Blog Image

ADVENTURE

Saknade – aldrig glömda. Bröder från Charlottenberg som försvarade freden.

Demokrati, Historia, Lokalhistoria Posted on fre, juli 05, 2024 21:16:52

1 juli är inte bara Flygvapnets födelsedag, det är även den dag då Flygvapnet årligen genomför minneshögtid för stupade i militär flygning för att minnas och hedra de som gett sitt liv i Flygvapnets tjänst. Minnesceremonin genomförs årligen sedan 2021 i Flygvapnets minneshall i ämbetsbyggnaden Tre Vapen i Stockholm. Läs mer på länken: Saknade – aldrig glömda – Försvarsmakten (forsvarsmakten.se)

Bröderna Samuelsson från Charlottenberg stupade båda vid militär övningsflygning.

Under andra världskriget och långt in på 1950-talet byggdes det svenska flygvapnet upp till att bli ett av världens största – och bästa. I Sverige rådde fred, men kalla kriget pågick och det övades som om det var fullt krig, och det flögs stenhårt på låg höjd med avancerade övningar och ibland ny och obeprövad utrustning – med hundratals haverier och dödsfall som följd. Mellan 1946 och 1989 omkom 547 flygare vid 390 olika händelser.

  • Stridspilot Sten Samuelsson omkom efter krasch den 19 maj 1976. Sten flög en spaningsversion S32 av Lansen. Sten vilar nu på Edas kyrkogård.

  • Stridspilot Bengt Samuelsson kraschade måndagen den 30 januari 1978. Bengt flög en spaningsverison av Saab 35 Draken och sitter fortfarande fast i planet ute till havs – ca 50 km nordväst om Gotska Sandön – planet ligger på 167 meters djup. Planet kilade sig fast i en djup skreva på botten och har inte kunnat bärgats.

Enligt rapporten:

”Samövning med F 21. När ff (från F 11) anfölls av 2 fpl gjorde han en undanmanöver ner i moln och försvann från radarn. Rodermomentbegränsning? Ff (fk Bengt H Samuelson, FFSU) omkom, återfanns aldrig. Ej fallskärmshopp. Fpl på 167 m djup. (JIT)”



Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. ”Det sista vittnet”.

Demokrati, Historia, Lokalhistoria, Minnen Posted on ons, juni 05, 2024 15:22:47

Den 3 juni 2024 fick jag höra spännande berättelser. Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod.

Under andra världskrigets mörka dagar utspelade sig gripande och intressanta händelser i Arvika.

Vår stad blev en central punkt för motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och flera hemliga nätverk etablerades. Dessa nätverk hade en stor betydelse i kampen för frihet, fred och demokrati, och deras insatser var avgörande för att stödja motståndsrörelsen i Norge. Flera familjer tog sig an den farliga uppgiften att inhysa norska motståndsmän i hemmet och blev en viktig del i kampen mot nazismen. Bland dessa hjältar fanns familjen Grundel – Signe, Robert och deras son Jan. Familjen Grundel bodde i ett avskilt hus i Rosendal, som på den tiden var utkanten av Arvika, och engagerade sig helhjärtat i det norska motståndet. 

Robert Grundel hade tidigare hjälpt flyktingar under inbördeskriget i Finland. När Norge drabbades av den tyska invasionen den i april 1940, stod familjen Grundel inför ett nytt uppdrag. Robert fick en förfrågan om att bli en länk i kommunikationskedjan mellan Sverige och Norge. Hemma hos familjen Grundel fanns en gammal moraklocka som nu fick en hemlig funktion – att dölja viktiga meddelanden och brev. Det tog dock inte länge innan den förste norska flyktingen anlände till Grundels. Brevsmugglingen hade blivit människosmuggling. Signe, med norska rötter och släktingar kvar i det ockuperade Norge, kände en djup personlig drivkraft att bidra till motståndet. Men att hjälpa de norska bröderna och systrarna var inte bara en olaglig handling, utan också något som krävde stor försiktighet och list. Nazister och tysksympatisörer fanns hela tiden med som ett ständigt hot – även i Arvika.

Signe och Robert Grundel visar moraklockan som under kriget användes för att gömma kurirpost, brev och hemliga meddelanden etc.

Saborg/Osvaldgruppen

De norska motståndsmän som kom till Grundels motståndscentral var inriktade på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Många av de som fick mat och husrum hos Grundels tillhörde nämligen Saborg (Sabotageorganisationen), eller som gruppen också kallades i Norge – Osvaldgruppen – som är ett mer känt namn på gruppen efter ledaren med täcknamnet ”Osvald”, Asbjørn Sunde.  Verksamheten var särskilt aktiv mellan åren 1941 och 1944, där de utförde en rad djärva operationer som syftade till att försvaga tyskarnas kontroll och stärka motståndskampen. Osvaldgruppen blev en tid själva symbolen för det aktiva motståndet i Norge och visade på förmågan att organisera sig och agera mot en övermäktig fiende. Deras insatser bidrog inte bara till konkreta militära framgångar utan också till att hålla hoppet och motståndsviljan vid liv.

Jan Grundels värdefulla insatser i ung ålder

Sonen i familjen, Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. När jag hälsade på honom berättade han också om en gång då han fick ge sig ut för att spana på en misstänkt Gestapo-man som närmades sig bostaden. Jan smög ut för att kontrollera och inne i huset stod de norska sabotörerna med vapnen redo.

Wollweberligan och Osvaldgruppen

En speciell man som gömde sig hos Grundels efter krigsutbrottet i Norge var den tyska kommunisten Ernst Wollweber. Wollweber och hans folk var eftersökta av Gestapo i många år. Men Hitler och hans bundsförvanter lyckades inte få tag i ärkefienden, fast de sökte över hela världen. Jan Grundel kom tydligt ihåg hur Wollweber sjöng sången; ” den lille trumpetaren” (die kliene trumpeter) för honom, när han skulle sova. Vid en resa greps Ernst Wollweber på tågperrongen i Ottebol och satt därför i svenskt fängelse större delen av kriget. Både Tyskland och Sovjetunionen ville ha Wollweber utlämnad. Sovjets krav på utlämning var en ren taktisk åtgärd för att inte Sverige skulle kunna lämna ut Wollweber till Tyskland. När Wollweber släpptes tog han sig till Sovjetunionen. Efter andra världskrigets slut återvände Wollweber till Tyskland och den sovjetiska ockupationszonen. Där gick han med i det nybildade SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och fick snabbt en ledande ställning inom partiet. Han blev chef för Stasi (Östtysklands säkerhetstjänst) efter att Wilhelm Zaisser avsattes den 17 juni 1953. Ernst Wollweber innehade posten fram till 1957.

Osvaldgruppen anses vara Wollweber-organisationens mest framgångsrika sabotagegrupp och en av de främsta sabotagegrupperna som existerade i Norge under kriget och de hade en helt avgörande roll i kampen för ett fritt Norge. I åren 1941–44 genomförde organisationen runt 110 aktioner mot ockupationsmakten, och var därmed tillsammans Kompani Linge den dominerade sabotageorganisationen i Norge. De angrep främst industrier, järnvägar och tyska trupptransporter som var viktiga för tyskarnas krig. Gruppen utförde också en rad likvideringar, ofta på uppdrag av Milorg. Osvaldgruppen samarbetade med Milorg, 2A samt SOE och blev ofta kommenderade att utföra mycket riskfyllda uppdrag som de andra motståndsgrupperna undvek. 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Trots sina uppoffringar fick Osvald-sabotörerna inget officiellt erkännande efter kriget, inga medaljer och knappt något omnämnande alls. Det var inte förrän 2013 som Osvaldgruppens insatser erkändes offentligt av den norska staten genom den dåvarande försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Där tror jag svaret finns varför inte Grundels motståndscentral på Rosendal varit lika välkänd som Sveders i Arvika. Medan de motståndsmän som använde SOE-kurirlinjen genom Arvika och Östen Nilsson och Helmer Sveder blev dekorerade och betraktades som hjältar efter kriget så försökte man i Norge hålla nere värdet av de kommunistiska motståndsgruppernas insatser under kriget.

”Osvald”, ockupationens hårdaste krigare

Ledare för Osvaldgruppen i Norge var Asbjørn Sunde, med täcknamnet ”Osvald”, eller ”Osvald Pettersen”. Sunde var kanske den allra främste och mest aktive av motståndskämparna i Norge. Sunde hade en bakgrund som sjöman. Som frivillig soldat i inbördeskriget i Spanien 1937–38 lärde sig Sunde att hantera sprängämnen och likvidera människor. Sunde hade redan vid denna tid kommit i kontakt med Wollwebers sabotagegrupp. Wollweber befann sig i Oslo den 9 april 1940 med sin fru, norskan Ragnhild Wiik. Genom att Sunde och Wollweber med flera spred omfattande rykten om att Oslo skulle bombas av engelsmännen för att stoppa tyskarna den 10 april skapades så mycket förvirring och kaos att de lyckades få Wollweber över till Sverige. Kaoset skapade också möjlighet för bättre mobilisering av det norska motståndet.

Sunde deltog själv i flera av de mest uppmärksammade likvidationerna under kriget. Uppdragen kunde komma från Milorgs säkerhetstjänst. Vintern 1943 hade Gestapo ringat in Gunnar Sønsteby (SOE) (Sønsteby blev Norges mest dekorerade medborgare efter kriget), och Sverre Ellingsen (2A/SOE) med hjälp av agenten ”Monsen” – Finn Roald Andersen. Asbjørn Sunde kallades in för att hantera situationen. Kort därefter likviderades Andersen och en person till i en lägenhet på Løvenskioldsgate i Oslo av Sunde och Johan Peter Bruun i Osvaldgruppen. Ellingsen och Sønsteby kom undan och flyr över till Sverige. Bruun arresterades av tyska säkerhetspolisen påsken 1943, blev dömd till döden och avrättades i Trandumskogen den 2 mars 1944.

«Våre beste menn var de, våre tapreste og edleste menn, fylt av en idealitet som bare døden kunne berøve dem. Minnet om dem skal leve så lenge det finnes takknemlighet og rettferdighetssans i dette land.»

