, CIA:s föregångare, ännu tycks vila över skogarna. Här fanns folk som kunde terrängen – och som kunde hålla tyst. Knöppelåsen ligger precis så avsides att en radiosändare kunde gömmas utan risk för insyn, men ändå nås snabbt av en operatör. Arvid Knöppel var konstnär, inte militär. Civila med låg politisk profil ansågs idealiska att ha som “ovetande värdar” för material som skulle användas först vid en ockupation.

Knöppelåsen och den lada som radiosändaren gömdes under. Flygfoto från slutet av 1950-talet

”Jag drog på det. Jag har ingenting med honom att göra. […]
En amerikan som inte tillhörde ambassaden har på ambassadens uppdrag deponerat en radiosändare under ett loggolv hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel kände inte till saken. Sändaren skulle endast användas i händelse av utländsk ockupation av Sverige. Knöppel har börjat bygga om sin lada och hittade sändaren och har sannolikt lämnat denna till polisen. Nu undrade Colby hur han skulle göra. Jag tog på onsdag morgon kontakt med [chefen för säkerhetspolisen Åke] Hasselrot och lade alltsammans i händerna på honom och bad honom reda upp det.” (Palm, Thède. Dagboksanteckningar)

Thède Palms anteckningar visar att kontakter gick via amerikaner som arbetade utanför ambassaden. Palm skriver vidare att Colby hade “mycket att göra” med uppbyggnaden av stay behind i Skandinavien. Radiosändaren kan kopplas direkt till denna verksamhet. Det betyder i klartext att CIA hade operativ personal som agerade i våra trakter. Och att viktig stay behind-utrustning gömdes i Gunnarskog.

General stabens karta (1940) Knöppelåsen. Ladan strax NV om första ’l’ i Tollesrud. Därmed lätt att peka ut platsen för en operatör

Gunnarskog i världspolitiken

Fyndet av radiosändaren blir på bara några timmar en fråga som involverar CIA, svenska underrättelsetjänsten och landets högsta säkerhetspolitiska nivå. Radiosändaren gör också de stora linjerna i kalla kriget påtagliga och nära. Den osynliga gränsen mellan Nato och Sovjetunionen. Sveriges dubbelnatur. Neutralt utåt, förberett inåt. CIA:s nätverk i Norden som de flesta varit helt ovetandes om, men även om en helt svenskledd motståndsrörelse, beredd att aktiveras vid en sovjetisk invasion. Och allt detta tog sin början i en lada i Gunnarskog, där Arvid Knöppel lyfte på några brädor och fann en amerikansk radiosändare. För den som rör sig i Gunnarskog i dag är det svårt att föreställa sig vad som en gång dolde sig här. Tystnaden i dessa stora skogar är total, som den alltid varit. Men under krigsåren och det efterföljande kalla kriget blev just denna tystnad ett säkerhetspolitiskt verktyg. Det kalla kriget utspelades inte bara mellan Moskva och Washington – det sträckte sig ända hit. På Knöppelåsen låg det bokstavligen under golvbrädorna: en radiosändare som aldrig borde ha hittats, ett konkret bevis på att våra trakter ingick i Europas dolda säkerhetspolitiska frontlinje. En till synes enkel lada i Gunnarskog kom därmed att rymma en unik historia.

*William E. Colby utsågs till Director of Central Intelligence den 4 september 1973 och tjänstgjorde som CIA:s högste chef fram till den 30 januari 1976.

*Gustav Arvid Oskar Knöppel (1892–1970) var en svensk skulptör, tecknare, grafiker, författare och målare. Från 1944 bodde han på gården Knöppelåsen i Tollesrud, Gunnarskog, där han anlade en djurpark med nordiska vilda djur som modeller för sitt verk.

Källförteckning (ett urval)

1. Colby, William & Forbath, Peter. Honorable Men: My Life in the CIA. Simon & Schuster, 1978.

2. Colby, William & McCargar, James. Lost Victory: A Firsthand Account of America’s Sixteen-Year Involvement in Vietnam. Contemporary Books, 1989.

