Blog Image

ADVENTURE

Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. ”Det sista vittnet”.

Demokrati, Historia, Lokalhistoria, Minnen Posted on ons, juni 05, 2024 15:22:47

Den 3 juni 2024 fick jag höra spännande berättelser. Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod.

Under andra världskrigets mörka dagar utspelade sig gripande och intressanta händelser i Arvika.

Vår stad blev en central punkt för motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och flera hemliga nätverk etablerades. Dessa nätverk hade en stor betydelse i kampen för frihet, fred och demokrati, och deras insatser var avgörande för att stödja motståndsrörelsen i Norge. Flera familjer tog sig an den farliga uppgiften att inhysa norska motståndsmän i hemmet och blev en viktig del i kampen mot nazismen. Bland dessa hjältar fanns familjen Grundel – Signe, Robert och deras son Jan. Familjen Grundel bodde i ett avskilt hus i Rosendal, som på den tiden var utkanten av Arvika, och engagerade sig helhjärtat i det norska motståndet. 

Robert Grundel hade tidigare hjälpt flyktingar under inbördeskriget i Finland. När Norge drabbades av den tyska invasionen den i april 1940, stod familjen Grundel inför ett nytt uppdrag. Robert fick en förfrågan om att bli en länk i kommunikationskedjan mellan Sverige och Norge. Hemma hos familjen Grundel fanns en gammal moraklocka som nu fick en hemlig funktion – att dölja viktiga meddelanden och brev. Det tog dock inte länge innan den förste norska flyktingen anlände till Grundels. Brevsmugglingen hade blivit människosmuggling. Signe, med norska rötter och släktingar kvar i det ockuperade Norge, kände en djup personlig drivkraft att bidra till motståndet. Men att hjälpa de norska bröderna och systrarna var inte bara en olaglig handling, utan också något som krävde stor försiktighet och list. Nazister och tysksympatisörer fanns hela tiden med som ett ständigt hot – även i Arvika.

Signe och Robert Grundel visar moraklockan som under kriget användes för att gömma kurirpost, brev och hemliga meddelanden etc.

Saborg/Osvaldgruppen

De norska motståndsmän som kom till Grundels motståndscentral var inriktade på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Många av de som fick mat och husrum hos Grundels tillhörde nämligen Saborg (Sabotageorganisationen), eller som gruppen också kallades i Norge – Osvaldgruppen – som är ett mer känt namn på gruppen efter ledaren med täcknamnet ”Osvald”, Asbjørn Sunde.  Verksamheten var särskilt aktiv mellan åren 1941 och 1944, där de utförde en rad djärva operationer som syftade till att försvaga tyskarnas kontroll och stärka motståndskampen. Osvaldgruppen blev en tid själva symbolen för det aktiva motståndet i Norge och visade på förmågan att organisera sig och agera mot en övermäktig fiende. Deras insatser bidrog inte bara till konkreta militära framgångar utan också till att hålla hoppet och motståndsviljan vid liv.

Jan Grundels värdefulla insatser i ung ålder

Sonen i familjen, Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. När jag hälsade på honom berättade han också om en gång då han fick ge sig ut för att spana på en misstänkt Gestapo-man som närmades sig bostaden. Jan smög ut för att kontrollera och inne i huset stod de norska sabotörerna med vapnen redo.

Wollweberligan och Osvaldgruppen

En speciell man som gömde sig hos Grundels efter krigsutbrottet i Norge var den tyska kommunisten Ernst Wollweber. Wollweber och hans folk var eftersökta av Gestapo i många år. Men Hitler och hans bundsförvanter lyckades inte få tag i ärkefienden, fast de sökte över hela världen. Jan Grundel kom tydligt ihåg hur Wollweber sjöng sången; ” den lille trumpetaren” (die kliene trumpeter) för honom, när han skulle sova. Vid en resa greps Ernst Wollweber på tågperrongen i Ottebol och satt därför i svenskt fängelse större delen av kriget. Både Tyskland och Sovjetunionen ville ha Wollweber utlämnad. Sovjets krav på utlämning var en ren taktisk åtgärd för att inte Sverige skulle kunna lämna ut Wollweber till Tyskland. När Wollweber släpptes tog han sig till Sovjetunionen. Efter andra världskrigets slut återvände Wollweber till Tyskland och den sovjetiska ockupationszonen. Där gick han med i det nybildade SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och fick snabbt en ledande ställning inom partiet. Han blev chef för Stasi (Östtysklands säkerhetstjänst) efter att Wilhelm Zaisser avsattes den 17 juni 1953. Ernst Wollweber innehade posten fram till 1957.

Osvaldgruppen anses vara Wollweber-organisationens mest framgångsrika sabotagegrupp och en av de främsta sabotagegrupperna som existerade i Norge under kriget och de hade en helt avgörande roll i kampen för ett fritt Norge. I åren 1941–44 genomförde organisationen runt 110 aktioner mot ockupationsmakten, och var därmed tillsammans Kompani Linge den dominerade sabotageorganisationen i Norge. De angrep främst industrier, järnvägar och tyska trupptransporter som var viktiga för tyskarnas krig. Gruppen utförde också en rad likvideringar, ofta på uppdrag av Milorg. Osvaldgruppen samarbetade med Milorg, 2A samt SOE och blev ofta kommenderade att utföra mycket riskfyllda uppdrag som de andra motståndsgrupperna undvek. 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Trots sina uppoffringar fick Osvald-sabotörerna inget officiellt erkännande efter kriget, inga medaljer och knappt något omnämnande alls. Det var inte förrän 2013 som Osvaldgruppens insatser erkändes offentligt av den norska staten genom den dåvarande försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Där tror jag svaret finns varför inte Grundels motståndscentral på Rosendal varit lika välkänd som Sveders i Arvika. Medan de motståndsmän som använde SOE-kurirlinjen genom Arvika och Östen Nilsson och Helmer Sveder blev dekorerade och betraktades som hjältar efter kriget så försökte man i Norge hålla nere värdet av de kommunistiska motståndsgruppernas insatser under kriget.

