Några av Arvikas politiker deltog nyligen i en samtalskväll om demokrati arrangerad av Arvika Freds- och demokratigrupp. Det blev en bra och viktig kväll. Demokratin är nämligen inte självklar. Den måste värnas och försvaras – av varje generation. En fråga som kom upp under kvällen var särskilt viktig: Hur får vi våra ungdomar att förstå hur värdefull och viktig demokratin är?
Ett svar finns faktiskt här – i vår egen lokala historia.
När Norge ockuperades av Nazityskland 1940 sattes demokratin helt ur spel. Den norska grundlagen, folkstyret och rättsstaten ersattes av ett totalitärt system under en ockupationsmakt. För många norrmän handlade kampen bokstavligen om liv eller död – och om att en dag återfå sin demokrati. Samtidigt finns det en del av historien som vi ofta talar mindre om. Även i våra trakter fanns tyskvänliga strömningar och människor som stod bakom nazismen. Dessa var inte bara några fåtal. I Arvika fanns en värvningscentral för Waffen-SS, och flera från våra trakter gick ärenden åt organisationer som Sicherheitspolizei (Sipo), Abwehr och Gestapo. Det är en mörk del av vår historia – men just därför måste den också berättas.
Men mitt i detta fanns också människor som stod upp för demokratin på riktigt. I gränsbygden gick flyktingar, kurirer och motståndsmän i skydd av skogarna för att nå friheten. Utan människor i Arvikatrakten som vågade hjälpa dem hade många aldrig klarat sig. Det är viktigt att dessa berättelser lyfts fram. Men det är också talande att det tog nästan 80 år innan vissa av dessa insatser uppmärksammades offentligt av kommunen. Här finns en stor möjlighet för Arvika framåt. Vi borde utveckla detta vidare så att skolor och elever kan besöka platser, läsa berättelserna och förstå vad människor i vår egen bygd faktiskt gjorde under den mörkaste tiden i Europas historia. När historien blir lokal och konkret blir den också levande.
Många säger gärna att de självklart hade stått på rätt sida om något liknande skulle hända igen. Men historien visar att det inte alls är självklart. Ju mer våra ungdomar lär sig om vad som faktiskt hände – i våra bygder – desto tydligare blir en sak; demokratin överlever bara om människor är beredda att försvara den. Det är kanske den viktigaste demokratiundervisningen vi kan ge nästa generation. Just därför måste vi berätta om dem som faktiskt gjorde det – människor som Östen Nilson, Helmer Sveder, Signe och Robert Grundel och många andra. Deras mod visar att demokrati inte bara handlar om ord, utan om handling när det verkligen gäller. När våra ungdomar får lära känna deras berättelser blir demokratin inte bara ord i en lärobok om något långt borta. Då blir den något verkligt – något som människor före oss riskerade allt för att försvara.
Mordplatsen på Sveavägen i Stockholm natten den 28 februari 1986, kort efter att Sveriges statsminister Olof Palme skjutits vid korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Bilden visar avspärrningen runt platsen där Palme föll samt människor som samlats i chock. Överlagrad är ett porträtt av Palme – vars liv abrupt avslutades denna natt. Mordet blev startpunkten för den största mordutredningen i svensk historia och fortsätter än idag att väcka frågor om motiv, gärningsman och möjliga internationella kopplingar
I dagarna (28 februari 2026) är det 40 år sedan Olof Palme mördades. Klockan var 23:21 fredagen den 28 februari 1986. Han hade då varit partiordförande för SAP 1969–1986 och statsminister under perioderna 14 oktober 1969–8 oktober 1976 samt 8 oktober 1982–28 februari 1986.
Statsminister Olof Palme, hans fru Lisbeth och deras son Mårten med flickvän hade varit på bio och efteråt gick makarna till fots längs Sveavägen. I korsningen Sveavägen – Tunnelgatan dök en man upp bakom paret och avlossade snabbt två skott. Det ena dödade Olof Palme och det andra skadade Lisbeth Palme. Flera vittnen har beskrivit att gärningsmannen tog några snabba steg fram och därefter avlossade skotten nästan omedelbart. Det första skottet var dödande och var välplacerat. Ingen överlever ett sådant skott. Det andra skottet träffade Lisbeth Palme och kan möjligen ha varit ett vådaskott. Att skjuta en statsminister på öppen gata innebär att gärningsmannen i samma ögonblick blir en av världens mest jagade personer. Den insikten kan skapa ett enormt stresspåslag – även hos en tränad skytt – och det är inte orimligt att det andra skottet avlossades i hast eller under nervositet. Det finns även uppgifter från vittnen som menar att Olof Palme fortfarande stod upp efter det första skottet och att han föll först efter det andra. En sådan skada leder till att kroppens funktioner slås ut direkt. Om vittnesuppgifterna om att Palme stod kvar ett ögonblick efter det första skottet stämmer, tala allt för att det första skottet inte träffade honom utan i stället var det skott som träffade Lisbeth Palme. I så fall styrker det bilden av att detta verkligen kan ha varit ett vådaskott.
Rapporten presenterar en utredning från RPS/SÄK gällande frågan om Olof Palme varit föremål för kartläggning och övervakning före mordet
De enda spår som gärningsmannen lämnade efter sig var två kulor av typen .357 Magnum från tillverkaren Winchester-Western. Den ena kulan återfanns på morgonen dagen efter mordet på Sveavägens västra sida (det vill säga på den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen) och den andra återfanns ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Båda kulorna överensstämde med de blyfragment som hittades i paret Palmes kläder. Det överlägset vanligaste vapnet som användes/används med denna ammunition är från tillverkaren Smith & Wesson och därför har stora ansträngningar gjorts för att hitta just ett sådant vapen. Dock finns det andra tillverkare av vapen med kaliber .357; till exempel Taurus, Colt, Ruger & Co. och Dan Wesson Firearms. Man kan även skjuta samma kulor i en revolver i kaliber .38 special. De två kulor som hittades på mordplatsen kunde analyseras – men vapnet som avfyrade dem har aldrig hittats. Därför har man aldrig kunnat göra en fullständig ballistisk koppling till en specifikt revolver.
Flera vittnen såg sedan gärningsmannen springa in på Tunnelgatan och några personer mötte en springande man på David Bagares gata. Utredningen är Sveriges i särklass största och kanske världens mest omfattande och har genererat flera hundra hyllmeter material som vittnesförhör och utredningsdokument. Utredningen jämförs i storlek med utredningarna om Lockerbieattentatet och mordet på John F Kennedy.
Underrättelsemannen Olof Palme
När Olof Palme skildras i historieskrivningen står ofta den ideologiske talaren i centrum – Vietnamkritikern, FN-diplomaten, den internationella statsmannen. Men parallellt med den offentliga rollen löper en annan linje genom hans liv; den säkerhetspolitiska och underrättelsepräglade miljö som omgav honom redan från unga år.
Att förstå Palme fullt ut kräver att man väger in denna dimension.
Under andra världskriget var Sverige ett nav för underrättelseverksamhet. C-byrån fungerade som den militära underrättelsetjänsten och hade omfattande kontakter både västerut och i mer diskreta kanaler. Det finns uppgifter om att Olof Palme redan som 13-åring började hjälpa familjens vän Helmuth ”Teddy” Ternberg, verksam som ”andreman” inom C-byrån (dåtidens underrättelsetjänst), genom att springa med dokument till den amerikanska legationen i Stockholm – som en form av kurir. Om uppgiften skulle stämma innebär det att han i unga år rörde sig i en miljö där internationella kontakter och diskret informationshantering förekom. Det skulle i så fall visa att hans exponering för stormaktspolitik, och underrättelsetjänst började långt tidigare än vad som offeciellt berättas. Olof Palmes föräldrar var försäkringsdirektören Gunnar Palme och Elisabeth Sophie von Knieriem.
