Blog Image

ADVENTURE

40 år efter Palmemordet – minnet, underrättelsespåren och frågorna som består

andra världskriget, Historia, Minnen Postad av L-OPosted on ons, mars 04, 2026 18:41:17
Mordplatsen på Sveavägen i Stockholm natten den 28 februari 1986, kort efter att Sveriges statsminister Olof Palme skjutits vid korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Bilden visar avspärrningen runt platsen där Palme föll samt människor som samlats i chock. Överlagrad är ett porträtt av Palme – vars liv abrupt avslutades denna natt. Mordet blev startpunkten för den största mordutredningen i svensk historia och fortsätter än idag att väcka frågor om motiv, gärningsman och möjliga internationella kopplingar

I dagarna (28 februari 2026) är det 40 år sedan Olof Palme mördades. Klockan var 23:21 fredagen den 28 februari 1986. Han hade då varit partiordförande för SAP 1969–1986 och statsminister under perioderna 14 oktober 1969–8 oktober 1976 samt 8 oktober 1982–28 februari 1986.

Statsminister Olof Palme, hans fru Lisbeth och deras son Mårten med flickvän hade varit på bio och efteråt gick makarna till fots längs Sveavägen. I korsningen Sveavägen – Tunnelgatan dök en man upp bakom paret och avlossade snabbt två skott. Det ena dödade Olof Palme och det andra skadade Lisbeth Palme. Flera vittnen har beskrivit att gärningsmannen tog några snabba steg fram och därefter avlossade skotten nästan omedelbart. Det första skottet var dödande och var välplacerat. Ingen överlever ett sådant skott. Det andra skottet träffade Lisbeth Palme och kan möjligen ha varit ett vådaskott. Att skjuta en statsminister på öppen gata innebär att gärningsmannen i samma ögonblick blir en av världens mest jagade personer. Den insikten kan skapa ett enormt stresspåslag – även hos en tränad skytt – och det är inte orimligt att det andra skottet avlossades i hast eller under nervositet. Det finns även uppgifter från vittnen som menar att Olof Palme fortfarande stod upp efter det första skottet och att han föll först efter det andra. En sådan skada leder till att kroppens funktioner slås ut direkt. Om vittnesuppgifterna om att Palme stod kvar ett ögonblick efter det första skottet stämmer, tala allt för att det första skottet inte träffade honom utan i stället var det skott som träffade Lisbeth Palme. I så fall styrker det bilden av att detta verkligen kan ha varit ett vådaskott.

De enda spår som gärningsmannen lämnade efter sig var två kulor av typen .357 Magnum från tillverkaren Winchester-Western. Den ena kulan återfanns på morgonen dagen efter mordet på Sveavägens västra sida (det vill säga på den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen) och den andra återfanns ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Båda kulorna överensstämde med de blyfragment som hittades i paret Palmes kläder. Det överlägset vanligaste vapnet som användes/används med denna ammunition är från tillverkaren Smith & Wesson och därför har stora ansträngningar gjorts för att hitta just ett sådant vapen. Dock finns det andra tillverkare av vapen med kaliber .357; till exempel Taurus, Colt, Ruger & Co. och Dan Wesson Firearms. Man kan även skjuta samma kulor i en revolver i kaliber .38 special. De två kulor som hittades på mordplatsen kunde analyseras – men vapnet som avfyrade dem har aldrig hittats. Därför har man aldrig kunnat göra en fullständig ballistisk koppling till en specifikt revolver.

Flera vittnen såg sedan gärningsmannen springa in på Tunnelgatan och några personer mötte en springande man på David Bagares gata. Utredningen är Sveriges i särklass största och kanske världens mest omfattande och har genererat flera hundra hyllmeter material som vittnesförhör och utredningsdokument. Utredningen jämförs i storlek med utredningarna om Lockerbieattentatet och mordet på John F Kennedy.

Underrättelsemannen Olof Palme

När Olof Palme skildras i historieskrivningen står ofta den ideologiske talaren i centrum – Vietnamkritikern, FN-diplomaten, den internationella statsmannen. Men parallellt med den offentliga rollen löper en annan linje genom hans liv; den säkerhetspolitiska och underrättelsepräglade miljö som omgav honom redan från unga år.

Att förstå Palme fullt ut kräver att man väger in denna dimension.

Under andra världskriget var Sverige ett nav för underrättelseverksamhet. C-byrån fungerade som den militära underrättelsetjänsten och hade omfattande kontakter både västerut och i mer diskreta kanaler. Det finns uppgifter om att Olof Palme redan som 13-åring började hjälpa familjens vän Helmuth ”Teddy” Ternberg, verksam som ”andreman” inom C-byrån (dåtidens underrättelsetjänst), genom att springa med dokument till den amerikanska legationen i Stockholm – som en form av kurir. Om uppgiften skulle stämma innebär det att han i unga år rörde sig i en miljö där internationella kontakter och diskret informationshantering förekom. Det skulle i så fall visa att hans exponering för stormaktspolitik, och underrättelsetjänst började långt tidigare än vad som offeciellt berättas. Olof Palmes föräldrar var försäkringsdirektören Gunnar Palme och Elisabeth Sophie von Knieriem.

Från värnplikt på K4 och vidareutbildning vid K3 till Försvarsstabens underrättelseavdelning

Det som däremot är historiskt belagt är att Palme efter studier i USA (Bachelor of Arts vid Kenyon College, Ohio, USA, 1948) och genomförd värnplikt och vidare militärutbildning började arbeta vid Försvarsstabens underrättelseavdelning, kallad OP 2. OP 2 var en central analysfunktion i Sveriges militära underrättelsesystem under det tidiga kalla kriget. Där sammanställdes och bedömdes:

  • Sovjetunionens militära kapacitet
  • Utvecklingen i Östersjöområdet
  • Signalspaningsmaterial
  • Strategiska hotbedömningar

Värnplikten gjorde Olof Palme vid K4, som då låg i Umeå. Palme ska ha trivts med sin utbildning till jägarsoldat, även om den var tuff. En natt väcktes hela skvadronen för att med tung packning cykla flera mil. Till allas förvåning var Olof Palme först i mål efter att på kronans tjocka ballongdäck ha trampat runt i en närmast otrolig fart – trots att han annars var ökänd för sin senfärdighet och för att ofta komma sist till uppställningar.

I enlighet med familjetraditionen valde Olof Palme att gå kadettskolan och bli reservofficer. Han avancerade så småningom till löjtnant i reserven vid Livregementets husarer, K3 (där jag själv jobbat i 15 år), som då låg i Skövde – idag i Karlsborg.

När Palme anställs (handplockas) som Tage Erlanders assistent (s.k. Handsekreterare åt statministern 1953–63), kommer han direkt från försvarsstabens underrättelseavdelning (OP 2) där han var 1:e byråsekreterare 1953–54. Han har alltså tjänstgjort i försvarets underrättelseavdelning och var även i sin ungdom väldigt nära lierad med CIA genom studentföreningar. Han har också angett svenska kommunister till CIA och var alltså en direkt motståndare till Sovjetunionen redan på 1950-talet. Troligen är det bakgrunden inom försvaret som var en av anledningarna till att Palme blev utnämnd av Tage Erlander till dennes assistent samt arvtagare till rollen som Socialdemokraternas partiordförande. Tage Erlander hade under krigsåren bland annat sysslat med organiserandet av underrättelsetjänsten och efter kriget är Erlander initiativtagare till en svensk motståndsrörelse (stay behind), ett arbete som också Olof Palme så småningom blir delaktig i.

Det var så här det hemliga samarbetet mellan USA/NATO och Sverige inleddes – genom S-statsminister Tage Erlanders besök hos president Harry Truman 14/4 1952. Inköp av försvarsmateriel övergick till något mycket mer

Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp sig själv till det yttersta och låta oss rusta så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet.

Skrev det neutrala Sveriges statsminister Tage Erlander i sin dagbok i september 1950. Den 1 juli 1952 undertecknades ett avtal som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Samtidigt inleddes ett professionellt utbyte av militär spaning och underrättelseinformation mellan länderna. Det svenska flygvapnet skulle dessutom förses med bränsle och smörjoljor från USA – tillräckligt för nittio dygns krigföring. Denna nivå ansågs nödvändig för att flygvapnet skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp i väntan på stöd från Nato.

Om detta sades dock ingenting offentligt. Officiellt framställdes Tage Erlanders resa till USA fortfarande som en privat angelägenhet. Inom den socialdemokratiska regeringen var det bara en mycket begränsad krets som kände till hur nära knutet Sverige i praktiken var till Nato. Till denna krets hörde Erlander själv, försvarsministern på 1950-talet och senare utrikesministern Torsten Nilsson, samt Sven Andersson, som var försvarsminister i sexton år från 1957 och ofta har beskrivits som samarbetets främste arkitekt. Dit hörde också Olof Palme, som hösten 1953 blev Erlanders närmaste medarbetare och senare, 1969, efterträdde honom som både partiordförande och statsminister.

Utåt framhöll Palme konsekvent neutralitetspolitiken som det främsta värnet för Sveriges oberoende.

Statsministern i underrättelsestrukturen

Som regeringschef stod Palme i centrum av rapportflödet från:

  • Militär underrättelsetjänst
  • Diplomatiska kanaler
  • Säkerhetspolisen
  • Internationella kontakter

Han var den yttersta mottagaren av underrättelser och den som bar det politiska ansvaret för hur informationen användes. Olof Palmes tidiga skolning i underrättelseanalys gjorde honom sannolikt mindre benägen att bli överraskad av säkerhetsapparatens realiteter – och mer kapabel att ifrågasätta dess slutsatser.

Olof Palme och Tage Erlander – när Sverige stod stadigt

Det går att ha många uppfattningar om Olof Palme. Men en sak är svår att bestrida; han kunde föra debatt på ett sätt som nästan saknar motsvarighet i modern svensk politik. Han var påläst, retoriskt skarp och fullständigt orädd. I riksdagens talarstol kunde han dissekera motståndarnas argument med kirurgisk precision och samtidigt bära fram en vision om Sverige som sträckte sig långt bortom den dagspolitiska horisonten. Under hans tid – och under hans företrädare Tage Erlander – var Sverige på många avgörande sätt ett helt annat land än idag. Det var ett land som tog sitt försvar på yttersta allvar. Sverige hade ett av världens mest avancerade flygvapen i förhållande till sin storlek. Stridsflygplan utvecklades och producerades på hemmaplan, tekniskt självständigt men med strategiskt samarbete västerut. Draken och Viggen var inte bara symboler för teknisk kompetens utan uttryck för en politisk vilja: Sverige skulle kunna försvara sig självt. Neutraliteten var officiell, men den vilade på styrka och realpolitik, inte på önsketänkande.

