Blog Image

ADVENTURE

Film från Gränsenarkivet: Aksel Gjevert från Askosberget – skogsarbetaren och motståndsmannen som föll för Gestapos terror på Finnskogen

andra världskriget, Demokrati, Försvarsmakten, Historia, Lokalhistoria, Minnen, Skogsliv Postad av L-OPosted on fre, oktober 02, 2026 21:47:08

Våren 1943 drog Gestapo och deras norska medhjälpare åt snaran kring en av de mest aktiva illegala motståndsgrupperna i gränsbygden mellan Hedmark och Värmland; den så kallade Thomle-gruppen. Påskhelgen blev startskottet för en serie gripanden i Grue Finnskog, Brandval Finnskog, Brandval och Nord-Odal – en aktion som också fick förgreningar in mot den norska huvudstaden. Händelserna visar både modet och sårbarheten hos människor som vågade trotsa ockupationsmakten, men också hur riskfylld den illegala verksamheten var…

En mer ingående redogörelse för Aksel Gjeverts bakgrund, motståndsarbete och öde finns sammanställd i dokumentet: Artikel om Aksel Gjevert, Askosberget, Grue Finnskog.

Aksels motståndsarbete var fast förankrat i det lokala nätverket inom Milorg Distrikt 12 (D 12 – Hedmark), som omfattade Solør och gränsbygderna mot Sverige, och inte Milorg D 13 (Oslo-området) som nämns i filmen.

Från Gränsenarkivet:

”den här filmen möter vi Lars-Olof Gävert – släktforskare, lokalhistoriskt engagerad berättare och en värdefull kunskapskälla om gränsbygderna mellan Värmland och Norge.

För Lars-Olof är området mer än ett historiskt landskap. Här finns hans egna släktrötter och ett mångårigt intresse för människorna, platserna och händelserna längs gränsen. Genom arkiv, familjeberättelser och utflykter i terrängen söker han efter spåren av en lokal historia som annars riskerar att falla i glömska.

Som barn hörde Lars-Olof sin farfar berätta om en släkting på den norska sidan som nazisterna hade fått tag i. Först långt senare förstod han att mannen var Axel, eller Aksel, Gjevert från Askosberget – skogsarbetaren som blev delaktig i motståndsarbetet och gränstrafiken under den tyska ockupationen av Norge.

På Askosberget följer vi Lars-Olof genom det landskap som Axel kände så väl. Berättelsen handlar om skogarna nära den svenska gränsen, motståndsrörelsen, transporterna av vapen, ammunition, uniformer och tidningen Håndslag – men också om gripandet, fångenskapen och Axels död den 17 maj 1944.

Edmund Grosshenning berättar om Høybråten, platsen där Axels stuga ska ha legat, och delar även minnen och berättelser från Askosberget – bland annat om ett dramatiskt möte med en björn.

Genom intervjuer, historiska fotografier och drönarbilder från Askosberget, Nyckelvattnet, Millom och gränsgatan binds släktens historia samman med den större berättelsen om andra världskriget längs den värmländsk-norska gränsen.

Lars-Olofs arbete visar varför den lokala historien måste föras vidare. Genom att söka upp platserna, dokumentera berättelserna och göra materialet tillgängligt för andra bidrar han till att människorna och händelserna i gränsbygden inte glöms bort.”

Käll- och litteraturförteckning

I. Webbkällor och fältrapporter: ADVENTURE (blogg.l-ogaverth.com)

  1. Gävert, Lars-Olof (2024). Aksel Gjevert: motståndsman och flyktinglots som dog i Gestapos våld. Publicerad på ADVENTURE, 7 oktober 2024. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/10/07/aksel-gjevert-motstandsman-och-flyktinglos-som-dog-i-gestapos-vald/ (Behandlar arresteringen påsken 1943, fångenskapen på Grini, chifferbrevet via Margit Bergström, kontakterna med Henrik Hultin/Röda Hjälpen, underrättelsekopplingar till SOE/Milorg D12 samt efterkrigsrättegångarna mot lokala kollaboratörer).
  2. Gävert, Lars-Olof (2024). Grue Finnskog. Publicerad på ADVENTURE, 5 november 2024. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/11/05/grue-finnskog/ (Dokumentation från besök vid Grue Finnskogs kyrka, Aksel Gjeverts gravplats samt bakgrund till Gestapos razzia och upprullningen av den s.k. ”Finnskogkullaffären”).
  3. Gävert, Lars-Olof (2024). Grundels motståndscentral: En historisk resa. Publicerad på ADVENTURE, 27 oktober 2024. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/10/27/en-historisk-resa-besok-i-grundels-motstandscentral/ (Platsundersökning och skildring av kurirverksamhet, gränstransporter och motståndsarbetets lokala infrastruktur längs gränstrakterna).
  4. Gävert, Lars-Olof (2026). Artikel om Aksel Gjevert, Askosberget, Grue Finnskog. Tillgänglig via: https://blogg-static.l-ogaverth.com/wp-content/uploads/2026/09/Artikel-om-Aksel-Gjevert-Askosberget-Grue-Finnskog-1.pdf