Från värnplikt på K4 och vidareutbildning vid K3 till Försvarsstabens underrättelseavdelning
Det som däremot är historiskt belagt är att Palme efter studier i USA (Bachelor of Arts vid Kenyon College, Ohio, USA, 1948) och genomförd värnplikt och vidare militärutbildning började arbeta vid Försvarsstabens underrättelseavdelning, kallad OP 2. OP 2 var en central analysfunktion i Sveriges militära underrättelsesystem under det tidiga kalla kriget. Där sammanställdes och bedömdes:
Sovjetunionens militära kapacitet
Utvecklingen i Östersjöområdet
Signalspaningsmaterial
Strategiska hotbedömningar
Värnplikten gjorde Olof Palme vid K4, som då låg i Umeå. Palme ska ha trivts med sin utbildning till jägarsoldat, även om den var tuff. En natt väcktes hela skvadronen för att med tung packning cykla flera mil. Till allas förvåning var Olof Palme först i mål efter att på kronans tjocka ballongdäck ha trampat runt i en närmast otrolig fart – trots att han annars var ökänd för sin senfärdighet och för att ofta komma sist till uppställningar.
I enlighet med familjetraditionen valde Olof Palme att gå kadettskolan och bli reservofficer. Han avancerade så småningom till löjtnant i reserven vid Livregementets husarer, K3 (där jag själv jobbat i 15 år), som då låg i Skövde – idag i Karlsborg.
När Palme anställs (handplockas) som Tage Erlanders assistent (s.k. Handsekreterare åt statministern 1953–63), kommer han direkt från försvarsstabens underrättelseavdelning (OP 2) där han var 1:e byråsekreterare 1953–54. Han har alltså tjänstgjort i försvarets underrättelseavdelning och var även i sin ungdom väldigt nära lierad med CIA genom studentföreningar. Han har också angett svenska kommunister till CIA och var alltså en direkt motståndare till Sovjetunionen redan på 1950-talet. Troligen är det bakgrunden inom försvaret som var en av anledningarna till att Palme blev utnämnd av Tage Erlander till dennes assistent samt arvtagare till rollen som Socialdemokraternas partiordförande. Tage Erlander hade under krigsåren bland annat sysslat med organiserandet av underrättelsetjänsten och efter kriget är Erlander initiativtagare till en svensk motståndsrörelse (stay behind), ett arbete som också Olof Palme så småningom blir delaktig i.
Det var så här det hemliga samarbetet mellan USA/NATO och Sverige inleddes – genom S-statsminister Tage Erlanders besök hos president Harry Truman 14/4 1952. Inköp av försvarsmateriel övergick till något mycket mer
Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp sig själv till det yttersta och låta oss rusta så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet.
Skrev det neutrala Sveriges statsminister Tage Erlander i sin dagbok i september 1950. Den 1 juli 1952 undertecknades ett avtal som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Samtidigt inleddes ett professionellt utbyte av militär spaning och underrättelseinformation mellan länderna. Det svenska flygvapnet skulle dessutom förses med bränsle och smörjoljor från USA – tillräckligt för nittio dygns krigföring. Denna nivå ansågs nödvändig för att flygvapnet skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp i väntan på stöd från Nato.
Om detta sades dock ingenting offentligt. Officiellt framställdes Tage Erlanders resa till USA fortfarande som en privat angelägenhet. Inom den socialdemokratiska regeringen var det bara en mycket begränsad krets som kände till hur nära knutet Sverige i praktiken var till Nato. Till denna krets hörde Erlander själv, försvarsministern på 1950-talet och senare utrikesministern Torsten Nilsson, samt Sven Andersson, som var försvarsminister i sexton år från 1957 och ofta har beskrivits som samarbetets främste arkitekt. Dit hörde också Olof Palme, som hösten 1953 blev Erlanders närmaste medarbetare och senare, 1969, efterträdde honom som både partiordförande och statsminister.
Utåt framhöll Palme konsekvent neutralitetspolitiken som det främsta värnet för Sveriges oberoende.
Statsministern i underrättelsestrukturen
Som regeringschef stod Palme i centrum av rapportflödet från:
Militär underrättelsetjänst
Diplomatiska kanaler
Säkerhetspolisen
Internationella kontakter
Han var den yttersta mottagaren av underrättelser och den som bar det politiska ansvaret för hur informationen användes. Olof Palmes tidiga skolning i underrättelseanalys gjorde honom sannolikt mindre benägen att bli överraskad av säkerhetsapparatens realiteter – och mer kapabel att ifrågasätta dess slutsatser.
Olof Palme och Tage Erlander – när Sverige stod stadigt
Det går att ha många uppfattningar om Olof Palme. Men en sak är svår att bestrida; han kunde föra debatt på ett sätt som nästan saknar motsvarighet i modern svensk politik. Han var påläst, retoriskt skarp och fullständigt orädd. I riksdagens talarstol kunde han dissekera motståndarnas argument med kirurgisk precision och samtidigt bära fram en vision om Sverige som sträckte sig långt bortom den dagspolitiska horisonten. Under hans tid – och under hans företrädare Tage Erlander – var Sverige på många avgörande sätt ett helt annat land än idag. Det var ett land som tog sitt försvar på yttersta allvar. Sverige hade ett av världens mest avancerade flygvapen i förhållande till sin storlek. Stridsflygplan utvecklades och producerades på hemmaplan, tekniskt självständigt men med strategiskt samarbete västerut. Draken och Viggen var inte bara symboler för teknisk kompetens utan uttryck för en politisk vilja: Sverige skulle kunna försvara sig självt. Neutraliteten var officiell, men den vilade på styrka och realpolitik, inte på önsketänkande.
Det militära försvaret var en del av något större – totalförsvaret. Mobiliseringssystemet kunde sätta upp omkring 800 000 man i krigsorganisation. Armé, flygvapen, marin, civilförsvar, beredskapslager och skyddsrum var delar av en sammanhängande struktur. Samhället var byggt för att klara kris och krig. Idag talar vi om helt andra siffror. Skillnaden är dramatisk, inte bara i antal utan i mentalitet.
Samtidigt var Sverige ett land präglat av ett starkt samhällskontrakt. Invandringen var begränsad i volym och de som kom förväntades bli en del av samhället genom arbete, språk och anpassning till gemensamma normer. Rättigheter och skyldigheter hörde ihop. Integration var inte ett abstrakt ideal utan en konkret förväntan. Skjutningar och sprängningar var ytterst ovanliga företeelser. Sverige betraktades som ett av världens tryggaste länder. Det betyder inte att problem saknades, men proportionerna var helt andra än idag, då vi – trots att vi inte befinner oss i krig – ser en våldsutveckling som sticker ut i europeisk jämförelse.
Skillnaden låg inte enbart i ekonomiska förutsättningar eller internationella omständigheter. Den låg också i ledarskap och riktning. Palme kunde vara ideologiskt tydlig och internationellt kontroversiell, men han var samtidigt formad av en säkerhetspolitisk realism. Under Erlander och Palme kombinerades stark statlig auktoritet med ett samhälle där tilliten var hög och sammanhållningen påtaglig. Att påminna om detta är inte att romantisera det förflutna. Det är att konstatera att Sverige en gång förmådde förena ett starkt försvar, låg kriminalitet, tydlig integration och ett levande demokratiskt samtal. Det var ett land som stod stadigt, med både ryggrad och självförtroende. Frågan är inte om vi kan vrida klockan tillbaka. Frågan är om vi drar lärdom av det som faktiskt fungerade.
