Blog Image

ADVENTURE

Julaftonsturen 2025 – i samma marker som kommandobasen Hector – kurirverksamhet, vapentransporter och motstånd i gränslandet vintern 1944–45 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Julaftonstur, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on fre, januari 02, 2026 17:53:59
Lägerplats i samma marker där basen Hector låg 1944-45. Foto: Christian Nilsson 2025

– till minne av dem som rörde sig i dessa skogar när det verkligen gällde

Tillsammans med turkamraten Nilsson har vi i många år gjort det som vi kallar vår julaftonstur. Det som började som en enkel vinter-skogstur har vuxit till en tradition – ett återkommande sätt att möta både naturen och historien. Eld, mörker och vinter. Med vandring eller skidåkning i skogslandskapet, ofta i gränslandet där Sverige möter Norge och där historien fortfarande känns levande. Julaftonsturen blev detta år ännu en vandring rakt in i historien. Två nätter i skogen under bar himmel. Att vakna klockan 03:00 en vinternatt i sovsäcken av snö i ansiktet ger en fysisk förståelse för hur tillvaron kunde vara i fält denna tid på året. Mötet med platsen och berättelserna blir desto starkare. Under andra världskrigets slutskede utvecklades gränsområdet mellan Norge och Sverige till ett strategiskt viktigt operationsområde för den norska motståndsrörelsen. Samtidigt som gränslandet var en livlina för många, fanns i Skillingmark–Eda-området där vi utgick ifrån denna turen, även relativt många svenska nazistsympatisörer. Min farmor, som höll till i trakterna under krigsåren, berättade om detta. Det var en tid där man aldrig kunde vara säker på vem man kunde lita på. I detta klimat förekom angiveri, och utfallet för flyktingar och desertörer avgjordes ofta av vilka de mötte längs vägen – inte av lagen.

En av de mest betydelsefulla, men länge okända, baserna var belägen i den långsträckta ravinen “Nissedråga” på den svenska sidan av gränsen i västra Värmland. Här låg från hösten 1944 en hemlig kommandobas för den norska motståndsgruppen Hector. Platsen var vald för sin extrema avskildhet. Före 1954 fanns ingen bilväg (idag känd som sockervägen) i området. Ravinen kunde bara hittas av den som kände terrängen i detalj och efter kriget glömdes platsen bort tills den återfanns ett antal decennier senare.  

Youtube: “Julaftonsturen 2025 – Nissedråga”
Nilsson vid torpet Mörkerud vid Tannsjön. Foto: L-O Gävert 2025
Tannsjön – en viktig gränssjö 1940-45

Från Mörkerud till Nissedråga – nätverket tar form

Redan tidigt under kriget blev gården Mörkerud en central knutpunkt för flyktingar, kurirer och motståndsmän. Mörkerud låg extremt avsides i Skillingmark, vid sydspetsen av Tannsjøn/Tannsjön, en ganska stor gränssjö där Norra delen hör till Norge och den södra, större delen av sjön ligger i Sverige. Det avskilda läget gjorde torpet användbart: långt från stora vägar och “normala” rörelsemönster – men ändå nära gränsen och med möjlighet att snabbt ta sig vidare både mot Sverige och tillbaka mot Norge. Torpet omfattade omkring sex hektar mark (jord och skog) och Mörkerud byggdes upp genom hårt arbete. Mörkerud var ett hem där motståndet växte fram ur vardagens slit.

Syskonen Olof (”Ola” – ”Täcknamn: ”Mörkerun” och ”Döden”) och Lina Olsson gav skydd, mat och vila. Här passerade människor, underrättelser, pengar och utrustning mellan Norge och den norska legationen i Stockholm. Sommaren 1941 passerade här till och med Sovjetunionens ambassadör Aleksandra Kollontaj (”Madame Kollontaj”) efter att Tyskland angripit Sovjetunionen.

I ett reportage från 1985 (VF) beskrivs hur Mörkerud via en kurir tar emot ett väl emballerat paket med prover av ”tungt vatten” från Rjukan och sedan transporterar det vidare till Stockholm och vidare i kedjan – kopplat till de allierades kamp mot nazisternas (och den tyska forskningen/industrins) kapacitet. Oavsett exakt teknisk bakgrund visar episoden att Mörkerud inte bara var ett “flyktingtorp” utan kunde vara en logistisk länk i högprioriterade uppdrag.

Mörkerud fungerade under krigsåren som en strategisk stödpunkt i gränslandet och användes, i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, av personer knutna till såväl norska Milorg, Sivorg och XU, samt inom det brittiska SOE-nätverket. Platsens civila karaktär och diskreta roll gjorde den särskilt lämpad för denna verksamhet. Från hösten 1943 började även medlemmar ur agentgruppen Hector använda Mörkerud. Men i december 1944 var verksamheten nära att avslöjas. Tyskar, svenska myndigheter, landsfiskaler och fjärdingsmän var ute efter att avslöja dessa verksamheter. Den nitiske Åke Hiertner, t.f. landsfiskal i Järnskogs distrikt, var Mörkerud på spåren. Kurirverksamhet låg ofta i juridisk gråzon i det neutrala Sverige, och norska motståndsmän kunde dömas för spioneri mot främmande makt. Beslutet blev snabbt och nödvändigt: basen flyttades till Nissedråga.

Hans Christen Mamen och uppdraget från Stockholm

I juli 1944 kallades Hans Christen Mamen (1919–2009) ”prästen i Nissedråga” till den norska legationen i Stockholm. Som gränskunnig fick han i uppdrag att arbeta för MI IV, Milorgs Stockholmskontor. Om tyskarna skulle slå till med full kraft på norsk mark var det avgörande att i tid föra fram vapen och försörjning till hemstyrkorna på Østlandet. Försändelserna bestod främst av lättare vapen och stövlar – en stridsduglig soldat måste ha fungerande utrustning, inte minst på fötterna.

Samtidigt fungerade nätverket som en personell livlina. Motståndsmän från Oslo lotsades över gränsen till Sverige, flögs vidare till England för uppdrag eller utbildning och fördes därefter samma väg tillbaka. Andra från Milorg togs till Sverige för utbildning som vapeninstruktörer och återfördes i hemlighet. Att föra upp till tjugo man åt gången över gränsen var en ytterst riskfylld uppgift. Därtill gick en fast postrutt mellan legationen i Stockholm och Milorg i Oslo, av Mamen senare kallad ”kanske den längsta postrutten som någonsin skötts utan lön eller risktillägg”.

Nissedråga – liv i tält och ständig vaksamhet

Med markägaren Harald Nilssons allra hemligaste medgivande slog gruppen upp tält i Nissedråga, cirka 200 meter in på svensk sida, i en stenig ravin där ingen kunde ana att människor bodde. Fyra till fem tungt beväpnade män levde här i nästan nio månader. De byggde golv i tältet, inredde sig så gott det gick och levde på fiskbullar, och annan konservmat. En särskild glädje var när Mamen släpade dit en fältkamin från Stockholm – samma kamin som långt senare återfanns tillsammans med högar av rostiga konservburkar. De tränade skytte i dalgången, smugglade vapen till Milorg i Oslo och fungerade som länk mellan legationen i Stockholm och den norska motståndsrörelsen.

Säkerhetsrutinerna var rigorösa. Vid möten var man maskerad för att inte kunna kännas igen vid ett gripande. Man gick ofta två och två – ibland ensam – alltid med vapnen redo. Trots detta kunde Mamen senare konstatera att han aldrig behövde avlossa ett skott, även om det flera gånger var nära.

Vapentransporterna – över 1 000 vapen in i Norge

Aktiviteten vid bas Hector var omfattande. Under vintern och våren 1944–45 finns uppgifter på att det smugglades över 1 000 vapen till fots från Nissedråga och in i Norge. Ryggsäckarna var stupfulla med Stenguns, amerikanska karbiner (US-carbines), pistoler, stövlar och annan utrustning. Bördorna var som regel mycket tunga. Transportkedjan var minutiöst organiserad. Försändelserna gick med tåg från Stockholm till Charlottenberg eller Åmotfors. Kurirerna reste som vanliga passagerare med koffertar fyllda av vapen. Vid slutstationen bytte man snabbt gestalt – från resenär till ”skogsarbetare” – tog taxi till Skillingmark och gick till fots till Mörkerud. Där lastades vapnen om i ryggsäckar för den sista sträckan till Nissedråga och vidare in i Norge. Hoten bestod av tyska patruller, norska gränspoliser och angivare. Ändå avlossades inte ett enda skott under alla dessa transporter.

Mot krigets slut minskade trycket något i takt med att de allierades flygsläpp blev tätare. Hectorgruppen frigjordes delvis för andra uppgifter.

Hectors beväpning och beredskap

Till en början var gruppen i Nissedråga relativt lätt beväpnad, men efter hand tillkom Stenguns och US-karbiner, och allra sist även en bazooka! Uppdraget var då att vid behov rycka fram mot Fet, ta kontakt med Milorg där och skydda Fetsundbron om tyskarna skulle tillgripa den brända jordens taktik.

Kai Holst – kurirernas samordnare på Militärkontor IV (4)

En central person för kurirverksamheten, som ofta återkommer i dokumentation, var Kai Holst (Militærkontor IV (MI IV) vid den norska legationen i Stockholm). Holst hade en överordnad roll i kurirverksamheten och i samordningen av baser på båda sidor gränsen. Han rörde sig i skärningspunkten mellan den norska motståndsrörelsen, legationen i Stockholm och de svenska gränsbaserna – däribland Hector i Nissedråga. Efter kriget kom hans namn att förekomma i sammanhang präglade av misstankar, listor och underrättelserelaterade rykten. Holsts mystiska död i Stockholm 1945 och de oklarheter som omgav den bidrog till den långvariga tystnaden kring delar av verksamheten, men samtida vittnesmål pekar på hans avgörande betydelse för kurirnätet och logistiken.