”Osvald”, ockupationens hårdaste krigare

Ledare för Osvaldgruppen i Norge var Asbjørn Sunde, med täcknamnet ”Osvald”, eller ”Osvald Pettersen”. Sunde var kanske den allra främste och mest aktive av motståndskämparna i Norge. Sunde hade en bakgrund som sjöman. Som frivillig soldat i inbördeskriget i Spanien 1937–38 lärde sig Sunde att hantera sprängämnen och likvidera människor. Sunde hade redan vid denna tid kommit i kontakt med Wollwebers sabotagegrupp. Wollweber befann sig i Oslo den 9 april 1940 med sin fru, norskan Ragnhild Wiik. Genom att Sunde och Wollweber med flera spred omfattande rykten om att Oslo skulle bombas av engelsmännen för att stoppa tyskarna den 10 april skapades så mycket förvirring och kaos att de lyckades få Wollweber över till Sverige. Kaoset skapade också möjlighet för bättre mobilisering av det norska motståndet.

Sunde deltog själv i flera av de mest uppmärksammade likvidationerna under kriget. Uppdragen kunde komma från Milorgs säkerhetstjänst. Vintern 1943 hade Gestapo ringat in Gunnar Sønsteby (SOE) (Sønsteby blev Norges mest dekorerade medborgare efter kriget), och Sverre Ellingsen (2A/SOE) med hjälp av agenten ”Monsen” – Finn Roald Andersen. Asbjørn Sunde kallades in för att hantera situationen. Kort därefter likviderades Andersen och en person till i en lägenhet på Løvenskioldsgate i Oslo av Sunde och Johan Peter Bruun i Osvaldgruppen. Ellingsen och Sønsteby kom undan och flyr över till Sverige. Bruun arresterades av tyska säkerhetspolisen påsken 1943, blev dömd till döden och avrättades i Trandumskogen den 2 mars 1944.

«Våre beste menn var de, våre tapreste og edleste menn, fylt av en idealitet som bare døden kunne berøve dem. Minnet om dem skal leve så lenge det finnes takknemlighet og rettferdighetssans i dette land.»

Skrev Asbjørn Sunde (1909-1985) om sina fallna krigskamrater i minnesboken ”Menn i mørket..” 

”Asbjørn Sundes organisasjon (var) i tre år – fra sommeren 1941 til sommeren 1944 – den eneste organisasjon av betydning i Norge som drev systematisk sabotasje i hjemlig regi.”

Terje Halvorsens efterord till nyutgåvan av Asbjørn Sundes bok ”Menn i mørket” (1987).

För den som vill höra mer om Sunde och Osvaldgruppen finns Historiepodden WW2:

https://poddtoppen.se/podcast/1550681733/historiepodden-ww2/osvald-gruppen

Om någon vill läsa mer om denna spännande del av Arvikas historia, finns en motion om Grundels motståndscentral i Rosendal som lämnats till kommunfullmäktige i Arvika. Hoppas att den blir positivt mottagen.

Länk: https://www.arvikapartiet.se/wp-content/uploads/2024/04/Motion-Grundels-motstandscentral-pa-Rosendal.pdf

Grundels motståndscentral och Sveders motståndscentral

I det historiska sammanhanget av Arvika under andra världskriget framträder två betydelsefulla motståndscentraler: Grundels i Rosendal och Sveders på Kyrkogatan. Båda spelade viktiga roller, men deras funktioner skiljer sig åt. Jag har fått frågan om skillnaden mellan dessa båda motståndscentraler. Ska försöka förklara kort hur jag ser på det efter vad jag fått fram i mina efterforskningar.

Sveders är den mest kända motståndscentralen i Arvika – där herrarna Helmer Sveder och Östen Nilsson höll till. Deras arbete som underrättelseenhet var av ovärderlig betydelse; de förmedlade viktig information från Norge till Special Operations Executive (SOE) och den brittiska exilregeringen i London, samt i omvänd riktning. Deras arbete bidrog till att organisera insatserna med allierade krafter och bidra till motståndet mot ockupationsmakten i Norge. Man kan säga att Sveders och den kurirlinjen var mest inriktad på förbereldelser för motstånd och underrättelser. Jag har tidigare kallat den mer eller mindre en underrättelseavdelning, och det är nog rätt om man ska kategorisera.

Grundels motståndscentral och de många motståndsmän som vistades hos dem var mer inriktade på rena sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten och stod heller inte under Milorg eller SOEs ledning. ”Hjemmefronten” som hade starkt inflytande på Sveders motståndscentral menade istället att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. ”Hjemmefronten” var alltså emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation helt enkelt använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage (!). När exempelvis arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten av ”proffssabotörerna” i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var därför väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland. Med tanke på antalet sabotörer, den primitiva utrustningen och framför allt de ytterst svåra förhållandena som Osvaldgruppen/Saborg arbetade under – som pionjärer i det inhemska sabotagekriget mot de tyska ockupanterna – rör det sig utan tvekan om en imponerande stor mängd aktioner de utförde. Grundels motståndscentral var också en propagandacentral där mängder av propaganda som skulle försvaga den tyska ockupationsmakten fördes över gränsen.

Det väcker intresse att observera att kurirlinjerna för dessa två motståndscentralerna i Arvika nästan löpte parallellt med varandra. Speciellt vid Håvildsrud, där deras respektive gränsövergångspunkter var placerade endast några hundra meter från varandra. Det kan ha funnits möjligen någon form av samarbete mellan motståndsgrupperna. Deras geografiska närhet till varandra kan i vart fall ha underlättat en snabb och effektiv kommunikation, vilket var avgörande för framgången med deras operationer.

En slutsats man kan dra är i vart fall att de båda motsåndscentralerna även utan ett aktivt samarbete kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt. Deras gemensamma mål var frihet och säkerhet för regionen, och deras insatser lämnar ett outplånligt avtryck i Arvikas och hela Sveriges motståndshistoria.