Statsminister Olof Palme (S) skakar hand med sin föregångare Tage Erlander. I mitten syns Tage Erlanders fru Aina Erlander. Foto: Lennart Nygren / SvD / TT
En statsman präglad av skuggornas värld
Olof Palme var i offentligheten en ideologisk debattör och internationell moralisk röst som många lyfter fram idag. Men han var också en produkt av det kalla krigets underrättelsepräglade Sverige – formad av underrättelseanalyser, sekretess, djupa hemligheter som dolda avtal med ”väst”, och stormaktsspel. Kanske är det just i mötet mellan dessa två världar – den öppna politiken och den dolda säkerhetsstrukturen – som man finner den mest kompletta bilden av honom. Och kanske är det också därför hans liv, och hans död, fortfarande väcker frågor som sträcker sig bortom den officiella berättelsen.
Artikel om sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige under kalla kriget. Bilderna visar Sovjetunionens ambassad på Gjörwellsgatan i Stockholm och den sovjetiska handelsrepresentationen på Lidingö, vilka enligt svenska säkerhetsbedömningar fungerade som centrala baser för underrättelseverksamhet från KGB och GRU
“Källa Erik” – det hemliga underrättelsespåret i Palmemordets skugga
När man talar om de omdiskuterade spåren efter mordet på Olof Palme är det ett namn som jag anser är extra intressant och som man kan återkomma till gång på gång: ”Källa Erik”. Det här är inte namnet på en person – utan en kodbeteckning. “Källa Erik” var inom Säkerhetspolisen benämningen på material från en hemlig avlyssning av en sovjetisk diplomat i Stockholm under 1980-talet. Diplomaten var Vladimir Nezjinskij, diplomat på ryska ambassaden men i realiteten underrättelseofficer för KGB och Sovjetunionens högste chef i Sverige för delar av deras spionverksamhet, främst kring illegalister.
Det som gör materialet sprängstoff är följande uppgift:
Att man på sovjetisk sida i förväg kände till att det fanns planer på att mörda Sveriges statsminister.
Enligt vissa uppgifter ska den avlyssnade diplomaten under mordnatten, när extrasändningen kom, ha yttrat ord i stil med:
“Nu har det skett” – “Nu är han död.”
Denna uppgift har återgetts av personer som säger sig ha tagit del av avlyssningen, bland andra diplomaten och folkrättsexperten Bo Theutenberg. Det verkligt kontroversiella är inte bara innehållet – utan hanteringen av denna information. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville förhöra Säpo-personal om buggningen, stoppades det genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess. Vid det så kallade buggningsmålet 1990 begärde Säpomannen och utredaren Jan-Henrik Barrling lättnader i sekretessen för att kunna vittna. Avslag kom från regeringen strax före förhöret.
“Källa Erik” fick därmed aldrig fullt ut prövas rättsligt.
Men nu finns möjligheten att se mer om detta i SVT. Något jag aldrig trodde skulle hända. Se detta om ni kan! Där tror jag en gedigen utredning skulle kunna finna motivet, och på vems uppdrag. Men denna utredning skulle stoppas till varje pris (!) och fick absolut inte ske. Det var för känsligt. För vem kan man fråga sig? Jo. För de som gick främmande makts ärenden. Då, och än idag. Tyvärr är de svåra att komma åt. Gamla KGB-agenter skriver krönikor i stora dagstidningar i vårt land. Som Rysslands president en gång sa: En gång KGB – alltid KGB. Hur är det ens möjligt att vi blev så infiltrerade (?) ..
1963 års hemliga dokument som nämns här är kopplat till det som ibland kallas “det dubbla säkerhetssystemet” i Sverige under kalla kriget, vilket var avgörande för svensk säkerhetspolitik
Från ”Agenten och mörkläggningen”:
På 1980-talet undersökte Säpoagenten Jan-Henrik Barrling mordet på statsminister Olof Palme. Efter att ha blivit involverad i en politisk skandal med kopplingar till Sveriges justitieminister, den så kallade Ebbe Carlsson-affären, fick han sparken från Säpo. Han beskylldes även för att ha gått bakom ryggen på åklagarna. Under alla år har Jan-Henrik Barrling varit bunden av tystnadsplikt. Han berättar nu för första gången om sitt arbete med Palmemordet och om en ännu i dag hemligstämplad avlyssning av en sovjetisk diplomat och spion.
”Moscow’s most effective allies in Western Europe are not the Communist Parties but self-styled Social Democrats who have betrayed the original tenets of social democracy.”
Från en CIA-analys av Socialistinternationalens hållning till Polen efter att krigstillstånd infördes i Polen i december 1981 mot fackföreningsrörelsen Solidaritet.
Under veckorna före mordet rapporterades det att sovjetiska underrättelsekanaler gick på högvarv, som om något var i rörelse. Inom delar av den svenska underrättelsemiljön fanns en oro och en känsla av att något var på väg att hända, även om ingen kunde säga exakt vad. Efter mordet – och särskilt efter begravningen – tycks denna aktivitet plötsligt ha klingat av och återgått till mer normala nivåer.
Det finns också en CIA-rapport med titeln “A classical KGB disinformation campaign: Who killed Olof Palme?”. Den analyserar hur Sovjetunionens underrättelsetjänst (KGB) kan ha försökt påverka bilden av mordet på Olof Palme. Rapporten beskriver hur KGB använde så kallade ”aktiva åtgärder” (active measures) – alltså desinformation, propaganda och falska berättelser – för att påverka opinionen i väst. CIA menar att Sovjet försökte sprida olika teorier för att: 1. förvirra utredningen. 2. styra bort misstankar från sig själva. 3. skapa politiska spänningar i väst. En central fråga i rapporten är om utnyttjandet av mordet var opportunistiskt eller planerat från sovjetiskt håll. Rapporten pekar på att falska dokument, rykten och riktad informationsspridning användes för att påverka medier och politiker. Målet var inte nödvändigtvis att övertyga alla om en specifik version – utan att skapa osäkerhet och misstro.
Kontrollerade Palme om han var skuggad?
En liten detalj från mordkvällen jag tänkt på. På vägen söderut längs Sveavägen går makarna Palme över gatan och stannar en kort stund vid ett skyltfönster. Om någon passerande förbi såg det säkert helt vardagligt ut – ett par som stannar till och tittar i ett skyltfönster. Men ett skyltfönster kan också fungera som en spegel. Ett sätt att utan att vända sig om kontrollera vad som finns bakom en. Olof Palme hade levt större delen av sitt politiska liv i ett säkerhetspolitiskt landskap där sådana saker säkert inte var främmande. Misstänkte han att han kunde vara skuggad? Kastade han en snabb blick bakåt genom glasets spegelbild för att se om någon följde efter honom? Det vet vi inte. Men den där korta stunden vid skyltfönstret är en detalj som i efterhand väcker frågor.
Sveriges Nattradio mordnatten
”Ni lyssnar till Sveriges Nattradio, klockan är tio minuter över ett, och vi har – vi bryter sändningarna här, vi har nämligen en extra nyhetssändning från Ekoredaktionen”
Inrikesreportern Jan Ström läste sedan upp följande meddelande:
”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timme sedan.Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.”
Drömmen om Sverige krossades den natten. Tillintetgjord av en kula i kalibern Winchester-Western .357 Magnum (Metal Piercing). Kvar fanns bara ett land i chock – och en död statsminister, skjuten på öppen gata i Stockholm. I vad som sades vara världens säkraste stad i världens säkraste land. Inte längre.
Mitt minne från dagen efter mordet på vår statsminister
I Säterud, Gunnarskog, morgonen den 1 mars 1986 – dagen efter mordet – för 40 år sedan och nästan fyrtio mil från huvudstaden, vaknade jag som åttaåring till en morgon som först verkade helt vanlig. Jag satte på TV:n, som barn ofta gör på helgmorgnar. Men något var fel. Barnprogrammen var borta. I stället stod orden där, svart mot bildrutan:
”Extra Rapport – Olof Palme mördad.”