II. Primärkällor och arkivhandlingar

  1. Riksarkivet (Norge) – Arkivverket, Oslo: Statspolitiets arkiv (SIPO/Stapo). Rapporter, arresteringsorder och förhörsprotokoll rörande upprullningen av Thomle-gruppen och kurirnäten på Grue/Brandval Finnskog, påsken och våren 1943.
  2. Riksarkivet (Norge) – Arkivverket, Oslo: Landssvikarkivet. Domakter rörande lokala medlöpare i Solør-distriktet dömda enligt landssvikparagrafen (bl.a. domar om 10 års straffarbete och rättighetstap för förräderi mot motståndsgrupper i Finnskogen).
  3. Riksarkivet (Norge) – Arkivverket, Oslo: Polizeihäftlingslager Grini (Häftlingskartei). Fångakt för Aksel Gjevert, fångnummer 7818 (avled i fångenskap 17 maj 1944).
  4. Oslo kretsfengsel (Møllergata 19): Fångprotokoll maj 1943 (fångnummer 4518).
  5. Kongsvinger hjelpefengsel: Arrestantjournal april–maj 1943 (fångnummer 344).
  6. Riksarkivet / Krigsarkivet (Sverige), Stockholm: Säkerhetstjänstens arkiv (Statspolisen) samt Försvarsstabens underrättelseavdelning (C-byrån). Akter rörande gränsövervakningen i Värmland, beslagtagna chifferbrev samt rapporter om flyktingtrafik och kurirer vid gränsposteringarna.

III. Tryckt facklitteratur och referensverk

  1. Giertsen, Børre R. (red.) (1946). Norsk fangeleksikon: Grinifangene. Oslo: J.W. Cappelens Forlag. (Biografiskt register över fångar internerade i Grini fangeleir).
  2. Johansson, Anders (2010). De glömda agenterna: Norsk-svenska vapenbröder mohttps://blogg.l-ogaverth.com/2025/02/20/de-glomda-agenterna-norsk-svenska-vapenbroder-mot-nazi-tyskland-av-anders-johansson/t Nazityskland. Stockholm: Fischer & Co. (Skildrar kurirnät, gränsagenter och samverkan över riksgränsen mellan Hedmark och Värmland).
  3. Lunde, Jon Vegard (1998–2005). Hjemmefronten på Hedmarken: Motstand og illegal virksomhet 1940–1945. Lillehammer: Lunde Forlag. (Omfattande standardverk om Milorg Distrikt 12, illegala organisationer och Gestapos razzior i Hedmarksbygderna).
  4. Trøseid, Hans Marius (1992). Grueboka: Finnskogen. Grue kommune. (Lokal- och bosättningshistoria rörande torpen kring Askosberget och Høybråten).
  5. Johansson, Anders (2024). Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940–1945. Stockholm: Lind & Co.
  6. Johansson, Anders (2010). De glömda agenterna: Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Stockholm: Fischer & Co.
  7. Fanger.no – Norsk digitalt fangeleksikon 1940–1945: Post: Aksel Pedersen Gjevert Paalainen[cite: 1]. https://www.fanger.no/persons/5600.
  8. Special Forces – Roll of Honour: Post: NORWAY Gevert, Aksel[cite: 1]. https://www.specialforcesroh.com/index.php?media/a-gevert.6753/.
  9. Veum, Eirik (2014). Nådeløse nordmenn: Gestapo 1940–1945. Oslo: Kagge Forlag.
  10. Glåmdalen (1993). ”Thomle-saken. Et 50-årsminne. Da Gestapo slo til på Finnskogen”, reportage torsdag 30 december 1993.
  11. Säkerhetspolisens arkiv (Säpo/Säk): Personakt Margit Bergström samt beslagtagna handlingar (inklusive chifferbrev från Aksel Gjevert ställt till Henrik Hultin).