Det militära försvaret var en del av något större – totalförsvaret. Mobiliseringssystemet kunde sätta upp omkring 800 000 man i krigsorganisation. Armé, flygvapen, marin, civilförsvar, beredskapslager och skyddsrum var delar av en sammanhängande struktur. Samhället var byggt för att klara kris och krig. Idag talar vi om helt andra siffror. Skillnaden är dramatisk, inte bara i antal utan i mentalitet.

Samtidigt var Sverige ett land präglat av ett starkt samhällskontrakt. Invandringen var begränsad i volym och de som kom förväntades bli en del av samhället genom arbete, språk och anpassning till gemensamma normer. Rättigheter och skyldigheter hörde ihop. Integration var inte ett abstrakt ideal utan en konkret förväntan. Skjutningar och sprängningar var ytterst ovanliga företeelser. Sverige betraktades som ett av världens tryggaste länder. Det betyder inte att problem saknades, men proportionerna var helt andra än idag, då vi – trots att vi inte befinner oss i krig – ser en våldsutveckling som sticker ut i europeisk jämförelse.

Skillnaden låg inte enbart i ekonomiska förutsättningar eller internationella omständigheter. Den låg också i ledarskap och riktning. Palme kunde vara ideologiskt tydlig och internationellt kontroversiell, men han var samtidigt formad av en säkerhetspolitisk realism. Under Erlander och Palme kombinerades stark statlig auktoritet med ett samhälle där tilliten var hög och sammanhållningen påtaglig. Att påminna om detta är inte att romantisera det förflutna. Det är att konstatera att Sverige en gång förmådde förena ett starkt försvar, låg kriminalitet, tydlig integration och ett levande demokratiskt samtal. Det var ett land som stod stadigt, med både ryggrad och självförtroende. Frågan är inte om vi kan vrida klockan tillbaka. Frågan är om vi drar lärdom av det som faktiskt fungerade.

Statsminister Olof Palme (S) skakar hand med sin föregångare Tage Erlander. I mitten syns Tage Erlanders fru Aina Erlander. Foto: Lennart Nygren / SvD / TT

En statsman präglad av skuggornas värld

Olof Palme var i offentligheten en ideologisk debattör och internationell moralisk röst som många lyfter fram idag. Men han var också en produkt av det kalla krigets underrättelsepräglade Sverige – formad av underrättelseanalyser, sekretess, djupa hemligheter som dolda avtal med ”väst”, och stormaktsspel. Kanske är det just i mötet mellan dessa två världar – den öppna politiken och den dolda säkerhetsstrukturen – som man finner den mest kompletta bilden av honom. Och kanske är det också därför hans liv, och hans död, fortfarande väcker frågor som sträcker sig bortom den officiella berättelsen.

Artikel om sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige under kalla kriget. Bilderna visar Sovjetunionens ambassad på Gjörwellsgatan i Stockholm och den sovjetiska handelsrepresentationen på Lidingö, vilka enligt svenska säkerhetsbedömningar fungerade som centrala baser för underrättelseverksamhet från KGB och GRU

“Källa Erik” – det hemliga underrättelsespåret i Palmemordets skugga

När man talar om de omdiskuterade spåren efter mordet på Olof Palme är det ett namn som jag anser är extra intressant och som man kan återkomma till gång på gång: ”Källa Erik”. Det här är inte namnet på en person – utan en kodbeteckning. “Källa Erik” var inom Säkerhetspolisen benämningen på material från en hemlig avlyssning av en sovjetisk diplomat i Stockholm under 1980-talet. Diplomaten var Vladimir Nezjinskij, diplomat på ryska ambassaden men i realiteten underrättelseofficer för KGB och Sovjetunionens högste chef i Sverige för delar av deras spionverksamhet, främst kring illegalister.

Det som gör materialet sprängstoff är följande uppgift:

Att man på sovjetisk sida i förväg kände till att det fanns planer på att mörda Sveriges statsminister.

Enligt vissa uppgifter ska den avlyssnade diplomaten under mordnatten, när extrasändningen kom, ha yttrat ord i stil med:

“Nu har det skett” – “Nu är han död.”

Denna uppgift har återgetts av personer som säger sig ha tagit del av avlyssningen, bland andra diplomaten och folkrättsexperten Bo Theutenberg. Det verkligt kontroversiella är inte bara innehållet – utan hanteringen av denna information. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville förhöra Säpo-personal om buggningen, stoppades det genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess. Vid det så kallade buggningsmålet 1990 begärde Säpomannen och utredaren Jan-Henrik Barrling lättnader i sekretessen för att kunna vittna. Avslag kom från regeringen strax före förhöret.

“Källa Erik” fick därmed aldrig fullt ut prövas rättsligt.

Men nu finns möjligheten att se mer om detta i SVT. Något jag aldrig trodde skulle hända. Se detta om ni kan! Där tror jag en gedigen utredning skulle kunna finna motivet, och på vems uppdrag. Men denna utredning skulle stoppas till varje pris (!) och fick absolut inte ske. Det var för känsligt. För vem kan man fråga sig? Jo. För de som gick främmande makts ärenden. Då, och än idag. Tyvärr är de svåra att komma åt. Gamla KGB-agenter skriver krönikor i stora dagstidningar i vårt land. Som Rysslands president en gång sa: En gång KGB – alltid KGB. Hur är det ens möjligt att vi blev så infiltrerade (?) ..

1963 års hemliga dokument som nämns här är kopplat till det som ibland kallas “det dubbla säkerhetssystemet” i Sverige under kalla kriget, vilket var avgörande för svensk säkerhetspolitik

Från ”Agenten och mörkläggningen”:

På 1980-talet undersökte Säpoagenten Jan-Henrik Barrling mordet på statsminister Olof Palme. Efter att ha blivit involverad i en politisk skandal med kopplingar till Sveriges justitieminister, den så kallade Ebbe Carlsson-affären, fick han sparken från Säpo. Han beskylldes även för att ha gått bakom ryggen på åklagarna. Under alla år har Jan-Henrik Barrling varit bunden av tystnadsplikt. Han berättar nu för första gången om sitt arbete med Palmemordet och om en ännu i dag hemligstämplad avlyssning av en sovjetisk diplomat och spion.

https://www.svtplay.se/video/ep3XVaz/agenten-och-morklaggningen

Läs även Jägarchefens utmärkta redogörelse om ”källa Erik”:

https://jagarchefen.blogspot.com/2020/09/kalla-erik-och-den-frammande.html

”Moscow’s most effective allies in Western Europe are not the Communist Parties but self-styled Social Democrats who have betrayed the original tenets of social democracy.”

Från en CIA-analys av Socialistinternationalens hållning till Polen efter att krigstillstånd infördes i Polen i december 1981 mot fackföreningsrörelsen Solidaritet.

Under veckorna före mordet rapporterades det att sovjetiska underrättelsekanaler gick på högvarv, som om något var i rörelse. Inom delar av den svenska underrättelsemiljön fanns en oro och en känsla av att något var på väg att hända, även om ingen kunde säga exakt vad. Efter mordet – och särskilt efter begravningen – tycks denna aktivitet plötsligt ha klingat av och återgått till mer normala nivåer.

Kontrollerade Palme om han var skuggad?

En liten detalj från mordkvällen jag tänkt på. På vägen söderut längs Sveavägen går makarna Palme över gatan och stannar en kort stund vid ett skyltfönster. Om någon passerande förbi såg det säkert helt vardagligt ut – ett par som stannar till och tittar i ett skyltfönster. Men ett skyltfönster kan också fungera som en spegel. Ett sätt att utan att vända sig om kontrollera vad som finns bakom en. Olof Palme hade levt större delen av sitt politiska liv i ett säkerhetspolitiskt landskap där sådana saker säkert inte var främmande. Misstänkte han att han kunde vara skuggad? Kastade han en snabb blick bakåt genom glasets spegelbild för att se om någon följde efter honom? Det vet vi inte. Men den där korta stunden vid skyltfönstret är en detalj som i efterhand väcker frågor.

Sveriges Nattradio mordnatten

”Ni lyssnar till Sveriges Nattradio, klockan är tio minuter över ett, och vi har – vi bryter sändningarna här, vi har nämligen en extra nyhetssändning från Ekoredaktionen”

Inrikesreportern Jan Ström läste sedan upp följande meddelande:

”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit. Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timme sedan. Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.”

Drömmen om Sverige krossades den natten. Tillintetgjord av en kula i kalibern Winchester-Western .357 Magnum (Metal Piercing). Kvar fanns bara ett land i chock – och en död statsminister, skjuten på öppen gata i Stockholm. I vad som sades vara världens säkraste stad i världens säkraste land. Inte längre.

Mitt minne från dagen efter mordet på vår statsminister

I Säterud, Gunnarskog, morgonen den 1 mars 1986 – dagen efter mordet – för 40 år sedan och nästan fyrtio mil från huvudstaden, vaknade jag som åttaåring till en morgon som först verkade helt vanlig. Jag satte på TV:n, som barn ofta gör på helgmorgnar. Men något var fel. Barnprogrammen var borta. I stället stod orden där, svart mot bildrutan:

”Extra Rapport – Olof Palme mördad.”

Jag förstod kanske inte riktigt vad det betydde. Orden kändes overkliga.

”Äh”, tänkte jag. ”Jag måste berätta för mamma.”

Min mamma låg och vilade i sovrummet i den andra delen av huset. Jag ropade:

”Mamma! Mamma! Det står på TV:n att de har skjutit Olof Palme!”

Från sovrummet kom svaret, nästan irriterat:

”Så får du inte säga.”

Men jag visste vad jag hade sett.

”Men kom och titta då!” ropade jag och sprang genom huset.
”Mamma, det är sant!”

Hon följde med mig tillbaka till TV:n.

När hon såg nyhetssändningen stannade hon upp. Allt förändrades i hennes ansikte.

”Men Guuud…” utbrast hon.

Hon stirrade på skärmen.

”De har skjutit Palme”, sa hon till slut, med en röst som knappt bar.

Jag minns att jag svarade:

”Vad var det jag sa?”

Då började hon gråta. Inte högt. Inte dramatiskt. Bara tyst, chockat.

”Inte i Sverige”, sa hon.

Sedan upprepade hon det, nästan viskande:

”Sådant kan inte hända i Sverige.”

Och ibland känns det som om spåren av den chocken fortfarande finns kvar. Som om något i Sverige brast den där natten. Något förändrades oåterkalleligt i Konungariket Sverige den dag då den svenska statsministern Olof Palme blev mördad.