Jag förstod kanske inte riktigt vad det betydde. Orden kändes overkliga.
”Äh”, tänkte jag. ”Jag måste berätta för mamma.”
Min mamma låg och vilade i sovrummet i den andra delen av huset. Jag ropade:
”Mamma! Mamma! Det står på TV:n att de har skjutit Olof Palme!”
Från sovrummet kom svaret, nästan irriterat:
”Så får du inte säga.”
Men jag visste vad jag hade sett.
”Men kom och titta då!” ropade jag och sprang genom huset. ”Mamma, det är sant!”
Hon följde med mig tillbaka till TV:n.
När hon såg nyhetssändningen stannade hon upp. Allt förändrades i hennes ansikte.
”Men Guuud…” utbrast hon.
Hon stirrade på skärmen.
”De har skjutit Palme”, sa hon till slut, med en röst som knappt bar.
Jag minns att jag svarade:
”Vad var det jag sa?”
Då började hon gråta. Inte högt. Inte dramatiskt. Bara tyst, chockat.
”Inte i Sverige”, sa hon.
Sedan upprepade hon det, nästan viskande:
”Sådant kan inte hända i Sverige.”
Och ibland känns det som om spåren av den chocken fortfarande finns kvar. Som om något i Sverige brast den där natten. Något förändrades oåterkalleligt i Konungariket Sverige den dag då den svenska statsministern Olof Palme blev mördad.
Avslutande reflektion
Vi växte upp i ett arbetarhem. Vår pappa (och hans pappa) arbetade på sågverken och vår mamma var ”hemmamamma” efter att min bror blivit sjuk i ganska svår diabetes redan som ettåring. Vi hade inte mycket pengar men livet var ändå enkelt och ganska rakt på sak. Man visste vem som stod på ens sida. I vårt hem var det ganska självklart att det var Olof Palme, och hans föregångare Tage Erlander som företrädde människor som oss. De stod för något större än bara politik – de stod för säkerhet, arbete och en tro på att Sverige kunde vara ett land där vanliga människor hade en röst. Så såg världen ut då. Men livet går vidare och med åren kommer erfarenheter. Man lär sig mer, ser fler perspektiv och får inblick i sådant man tidigare bara hört talas om. Socialdemokraterna gick från Olof Palme och Tage Erlander – med fokus på säkerhetspolitik, ett starkt nationellt försvar och ett parti som i första hand stod på arbetarnas sida – till något helt annat i dag. Fokus flyttades från arbetarnas vardag till symbolpolitik, identitetsfrågor och projekt som ibland ligger långt ifrån människors dagliga verklighet. Från Erlanders och Palmes tydliga samhällsbygge till dagens mer osäkra politiska kurs är steget långt. Och man kan inte låta bli att undra vad Olof Palme själv hade sagt om utvecklingen. Många menar att han knappast hade känt igen sitt parti i dag och hade Olof Palme sett utvecklingen i Sverige hade han förmodligen vänt sig i graven.
Mina erfarenheter från Försvarsmakten, underrättelseinhämtning och från arbete inom Polismyndigheten ger ett annat sätt att betrakta samhället och historien än man gjorde när man gick i skolan. Och från lokalpolitiken. Till det kommer en bakgrund inom idrotten, styrelseuppdrag, skytte mm – och ett starkt intresse för historia. Inte historia som ideologi eller propaganda, utan historia som verklighet. Allt detta gör att man försöker se saker för vad de är – inte genom ett filter från vänster eller från höger, utan så sakligt och verklighetsnära som möjligt… Så nära sanningen man kan komma.
Om man spekulerar rent hypotetiskt, utan att påstå att det är bevisat, finns det några resonemang man kan lägga till. När ett mord på en statsminister sker i en miljö präglad av underrättelseverksamhet kan vissa spår vara politiskt känsliga. Under kalla kriget försökte exempelvis KGB och GRU – påverka och rekrytera kontakter i västländer. Det gällde inte bara Sverige utan i princip hela Västeuropa. Om man tänker i sådana banor skulle en känslighet kunna uppstå om ett mordspår riskerade att visa att personer i politiska eller statliga miljöer haft kontakter med främmande makt. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville höra de tidigare Säpomännen Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö om den hemliga avlyssningen, ”Källa Erik” – stoppades detta genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess och de berörda personerna fick inte redogöra för innehållet i avlyssningen. Detta väcker frågor…
Och jag tror inte att man på något sätt ska ignorera spåret som kallas ”källa Erik” om man vill veta vad som verkligen hände den 28 februari 1986…
Agrell, Wilhelm (2010).Fred och fruktan – Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918–2000. Lund: Historiska Media. (En av de mest centrala böckerna om Sveriges hemliga säkerhetssamarbete med väst.)
Dalsjö, Robert (2006). Life-Line Lost: The Rise and Fall of Neutral Sweden’s Secret Reserve Option of Help from the West 1949–1969. Stockholm: Santérus Academic Press. (Den mest detaljerade forskningen om Sveriges hemliga NATO-samarbete.)
Holmström, Mikael (2011). Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis. (Visar hur Sverige planerade samarbete med NATO vid ett sovjetiskt angrepp.)
Luciadagen blev något alldeles extra i Arvika. När Åke Wingskog släppte sin bok Mina sju varv runt jorden fylldes lokalen till bristningsgränsen på Ritz. Stolarna räckte inte till, kön var lång och många fick stå – men ingen verkade ha något emot det. Tvärtom. Det låg en stark känsla av värme, respekt och nostalgi över hela den här dagen. Totalt fanns åtta olympier på plats under dagen – aktiva, ledare och vallare – däribland Mats Wallberg, Solveig Egman-Andersson, Benny Kohlberg (OS-guld längdskidor 1984), Ronnie Adolfsson och Inge Wadman.
Ett liv i skidspåren – bokstavligt talat
Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår. 2025. Av Åke Wingskog
Under pandemin tog Åke fram sina träningsdagböcker. Alla 66. De sträcker sig från 1957 till 2022 och summerar ett helt liv i rörelse. När han räknade ihop resultatet blev siffrorna nästan svindlande: 23 678 träningstimmar och 28 162 mil. Det motsvarar sju varv runt jorden – och gav boken dess titel.
Åke Wingskog är förstås mest känd för sin långa skidkarriär. Vasaloppet 1975 blev ett av de mest omtalade loppen i svensk skidhistoria: Åke slutade tvåa, men efter osportsligt agerande från DDR-åkare betraktas han av många som den egentlige vinnaren. Men boken handlar om mer än resultatlistor. Den handlar om uthållighet, disciplin, kärleken till idrotten – och livet självt. Det är ett stycke levande idrotts- och livshistoria. Åkes liv och gärning har också en tydlig norsk dimension. Hans kärlek till Norge har följt honom genom hela livet – inte minst genom de många träningsperioderna tillsammans med det norska landslaget, där han fann både inspiration och gemenskap. Den personliga länken till Norge blev ännu starkare genom hans fantastiska fru Bjørg, som varit ett livslångt stöd och en självklar del av Åkes resa. I boken märks tydligt hur denna gemenskap, och Åkes nära band till Norge, haft stor betydelse – inte bara för skidkarriären, utan för hela hans liv.