Informationsskylt vid basen. Foto: L-O Gävert 2025

“Hector”

Namnet Hector har enligt vissa källor koppling till den svenske prästen Sven Hector (som ingick i familjen Grundels kurirnätverk), verksam i Eda under krigsåren och känd för sina kommunistiska sympatier. Tydligen ska det ha varit Kai Holst som namngivit basen. Sven Hector själv hade ingen operativ roll i kommandogruppen (vad vi kunnat hitta än så länge), men namnet – och den politiska miljön runt honom – bidrog senare till misstankar och övervakning under det begynnande kalla kriget. Flera som verkat i gränstrakterna kom att följas av säkerhetstjänster, och tystnaden om de olika verksamheterna blev påfallande.

Människor i gränsskogen

Gränslandet rymde fler öden än kurirernas. Vid Aurskog fanns stora arbetsläger med ryska krigsfångar som ibland lyckades fly – ofta svårt hungriga. De leddes mot svenska gränsen och till Mörkerud, där de fick mat och vila innan de registrerades av svenska myndigheter. Även tyska desertörer dök upp i skogen. När de fick syn på Milorg-männen viftade de desperat och ropade ”Kaputt!”, väl medvetna om att återföring kunde innebära omedelbar dödsdom. Oväntade möten kunde också bli farliga. Vid ett tillfälle hotade Mamen och hans följeslagare en man de mötte i skogen för att tvinga honom till tystnad. Först senare visade det sig att mannen var Milorg-chef i Setskog – ett nervöst missförstånd som säger mycket om stämningen som rådde.

Sommaren 1941 deserterade den tyske soldaten Willi Jutzi. Tillsammans med sin norska flickvän Ragna Fevik begav han sig till Sverige.

Torpet Långebäck och Willi Jutzi

Under turen passerade vi också Långebäck flera gånger. Torpet Långebäck var under andra världskriget en viktig del av det nät av flykt- och kurirleder som gick genom gränslandet mellan Sverige och Norge. Enligt dokumentation och informationen på plats fungerade Långebäck som en tillfällig anhalt för människor som korsat gränsen. Hit tog man sig ofta efter den första, farligaste sträckan. Här kunde flyktingar vila kort, få mat och värme, byta kläder och samla kraft innan färden fortsatte vidare in i Sverige.

1941
2025

Bland dem som passerade Långebäck fanns Willi Jutzi, tysk soldat och desertör. Enligt både arkivhandlingar och informationen på plats tog han sig över gränsen år 1941 tillsammans med sin norska fästmö Ragna Fevik. För dem var flykten livsavgörande. Desertörer betraktades som förrädare av Nazityskland, och straffet var i praktiken alltid döden. Vid Långebäck fick de möjlighet att övernatta – ett kort andrum i ett annars extremt utsatt läge. Men flykten blev inte långvarig. Willi Jutzi blev angiven, och svenska myndigheter beslutade att han skulle utlämnas vid gränsen i Eda. För en desertör innebar ett sådant beslut ingen återvändo. Ett överlämnande innebar i praktiken dödsdom. Vid utlämningen i oktober 1941 försökte Willi Jutzi fly. Under flykten sköt svenskarna efter Jutzi med sina tjänstepistoler, över huvudet på honom enligt deras uppgifter i efterhand. Därefter försvann han.

I en formell förpassning daterad den 14 oktober 1941 beslutas att Willi Jutzi och Ragna Føvik ska avvisas ur Sverige, transporteras med bil från Skillingfors till Eda tullstation och där överlämnas till norska myndigheter. Beslutet fattas enligt 1937 års utlänningslag och genomförs under bevakning av svensk landsbygdspolis. Dokumentet avslöjar mer än vad den svenska formuleringen först ger sken av. Längst ned finns stämpeln från den tyska säkerhetspolisen och SD i Oslo, gränspolisposten Magnor.

Den 6 juli 1942 gjorde två pojkar ett makabert fynd vid Vrångsälven, i närheten av Eda Glasbruk. I älven låg en död man. Det visade sig vara Willi Jutzi. Omständigheterna förblev oklara. Det enda som stod klart var att flykten slutade här. Ragna Fevik överlevde men hamnade i tyska förhör på Möllergata 19 i Oslo (huvudpolisstationen i Oslo som användesanvändes av ockupationsmakten och NS som centralfängelse och tortyrkammare 1940-45), dömdes till ett års fängelse men slapp av hälsoskäl avtjäna hela straffet. Hon bar resten av livet med sig minnet av flykten, förräderiet och förlusten.

I dag står informationsskylten vid Långebäck som ett stilla vittnesmål. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast. Omständigheterna kring hans död klarades aldrig fullt ut. Arkiven ger inga entydiga svar. Det enda som med säkerhet kan sägas är att hans liv tog slut i gränslandet. I dag är Eda kyrka platsen där Willi Jutzi fått sin sista vila. Den 13 september 1959, en solig och vacker söndag, avtäcktes en minnessten över Jutzi på Eda kyrkogård i närvaro av 500 personer. Varje år sätts blommor på hans grav. Det är en stilla handling, utan ceremonier och stora ord – men med desto större betydelse. Blommorna markerar att hans öde inte är glömt.

Willi Jutzis öde visar med brutal tydlighet att gränsen inte bara var en väg till frihet. Den var också en farlig plats där angiveri, rädsla, byråkrati och storpolitik avgjorde människors livsöden. Långebäck blev för många en kort paus på vägen mot trygghet. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast.

Under lång tid vilade tystnad över de händelser som låg bakom fyndet av Willi Jutzis döda kropp. Först när skräddarmästaren D. W. Andersson i Arvika i slutet på 1950-talet genomförde en ingående och noggrann undersökning – av en kvalitet som hade hedrat vilken yrkesskicklig kriminalutredare som helst – började bilden klarna. D.V. Andersson gav 1961 ut en bok om fallet. Genom insamlade vittnesmål framkom omständigheter kring transporten som otvetydigt pekade på att Jutzi omkom i direkt samband med denna och att han med stor sannolikhet träffades av ett av de skott som den svenska patrullen senare medgav att de avlossat i samband med flyktförsöket.

Julen då och nu – att hedra

80 år har gått sedan Mamen och hans grupp kunde fira jul i tältet i Nissedråga. Själva julafton var han – enligt uppgifter han lämnade i efterhand – hos sin fru och släkt i Arvika, men juldagarna var han ute och reste igen. Mamen har senare förklarat att det var en underlig jul. Hans huvud var fyllt av många konstiga tankar just då. Han berättade också om en episod i jultider på Mörkerud. Den 13 december låg några motståndsmän över på övervåningen. I gryningen hörde de Luciasången och uppför trappan kommer Lina med ljus i ena handen och kaffebricka i den andra. Hela stämningen blev avbruten av ett hjälplöst vrål när Lina snubblade i träskon och föll in på golvet med kaffebrickan. Allt blev stumt svart då ljuset slocknade. Det enda ljudet var Lina som grät bittert över det som för henne kändes som den största tragedin på denna jord. Ett av de många exemplen på den stora hjärtlighet familjen på Mörkerud visade under kriget.

Några bilder från turen 2025. Fina och intressanta dygn i spännande gränsområden

När vi gick här, idag 2025, gick tankarna till dessa kurirer och agenter som arbetade mot Nazi-Tyskland. De bar vapen, ansvar och framtiden på sina axlar. Att vandra i samma marker, besöka platserna och sova under samma himmel och känna kylan mot ansiktet blev vårt stilla sätt att hedra deras slitsamma och avgörande uppdrag. Två nätter under bar himmel gav ett perspektiv. Samma platser – men helt olika villkor. Nissedråga är inte bara en häftig plats i skogen som är värd ett besök. Det är en unik plats där mod, disciplin och motstånd var självklart.

Efter kriget följde inte erkännande utan en ganska lång tystnad. Det begynnande kalla kriget, övervakning och politiska misstankar bidrog till att mycket av verksamheten i gränstrakterna förblev okänd under lång tid. Genom intervjuer, arkivforskning och lokalhistoriskt arbete har bilden av kommandobasen Hector kunnat rekonstrueras.

Övernattning i samma skogar

När vi nuförtiden slår läger i dessa marker gör vi det frivilligt. Vi kan avbryta, vända om, gå hem. Det kunde inte de. För dem var skogen inte rekreation utan skydd, arbetsplats och ibland deras grav. Att vandra här dessa dygn blev därför mer än en skogstur. Det är ett sätt att minnas alla som gick här när det verkligen gällde – gränslotserna, kurirerna, kvinnorna, männen och barnen. Att hedra deras slit, deras mod och deras insats mot Nazi-Tyskland.

Plus: kallt väder och lite snöfall under natten. Spännande marker. Mycket historia.
Minus: –

Som alltid: turkamrat Nilsson – fältstark som få.

En fin skogstur att bära med sig. Önskar alla som läser detta en god fortsättning på det nya året.