Skrev Asbjørn Sunde (1909-1985) om sina fallna krigskamrater i minnesboken ”Menn i mørket..” 

”Asbjørn Sundes organisasjon (var) i tre år – fra sommeren 1941 til sommeren 1944 – den eneste organisasjon av betydning i Norge som drev systematisk sabotasje i hjemlig regi.”

Terje Halvorsens efterord till nyutgåvan av Asbjørn Sundes bok ”Menn i mørket” (1987).

För den som vill höra mer om Sunde och Osvaldgruppen finns Historiepodden WW2:

https://poddtoppen.se/podcast/1550681733/historiepodden-ww2/osvald-gruppen

Om någon vill läsa mer om denna spännande del av Arvikas historia, finns en motion om Grundels motståndscentral i Rosendal som lämnats till kommunfullmäktige i Arvika. Hoppas att den blir positivt mottagen.

Länk: https://www.arvikapartiet.se/wp-content/uploads/2024/04/Motion-Grundels-motstandscentral-pa-Rosendal.pdf

Grundels motståndscentral och Sveders motståndscentral

I det historiska sammanhanget av Arvika under andra världskriget framträder två betydelsefulla motståndscentraler: Grundels i Rosendal och Sveders på Kyrkogatan. Båda spelade viktiga roller, men deras funktioner skiljer sig åt. Jag har fått frågan om skillnaden mellan dessa båda motståndscentraler. Ska försöka förklara kort hur jag ser på det efter vad jag fått fram i mina efterforskningar.

Sveders är den mest kända motståndscentralen i Arvika – där herrarna Helmer Sveder och Östen Nilsson höll till. Deras arbete som underrättelseenhet var av ovärderlig betydelse; de förmedlade viktig information från Norge till Special Operations Executive (SOE) och den brittiska exilregeringen i London, samt i omvänd riktning. Deras arbete bidrog till att organisera insatserna med allierade krafter och bidra till motståndet mot ockupationsmakten i Norge. Man kan säga att Sveders och den kurirlinjen var mest inriktad på förbereldelser för motstånd och underrättelser. Jag har tidigare kallat den mer eller mindre en underrättelseavdelning, och det är nog rätt om man ska kategorisera.

Grundels motståndscentral och de många motståndsmän som vistades hos dem var mer inriktade på rena sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten och stod heller inte under Milorg eller SOEs ledning. ”Hjemmefronten” som hade starkt inflytande på Sveders motståndscentral menade istället att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. ”Hjemmefronten” var alltså emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation helt enkelt använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage (!). När exempelvis arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten av ”proffssabotörerna” i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var därför väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland. Med tanke på antalet sabotörer, den primitiva utrustningen och framför allt de ytterst svåra förhållandena som Osvaldgruppen/Saborg arbetade under – som pionjärer i det inhemska sabotagekriget mot de tyska ockupanterna – rör det sig utan tvekan om en imponerande stor mängd aktioner de utförde. Grundels motståndscentral var också en propagandacentral där mängder av propaganda som skulle försvaga den tyska ockupationsmakten fördes över gränsen.

Det väcker intresse att observera att kurirlinjerna för dessa två motståndscentralerna i Arvika nästan löpte parallellt med varandra. Speciellt vid Håvildsrud, där deras respektive gränsövergångspunkter var placerade endast några hundra meter från varandra. Det kan ha funnits möjligen någon form av samarbete mellan motståndsgrupperna. Deras geografiska närhet till varandra kan i vart fall ha underlättat en snabb och effektiv kommunikation, vilket var avgörande för framgången med deras operationer.

En slutsats man kan dra är i vart fall att de båda motsåndscentralerna även utan ett aktivt samarbete kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt. Deras gemensamma mål var frihet och säkerhet för regionen, och deras insatser lämnar ett outplånligt avtryck i Arvikas och hela Sveriges motståndshistoria.

Från SÄK-arkivet

Tungt ekonomsikt för Grundels

Signe fick dra ett tungt lass, kurirerna och motståndsmännen behövde mat, förnödenheter
och vatten som de ibland tog med sig över gränsen. Vid den här tiden fanns inget rinnande vatten i huset utan vatten fick de hämta en bit bort, vid Bergsgatan. Det kunde hända att ”sabotörsgrupper” med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Gästerna hade oftast inga pengar. Signe och Robert var enkla människor som inte hade det så gott ställt, men de hade fått lov till att hämta matvaror av Holger Andersson vid Karl Anderssons Livs på Fallängsvägen, för att betala senare. Holger ställde aldrig några frågor, och utan hans hjälp skulle verksamheten inte ha varit möjlig. Skulderna fick återbetalas när det fanns möjlighet, och Signe betalade på dessa skulder ända i slutet på 60-talet. Kan tom ha varit in 1970-talet. Trots alla ansträngningar och risker som familjen utsatte sig för under krigsåren, fick de aldrig någon ekonomisk hjälp från Norge. Jag är övertygad om att det berodde på att de sabotörer som nyttjade Grundels skydd inte skulle få någon uppmärksamhet i Norge för deras insatser under kriget. Sannslöst när man tänker på det.

Utdrag från Ulla Grundels uppsats: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.

Hirdens dagbok gömdes på vinden i Arvika

Vid ett tillfälle lyckades en norsk motståndsman, vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo, stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Denna värdefulla dokumentation fördes sedan över gränsen till Sverige efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stulit dagboken tvingades skjuta för att komma undan. Dagboken/liggaren gömdes sedan på vinden hos familjen Grundel i Arvika, hämtades efter kriget av representanter från den norska regeringen och tjänade som bevismaterial i processen/rättegångarna mot de norska nazisterna och landsförrädarna. Bevis som samlats av motståndsrörelsen, inklusive dagböcker och andra dokument, var avgörande för att styrka åklagarens fall mot de anklagade. En mycket viktig handling och ett verkligt kap framhöll Jan Grundel när jag var hemma hos honom.

Sprängmedel

Hos Grundel förvarades en tid 70 kg militärt sprängmedel, trotyl, som några norska motståndsmän/sabotörer kommit dragandes med. Sprängmedlet smugglades senare över gränsen till Norge och en del av det ska ha kommit till bruk vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, vid sprängningen av Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark. Detta för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian
Independent Company No. 1 (kompani Linge). En del av sprängmedlet användes också till att spränga den färja över Tinnsjøn som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland. Färjan sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid, som även deltagit i tungvattenaktionen. Jan berättade att han som barn såg när motståndsmännen/sabotörerna förberedde sprängladdningar och dynamit i köket hemma hos Grundels. Sabotörerna i Saborg/Osvaldgruppen var skickliga i att använda dessa och andra metoder för att skapa förödelse för fienden, ofta genom att rikta in sig på infrastruktur som järnvägar. En viktig del av krigsföringen som bidrog till de allierades slutliga seger.

Statspolisen genomför en gryningsrädd mot Grundels

Familjen Grundel stod inför allt större utmaningar när den illegala verksamheten växte. Flyktingar, motståndsmän och sabotörer kom och gick ständigt. Den 4 juni 1944 hände det som inte fick hända. Statspolisen slog till och genomförde en gryningsräd hos familjen Grundel. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statspolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till säkerhetspolisen. Ordern var utfärdad av polisintendent Martin Lundqvist i Stockholm och landsfogde Anders Holmström i Karlstad. Statspolisen hade varit Grundels på spåren sedan 1942 då de genom efterforskningar, och övervakning fått tag i upplysningar om en person som kallade sig ”Sven”, och de misstänkte att verksamheten avsåg kurirer som färdades illegalt mellan Sverige och Norge. Lokalpolisen i Arvika hade inte fått någon information om insatsen från statspolisen då de var rädda att Arvikapolisen skulle varna Grundels. Husrannsakan med förhör följde, men Statspolisen hittade – som tur var – inte hirdens dagbok/liggare som låg gömd under några plankor på vinden. De hittade dock ransoneringskort som tillhörde flera av Osvaldgruppens medlemmar. Även Ragnar Sollie (ledare för Pellegruppen, en framgångsrik sabotagegrupp i Norge i slutet av andra världskriget) ransoneringskort upphittades under husrannsakan. Man hittade också två väskor med stora mängder propaganda på norska och tyska, ex. uppmaningar till tyska soldater att desertera till Sverige, kartor över gränsområdena, täckadresser med norska förbindelser mm. Makarna Grundel häktades och togs med Karlstad, och därefter till Kronoberg i Stockholm där förhören fortsatte under tre veckor. Sonen Jan var förtvivlad när hans mor och far hämtades av statspolisen. Efter förhören klarades ut att ”Sven” var det täcknamn som Robert hade använt i den illegala verksamheten.

Signe och Robert Grundel klarade sig undan med böter på 450 kronor, (ca 12 000 i dagens penningvärde) för att ha ”ha hyst utlänning utan att göra anmälan därom”. När människorna i Arvika fick höra talas om detta gjorde de en insamling för att betala böterna. När Signe kom tillbaka hem till Arvika efter tre veckor i häktet på Kronoberg försökte hon smyga på bakgator hem till Rosendal då hon var rädd för vad folket i Arvika skulle tycka om det som hänt. Signe försökte hålla sig undan från folk men hamnade till sin förtvivlan mitt i en större skara människor som kommit ut från en föreställning. När de fick syn på Signe stannande de och ropade ”HURRA!”.

Familjen Grundels historia är en viktig del av berättelsen om mod, uppoffring och motstånd mot tyranni under andra världskriget och deras handlingar under denna mörka tid i historien är en påminnelse om att mod och beslutsamhet kan göra en stor skillnad – även under de mest utmanande omständigheterna. Familjens hem på Rosendal hade en mycket stor betydelse för den norska motståndsrörelsen under ockupationstiden. Arvika kommun borde därför ordna en minnesplakett vid den här historiska platsen för att uppmärksamma denna viktiga del av historien som utspelade sig i utkanten av Arvika under andra
världskriget.