3. Palm, Thède. Dagboksanteckningar och PM ur Säkerhetspolisens arkiv (1950–1955).

4. OSS Operational Reports, Operation Rype/NORSO (1945). U.S. National Archives.

5. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen SOU 2002:108

6. Johan Wennström. Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers Förlag, 2025).

7. Store norske leksikon https://snl.no/Operasjon_Rype

8. Heimark, Bruce H. (1994): The OSS Norwegian Special Operations Group in World War II. Westport, CT.



Åke Wingskog släppte sin bok Mina sju varv runt jorden

Idrottsprofiler, Minnen Postad av L-OPosted on tis, december 16, 2025 22:30:09

Luciadagen blev något alldeles extra i Arvika. När Åke Wingskog släppte sin bok Mina sju varv runt jorden fylldes lokalen till bristningsgränsen på Ritz. Stolarna räckte inte till, kön var lång och många fick stå – men ingen verkade ha något emot det. Tvärtom. Det låg en stark känsla av värme, respekt och nostalgi över hela den här dagen. Totalt fanns åtta olympier på plats under dagen – aktiva, ledare och vallare – däribland Mats Wallberg, Solveig Egman-Andersson, Benny Kohlberg (OS-guld längdskidor 1984), Ronnie Adolfsson och Inge Wadman.

Ett liv i skidspåren – bokstavligt talat

Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår. 2025. Av Åke Wingskog

Under pandemin tog Åke fram sina träningsdagböcker. Alla 66. De sträcker sig från 1957 till 2022 och summerar ett helt liv i rörelse. När han räknade ihop resultatet blev siffrorna nästan svindlande: 23 678 träningstimmar och 28 162 mil. Det motsvarar sju varv runt jorden – och gav boken dess titel.

Åke Wingskog är förstås mest känd för sin långa skidkarriär. Vasaloppet 1975 blev ett av de mest omtalade loppen i svensk skidhistoria: Åke slutade tvåa, men efter osportsligt agerande från DDR-åkare betraktas han av många som den egentlige vinnaren. Men boken handlar om mer än resultatlistor. Den handlar om uthållighet, disciplin, kärleken till idrotten – och livet självt. Det är ett stycke levande idrotts- och livshistoria. Åkes liv och gärning har också en tydlig norsk dimension. Hans kärlek till Norge har följt honom genom hela livet – inte minst genom de många träningsperioderna tillsammans med det norska landslaget, där han fann både inspiration och gemenskap. Den personliga länken till Norge blev ännu starkare genom hans fantastiska fru Bjørg, som varit ett livslångt stöd och en självklar del av Åkes resa. I boken märks tydligt hur denna gemenskap, och Åkes nära band till Norge, haft stor betydelse – inte bara för skidkarriären, utan för hela hans liv.

Jag har dessutom haft den stora äran att få skriva några rader i boken och dela några händelser och minnen av Åke. När jag innan boksläppet fick chansen att läsa igenom Mina sju varv runt jorden var det som att slungas tillbaka till en annan tid – till skidspåren, träningsdagböcker, ideellt engagemang och en idrottsvärld där hjärta och heder betydde allt. Åke Wingskog har ett enormt hjärta för idrotten, men också för människorna runt omkring sig och för livet i stort. Det märks på varje sida. Boken är inte bara en berättelse om träning och tävling, utan om gemenskap, respekt och den där okuvliga viljan som bär långt bortom mållinjen. Boken är otroligt läsvärd. Jag hade väntat mig en bra bok, men möttes av något mycket större. En berättelse som berör på djupet och stannar kvar långt efter sista sidan. Det finns nästan inga ord som räcker till…

Trevlig Nostaligkväll på stadshotellet

Bokförläggaren Sten Slottner hade inte väntat sig ett sådant gensvar på boksläppet. Åke själv hade det däremot på känn berättade han för mig kvällen innan. Dagen avslutades med en nostalgikväll på Stadshotellet. På nostalgikvällen fick jag också chansen att säga några ord om Åke och berätta om en händelse som etsat sig fast i minnet – när han på ett skidläger i Långberget visade oss yngre hur de tränade förr. Det glömmer man inte i första taget.