Källförteckning (ett urval)

  1. Järnskogs Hembygdsförening (u.å.). Museet Beredskapsåra. Tillgänglig på: https://www.jarnskog.se/
  2. Gävert, Lars-Olof. Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. 2024. ”Det sista vittnet”. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
  3. Håby, T. (2019). Finnskogen – Fra krigsforbryter til Nato-radar. Oslo: Museumsforlaget.
  4. Gävert, Lars-Olof. (2025-09-17). Frihetskampen och hjälten Östen Nilson – Kompani Linge-medalj. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/09/17/frihetskampen-och-hjalten-osten-nilsons-kompani-linge-medalj-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4/
  5. Mamen, H.C. (1990–2005). Intervjuer, föredrag och minnesberättelser rörande kurirverksamhet, kommandobasen Hector och gränsoperationer 1944–1945. Privatarkiv och lokalhistoriska samlingar, Norge och Sverige.
  6. Ljøner, W. (1985–2000). Muntliga och skriftliga vittnesmål om Hectorgruppen, sambandsverksamhet, efterkrigstidens övervakning och återupptäckten av basen i Nissedråga. Privatarkiv.
  7. Milorg – MI IV (Stockholmskontoret) (1943–1945). Arkivmaterial rörande kurirrutter, postförbindelser, persontransporter och vapentransporter via norska legationen i Stockholm. Riksarkivet, Oslo.
  8. Riksarkivet (Norge) (1940–1945). Arkivserier rörande norsk motståndsrörelse, Milorg, gränsoperationer och flyktverksamhet. Oslo: Arkivverket
  9. Riksarkivet (Sverige) (1940–1945). Handlingar om flyktingmottagning, gränsövervakning, polis- och militärärenden i Värmland under andra världskriget. Stockholm: Riksarkivet.
  10. Norske Grenselosers Museum / Grenselosmuseet (u.å.). Dokumentation, utställningsmaterial och intervjuer rörande flyktningeruter, gränsloser och motståndsverksamhet i gränsområdet Eidskog–Värmland. Eidskog.
  11. Yad Vashem – The World Holocaust Remembrance Center (1999). Righteous Among the Nations: Hans Christen Mamen. Jerusalem: Yad Vashem.
  12. Värmlands Folkblad (1985-06-04). ”Täcknamn ‘Mörkerun’ – Värmlänningen som gjorde mest för den norska frihetskampen”. Karlstad: VF.
  13. Flyktningeruta / Timianruta (2010). Historisk sammanställning av kurir- och flyktrutter mellan Oslo, Østmarka, Aurskog–Høland, Eidskog och Värmland 1940–1945. Oslo: Den Norske Turistforening.
  14. Ep. 117 – Den tragiske historien om norske Ragna og tyske Willi: Skutt under flukt på norsk side av grensen: https://podcasts.apple.com/no/podcast/ep-117-den-tragiske-historien-om-norske-ragna-og-tyske/id1670570684?i=1000730736974
  15. Arbeiderbladet (Oslo), onsdag 14. august 1974



Top secret i Gunnarskog – den hemliga amerikanska radiosändaren 🇸🇪 🇳🇴 🇺🇸

andra världskriget, kalla kriget, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on mån, december 29, 2025 12:52:50

Avslöjandet som knyter ihop hemliga CIA-operationer på svensk mark, och CIA-chefen William Colby till en lada i Gunnarskog.

Arvid Knöppel med en av sina björnar. Foto från Facebookgruppen: Det gamla Arvika

Knöppelåsen i Tollesrud för inte direkt tankarna till något av det allra hemligaste vi haft i Sverige. En hästgård, ett reservat för nordiska vilda djur och en ateljé – en plats där historien vanligtvis passerar utan att lämna några storpolitiska spår. Denna artikel belyser dock en dold dimension av svensk efterkrigshistoria. I maj 1951 skedde något unikt här som i dag framstår som ett av de mest konkreta bevisen på att västra Värmland, och Gunnarskog, spelade en roll i kalla krigets mest dolda och hemligaste projekt: stay behind. Ett nätverk som byggdes i nästan alla europeiska länder, ofta med hjälp av amerikanska CIA och brittiska MI6. Det här är en historia som börjar i de norska fjällen, fortsätter på CIA:s kontor i Stockholm och slutar i en lada på Knöppelåsen.

Från norska fjällen till uppbyggnad av en skandinavisk motståndsrörelse

Året är 1945. En ung William Colby hoppar fallskärm in över Trøndelag och leder Operation Rype, USA:s enda egenledda sabotageinsats i Norge under kriget. Han rör sig i fjällterräng, samarbetar med norska motståndsfolk och bygger upp små grupper som ska överleva bakom fiendens linjer. Det är ett uppdrag som formar honom. Några år senare arbetar samme Colby – nu CIA-officer – vid den amerikanska ambassaden i Stockholm. Hans uppdrag är – enligt honom själv – att bygga upp ett skandinaviskt stay behind-nätverk, en hemlig motståndsrörelse som skulle aktiveras vid en sovjetisk ockupation. I sina memoarer skriver Colby att hans uppgift var att etablera stay behind-nät i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I starten hade man satsat på Belgien, Nederländerna och Luxemburg i syd, och trion Danmark, Norge och Sverige i norr.

OSS Norwegian Special Operations Group, Operation Rype, Snåsa 1945. Rustkammeret, Forsvarets museer. Foto: troligen Herbert Helgesen

Samtidigt driver statsminister Tage Erlander uppbyggnaden av en helsvensk motståndsrörelse – vår egen variant av stay behind. Den 20 juni 1949 utfärdade Erlander fyra fullmakter med följande lydelse:

”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift om att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperat av främmande makt”.

De fyra fullmakterna gavs till försäkringsdirektören Alvar Lindencrona, arméchefen Carl August Ehrensvärd, generaldirektören Håkan Sterky (som också var central för det hemliga svenska kärnvapenprogrammet) och vd:n för Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag Anders E. Bjelle. Också LO:s blivande ordförande Arne Geijer och inrikesminister Eije Mossberg (S) kom att ingå i styrelsen. Någon av dessa fullmakter kom att kompletteras med Olof Palmes signatur drygt 20 år senare, år 1970. Trots att CIA inledningsvis försökte att etablera ett eget nätverk i Sverige lyckades svenska regeringsföreträdare driva igenom att stay behind skulle organiseras som en helt svensk struktur, om än i nära samverkan med västliga underrättelsetjänster. Internt ska den svenska varianten fått namnet Metro. Ett sorts parallellt Sverige, tänkt att fortsätta fungera om det officiella Sverige krossades. Med förberedda fältbrevlådor, flyktvägar, dolda utrustningsdepåer och säkra kommunikationslinjer. Stay behind-verksamhetens förberedelser hade sin storhetstid under de första decennierna efter andra världskriget, då erfarenheterna av den tyska ockupationen av Norge ännu var i färskt och plågsamt minne. Hur snabbt ett land kunde slås ut, och hur avgörande ett organiserat motstånd varit, präglade säkerhetstänkandet.

Evakuering västerut

Norges försvarsdepartement uppgav 1995 i ”Okkupasjonsberedskap, tidigare ”Stay behind””, att försvaret år 1948 etablerade en verksamhet som skulle kunna genomföra evakuering, sabotage och bedriva underrättelsetjänst på norsk mark i händelse av en ockupation. Verksamheten baserades på erfarenheter från andra världskriget och organiserades i olika nät, bland annat: ROC – sabotagegrupper, ARGUS – rapportering, samband och motstånd, samt Blue Mix – evakuering och exfiltration av prioriterade personer. Sverige hade ett evakueringssamarbete med Norge, där norska ”Blue Mix” uppgavs ha till uppgift att föra svenska nyckelpersoner till England. Det fanns bland annat en flyktväg längs den gamla pilgrimsleden genom Medelpad och Jämtland till Trondheim. Evakueringsplanen innebar att den kungliga familjen och regeringsmedlemmar, vid ett akut läge, skulle transporteras västerut till bergsområden i Bergslagen, där särskilda skyddsrum för civil och militär ledning fanns. Planen inkluderade också beredskap för fortsatt förflyttning mot Norge eller den svenska västkusten, med möjlighet till evakuering vidare till Storbritannien eller USA. Det var ett Europa i skräck och Sovjet hade en armé som i princip stod färdig vid Finnskogen. Mitt i detta placerade CIA sin framtida chef.

En amerikansk radiosändare placerades under Arvid Knöppels lada

Thède Palm tjänstgjorde under kriget vid C-byrån och tillträdde 1946 som chef för T-kontoret, benämningen på Sveriges underrättelsetjänst 1946–1964. I hans dagbok återfinns noteringar som i efterhand framstår som mycket betydelsefulla. I maj 1951 får Palm besked att han bör träffa Colby “i ett särskilt ärende”. Palm vill inte. Han skriver i dagboken:

“Jag har ingenting med honom att göra.”

Men han måste. Och då kommer förklaringen som åter skakar föreställningen om svensk neutralitet. En amerikan, som inte tillhörde amerikanska ambassaden, har placerat en radiosändare under en lada hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel själv var helt ovetande. När han byggde om sin lada hittade han sändaren – väl gömd, redo att användas. Knöppel gjorde det enda rimliga – han gick till polisen i Arvika. Ärendet skickades vidare till Stockholm, där utrustningen snabbt identifierades som amerikansk. Därifrån gick frågan direkt in på högsta nivå. CIA-representant i Sverige var William Colby. När hans agent avslöjades i Gunnarskog tvingades Colby rådfråga sin svenska motpart, chefen för T-kontoret, Thede Palm. Palm beskriver att radiosändaren var avsedd att tas i bruk endast om Sverige blev ockuperat. Så skulle stay behind fungera: gömda sändare, gömda vapen och gömda planer. Nato-kontrollerade nätverk av paramilitära grupper för att underlätta gerillakrigföring och motstånd efter en eventuell sovjetisk invasion.

Knöppelåsen. Nuvarande ägaren visar utrymmet under ladan där radiosändaren låg gömd. Foto: L-O Gävert, 2025

Varför Gunnarskog och Knöppelåsen?