Avslutande reflektion

Vi växte upp i ett arbetarhem. Vår pappa (och hans pappa) arbetade på sågverken och vår mamma var ”hemmamamma” efter att min bror blivit sjuk i ganska svår diabetes redan som ettåring. Vi hade inte mycket pengar men livet var ändå enkelt och ganska rakt på sak. Man visste vem som stod på ens sida. I vårt hem var det ganska självklart att det var Olof Palme, och hans föregångare Tage Erlander som företrädde människor som oss. De stod för något större än bara politik – de stod för säkerhet, arbete och en tro på att Sverige kunde vara ett land där vanliga människor hade en röst. Så såg världen ut då. Men livet går vidare och med åren kommer erfarenheter. Man lär sig mer, ser fler perspektiv och får inblick i sådant man tidigare bara hört talas om. Socialdemokraterna gick från Olof Palme och Tage Erlander – med fokus på säkerhetspolitik, ett starkt nationellt försvar och ett parti som i första hand stod på arbetarnas sida – till något helt annat i dag. Fokus flyttades från arbetarnas vardag till symbolpolitik, identitetsfrågor och projekt som ibland ligger långt ifrån människors dagliga verklighet. Från Erlanders och Palmes tydliga samhällsbygge till dagens mer osäkra politiska kurs är steget långt. Och man kan inte låta bli att undra vad Olof Palme själv hade sagt om utvecklingen. Många menar att han knappast hade känt igen sitt parti i dag och hade Olof Palme sett utvecklingen hade han förmodligen vänt sig i graven.

Mina erfarenheter från Försvarsmakten, underrättelseinhämtning och från arbete inom Polismyndigheten ger ett annat sätt att betrakta samhället och historien än man gjorde när man gick i skolan. Och från lokalpolitiken. Till det kommer en bakgrund inom idrotten, styrelseuppdrag, skytte mm – och ett starkt intresse för historia. Inte historia som ideologi eller propaganda, utan historia som verklighet. Allt detta gör att man försöker se saker för vad de är – inte genom ett filter från vänster eller från höger, utan så sakligt och verklighetsnära som möjligt…  Så nära sanningen man kan komma.

Om man spekulerar rent hypotetiskt, utan att påstå att det är bevisat, finns det några resonemang man kan lägga till. När ett mord på en statsminister sker i en miljö präglad av underrättelseverksamhet kan vissa spår vara politiskt känsliga. Under kalla kriget försökte exempelvis KGB och GRU – påverka och rekrytera kontakter i västländer. Det gällde inte bara Sverige utan i princip hela Västeuropa. Om man tänker i sådana banor skulle en känslighet kunna uppstå om ett mordspår riskerade att visa att personer i politiska eller statliga miljöer haft kontakter med främmande makt. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville höra de tidigare Säpomännen Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö om den hemliga avlyssningen, ”Källa Erik” – stoppades detta genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess och de berörda personerna fick inte redogöra för innehållet i avlyssningen. Detta väcker frågor…

Och jag tror inte att man på något sätt ska ignorera spåret som kallas ”källa Erik” om man vill veta vad som verkligen hände den 28 februari 1986…

Källförteckning (urval)

  1. Sveriges Television (SVT). Agenten och mörkläggningen. Dokumentärfilm. SVT Play, publicerad 2025. Se programmet på SVT Play https://www.svtplay.se/video/ep3XVaz/agenten-och-morklaggningen?video=visa
  2. SOU 1999:88. Granskningskommissionens betänkande i anledning av mordet på statsminister Olof Palme. Stockholm: Justitiedepartementet.
  3. SOU 1987:14. Mordet på Olof Palme – Rapport från utredningen.
    Stockholm: Justitiedepartementet.
  4. Åklagarmyndigheten (2020). Beslut om nedläggning av förundersökningen gällande mordet på statsminister Olof Palme. Stockholm: Åklagarmyndigheten.
  5. Riksdagens handlingar (1989–1990). Dokumentation kring det s.k. buggningsmålet och sekretessfrågor kopplade till Säpos underrättelsematerial.
  6. Riksarkivet. Material ur Palmeutredningens arkiv (PU).
  7. Säkerhetspolisens arkiv. Handlingar rörande sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige under kalla kriget.
  8. UD:s arkiv (Utrikesdepartementet). Dokument rörande diplomatiska kontakter och säkerhetspolitiska bedömningar under 1980-talet.
  9. Jallai, Anders (2010). Spionen på FRA. Stockholm: Lind & Co.
  1. Jallai, Anders (2018). Landsförrädaren. Stockholm: Lind & Co.
  2. Theutenberg, Bo (2020). Dagbok från UD 1985–1989. Stockholm: Ekerlids Förlag.
  3. Andrew, Christopher & Gordievsky, Oleg (1990). KGB: The Inside Story. London: Hodder & Stoughton.
  4. Expressen. Artiklar om regeringsbeslut kring sekretess i Palmemålet och uppgifter om ”Källa Erik”.
  5. Inblick Magazine (5 juni 2020). Artikel om Bo Theutenbergs uppgifter rörande avlyssning av sovjetisk diplomat.
  6. ”Ingvar Carlsson och KGB-spionen Nezjinskij – vad hände?”
  7. L-O Gävert. (2023) Artikel till GûnnerskeNytt -Bordtennisspelare i Bortans IK tar Sverige in i Nato
  8. L-O Gävert (2023) Våldsvågen i Sverige och främmande makt
  9. Agrell, Wilhelm (2010). Fred och fruktan – Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918–2000. Lund: Historiska Media. (En av de mest centrala böckerna om Sveriges hemliga säkerhetssamarbete med väst.)
  10. Dalsjö, Robert (2006). Life-Line Lost: The Rise and Fall of Neutral Sweden’s Secret Reserve Option of Help from the West 1949–1969. Stockholm: Santérus Academic Press. (Den mest detaljerade forskningen om Sveriges hemliga NATO-samarbete.)
  11. Holmström, Mikael (2011). Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis. (Visar hur Sverige planerade samarbete med NATO vid ett sovjetiskt angrepp.)



Åke Wingskog släppte sin bok Mina sju varv runt jorden

Idrottsprofiler, Minnen Postad av L-OPosted on tis, december 16, 2025 22:30:09

Luciadagen blev något alldeles extra i Arvika. När Åke Wingskog släppte sin bok Mina sju varv runt jorden fylldes lokalen till bristningsgränsen på Ritz. Stolarna räckte inte till, kön var lång och många fick stå – men ingen verkade ha något emot det. Tvärtom. Det låg en stark känsla av värme, respekt och nostalgi över hela den här dagen. Totalt fanns åtta olympier på plats under dagen – aktiva, ledare och vallare – däribland Mats Wallberg, Solveig Egman-Andersson, Benny Kohlberg (OS-guld längdskidor 1984), Ronnie Adolfsson och Inge Wadman.

Ett liv i skidspåren – bokstavligt talat

Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår. 2025. Av Åke Wingskog

Under pandemin tog Åke fram sina träningsdagböcker. Alla 66. De sträcker sig från 1957 till 2022 och summerar ett helt liv i rörelse. När han räknade ihop resultatet blev siffrorna nästan svindlande: 23 678 träningstimmar och 28 162 mil. Det motsvarar sju varv runt jorden – och gav boken dess titel.

Åke Wingskog är förstås mest känd för sin långa skidkarriär. Vasaloppet 1975 blev ett av de mest omtalade loppen i svensk skidhistoria: Åke slutade tvåa, men efter osportsligt agerande från DDR-åkare betraktas han av många som den egentlige vinnaren. Men boken handlar om mer än resultatlistor. Den handlar om uthållighet, disciplin, kärleken till idrotten – och livet självt. Det är ett stycke levande idrotts- och livshistoria. Åkes liv och gärning har också en tydlig norsk dimension. Hans kärlek till Norge har följt honom genom hela livet – inte minst genom de många träningsperioderna tillsammans med det norska landslaget, där han fann både inspiration och gemenskap. Den personliga länken till Norge blev ännu starkare genom hans fantastiska fru Bjørg, som varit ett livslångt stöd och en självklar del av Åkes resa. I boken märks tydligt hur denna gemenskap, och Åkes nära band till Norge, haft stor betydelse – inte bara för skidkarriären, utan för hela hans liv.

Jag har dessutom haft den stora äran att få skriva några rader i boken och dela några händelser och minnen av Åke. När jag innan boksläppet fick chansen att läsa igenom Mina sju varv runt jorden var det som att slungas tillbaka till en annan tid – till skidspåren, träningsdagböcker, ideellt engagemang och en idrottsvärld där hjärta och heder betydde allt. Åke Wingskog har ett enormt hjärta för idrotten, men också för människorna runt omkring sig och för livet i stort. Det märks på varje sida. Boken är inte bara en berättelse om träning och tävling, utan om gemenskap, respekt och den där okuvliga viljan som bär långt bortom mållinjen. Boken är otroligt läsvärd. Jag hade väntat mig en bra bok, men möttes av något mycket större. En berättelse som berör på djupet och stannar kvar långt efter sista sidan. Det finns nästan inga ord som räcker till…

Trevlig Nostaligkväll på stadshotellet

Bokförläggaren Sten Slottner hade inte väntat sig ett sådant gensvar på boksläppet. Åke själv hade det däremot på känn berättade han för mig kvällen innan. Dagen avslutades med en nostalgikväll på Stadshotellet. På nostalgikvällen fick jag också chansen att säga några ord om Åke och berätta om en händelse som etsat sig fast i minnet – när han på ett skidläger i Långberget visade oss yngre hur de tränade förr. Det glömmer man inte i första taget.

Hade turen att sitta vid samma bord som Benny Kohlberg, en fantastiskt duktig längdskidåkare på sin tid med många imponerande prestationer bakom sig. Samtalet rörde en del klassiska ögonblick i svensk skidhistoria. Bland annat berättade Benny om Svenska Skidspelen 1978, när han – som distriktsåkare för Värmlandslaget – var först in på första sträckan på stafetten. En helt otrolig prestation, inte minst eftersom han fick starta en bit bakom alla landslagen med landslagsåkarna och hade många starka åkare att passera. Efter den dagen visste hela Skidsverige vem Benny Kohlberg från Ottebol var.

Benny är kanske mest känd för stafettguldet vid olympiska vinterspelen 1984 i Sarajevo, Jugoslavien. Där ingick Benny i vad som beskrivs som ett av de bästa lag Sverige någonsin haft i längdskidåkning: Thomas Wassberg, Benny Kohlberg, Jan Ottosson och Gunde Svan. På sin andrasträcka mötte Benny en av dåtidens allra bästa sovjetiska åkare, Aleksandr Zavjalov, silvermedaljören från 30 km i samma OS. Benny gjorde en mycket bra sträcka – och resten är svensk idrottshistoria. Benny representerade Domnarvets IF under sina sista år som elitsatsande och ett av de sista loppen var Svenska skidspelen i Falun 1988 där han åkte för Dalarnas distriktslag och körde upp laget till en andraplats på tredje sträckan. Dalarnas distriktslag slutade trea. Bara Sverige och Norges landslag var före.