INTRESSANTA FAKTA:

  • Asbjørn “Osvald” Sunde var ledare för Saborg (Osvaldgruppen), som var den norska delen av Wolllweberorganisationen, från 1938–1944.
  • Sabotageorganisationen grundades på initiativ av den tyska kommunisten Ernst Wollweber runt 1936. Gruppen blev också känd som ” Wollweberligan”.
  • Ursprungligen kallades organisationen Sabotageorganisationen, Saborg eller bara Sab.
  • Många av gruppens medlemmar, som de flesta var vanliga arbetare, fick skydd och husrum hos familjen Grundel i Rosendal, Arvika (Sven, var det täcknamn som användes i den illegala verksamheten) 1941–1944.
  • Osvaldgruppen låg bakom cirka 110 sabotageaktioner.
  • Osvaldgruppen hade de största förlusterna av alla motståndsgrupper i Norge under kriget. Totalt miste 35 medlemmar livet. Flera andra blev torterade och hamnade på Grini fångläger eller andra läger.
  • Robert Grundel ska ha tillerkänts Haakon VII:s Frihetsmedalj. Medaljen tilldelas norsk eller utländsk militär och civila som tjänat Norge på ett förtjänstfullt sätt under krig. Den instiftades den 18 maj 1945. Robert valde att tacka nej till denna ärofyllda utmärkelse. Varken han eller hans fru, Signe gjorde detta för att få medalj.
  • Den 17 april 1943 eliminerades angivare som var på spåret och jagade efter Gunnar «Kjakan» Sønsteby, efter kriget Norges mest dekorerade medborgare. Milorg anlitade ”Osvaldgruppen”, och kommunisten Asbjørn Sunde, utförde ännu en likvidering åt Milorg som därmed sannolikt räddade livet på Sønsteby.
  • I det politiska klimat som utspelade sig under det kalla kriget fick den kommunistledda motståndskampen lite kredit. Fördömandet av kommunisterna i Norge nådde en topp 1954, då Osvaldsgruppens ledare Asbjørn Sunde anklagades för förräderi och spioneri och dömdes till åtta års fängelse.
  • Den 30 maj 1995 restes ett minnesmärke i Oslo av Landsorganisasjonen över Osvaldgruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.
  • 2013 hedrades alla medlemmar i Osvaldgruppen officiellt med utmärkelser av försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen för deras insatser för Norge under kriget. Ledaren Asbjørn Sunde hade då dött, men fyra av gruppens medlemmar levde fortfarande. ” Dere var sabotørene og soldatene i mørke, som forble i mørke. I dag beklager vi at mange av dere ble mistenkeliggjort og underkjent”, sa Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen i sitt tal. Enligt Strøm-Erichsen genomförde gruppen inte bara de flesta, utan också de mest effektiva sabotageaktionerna i Norge under kriget. ” Vår nære allierte ble plutselig vår bitre fiende da Hitler-Tyskland var beseiret. Derfor kunne en mann som Asbjørn Sunde gå fra å være krigshelt i det ene øyeblikket til å bli stemplet som forræder i det neste. Derfor ble dere stille. Derfor forble dere i mørke”, sa försvarsministern. Hon framhävde medlemmarnas personliga egenskaper som avgörande för resultaten de uppnådde. ”Det dere gjorde den gangen, må og skal fram i lyset. Dere er ikke lenger soldater i mørke. Dere er krigsveteraner med en lysende innsats”, sa Strøm-Erichsen.

För mer information om Osvaldgruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942” (aktionen omnämnd tillsammans med Arvika i ett av de bifogade dokumenten): https://youtu.be/BHIAXnwGh_w?si=WF8V6XAfgKJRkhNh

För mer information om Pellegruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Pelle-gruppa, Norges største skips-sabotasje 1944” (ledaren i Pellegruppen Ragnar Sollie fick skydd och boende hemma hos familjen Grundel sommaren 1944): https://youtu.be/WinJyp_KuAA?si=q-7QEXss5J4Gs04E

För mer information om Osvald-sabotörerna: Många norska motståndsmän som utförde sabotage mot nazisterna hedrades aldrig efter kriget. I stället blev de utstötta och övervakade av norska myndigheter: NRK Brennpunkt ” Sabotører i mørke”: https://tv.nrk.no/se?v=MDUP11000410

Slutord

Tycka vad man vill om kommunisterna i Sverige och Norge, men forskning visar att under den här tiden var de kommunistiska motståndsgrupperna de mest motiverad motståndarna mot nazismen. Många i de här motståndsgrupperna var vanliga arbetare som inte alls var intresserade av politik. De flesta av Saborg/Osvalgruppens medlemmar kom från vanliga yrken. En del var fackligt förtroendevalda och aktiva i fackföreningsrörelsen. Några var kommunister, men inte alla. Ingen av dem ställde sig först i kön när det gällde utmärkelser, uppmärksamhet i tidningar och media. De skrev inte böcker om sin insats. Under det kalla kriget glömdes de bort av allmänheten. Om någon sökte efter de här grupperna och deras insatser i skolböckerna i Norge hittade de nästan ingenting. Men Osvaldgruppen förlorade mest medlemmar av alla motståndsgrupper i Norge och fick utföra de mest riskabla och smutsigaste uppdragen åt de andra motståndsgrupperna.

Robert Grundel (född 3 juni 1898) var en mycket intressant och engagerad profil i Arvikas historia. Han blev kommunist som ung när en myndighetsperson (fattigvårdsnämnd) hade sagt till hans mor att gå på gatan och sälja sig; ”för hon såg ju bra ut”, när de inte hade några pengar. Han var med och bildade SKP 1917 som en utbrytning ur det dåvarande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Redan i juli 1927 förutsåg han vad som kunde hända då han höll ett anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 18 (MIAF18) i Arvika om ”fascist- och krigsfaran.” Han beskrev fascismens uppkomst ur de förlorande länderna i första världskriget, som ett resultat av den stora arbetslösheten efter krigsindustriernas förfall och lyfter i synnerhet de italienska fascisternas roll som strejkbrytare. Vidare beskrev han svenska organisationer som Samhällshjälpen, en organisation som förmedlade strejkbrytare, som fascister. Han beskrev också hur fascister bearbetar långtidsarbetslösa och infiltrera militären. När Sovjet under kalla kriget sedan verkligen tog kommandot över kommunistpartier i Europa valde Grundels att lämna kommunistpartiet (SKP) (1949) på Roberts initiativ, och Robert uttryckte även att kommunistparitet inte hade ett existensberättigande inom svensk politik på grund av att de styrdes från Moskva och inte arbetade för Sveriges intressen.

Jan Grundels berättelse om en norsk motståndsman som upprepade gånger besökte dem under kriget gjorde ett starkt intryck på mig. Även för Jan, över 80 år senare, kvarstod känslorna. Han kunde inte erinra sig mannens namn, men minns honom som väldigt stor och stark. Mannen brukade lyfta upp Jan i sin hand, upp och ner, som en del av sin träning, vilket fick Jan att känna en stor samhörighet med honom. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut avslöjades det tragiska beskedet att han inte skulle återvända; tyskarna hade tagit hans liv.

Vill uttrycka min stora tacksamhet till Grundel-familjen för deras beundrandsvärda insatser under kriget, samt för den öppenhet och värme de i nutid har visat mig när jag berättade att jag ville skriva en motion om familjens insatser. Ett särskilt tack till Jan, samt syskonen Lotta, Maria och Ulla.

Källförteckning / Referenser

  1. Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010).
  2. Säkerhetstjänstens arkiv: ca 700 dokument.
  3. Ulla Grundel: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
  4. Samtal med Lotta, Maria, Ulla och Jan Grundel (det sista vittnet).
  5. Lars Borgersrud: ”Wollweber-organisasjonen i Norge” Doktorsavhandling i historia vid Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Oslo 1995.
  6. Osvaldgruppen – Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Osvaldgruppen
  7. Expressen:Hitlers ärkefiende greps på perrong i Värmland”. https://www.expressen.se/gt/hitlers-arkefiende-greps-pa-perrong-i-varmland/
  8. Festningsverk Militærhistorie: Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942. https://www.youtube.com/watch?v=BHIAXnwGh_w
  9. NRK – Sabotører i mørke 2013: https://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/2010/MDUP11000410/avspiller
  10. Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel


Enhälligt bifall i kommunfullmäktige till motionen om minnesplakett för Arvikas motståndsmän

Demokrati, Historia, Lokalhistoria, Politik Posted on sön, mars 03, 2024 22:42:40

Blev ett enhälligt bifall i kommunfullmäktige till motionen om minnesplakett för Arvikas motståndsmän när Norge var ockuperat. Kändes stort, och det var verkligen på tiden att dessa personer uppmärksammas för deras otroliga insatser.

Bakgrunden till motionen

Första gången jag hörde talas om de lokala motståndsmännen i Gunnarskog och Arvika; Arne Nilsson, Helmer Sveder och Östen Nilsson med flera som under andra världskriget var agenter för Norge, var genom min före detta granne Sven Lidberg. Han hade många intressanta historier att berätta och kunde väldigt mycket om andra världskriget. Som barn satt jag i timtal på hans veranda under sommarkvällarna och bara lyssnade på hans berättelser om kriget. Det gjorde intryck, men som barn tänkte man inte precis på vad det här innebar. Efter jag gjort värnplikten förstod jag däremot bättre vilka otroligt betydande insatser de här personerna hade gjort för det norska folket. Värnplikten var nyttig och gjorde mig på många sätt till en mognare person. I min årskull var vi 36 903 värnpliktiga som ryckte in – att jämföra med idag när det låter som det skulle vara problem att få ihop max 10 000.

När jag senare blev anställd i Försvarsmakten, på regementet i Karlsborg, kom händelserna i Arvika och Gunnarskog under kriget närmare. De norska motståndsmännen som många ggr hade varit i Arvika under kriget, hade nämligen – flera gånger – besökt regementet i Karlsborg och föreläst för jägarsoldaterna om deras erfarenheter under ockupationen.