För att försöka hitta förklaringen måste vi gå tillbaka till 1940-talet. Knöppelåsen ligger avskilt nära gränsen, men med vägar och stigar som redan använts av flyktingar och kurirer under kriget in och ut ur det ockuperade Norge. Gunnarskog hade 1940–45 varit del av omfattande norska kurirnät, som Palm, Colby och amerikanerna kände till. Viktiga flykt- och kurirvägar passerade genom området – en nod där agenter från Special Operations Executive och soldater ur Kompani Linge rörde sig över gränsen. Efter kriget kom flera Linge-män att verka i stay behind i Norge, bland annat som instruktörer. Någon har kanske läst om baserna i Bogen – där skuggorna från OSS, CIA:s föregångare, ännu tycks vila över skogarna. Här fanns folk som kunde terrängen – och som kunde hålla tyst. Knöppelåsen ligger precis så avsides att en radiosändare kunde gömmas utan risk för insyn, men ändå nås snabbt av en operatör. Arvid Knöppel var konstnär, inte militär. Civila med låg politisk profil ansågs idealiska att ha som “ovetande värdar” för material som skulle användas först vid en ockupation.

“Jag drog på det. Jag har ingenting med honom att göra. […]
En amerikan som inte tillhörde ambassaden har på ambassadens uppdrag deponerat en radiosändare under ett loggolv hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel kände inte till saken. Sändaren skulle endast användas i händelse av utländsk ockupation av Sverige. Knöppel har börjat bygga om sin lada och hittade sändaren och har sannolikt lämnat denna till polisen. Nu undrade Colby hur han skulle göra. Jag tog på onsdag morgon kontakt med [chefen för säkerhetspolisen Åke] Hasselrot och lade alltsammans i händerna på honom och bad honom reda upp det.” (Palm, Thède. Dagboksanteckningar)

Thède Palms anteckningar visar att kontakter gick via amerikaner som arbetade utanför ambassaden. Palm skriver vidare att Colby hade “mycket att göra” med uppbyggnaden av stay behind i Skandinavien. Radiosändaren kan kopplas direkt till denna verksamhet. Det betyder i klartext att CIA hade operativ personal som agerade i våra trakter. Och att viktig stay behind-utrustning gömdes i Gunnarskog.

General stabens karta (1940) Knöppelåsen. Ladan strax NV om första ’l’ i Tollesrud. Därmed lätt att peka ut platsen för en operatör

Gunnarskog i världspolitiken

Fyndet av radiosändaren blir på bara några timmar en fråga som involverar CIA, svenska underrättelsetjänsten och landets högsta säkerhetspolitiska nivå. Radiosändaren gör också de stora linjerna i kalla kriget påtagliga och nära. Den osynliga gränsen mellan Nato och Sovjetunionen. Sveriges dubbelnatur. Neutralt utåt, förberett inåt. CIA:s nätverk i Norden som de flesta varit helt ovetandes om, men även om en helt svenskledd motståndsrörelse, beredd att aktiveras vid en sovjetisk invasion. Och allt detta tog sin början i en lada i Gunnarskog, där Arvid Knöppel lyfte på några brädor och fann en amerikansk radiosändare. För den som rör sig i Gunnarskog i dag är det svårt att föreställa sig vad som en gång dolde sig här. Tystnaden i dessa stora skogar är total, som den alltid varit. Men under krigsåren och det efterföljande kalla kriget blev just denna tystnad ett säkerhetspolitiskt verktyg. Det kalla kriget utspelades inte bara mellan Moskva och Washington – det sträckte sig ända hit. På Knöppelåsen låg det bokstavligen under golvbrädorna: en radiosändare som aldrig borde ha hittats, ett konkret bevis på att våra trakter ingick i Europas dolda säkerhetspolitiska frontlinje. En till synes enkel lada i Gunnarskog kom därmed att rymma en unik historia.

*William E. Colby utsågs till Director of Central Intelligence den 4 september 1973 och tjänstgjorde som CIA:s högste chef fram till den 30 januari 1976.

*Gustav Arvid Oskar Knöppel (1892–1970) var en svensk skulptör, tecknare, grafiker, författare och målare. Från 1944 bodde han på gården Knöppelåsen i Tollesrud, Gunnarskog, där han anlade en djurpark med nordiska vilda djur som modeller för sitt verk.

Källförteckning (ett urval)

1. Colby, William & Forbath, Peter. Honorable Men: My Life in the CIA. Simon & Schuster, 1978.

2. Colby, William & McCargar, James. Lost Victory: A Firsthand Account of America’s Sixteen-Year Involvement in Vietnam. Contemporary Books, 1989.

3. Palm, Thède. Dagboksanteckningar och PM ur Säkerhetspolisens arkiv (1950–1955).

4. OSS Operational Reports, Operation Rype/NORSO (1945). U.S. National Archives.

5. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen SOU 2002:108

6. Johan Wennström. Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers Förlag, 2025).

7. Store norske leksikon https://snl.no/Operasjon_Rype

8. Heimark, Bruce H. (1994): The OSS Norwegian Special Operations Group in World War II. Westport, CT.



Åke Wingskog släppte sin bok Mina sju varv runt jorden

Idrottsprofiler, Minnen Postad av L-OPosted on tis, december 16, 2025 22:30:09

Luciadagen blev något alldeles extra i Arvika. När Åke Wingskog släppte sin bok Mina sju varv runt jorden fylldes lokalen till bristningsgränsen på Ritz. Stolarna räckte inte till, kön var lång och många fick stå – men ingen verkade ha något emot det. Tvärtom. Det låg en stark känsla av värme, respekt och nostalgi över hela den här dagen. Totalt fanns åtta olympier på plats under dagen – aktiva, ledare och vallare – däribland Mats Wallberg, Solveig Egman-Andersson, Benny Kohlberg (OS-guld längdskidor 1984), Ronnie Adolfsson och Inge Wadman.

Ett liv i skidspåren – bokstavligt talat

Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår. 2025. Av Åke Wingskog

Under pandemin tog Åke fram sina träningsdagböcker. Alla 66. De sträcker sig från 1957 till 2022 och summerar ett helt liv i rörelse. När han räknade ihop resultatet blev siffrorna nästan svindlande: 23 678 träningstimmar och 28 162 mil. Det motsvarar sju varv runt jorden – och gav boken dess titel.

Åke Wingskog är förstås mest känd för sin långa skidkarriär. Vasaloppet 1975 blev ett av de mest omtalade loppen i svensk skidhistoria: Åke slutade tvåa, men efter osportsligt agerande från DDR-åkare betraktas han av många som den egentlige vinnaren. Men boken handlar om mer än resultatlistor. Den handlar om uthållighet, disciplin, kärleken till idrotten – och livet självt. Det är ett stycke levande idrotts- och livshistoria. Åkes liv och gärning har också en tydlig norsk dimension. Hans kärlek till Norge har följt honom genom hela livet – inte minst genom de många träningsperioderna tillsammans med det norska landslaget, där han fann både inspiration och gemenskap. Den personliga länken till Norge blev ännu starkare genom hans fantastiska fru Bjørg, som varit ett livslångt stöd och en självklar del av Åkes resa. I boken märks tydligt hur denna gemenskap, och Åkes nära band till Norge, haft stor betydelse – inte bara för skidkarriären, utan för hela hans liv.

Jag har dessutom haft den stora äran att få skriva några rader i boken och dela några händelser och minnen av Åke. När jag innan boksläppet fick chansen att läsa igenom Mina sju varv runt jorden var det som att slungas tillbaka till en annan tid – till skidspåren, träningsdagböcker, ideellt engagemang och en idrottsvärld där hjärta och heder betydde allt. Åke Wingskog har ett enormt hjärta för idrotten, men också för människorna runt omkring sig och för livet i stort. Det märks på varje sida. Boken är inte bara en berättelse om träning och tävling, utan om gemenskap, respekt och den där okuvliga viljan som bär långt bortom mållinjen. Boken är otroligt läsvärd. Jag hade väntat mig en bra bok, men möttes av något mycket större. En berättelse som berör på djupet och stannar kvar långt efter sista sidan. Det finns nästan inga ord som räcker till…

Trevlig Nostaligkväll på stadshotellet

Bokförläggaren Sten Slottner hade inte väntat sig ett sådant gensvar på boksläppet. Åke själv hade det däremot på känn berättade han för mig kvällen innan. Dagen avslutades med en nostalgikväll på Stadshotellet. På nostalgikvällen fick jag också chansen att säga några ord om Åke och berätta om en händelse som etsat sig fast i minnet – när han på ett skidläger i Långberget visade oss yngre hur de tränade förr. Det glömmer man inte i första taget.

Hade turen att sitta vid samma bord som Benny Kohlberg, en fantastiskt duktig längdskidåkare på sin tid med många imponerande prestationer bakom sig. Samtalet rörde en del klassiska ögonblick i svensk skidhistoria. Bland annat berättade Benny om Svenska Skidspelen 1978, när han – som distriktsåkare för Värmlandslaget – var först in på första sträckan på stafetten. En helt otrolig prestation, inte minst eftersom han fick starta en bit bakom alla landslagen med landslagsåkarna och hade många starka åkare att passera. Efter den dagen visste hela Skidsverige vem Benny Kohlberg från Ottebol var.

Benny är kanske mest känd för stafettguldet vid olympiska vinterspelen 1984 i Sarajevo, Jugoslavien. Där ingick Benny i vad som beskrivs som ett av de bästa lag Sverige någonsin haft i längdskidåkning: Thomas Wassberg, Benny Kohlberg, Jan Ottosson och Gunde Svan. På sin andrasträcka mötte Benny en av dåtidens allra bästa sovjetiska åkare, Aleksandr Zavjalov, silvermedaljören från 30 km i samma OS. Benny gjorde en mycket bra sträcka – och resten är svensk idrottshistoria. Benny representerade Domnarvets IF under sina sista år som elitsatsande och ett av de sista loppen var Svenska skidspelen i Falun 1988 där han åkte för Dalarnas distriktslag och körde upp laget till en andraplats på tredje sträckan. Dalarnas distriktslag slutade trea. Bara Sverige och Norges landslag var före.