Under samtalet frågade jag Benny då jag hört att pappa var med honom och tränade ibland. Benny berättade då att min pappa Rolf ofta var med och tränade tillsammans med dem, i den tuffa terrängen väster om Ottebol, där den legendariska 310-höjden ligger. Otroligt roligt att få höra. Minns att pappa (född 1937) brukade säga att han kände sig i bra form utifrån sin ålder i början av 1990-talet – och 1992 tog han också ett SM-guld i orientering för veteraner. Trots att han bommade en kontroll med tre minuter sprang han så bra att han ändå kunde vinna med tre minuter i ett mycket starkt startfält. När jag hörde Bennys berättelse föll många bitar på plats. Det är inte orimligt att just de där träningspassen, med några av landets bästa uthållighetsidrottare, byggde en grund som bar långt fram i tiden. Det var i vart fall väldigt roligt att få höra alla dessa berättelser. Både Benny Kohlberg och Åke Wingskog har varit idrottare man verkligen sett upp till här i västra Värmland – inte bara för deras resultat, utan för vilka de var som människor. Mycket eftersom min pappa talade med stor värme om dem och berättade om dem när man växte upp. Det är sådant man kan reflektera över när man blivit äldre och tänker tillbaka.

Det blev en kväll fylld av minnen och en påtaglig känsla av hur allt hänger ihop – människor, träning och historia. Precis som Åkes bok i sin helhet.

Läs mer:

Arvika Nyheter: https://www.arvikanyheter.se/2025/12/13/trangt-nar-wingskog-slappte-bok-trots-als-enormt-roligt-a2af8/

Stöd Åke Wingskogs insamling för en framtid utan ALS: https://insamling.borjesalmingstiftelse.se/fundraisers/ake-wingskogs-insamling-for-en-framtid-utan-als

L-O Gävert Blogg (2024-12-08): https://blogg.l-ogaverth.com/2024/12/08/snart-kommer-boken-om-en-varmlandsk-skidakare-med-enorm-uthallighet/

L-O Gävert Blogg (2025-03-01): https://blogg.l-ogaverth.com/2025/03/01/tva-vasaloppstvaor-fran-arvika-pa-samma-bild/



20 år av saknad, men också av kärlek och minnen

Annat, Minnen Postad av L-OPosted on tor, april 17, 2025 15:45:33
Alltid saknad, aldrig glömd

Den 12 april 2025 var det tjugo år sedan min älskade mamma gick bort. Hon var en fantastisk person och någon som alltid spred kärlek och värme. Jag skrev om henne på Instagram och delar min text här:

Idag är det 20 år sedan min älskade mamma lämnade oss. 7 305 dagar har passerat, men hon finns kvar hos mig—i varje minne, i det hon sa, och i allt det jag nu förstår att hon hade rätt om. Hon var fantastisk. Hon brydde sig verkligen, kämpade alltid för oss. Det var inte alltid lätt för henne att ta hand om oss barn—tre bröder och en syster. Jag var den yngste—och förmodligen den vildaste av oss, åtminstone under ungdomsåren. Hon hade ett tufft jobb, och vi testade hennes tålamod om och om igen. Mer vilda än tama— med eviga upptåg. Boxningsmatcherna mellan mig och min bror P-A var legendariska, och han lyckades spräcka mina ögonbryn minst tre gånger. Sex år äldre och med bättre räckvidd hade han en klar fördel. Mamma försökte ändå—hon gömde boxhandskarna för oss, rädd att vi skulle skada oss ännu mer. Men vi hittade dem, varje gång. Till slut fick hon nog och tände i pannan med dem. Det satte stopp för våra matcher, åtminstone för en stund.

Nu, när jag ser tillbaka, inser jag hur mycket av det hon sa var fyllt av visdom. Saker jag kanske avfärdade då har visat sig vara sanningar som följt mig genom livet, efter hennes bortgång. Jag önskar att jag hade lyssnat bättre, men jag tröstar mig med att jag alltid visste hur mycket hon älskade oss. Och vi älskade henne— med varje del av våra hjärtan, då och nu, alltid.

Jag minns, jag känner tacksamhet, och jag hoppas att jag på något sätt kan bära vidare det hon gav oss—styrkan, omtanken och kärleken som var kärnan i den hon var…

Luftbevakningstornet på Valfjället, Köla

Även min mamma har historiska kopplingar till andra världskriget och beredskapsåren. Hon föddes i februari 1944, under brinnande krig och en tid av osäkerhet och krigsberedskap i Sverige. Hennes pappa, endast 18 år gammal, tjänstgjorde vid flygspaningstjänsten vid Valfjället i Köla, nära där mormor bodde. Det var där deras öden flätades samman. Mormor, Eivor Varg (1927-1965), var bara 16 år när hon blev gravid, vilket vid den tiden sågs som en skandal i bygden. Min morfar, Tage, drevs bort och lämnade min mamma utan en relation till sin biologiska far. Det blev en historia av förlorade band och obesvarade frågor—en tystnad som varade i 74 år! När min mamma insjuknade i cancer växte hennes längtan efter att finna sin far. Hon påbörjade en sökning, men fick felaktig information om att han redan var avliden. Jag minns tydligt hur hon besökte en grav för en person med samma namn och sa att något kändes fel. Hon hade rätt—det var inte hans grav. Trots hennes känsla av att sanningen låg någonstans där ute, hann hon aldrig finna svaret innan hon gick bort 2005.

Det verkade som om historien skulle förbli dold, men jag kunde inte riktigt släppa tanken på att hitta honom. Efter att jag gjorde ett sök (2019) 74 år senare (!!) visade det sig att han faktiskt levde fram till 2009. Det mest gripande i denna upptäckt var att han hela tiden hade haft koll på min mamma—men han valde att inte träda fram. Frågan som alltid kommer att hänga kvar är; varför? Denna familjehistoria är en berättelse om tystnad, hemligheter och förlorade ögonblick. En reflektion över hur kriget och dess efterdyningar kan forma individers livsbanor långt efter att skotten tystnat. Och att längtan efter svar och försoning aldrig försvinner, även när tiden rinner iväg.



Militärövning

Försvarsmakten, Minnen Postad av L-OPosted on sön, december 15, 2024 22:12:15

Navigering genom mörka skogen

Deltog i en bra militärövning i Karlsborg och Skövde. Trots att man trappat ner på tjänstgöringen i Försvarsmakten är det alltid roligt att träffa vännerna på mitt gamla förband. Vissa har jag tjänstgjort med i många år och det finns många duktiga kollegor där. En gevärsskytt har till exempel vunnit nordiska mästerskapen i långhållsskytte flera gånger. Någon annan har otroligt tekniska kunskaper om olika system. Under övningen fick vi testa ny utrustning, vilket alltid är intressant. Som alltid vid all vapenhantering gäller säker vapenhantering. Alla vapen ska alltid hanteras som om de är laddade! Patron ur görs först när alla ammunitionsdetaljer är borttagna ur vapnet. Vi hade som vanligt många intressanta diskussioner, bland annat om de Arvikabor som agerade för att hjälpa norrmännen i gränsområdet under den tyska ockupationen 1940-1945. Flera av de norska motståndsmän som var i Arvika, bland annat Bjarne Holth-Larsen, var många gånger på vårt regemente (K 3) och föreläste om krigsåren. Jag har några kollegor som är väldigt intresserade av detta ämne, och tack vare olika infallsvinklar och bakgrundsresearch har vi fått bra kunskap om dessa händelser. Det är otroligt fascinerande att lära sig mer om denna del av vår historia.

Löpare i kronans tjänst. Artikel från tidningen Livhusaren 2013 av Major Henrik Beck-Friis

Fina minnen  

Minns tydligt när vi gjorde testerna inför det nya systemet (GSST), alltså tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten, som då var helt nytt. Det är längesen nu. Några tyckte nog att det fanns en del ”för gamla” i ”vårt gäng” redan då, men efter några års tjänst och några regementsmästerskap så var tonen en helt annan. Det är intressant att se närmare på inläggen i länkarna nedan och minnas tillbaka på sin bästa tid på regementet. Då man var en stark jägarsoldat som hade fysik för att sätta banrekord – trots att man var långt från toppform – och jag tror det står sig än idag. Underrättelsebataljonen på K 3 hade väldigt många vassa bland sin personal då, vilket bidrog till en hög nivå av professionalism och kamratskap. Flerfaldiga världsmästaren, VM-guldmedaljören i multisport (adventureracing) blev vad jag minns strax utanför topp 10 på regementmästerskapet på K 3. Säger det mesta om hur många som var bra då.  

Fick dessutom vara med i Militärlandslaget under några år och vann Försvarsmaktsmästerskapet samt var med och tog flera medaljer med K 3 i orienteringsstafett.

Den gemenskap och de erfarenheter vi delade skapade minnen som fortfarande är tydliga.

Länkar:

  1. ”Uppstart”. (2013). Blogg L-O Gävert. Hämtad från https://blogg.l-ogaverth.com/2013/10/22/uppstart-731/
  2. ”Seger i Woodjoggen samt Regmästare i Orientering”. (2013). Blogg L-O Gävert. Hämtad från https://blogg.l-ogaverth.com/2013/06/09/seger-i-woodjoggen-samt-regmastare-i-orientering-712/
  3. ”Brons på Försvarsmaktsmästerskapen i Orientering Budkavle”. (2013). Blogg L-O Gävert. Hämtad från https://blogg.l-ogaverth.com/2013/09/08/brons-pa-forsvarsmaktsmasterskapen-i-orientering-budkavle-726/



Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. ”Det sista vittnet”.

andra världskriget, Demokrati, Historia, Lokalhistoria, Minnen Postad av L-OPosted on ons, juni 05, 2024 15:22:47

Den 3 juni 2024 fick jag höra spännande berättelser. Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Foto: Ulla Grundel.

Under andra världskrigets mörka dagar utspelade sig gripande och intressanta händelser i Arvika.

Vår stad blev en central punkt för motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och flera hemliga nätverk etablerades. Dessa nätverk hade en stor betydelse i kampen för frihet, fred och demokrati, och deras insatser var avgörande för att stödja motståndsrörelsen i Norge. Flera familjer tog sig an den farliga uppgiften att inhysa norska motståndsmän i hemmet och blev en viktig del i kampen mot nazismen. Bland dessa hjältar fanns familjen Grundel – Signe, Robert och deras son Jan. Familjen Grundel bodde i ett avskilt hus i Rosendal, som på den tiden var utkanten av Arvika, och engagerade sig helhjärtat i det norska motståndet. 