Honnör för motståndsmännen

Bjarne Holth-Larsen var en av dem som var flera gånger i Karlsborg. Kan berätta om den gången när han för 33:e året i rad är i Sverige för att hålla föredrag. Bjarne berättar för de nyfikna och intresserade svenska elitsoldaterna i Karlsborg om det illegala arbetet och hur illa ute Norge var under ockupationen. Han visar upp material från kriget. Falska pass, illegala tidningar och vapen. Dagen efter ska hela Fallskärmsjägarkompaniet hoppa fallskärm i närheten av Karlsborg. Bjarne och hans vänner från Norge får en inbjudan om att åka med upp i ett av flygplanen vilket de självklart tackar ja till. När de kommit upp i höjd känner Bjarne den kalla luften slå emot ansiktet när dörren till flygplanet öppnas. Fallskärmsjägarna börjar hoppa, en efter en. Bjarne betraktar skärmarna som svävar nedåt – 43 år tidigare gjorde han själv sitt första fallskärmshopp. Flyget tar en stor lov bortåt. Efter en stund kommer de tillbaka och flygplanet går ner i höjd, och de tre norrmännen får ett besked; se ut! Bjarne kikar ut och upptäcker att alla de omkring 100 svenska Fallskärmsjägarna som nyligen hoppat står uppställda i givakt nere på en myr. De tittar upp mot flygplanet och gör honnör.

De flesta av Bjarne Holth-Larsens 47 gränspasseringar under ockupationen gick över kurirrutten som han själv satte upp; Oslo – Kongsvinger – Åbogen – Håkerudtomta – Bortan – Allstakan – Gunnarskog – Arvika – Stockholm.

Delar av deras historia och det som utspelade sig i Arvika under den här tiden har också beskrivits i diverse böcker genom åren.

Nämnas bör böckerna; De glömda agenterna, Kurér for frihet och den lokala boken: ”i Arvika” av Jan Sandström och Tomas Nilsson. Men jag upplever att vetskapen om motståndet mot nazismen här i Arvika – i modern tid – kanske inte riktigt kommit gemene man till känna förrän boken om Allan Mann: ”svensken som stred mot Hitler och Stalin” av Thomas Tynander kom ut 2023. Ett riktigt bra jobb av Thomas som har gett delar av den här historien bättre spridning över hela Sverige, och lokalt i Arvika.

Fler motståndscentraler

Det bör nämnas att det fanns fler motståndscentraler i Arvika under krigsåren. Och flera familjer inhyste motståndsmän under kriget och deras insatser var ovärderliga. Så varför inte hylla dessa också? Det ska vi försöka göra framöver – historierna om vad som hände i Arvika under kriget är långt ifrån färdigberättade. Fortfarande finns okända delar kvar att forska i.

Kan nämna några spännande detaljer från Arvika de här åren. Exempelvis så lyckades norska motståndsmän vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Dokumenten fördes sedan över gränsen efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stal dagboken fick skjuta sig ut. Dagboken gömdes på en vind hos en familj i Arvika och användes efter kriget i rättegången mot de norska nazisterna. Ovan nämnda hem förvarade även en tid 70 kg trotyl (militärt sprängmedel) som några norska motståndsmän/sabotörer kommit med. Trotylen smugglades sedan över gränsen till Norge och en del av sprängmedlet kan ha använts vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, när de sprängde Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). Det som ska vara bekräftat är att delar av sprängmedlet från Arvika åtminstone användes att spränga den färja över Tinnsjø som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland, som sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid som deltagit i tungvattenaktionen.

Minnesmärke ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside

Så nog fanns det fler ”motståndscentraler” i Arvika som betydde enormt mycket för Norge.

Det som dock är helt unikt med Sveders herrekipering är att butiken finns kvar – nästan helt oförändrad – sedan uppstarten 1939.   

Sveders förvandlades under krigsåren till en avancerad administrativ motståndscentral. Det var mer eller mindre en ren underrättelsetjänst/underrättelseavdelning som herrarna Östen Nilsson och Helmer Sveder bistod med – från Arvika. Östen hjälpte också till som kurir på egen hand, organiserade andra kurirer, flyktingtrafik, framställde kartor mm.

Vänskap genom idrott, skytte och jakt

Vänskapen mellan norrmän och svenskar hade knutits innan kriget bröt ut i Norge 1940, bland annat genom jaktlag/skytteklubbar i gränsområdena, och många års idrottsligt utbyte mellan Kongsvinger idrottslag (KIL) och Arvika idrottssällskap (AIS). En AIS:are var just ovan nämnde Helmer Sveder, innehavare av Sveders herrekipering. En annan idrottsentusiast var Jordbrukarbankens Östen Nilsson. Vem i Arvika kunde tro att dessa respekterade medborgare i Arvika, som Nilsson och Sveder ägnade sig åt illegala aktiviteter? Väldigt få visste om vad som pågick.

Under dagarna var Östen Nilsson den korrekta bankkamreren, men på eftermiddagarna, och under helgerna hjälpte han hjemmefronten (civila motståndsrörelsen i Norge under den tyska ockupationen) på olika sätt. Liknande insatser gjorde Helmer Sveder, då han inte sålde kläder. I Arvika övernattade kurirerna hos både Sveder och Östen Nilsson, eller gömde sig där under dagtid om de anlänt under natten. Motståndsmännen var tvungen att vara mycket försiktiga vid inkvartering i Sveders Herrekipering, för på andra sidan Kyrkogatan bodde en nazist.

”Jag skulle aldrig klarat mina uppdrag utan hjälp av värmlänningar som Östen Nilsson och Helmer Sveder i Arvika och Gunnar Svensson och Arne Nilsson i Gunnarskog” berättade Bjarne Holth-Larsen, SOE-agent, Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1) (kompani Linge) för en reporter fyra decennier efter sina kuriruppdrag.

Bjarne igen: ”Det var rent militära uppdrag som vi genomförde”. ”Vi förde hem radiosändare, vapen, instruktioner – på skiffer givetvis – samt inte minst pengar”.

Happy smugglar automatvapen till norska motståndsrörelsen

En som blev involverad i motståndsarbetet var Helmer Sveders anställde assistent, Sven-Erik ”Happy” Johansson. Även han hade skapat vänskapsband med norska idrottsmän innan kriget. Sommaren 1942 gjorde 22-årige ”Happy” sin första Stockholmsresa – någonsin – tillsammans med frun Gudrun. Han hade fått instruktioner av norska kontakter att möta upp vid en viss adress i Stockholm och därifrån ta med två stora koffertar med automatvapen. Vapnen skulle via Arvika smugglas till de norska motståndsmännen. Sven-Erik och hustrun bar väskorna till Stockholms central, steg på tåget, lastade upp väskorna i en tågvagn och satte sig i en annan vagn. Väl hemma i Arvika drog de koffertarna till Sveders affär där de gömde dem. Dagen efter kom två norska kurirer och hämtade koffertarna och förde in dem över gränsen. Man ska ha i åtanke att Sveriges regering den här tiden upprätthöll en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen… 

Gunnar Sönsteby, b.l.a. ledare av den mycket framgångsrika sabotagegruppen Oslogjengen. De utförde sabotageaktioner mot järnvägar, vapenfabriker, olje- och bensinlager och mycket annat. Sønsteby hade som specialitet att dölja sig bakom många olika identiteter.

”Kjakan”

Gunnar Sønsteby, ”Nr 24”, eller ”Kjakan” som han också kallades var en helt central person i den norska motståndsrörelsen under kriget och är Norges mest dekorerade medborgare. Bland annat har han som enda person hittills mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Han har även mottagit Presidential Medal of Freedom – den högsta civila utmärkelsen i USA – som en av mycket få utlänningar.

Gunnar har sagt bland annat så här om Sveders;

Hos Sveders fick vi mat och vilade oss innan vi skulle vidare. Men framför allt bytte vi kläder. Det var det viktigaste av allt. Man fick inte väcka uppmärksamhet. Därför fick man vara klädd på ett sätt i Sverige och ett annat i Norge.

Kurirer som passerar gränsgatan. Omslaget till boken; ”Kurer for frihet – Historien om Bjarne Holth-Larsen” (Grøndahl & Søn Forlag A.S. 1986)

Kurirlinjen mellan Stockholm och Oslo via Arvika och Gunnarskog och Håkerudtomta strax över gränsen på norska sidan var motståndsrörelsens allra mest betydelsefulla. Det var bland annat på så sätt man höll kontakt med exilregeringen i London. Rutten var även helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att kunna ge stöd till norska motståndsrörelsen.

LÄNK Norsk rikskringkasting (NRK): Gunnar Sønsteby på besøk hos Rune Skoglund – NRK

”For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her.” citat Gunnar Sönsteby.

Filmen om Gunnar Sönsteby ”NR24” kommer hösten 2024.

Bankmannen som blev en viktig ”agent” för Norge

Östen Nilsson ”på banken” Foto: Forsvarets historiske filmarkiv

Ska nu berätta lite mer ingående om hur motståndsarbetet från Arvika, på Sveders startade, och framhålla kanske den Arvikabo som var allra mest var engagerad i att hjälpa norrmännen under de här åren. Nämligen Östen Nilsson. Redan i april 1940, strax efter att Tyskarna anfallit Norge och Danmark satte Östen i gång att hjälpa sina vänner i Norge.

I det civila arbetade han på Jordbrukarbanken – men efter krigsutbrottet i Norge tog han på sig helt andra uppdrag. Uppgifterna som kommer här nedan är unika och har inte redovisats tidigare i några böcker eller dokument jag har kunnat hitta. En av källorna till information består av bland annat brev mellan Östen och motståndsledare i Norge. Dessa brev har jag fått direkt från Östen Nilssons son, Rolf Nilsson, som föddes 1942 – mitt under kriget. Kändes stort när Rolf hörde av sig till mig, och gav beröm för motionen och ville delge mig denna unika information. Mycket tacksam över detta.   

Hösten 1939, dagen före andra världskriget utbröt låg Östen Nilsson med svenska och norska vänner på Kyrkskogen, Gunnarskog (Bogen) och jagade. Samma dag som kriget bröt ut, den 1 september 1939 då Tyskland anföll Polen, åkte de ner till Mitandersfors för att ta del av nyheterna. De norska vännerna återvände till Kongsvinger. 9 april 1940 anföll Tyskland Norge. Den 14 april tävlade Östen Nilsson i en fältskjutningstävling på Vik i Arvika där det fanns en skjutbana den här tiden och blev hämtad för att kunna ta emot ett norskt statssamtal. Samtalet gick ut på att Östen skulle leverera ammunition från Norma Projektilfabrik till det norska motståndet i Kongsvingerområdet. Norma med norskt ursprung grundades år 1902 av bröderna Enger från Kristiania (nuvarande Oslo). Östen tog hjälp av sina goda vänner Oskar Andersson och Sten Johansson, och de for till Norma med en lastbil som de fyllde med ammunition, (6,5 mm). Sveriges regering upprätthöll den här tiden en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen till de norska styrkorna. När de skulle fara vidare hade Normafabriken omringats av svensk militär. Fabriken var tagen i beslag!