Under samtalet frågade jag Benny då jag hört att pappa var med honom och tränade ibland. Benny berättade då att min pappa Rolf ofta var med och tränade tillsammans med dem, i den tuffa terrängen väster om Ottebol, där den legendariska 310-höjden ligger. Otroligt roligt att få höra. Minns att pappa (född 1937) brukade säga att han kände sig i bra form utifrån sin ålder i början av 1990-talet – och 1992 tog han också ett SM-guld i orientering för veteraner. Trots att han bommade en kontroll med tre minuter sprang han så bra att han ändå kunde vinna med tre minuter i ett mycket starkt startfält. När jag hörde Bennys berättelse föll många bitar på plats. Det är inte orimligt att just de där träningspassen, med några av landets bästa uthållighetsidrottare, byggde en grund som bar långt fram i tiden. Det var i vart fall väldigt roligt att få höra alla dessa berättelser. Både Benny Kohlberg och Åke Wingskog har varit idrottare man verkligen sett upp till här i västra Värmland – inte bara för deras resultat, utan för vilka de var som människor. Mycket eftersom min pappa talade med stor värme om dem och berättade om dem när man växte upp. Det är sådant man kan reflektera över när man blivit äldre och tänker tillbaka.

Det blev en kväll fylld av minnen och en påtaglig känsla av hur allt hänger ihop – människor, träning och historia. Precis som Åkes bok i sin helhet.

Läs mer:

Arvika Nyheter: https://www.arvikanyheter.se/2025/12/13/trangt-nar-wingskog-slappte-bok-trots-als-enormt-roligt-a2af8/

Stöd Åke Wingskogs insamling för en framtid utan ALS: https://insamling.borjesalmingstiftelse.se/fundraisers/ake-wingskogs-insamling-for-en-framtid-utan-als

L-O Gävert Blogg (2024-12-08): https://blogg.l-ogaverth.com/2024/12/08/snart-kommer-boken-om-en-varmlandsk-skidakare-med-enorm-uthallighet/

L-O Gävert Blogg (2025-03-01): https://blogg.l-ogaverth.com/2025/03/01/tva-vasaloppstvaor-fran-arvika-pa-samma-bild/



Genom skogarna där motståndet rörde sig tyst

andra världskriget, Lokalhistoria, Skogsliv Postad av L-OPosted on mån, november 17, 2025 22:31:39
Generalstabskartan från 1940 är en svensk topografisk karta i skala 1:100 000 som användes för militärt och civilt bruk och trycktes av Generalstabens Litografiska Anstalt. Bra att använda om man vill hitta gamla kurirstigar

I helgen tog jag och min trogne skogskamrat JR (Junior) en vandring över några av våra mest spännande och historietyngda marker längs den svensk-norska gränsen. Det blev en färd rätt in i de hemliga kurirleder som under krigsåren höll samman två länder – och som idag ligger dolda i skogens skuggor.

SOE-linjen Älvtorp – Håkerudtomta

Först försökte vi följa den gamla SOE-linjen Älvtorp-Håkerudtomta, där kurirer en gång rörde sig fram i tystnad, som skuggor mellan granarna: Bjarne Holth Larsen, Einar Judén, Allan Mann och Rasmus Tvinnereim med flera. Idrottsmän, som tog sig fram snabbare och tystare än någon tysk gränspatrull. De visste vad ett skidspår kunde avslöja – och vad ett misstag kunde kosta. Gunnar Sønsteby, känd som agent “Nr 24” och “Kjakan” var en av de mest ”iskalla” agenterna i SOE, som rörde sig längs dessa hemliga leder mellan Norge och Sverige och ansvarade för viktiga kommunikationsuppdrag och sabotageinsatser. Dessa agenter glömde aldrig familjen Skoglund på Håkerudtomta som gjorde helt ovärderliga insatser för motståndsrörelsen och kurirverksamheten längs gränsen. De glömde heller inte “Arvikagruppen”, ett lokalt nätverk kring Östen Nilson och Helmer Sveder med flera, som stöttade ”Stockholmsruta” från Austmarka till Stockholm. De gav stöd genom bland annat kläder och transporter och beskrivs bland annat i boken “Kurer för frihet”.

Gränsen söderut R.r 73
Gränsen norrut
R.r 73
JR – en trogen skogskamrat som gillade markerna
Gränsgatan

Ekström – Grundels kurirlinje

Sen fortsatte vår vandring längs en nästan parallell linje över Tomtatorpet – den sista svenska utposten i nätverket. I gamla polisförhör från 1944 framträder en bild av ett väloljat system, byggt på förtroende och livsfara. Werner Ekström – kuriren från Norge, passerade ofta över gränsen i närheten av R.r 72 (Romyrsröset). Johan Augustsson – torparen på Tomtatorpet, som tog emot brev med kodade budskap för vidare leverans till Robert och Signe Grundel, som utgjorde en av Arvikas viktigaste länkar i motståndsarbetet. Deras hem blev en trygg fristad för kurirer och flyktingar, samtidigt som de själva genomförde riskfyllda resor med kurirpost mellan Stockholm och gränsområdet.

Och mitt i denna väv dyker tre utlänningar upp – ”Axel”, ”Frans” och ”Heddy” – mystiska gestalter som korsade samma stigar men försvann lika snabbt som de uppenbarade sig. Kanske var de kurirer. Kanske agenter.

Historien vilar fortfarande här ute.

I marken.

I stenarna.

I träden.



Einar Judén – kuriren som aldrig glömde “mor Nilsson” i Allstakan 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tis, november 11, 2025 22:41:48
Rekordsnabb kurir. Einar Judén, här som längdskidåkare före kriget, etablerade tillsammans med Bjarne Holth-Larsen den snabbaste kurirförbindelsen mellan Oslo och Stockholm. De cyklade gärna till Kongsvinger-området, tog sig sedan till fots över gränsen och tog tåget Arvika–Stockholm. På så sätt pressade de ner den totala restiden till mindre än 24 timmar. Båda var mångsidiga idrottsmän och fick ofta hjälp av svenska idrottskamrater. Foto: Skimuseet

En kort berättelse om Einar Judén (1905–1990) – en man som under krigsåren blev kurir, sabotör och medlem av Norwegian Independent Company No. 1 (Kompani Linge). Före kriget var han en skicklig orienterare och skidåkare, främst inom nordisk kombination. 1930 blev Einar Judén Kongepokal-vinnare i ”skiidrett for menn”. När tyska trupper invaderade Norge våren 1940 anslöt han sig tidigt till motståndet. Han tvingades gå under jorden, och efter en dramatisk flykt över Nordsjön kom han till Storbritannien, där han antogs till Kompani Linge – den norska specialstyrka som utbildades av Special Operations Executive (SOE) för sabotage och underrättelseverksamhet.

Judén deltog i flera av de mest riskfyllda operationerna mot den tyska ockupationsmakten, bland annat i sabotagen mot tyska fartyg i Oslos hamn (Operation Bundle) tillsammans med bland andra Max Manus. Den 5 februari 1944 ledde Einar Judén tillsammans med Carl Fredrik Wiborg ett ”vapensläpp” från Brittisk flyg vid Langpiperen på Romeriksåsen, öster om Harestua. Detta markerade det första vapensläppet som Milorg D13 (Milorgdistrikt 13) tog emot i Oslomarka.

Men Judéns berättelser handlar inte bara om dramatiken i huvudstaden eller farliga uppdrag i fiendens närhet. Den handlar också om de tysta hjältarna på landsbygden – de män och kvinnor som med sin gästfrihet, sitt mod och sin mänsklighet höll liv i motståndets nätverk längs gränsen mellan Norge och Sverige. Under sina färder mot gränsen besökte han ofta Östen Nilson och hans familj i Arvika, som liksom andra i trakten hade öppnat sitt hem för flyktingar och kurirer. De samtalade om gränsövergångarna mot Norge och just den här natten konstaterade de att skidor inte skulle behövas – det var ovanligt lite snö i markerna för årstiden. Marken var frusen, och han hoppades kunna ta sig över utan att lämna tydliga spår.

Innan Einar fortsatte färden mot gränsen i närheten av Håkerudtomta gjorde han ett stopp hos ”mor Nilsson” i Allstakan (Gunnarskog), en kvinna vars namn med tiden blev legendariskt bland de norska kurirerna. Hennes riktiga namn var Ester Nilsson. Hos henne stod dörren alltid öppen, kaffet alltid varmt och maten alltid klar – oavsett vilken tid på dygnet någon kurir knackade på. Hon hade blivit som en reservmor för de norska motståndsmännen, en trygg hamn på den svenska sidan där nervösa, utsvultna och frusna kurirer kunde vila en stund innan de gav sig vidare ut i mörkret mot Norge. Esters son, Arne ”i Kôrstan” var dessutom anlitad som chaufför av Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika för att köra norska kurirer. Även dottern i familjen, Aina, var engagerad i motståndsarbetet.

I sina anteckningar beskrev Einar senare att den största rädslan inte var att bli dödad, utan att bli fångad och förråda andra under tortyr. Han såg flera kamrater föras bort av Gestapo och aldrig återvända. En av dessa kamrater som torterades ihjäl var Kristian Aubert (1909–1942). Einar Judén skrev efter kriget ned sina minnen från krigsåren. Texten publicerades aldrig under hans livstid, men delar av den återfanns senare och trycktes 2011 i Sørkedalen historielags medlemsblad, 21 år efter hans död.