Robert Grundel hade tidigare hjälpt flyktingar under inbördeskriget i Finland. När Norge drabbades av den tyska invasionen den 9 april 1940, stod familjen Grundel inför ett nytt uppdrag. Robert fick en förfrågan om att bli en länk i kommunikationskedjan mellan Sverige och Norge. Hemma hos familjen Grundel fanns en gammal moraklocka som nu fick en hemlig funktion – att dölja viktiga meddelanden och brev. Det tog dock inte länge innan den förste norska flyktingen anlände till Grundels. Brevsmugglingen hade blivit människosmuggling. Signe, med norska rötter och släktingar kvar i det ockuperade Norge, kände en djup personlig drivkraft att bidra till motståndet. Men att hjälpa de norska bröderna och systrarna var inte bara en olaglig handling, utan också något som krävde stor försiktighet och list. Nazister och tysksympatisörer fanns hela tiden med som ett ständigt hot – även i Arvika.

Signe och Robert Grundel visar moraklockan som under kriget användes för att gömma kurirpost, brev och hemliga meddelanden etc.

Saborg/Osvaldgruppen

De norska motståndsmän som kom till Grundels motståndscentral var inriktade på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Många av de som fick mat och husrum hos Grundels tillhörde nämligen Saborg (Sabotageorganisationen), eller som gruppen också kallades i Norge – Osvaldgruppen – som är ett mer känt namn på gruppen efter ledaren med täcknamnet ”Osvald”, Asbjørn Sunde.  Verksamheten var särskilt aktiv mellan åren 1941 och 1944, där de utförde en rad djärva operationer som syftade till att försvaga tyskarnas kontroll och stärka motståndskampen. Osvaldgruppen blev en tid själva symbolen för det aktiva motståndet i Norge och visade på förmågan att organisera sig och agera mot en övermäktig fiende. Deras insatser bidrog inte bara till konkreta militära framgångar utan också till att hålla hoppet och motståndsviljan vid liv.

Jan Grundels värdefulla insatser i ung ålder

Sonen i familjen, Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. När jag hälsade på honom berättade han också om en gång då han fick ge sig ut för att spana på en misstänkt Gestapo-man som närmades sig bostaden. Jan smög ut för att kontrollera och inne i huset stod de norska sabotörerna med vapnen redo.

Wollweberligan och Osvaldgruppen

En speciell man som gömde sig hos Grundels efter krigsutbrottet i Norge var den tyska kommunisten Ernst Wollweber. Mellan 1936 och 1941 var han den ledande organisatören för den så kallade Wollweber-organisationen, en antifascistisk sabotageorganisation grundad av NKVD. Organisationen utförde bland annat bombdåd mot fartyg från länder som understödde rebellsidan i det spanska inbördeskriget. Wollweber och hans folk var eftersökta av Gestapo i många år. Men Hitler och hans bundsförvanter lyckades inte få tag i ärkefienden, fast de sökte över hela världen. Jan Grundel kom tydligt ihåg hur Wollweber sjöng sången; ”den lille trumpetaren” (Der kleine Trompeter) för honom, när han skulle sova. Vid en resa greps Ernst Wollweber på tågperrongen i Ottebol (den 18 maj 1940) och satt därför i svenskt fängelse större delen av kriget. Efter gripandet blev Wollweber först förhörd i Charlottenberg av landsfiskalen Erik Hjärpe. Både Tyskland och Sovjetunionen ville sen få Wollweber utlämnad. Sovjets krav på utlämning var en ren taktisk åtgärd för att inte Sverige skulle kunna lämna ut Wollweber till Tyskland. När Wollweber släpptes tog han sig till Sovjetunionen (15/11 – 1944). Efter andra världskrigets slut återvände Wollweber till Tyskland och den sovjetiska ockupationszonen. Där gick han med i det nybildade SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och fick snabbt en ledande ställning inom partiet. Han blev chef för Stasi (Östtysklands säkerhetstjänst) efter att Wilhelm Zaisser avsattes den 17 juni 1953. Ernst Wollweber innehade posten fram till 1957.

Osvaldgruppen anses vara Wollweber-organisationens mest framgångsrika sabotagegrupp och en av de främsta sabotagegrupperna som existerade i Norge under kriget och de hade en helt avgörande roll i kampen för ett fritt Norge. I åren 1941–44 genomförde organisationen runt 110 aktioner mot ockupationsmakten, och var därmed tillsammans Kompani Linge den dominerade sabotageorganisationen i Norge. De angrep främst industrier, järnvägar och tyska trupptransporter som var viktiga för tyskarnas krig. Gruppen utförde också en rad likvideringar, ofta på uppdrag av Milorg. Osvaldgruppen samarbetade med Milorg, 2A samt SOE och blev ofta kommenderade att utföra mycket riskfyllda uppdrag som de andra motståndsgrupperna undvek. 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Trots sina uppoffringar fick Osvald-sabotörerna inget officiellt erkännande efter kriget, inga medaljer och knappt något omnämnande alls. Det var inte förrän 2013 som Osvaldgruppens insatser erkändes offentligt av den norska staten genom den dåvarande försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Där tror jag svaret finns varför inte Grundels motståndscentral på Rosendal varit lika välkänd som Sveders i Arvika. Medan de motståndsmän som använde SOE-kurirlinjen genom Arvika och Östen Nilsson och Helmer Sveder blev dekorerade och betraktades som hjältar efter kriget så försökte man i Norge hålla nere värdet av de kommunistiska motståndsgruppernas insatser under kriget.

”Osvald”, ockupationens hårdaste krigare?

Ledare för Osvaldgruppen i Norge var Asbjørn Sunde, med täcknamnet ”Osvald”, eller ”Osvald Pettersen”. Sunde var kanske den allra främste och mest aktive av motståndskämparna i Norge. Sunde hade en bakgrund som sjöman. Som frivillig soldat i inbördeskriget i Spanien 1937–38 lärde sig Sunde att hantera sprängämnen och likvidera människor. Sunde hade redan vid denna tid kommit i kontakt med Wollwebers sabotagegrupp. Wollweber befann sig i Oslo den 9 april 1940 med sin fru, norskan Ragnhild Wiik. Genom att Sunde och Wollweber med flera spred omfattande rykten om att Oslo skulle bombas av engelsmännen för att stoppa tyskarna den 10 april skapades så mycket förvirring och kaos (den s.k. panikdagen) att de lyckades få Wollweber över till Sverige. Kaoset skapade också möjlighet för bättre mobilisering av det norska motståndet. Den 18 maj 1940 arresterades Sunde i Charlottenberg när han är på väg tillbaka till Norge men klarar att rymma (samma dag som Wollweber arresterades i Ottebol).

Sunde deltog själv i flera av de mest uppmärksammade likvidationerna under kriget. Uppdragen kunde komma från Milorgs säkerhetstjänst. Vintern 1943 hade Gestapo ringat in Gunnar Sønsteby (SOE) (Sønsteby blev Norges mest dekorerade medborgare efter kriget), och Sverre Ellingsen (2A/SOE) med hjälp av agenten ”Monsen” – Finn Roald Andersen. Asbjørn Sunde kallades in för att hantera situationen. Kort därefter likviderades Andersen och en person till i en lägenhet på Løvenskioldsgate i Oslo av Sunde och Johan Peter Bruun i Osvaldgruppen. Ellingsen och Sønsteby kom undan och flyr över till Sverige. Bruun arresterades av tyska säkerhetspolisen påsken 1943, blev dömd till döden och avrättades i Trandumskogen den 2 mars 1944.

”Våre beste menn var de, våre tapreste og edleste menn, fylt av en idealitet som bare døden kunne berøve dem. Minnet om dem skal leve så lenge det finnes takknemlighet og rettferdighetssans i dette land.”

Skrev Asbjørn Sunde (1909-1985) om sina fallna krigskamrater i minnesboken ”Menn i mørket..” 

”Asbjørn Sundes organisasjon (var) i tre år – fra sommeren 1941 til sommeren 1944 – den eneste organisasjon av betydning i Norge som drev systematisk sabotasje i hjemlig regi.”

Terje Halvorsens efterord till nyutgåvan av Asbjørn Sundes bok ”Menn i mørket” (1987).

”Jeg husker dette møtet med Osvald […] Det var første gang vi traff han. Det var en slik kar som virkelig fikk det til å gå kaldt nedover ryggen på en. Han virket meget uhyggelig […] oppførte seg i det hele som en født leder, hvilket han også var, hard leder. Vi fikk Osvald under kontroll, han gled inn i dette arrangementet […] det var aldri nei i hans munn, aldri frykt.”

Sverre Ellingsen i en intervju med Ulstein (grensetrafikken) 24.11.70, NHM.

Sunde blev dömd för spioneri 1954, men enligt en del insatta i ärendet var det snarare en rättsskandal. Høesteretts-advokat Knut Blom sa så här om Sunde: ”Den tid kan komme igjen da Norge trenger menn av Asbjørn Sundes støpning”. Dessa ord sas alltså av en tidigare Hjemmefrontledare och Stay Behind-officer.

För den som vill höra mer om Sunde och Osvaldgruppen finns Historiepodden WW2:

https://poddtoppen.se/podcast/1550681733/historiepodden-ww2/osvald-gruppen

Robert Grundel Foto: Privat
Signe Grundel Foto: Privat
Grundels motståndscentral på Rosendal.

Om någon vill läsa mer om denna spännande del av Arvikas historia, finns en motion om Grundels motståndscentral i Rosendal som lämnats till kommunfullmäktige i Arvika. Hoppas att den blir positivt mottagen.

Länk: https://www.arvikapartiet.se/wp-content/uploads/2024/04/Motion-Grundels-motstandscentral-pa-Rosendal.pdf

Grundels motståndscentral och Sveders motståndscentral

I det historiska sammanhanget av Arvika under andra världskriget framträder två betydelsefulla motståndscentraler: Grundels i Rosendal och Sveders på Kyrkogatan. Båda spelade viktiga roller, men deras funktioner skiljer sig åt. Jag har fått frågan om skillnaden mellan dessa båda motståndscentraler. Ska försöka förklara kort hur jag ser på det efter vad jag fått fram i mina efterforskningar.

Sveders är den mest kända motståndscentralen i Arvika – där herrarna Helmer Sveder och Östen Nilsson höll till. Deras arbete som underrättelseenhet var av ovärderlig betydelse; de förmedlade viktig information från Norge till Special Operations Executive (SOE) och den brittiska exilregeringen i London, samt i omvänd riktning. Deras arbete bidrog till att organisera insatserna med allierade krafter och bidra till motståndet mot ockupationsmakten i Norge. Man kan säga att Sveders och den kurirlinjen var mest inriktad på förbereldelser för motstånd och underrättelser. Jag har tidigare kallat den mer eller mindre en underrättelseavdelning, och det är nog rätt om man ska kategorisera.