Som tur var kände Östen den vakthavande officeraren och talade om för honom att de skulle till Gyttorp för att få stridsspetsar monterade på lasten som bestod av luftvärnsammunition. Det gick bra och de kom ut från fabriken med lasten. Under natten stod lastbilen parkerad i Arvika. När Östen tänkte tillbaka på händelsen så tror han att den här natten var första gången de hörde flyglarmet i Arvika. Morgonen efter körde Östen och kamraterna vidare, bedömt var det säkrast att åka in över gränsen till Norge över Torsby och Lekvattnet. Att köra in över Charlottenberg/Eda ansågs för riskabelt. De fortsatte över Brandval och vidare ett par mil in i Norge, där en lastbil stod och väntade. Lösenordet som utväxlades var ”Kulblikk”. Solör Skyttersamlag (som fortfarande 2024 är en aktiv förening) hade blivit mobiliserade 05:00 den 10 april 1940. Rekvirerad ammunition som skulle till skyttelaget från Elverum kunde inte levereras och lagren var tomma, så Östen och de svenska vännernas last med ammunition hade stor betydelse. Skytterörelsen i Norge var en mycket viktig del av försvaret och motståndet under ockupationen. 

En tid därefter kom en av de norska motståndsmännen hem till Östen på Höjdgatan (huset finns kvar och är nu nr: 9) i Haga, Arvika där Östen då bodde tillsammans med sin familj. De ville ha hjälp att ordna transporter mellan Norge och den norska legationen (dåtidens ambassad) i Stockholm. Östen sa omgående ja till att hjälpa till med detta arbete. De kom också överens om att Östen behövde en medhjälpare som kunde rycka in i hans ställe. De kom överens om att Helmer Sveder nog var lämpligast och kontaktade honom och han kom omgående upp till Höjdgatan och tog del av planerna. Helmer sa genast ja till att hjälpa till. Helmers klädbutik var också en utmärkt lokal för verksamheten, och hade ett ganska rymmligt källarutrymme där norska motståndsmän kunde vila upp sig. Östen kom också överens med de norska motståndsmännen att han skulle ordna fram folk som kunde köra kurirerna och motståndsmännen mellan gränsen och Arvika. Bland annat engagerades Arne Nilsson i Allstakan, (Arne i ”Kôrstan”) Gunnarskog till detta uppdrag. Östen och motståndsmännen skulle också träffas i närheten av Håkerudtomta för att närmare utforma planerna. Vid nästa kontakt fick Östen namnet på kontaktpersoner vid den norska legationen som han skulle kontakta. Den första försändelsen som Östen fick med sig innehöll en kartläggning av tyskarnas luftförsvar över Trondheim. Som kurirer från Arvika till Stockholm engagerades också några ”gamla” fotbollsspelare, tex Sven ”Högis” Olsson och Albert ”Tjota” Bergström.

Östen blev ofta kontaktad av folk han inte kände till som ville ha hjälp med transporter och liknande, men Östen var försiktig innan han visste vilka dessa var. En dag kom en ”fru Santesson” och ville ha hjälp med transport till gränsen vid Skillingmark. Östen kände inte till henne men hjälpte henne till Gränsen. Fru Santesson är lika med Gerd Santesson, med kodnamnen ”Faktum” eller ”Mosse”, och var en norsk-svensk skribent och motståndskvinna. Underrättelser och upplysningar var Gerds främsta uppdrag. Gerd Santesson avled dock plötsligt i oktober 1943, endast 40 år gammal. Stressen och pressen som låg på hennes axlar under kriget var förmodligen tung att bära.

Gerd var en av initiativtagarna att få till stånd utgivningen av en tidning på norska i Sverige, formellt riktad till norrmän som vistades i Sverige, men i realiteten avsedd som ”illegal” tidning i Norge. Bakgrunden var svårigheter att få till stånd tryckning av pressmaterial i Norge, bland annat på grund av problem att få tag i papper och trycksvärta för denna under ockupationen illegala verksamhet. Tidskriften hette ”Håndslag” och publicerades från våren 1942 till 1945 trycktes på ett extra tunt papper i ett extra litet format för att underlägga smuggling till Norge. Håndslag hade underrubriken; ”Fakta och orientering for Nordmenn”. Den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna så tidningen hade stor betydelse att få ut till det norska folket. Tidningen finansierades av den norska legationen (dåtidens ambasad) i Stockholm. Tidningen utkom var 14:e dag under åren 1942–1945. Upplagan var inledningsvis 3000 men uppgick mot slutet av kriget till 20 000 exemplar.

Gestapo slår till på Finnskogen

Det var bland annat tidskriften Håndslag, samt vapen, uniformer och ammunition som släktingen till undertecknad – Aksel Gjevert, smugglade in över gränsen till Norge. Detta gjorde att Gestapo slog till på Grue Finnskog och Aksel fängslades av Gestapo, förhördes under bryska former och där han senare hamnade i koncentrationslägret Grini (länk info om Grini), där han avled den 17 maj 1944.

Tidslinjen
Arrestasjon

20. april 1943 (Overført)

Arrestasjonsårsak: Smugling av propagandamateriell. Flyktningehjelp. Eksportorganisasjon. Länk

Fangeopphold

Kongsvinger hjelpefengsel Fangenummer: 344

Fra 20. april 1943 til 3. mai 1943 (Overført)

Fangeopphold

Møllergata 19 Fangenummer: 4518

Fra 4. mai 1943 til 27. mai 1943 (Overført)

Fangeopphold

Grini Fangenummer: 7818

Fra 27. mai 1943 til 17. mai 1944 (Død)

Östen blir förhörd

En kväll när Östen satt på banken (Jordbrukarbanken i Arvika – låg där Proffs Radio Tv Foto Arvika ligger idag) och jobbade ringde hans fru Karin. Karin berättar att statspolisen kommit hem till dem på Höjdgatan och de söker efter Östen och är nu på väg ner till banken. Statspolisen bildades 1933 efter riksdagsbeslut och stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Anledningen till statspolisens tillkomst var bland annat Ådalskravallerna i maj 1931. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statskriminalpolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till den svenska säkerhetspolisen.  

Jordbrukarbanken, Arvika, 21 november 1926. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika

Det ringer snart på dörren till banken och Östen går och öppnar. Där står Landsfogdens närmaste medarbetare, Åslund, med bister uppsyn och vill ställa frågor till Östen. Östen kände till honom sedan tidigare genom idrotten där han bland annat slagit honom på 1500 meters löpning. Åslund säger att han är där på uppdrag från statspolisen och ska förhöra sig om Östens samröre med fru Santesson. Östen ställer sig helt oförstående till frågan. Åslund säger då att fru Santesson blivit anhållen av statspolisen på sin återresa till Stockholm när tåget var i Laxå. Östen klarade sig ganska helskinnad från förhöret men han tror att det gick värre för killen som skjutsade fru Santesson till Skillingmark.

Av naturliga skäl blev det nu ett uppehåll i transporterna då Östen var övervakad, och han tvingas tacka nej till att hjälpa till med en vapenleverans.  

Efter en tid fick Östen ett brev som ej var undertecknat där brevskrivaren ber Östen komma i gång med kurirtrafiken igen. Och på något sätt kom kurirtrafiken i gång också, men nu var det norska kurirer som helt skötte större delen av transporterna. Östen hade bara att ordna med transporter mellan gränsen och Arvika. Som regel kom kurirerna med tåg från Stockholm och fick byta kläder i Arvika innan de begav sig vidare mot Norge. Hämtningen vid gränsen vållade inga större bekymmer så länge det gick att köpa Aftonposten på Järnvägskiosken i Arvika. De hade kommit överens om att en annons skulle införas i tidningen där Östen kunde utläsa när vederbörande skulle hämtas upp. Givetvis var annonsen utformad så ingen annan än Östen kunde utläsa dess innebörd. Nu blev det mycket besök av Östens gamla vänner som Einar Judén, Arnold Matissen, Bjarne Holth-Larsen, Rasmus Tvinnerheim, Vilhelm Aubert, Odd Andresen med flera. Det hela löpte på utan större missöden men ”Remia” – Rasmus Tvinnerheim, åkte fast i Arvika då han blev oförsiktig och köpte choklad i en butik. Han hade bytt kläder till ”norsk” utstyrsel och blev igenkänd som ”ickesvensk”. Norska medborgare fick över huvud taget inte vistas i Värmland utan särskilt tillstånd. Svenskar hade dessutom skyldighet enligt lag att anmäla utländska gäster till polisen. Tvinnereim åkte i fängelse i Karlstad och därefter hamnade han i interneringsläger i Falun där han satt innan han blev utvisad till England.

Dramatik på Höjdgatan

Något som Östen och hans fru Karin aldrig glömde, var den gången då kuriren och motståndsmannen ”Reima”, hade varit hos dem på Höjdgatan och bytt till andra kläder. Någon timme efter ”Reima” dragit vidare kommer sonen Leif (2 år) med en kapsel i handen. Och visar den för Karin. Det var ”dödskapseln”, (kapsel med kaliumcyanid även kallat cyankalium – om man tuggar i sig den är man död på ett ögonblick) som ”Reima” haft i kläderna och tappat på golvet och som Leif fått tag på! Han kunde lika gärna ha stoppat den i munnen. Kapseln var till för om motståndsmännen blev skadade eller togs till fånga av Gestapo – då skulle de tugga i sig kapseln.