Jag har dessutom haft den stora äran att få skriva några rader i boken och dela några händelser och minnen av Åke. När jag innan boksläppet fick chansen att läsa igenom Mina sju varv runt jorden var det som att slungas tillbaka till en annan tid – till skidspåren, träningsdagböcker, ideellt engagemang och en idrottsvärld där hjärta och heder betydde allt. Åke Wingskog har ett enormt hjärta för idrotten, men också för människorna runt omkring sig och för livet i stort. Det märks på varje sida. Boken är inte bara en berättelse om träning och tävling, utan om gemenskap, respekt och den där okuvliga viljan som bär långt bortom mållinjen. Boken är otroligt läsvärd. Jag hade väntat mig en bra bok, men möttes av något mycket större. En berättelse som berör på djupet och stannar kvar långt efter sista sidan. Det finns nästan inga ord som räcker till…
Trevlig Nostaligkväll på stadshotellet
Bokförläggaren Sten Slottner hade inte väntat sig ett sådant gensvar på boksläppet. Åke själv hade det däremot på känn berättade han för mig kvällen innan. Dagen avslutades med en nostalgikväll på Stadshotellet. På nostalgikvällen fick jag också chansen att säga några ord om Åke och berätta om en händelse som etsat sig fast i minnet – när han på ett skidläger i Långberget visade oss yngre hur de tränade förr. Det glömmer man inte i första taget.
Hade turen att sitta vid samma bord som Benny Kohlberg, en fantastiskt duktig längdskidåkare på sin tid med många imponerande prestationer bakom sig. Samtalet rörde en del klassiska ögonblick i svensk skidhistoria. Bland annat berättade Benny om Svenska Skidspelen 1978, när han – som distriktsåkare för Värmlandslaget – var först in på första sträckan på stafetten. En helt otrolig prestation, inte minst eftersom han fick starta en bit bakom alla landslagen med landslagsåkarna och hade många starka åkare att passera. Efter den dagen visste hela Skidsverige vem Benny Kohlberg från Ottebol var.
Benny är kanske mest känd för stafettguldet vid olympiska vinterspelen 1984 i Sarajevo, Jugoslavien. Där ingick Benny i vad som beskrivs som ett av de bästa lag Sverige någonsin haft i längdskidåkning: Thomas Wassberg, Benny Kohlberg, Jan Ottosson och Gunde Svan. På sin andrasträcka mötte Benny en av dåtidens allra bästa sovjetiska åkare, Aleksandr Zavjalov, silvermedaljören från 30 km i samma OS. Benny gjorde en mycket bra sträcka – och resten är svensk idrottshistoria. Benny representerade Domnarvets IF under sina sista år som elitsatsande och ett av de sista loppen var Svenska skidspelen i Falun 1988 där han åkte för Dalarnas distriktslag och körde upp laget till en andraplats på tredje sträckan. Dalarnas distriktslag slutade trea. Bara Sverige och Norges landslag var före.
Under samtalet frågade jag Benny då jag hört att pappa var med honom och tränade ibland. Benny berättade då att min pappa Rolf ofta var med och tränade tillsammans med dem, i den tuffa terrängen väster om Ottebol, där den legendariska 310-höjden ligger. Otroligt roligt att få höra. Minns att pappa (född 1937) brukade säga att han kände sig i bra form utifrån sin ålder i början av 1990-talet – och 1992 tog han också ett SM-guld i orientering för veteraner. Trots att han bommade en kontroll med tre minuter sprang han så bra att han ändå kunde vinna med tre minuter i ett mycket starkt startfält. När jag hörde Bennys berättelse föll många bitar på plats. Det är inte orimligt att just de där träningspassen, med några av landets bästa uthållighetsidrottare, byggde en grund som bar långt fram i tiden. Det var i vart fall väldigt roligt att få höra alla dessa berättelser. Både Benny Kohlberg och Åke Wingskog har varit idrottare man verkligen sett upp till här i västra Värmland – inte bara för deras resultat, utan för vilka de var som människor. Mycket eftersom min pappa talade med stor värme om dem och berättade om dem när man växte upp. Det är sådant man kan reflektera över när man blivit äldre och tänker tillbaka.
Det blev en kväll fylld av minnen och en påtaglig känsla av hur allt hänger ihop – människor, träning och historia. Precis som Åkes bok i sin helhet.
Arne Andersson och Gunder Hägg i en klassisk duell på Slottsskogsvallen i Göteborg 1 juli 1942. Nytt världsrekord på distansen en engelsk mil
I dag för 21 år sen, den 27 november 2004 förlorade svensk idrott en av sina allra största hjältar! Gunder Hägg (1918-2004) slog hela 16 världsrekord under fyra magiska år på 1940-talet och blev ”Under-Gunder” med hela svenska folket. 1946 beslutade Svenska Friidrottsförbundet att stänga av Gunder Hägg och löparkamraten Arne Andersson m. flera, ”för evigt” för påstådda brott mot amatörreglerna eftersom de upprepade gånger sprungit lopp mot kontant ersättning. Avstängningarna trädde i kraft den 17 mars 1946. De fick aldrig springa OS i London 1948 – det OS som många trodde skulle bli deras krona på verket. Detta skapade en omfattande debatt inom idrottsrörelsen, och många ansåg avstängningarna vara orättvisa. Under krigsåren hade förbundet sett mellan fingrarna, men efter kriget kände de sig tvingade av det internationella friidrottsförbundet att strikt följa de formella reglerna för ersättningar. Tidsangivelsen ”för evigt” väckte dock stort löje och harm, och ändrades därför senare till ”på livstid”. Vid tiden för avstängningen hade Hägg världsrekorden på 1500, 2000, 3000 och 5000 meter samt på distanserna 1, 2 och 3 engelska mil.
Gunder Häggs USA-resa 1943
Gunder Hägg genomförde sommaren 1943, mitt under pågående andra världskriget, en turné i USA där han fungerade som svensk goodwill-ambassadör. Huvudsyftet med resan var att skapa goodwill för Sverige, eftersom det vid den här tiden började stå klart att de allierade skulle gå segrande ur kriget och Sverige därför ville upprätta goda relationer med USA. Hägg reste över Atlanten med lastbåt, en resa som tog nästan en månad (cirka 25 dagar). Under turnén i USA blev han enormt populär och fick smeknamnet ”Under-Gunder”. Hans största framgång var att besegra ”den oslagbare” Greg Rice på 5000 meter, ett lopp som Sverige följde via radio. Han satte också flera amerikanska rekord under turnén. För sina insatser under året utsågs Hägg till världens främste idrottsman 1943. ”Athlete of the Year”, utdelad av Associated Press i USA. Gunder Hägg och Ingemar Johansson (1959) är de enda svenska manliga idrottare som vunnit titeln
Ambassadörsrollen
Hägg tog sitt uppdrag som ambassadör på allvar och gav en mycket positiv bild av Sverige. Under vistelsen besökte han även Hollywood där han träffade svenska och amerikanska filmstjärnor som Ingrid Bergman, Gary Cooper och Signe Hasso. Han representerade inte bara sin klubb Gefle IF, utan hela Sverige, vilket han själv betonade i sitt föredrag för Gävle Rotaryklubb efter hemkomsten. Hemresan blev också historisk då Hägg flög tillbaka till Sverige via England på 36 timmar, vilket markerade en ny era för den transatlantiska samfärdseln.
Kring andra världskrigets slut var Gunder Hägg tveklöst en av världens största idrottsstjärnor – han var ett naturfenomen, en symbol för svensk idrotts storhetstid och ett internationellt dragplåster som fyllde arenorna i Sverige och USA.