Hade turen att sitta vid samma bord som Benny Kohlberg, en fantastiskt duktig längdskidåkare på sin tid med många imponerande prestationer bakom sig. Samtalet rörde en del klassiska ögonblick i svensk skidhistoria. Bland annat berättade Benny om Svenska Skidspelen 1978, när han – som distriktsåkare för Värmlandslaget – var först in på första sträckan på stafetten. En helt otrolig prestation, inte minst eftersom han fick starta en bit bakom alla landslagen med landslagsåkarna och hade många starka åkare att passera. Efter den dagen visste hela Skidsverige vem Benny Kohlberg från Ottebol var.

Benny är kanske mest känd för stafettguldet vid olympiska vinterspelen 1984 i Sarajevo, Jugoslavien. Där ingick Benny i vad som beskrivs som ett av de bästa lag Sverige någonsin haft i längdskidåkning: Thomas Wassberg, Benny Kohlberg, Jan Ottosson och Gunde Svan. På sin andrasträcka mötte Benny en av dåtidens allra bästa sovjetiska åkare, Aleksandr Zavjalov, silvermedaljören från 30 km i samma OS. Benny gjorde en mycket bra sträcka – och resten är svensk idrottshistoria. Benny representerade Domnarvets IF under sina sista år som elitsatsande och ett av de sista loppen var Svenska skidspelen i Falun 1988 där han åkte för Dalarnas distriktslag och körde upp laget till en andraplats på tredje sträckan. Dalarnas distriktslag slutade trea. Bara Sverige och Norges landslag var före.

Under samtalet frågade jag Benny då jag hört att pappa var med honom och tränade ibland. Benny berättade då att min pappa Rolf ofta var med och tränade tillsammans med dem, i den tuffa terrängen väster om Ottebol, där den legendariska 310-höjden ligger. Otroligt roligt att få höra. Minns att pappa (född 1937) brukade säga att han kände sig i bra form utifrån sin ålder i början av 1990-talet – och 1992 tog han också ett SM-guld i orientering för veteraner. Trots att han bommade en kontroll med tre minuter sprang han så bra att han ändå kunde vinna med tre minuter i ett mycket starkt startfält. När jag hörde Bennys berättelse föll många bitar på plats. Det är inte orimligt att just de där träningspassen, med några av landets bästa uthållighetsidrottare, byggde en grund som bar långt fram i tiden. Det var i vart fall väldigt roligt att få höra alla dessa berättelser. Både Benny Kohlberg och Åke Wingskog har varit idrottare man verkligen sett upp till här i västra Värmland – inte bara för deras resultat, utan för vilka de var som människor. Mycket eftersom min pappa talade med stor värme om dem och berättade om dem när man växte upp. Det är sådant man kan reflektera över när man blivit äldre och tänker tillbaka.

Det blev en kväll fylld av minnen och en påtaglig känsla av hur allt hänger ihop – människor, träning och historia. Precis som Åkes bok i sin helhet.