Även nazisterna använde kaliumcyanid. Förutom Hermann Göring, begick även Hitlers mest berömda befälhavare, Erwin Rommel, självmord med kaliumcyanid, liksom hans älskarinna Eva Braun. De nära medarbetarna, propagandaminister Joseph Goebbels och SS-chefen Heinrich Himmler tog också kaliumcyanid när slutet kom för nazistregimen. Den dödliga effekten uppstår när kaliumcyaniden, även kallad cyankalium, når magsäcken. Där omvandlas den till vätecyanid eller blåsyra, som är extremt giftigt. Det räcker tydligen med 0,15 – 0,3 gram för en dödlig dos.

Efter kriget

Efter kriget var slut, i maj 1945, fick Östen ett brev av en norsk vän där det stod;

”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”

De här orden värmde i Östens hjärta, och gjorde så även på äldre dagar när han tänkte tillbaka på upplevelserna under kriget. Vännerna i Norge höll han kontakt med livet ut och de träffades regelbundet.

Östen Nilsson mottog Haakon VII Frihetskors genom Kongelig resolusjon 13/09 – 1946. Utmärkelsen delas ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Han fick också en mycket fin graverad pokal av norska legationen för sina betydelsefulla insatser under kriget.

Källförteckning

  1. Nilsson Rolf: Brevkorrespondens mellan Östen Nilsson och hans vän Sverre Herdahl, som var en motståndsledare i Kongsvingerområdet.
  2. Haganæs, Jul: Kurer for frihet – Historien om Bjarne Holth-Larsen (Grøndahl & Søn Forlag A.S. 1986)
  3. Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010)
  4. Lars-Olof Gävert: Bonusmaterial för den viktiga kurirrutten mellan Håkerudtomta – Arvika (del av ”Stockholmsruta”). (januari 20, 2024) Bonusmaterial för den viktiga kurirrutten mellan Håkerudtomta – Arvika (del av ”Stockholmsruta”). – ADVENTURE (l-ogaverth.com)
  5. Lidberg, Sven: berättelser om Värmland under andra världskriget, berättat åren 1986–1994.


Luftvärn i Arvika

Försvarsmakten, Historia, Lokalhistoria Posted on sön, februari 18, 2024 10:26:06

Sveriges Radio Värmland rapporterade igår att det är brist på luftvärnssystem i Sverige. Det menar Överstelöjtnanten Thomas Vrenngård i Karlstad, och listar flera negativa konsekvenser om Sverige skulle anfallas av främmande makt.

Länk:

https://sverigesradio.se/artikel/overstelojtnanten-brist-pa-luftvarn-om-fienden-anfaller-sverige?fbclid=iwar3zbx8ebzofj57fs0-jwm2n2zhsosxikfe_ny6xf5s__bvzcly3spfcmhe

Det var annat förr i tiden. Under beredskapsåren (1939–1945) skaffades luftvärn till Arvika stad. Detta skedde genom Arvika luftvärnsförening. Föreningens ändamål var att; ”verka för anordnandet av ett av den militära sakkunskapen förordat luftvärn”. När det var klart skulle föreningen upplösas. Föreningen samlade in 199 049,14 kr som idag motsvarar nästan 5 miljoner. Det tog nästan tre år från föreningen bildades tills luftvärnet var komplett och på plats, 1943.

4 Luftvärnspjäser beställdes och förvarades inom staden.

  • Luftvärnskanon m/36 40 mm 2 st.
  • Luftvärnskanon m/40 20 mm 2 st.
Bild: Luftvärnskanon m/36 40 mm
Bild: Från Arvika luftvärnsförening

Text från då:

”Jag hoppas också, att vetskapen om att vi ej stå utan försvar, om vi bli angripna från luften skall medföra en känsla av trygghet hos Stadens innebyggare, väl värd de penningar som nedlagts på saken, men vi hoppas säkerligen också alla, att de kanoner, vi nu äga aldrig skola behöva träda i aktion”.



Före detta rektorn på Solbergagymnasiet Bengt Lund är död

Historia, Lokalhistoria, Minnen Posted on lör, februari 17, 2024 23:25:19

Beng Lund var rektor på Solbergagymnasiet de åren jag gick i gymnasiet. Då det fanns fotboll och basketgymnasium (bollgymnasium 1993-1996).

Bengt flyttade med sin fru Lisbeth till Arvika 1963 när han fick en tjänst som adjunkt inom matematik och fysik på Solbergagymnasiet. 1992 blev han rektor på Solbergagymnasiet och var det fram till den 23 april 1996. Klockan 11.23 samma dag förändrade hans liv totalt. Bengt blev då oprovocerat attackerad inne på rektorsexpeditionen av en skolelev som då var 20 år. Eleven skrek vid attacken och högg samtidigt en kniv i ryggen på Bengt och flydde snabbt från platsen.

20-åringen kom till Arvika med sin familj från Iran i mitten av 1980-talet. I högstadiet, på Centralskolan i Arvika blev han och två landsmän inblandade i ett bråk på skolan, de slog ner en annan elev och gick sedan in i matsalen där de hämtade knivar. Polis tillkallades, polisen kom med hundpatrull och då satte sig de tre i fönstren på matsalen med knivar mot magen på sig själva. Polisen ropade ”kom ut annars släpper vi in hundarna”.

Till slut kom de ut utan knivar och kunde gripas.

20-åringen gick om en årskurs på gymnasiet. Han var sjukskriven och borta mycket från skolan. Enligt 20-åringens klassföreståndare hade de försökt ställa upp för honom så gott de kunnat. Under ett elevvårdssamtal fick 20-åringen veta att han inte skulle erhålla något slutbetyg. På tisdag förmiddag den 23 april 1996 gick han in till rektor Bengt Lund och knivhögg honom. Bengt uppfattade det som han fått ett hårt knytnävsslag i mellangärdet, och när han vände sig om såg han 20-åringen springandes lämna lokalen. Som tur var fanns det folk i angränsande studierektorsrum. Bengt satte sig i en soffa för att berätta om 20-åringens avskedspresent, men det dröjde inte lång stund innan läraren Jörgen Wik märkte att Bengt blödde ymnigt. Jörgen var utbildad fallskärmsjägare med sjukvårdsutbildning så han lade Bengt på golvet, där det blev ytterligare en blodpöl. Ambulans larmades, Bengt blev utburen på bår och var intagen på akuten på sjukhuset i Arvika inom 10 minuter. Hustrun Lisbeth hade vid första kontakt med läkare fått vetskap om att Bengts överlevnadschanser då bedömdes till cirka 5 %.

I journalanteckningen från Kirurgkliniken kan läsas:

“Inläggning avd 10/IVA. Lampa Jon ul,AT,PH-960424. Inkommer i ambulans knivskuren i hö flank. Gift. Arb. som rektor vid Solbergaskolan. Rökare. Idag, enl medföljande lärare samt pat själv, blev han idag kl 11.20 attackerad av en elev som igår relegerades från skolan. Eleven kom bakifrån och stötte ett vasst föremål, troligen en stilett, i höger flank motsvarande axillarlinjen cirka 10-15 cm nedom axillen. Blödde uppskattningsvis 200-300 ml.”

Det visade sig att ena lungan var punkterad och levern till dels kluven i två delar. Blodflödet från levern tvingade fram en bukoperation för att tömma buken på 1,5-2 liter blod.

Solbergagymnasiet avbröt givetvis undervisningen på grund av händelsen, många var chockade, och krisgruppen på skolan sattes i arbete. Krisgruppen skapades bland annat på Bengts initiativ några månader tidigare, där han själv som rektor var ytterst ansvarig, och det var ett ödets ironi att gruppens första funktion blev att behandla ett mordförsök på krisgruppens ledare.

I förhör med polisen förnekade 20-åringen att attacken haft med betyg att göra. Han kunde överhuvudtaget inte minnas händelsen. Han anhölls och delgavs misstanke om försök till mord. En klasskompis pratade med 20-åringen under helgen och varnade honom för att han riskerade avstängning.

Har rektorn sagt det? Då ska jag döda den djäveln!” skrek han.

Klasskompisen trodde nog inte 20-åringen skulle göra allvar av planerna då 20-åringen hade för vana att hota och trakassera elever på skolan. Eftersom även jag gick i samma klass kan jag också intyga detta. 20-åringen störde friden som ingen annan. Det var ena dagen hot om våld och död. Andra dagar köpte 20-åringen krämbullar i skolans cafeteria och gav till oss. Ett märkligt beteende som ingen sett tidigare. Allt tog en ände med förskräckelse den 23 april 1996.     

Bengt var efter händelsen fullkomligt övertygad om att det faktum att 20-åringen var född utanför Sverige hade en avgörande betydelse för handläggningen av ärendet i Arvika Tingsrätt och rättsskandalen som följde, där Bengt menade att han blev utsatt för någon slags “omvänd” rasism.

Det hölls efter händelsen ett antal förhör med elever på Solbergagymnasiet där omdömena om 20-åringen var ganska samstämmiga. Citat från förhören, där 20-åringen benämns som ”E”:

“E är fantasifull och något av en drömmare, han är misstänksam och kan lätt bli irriterad och arg. I samband härmed kan han bli hotfull och av och till hotar han att döda den som vid tillfället misshagar honom. Dessa hotelser har enbart riktat sig till klasskamraterna och ingen annan person. Den allmänna uppfattningen är att E genom dessa hotelser ville hävda sig. E:s hotelser har dock varit så vanliga att ingen i klassen reagerat nämnvärt på dom”

“Enligt rykte som cirkulerar på skolan har jag hört att E före den 23 april till någon skulle ha sagt , att han skulle göra något som skall komma att stå tidningen .Jag har ingen uppfattning om detta är sant eller ej och vet inte vem E eventuellt skulle ha sagt det till”

“Det är heller inte ovanligt att E har med sig kniv på skolan. E har vid flera tillfällen förevisat olika knivar för mig. Dock har E aldrig hotat någon med kniv.”

20 åringen hade en extrem förmåga att dupera folk och han hade vid ett antal tillfällen hotat skolkamrater och lärare, b l a sin klassföreståndare.

Bengt skrev en bok om händelsen i samverkan med författaren Andreas Slätt från Arvika.

https://www.bokus.com/bok/9789152767788/skymningstimmen-over-arvika/

Boken kunde kanske grävt ännu djupare i händelsen då det känns som det finns mer att berätta, men vet att Bengt önskade att få ut boken för att allmänheten skulle få läsa vad som hände.