Andreas Almgren som modern Gunder Hägg
Andreas Almgren framhålls ofta som en unik svensk löpare med exceptionella prestationer på medel- och långdistans, och påminner om Gunder Häggs dominans på 1940-talet. Almgren innehar svenska rekord på 3000 m, 5000 m, har europarekord på halvmaraton (58.41) och 10 km landsväg (26:53), med en bredd från 800 m under 1:46 till halvmaraton. Almgrens löpsteg är effektivt med kraft, beskrivet som ”som en pisksnärt” och ”en fröjd att se” av experter. Fler än jag noterar en direkt visuell likhet med Hägg, särskilt i det lätta, drivande steget på journalfilmer från 1940-talet – samma ”driv i steget”…
OsvaldgruppenJan Grundel 2024. Foto: PrivatMoraklockan där man smugglade hemlig kurirpost. Foto: Privat/L-O Gävert
”Det sista vittnet” Jan Grundel, Arvika, har avlidit 91 år gammal. Närmast sörjande är barnen Maria, Ulla och Lotta med anhöriga.
Jan var en unik länk till en dramatisk, länge glömd och förbisedd del av historien från tiden när Norge var ockuperat av Nazityskland. Som barn hade han under flera år daglig kontakt med många norska motståndsmän och sabotörer från grupper som Saborg, Osvaldgruppen och Pellegruppen. Dessa motståndsgrupper spelade avgörande roller i kampen mot nazistockupationen under andra världskriget men fick inga medaljer och glömdes efter kriget nästan bort. I familjen Grundels hem samlades motståndsmän från alla samhällsklasser, även om majoriteten var arbetare. Bland dem fanns landsflyktige tyske fackföreningsmannen Ernst Wollweber som organiserade sabotageaktioner mot nazistiska mål i Europa, och var en av Gestapos mest eftersökta personer. Familjen Grundel gav även skydd åt flyktingar som flydde nazismen. Bland dem fanns en desertör från den tyska armén (Wehrmacht), som bodde hos dem i ett helt år.
Jan Grundels berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som liten pojke deltog han själv i kampen genom att vägleda norska motståndsmän och sabotörer, som övernattade i familjens hem på Rosendal – ibland i flera månader. Han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.
En av Jans berättelser om en norsk motståndsman som ofta besökte dem gjorde ett särskilt intryck på mig. För Jan, mer än 80 år senare, var känslorna fortfarande starka. Han kunde inte minnas mannens namn, men kom ihåg honom som stor och stark. Mannen brukade lyfta Jan upp och ner som en del av sin träning, vilket skapade en stark samhörighet mellan dem. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut fick Jan det tragiska beskedet: nazisterna hade tagit hans liv, och han skulle aldrig återvända.
Förutom att vara förmedlare av viktig lokalhistoria var Jan en mångsysslare av rang. Som ung var han aktiv inom Arvika Boxningssällskap och hade ett stort intresse för sport, särskilt fotboll och bandy. Hans yrkesbana började som journalist på Arvika Tidning, och han fortsatte senare som frilansare. Han drev en egen byggfirma, arbetade som husförsäljare och avslutade sitt yrkesliv inom olika studieförbund. Hans ständiga nyfikenhet ledde honom till att studera viner och att konvertera till katolicismen 1996. Han delade med sig av sina kunskaper genom vinkurser och artiklar i Arvika Nyheter. Musik, särskilt jazz, var en annan stor passion och han var en av initiativtagarna till Jössejazzen.
Man kunde ofta se Jan vandra längs Arvikas gator, klädd i en lodenrock, en österrikisk jägarhatt, med en kamera hängande runt halsen, en axelremsväska över axeln och en käpp i handen – ibland även med en hund vid sin sida. Trots sjukdomar visade han en oböjlig livsvilja och mötte livet med humor och ironi. Ironiskt nog träffade han sin maka Gertrud på Arvika sjukhus en vårdag 1956. Tillsammans bildade de familj och fick tre döttrar.
Jans liv präglades av djupa övertygelser, nära vänskap och en orubblig vilja att stå upp för sina åsikter. Han gick inte bara sin egen väg, utan formade den aktivt med starka politiska ideal. Hans politiska resa började redan i ungdomen, då han var aktiv inom SAP och deltog på läger i städer som Wien och Paris. Under senare delen av 1950-talet valde han dock att byta riktning och anslöt sig till högern, ett beslut som inte alltid möttes med förståelse i hans gamla parti. Trots detta behöll han vänskapen med sin fars vänner inom SKP, vilket visar på hans förmåga att bygga broar över politiska skiljelinjer. Under sitt liv fortsatte Jan att utveckla sina politiska ståndpunkter. Han gick senare över till Folkpartiet och avslutade sina politiska engagemang som medlem i Arvikapartiet. Oavsett vilken riktning han följde, stod han alltid upp för sina åsikter med en principfasthet som imponerade.
Hans barndomsår var ofta närvarande i hans tankar, men många gånger fann han det svårt att tala om sina upplevelser från krigsåren, även med sina närmaste.
Med Jan Grundels bortgång har Arvika förlorat ett band till vår stads lokala historia. Låt oss hedra hans minne genom att föra hans berättelser vidare – som en källa till inspiration och en påminnelse om modets och lojalitetens verkliga betydelse.
XU-agenten och flyktingen Rolf Sörbye berättar om flykten till Sverige över Nyckelvattnets is. Filmklippet redigerat av Martin Bergström. En längre version finns via länkarna längst ner i inlägget.
”Vägen till Sverige” Av Rolf Sörbye (1921-2017), december 2010
”I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att (de svenska) militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
När vi vaknade frampå förmiddagen den onsdagen så hade militärerna rapporterat till landsfiskalen, som redan kommit i sin Citroen personbil för att hämta oss. Otroligt nog klarade han att stoppa in alla oss fem personer med tillhörigheter och köra oss till Tinghuset i Torsby, där övervåningen var inrättad som stor sovsal för flyktingar. Efter korta förhör inbjöds vi till mat, kaffe och julbak hos vaktmästarparet Persson i deras tjänstebostad i bottenvåningen, och sedan sov vi!
”Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen.”
Nästa dags upplevelser var bl. a. obligatorisk avlusning (vi hade inga löss), badande med hjälp av baderska (ny erfarenhet), samt privat bioföreställning för 5 personer, med amerikansk flygfilm (förbjuden i Norge) körd av även biovaktmästare Persson. Sedan blev det nödfallsvisering och enkel SJ-biljett till Vingåker och norska mottagningslägret Kjesäter för ytterligare förhör, undersökningar och placeringsåtgärder.
Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen. Uteslutningsvis har jag kommit fram till att det måste ha varit Nyckelvattnet, vilket sedan också bekräftats.
Sommaren 2010 kom så ett lämpligt tillfälle att återse det aktuella stället. På olika vägar hade jag fått kontakt med Monika och Jörgen Axelsson i Östmark och genom dem även med Ann-Britt Edvardsson, och den 3 augusti blev min hustru Elsa och jag mycket gästvänligt omhändertagna av dessa tre. Det var mycket roligt att höra deras berättelser och se bilder från äldre tider, och det var roligt att återse Nyckelvattnet och Gåstjärn, även om mycket hade ändrats efter nästan 67 år, och årstiden var ju nu en helt annan. Intressant var också bilturen med Jörgen och dottern Sofie genom milslånga finnskogar för att försöka hitta höjden där vi den gången först fick syn på Sverige. Under vårt besök fick jag frågor om händelserna som jag varit med om, och även önskemål om en berättelse i medlemstidningen Röjdådalingen, om flykten och dess bakgrund. Därför dessa rader.
Det började egentligen med att jag i maj 1942, under ett år som forskarassistent på Oslo Universitet, värvades till en hemlig tjänst inom XU – den största hemliga underrättelse-organisationen i det ockuperade Norge – den norske Londonregeringens underrättelse-organisation. Jag skulle arbeta i Oslo, i direkt samarbete med ledningen för XU i Norge.