Från SÄK-arkivet

Tungt ekonomsikt för Grundels

Signe fick dra ett tungt lass, kurirerna och motståndsmännen behövde mat, förnödenheter
och vatten som de ibland tog med sig över gränsen. Vid den här tiden fanns inget rinnande vatten i huset utan vatten fick de hämta en bit bort, vid Bergsgatan. Det kunde hända att ”sabotörsgrupper” med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Gästerna hade oftast inga pengar. Signe och Robert var enkla människor som inte hade det så gott ställt, men de hade fått lov till att hämta matvaror av Holger Andersson vid Karl Anderssons Livs på Fallängsvägen, för att betala senare. Holger ställde aldrig några frågor, och utan hans hjälp skulle verksamheten inte ha varit möjlig. Skulderna fick återbetalas när det fanns möjlighet, och Signe betalade på dessa skulder ända i slutet på 60-talet. Kan tom ha varit in 1970-talet. Trots alla ansträngningar och risker som familjen utsatte sig för under krigsåren, fick de aldrig någon ekonomisk hjälp från Norge. Jag är övertygad om att det berodde på att de sabotörer som nyttjade Grundels skydd inte skulle få någon uppmärksamhet i Norge för deras insatser under kriget. Sannslöst när man tänker på det.

Utdrag från Ulla Grundels uppsats: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.

Hirdens dagbok gömdes på vinden i Arvika

Vid ett tillfälle lyckades en norsk motståndsman, vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo, stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Denna värdefulla dokumentation fördes sedan över gränsen till Sverige efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stulit dagboken tvingades skjuta för att komma undan. Dagboken/liggaren gömdes sedan på vinden hos familjen Grundel i Arvika, hämtades efter kriget av representanter från den norska regeringen och tjänade som bevismaterial i processen/rättegångarna mot de norska nazisterna och landsförrädarna. Bevis som samlats av motståndsrörelsen, inklusive dagböcker och andra dokument, var avgörande för att styrka åklagarens fall mot de anklagade. En mycket viktig handling och ett verkligt kap framhöll Jan Grundel när jag var hemma hos honom.

Sprängmedel

Hos Grundel förvarades en tid 70 kg militärt sprängmedel, trotyl, som några norska motståndsmän/sabotörer kommit dragandes med. Sprängmedlet smugglades senare över gränsen till Norge och en del av det ska ha kommit till bruk vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, vid sprängningen av Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark. Detta för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian
Independent Company No. 1 (kompani Linge). En del av sprängmedlet användes också till att spränga den färja över Tinnsjøn som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland. Färjan sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid, som även deltagit i tungvattenaktionen. Jan berättade att han som barn såg när motståndsmännen/sabotörerna förberedde sprängladdningar och dynamit i köket hemma hos Grundels. Sabotörerna i Saborg/Osvaldgruppen var skickliga i att använda dessa och andra metoder för att skapa förödelse för fienden, ofta genom att rikta in sig på infrastruktur som järnvägar. En viktig del av krigsföringen som bidrog till de allierades slutliga seger.

Statspolisen genomför en gryningsrädd mot Grundels

Familjen Grundel stod inför allt större utmaningar när den illegala verksamheten växte. Flyktingar, motståndsmän och sabotörer kom och gick ständigt. Den 4 juni 1944 hände det som inte fick hända. Statspolisen slog till och genomförde en gryningsräd hos familjen Grundel. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statspolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till säkerhetspolisen. Ordern var utfärdad av polisintendent Martin Lundqvist i Stockholm och landsfogde Anders Holmström i Karlstad. Statspolisen hade varit Grundels på spåren sedan 1942 då de genom efterforskningar, och övervakning fått tag i upplysningar om en person som kallade sig ”Sven”, och de misstänkte att verksamheten avsåg kurirer som färdades illegalt mellan Sverige och Norge. Lokalpolisen i Arvika hade inte fått någon information om insatsen från statspolisen då de var rädda att Arvikapolisen skulle varna Grundels. Husrannsakan med förhör följde, men Statspolisen hittade – som tur var – inte hirdens dagbok/liggare som låg gömd under några plankor på vinden. De hittade dock ransoneringskort som tillhörde flera av Osvaldgruppens medlemmar. Även Ragnar Sollie (ledare för Pellegruppen, en framgångsrik sabotagegrupp i Norge i slutet av andra världskriget) ransoneringskort upphittades under husrannsakan. Man hittade också två väskor med stora mängder propaganda på norska och tyska, ex. uppmaningar till tyska soldater att desertera till Sverige, kartor över gränsområdena, täckadresser med norska förbindelser mm. Makarna Grundel häktades och togs med Karlstad, och därefter till Kronoberg i Stockholm där förhören fortsatte under tre veckor. Sonen Jan var förtvivlad när hans mor och far hämtades av statspolisen. Efter förhören klarades ut att ”Sven” var det täcknamn som Robert hade använt i den illegala verksamheten.

Signe och Robert Grundel klarade sig undan med böter på 450 kronor, (ca 12 000 i dagens penningvärde) för att ha ”ha hyst utlänning utan att göra anmälan därom”. När människorna i Arvika fick höra talas om detta gjorde de en insamling för att betala böterna. När Signe kom tillbaka hem till Arvika efter tre veckor i häktet på Kronoberg försökte hon smyga på bakgator hem till Rosendal då hon var rädd för vad folket i Arvika skulle tycka om det som hänt. Signe försökte hålla sig undan från folk men hamnade till sin förtvivlan mitt i en större skara människor som kommit ut från en föreställning. När de fick syn på Signe stannande de och ropade ”HURRA!”.

Familjen Grundels historia är en viktig del av berättelsen om mod, uppoffring och motstånd mot tyranni under andra världskriget och deras handlingar under denna mörka tid i historien är en påminnelse om att mod och beslutsamhet kan göra en stor skillnad – även under de mest utmanande omständigheterna. Familjens hem på Rosendal hade en mycket stor betydelse för den norska motståndsrörelsen under ockupationstiden. Arvika kommun borde därför ordna en minnesplakett vid den här historiska platsen för att uppmärksamma denna viktiga del av historien som utspelade sig i utkanten av Arvika under andra
världskriget.