Där finns också hans varma ord om familjen Nilsson i Allstakan:

”På svensk side hadde vi også noen ypperlige kontakter, og jeg skal aldri glemme ’mor’ nede i Alstakan. Her kom og gikk jeg som jeg ville, og det var aldri for sent for Aina eller ’mor’ å stå opp og steke og koke for meg og mine venner. Hver gang jeg kom fra Arvika og skulle over, hadde gjerne ’mor’ en stor kartong med mel og flesk og andre goe saker. Og hver gang var hun like livende redd for at det skulle hende meg noe. Det var i grunnen slike mennesker som sporet meg til å gjøre det beste ut av alle situasjoner.”

Einar Judéns ord vittnar om en djup tacksamhet, inte bara gentemot dem som bar vapen eller utförde sabotage, utan också mot de civila som med små men avgörande handlingar höll motståndet vid liv. För varje lyckad övergång, varje kurir som kom fram med meddelanden, vapen, sprängmedel eller flyktingar, stod människor som “mor Nilsson” i bakgrunden – redo att hjälpa, och ge styrka.

När Einar efter kriget såg tillbaka på sina år i motståndet var det inte bragderna i Oslo eller träningen i Skottland han främst talade om, utan just dessa enkla, varma möten i gränsbygden. Det var i stugorna i Allstakan och Gunnarskog, som han menade att det verkliga modet visade sig – hos de kvinnor och män som aldrig bar uniform, men som ändå riskerade allt. För Einar var “mor Nilsson” i Allstakan, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika, med flera, symbolen för just detta mod – det tysta motståndet som inte syns i historieböckerna, men som bar de stridande genom krigets mörker…

Källförteckning

  1. Judén, Einar. Uppteckningar och anteckningar (1945–1950). Efterlämnat manuskript, privat arkiv.
  2. Sørkedalen historielag – medlemsblad, utgåva med återpublicering av utdrag ur Judéns berättelse.
  3. Manus, Max: ”Det vil helst gå godt” (Steenstrup forlag 1945).
  4. Lokala intervjuer och muntlig tradition, Allstakan och Arvika (Nilssonfamiljen, Östen Nilsson, muntliga vittnesmål om åren 1940–46).
  5. L-O Gävert blogg (mars 03, 2024 22:42:40) Enhälligt bifall i kommunfullmäktige till motionen om minnesplakett för Arvikas motståndsmän: https://blogg.l-ogaverth.com/2024/03/03/enhalligt-bifall-i-kommunfullmaktige-till-motionen-om-minnesplakett-for-arvikas-motstandsman/



Vaggelinjen – Sveriges ”Maginotlinje” genom Gunnarskog 🇸🇪

andra världskriget, Artikel, Försvarsmakten, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tor, oktober 02, 2025 20:39:25
Vaggelinjen vid sjön Gunnerns utlopp. Foto: L-O Gävert 2013

Skrev ihop en artikel till GunnerskeNytt om “Vaggelinjen”, som ligger mig varmt om hjärtat. Som barn sprang jag själv i skyttegravarna och värnen i Gunnarskogs skogar, och än idag finns tydliga spår kvar som påminnelser om beredskapsåren och vår historia. Min farfar tjänstgjorde för Sveriges säkerhet som gränsförsvarssoldat i dessa skogar, och hans insatser gör att platserna betyder ännu mer för mig…

GûnnerskeNytt är en lokal tidning om Gunnarskogs hembygd, utgiven av Gunnarskogs bygdelag, med fokus på bygdens historia, aktuella evenemang, föreningsliv och berättelser från området.

Artikeln i GûnnerskeNytt: Historia/Gunnerske-Nytt Vaggelinjen.pdf

Försvarsområde 52 (FO 52) var det militära territorialområde som omfattade Värmlands län och dess ansvar för lokal försvarsplanläggning och mobilisering inom ramen för svenska arméns struktur under 1942–2000. Foto: L-O Gävert 2025

Texten med fler bilder nedan:

GUNNARSKOG/SÄLBODA. I skogarna runt Fredros, Sälboda och Vårforsen – ja, i nästan hela Gunnarskog – syns spåren fortfarande; stenblock, rostiga taggtrådsstolpar, gjutna betongvärn och övergivna skyttegravar. Här löpte den värmländska huvudlinjen – Vaggelinjen – som under andra världskriget skulle stoppa ett tyskt anfall från Norge. Värmlands försvar byggdes i tre steg, med Gunnarskog som ett av navområdena. Tre linjer – ett mål: vinna tid mot en angripare.

1) Gränsnära linjen – ”varierande djup”
Direkt innanför norsk-svenska gränsen i varierande djup skapades ett pärlband av spärrar, värn och ställningar. Sträckningen var från Eda i norr till Töcksfors i söder. Syftet var att fördröja och bryta upp en första framstöt, tvinga fienden att stanna, gruppera om – och gå rakt in i förberedda skottfält. Närmare studier tyder på att försvaret avsåg att tillåta ett begränsat intåg över Eda tull, leda fienden ner mot Bysjön och därefter stoppa framryckningen. Angreppet skulle mötas med korseld från flanker där starka ställningar var utbyggda.

2) Vaggelinjen – Älgå–Jössefors–Brättne–Sälboda–Vårforsen–Fredros–Torsbyställningen
Detta var Värmlands verkliga ryggrad. Linjen utnyttjade den svårforcerade terrängen genom Gunnarskog; älvar, sjöar, myrar, blockterräng och smala vägpass. Vaggelinjen bands samman av betongvärn, skyttegravar, pansarhinder, mineringar och sprängberedda broar – ett sammanhängande system, inte enstaka bunkrar. Vaggelinjen gick genom mark som tyskarna ogillade och en tysk framryckning hade blivit krävande. Från 1942 bevakades dessutom Värmlandsgränsen av välutbildade, erfarna soldater.

3) Den inre linjen – Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsbyställningen
Som sista spärr låg en tredje, djupare förskansning tvärs igenom länet. Här skulle striden kunna fortsätta även om fienden bröt igenom längre västerut. Borgvik, Vikene och Torsby pekades ut som avgörande nyckelplatser – tre portar som absolut inte fick tappas.

Befästningszoner Värmlands försvarsområde (Fo 52) med Vaggelinjen. Hemlig tom 1995.

Genomtänkta terrängval

Befästningarna placerades där terrängen gav naturliga fördelar: höjdryggar med god sikt, älvar, smala passager mellan sjöar och myrar samt vägkorsningar där fienden tvingades bromsa in. Eldsektorer lades så att fientliga förband skulle styras in i överlappande skottfält från flera riktningar. Avståndsmärken i terrängen, som en ensam tall eller en stor sten, fördes in i eldplanerna så att inskjutning kunde ske i förväg. Skansar, värn och skyttegravar låg tätt. Vägar spärrades med betongblock och pansarhinder.

Materialtransport via järnväg

Närliggande järnvägsstationer blev avgörande för försörjningen till försvarslinjerna. Charlottenberg, Årjäng, Koppom, Vännacka och Skillingfors betjänade direkt linje 1 – gränsnära linjen. Ottebol, Jössefors och Jössefors Östra kanaliserade tillförseln mot linje 2 och Gunnarskog. Navet var Ottebol, som blev huvudstation för skanssystemet längs vattendragen mellan Glafsfjorden och Gunnarskog, och där pågick en intensiv järnvägsverksamhet under hela kriget.

”Tio mil befästning skulle stoppa tysken”

Så rubricerade Nya Wermlands-Tidningen en artikel om Vaggelinjen. Linjen beskrevs som ”ett verkligt avskräckande försvarsverk”. Under general Axel Rappes ledning växte försvaret från tidiga gränsspärrar till en sammanhängande, djup försvarszon. I en skrivelse daterad 17 mars 1943 skickade Rappe – då militärbefälhavare – in ett förslag till ”permanenta befästningar” inom en kostnadsram på 1 500 000 kr (ungefär 40–41 miljoner i dagens penningvärde). Där specificeras bland annat att skyddsrum skulle tåla 100 kg-bomber och att tidigare avbrutna hinderlinjer – de berömda ”1000‑punkterna” – måste fullbordas med väg- och järnvägsspärrar samt mineringar. På marken följdes arbetet upp i detalj. I tjänsteanteckningar från 1943 om bland annat Allstakan södra (värnplats 148) diskuteras pansarvärnspjäsens fria bredd (155 cm), skyddsrum, pansarvärns-garage och otillräckligt dimensionerade hinderlinjer. Bakom den stora strategiska försvarsplanen låg precisionsarbete ända ned på centimeternivå.

”Ingen jävel fick släppas förbi här”

Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras.

Byggnation och skansar

Under beredskapsåren uppfördes totalt 123 skansar i Värmland. Varje skans var i regel avsedd för ett gränsförsvarskompani, förstärkt med en eller flera kulsprutegrupper, pansarvärnsgrupper och liknande enheter. De snabba tyska framgångarna i Europa oroade överbefälhavaren, general Olof Thörnell. Hösten 1941 påbörjades därför anläggning av pansarhinder av bruten granit, lagda i en till tre rader. Prov visade snart att blocken kunde skjutas sönder, och hindren ersattes med betong. Efter forceringsförsök med stridsvagn m/42 i Brunskog fastställdes standarden; armerade betonghinder i tre rader, kompletterade med minor och taggtråd. Utbyggnaden färdigställdes 1942. Pansarhindren kompletterades av olika vägspärrar – såsom spärrblock, tippspärrar och balkspärrar. Skansarna bemannades vanligen av täcktrupper ur Landstormsregementet (L 2) under överstelöjtnant Hjalmar Lövgrens befäl, med stabsplats i Arvika. År 1942 omorganiserades L 2 till lokalförsvarsförband, och täcktrupperna sammanhölls i ett till sex gränsförsvarsbataljoner.