IV. Digitala databaser, minnesregister och film

  • 23. Gränsenarkivet: Dokumentärfilm och fältupptagning: Lars-Olof Gävert på Askosberget och Nyckelvattnet – Berättelsen om Aksel Gjevert och motståndet längs gränsen (innehåller vittnesmål och topografiska redogörelser av Lars-Olof Gävert och Edmund Grosshenning). https://youtu.be/OpBt9j_3nNA?si=BAyKsei207qQe-1V
  • 24. Fanger.no – Norsk digitalt fangeleksikon 1940–1945: Post: Aksel Gjevert (1887–1944). Interneringsdata: Kongsvinger hjälpfängelse (344), Møllergata 19 (4518) och Grini (7818). Arrestasjonsårsak: Vapensmuggling, flyktingsmuggling och illegal propaganda.
  • 25. Special Forces – Roll of Honour: Databaspost: Aksel Gevert / Gjevert (Norway). Minnesregister över allierade motståndsmän under andra världskriget.



Kung Harald V – barnet som tvingades fly från nazismen 🇳🇴

andra världskriget, Demokrati, Historia Postad av L-OPosted on fre, september 11, 2026 17:44:08
Ett fotografi av prins Harald, taget i Sälen i Sverige den 10 april 1940, för att ett nödpass skulle kunna utfärdas åt honom. Foto: Kronprinsessan Märtha.

Kung Harald V av Norge, 1937–2026

Fredagen den 28 augusti 2026 avled kung Harald V, 89 år gammal. Han var Norges tredje kung efter unionsupplösningen 1905 och hade varit landets statschef sedan 1991. Men långt innan Harald blev kung hade hans liv formats av en erfarenhet som följde honom genom hela livet; han hade själv varit flykting.

När Nazityskland angrep Norge våren 1940 var prins Harald bara tre år gammal. På några få dagar förvandlades hans trygga barndom till en flykt undan krig, ockupation och en diktatur som försökte ta kontroll över landet. Familjen splittrades, Harald tvingades lämna sitt hemland och han kom inte tillbaka förrän fem år senare.

Kung Haralds tal vid högtidlighållandet av 80-årsdagen av befrielsen i Trandumskogen

Den 9 april 1940 – flykten börjar

Tidigt på morgonen den 9 april anföll Nazityskland Norge. Tyska örlogsfartyg, soldater och flygstyrkor sattes in samtidigt på flera platser, med Oslo som ett av de viktigaste målen. Eftersom den norska regeringen och kungafamiljen riskerade att gripas lämnade de snabbt huvudstaden med tåg mot Hamar.

Harald var bara tre år gammal, och det måste ha varit svårt för ett litet barn att förstå vad som pågick. Plötsligt lämnade de hemmet medan de vuxna talade med dämpade röster om tyskar, flygplan och krig. Ingen visste vart de skulle eller när de skulle kunna återvända.

I Hamar splittrades dessutom familjen. Kung Haakon VII och kronprins Olav fortsatte flykten genom landet tillsammans med regeringen, medan kronprinsessan Märtha tog barnen Ragnhild, Astrid och Harald och sökte sig mot den svenska gränsen. Redan dagen efter invasionen, den 10 april, fotograferades den treårige prinsen i Sälen. På bilden står han i stickad tröja och vantar framför en massiv snövall. Bilden togs av hans mor av en mycket konkret anledning: man behövde ett fotografi för att kunna utfärda ett nödpass åt honom. Det är en anmärkningsvärd bild av en blivande monark – inte på officiellt statsbesök, utan som ett litet barn på flykt från sitt ockuperade hemland.

Sverige var inte självklart en fristad

Det var inte helt enkelt för kronprinsessan Märtha och barnen att få tillstånd att passera gränsen. Till slut nådde de Stockholm, där Märtha hade sin svenska familj, och blev kvar i landet i ungefär fyra månader. Men Sverige ansågs i längden inte tillräckligt säkert under resten av kriget, och den officiella svenska hållningen under krigets första skede präglades av stor försiktighet gentemot Norge.