INTRESSANTA FAKTA:

  • Asbjørn “Osvald” Sunde var ledare för Saborg (Osvaldgruppen), som var den norska delen av Wolllweberorganisationen, från 1938–1944.
  • Sabotageorganisationen grundades på initiativ av den tyska kommunisten Ernst Wollweber runt 1936. Gruppen blev också känd som ” Wollweberligan”.
  • Ursprungligen kallades organisationen Sabotageorganisationen, Saborg eller bara Sab.
  • Många av gruppens medlemmar, som de flesta var vanliga arbetare, fick skydd och husrum hos familjen Grundel i Rosendal, Arvika (Sven, var det täcknamn som användes i den illegala verksamheten) 1941–1944.
  • Osvaldgruppen låg bakom cirka 110 sabotageaktioner.
  • Osvaldgruppen hade de största förlusterna av alla motståndsgrupper i Norge under kriget. Totalt miste 35 medlemmar livet. Flera andra blev torterade och hamnade på Grini fångläger eller andra läger.
  • Robert Grundel ska ha tillerkänts Haakon VII:s Frihetsmedalj. Medaljen tilldelas norsk eller utländsk militär och civila som tjänat Norge på ett förtjänstfullt sätt under krig. Den instiftades den 18 maj 1945. Robert valde att tacka nej till denna ärofyllda utmärkelse. Varken han eller hans fru, Signe gjorde detta för att få medalj.
  • Den 17 april 1943 eliminerades angivare som var på spåret och jagade efter Gunnar «Kjakan» Sønsteby, efter kriget Norges mest dekorerade medborgare. Milorg anlitade ”Osvaldgruppen”, och kommunisten Asbjørn Sunde, utförde ännu en likvidering åt Milorg som därmed sannolikt räddade livet på Sønsteby.
  • I det politiska klimat som utspelade sig under det kalla kriget fick den kommunistledda motståndskampen lite kredit. Fördömandet av kommunisterna i Norge nådde en topp 1954, då Osvaldsgruppens ledare Asbjørn Sunde anklagades för förräderi och spioneri och dömdes till åtta års fängelse.
  • Den 30 maj 1995 restes ett minnesmärke i Oslo av Landsorganisasjonen över Osvaldgruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.
  • 2013 hedrades alla medlemmar i Osvaldgruppen officiellt med utmärkelser av försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen för deras insatser för Norge under kriget. Ledaren Asbjørn Sunde hade då dött, men fyra av gruppens medlemmar levde fortfarande. ” Dere var sabotørene og soldatene i mørke, som forble i mørke. I dag beklager vi at mange av dere ble mistenkeliggjort og underkjent”, sa Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen i sitt tal. Enligt Strøm-Erichsen genomförde gruppen inte bara de flesta, utan också de mest effektiva sabotageaktionerna i Norge under kriget. ” Vår nære allierte ble plutselig vår bitre fiende da Hitler-Tyskland var beseiret. Derfor kunne en mann som Asbjørn Sunde gå fra å være krigshelt i det ene øyeblikket til å bli stemplet som forræder i det neste. Derfor ble dere stille. Derfor forble dere i mørke”, sa försvarsministern. Hon framhävde medlemmarnas personliga egenskaper som avgörande för resultaten de uppnådde. ”Det dere gjorde den gangen, må og skal fram i lyset. Dere er ikke lenger soldater i mørke. Dere er krigsveteraner med en lysende innsats”, sa Strøm-Erichsen.

För mer information om Osvaldgruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942” (aktionen omnämnd tillsammans med Arvika i ett av de bifogade dokumenten): https://youtu.be/BHIAXnwGh_w?si=WF8V6XAfgKJRkhNh

För mer information om Pellegruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Pelle-gruppa, Norges største skips-sabotasje 1944” (ledaren i Pellegruppen Ragnar Sollie fick skydd och boende hemma hos familjen Grundel sommaren 1944): https://youtu.be/WinJyp_KuAA?si=q-7QEXss5J4Gs04E

För mer information om Osvald-sabotörerna: Många norska motståndsmän som utförde sabotage mot nazisterna hedrades aldrig efter kriget. I stället blev de utstötta och övervakade av norska myndigheter: NRK Brennpunkt ” Sabotører i mørke”: https://tv.nrk.no/se?v=MDUP11000410

Slutord

Tycka vad man vill om kommunisterna i Sverige och Norge, men forskning visar att under den här tiden var de kommunistiska motståndsgrupperna de mest motiverad motståndarna mot nazismen. Många i de här motståndsgrupperna var vanliga arbetare som inte alls var intresserade av politik. De flesta av Saborg/Osvalgruppens medlemmar kom från vanliga yrken. En del var fackligt förtroendevalda och aktiva i fackföreningsrörelsen. Några var kommunister, men inte alla. Ingen av dem ställde sig först i kön när det gällde utmärkelser, uppmärksamhet i tidningar och media. De skrev inte böcker om sin insats. Under det kalla kriget glömdes de bort av allmänheten. Om någon sökte efter de här grupperna och deras insatser i skolböckerna i Norge hittade de nästan ingenting. Men Osvaldgruppen förlorade mest medlemmar av alla motståndsgrupper i Norge och fick utföra de mest riskabla och smutsigaste uppdragen åt de andra motståndsgrupperna.

Robert Grundel (född 3 juni 1898) var en mycket intressant och engagerad profil i Arvikas historia. Han blev kommunist som ung när en myndighetsperson (fattigvårdsnämnd) hade sagt till hans mor att gå på gatan och sälja sig; ”för hon såg ju bra ut”, när de inte hade några pengar. Han var med och bildade SKP 1917 som en utbrytning ur det dåvarande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Redan i juli 1927 förutsåg han vad som kunde hända då han höll ett anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 18 (MIAF18) i Arvika om ”fascist- och krigsfaran.” Han beskrev fascismens uppkomst ur de förlorande länderna i första världskriget, som ett resultat av den stora arbetslösheten efter krigsindustriernas förfall och lyfter i synnerhet de italienska fascisternas roll som strejkbrytare. Vidare beskrev han svenska organisationer som Samhällshjälpen, en organisation som förmedlade strejkbrytare, som fascister. Han beskrev också hur fascister bearbetar långtidsarbetslösa och infiltrera militären. När Sovjet under kalla kriget sedan verkligen tog kommandot över kommunistpartier i Europa valde Grundels att lämna kommunistpartiet (SKP) (1949) på Roberts initiativ, och Robert uttryckte även att kommunistparitet inte hade ett existensberättigande inom svensk politik på grund av att de styrdes från Moskva och inte arbetade för Sveriges intressen.