Läs mer:

Arvika Nyheter: https://www.arvikanyheter.se/2025/12/13/trangt-nar-wingskog-slappte-bok-trots-als-enormt-roligt-a2af8/

Stöd Åke Wingskogs insamling för en framtid utan ALS: https://insamling.borjesalmingstiftelse.se/fundraisers/ake-wingskogs-insamling-for-en-framtid-utan-als

L-O Gävert Blogg (2024-12-08): https://blogg.l-ogaverth.com/2024/12/08/snart-kommer-boken-om-en-varmlandsk-skidakare-med-enorm-uthallighet/

L-O Gävert Blogg (2025-03-01): https://blogg.l-ogaverth.com/2025/03/01/tva-vasaloppstvaor-fran-arvika-pa-samma-bild/



Gunder Hägg – världens bäste löpare och svensk ambassadör

Idrott, Idrottsprofiler Postad av L-OPosted on tor, november 27, 2025 22:19:10
Arne Andersson och Gunder Hägg i en klassisk duell på Slottsskogsvallen i Göteborg 1 juli 1942. Nytt världsrekord på distansen en engelsk mil

I dag för 21 år sen, den 27 november 2004 förlorade svensk idrott en av sina allra största hjältar! Gunder Hägg (1918-2004) slog hela 16 världsrekord under fyra magiska år på 1940-talet och blev ”Under-Gunder” med hela svenska folket. 1946 beslutade Svenska Friidrottsförbundet att stänga av Gunder Hägg och löparkamraten Arne Andersson m. flera, ”för evigt” för påstådda brott mot amatörreglerna eftersom de upprepade gånger sprungit lopp mot kontant ersättning. Avstängningarna trädde i kraft den 17 mars 1946. De fick aldrig springa OS i London 1948 – det OS som många trodde skulle bli deras krona på verket. Detta skapade en omfattande debatt inom idrottsrörelsen, och många ansåg avstängningarna vara orättvisa. Under krigsåren hade förbundet sett mellan fingrarna, men efter kriget kände de sig tvingade av det internationella friidrottsförbundet att strikt följa de formella reglerna för ersättningar. Tidsangivelsen ”för evigt” väckte dock stort löje och harm, och ändrades därför senare till ”på livstid”. Vid tiden för avstängningen hade Hägg världsrekorden på 1500, 2000, 3000 och 5000 meter samt på distanserna 1, 2 och 3 engelska mil.

Gunder Häggs USA-resa 1943

Gunder Hägg genomförde sommaren 1943, mitt under pågående andra världskriget, en turné i USA där han fungerade som svensk goodwill-ambassadör. Huvudsyftet med resan var att skapa goodwill för Sverige, eftersom det vid den här tiden började stå klart att de allierade skulle gå segrande ur kriget och Sverige därför ville upprätta goda relationer med USA.​ Hägg reste över Atlanten med lastbåt, en resa som tog nästan en månad (cirka 25 dagar). Under turnén i USA blev han enormt populär och fick smeknamnet ”Under-Gunder”. Hans största framgång var att besegra ”den oslagbare” Greg Rice på 5000 meter, ett lopp som Sverige följde via radio. Han satte också flera amerikanska rekord under turnén. För sina insatser under året utsågs Hägg till världens främste idrottsman 1943. ​”Athlete of the Year”, utdelad av Associated Press i USA. Gunder Hägg och Ingemar Johansson (1959) är de enda svenska manliga idrottare som vunnit titeln

Ambassadörsrollen

Hägg tog sitt uppdrag som ambassadör på allvar och gav en mycket positiv bild av Sverige. Under vistelsen besökte han även Hollywood där han träffade svenska och amerikanska filmstjärnor som Ingrid Bergman, Gary Cooper och Signe Hasso. Han representerade inte bara sin klubb Gefle IF, utan hela Sverige, vilket han själv betonade i sitt föredrag för Gävle Rotaryklubb efter hemkomsten. Hemresan blev också historisk då Hägg flög tillbaka till Sverige via England på 36 timmar, vilket markerade en ny era för den transatlantiska samfärdseln.

Kring andra världskrigets slut var Gunder Hägg tveklöst en av världens största idrottsstjärnor – han var ett naturfenomen, en symbol för svensk idrotts storhetstid och ett internationellt dragplåster som fyllde arenorna i Sverige och USA.