Jag tipsade Andreas Slätt om att det borde skrivas en bok om händelsen och den efterföljande rättsskandalen. Det var 2019, eller möjligen början av 2020 då jag diskuterade en annan rättsskandal som också inträffade i Arvika (Kevinfallet) med Andreas. Flera omständigheter kunde faktiskt sammanliknas i de båda fallen, och det var samma åklagare även två år senare. Jag gav därför Andreas kontaktuppgifterna till Bengt. Jag hade några år dessförinnan fått en omfattande skrivelse om händelsen av Bengt där han grundligt förklarade sin syn på saken som jag också redogjorde för till Andreas. 

Jag och Bengt hade kontakt när jag fått boken i min hand och vi skulle höras efter jag hade läst ut den, men det hanns inte med – döden kom i kapp Bengt till slut. Hade Bengt haft mindre tur hade han dött vid attacken den 23 april 1996. Vid det senaste samtalet jag hade med Bengt var han väldigt nöjd med att han äntligen hade fått gett ut boken. Bengt hoppades att de som skulle läsa boken gillade den. Händelsen präglade Bengts liv och hans förhoppning var att boken kunde användas som ett prejudikat i hur det inte får gå till i en svensk domstol.

Bengt blev 84 år.

Vila i frid Bengt. Spela kort och se på fotboll i din himmel.

Länkar/Källor

Arvika Nyheter – Knivdådet märkte rektorn för livet – nu berättar han i detalj för första gången

Skymningstimmen över Arvika – Andreas Slätt • Bengt Lund – Danskband/flex | Akademibokhandeln

  • Aftonbladet: ”Rektorn höggs ner av sin elev” 1996-04-24
  • Expressen: ”Fick inget betyg – knivhögg rektorn” 1996-04-24
  • Svenska Dagbladet: ”Psykvård för knivvåld mot rektor” 1996-06-29


Värmlands Folkblad har skrivit en artikel om min motion till kommunfullmäktige.

Demokrati, Historia, Lokalhistoria, Politik Posted on tor, februari 01, 2024 21:21:38

VF – Klädbutik som stod upp mot nazister hyllas: ”Viktig del av vår lokala historia”

Från artikeln;

”Och om Arvika var en knutpunkt så var Sveders och ägaren Helmer Sveder det i ännu högre grad.– Hedersmän som Helmer Sveder, Östen Nilsson och Arne Nilsson satt i butiken och planerade insatser i Norge tillsammans med norska motståndsmän. Motståndsmännen fick sova över i källaren och de kunde byta kläder i butiken, så att de kunde ta sig över gränsen i skogshuggarkläder. Det här var en viktig del i kurirleden mellan Stockholm och Oslo och det spelade en stor roll för motståndet i Norge, säger Gävert”

Från Kommunledningsutskottets sammanträdesprotokoll den 23 januari 2024 kan läsas;

”Förslag till nästa instans. Kommunfullmäktige beslutar att uppdra åt förvaltningen att tillse att en minnesplakett placeras vid butiken Sveders på Kyrkogatan 34. Motionen bifalls.”

Vore fint om motionen blev verklighet!

Det här må vara symbolpolitik – men motionen rör en viktig del av Arvikahistorien.

Norsk-svenska vapenbröders hårda kamp mot nazismen.

”Stockholmsruta”, kurirrutten som gick mellan Oslo och Stockholm via Gunnarskog och Arvika var oerhört viktig för det norska motståndet. Kurirrutten var också helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att stödja norska motståndsrörelsen. Kurirtrafiken var intensiv och Sveders affär hyste ofta motståndsmän. Rutterna för gränspassagerna var upplagda på förhand och det var sällan de spräcktes.

Här finns motionen

Håller tummarna för att motionen går igenom.



Arvikabördige bodybuildingslegenden Ulf Bengtson; ”Ryska maffian tog mitt livsverk”

Historia, Idrottsprofiler, Lokalhistoria Posted on lör, januari 27, 2024 23:53:29

Ulf är den målinriktade killen från Arvika som tog sig till den absoluta världstoppen i bodybuilding. Han var som bäst rankad trea i världen och vann SM samtliga år mellan 1973 och 1983. Redan som 15-åring lyfte han 132 kg i stöt och vann Ungdoms-SM.

Från 14 års ålder tränade Ulf regelbundet i källaren under Sporthallen i Arvika (Arvika Atletklubb) och lade upp träning, kost, vila och sömn för att bli bäst.

Han startade gymkedjan World Class som han mot alla odds etablerade i Ryssland som då var Sovjetunionen, där expanderade allt snabbt ända tills hans livsverk togs ifrån honom av maffian. Extra intressant i tider som dessa och i ljuset av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina då Ulf tidigt såg vad som skulle komma redan för typ 30 år sedan. I det sammanhanget bör nämnas att enligt en del experter har den ryska maffian kopplingar till den ryska säkerhetstjänsten och direkt till makthavarna i Kreml…



Bonusmaterial för den viktiga kurirrutten mellan Håkerudtomta – Arvika (del av ”Stockholmsruta”).

Demokrati, Historia, Lokalhistoria Posted on lör, januari 20, 2024 20:20:39
Svenska Dagbladet (10 april 1940) dagen efter nazisternas anfall på Norge – Tyskland begär strikt neutralitet av Sverige

Kul att få positiva omdömen på artikeln och blogginlägget om; Arne ”i Korstan” Nilsson och hans familjs insatser för frihet och demokrati under andra världskriget. Många har tydligen inte vetat om det som framkom i artikeln.

Skrev också en längre version av artikeln om Arne där mer utförlig information framkommer: https://usercontent.one/wp/blogg.l-ogaverth.com/wp-content/uploads/2023/12/Arne-Nilsson-artikel-Gunnarskog-langre-version-med-referenser-2023.pdf

Här kommer lite bonusmaterial och annat som inte fick plats i en artikel.

Gården som alltså heter Håkerudtomta (kallas Tomta), blev ett nav i den mycket viktiga kurirrutten/postvägen mellan Oslo och Stockholm som kallades ”Stockholmsruta”. En rutt som leddes och planerades av Gunnar ”Kjakan” ”Nr 24” Sønsteby (1918–2012) tillsammans med Bjarne Holth-Larsen. Även Östen Nilsson från Arvika var med och drog upp denna kurirrutt och framställde kartor till den för att kurirerna skulle komma säkert över gränsen.

Kurirrutten var helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att stödja norska motståndsrörelsen.

Håkerudtomta ligger i Austmarka alldeles intill gränsen mot Sverige väster om Kyrkskogen och norr om Bortan. När den här rutten användes så var det väglöst land från den norska sidan och den närmaste grannen bodde flera kilometer bort. Numera finns det väg från både Norge och Sverige till ”tomta”, och jag tog bilen till gränsen i somras, för att sen knalla in över gränsen till gården Håkerudtomta.

Har varit där några ggr tidigare då bland annat jag, Nilsson och Junior utgick härifrån på julaftonsturen 2019: https://blogg.l-ogaverth.com/2020/01/02/jultur-2019/

När jag kom fram till Håkerudtomta mötte jag en mycket trevlig man som hette Kenneth Skoglund. Det visade sig att han var ättling i nedstigande led till alla de som hjälpte motståndsrörelsen på Håkerudtomta, Emil och Alma Skoglund och sönerna Albin och Rune.

Rune som bara var 14 år då han blev involverad i motståndsarbetet visade sig vara Kenneths pappa.

OS och VM

Kenneth Skoglund hade varit med i OS och VM i skytte. Han var med i Olympiska spelen i Los Angeles 1984 och blev där 6:a i 50m Running Target, och även OS i Montreal 1976 i 50m Running Target. Om inte Norge bojkottat OS i Moskva 1980 hade han varit med där också. Han blev VM-bronsmedaljör 1987 i Budapest. Just det här med skytteföreningar i Norge är även intressant för under kriget så hade lokala ”skytelag” en viktig roll att fördröja nazisternas framryckning och sedan bygga upp motståndet.  Historiskt var en beväpnad och skjutskicklig allmänhet ett inslag i den svenska försvarsplaneringen. Frivilliga skytterörelsen var en del av den svenska försvarsidén. Självklart kan något liknande göras igen.

Jag blev förvånad när Kenneth pratade ren svenska och inte norska, fast vi befann oss i Norge och han var norsk medborgare. Det fanns förklaringar till detta. Skolgången hade Kenneth haft i Sverige, först i Häljeboda och sedan i Charlottenberg, för det fanns ingen bilväg på den norska sidan när han började skolan. Läs mer om Kenneths idrottande här: https://www.issf-sports.org/athletes/athlete.ashx?personissfid=SHNORM0000000037

Kenneth hade också jobbat i många år på Norma ammunitionsfabrik. Passande arbete för en duktig skytt.  

Avancerad verksamhet

Kenneth berättade om Håkerudtomta under kriget. Det var väldigt intressant och spännande att höra. Det var en avancerad verksamhet som bedrevs på ”tomta”. Äldste sonen på Håkerudtomta under kriget, Albin Skoglund, fick uppdrag av Sønsteby att gå in i nazistiska Quislings parti National Samling. Detta för att vilseleda och ge sken av att på Håkerudtomta var man nazistsympatisörer. Albin fick hirduniform (Hirden var en ideologisk och paramilitär organisation inom Nasjonal Samling) och ledde jaktturer för tyskarna i närheten av Tomta, och kunde tack vare partitillhörighet göra lagliga resor till Oslo. Albin smugglade han bland annat radiosändare och annat material hela vägen till Oslo. Denna skenmanöver var sanktionerad från London och SOE (Special Operations Executive). SOE svarade för sabotage- och understödsverksamhet inom ramen för vad som idag kallas för Military Operations Other Than War (MOOTW). Winston Churchill och Hugh Dalton tog i juli 1940 initiativet till att bilda organisationen som ursprungligen kallades för Section D inom MI6. Uppdraget till SOE var att uppmuntra och understödja spionage och sabotageverksamhet bakom fiendens linjer, men också att utgöra grunden för bildandet av en motståndsrörelse i Storbritannien i händelse av en invasion från Nazi-Tyskland.