Några av Vaggelinjens skansar

Skans nr 141 – Brättne. Byggd 1940–1941 för en pluton. Låg längs Kollboforsen och Vaggeälven fram till bron vid väg 61. Anläggningar: kulsprutehatt (stål-/järnkupol), öppen kulspruteställning, pansarvärnsgarage och sammanhängande värngångssystem. Ksp-värn nr 10d hade fullträffstäckning och järnkupol på taket och beskrivs i nutid som det bäst bevarade i skansen.

Skans nr 142 – Sälboda. Byggd 1940–1941 för en pluton. Uppgift: stoppa en fientlig framryckning längs vägen från Nysockensjön. Huvudanläggningarna låg runt Sälboda gård och kraftstationen. Ksp-värn nr 19a med fullträffstäckning låg strax söder om kraftstationen. Skyddsrum sk36 (plats för 36 personer) fanns nära ladugården, helt nedsprängt i marken.

Skans nr 142a – Tollesrud. Byggd 1940–1941. Karaktär: bevakningslinje med en stark stödjepunkt söder om fastigheten Lillåsen. Stödjepunkten flankerades av två ksp-värn med fullträffstäckning och järnkupoler.

Skans nr 152 – vid sjön Treen. Skansen var belägen på båda sidor av landsvägen vid östra sidan av sjön Treen. Fredros blev inte bara en spärrpunkt – 1945 användes området också för hemliga bombtester, där effekten av bomberna mättes i detalj för att utveckla framtidens befästningar. Tre bombomgångar genomfördes med lätta bombplan B 17 från F 7 (Skaraborgs flygflottilj). Sammanlagt fälldes cirka 45 bomber i kalibrar 50, 250 och 500 kg.

Rapport från bombfällning mot skans 152 (Fredros) den 29 maj 1945

Skans nr 162 – Klockargården. Byggd 1940–1941 som ett knutpunktsförsvar. Belägen cirka 3 km sydost om Mitandersfors; spärrade vägen mot Gräsmark och söderut mot Gunnarskog. Anläggningen låg på båda sidor om vägen och avgränsades i öster av Bogsälven. I skansens norra del fanns ett värngångssystem med en kulsprutehatt och en ksp-ställning. Pansarhinder på båda sidor om vägen.

(utan detaljerad beskrivning här)

  • Skans nr 145 – Gunnarskog
  • Skans nr 148 – Allstakan (södra)
  • Skans nr 150 – Allstakan (norra)
  • Skans nr 163 – Mitandersfors
  • Skans nr 1006 – Gunnern östra
  • Skans nr 1007 – Gunnern västra
  • Skans nr 1008 – Lyckan
  • Skans nr 1009 – Lövsjön (bland annat Fältsjukhus – bergrum för 48 personer)
  • Skans nr 1011 – Nordsjöbruket
  • Skans nr 1012 – Gränsjön
  • Skans nr 1015 – Mangen

Begrepp (kort förklaring)

  • Ksp-värn: Värn för kulspruta (ksp).
  • Kulsprutehatt/järnkupol: Pansrad kupol som skyddar kulspruteställning.
  • Fullträffstäckning: Skydd konstruerat för att tåla direkta träffar från fientlig eld.
  • sk36: Typbeteckning för skyddsrum med plats för cirka 36 man.
Sälboda kartskiss
Stommen/Gunnarskog
Brättne
Vikene/Brunskog. Foto: L-O Gävert 2025

9 april 1940

Osäkerheten var total efter Nazi-Tysklands attack på Norge. Skulle Sverige stå näst på tur? Den frågan gav Värmlands försvar ny tyngd, och kort därefter började försvarslinjerna i västra Värmland grävas, gjutas och mineras – i tre parallella djup.

”Ingen jävel fick släppas förbi här”

Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras. Den sammanfattar strategin med de tre linjerna: 1. Fånga upp fienden tidigt i gränszonen. 2. Slita ut och bromsa fienden i Vaggelinjen – med Gunnarskog som en av huvudsektorerna. 3. Ställa upp den sista, tunga spärren längs Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsby. Misslyckades steg ett och två skulle Borgvik, Vikene och Torsby låsa läget och köpa avgörande tid. Hotet om en tysk framryckning via Norge gjorde att Värmland blev landets tyngst bemannade gränsavsnitt. Under sommaren 1943 hade Sverige under beredskapsåren fler inkallade förband än vid någon annan tidpunkt. I Eda roterade 24 bataljoner under krigsåren – med 40 dagars intervall. Totalt uppgick styrkan då till 367 000 personer, varav 211 000 tillhörde armén, och omkring 85 000 soldater var placerade i Värmland. Orsaken var att transiteringsavtalet med Tyskland avbröts den 29 juni. Överbefälhavaren bedömde att ett tyskt anfall troligen skulle ske via Eda–Arvika–Karlstad med målet att snabbt erövra Stockholm och därmed framtvinga en svensk kapitulation. 1961 blev det känt att Tyskland faktiskt hade långtgående planer på att anfalla den 1 juli 1943 klockan 02:00. De tyska planerna för att invadera Sverige under andra världskriget hade flera olika namn, men det mest kända är “Operation Polarräv” (tyska: Operation Polar Fuchs). Hitler sägs ha avblåst anfallet bara ett dygn före den planerade tidpunkten. 

Annons från 1943. Källa: lugne.se
Flottningsrännan, sågen, snickarverkstaden och kontoret
Foto: Anders Olsson, Gravås

Sälboda i beredskapstjänst

Under beredskapstiden bidrog såg-, hyvleri- och snickerifabriken i Sälboda till försvaret med byggnadssnickerier, ammunitionslådor samt plank och bräder för att förstärka skyttegravar. En av arbetarna, Per Gävert, tjänstgjorde samtidigt i 18:e gränsförsvarskompaniet (I 2/L 2), som främst bemannade befästningar nära norska gränsen – bland annat i Häljeboda – efter att han tidigare (1940–41) gjort beredskapstjänst i Tornedalen. Flera av anläggningarna nära gränsen avslöjades i detalj för tyskarna i Norge genom svensk spionverksamhet. Den 25 november 1944 greps en misstänkt agent på Charlottenbergs järnvägsstation. De röjda målen omfattade bland annat befästningar på Klätten i Häljeboda, en skans vid Vassbottens nordspets (Allstakan), ett ammunitionsförråd vid Håvildsrud, vägspärrar vid Håvildsrudshöjda och Håvildsrudssätra samt ett elektriskt minfält längst vägen från Kyrkskogen.

Soldater från 18. Gränsförsvarskompaniet vid Vällens utlopp intill stenbron i Häljeboda. Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är okända. Foto: Okänd

Arvet efter Vaggelinjen

Delar av Vaggelinjen finns ännu kvar; värn, skyttegravar, betongfundament och sprängrösen. De påminner inte bara om krigsåren – utan också om hur Sveriges frihet vilade på ett minutiöst planerat försvar. I Gunnarskog kan man fortfarande gå i skyttegravarna som utformades för att styra en angripare in i korseld. Och bakom varje betongvärn fanns en detaljerad ritning, en kostnadsram, en måttangivelse – och en mycket tydlig avsikt; Värmland skulle inte falla utan strid! Lämningarna är samtidigt kulturhistoriska vittnesmål om ett samhälle som förberedde sig i detalj för det värsta men lyckades bevara freden.

Vid besök i terrängen; visa hänsyn till markägare och natur, gå varsamt i skyttegravar och lämna platsen som du fann den. Spåren är en del av en viktig historia – och en påminnelse om att försvarsvilja också är något som byggs, planeras och vårdas över tid. 

(Maginotlinjen var Frankrikes stora försvarslinje, byggd på 1930-talet längs gränsen mot Tyskland och Luxemburg).



Moraklockan har nu fått sin plats i historien 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Demokrati, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tor, september 04, 2025 23:41:14
Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika

Den helt unika Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika står nu där den hör hemma – på museet ”Beredskapsåra” i Järnskog. Under krigsåren gömdes hemlig kurirpost, meddelanden och brev i klockan. När Jan Grundel gick bort fick jag den av familjen Grundel. Ett otroligt hedersamt förtroende – men jag kände starkt att denna unika klocka inte bara kunde stå hemma hos oss. Den behövde bli en del av det gemensamma minnet. Därför körde vi den till museet. Det var en stor stund när barnbarnen till Signe och Robert Grundel, Ulla och Lotta, stod där och såg klockan komma på plats. Man kunde bokstavligen känna historiens närvaro i rummet. Klockans långsamma tickande har tystnat, men den bär fortfarande ekot av viskningar, stora risker och mod.

Familjen Grundel och Rosendal – ett vardagligt hem i motståndets tjänst

Hemmet på Rosendal var mer än ett hem. Det var ett diskret nav där människor fann trygghet för natten, ibland betydligt längre än så, där bud och kurirer kunde passera utan att väcka uppmärksamhet och där hemlig information kunde byta händer utan att lämna spår. Signe och Robert bar ansvaret med lugn beslutsamhet; dörren stod öppen när det behövdes, gardiner drogs för när det krävdes, och tystnaden hölls där den måste hållas. Jan Grundel var bara ett barn, men hjälpte de norrmän som gömde sig i familjens hem – en slags tyst, självklar medverkan som säger mycket om vilken moral som rådde i huset. Det modet bar han med sig hela livet.