Jan Grundels berättelse om en norsk motståndsman som upprepade gånger besökte dem under kriget gjorde ett starkt intryck på mig. Även för Jan, över 80 år senare, kvarstod känslorna. Han kunde inte erinra sig mannens namn, men minns honom som väldigt stor och stark. Mannen brukade lyfta upp Jan i sin hand, upp och ner, som en del av sin träning, vilket fick Jan att känna en stor samhörighet med honom. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut avslöjades det tragiska beskedet att han inte skulle återvända; tyskarna hade tagit hans liv.

Vill uttrycka min stora tacksamhet till Grundel-familjen för deras beundrandsvärda insatser under kriget, samt för den öppenhet och värme de i nutid har visat mig när jag berättade att jag ville skriva en motion om familjens insatser. Ett särskilt tack till Jan, samt syskonen Lotta, Maria och Ulla.

Källförteckning / Referenser

  1. Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010).
  2. Säkerhetstjänstens arkiv: ca 700 dokument.
  3. Ulla Grundel: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
  4. Samtal med Lotta, Maria, Ulla och Jan Grundel (det sista vittnet).
  5. Lars Borgersrud: ”Wollweber-organisasjonen i Norge” Doktorsavhandling i historia vid Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Oslo 1995.
  6. Osvaldgruppen – Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Osvaldgruppen
  7. Expressen:Hitlers ärkefiende greps på perrong i Värmland”. https://www.expressen.se/gt/hitlers-arkefiende-greps-pa-perrong-i-varmland/
  8. Festningsverk Militærhistorie: Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942. https://www.youtube.com/watch?v=BHIAXnwGh_w
  9. NRK – Sabotører i mørke 2013: https://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/2010/MDUP11000410/avspiller
  10. Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel


Morsdagstur i Glaskogen

Minnen, Natur, Skogsliv Posted on tor, maj 30, 2024 12:01:47

På kvällen inför mors dag den sista söndagen i maj åkte familjen till Glaskogen. Glaskogen är Värmlands största friluftsreservat, (det är bara små delar av området som är ett ”riktigt” naturreservat) och är ett fantastiskt område för naturupplevelser. Glaskogens landskap är kuperat med flera sjöar, inklusive de två största, Stora Gla och Övre Gla. Området är känt för sina 30 mil vandringsleder, fina kanotleder och ett rikt djur- och växtliv.

Lägerplatsen där vi slog upp det nya Hellsporttältet låg nära Dammarna, i den östra, sydöstra delen av Stora Gla. Där finns en charmig liten skärgård, som är perfekt för paddling och upptäcktsfärder. Innan vi kröp ner i våra sovsäckar bevittnade vi en vacker solnedgång. Det var magiskt när mörkret sänkte sig över skogen, och stjärnorna tittade fram på himlen. När barnen vaknade på morgonen, med ett leende som inte går att missta, vet jag att vi har gett dem något värdefullt. Inte bara tältet och naturen, utan också känslan av frihet, äventyr och kärlek.

För vi är inte bara ute i skogen – vi är hemma.

Fina minnen

På morgonen blev det en rundtur över Rödvattensberget, och där väcktes minnen till liv – minnen som hade legat gömda i hjärtat i över två decennier. Jag tänkte på en av mina älskade vänner, som vandrat vidare till nästa värld. Just på Rödvattensberget, en aprilnatt för så länge sedan, hade vi slagit upp tältet. När jag stod på samma plats, kände jag Mathias närvaro. Han är en del av bergen, av vinden, av stjärnorna och jag bär honom i hjärtat. Över 20 år har gått, men den natten på Rödvattensberget var fortfarande levande – som en stjärna som aldrig slocknar…

Mathias var inte bara en vän, han var en själsfrände som gav av sig själv med hela sitt hjärta. Saknar honom något oerhört och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Mathias hade tankar på att ta steget in i politiken före sin bortgång. Hans egenskaper och driv hade utan tvekan gjort honom till en politiker som både Arvika och Sverige skulle haft stor nytta av. Hans omsorg sträckte sig långt bortom det vanliga, och han lyste upp livet för många. Hans arbete med personer med funktionshinder vittnar om hans naturliga förmåga att förstå och stötta andra. I sin profession var han i en klass för sig, driven av en intelligens och insikt som var sällsynt.

Världen blev avsevärt kallare den dagen vi förlorade honom, men jag är övertygad om att Mathias fortfarande är med oss och vakar över oss.

En dag ska vi återförenas, min älskade vän. Tills dess, vila i frid.

#älskadebarn #morsdag #skogen #värmland #nature #helsport #minnen 🌲🌿



Före detta rektorn på Solbergagymnasiet Bengt Lund är död

Historia, Lokalhistoria, Minnen Posted on lör, februari 17, 2024 23:25:19

Beng Lund var rektor på Solbergagymnasiet de åren jag gick i gymnasiet. Då det fanns fotboll och basketgymnasium (bollgymnasium 1993-1996).

Bengt flyttade med sin fru Lisbeth till Arvika 1963 när han fick en tjänst som adjunkt inom matematik och fysik på Solbergagymnasiet. 1992 blev han rektor på Solbergagymnasiet och var det fram till den 23 april 1996. Klockan 11.23 samma dag förändrade hans liv totalt. Bengt blev då oprovocerat attackerad inne på rektorsexpeditionen av en skolelev som då var 20 år. Eleven skrek vid attacken och högg samtidigt en kniv i ryggen på Bengt och flydde snabbt från platsen.

20-åringen kom till Arvika med sin familj från Iran i mitten av 1980-talet. I högstadiet, på Centralskolan i Arvika blev han och två landsmän inblandade i ett bråk på skolan, de slog ner en annan elev och gick sedan in i matsalen där de hämtade knivar. Polis tillkallades, polisen kom med hundpatrull och då satte sig de tre i fönstren på matsalen med knivar mot magen på sig själva. Polisen ropade ”kom ut annars släpper vi in hundarna”.

Till slut kom de ut utan knivar och kunde gripas.