Andreas Almgren som modern Gunder Hägg

Andreas Almgren framhålls ofta som en unik svensk löpare med exceptionella prestationer på medel- och långdistans, och påminner om Gunder Häggs dominans på 1940-talet. Almgren innehar svenska rekord på 3000 m, 5000 m, har europarekord på halvmaraton (58.41) och 10 km landsväg (26:53), med en bredd från 800 m under 1:46 till halvmaraton.​ Almgrens löpsteg är effektivt med kraft, beskrivet som ”som en pisksnärt” och ”en fröjd att se” av experter. Fler än jag noterar en direkt visuell likhet med Hägg, särskilt i det lätta, drivande steget på journalfilmer från 1940-talet – samma ”driv i steget”…



Genom skogarna där motståndet rörde sig tyst

andra världskriget, Lokalhistoria, Skogsliv Postad av L-OPosted on mån, november 17, 2025 22:31:39
Generalstabskartan från 1940 är en svensk topografisk karta i skala 1:100 000 som användes för militärt och civilt bruk och trycktes av Generalstabens Litografiska Anstalt. Bra att använda om man vill hitta gamla kurirstigar

I helgen tog jag och min trogne skogskamrat JR (Junior) en vandring över några av våra mest spännande och historietyngda marker längs den svensk-norska gränsen. Det blev en färd rätt in i de hemliga kurirleder som under krigsåren höll samman två länder – och som idag ligger dolda i skogens skuggor.

SOE-linjen Älvtorp – Håkerudtomta

Först försökte vi följa den gamla SOE-linjen Älvtorp-Håkerudtomta, där kurirer en gång rörde sig fram i tystnad, som skuggor mellan granarna: Bjarne Holth Larsen, Einar Judén, Allan Mann och Rasmus Tvinnereim med flera. Idrottsmän, som tog sig fram snabbare och tystare än någon tysk gränspatrull. De visste vad ett skidspår kunde avslöja – och vad ett misstag kunde kosta. Gunnar Sønsteby, känd som agent ”Nr 24” och ”Kjakan” var en av de mest ”iskalla” agenterna i SOE, som rörde sig längs dessa hemliga leder mellan Norge och Sverige och ansvarade för viktiga kommunikationsuppdrag och sabotageinsatser. Dessa agenter glömde aldrig familjen Skoglund på Håkerudtomta som gjorde helt ovärderliga insatser för motståndsrörelsen och kurirverksamheten längs gränsen. De glömde heller inte ”Arvikagruppen”, ett lokalt nätverk kring Östen Nilson och Helmer Sveder med flera, som stöttade ”Stockholmsruta” från Austmarka till Stockholm. De gav stöd genom bland annat kläder och transporter och beskrivs bland annat i boken ”Kurer för frihet”.

Gränsen söderut R.r 73
Gränsen norrut
R.r 73
JR – en trogen skogskamrat som gillade markerna
Gränsgatan

Ekström – Grundels kurirlinje

Sen fortsatte vår vandring längs en nästan parallell linje över Tomtatorpet – den sista svenska utposten i nätverket. I gamla polisförhör från 1944 framträder en bild av ett väloljat system, byggt på förtroende och livsfara. Werner Ekström – kuriren från Norge, passerade ofta över gränsen i närheten av R.r 72 (Romyrsröset). Johan Augustsson – torparen på Tomtatorpet, som tog emot brev med kodade budskap för vidare leverans till Robert och Signe Grundel, som utgjorde en av Arvikas viktigaste länkar i motståndsarbetet. Deras hem blev en trygg fristad för kurirer och flyktingar, samtidigt som de själva genomförde riskfyllda resor med kurirpost mellan Stockholm och gränsområdet.

Och mitt i denna väv dyker tre utlänningar upp – ”Axel”, ”Frans” och ”Heddy” – mystiska gestalter som korsade samma stigar men försvann lika snabbt som de uppenbarade sig. Kanske var de kurirer. Kanske agenter.

Historien vilar fortfarande här ute.

I marken.

I stenarna.

I träden.



Nästa »