En hemlig motståndscentral i Rosendal, Arvika
Robert och Signe Grundel

Om Järnskogs beredskapsmuseum (Beredskapsåra)

Museet ligger vid Järnskogs hembygdsgård i Hajom, söder om Koppom, och skildrar beredskapstiden i gränsbygden. Utställningen tar dig rakt in i 1940-talet; ett bondkök med pigkammare, en befälsexpedition med uniformer, kartor och planer för gränsförsvaret, samt en fotodel som även belyser situationen i det ockuperade Norge. Här finns också en unik förteckning över 9 912 flyktingar som tog sig över gränsen inom Järnskogs landsfiskalsdistrikt 1941–1945. I anslutning står en järnvägsvagn av den typ som användes för trupptransporter, och i det lilla stationshuset intill visas film från beredskapstiden.

Själva museibyggnaden har en egen historia; den började som en hemvärnsbarack i Holmedal under kriget, blev senare omklädningsrum på Sagesätra (bl.a. under Schröderloppet 1968–73) och flyttades på 1990-talet till hembygdsgården för att bli beredskapsmuseum. Intill finns dessutom den charmiga lanthandelsmiljön ”Hiombua”.  

Att klockan nu står här gör sammanhanget tydligt; gränsbygdernas vardag, militär beredskap, flyktingströmmar och motståndets kurirlinjer flätas ihop i ett och samma rum – på en plats där skolklasser, föreningar och besökare kan följa spåren av krigstidens öden.

Osvaldgruppen – berättelser sida vid sida

Märkligt nog, bara dagar innan klockan kom på plats, hade ett barn till den siste överlevande i Osvaldgruppen besökt museet. Hennes mamma var ”Grete” – som var täcknamnet för Signe Raassum (1924–2022). Signe var född på Lunner 18 december 1924, och blev tidigt en del av Osvaldgruppens stöd- och kurirnät. Hon lämnade sitt arbete som sömmerska när fabriken började producera åt tyskarna och anslöt till organisationen 1943. På Sollia fick hon utbildning i illegalt arbete och var med när hotellet angreps i slutet av maj 1944. Den 4 oktober 2013 hedrades hon av norska myndigheter (bland annat med Deltagermedaljen) i samband med den sena, officiella upprättelsen av Osvaldgruppens insats.

I dag står därför informationen sida vid sida; till vänster om klockan information om Osvaldgruppen och Signe Raassum, till höger om familjen Grundel. Det är ingen slump. Under krigsåren gömde sig flera av Osvaldgruppens medlemmar i just Grundels hem. Våren 1944 (30 maj) angreps Osvaldgruppen av tyska styrkor på Sollia turisthotell vid Trevatn i Søndre Land (Innlandet) som var ett av Osvaldgruppens viktigaste gömställen under våren 1944. Den avskilda platsen användes för planering, utbildning och utsändning av sabotagegrupper – bland annat mot transformatorfabriken Per Kure i Oslo i maj 1944. Natten till 30 maj 1944 slog cirka 35 tyska soldater till mot anläggningen efter angivelse. Signe ”Grete” Raassum hade just stigit upp när en kula slog in i väggen bakom henne. Under Osvaldsgruppens ledare med täcknamnen ”Knut” eller ”Osvald” (Asbjørn Sunde) lyckades gruppen skjuta sig ut ur byggnaden och undkomma med livet i behåll. Det som kan ses lite märkligt med detta datum är att, några dagar senare, den 4 juni 1944 slog Statspolisen till och genomförde en gryningsräd hemma hos familjen Grundel i Rosendal.

Att dessa berättelser nu möts i museirummet är både symboliskt och rättvist; det lokala och det gränsöverskridande motståndet hänger ihop. Arvika, Järnskog och gränsbygderna var en vardaglig kuliss för ovanligt mod.

Illustrationen visar dramatiken vid Sollia när omkring tio personer, bestående av män, kvinnor och barn, som tillhörde motståndsrörelsen, blev omringade av tyska styrkor. Tjejen till höger ska vara ”Grete”.

Från privat minne till gemensamt arv

En möbel som ”alltid funnits” väcker ingen större misstanke. Moraklockan var därför perfekt; stor nog att rymma massor av kuvert och meddelanden i sitt djupa mörka innanmäte, men alldaglig nog att inte dra blickarna till sig. Klockans värde låg inte i träet och urverket, utan i dess funktion som tyst medspelare i en kamp som inte fick synas.

Att överlämna moraklockan till museet var en självklarhet. Vissa föremål bär berättelser som är större än vi kan tänka oss. På Järnskogs beredskapsmuseum blir klockan inte bara ett utställningsobjekt – den blir en berättare. Den påminner oss om att mod också kan utspela sig i hem och vardagsrum, inte bara på slagfältet. Grundels moraklocka har ett stort kulturhistoriskt värde och tillför mycket till museets samlingar, och den har även förekommit i SVT:s produktion ”Sverige och kriget” som just nu går på NRK. Det gör klockan till mer än bara ett föremål – den har blivit en del av vårt kollektiva kulturarv, både genom sin egen historia och genom den uppmärksamhet den fått i ett nationellt TV-program.

Vi gjorde ett muntligt avtal som innebär att om museet någon gång lägger ner sin verksamhet, så ska klockan återgå till ursprunglig ägare/överlämnare. Ett muntligt avtal är enligt svensk avtalsrätt lika giltigt som ett skriftligt, så länge det kan styrkas vad som faktiskt har avtalats. Det innebär att även om överenskommelsen inte dokumenterades skriftligen vid tillfället, så gäller den fortfarande på samma sätt som ett kontrakt.

Ett stort och varmt Tack

Tack till familjen Grundel för ert mod när det behövdes som mest – och tack till Stig Bengtsson och Järnskogs beredskapsmuseum för att ni låter dessa berättelser fortsätta tala till kommande generationer.

Jag har blivit djupt berörd och fylld av en stark känsla av vördnad när jag efterforskat historien om familjen Grundel i Arvika under kriget. Att följa deras väg genom en tid präglad av fara, osäkerhet och mod har rört mig på djupet. Varje detalj jag upptäckt, varje berättelse om deras kamp och uppoffringar, har fått mig att känna en stark koppling till det mänskliga i deras erfarenheter — rädslan, hoppet och den okuvliga viljan att stå upp för det rätta. Denna historia har inte bara gett mig insikt i det förflutna utan också väckt en stor tacksamhet för friheten och freden vi har idag. Det är en berättelse som lämnar ett outplånligt spår i hjärtat och som jag bär med mig med största respekt och ödmjukhet…

Källförteckning

  1. Järnskogs Hembygdsförening. ”Museet Beredskapsåra.” https://www.jarnskog.se/
  2. Järnskogs Hembygdsförening. ”Järnskogs hembygdsgård (bakgrund och byggnadshistoria).”
  3. Gävert, Lars-Olof. Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. 2024. ”Det sista vittnet”. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
  4. Arvika Nyheter: ”Till minne av ”det sista vittnet”, Jan Grundel”. https://www.arvikanyheter.se/2025/04/07/till-minne-av-det-sista-vittnet-jan-grundel-e7e5a/
  5. Oppland Arbeiderblad. ”Markering av det tyske angrepet på Sollia i 1944.” 12 juni 2023.
  6. FriFagbevegelse. ”Glemte sabotører.” 25 juni 2009. (Intervju med Signe Raassum).
  7. Lokalhistoriewiki. ”Signe Raassum (1924–2022).” https://lokalhistoriewiki.no/
  8. Budstikka. ”Signe Raassum til minne.” 15 juni 2022.
  9. Dagbladet. ”Harry og Signe var medlemmer av motstandsgruppa ‘Osvald’…” 11 okt 2016.
  10. Wikipedia. ”Osvald-gruppen.” https://no.wikipedia.org/wiki/Osvald-gruppen
  11. Wikipedia. ”Signe Raassum.” https://no.wikipedia.org/wiki/Signe_Raassum
  12. Festningsverk Militærhistorie: Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942. https://www.youtube.com/watch?v=BHIAXnwGh_w
  13. NRK – Sabotører i mørke 2013 https://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/2010/MDUP11000410/avspiller
  14. Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
  15. Sunde, Asbjørn. Menn i mørket. Oslo: Norges Kommunistiske Parti, 1947.
  16. Conradi, Morten & Alf Skjeseth. Osvald: storsabotøren Asbjørn Sunde. Oslo: Spartacus, 2015.
  17. Borgersrud, Lars. Fiendebilde Wollweber – svart propaganda i kald krig. Oslo: Scandinavian Academic Press, 2001.



17 maj 1945 🇳🇴

andra världskriget, Historia Postad av L-OPosted on lör, maj 17, 2025 20:49:08

Idag är det Norges nationaldag, och här kommer en tillbakablick till Oslo centrum. Året är 1945, och den 17 maj skulle firas för första gången på sex år. Efter fem år av krig och en brutal ockupation kunde man i Norge äntligen fira sin nationaldag i frihet – med sång, norska flaggor och kunglig närvaro på slottsbalkongen. Regnet som föll under dagen lade ingen sordi på festligheterna, och det delades – till barnens stora glädje – ut både korv och bullar.

Ljudspåret i youtubeklippet ovan tillsammans med en bildkavalkad från Norges Hjemmefrontmuseum är hämtat från en 17 maj-hälsning från kronprinsbarnen, som vid denna tid fortfarande befann sig i London (den Nazityska invasionen den 9 april 1940 hade tvingat den norska regeringen och kung Haakon och kungafamiljen i exil). Barnen intervjuades av filmskaparen och journalisten Arne Skouen, som efter kriget regisserade flera filmer från ockupationstiden. Prinsessan Ragnhild, prinsessan Astrid och lilla prins Harald tänker på barnen hemma i Norge och hoppas att allt blir bra i tiden som kommer.

Jag ansluter mig till denna hälsning och önskar alla mina vänner i Norge en riktigt fin nationaldag.  

Hjertelig gratulerer med dagen 🇳🇴



Nästa »