20-åringen gick om en årskurs på gymnasiet. Han var sjukskriven och borta mycket från skolan. Enligt 20-åringens klassföreståndare hade de försökt ställa upp för honom så gott de kunnat. Under ett elevvårdssamtal fick 20-åringen veta att han inte skulle erhålla något slutbetyg. På tisdag förmiddag den 23 april 1996 gick han in till rektor Bengt Lund och knivhögg honom. Bengt uppfattade det som han fått ett hårt knytnävsslag i mellangärdet, och när han vände sig om såg han 20-åringen springandes lämna lokalen. Som tur var fanns det folk i angränsande studierektorsrum. Bengt satte sig i en soffa för att berätta om 20-åringens avskedspresent, men det dröjde inte lång stund innan läraren Jörgen Wik märkte att Bengt blödde ymnigt. Jörgen var utbildad fallskärmsjägare med sjukvårdsutbildning så han lade Bengt på golvet, där det blev ytterligare en blodpöl. Ambulans larmades, Bengt blev utburen på bår och var intagen på akuten på sjukhuset i Arvika inom 10 minuter. Hustrun Lisbeth hade vid första kontakt med läkare fått vetskap om att Bengts överlevnadschanser då bedömdes till cirka 5 %.

I journalanteckningen från Kirurgkliniken kan läsas:

“Inläggning avd 10/IVA. Lampa Jon ul,AT,PH-960424. Inkommer i ambulans knivskuren i hö flank. Gift. Arb. som rektor vid Solbergaskolan. Rökare. Idag, enl medföljande lärare samt pat själv, blev han idag kl 11.20 attackerad av en elev som igår relegerades från skolan. Eleven kom bakifrån och stötte ett vasst föremål, troligen en stilett, i höger flank motsvarande axillarlinjen cirka 10-15 cm nedom axillen. Blödde uppskattningsvis 200-300 ml.”

Det visade sig att ena lungan var punkterad och levern till dels kluven i två delar. Blodflödet från levern tvingade fram en bukoperation för att tömma buken på 1,5-2 liter blod.

Solbergagymnasiet avbröt givetvis undervisningen på grund av händelsen, många var chockade, och krisgruppen på skolan sattes i arbete. Krisgruppen skapades bland annat på Bengts initiativ några månader tidigare, där han själv som rektor var ytterst ansvarig, och det var ett ödets ironi att gruppens första funktion blev att behandla ett mordförsök på krisgruppens ledare.

I förhör med polisen förnekade 20-åringen att attacken haft med betyg att göra. Han kunde överhuvudtaget inte minnas händelsen. Han anhölls och delgavs misstanke om försök till mord. En klasskompis pratade med 20-åringen under helgen och varnade honom för att han riskerade avstängning.

Har rektorn sagt det? Då ska jag döda den djäveln!” skrek han.

Klasskompisen trodde nog inte 20-åringen skulle göra allvar av planerna då 20-åringen hade för vana att hota och trakassera elever på skolan. Eftersom även jag gick i samma klass kan jag också intyga detta. 20-åringen störde friden som ingen annan. Det var ena dagen hot om våld och död. Andra dagar köpte 20-åringen krämbullar i skolans cafeteria och gav till oss. Ett märkligt beteende som ingen sett tidigare. Allt tog en ände med förskräckelse den 23 april 1996.     

Bengt var efter händelsen fullkomligt övertygad om att det faktum att 20-åringen var född utanför Sverige hade en avgörande betydelse för handläggningen av ärendet i Arvika Tingsrätt och rättsskandalen som följde, där Bengt menade att han blev utsatt för någon slags “omvänd” rasism.

Det hölls efter händelsen ett antal förhör med elever på Solbergagymnasiet där omdömena om 20-åringen var ganska samstämmiga. Citat från förhören, där 20-åringen benämns som ”E”:

“E är fantasifull och något av en drömmare, han är misstänksam och kan lätt bli irriterad och arg. I samband härmed kan han bli hotfull och av och till hotar han att döda den som vid tillfället misshagar honom. Dessa hotelser har enbart riktat sig till klasskamraterna och ingen annan person. Den allmänna uppfattningen är att E genom dessa hotelser ville hävda sig. E:s hotelser har dock varit så vanliga att ingen i klassen reagerat nämnvärt på dom”

“Enligt rykte som cirkulerar på skolan har jag hört att E före den 23 april till någon skulle ha sagt , att han skulle göra något som skall komma att stå tidningen .Jag har ingen uppfattning om detta är sant eller ej och vet inte vem E eventuellt skulle ha sagt det till”

“Det är heller inte ovanligt att E har med sig kniv på skolan. E har vid flera tillfällen förevisat olika knivar för mig. Dock har E aldrig hotat någon med kniv.”

20 åringen hade en extrem förmåga att dupera folk och han hade vid ett antal tillfällen hotat skolkamrater och lärare, b l a sin klassföreståndare.

Bengt skrev en bok om händelsen i samverkan med författaren Andreas Slätt från Arvika.

https://www.bokus.com/bok/9789152767788/skymningstimmen-over-arvika/

Boken kunde kanske grävt ännu djupare i händelsen då det känns som det finns mer att berätta, men vet att Bengt önskade att få ut boken för att allmänheten skulle få läsa vad som hände.

Jag tipsade Andreas Slätt om att det borde skrivas en bok om händelsen och den efterföljande rättsskandalen. Det var 2019, eller möjligen början av 2020 då jag diskuterade en annan rättsskandal som också inträffade i Arvika (Kevinfallet) med Andreas. Flera omständigheter kunde faktiskt sammanliknas i de båda fallen, och det var samma åklagare även två år senare. Jag gav därför Andreas kontaktuppgifterna till Bengt. Jag hade några år dessförinnan fått en omfattande skrivelse om händelsen av Bengt där han grundligt förklarade sin syn på saken som jag också redogjorde för till Andreas. 

Jag och Bengt hade kontakt när jag fått boken i min hand och vi skulle höras efter jag hade läst ut den, men det hanns inte med – döden kom i kapp Bengt till slut. Hade Bengt haft mindre tur hade han dött vid attacken den 23 april 1996. Vid det senaste samtalet jag hade med Bengt var han väldigt nöjd med att han äntligen hade fått gett ut boken. Bengt hoppades att de som skulle läsa boken gillade den. Händelsen präglade Bengts liv och hans förhoppning var att boken kunde användas som ett prejudikat i hur det inte får gå till i en svensk domstol.

Bengt blev 84 år.

Vila i frid Bengt. Spela kort och se på fotboll i din himmel.