Grundels motståndscentral och de många motståndsmän som vistades hos dem var mer inriktade på rena sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten och stod heller inte under Milorg eller SOEs ledning. ”Hjemmefronten” som hade starkt inflytande på Sveders motståndscentral menade istället att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. ”Hjemmefronten” var alltså emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation helt enkelt använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage (!). När exempelvis arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten av ”proffssabotörerna” i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var därför väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland. Med tanke på antalet sabotörer, den primitiva utrustningen och framför allt de ytterst svåra förhållandena som Osvaldgruppen/Saborg arbetade under – som pionjärer i det inhemska sabotagekriget mot de tyska ockupanterna – rör det sig utan tvekan om en imponerande stor mängd aktioner de utförde. Grundels motståndscentral var också en propagandacentral där mängder av propaganda som skulle försvaga den tyska ockupationsmakten fördes över gränsen.

Det väcker intresse att observera att kurirlinjerna för dessa två motståndscentralerna i Arvika nästan löpte parallellt med varandra. Speciellt vid Håvildsrud, där deras respektive gränsövergångspunkter var placerade endast några hundra meter från varandra. Det kan ha funnits möjligen någon form av samarbete mellan motståndsgrupperna. Deras geografiska närhet till varandra kan i vart fall ha underlättat en snabb och effektiv kommunikation, vilket var avgörande för framgången med deras operationer.

En slutsats man kan dra är i vart fall att de båda motsåndscentralerna även utan ett aktivt samarbete kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt. Deras gemensamma mål var frihet och säkerhet för regionen, och deras insatser lämnar ett outplånligt avtryck i Arvikas och hela Sveriges motståndshistoria.

Från SÄK-arkivet

Tungt ekonomsikt för Grundels

Signe fick dra ett tungt lass, kurirerna och motståndsmännen behövde mat, förnödenheter
och vatten som de ibland tog med sig över gränsen. Vid den här tiden fanns inget rinnande vatten i huset utan vatten fick de hämta en bit bort, vid Bergsgatan. Det kunde hända att ”sabotörsgrupper” med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Gästerna hade oftast inga pengar. Signe och Robert var enkla människor som inte hade det så gott ställt, men de hade fått lov till att hämta matvaror av Holger Andersson vid Karl Anderssons Livs på Fallängsvägen, för att betala senare. Holger ställde aldrig några frågor, och utan hans hjälp skulle verksamheten inte ha varit möjlig. Skulderna fick återbetalas när det fanns möjlighet, och Signe betalade av på dessa skulder ända tills hon gick bort 1974. Trots alla ansträngningar och risker som familjen utsatte sig för under krigsåren, fick de aldrig någon ekonomisk hjälp från Norge. Jag är övertygad om att det berodde på att de sabotörer som nyttjade Grundels skydd inte skulle få någon uppmärksamhet i Norge för deras insatser under kriget. Sannslöst när man tänker på det.

Utdrag från Ulla Grundels uppsats: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.

Hirdens dagbok gömdes på vinden i Arvika

Vid ett tillfälle lyckades en norsk motståndsman, vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo, stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Denna värdefulla dokumentation fördes sedan över gränsen till Sverige efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stulit dagboken tvingades skjuta för att komma undan. Dagboken/liggaren gömdes sedan på vinden hos familjen Grundel i Arvika, hämtades efter kriget av representanter från den norska regeringen och tjänade som bevismaterial i processen/rättegångarna mot de norska nazisterna och landsförrädarna. Bevis som samlats av motståndsrörelsen, inklusive dagböcker och andra dokument, var avgörande för att styrka åklagarens fall mot de anklagade. En mycket viktig handling och ett verkligt kap framhöll Jan Grundel när jag var hemma hos honom.

Sprängmedel

Hos Grundel förvarades militärt sprängmedel. En gång fick familjen in 70 kg trotyl, som några norska motståndsmän/sabotörer kommit dragandes med. Något av sprängmedlet som förvarades hos familjen smugglades senare över gränsen till Norge och en del av det sägs ska ha kommit till bruk vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, vid sprängningen av Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark. Detta för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). Sprängmedel användes också till att spränga den färja över Tinnsjøn som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland. Färjan sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid, som även deltagit i tungvattenaktionen. Jan berättade att han som barn såg när motståndsmännen/sabotörerna förberedde sprängladdningar och dynamit i köket hemma hos Grundels. En av ”bombmakarna” var Sverre Emanuel Steen (1918-1944). Sabotörerna i Saborg/Osvaldgruppen var skickliga i att använda dessa och andra metoder för att skapa förödelse för fienden, ofta genom att rikta in sig på infrastruktur som järnvägar. En viktig del av krigsföringen som bidrog till de allierades slutliga seger.

Statspolisen genomför en gryningsrädd mot Grundels

Familjen Grundel stod inför allt större utmaningar när den illegala verksamheten växte. Flyktingar, motståndsmän och sabotörer kom och gick ständigt. Den 4 juni 1944 hände det som inte fick hända. Statspolisen slog till och genomförde en gryningsräd hos familjen Grundel. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statspolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till säkerhetspolisen. Ordern var utfärdad av polisintendent Martin Lundqvist i Stockholm och landsfogde Anders Holmström i Karlstad. Statspolisen hade varit Grundels på spåren sedan 1942 då de genom efterforskningar, och övervakning fått tag i upplysningar om en person som kallade sig ”Sven”, och de misstänkte att verksamheten avsåg kurirer som färdades illegalt mellan Sverige och Norge. Lokalpolisen i Arvika hade inte fått någon information om insatsen från statspolisen då de var rädda att Arvikapolisen skulle varna Grundels. Husrannsakan med förhör följde, men Statspolisen hittade – som tur var – inte hirdens dagbok/liggare som låg gömd under några plankor på vinden. De hittade dock ransoneringskort som tillhörde flera av Osvaldgruppens medlemmar. Även Ragnar Sollie (ledare för Pellegruppen, en framgångsrik sabotagegrupp i Norge i slutet av andra världskriget) ransoneringskort upphittades under husrannsakan. Man hittade också två väskor med stora mängder propaganda på norska och tyska, ex. uppmaningar till tyska soldater att desertera till Sverige, kartor över gränsområdena, täckadresser med norska förbindelser mm. Makarna Grundel häktades och togs med Karlstad, och därefter till Kronoberg i Stockholm där förhören fortsatte under tre veckor. Sonen Jan var förtvivlad när hans mor och far hämtades av statspolisen. Efter förhören klarades ut att ”Sven” var det täcknamn som Robert hade använt i den illegala verksamheten.

Signe och Robert Grundel klarade sig undan med böter på 450 kronor, (ca 12 000 i dagens penningvärde) för att ha ”ha hyst utlänning utan att göra anmälan därom”. När människorna i Arvika fick höra talas om detta gjorde de en insamling för att betala böterna. När Signe kom tillbaka hem till Arvika efter tre veckor i häktet på Kronoberg försökte hon smyga på bakgator hem till Rosendal då hon var rädd för vad folket i Arvika skulle tycka om det som hänt. Signe försökte hålla sig undan från folk men hamnade till sin förtvivlan mitt i en större skara människor som kommit ut från en föreställning. När de fick syn på Signe stannande de och ropade ”HURRA!”.

Familjen Grundels historia är en viktig del av berättelsen om mod, uppoffring och motstånd mot tyranni under andra världskriget och deras handlingar under denna mörka tid i historien är en påminnelse om att mod och beslutsamhet kan göra en stor skillnad – även under de mest utmanande omständigheterna. Familjens hem på Rosendal hade en mycket stor betydelse för den norska motståndsrörelsen under ockupationstiden. Arvika kommun borde därför ordna en minnesplakett vid den här historiska platsen för att uppmärksamma denna viktiga del av historien som utspelade sig i utkanten av Arvika under andra
världskriget.

Från Arvika Nyheter fredagen den 6 april 1990

INTRESSANTA FAKTA:

  • Asbjørn “Osvald” Sunde var ledare för Saborg (Osvaldgruppen), som var den norska delen av Wolllweberorganisationen, från 1938–1944.
  • Sabotageorganisationen grundades på initiativ av den tyska kommunisten Ernst Wollweber runt 1936. Gruppen blev också känd som ” Wollweberligan”.
  • Ursprungligen kallades organisationen Sabotageorganisationen, Saborg eller bara Sab.
  • Många av gruppens medlemmar, som de flesta var vanliga arbetare, fick skydd och husrum hos familjen Grundel i Rosendal, Arvika (Sven, var det täcknamn som användes i den illegala verksamheten) 1941–1944.
  • Osvaldgruppen låg bakom cirka 110 sabotageaktioner.
  • Osvaldgruppen hade de största förlusterna av alla motståndsgrupper i Norge under kriget. Totalt miste 35 medlemmar livet. Flera andra blev torterade och hamnade på Grini fångläger eller andra läger.
  • Robert Grundel ska ha tillerkänts Haakon VII:s Frihetsmedalj. Medaljen tilldelas norsk eller utländsk militär och civila som tjänat Norge på ett förtjänstfullt sätt under krig. Den instiftades den 18 maj 1945. Robert valde att tacka nej till denna ärofyllda utmärkelse. Varken han eller hans fru, Signe gjorde detta för att få medalj.
  • Den 17 april 1943 eliminerades angivare som var på spåret och jagade efter Gunnar «Kjakan» Sønsteby, efter kriget Norges mest dekorerade medborgare. Milorg anlitade ”Osvaldgruppen”, och kommunisten Asbjørn Sunde, utförde ännu en likvidering åt Milorg som därmed sannolikt räddade livet på Sønsteby.
  • I det politiska klimat som utspelade sig under det kalla kriget fick den kommunistledda motståndskampen lite kredit. Fördömandet av kommunisterna i Norge nådde en topp 1954, då Osvaldsgruppens ledare Asbjørn Sunde anklagades för förräderi och spioneri och dömdes till åtta års fängelse.
  • Den 30 maj 1995 restes ett minnesmärke i Oslo av Landsorganisasjonen över Osvaldgruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.
  • 2013 hedrades alla medlemmar i Osvaldgruppen officiellt med utmärkelser av försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen för deras insatser för Norge under kriget. Ledaren Asbjørn Sunde hade då dött, men fyra av gruppens medlemmar levde fortfarande. ” Dere var sabotørene og soldatene i mørke, som forble i mørke. I dag beklager vi at mange av dere ble mistenkeliggjort og underkjent”, sa Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen i sitt tal. Enligt Strøm-Erichsen genomförde gruppen inte bara de flesta, utan också de mest effektiva sabotageaktionerna i Norge under kriget. ” Vår nære allierte ble plutselig vår bitre fiende da Hitler-Tyskland var beseiret. Derfor kunne en mann som Asbjørn Sunde gå fra å være krigshelt i det ene øyeblikket til å bli stemplet som forræder i det neste. Derfor ble dere stille. Derfor forble dere i mørke”, sa försvarsministern. Hon framhävde medlemmarnas personliga egenskaper som avgörande för resultaten de uppnådde. ”Det dere gjorde den gangen, må og skal fram i lyset. Dere er ikke lenger soldater i mørke. Dere er krigsveteraner med en lysende innsats”, sa Strøm-Erichsen.