Men XU och detaljer om denna organisation fick jag kunskap om först efter att kriget var slut! Vad jag visste då var bara att en person som kallade sig Eva Berg var min kontaktperson och uppdragsgivare. Hon visste däremot, i tillägg till mina två täcknamn, även mitt riktiga namn, mitt telefonnummer och bostad. Detta var nödvändigt, jag måste alltid vara disponibel till envar tid på dygnet. ”Eva” gav mig ansvaret för ett antal ”brevlådor” (t.ex. affärer, kontorer) i Oslo, där jag hämtade allt möjligt, från brev och paket till tunga lådor. Dessutom skickades jag i diverse specialuppdrag i omgivningarna. När jag återgick till mina medicinstudier hösten 1943 genomförde jag de obligatoriska dissektionerna, men föreläsningarna hann jag sällan med.
På förmiddagen den 30 november 1943 kallades jag akut till ett brådskande möte med ”Eva” vid Vestbanestasjonen i Oslo, där hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart ville omringa Universitetet och arrestera alla manliga studenter. Jag fick besked att gå under jorden, med uppdraget att på något sätt försöka rädda så många studenter som möjligt undan tyskarna, för vidare transport till Sverige. Innan vi skildes såg vi plötsligt både motorcyklar och tyska militära lastbilar med soldater komma i hög fart på Karl Johan, i riktning mot universitetet. Jag tog mig snabbt undan och fick tag på två pålitliga kurskamrater, den kvinnliga hade även tagit med sin väninna. Under dagen ordnade flickorna ett gömställe för mig och min kamrat Jon, en lägenhet som inneboende dam omedelbart helt överlämnade till oss. Svårigheten var bara att komma dit, genom hela stan från min fars kontor. Vid återkomsten berättade flickorna nämligen att hela Oslo var full av tyska soldater, vakter stod i gathörnen och andra körde runt på motorcyklar och letade efter studenter.
Det var en mörk kväll och sträng mörkläggning, men redan i det första gathörnet skymtade vi en vakt. Med armen om var sin flicka raglade vi sjungande framåt. Soldaten lyste intensivt på oss med sin ficklampa, medan vi fortsatte med fjolligt prat och skrattande. Till slut bestämde han sig för att vi nog inte var studenter. Ett tag senare var vi nära att bli tagna av soldater på motorcykel, och ytterligare en vakt passerade vi på lite avstånd, men sedan var vi framme. På dagarna sedan höll Jon och jag oss i lägenheten, medan flickorna gick runt på stan och letade rätt på studenter som inte var arresterade. Många ville ha hjälp till att komma till Sverige och helst vidare till de norska styrkorna i England. Varje dag ringde jag till min far och meddelade att jag skickade ett visst antal ”paket” med tåget, och sedan hämtade han ”paketen” på stationen och tog dem till gömställen hos pålitliga grannar och bekanta. Därefter skickades studenterna till Sverige med ”Eva”s hjälp.
Efter ca två veckor var vår uppgift genomförd så långt det gick. Av allmänna säkerhetsskäl beordrades Jon och jag att ge oss av till Sverige. Eva hade redan tidigare sagt att det var för farligt för både henne och andra om jag fortsatte min tidigare aktivitet efter det som hänt. Jag var eftersökt av tyskarna, de hade redan gjort undersökningar i mitt rum hemma, och om jag blev tagen var risken stor att jag under tortyr kunde avslöja vad jag kände till. Och det skulle leda till katastrof, sa Eva. Jag insåg rimligheten i hennes argument och lyckades skaffa en mycket bra efterträdare.
”Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform.”
En dag kom Eva med nya identitetshandlingar till mig och Jon, tågbiljetter till Eidsvoll från Oslo söndagen den 12 december, samt skriftligt tillstånd att resa ut ur Oslo-området, allt försett med många ståtliga stämplar från de tyska myndigheterna. Själva tågbiljetterna var äkta, allt annat var mycket välgjorda förfalskningar. Eva hade också kontaktat min far och givit honom instruktioner, så på söndagen kom Eva till lägenheten tillsammans med far, som medbringade skidutrustning och fullpackad ryggsäck till både Jon och mig.
En överraskande ny tysk razzia och kontroller på stan orsakade ett för oss dramatiskt men lyckligtvis endast tillfälligt avbrott i planerna, och efter en händelsefri spårvagnsresa till Oslo Östbanestasjon, där vi fann våra tre medresenärer, testades våra falska papper. Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform. Alla, i synnerhet de två sistnämnda, granskade noga våra handlingar, stirrade oss i ansiktet och jämförde med fotot. Det var några långa sekunder för var och en, men vi kom alla igenom. Inne på plattformen kontaktade vi konduktören som gick där, och efter utbyte av de överenskomna fraserna visade han oss till vagnen och sa att om det blev tysk razzia på tåget så skulle han ge tecken, så att vi snarast kunde hoppa av tåget.
Resan gick bra. I Eidsvoll var det mörkt. Vi hämtade ut våra skidor, och med dem på fötterna och ryggsäcken på ryggen gick vi i en lång rad ett stycke bakom vår konduktör. På väg ut ur samhället mötte vi två uniformerade män ur Quislings hird, de stannade och stod länge och tittade efter oss. Det kändes lite obehagligt. Konduktören hade fortsatt att gå. I en sväng på vägen fortsatte han rakt ut i snön med sina lågskor och gick in i skogen. Vi följde efter på skidorna. Klockan var nära midnatt. Efter ett tag kom vi till en liten timmerstuga, där vi fick kaffe och mackor av två skidlöpare som skulle ta oss vidare. Konduktören tog snart farväl och vadade tillbaka genom snön, till ett par timmars sömn innan nästa dags arbete. Flyktinglotsarna hade ett livsfarligt och ansträngande dubbelarbete, och många togs av tyskarna eller fick senare psykiska problem.
När våra skidlöpare tog oss vidare var det fint skidföre, 12 grader kallt och vackert månsken. Vi gick hela natten, ibland med korta vaksamma uppehåll innan vi i stor fart passerade över en väg, andra gånger blev det längre vilostunder under ett träd i skogen. När det ljusnade av dag måndagen den 13. gick vi mera varsamt fram, tydligen på många omvägar. Ett lyckligt tillfälle till matrast i en olåst nybyggd timmerstuga gick omkull när den vaktande skidlöparen plötsligt hörde röster. Iväg igen !
På kvällen närmade vi oss Glomma, och på en höjd vid älven lämnades vi i en stor timmerstuga där ägaren, med täcknamnet Björn, snart skulle komma och ta oss över älven. Det var så skönt att sitta ned i de goda stolarna, men det gick många ovissa timmar innan Björn äntligen kom. Folket på granngården var nazister och hade just fest, och med deras fria utsikt över älven ville han vänta tills han trodde att alla sov där. När vi kom till Björns gård var bordet dukat med massor av god mat och julbak, och sedan placerades vi i härbret hos den slaktade julgrisen. Där fick vi bra service, men vi måste vara stilla och tysta helt till kvällen, och det var det svåraste.
När mörkret kom lotsade Björn oss efterhand till en glänta i skogen, där en pistolbeväpnad lång skidlöpare övertog oss och förklarade att vi nu måste vara tysta och göra precis som han sa, särskilt på ett farligt avsnitt. Detta visade sig vara på vägen längs en bergsida där man delvis kunde ses från en tysk militärförläggning nedanför. I det klara månskenet kunde vi se vakten patrullera fram och tillbaka mellan husen. På lotsens dirigering kom vi alla efterhand över denna sträcka och åkte tysta vidare.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen.”
När vi kom till en liten väg som skar rakt genom skogen beordrades vi vänta en bit därifrån medan lotsen försiktigt gick fram och spanade. Efter klartecken kom vi oss snabbt över vägen och in i skogen på andra sidan. Vi fortsatte, långsamt och med största vaksamhet. Vi närmade oss gränsen. En bilväg som enligt lotsen var ganska livligt trafikerad av tyska militärfordon passerades på liknande sätt. Sedan fortsatte vi ganska raskt, och plötsligt kom vi ut ur skogen på en höjd, med utsikt över ett ganska stort vatten nedanför.