Länkar/Källor

Arvika Nyheter – Knivdådet märkte rektorn för livet – nu berättar han i detalj för första gången

Skymningstimmen över Arvika – Andreas Slätt • Bengt Lund – Danskband/flex | Akademibokhandeln

  • Aftonbladet: ”Rektorn höggs ner av sin elev” 1996-04-24
  • Expressen: ”Fick inget betyg – knivhögg rektorn” 1996-04-24
  • Svenska Dagbladet: ”Psykvård för knivvåld mot rektor” 1996-06-29


Summering idrottsåret 2023

Idrott, Minnen, Springskytte Posted on tis, december 19, 2023 19:17:10

Kan vara dags att göra en summering/utvärdering över idrottsåret 2023. Numera då man räknar sig till motionär blir dessa analyser inte särskilt djupa och de omfattar mycket färre tävlingar.

Fotbollssäsongen 2023 är i vart fall tänkt att det blir den sista då jag är med hela tiden. Nästa år blir jag 47. Missade några matcher i början på året då jag var i väg på den stora militärövningen Aurora 2023. Sen var jag med hela säsongen förutom någon match efter jag blev mosad av en argsint älgko. Tycker det gick bra för oss i Mangskog SK och det var nästan vi tog hem seriesegern. Det var inget vi satsade på och ser man nu i efterhand så hade vi lite otur på slutet då vi fick skador på viktiga spelare. Trots detta spelade vi 1–1 mot Åmotfors som vann serien i seriefinalen med storpublik. Sen i kvalet vann vi en match och förlorade en borta mot Kil efter ett lite oturligt självmål. Men vi får vara mycket nöjda med det vi presterade under året. Stundtals spelade vi riktigt bra. Då är det roligt.

Spelade också en riktigt rolig veteran cup i Brunskog där vi nästan vann. Ett lag som inte var ”veteranlag” slog oss i finalen efter Sudden death i förlängningen efter att vi hämtat upp ett 0-4 underläge.

Sen var jag med på veteranlandskampen mellan Eda-Eidskog där vi vann. https://blogg.l-ogaverth.com/2023/09/07/eda-kommun-eidskog-kommune-5-2-veteranlandskamp-i-fotboll-2023/

Riktigt bra spel hela matchen. Fantastiskt roligt att spela med detta gäng. Roligt att se gamle målvakts-Hasse bli som pånyttfödd när han får spela fotboll igen.

Apropå veteraner så blev man påmind om att livet är skört när tidigare Gunnarskogs IK och Arvika fotbollsspelaren Johan Petersson från Stommen i Gunnarskog gick bort i cancer. Han hade varit sjuk en tid och när cancern spred sig till bukspottkörteln (samma elände som farsan hade) visste man att det var kört. Oerhört tragiskt. Kan inte säga att jag kände Johan särskilt väl men vi hälsade alltid när vi sågs och han var en av få från Gunnarskog jag tyckte verkligen kämpade, och gav allt på fotbollsplanen. Eftersom han var typ sju år äldre än mig var det också någon man såg upp till som ungdomsspelare i Gunnarskog IK och Bortans IK. Vi möttes bland annat i div 4 när han spelade i Arvika fotboll och jag i Fiskevik 2002.

IK Arvika Fotboll och Fiskeviks IF på Solviksvallen 2002-05-16 19:00 div 4 Värmland. Matchen slutade 1-1. Minns att Johan vann det mesta på huvudet men när vi spelade efter marken gick det bättre för oss. Var en bra match. Flera har sagt att hade Johan, jag, Hans, och några till spelat i Gunnarskog samtidigt de åren som jag och Hasse spelade i Fiskevik så hade Gunnarskog gått upp i div 4. Något sådant vet man ju inte, men det fanns säkert stora möjligheter att det kunnat blivit så då för det var flera bra fotbollsspelare som var bördiga från Gunnarskog den här tiden. 

Springskytte – SM gick bra. Fick inte riktigt till det på den individuella tävlingen (5: a) men på stafetten kunde vi ta tillbaka SM-guldet till Värmland igen. Otroligt spännande sistasträcka! Vi hade marginalerna med oss kan man säga. En riktig härlig känsla och stor glädje. Lagledare-Hans fick en rejäl kram!

https://www.pistolskytteforbundet.se/nyheter/sm-i-springskytte-4/

Inför SM körde jag även Häljebodaloppet som en fin genomkörare, en trevlig comeback på loppet. Fantastiskt kul men vad tuff banan är. Förstod inte hur jag, utan att pressa max, i tröskelfart tio år tidigare kunde springa ungefär 6 minuter snabbare. Då går det fort…  



Seriefinal i fotboll till helgen

Fotboll, Historia, Minnen Posted on fre, september 29, 2023 18:46:22
Ett litet referat från en annan gång jag spelade match mot Åmotfors. 1995 tror jag det är. 28 år (!) har gått sen den matchen. Örnen i div 4 och Åmotfors var ett bra div 5 lag.

Nästa helg på söndag klockan 11:00 är det seriefinal mot Åmotfors IF i div 6 fotbollen. Vi i Mangskog SK har gått bra på slutet och gjort några fina matcher, och själv kände jag mig pigg i benen borta mot Slottsbron där vi vann med 4-0.

Blev omnämnd i det omfattande referatet från matchen som att jag vann mycket bollar. Roligt att läsa. Finns här:    https://www.laget.se/MangskogSKSeniorFotboll/News/7403838/Vinst-mot-Slottsbron

Tyvärr fick vi vår mycket duktige anfallsspelare Tobias Ingman skadad på förra matchen så han kan inte vara med mot Åmotfors och seriefinalen. Otur och tråkigt för laget då han såg pigg ut fram tills skadan.

Vi får väl försöka avsluta säsongen på ett bra sätt och göra en bra sista match. Vore roligt om vi fick till spelet. Våra ambitioner före säsongen med ett träningspass i veckan var kanske inte att spela ihop över 40 poäng och slåss om seriesegern, även om vi visste att när vi spelar så som vi kan och vi låter bollen göra jobbet så är vi bra.