För mer information om Osvaldgruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942” (aktionen omnämnd tillsammans med Arvika i ett av de bifogade dokumenten): https://youtu.be/BHIAXnwGh_w?si=WF8V6XAfgKJRkhNh

För mer information om Pellegruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Pelle-gruppa, Norges største skips-sabotasje 1944” (ledaren i Pellegruppen Ragnar Sollie fick skydd och boende hemma hos familjen Grundel sommaren 1944): https://youtu.be/WinJyp_KuAA?si=q-7QEXss5J4Gs04E

För mer information om Osvald-sabotörerna: Många norska motståndsmän som utförde sabotage mot nazisterna hedrades aldrig efter kriget. I stället blev de utstötta och övervakade av norska myndigheter: NRK Brennpunkt ” Sabotører i mørke”: https://tv.nrk.no/se?v=MDUP11000410

Slutord

Tycka vad man vill om kommunisterna i Sverige och Norge, men forskning visar att under den här tiden var de kommunistiska motståndsgrupperna de mest motiverad motståndarna mot nazismen. Många i de här motståndsgrupperna var vanliga arbetare som inte alls var intresserade av politik. De flesta av Saborg/Osvalgruppens medlemmar kom från vanliga yrken. En del var fackligt förtroendevalda och aktiva i fackföreningsrörelsen. Några var kommunister, men inte alla. Ingen av dem ställde sig först i kön när det gällde utmärkelser, uppmärksamhet i tidningar och media. De skrev inte böcker om sin insats. Under det kalla kriget glömdes de bort av allmänheten. Om någon sökte efter de här grupperna och deras insatser i skolböckerna i Norge hittade de nästan ingenting. Men Osvaldgruppen förlorade mest medlemmar av alla motståndsgrupper i Norge och fick utföra de mest riskabla och smutsigaste uppdragen åt de andra motståndsgrupperna.

Robert Grundel (född 3 juni 1898) var en mycket intressant och engagerad profil i Arvikas historia. Han blev kommunist som ung när en myndighetsperson (fattigvårdsnämnd) hade sagt till hans mor att gå på gatan och sälja sig; ”för hon såg ju bra ut”, när de inte hade några pengar. Han var med och bildade SKP 1917 det svenska kommunistpartiet, som ursprungligen hette Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som en utbrytning ur det dåvarande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Redan i juli 1927 förutsåg han vad som kunde hända då han höll ett anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 18 (MIAF18) i Arvika om ”fascist- och krigsfaran.” Han beskrev fascismens uppkomst ur de förlorande länderna i första världskriget, som ett resultat av den stora arbetslösheten efter krigsindustriernas förfall och lyfter i synnerhet de italienska fascisternas roll som strejkbrytare. Vidare beskrev han svenska organisationer som Samhällshjälpen, en organisation som förmedlade strejkbrytare, som fascister. Han beskrev också hur fascister bearbetar långtidsarbetslösa och infiltrera militären. Robert hade under 1930-talet en del ”illegala” kontakter genom sitt engagemang i kommunistpartiet men tog senare ansvar för detta ”misstag” och gjorde rätt för sig. Det var också de här tidigare kontakterna han hade som gjorde att han hade mycket att bidra med och kunde hjälpa de norska sabotörerna i Saborg när kriget i Norge bröt ut. När Sovjet under kalla kriget sedan verkligen tog kommandot över kommunistpartier i Europa valde Grundels att lämna kommunistpartiet (SKP) (1949) på Roberts initiativ, och Robert uttryckte även att kommunistparitet inte hade ett existensberättigande inom svensk politik på grund av att de styrdes från Moskva och inte arbetade för Sveriges intressen.

Jan Grundels berättelse om en norsk motståndsman som upprepade gånger besökte dem under kriget gjorde ett starkt intryck på mig. Även för Jan, över 80 år senare, kvarstod känslorna. Han kunde inte erinra sig mannens namn, men minns honom som väldigt stor och stark. Mannen brukade lyfta upp Jan i sin hand, upp och ner, som en del av sin träning, vilket fick Jan att känna en stor samhörighet med honom. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut avslöjades det tragiska beskedet att han inte skulle återvända; tyskarna hade tagit hans liv.

Vill uttrycka min stora tacksamhet till Grundel-familjen för deras beundrandsvärda insatser under kriget, samt för den öppenhet och värme de i nutid har visat mig när jag berättade att jag ville skriva en motion om familjens insatser. Ett särskilt tack till Jan, samt syskonen Lotta, Maria och Ulla.

Källförteckning / Referenser

  1. Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010).
  2. Säkerhetstjänstens arkiv: ca 700 dokument.
  3. Ulla Grundel: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
  4. Samtal med Lotta, Maria, Ulla och Jan Grundel (det sista vittnet).
  5. Lars Borgersrud: ”Wollweber-organisasjonen i Norge” Doktorsavhandling i historia vid Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Oslo 1995.
  6. Osvaldgruppen – Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Osvaldgruppen
  7. Expressen: ”Hitlers ärkefiende greps på perrong i Värmland”. https://www.expressen.se/gt/hitlers-arkefiende-greps-pa-perrong-i-varmland/
  8. Festningsverk Militærhistorie: Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942. https://www.youtube.com/watch?v=BHIAXnwGh_w
  9. NRK – Sabotører i mørke 2013: https://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/2010/MDUP11000410/avspiller
  10. Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel


Morsdagstur i Glaskogen

Minnen, Natur, Skogsliv Postad av L-OPosted on tor, maj 30, 2024 12:01:47

På kvällen inför mors dag den sista söndagen i maj åkte familjen till Glaskogen. Glaskogen är Värmlands största friluftsreservat, (det är bara små delar av området som är ett ”riktigt” naturreservat) och är ett fantastiskt område för naturupplevelser. Glaskogens landskap är kuperat med flera sjöar, inklusive de två största, Stora Gla och Övre Gla. Området är känt för sina 30 mil vandringsleder, fina kanotleder och ett rikt djur- och växtliv.

Lägerplatsen där vi slog upp det nya Hellsporttältet låg nära Dammarna, i den östra, sydöstra delen av Stora Gla. Där finns en charmig liten skärgård, som är perfekt för paddling och upptäcktsfärder. Innan vi kröp ner i våra sovsäckar bevittnade vi en vacker solnedgång. Det var magiskt när mörkret sänkte sig över skogen, och stjärnorna tittade fram på himlen. När barnen vaknade på morgonen, med ett leende som inte går att missta, vet jag att vi har gett dem något värdefullt. Inte bara tältet och naturen, utan också känslan av frihet, äventyr och kärlek.

För vi är inte bara ute i skogen – vi är hemma.

Fina minnen

På morgonen blev det en rundtur över Rödvattensberget, och där väcktes minnen till liv – minnen som hade legat gömda i hjärtat i över två decennier. Jag tänkte på en av mina älskade vänner, som vandrat vidare till nästa värld. Just på Rödvattensberget, en aprilnatt för så länge sedan, hade vi slagit upp tältet. När jag stod på samma plats, kände jag Mathias närvaro. Han är en del av bergen, av vinden, av stjärnorna och jag bär honom i hjärtat. Över 20 år har gått, men den natten på Rödvattensberget var fortfarande levande – som en stjärna som aldrig slocknar…

Mathias var inte bara en vän, han var en själsfrände som gav av sig själv med hela sitt hjärta. Saknar honom något oerhört och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Mathias hade tankar på att ta steget in i politiken före sin bortgång. Hans egenskaper och driv hade utan tvekan gjort honom till en politiker som både Arvika och Sverige skulle haft stor nytta av. Hans omsorg sträckte sig långt bortom det vanliga, och han lyste upp livet för många. Hans arbete med personer med funktionshinder vittnar om hans naturliga förmåga att förstå och stötta andra. I sin profession var han i en klass för sig, driven av en intelligens och insikt som var sällsynt.

Världen blev avsevärt kallare den dagen vi förlorade honom, men jag är övertygad om att Mathias fortfarande är med oss och vakar över oss.

En dag ska vi återförenas, min älskade vän. Tills dess, vila i frid.

#älskadebarn #morsdag #skogen #värmland #nature #helsport #minnen 🌲🌿



Före detta rektorn på Solbergagymnasiet Bengt Lund är död

Historia, Lokalhistoria, Minnen Postad av L-OPosted on lör, februari 17, 2024 23:25:19

Beng Lund var rektor på Solbergagymnasiet de åren jag gick i gymnasiet, då det fanns ett riktigt fotboll och basketgymnasium (bollgymnasium 1993-1996) i Arvika.

Bengt flyttade med sin fru Lisbeth till Arvika 1963 när han fick en tjänst som adjunkt inom matematik och fysik på Solbergagymnasiet. 1992 blev han rektor på Solbergagymnasiet och var det fram till den 23 april 1996. Klockan 11.23 samma dag förändrade hans liv totalt. Bengt blev då oprovocerat attackerad inne på rektorsexpeditionen av en skolelev som då var 20 år. Eleven skrek vid attacken och högg samtidigt en kniv i ryggen på Bengt och flydde snabbt från platsen.

20-åringen kom till Arvika med sin familj från Iran i mitten av 1980-talet. I högstadiet, på Centralskolan i Arvika blev han och två landsmän inblandade i ett bråk på skolan, de slog ner en annan elev och gick sedan in i matsalen där de hämtade knivar. Polis tillkallades, polisen kom med hundpatrull och då satte sig de tre i fönstren på matsalen med knivar mot magen på sig själva. Polisen ropade ”kom ut annars släpper vi in hundarna”.

Till slut kom de ut utan knivar och kunde gripas.