Bild 1 Nyckelvattnet. Foto: Lars-Olof Gävert december 2024. Bild 2 karta över Nyckelvattnet.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen. Vi blev stående, stilla, tysta, andäktiga. Blicken följde strandlinjen åt båda håll, och inöver skogen där borta. Natten var så stilla. Det starka, klara månljuset flödade över landskapet. Bredvid oss låg en gammal utlada av åldrat timmer, med meterhögt snötäcke på taket, och månskenet gnistrade i höga snötäckta granar bakom oss. Det var högtidligt. Vi åkte ned till vattnet och gick i tystnad tills vi stannade framför det tyska patrullspåret.
”Här går gränsen,” sa lotsen. Vi blev stående. Ingen sa något. Jag tittade bakåt, mot det Norge som jag nu lämnade och som jag inte visste om jag någonsin skulle återse. Tänkte på dem hemma, som jag så hastigt hade lämnat den dagen. Undrade hur de hade det nu… Vi pratade lite, tog varandra högtidligt i hand, och så gick vi över gränsen. Väl iland på andra sidan stannade lotsen i den strandnära björkskogen. Han samlade in våra falska identitetshandlingar och våra likaledes välgjorda och rikt stämplade olika tillståndspapper och gjorde en liten brasa av alltihop. Sedan tog han farväl och skidade ut på vattnet, tillbaka till Norge igen.
Lotsen hade beskrivit hur vi skulle hitta ett skidspår som ledde till en svensk militärvakt, och vid ungefär kl 04,30 onsdagen den 15 december knackade vi på där. Fyra rejäla bönder på neutralitetsvakt tog hjärtligt emot oss.
Vi var i trygghet i Sverige.”
(Trycket i lokala medlemstidningen Röjdådalingens julnummer 2010 Östmark)
Länkar/Mer information
”Flykting Rolf Sörbye” (Youtube Martin Bergström 9 nov. 2022 – filmen ursprungligen producerad av Leif Floren Torsby, Jörgen Axelsson Östmark och Nils-Åke Antonsson Torsby): https://www.youtube.com/watch?v=jgwIVFzWLxw
Var och lyssnade på försvarsminister Pål Jonsson när han besökte Västra Värmlands Civilförsvarsförening och höll en öppen föreläsning på Svea Bio & Teater i Arvika i fredags.
Försvarsmakten kommer att assistera Finland med fartyget HMS Belos i arbetet med de skadade kablarna vid den finska viken. HMS Belos är en stark resurs för det svenska försvaret och kan utföra viktigt undervattensarbete. Det är bra att vi kan bistå våra finska kollegor. (1/2) pic.twitter.com/OLWrOO2lUa
Det var ett intressant och givande samtal. Moderatorn Morgan Danielsson hade goda kunskaper om bland annat värnplikten genom åren. Han hade varit med förr då det var många som gjorde värnplikten. Att göra värnplikten handlar om att försvara Sveriges mångåriga fred, frihet och demokrati och på så sätt se till att Sverige är och förblir ett självständigt land. Efter att ha varit vilande sedan 2010 återupptogs en del av värnplikten 2014, då redan krigsplacerade kunde kallas till repetitionsutbildningar. Från 2018 utökades värnplikten och nu mönstras årligen ett stort antal 18-åriga män och kvinnor för grundutbildning. Pål pratade klarspråk om varför Sverige behöver utveckla försvaret och samarbetet med andra länder, och varför Nato är en viktig organisation för de nordiska ländernas säkerhet. Han sa också att Europa allt för länge har förlitat sig på USA för Europas säkerhet och inte själva tagit det ansvar för säkerheten på det sätt som borde ha gjorts. Pål nämnde också att det sedan länge funnits ett samarbete med Nato och Natoländer innan den svenska anslutningen till Nato. Men nämnde inte hur nära detta samarbete var. Det är heller inte hans sak att göra då det var en helt annan regering på den tiden. Men för att folk ska förstå hela bilden borde detta så långt senare få komma fram i ljuset på riktigt. Många tror fortfarande, på allvar, att vi har varit neutrala sedan andra världskrigets dagar…
Politiska frågor
Pål fick på slutet frågor från publiken på detta tema, om Nato, och någon av frågorna verkade vara från några som inte visste så mycket om Sveriges tidigare kontakter med Natoländer och de verkade också väldigt skeptiska till Nato och den västliga försvarsalliansen. Samt USA. De nämnde att det var ett misstag att lämna neutralitetspolitiken. De lät också tala om att vi varit helt ”neutrala” sedan andra världskriget och som om det var en jättestor förändring med att gå med i Nato och lämna ”neutraliteten”. Kanske kan man säga att den sovjetiska och ryska propagandaapparaten haft en ganska framgångsrik påverkan ändå.
”Den sextonde Natostaten”
Sovjet visste mer än svenska folket om den svenska försvarsplaneringen då GRU – den sovjetiska militära underrättelsetjänsten runt 1948 (troligen ännu tidigare) värvat Stig Wennerström, landsförrädaren som avslöjade Sveriges försvarsplanering. Det finns emellertid indikationer på att Wennerström tidigare kontaktats av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga för språkstudier i ryska.
På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades ”den sextonde Natostaten” (!) av dem som visste. För redan då Norge och Danmark gått med i Nato var det neutrala och alliansfria Sverige knutet till den västliga försvarsalliansen. Ja egentligen skapades dessa band ännu tidigare, och statsminister Tage Erlander (S) och Sverige var de som drev på frågan om ett nordiskt försvarsförbund. Vid ett akut krisläge skulle marinchefen omedelbart lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Från denna säkra plats skulle han organisera motståndet. Om Sverige blev ockuperat, skulle resten av militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Nato-styrkor skulle sedan så snart som möjligt bistå Sverige med att slå tillbaka angriparen.
En del av historiken med Sverige och Nato och de hemliga samarbeten som under lång tid var oerhört viktigt framgår i den här artikeln till Gunnarskogs Nytt:
När Norge ockuperades av Nazi-Tyskland 1940, krävde tyskarna att den norska kungen Haakon VII skulle abdikera och istället utnämna Vidkun Quisling till statsminister. Kung Haakon vägrade dock att kapitulera och sade ”nej” till tyskarna. Detta avslag blev en symbol för norskt motstånd och kungens beslut att fortsätta kämpa för Norges självständighet från ockupationen. Bild: Riksarkivet / CC BY-NC-SA 4.0
År 2025 markerar två viktiga milstolpar: 85 år sedan Nazi-Tysklands ockupation av Norge och Danmark, samt 80 år sedan Hitlerregimens fall. Så vi får väl se till att göra en del inlägg på detta tema under året. Både jag och turkamraten Nilsson tyckte det var mycket uppskattat att få denna sammanfattning, nedtecknad av författaren Anders Johansson där han beskriver historiska händelser i området för Julaftonsturen 2024:
Har lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att inventera och sammanställa berättelser från beredskapstiden i trakterna kring Arvika. Genom att förstå vår historia kan vi bättre förstå nutiden och undvika att göra samma misstag igen. Det är också ett sätt att visa respekt och erkänna de uppoffringar som gjordes av människor under dessa tider och att deras handlingar gjorde skillnad. Man har gjort sådana sammanställningar på andra platser och det har blivit mycket uppskattat och användbart, så jag hoppas att detta initiativ blir verklighet. Det finns mycket att berätta om trakterna kring Arvika och västra Värmland under den här tiden.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