Att vara 46 år och kunna kriga hårt på mittfältet och göra bra matcher mot betydligt yngre motståndare i sina bästa år känns otroligt bra, men det här är nog sista säsongen som jag spelar regelbundet. Tror inte jag är helt fel ute när jag skriver att det nu alltså är 31-32 år sedan jag gjorde min första seniormatch. Nu kan det alltså bli min sista seriematch i helgen. Nästa år ska jag försöka träna fotboll ibland, när det passar mellan arbete, politik, barn, hundar och katter men det är kanske tveksamt om det blir några fler matcher som senior.

Men man ska aldrig säga aldrig.  



Artikel – Arne Nilsson ”i Korstan” och hans familj – hjältar från Gunnarskog som under andra världskriget hjälpte norska motståndsrörelsen

Artikel, Demokrati, Historia, Minnen Posted on ons, september 13, 2023 23:54:33

På dagen för 77 år sedan tilldelades vår skolbusschaufför i Gunnarskog – Arne ”i Korstan” Nilsson, Kung Haakon VIIs Frihetsmedalj (den 13 september 1946) för sina insatser för Norge under kriget;

”for store fortjenester av Norges sak under krigen”.

Kanske ett passande datum att släppa ett försök att göra en artikel som handlar om Arne den här tiden (PDF):

blogg.l-ogaverth.com/wp-content/uploads/2023/09/Arne-Nilsson-artikel-Gunnarskog-med-referenser-2023.pdf



EDA KOMMUN – EIDSKOG KOMMUNE 5-2 ”Veteranlandskamp” i fotboll 2023

Fotboll, Historia, Idrottsprofiler, Minnen Posted on tor, september 07, 2023 23:29:56

Årets veteranlandskamp spelades på Gillevi Idrottsplats i Koppom. Koppoms IK arrangerade fotbollens dag och veteranlandskampen var den avslutande matchen under dagen. Planen var perfekt och en del publik. Hade tippat innan att vi skulle kunna visa upp bra fotboll. För det var många duktiga fotbollsspelare i laget.  Löpningarna är inte lika snabba längre men om bollen gör jobbet går det ändå att få ett ganska snabbt spel.

Fick äran att bilda innermittfältstrio med L-O Andersson och Kim Lindeberg. Vi hade mycket boll och hela matchen spelade vi genom mittfältet så det var roligt och inspirerande att vara mittfältare en sådan dag.

Blev några riktigt snygga mål, flera på volley. Pär Gustavsson satte pricken över i med ett perfekt volleyavslut på mitt inlägg över backlinjen. Sen drog Kim en frispark rätt i krysset.

Matchen slutade 5-2. Fantastiskt roligt och Janne Jansson och P-A Blomqvist som håller i laget bidrar till ett positivt, ganska offensivt spel och såklart riktigt härlig stämning. Gamle målvaktskungen Hans Carlsson var alldeles lyrisk både på matchen och de träningar vi hade innan. Roligt på matchen var också att Hans föräldrar var där och tittade, precis som förr. Skulle nästan ha velat vara publik på matchen också för det hade fantastiskt kul att se. Vi fick en del beröm för fint spel efteråt. 

Kan nämna några namn från laguppställningen här (med reservation för felaktigheter):    

Hans Carlsson, målvakt Fiskeviks IF, Arvika fotboll, IF Örnen, Gunnarskogs IK, Bortans IK.

Glenn Dahl, forward IF Örnen.

Ola Malmstedt, mittfältare/forward Åmotfors IF.

Lars Andersson, back IF Örnen, IFK Ås.

Lars-Olof Andersson, mittfältare Åmotfors IF, Hertzöga BK, Carlstad United.

Thomas ”P” Pettersson back/mittfältare IF Örnen.

Ola Johansson back/mittfältare IF Örnen.

Lars-Olof Gävert mittfältare IF Örnen, Fiskeviks IF, Gunnarskog/Bortans IK, Mangskog SK.

Per Gustavsson forward Arvika fotboll, Koppoms IK.

Fredrik Helgesson back IF Örnen.

Björn Alexandersson forward Åmotfors IF, IF Örnen.

Per-Anders Blomqvist back, Åmotfors IF, Koppoms IK, Åtvidabergs FF. 

Peter Väisänen back/mittfältare IF Örnen, Koppoms IK, Fiskeviks IF.



Häljebodaloppet 2023

Minnen, Tävling Posted on mån, augusti 07, 2023 14:55:37
Herrarnas top 3 2023.

Blev en bra genomkörare i helgen då jag gjorde ”comeback” på Häljebodaloppet, ett lopp som är cirka 7,4 km och ganska kuperat med omväxlande grusväg och stig.  

http://www.haljeboda.se/race.html

Det här var det 18:e loppet i ordningen och jag har varit med många gånger. 15 ggr trodde arrangörerna. Var med i första Häljebodaloppet som arrangerades och vann klart den gången, 2006. Senaste segern i loppet togs 2016 efter spurtduell med David Sjögren.

Numer är man betydligt sämre tränad men har kört lite mer på slutet för att komma i bättre form till Springskytte-SM i slutet av augusti. Dock brukar man bli segare då man ökar upp träningen och så var det på loppet. Tippade innan då jag såg startfältet att Frida Michold skulle vinna totalt. Banan passar henne och hon är stark uppför nu. Hon blev tvåa på SM i Trailrunning i våras. Hjälpte Frida med träning för ett antal år sedan och det är roligt att hon nu (då var det få som vågade testa) tränar ungefär så som jag förespråkade för nästan 10 år sedan.    

Jag hängde med Frida tills den branta backen började på väg upp till bergspriset men sen tappade jag ryggen för gott. De andra hade då släppt. Frida trippade upp lätt uppför medan jag hade det ruskigt jobbigt. Så till bergspriset hade jag tappat mycket. När vi kom ut på grusvägen igen kändes det helt ok där det var platt. Kände att det här behövde jag för att få en bättre form framöver. När jag passerade 6 km, så såg jag på klockan att förr så hade man redan gått i mål och det var svårt att förstå hur man kunde springa typ 5–6 minuter fortare utan att pressa sig på max. Nu gick jag absolut max tyckte jag.

Frida var klart först som jag tippade innan, och blev loppets första kvinnliga totalsegrare! Välförtjänt. Jag blev förste herrlöpare i mål och fick en bra genomkörare. Dök upp en del trevliga minnen under dagen från de tidiga åren loppet gick. Att det är 18 år sedan (!) man var här och körde första loppet. Otroligt.      



Nästa »