20-åringen gick om en årskurs på gymnasiet. Han var sjukskriven och borta mycket från skolan. Enligt 20-åringens klassföreståndare hade de försökt ställa upp för honom så gott de kunnat. Under ett elevvårdssamtal fick 20-åringen veta att han inte skulle erhålla något slutbetyg. På tisdag förmiddag den 23 april 1996 gick han in till rektor Bengt Lund och knivhögg honom. Bengt uppfattade det som han fått ett hårt knytnävsslag i mellangärdet, och när han vände sig om såg han 20-åringen springandes lämna lokalen. Som tur var fanns det folk i angränsande studierektorsrum. Bengt satte sig i en soffa för att berätta om 20-åringens avskedspresent, men det dröjde inte lång stund innan läraren Jörgen Wik märkte att Bengt blödde ymnigt. Jörgen var utbildad fallskärmsjägare med sjukvårdsutbildning så han lade Bengt på golvet, där det blev ytterligare en blodpöl. Ambulans larmades, Bengt blev utburen på bår och var intagen på akuten på sjukhuset i Arvika inom 10 minuter. Hustrun Lisbeth hade vid första kontakt med läkare fått vetskap om att Bengts överlevnadschanser då bedömdes till cirka 5 %.

I journalanteckningen från Kirurgkliniken kan läsas:

“Inläggning avd 10/IVA. Lampa Jon ul,AT,PH-960424. Inkommer i ambulans knivskuren i hö flank. Gift. Arb. som rektor vid Solbergaskolan. Rökare. Idag, enl medföljande lärare samt pat själv, blev han idag kl 11.20 attackerad av en elev som igår relegerades från skolan. Eleven kom bakifrån och stötte ett vasst föremål, troligen en stilett, i höger flank motsvarande axillarlinjen cirka 10-15 cm nedom axillen. Blödde uppskattningsvis 200-300 ml.”

Det visade sig att ena lungan var punkterad och levern till dels kluven i två delar. Blodflödet från levern tvingade fram en bukoperation för att tömma buken på 1,5-2 liter blod.

Solbergagymnasiet avbröt givetvis undervisningen på grund av händelsen, många var chockade, och krisgruppen på skolan sattes i arbete. Krisgruppen skapades bland annat på Bengts initiativ några månader tidigare, där han själv som rektor var ytterst ansvarig, och det var ett ödets ironi att gruppens första funktion blev att behandla ett mordförsök på krisgruppens ledare.

I förhör med polisen förnekade 20-åringen att attacken haft med betyg att göra. Han kunde överhuvudtaget inte minnas händelsen. Han anhölls och delgavs misstanke om försök till mord. En klasskompis pratade med 20-åringen under helgen och varnade honom för att han riskerade avstängning.

”Har rektorn sagt det? Då ska jag döda den djäveln!” skrek han.

Klasskompisen trodde nog inte 20-åringen skulle göra allvar av planerna då 20-åringen hade för vana att hota och trakassera elever på skolan. Eftersom även jag gick i samma klass kan jag också intyga detta. 20-åringen störde friden som ingen annan. Det var ena dagen hot om våld och död. Andra dagar köpte 20-åringen krämbullar i skolans cafeteria och gav till oss. Ett märkligt beteende som ingen sett tidigare. Allt tog en ände med förskräckelse den 23 april 1996.     

Bengt var efter händelsen fullkomligt övertygad om att det faktum att 20-åringen var född utanför Sverige hade en avgörande betydelse för handläggningen av ärendet i Arvika Tingsrätt och rättsskandalen som följde, där Bengt menade att han blev utsatt för någon slags “omvänd” rasism.

Det hölls efter händelsen ett antal förhör med elever på Solbergagymnasiet där omdömena om 20-åringen var ganska samstämmiga. Citat från förhören, där 20-åringen benämns som ”E”:

“E är fantasifull och något av en drömmare, han är misstänksam och kan lätt bli irriterad och arg. I samband härmed kan han bli hotfull och av och till hotar han att döda den som vid tillfället misshagar honom. Dessa hotelser har enbart riktat sig till klasskamraterna och ingen annan person. Den allmänna uppfattningen är att E genom dessa hotelser ville hävda sig. E:s hotelser har dock varit så vanliga att ingen i klassen reagerat nämnvärt på dom”

“Enligt rykte som cirkulerar på skolan har jag hört att E före den 23 april till någon skulle ha sagt , att han skulle göra något som skall komma att stå tidningen .Jag har ingen uppfattning om detta är sant eller ej och vet inte vem E eventuellt skulle ha sagt det till”

“Det är heller inte ovanligt att E har med sig kniv på skolan. E har vid flera tillfällen förevisat olika knivar för mig. Dock har E aldrig hotat någon med kniv.”

20 åringen hade en extrem förmåga att dupera folk och han hade vid ett antal tillfällen hotat skolkamrater och lärare, b l a sin klassföreståndare.

Bengt skrev en bok om händelsen i samverkan med författaren Andreas Slätt från Arvika.

https://www.bokus.com/bok/9789152767788/skymningstimmen-over-arvika/

Boken kunde kanske grävt ännu djupare i händelsen då det känns som det finns mer att berätta, men vet att Bengt önskade att få ut boken för att allmänheten skulle få läsa vad som hände.

Jag tipsade Andreas Slätt om att det borde skrivas en bok om händelsen och den efterföljande rättsskandalen. Det var 2019, eller möjligen början av 2020 då jag diskuterade en annan rättsskandal som också inträffade i Arvika (Kevinfallet) med Andreas. Flera omständigheter kunde faktiskt sammanliknas i de båda fallen, och det var samma åklagare även två år senare. Jag gav därför Andreas kontaktuppgifterna till Bengt. Jag hade några år dessförinnan fått en omfattande skrivelse om händelsen av Bengt där han grundligt förklarade sin syn på saken som jag också redogjorde för till Andreas. 

Jag och Bengt hade kontakt när jag fått boken i min hand och vi skulle höras efter jag hade läst ut den, men det hanns inte med – döden kom i kapp Bengt till slut. Hade Bengt haft mindre tur hade han dött vid attacken den 23 april 1996. Vid det senaste samtalet jag hade med Bengt var han väldigt nöjd med att han äntligen hade fått gett ut boken. Bengt hoppades att de som skulle läsa boken gillade den. Händelsen präglade Bengts liv och hans förhoppning var att boken kunde användas som ett prejudikat i hur det inte får gå till i en svensk domstol.

Bengt blev 84 år.

Vila i frid Bengt. Spela kort och se på fotboll i din himmel.

Länkar/Källor

Arvika Nyheter – Knivdådet märkte rektorn för livet – nu berättar han i detalj för första gången

Skymningstimmen över Arvika – Andreas Slätt • Bengt Lund – Danskband/flex | Akademibokhandeln

  • Aftonbladet: ”Rektorn höggs ner av sin elev” 1996-04-24
  • Expressen: ”Fick inget betyg – knivhögg rektorn” 1996-04-24
  • Svenska Dagbladet: ”Psykvård för knivvåld mot rektor” 1996-06-29


Summering idrottsåret 2023

Idrott, Minnen, Springskytte Postad av L-OPosted on tis, december 19, 2023 19:17:10

Kan vara dags att göra en summering/utvärdering över idrottsåret 2023. Numera då man räknar sig till motionär blir dessa analyser inte särskilt djupa och de omfattar mycket färre tävlingar.

Fotbollssäsongen 2023 är i vart fall tänkt att det blir den sista då jag är med hela tiden. Nästa år blir jag 47. Missade några matcher i början på året då jag var i väg på den stora militärövningen Aurora 2023. Sen var jag med hela säsongen förutom någon match efter jag blev mosad av en argsint älgko. Tycker det gick bra för oss i Mangskog SK och det var nästan vi tog hem seriesegern. Det var inget vi satsade på och ser man nu i efterhand så hade vi lite otur på slutet då vi fick skador på viktiga spelare. Trots detta spelade vi 1–1 mot Åmotfors som vann serien i seriefinalen med storpublik. Sen i kvalet vann vi en match och förlorade en borta mot Kil efter ett lite oturligt självmål. Men vi får vara mycket nöjda med det vi presterade under året. Stundtals spelade vi riktigt bra. Då är det roligt.

Spelade också en riktigt rolig veteran cup i Brunskog där vi nästan vann. Ett lag som inte var ”veteranlag” slog oss i finalen efter Sudden death i förlängningen efter att vi hämtat upp ett 0-4 underläge.

Sen var jag med på veteranlandskampen mellan Eda-Eidskog där vi vann. https://blogg.l-ogaverth.com/2023/09/07/eda-kommun-eidskog-kommune-5-2-veteranlandskamp-i-fotboll-2023/

Riktigt bra spel hela matchen. Fantastiskt roligt att spela med detta gäng. Roligt att se gamle målvakts-Hasse bli som pånyttfödd när han får spela fotboll igen.

Johan Peterson, stark spelare i Gunnarskogs IK

Apropå veteraner så blev man påmind om att livet är skört när tidigare Gunnarskogs IK och Arvika fotbollsspelaren Johan Petersson från Stommen i Gunnarskog gick bort i cancer. Han hade varit sjuk en tid och när cancern spred sig till bukspottkörteln (samma elände som farsan hade) visste man att det var kört. Oerhört tragiskt. Kan inte säga att jag kände Johan särskilt väl men vi hälsade alltid när vi sågs och han var en av få från Gunnarskog jag tyckte verkligen kämpade, och gav allt på fotbollsplanen. Eftersom han var typ sju år äldre än mig var det också någon man såg upp till som ungdomsspelare i Gunnarskog IK och Bortans IK. Vi möttes bland annat i div 4 när han spelade i Arvika fotboll och jag i Fiskevik 2002.

IK Arvika Fotboll och Fiskeviks IF på Solviksvallen 2002-05-16 19:00 div 4 Värmland. Matchen slutade 1-1. Minns att Johan vann det mesta på huvudet men när vi spelade efter marken gick det bättre för oss. Var en bra match. Flera har sagt att hade Johan, jag, Hans, och några till spelat i Gunnarskog samtidigt de åren som jag och Hasse spelade i Fiskevik så hade Gunnarskog gått upp i div 4. Något sådant vet man ju inte, men det fanns säkert stora möjligheter att det kunnat blivit så då för det var flera bra fotbollsspelare som var bördiga från Gunnarskog den här tiden. 

Springskytte – SM gick bra. Fick inte riktigt till det på den individuella tävlingen (5: a) men på stafetten kunde vi ta tillbaka SM-guldet till Värmland igen. Otroligt spännande sistasträcka! Vi hade marginalerna med oss kan man säga. En riktig härlig känsla och stor glädje. Lagledare-Hans fick en rejäl kram!

TVÅ SM – GULD I SPRINGSKYTTE 2023. SM-GULD i stafett (H21) och SM-GULD lagtävlan (H21).

https://www.pistolskytteforbundet.se/nyheter/sm-i-springskytte-4/

Inför SM körde jag även Häljebodaloppet som en fin genomkörare, en trevlig comeback på loppet. Fantastiskt kul men vad tuff banan är. Förstod inte hur jag, utan att pressa max, i tröskelfart tio år tidigare kunde springa ungefär 6 minuter snabbare. Då går det fort…  



Nästa »