Albin blev på grund av sin skenmanöver till NS illa sedd av andra i bygden som såg honom som en landsförrädare. Dock inte alla. Det fanns nazistsympatisörer och quislingar i bygden, och skulle någon av dessa få reda på vad som försiggick på Håkerudtomta hade allt varit över. Då hade alla de fått tag i torterats och skjutits utan pardon av nazisterna. Det här var ingen lek – det var blodigt allvar.

Vilket starkt psyke Albin måste ha haft, ett sådant dubbelspel är påfrestande. Albins lillebror, Rune Skoglund som bara var 14 år när kriget bröt ut blev också en viktig grenseloser (gränslots) och kurir under kriget. Runes första uppdrag blev med cykel från gården in till Kongsvinger, som 14-åring. Är cirka 5 mil till Kongsvinger från Håkerudtomta. Rune skulle denna gång leverera post som skulle till en motståndsman. När Rune kom fram skrek motståndsmannen: ”Dette sender de med en guttunge!?”. Rune hade funnits sig snabbt och dragit upp en skarpladdad pistol som han hade i fickan och svarade: ”Jeg har denne.”. Runes kodnamn som gränslots och kurir blev ”Guten”. Många barn och unga utförde livsfarliga uppdrag som gränslotser och kurirer under kriget i Norge. Rune har berättat att han blev beskjuten två gånger, av de svenska gränsvakterna. Men Rune visste deras rutiner, först skrek dom sen sköt dom tre varningsskott och då var Rune redan långt borta. 

När kurirerna tog sig över gränsen måste de också se upp för nazistsympatisörer på både norska och svenska sidan och sen hade svenska soldater bevakning på den svenska sidan en liten bit från Håkerudtomta. Dessutom patrullerade ibland tyska soldater på gränsen. Kurirerna och deras värdfolk måste vara på sin vakt hela tiden. Gestapo och norska gränspolisen jagade också kurirer så det fanns all anledning att se upp. Det hände några gånger att det sköts varningsskott efter de som tog sig över gränsen. De svenska gränsvakterna hade order om att skjuta om de såg någon som inte stannade vid gränsen.

Gammal artikel om ”Tomta”

Varför ”Tomta”

Varför blev just Håkerudtomta en knutpunkt i kurirverksamheten mellan Oslo – Stockholm? Norska legasjonen (dåtidens ambassad) låg på Strandvägen i Stockholm. Från krigets utbrott i april 1940 blev den en viktig sambandscentral mellan hjemmefronten och exilregeringen i London. Svenska regeringens kursändring – sedan Hitlers arméer lidit nederlag vid Stalingrad – medförde efterhand ett betydande militärt samarbete. Över 20 000 flyktingar rekryterades till militär verksamhet av olika slag i Sverige och hos de allierade. 15 000 man rustades i hemlighet i polititroppene, som förutom en fältpoliskår på c:a 1 500 man bestod av reguljära infanteribataljoner. Polititroppene tränades vid ett 15-tal läger, men därtill etablerades mot slutet av kriget en lång rad commandobaser, depåer och radiospaningsstationer längs den långa gränsen till Norge. På Östermalm i Stockholm samverkade de norska militära kontoren med svenska försvarsstaben. I upprustning och planering ingick en eventuell svensk inmarsch i Norge 1945 tillsammans med polititroppene – i ett katastrofläge om de tyska trupperna vägrade kapitulera.

Och det var så att när Gunnar Sønsteby skulle planera en ny kurirrutt över gränsen för Milo-organisationen i Stockholm sökte han efter ett avskilt ställe längs Värmlandsgränsen. Som jag förstått så var Bjarne Holth-Larsen och hans gode vän i Arvika, Östen Nilsson, med i själva planläggningen över sträckningen av den här kurir-rutten. Bjarne var väl känd med området genom sitt idrottande på både norska och svenska sidan i bland annat orientering, och han hade även kört bud/brödbil till gränsen och in i Sverige från Kongsvinger under några år. Bjarne Holth-Larsens täcknamn var Håkon Arnt Lundgren.

Oslo-Håkerudtomta-Arvika-Stockholm var under flera år den säkraste rutten från Stockholm till Oslo. Norrmännen var påhittiga i att dölja sin egentliga verksamhet och exempelvis kurirkontoret i Stockholm kallades en tid för ”Idrettskontoret”.

När kurirerna väl hade kommit över gränsen som oftast skedde på olika ställen någonstans mellan Riksröse 72 och 73 och kommit undan från de svenska soldater som patrullerade så tog de sig några kilometer in i Sverige, i närheten av Älvtorp, norr om Bortan i Gunnarskog. Där kom Arne ”i Korstan” från Allstakan eller en busschaufför som hette Gunnar Svensson som Helmer Sveder och Östen Nilsson anlitade och hämtade kurirerna för vidare färd mot Arvika – som var den geografiskt närmaste basen. Basen/motståndscentralen var belägen i källaren vid Sveders herrekipering på Kyrkogatan som hade startat upp några år innan, och där fick de ta sig in bakvägen eftersom det bodde nazister på andra sidan gatan.

Två namn på dessa nazister är; Hilding Walltin och Thorwald Calais. Calais var svensk frivillig i Waffen-SS och tjänstgjorde inom SS-ledningen i Berlin när han omkom i en allierad bombräd den 26 februari 1945. Thorvald Calais bedrev organiserat spioneri mot Sverige med hjälp av ett stort agentnät.

Elof Thorwald Calais ”Thorvald” ”Torvald” ”Elow” (född: 18990726 Långserud – död: 19450226 Berlin). Kommissionär 1942, Arvika. SNF, SAP, NSAP/SSS. Till Norge 1942. Waffen SS/Sicherheitsdienst 1942-45. Norge 1943-44, Berlin 1945.

Walltin var en hängiven nazist som hade kontakter med nazisterna i Norge och satt i en lokal SSS (Svensk socialistisk samling) förening. De båda Arvika-nazisterna var under hela kriget helt ovetande om den verksamhet och motståndsrörelse som höll till i källaren på Sveders herrekipering. Butiken skulle givetvis ha en minnesplakett på väggen till affären som beskriver vilken viktig insats som gjordes här för våra grannar i Norge. Norrmän har besökt butiken i många år på grund av vad som pågick där under kriget. Att Sveders klädbutik i Arvika var en avancerad svensk motståndscentral under andra världskriget är det inte alla Arvikabor som känner till.

Därför gjorde jag en motion till kommunfullmäktige om detta: https://usercontent.one/wp/www.arvikapartiet.se/wp-content/uploads/2023/09/Motion-minnesplakett-Sveders-Arvika.pdf?media=1671300175&fbclid=IwAR0NfSOJlVfpF14RQGUlH-PmY0ytloF9MB7on6ZOD_JoiV4nx3YTWTOpCek

Väldigt märkligt att detta inte redan är ordnat med tanke på den stora betydelse lokalen hade haft historiskt, men vi får hoppas motionen går igenom då vi ska vara stolta över de insatser som utfördes av Arvikabor och övriga kommuninvånare under kriget. Jag har hört på ryktes vägar att motionen tagits emot bra av kommunledningen och håller tummarna. Vore otroligt glädjande i så fall. Och viktig i tider som dessa.

Följande invånare fick fina utmärkelser av norska staten efter kriget:

Haakon VII Frihetskors

Östen Nilsson, Arvika

Haakon VII Frihetsmedalje

Arne Nilsson, Kolstad, Allstakan, Arvika

Gustav Bergquist, Mitanderfors, Bogen

Helmer Sveder, Arvika

Arthur Johansson, Arvika

Erik Johansson, Arvika

Fru Regina Malmsjö, Arvika

Fröken Karin Sönsteby, Arvika

Haakon VII:s Frihetskors instiftades den 18 maj 1945. Det delas ut till norska eller utländska militärer eller civila för framstående militära eller civila insatser i krig, både i strid och i administrativ tjänst. Haakon VII:s frihetskors rankas som nummer två av de norska krigsmedaljerna och femma i raden av norska utmärkelser. När Haakon VII:s frihetskors instiftades i maj 1945 instiftades det i samma kungliga dekret som Haakon VII:s frihetsmedalj. De två nya utmärkelserna sågs i sitt sammanhang: I det kungliga dekretet beslutades att inrätta ”en tjänsteordning med 2 klasser”, där Frihetskorset var den övre klassen och frihetsmedaljen den nedre.

Utmärkelserna delades ut till dessa invånare i nuvarande Arvika kommun genom; Kongelig resolusjon 13/09 – 1946.

Haakon VII Frihetskors
Östen Nilsson, Arvika

Gränspassager 

Som deltidsanställd vid Underrättelsebataljonen (K3) i Karlsborg blir man riktigt nyfiken på de här turerna över gränsen som kurirerna/motståndsmännen gjorde. Bjarne Holth-Larsen föreläste på K3 i många år, men det var långt före min tid. En av de sista gångerna han är där, 1985, är han där som pensionerad militär med två andra gamla motståndsmän och de håller föreläsning. Han berättar om det illegala arbetet och att Norge var illa ute. Han visar material från kriget. Dagen efter ska hela Fallskärmsjägarkompaniet hoppa. Bjarne och hans vänner får en inbjudan att vara med och flyga. De lyfter och Fallskärmsjägarna börjar hoppa, Bjarne känner den kalla luften när dörren öppnas. Bjarne betraktar skärmarna som svävar nedåt – 43 år tidigare gjorde han sitt första fallskärmshopp. Flyget lyfter och tar en tur bortåt. De kommer efter en stund tillbaka och går ner i höjd, planet stryker trädtopparna och de tre norrmännen får ett besked; att se ut. Bjarne ser ut och ser att alla Fallskärmsjägarna står uppställda i givakt nere på en myr. De tittar upp på flyget och gör honnör. Man förstår att denna händelse berörde Bjarne starkt när man läser hans bok. Ett erkännande om något för de viktiga insatser som han gjorde för broderfolket. 

Bjarnes smeknamn i Kongsvinger inom idrotten var ”meld mig på”, alltså anmäl mig. Han ställde upp på alla tävlingar som fanns, låter lite som den inställning jag och pappa hade för en del år sedan (ca. 50 tävlingar per år), så den mentaliteten känns mycket bekant.  



Nästa »