Detta blev smärtsamt tydligt bara några dagar efter den tyska invasionen. Kung Haakon VII, kronprins Olav och flera statsråd hade varit på flykt undan tyskarna i fyra dygn när de den 12 april nådde trakten kring Lillebo och Drevsjø, bara några kilometer från den svenska gränsen mot Särna. Norges utrikesminister Halvdan Koht kontaktade sin svenske kollega Christian Günther med frågan om den 68-årige, utmattade kungen tillfälligt kunde vila på ett vandrarhem på den svenska sidan. Svaret från Stockholm blev avvisande. Kungen kunde visserligen släppas in, men regeringen vägrade garantera att han därefter skulle få resa ut igen – han riskerade internering.

För den norska statsledningen var villkoret otänkbart. Samtidigt dök tyska stridsflygplan upp, och följet tog sig snabbt över gränsen vid Flötningen. De stannade mindre än en halvtimme på svensk mark innan de vände tillbaka in i Norge. En av de svenska gränssoldaterna på platsen var den blivande skidlegendaren Mora-Nisse Karlsson, som senare mindes hur märkt och trött kungen såg ut. Händelsen illustrerar vårens dramatik; Norges statschef jagades vid gränsen samtidigt som den svenska regeringen till varje pris försökte undvika att dras in i kriget.

Den långa vägen till Amerika

Kung Haakon och kronprins Olav stannade kvar i Norge så länge det väpnade motståndet var möjligt. Den 7 juni 1940 evakuerades de slutligen från Tromsø ombord på den brittiska kryssaren HMS Devonshire för att fortsätta kampen från London. Familjen var nu helt splittrad, och ingen visste hur länge separationen skulle pågå – något som satte djupa spår i Harald.

Efter en personlig inbjudan från USA:s president Franklin D. Roosevelt beslutades att kronprinsessan Märtha och barnen skulle söka en fristad i Amerika. Resan dit var dock lång och strapatsrik. Från Sverige färdades de med bil genom Finland ända upp till Petsamo i Ishavet. Under en paus på den finska landsbygden fick den lille prinsen smaka kaffe för första gången, men han kunde inte förstå hur någon vuxen kunde tycka om det – och han kom heller aldrig att dricka kaffe senare i livet. Den 17 augusti 1940 lade fartyget American Legion ut från Petsamo med cirka 1 100 passagerare, och tio dagar senare anlöpte de New York. Efter månader av osäkerhet hade de slutligen nått tryggheten.

Under Roosevelts beskydd på Pooks Hill

Presidentparet Franklin och Eleanor Roosevelt tog personligen hand om den norska flyktingfamiljen. Efter en inledande tid som gäster i Vita huset flyttade Märtha och barnen i oktober 1940 till lantegendomen Pooks Hill utanför Washington D.C., där Harald kom att tillbringa de följande fyra och ett halvt åren. För den unge prinsen blev Pooks Hill ett verkligt hem. President Roosevelt besökte dem ofta, ibland i sällskap med gäster som Winston Churchill, och kom att fungera nästan som en extra morfar för barnen. Fadern, kronprins Olav, befann sig i London och kunde bara resa över vid enstaka tillfällen, främst runt jul.

Trots sin unga ålder blev Harald en viktig symbol för det fria Norge. Julen 1942 sände kronprinsbarnen en radiohälsning till det ockuperade hemlandet, där den femårige prinsen sa i mikrofonen: ”Far och mor och farfar och vi barn längtar efter att komma hem. God jul allihop.” Orden var enkla, men symboliken var enorm för en befolkning under främmande förtryck.

Kronprinsessan Märtha arbetade outtröttligt för Norges sak i USA genom resor, tal och insamlingar, vilket gav Norge en stark röst i den amerikanska administrationen. Samtidigt var hon noga med att barnen inte skulle mista sin norska identitet. Hemma på Pooks Hill talades uteslutande norska – hörde modern flickorna prata engelska i trappan ropade hon genast att de skulle prata norska, redo för den dag freden kom. Den 17 maj varje år firades med barntåg, och på bevarade fotografier ser man prins Harald tåga fram med en stor norsk flagga.

Familjen besökte även träningslägret Little Norway i Toronto, där norska stridspiloter utbildades. Harald blev god vän med chefen Ole Reistad, som tog prinsen under sina vingar och skämtsamt försökte härda honom med isbad. Harald blev något av lägrets maskot – en levande påminnelse för de stridande männen om vad de slogs för.

Ett ockuperat land och flyktingströmmarna

Under tiden hårdnade den tyska ockupationen på hemmaplan under rikskommissarien Josef Terboven. Hösten 1940 förklarades kungen och exilregeringen avsatta och alla partier förbjöds utom Vidkun Quislings Nasjonal Samling. Men kung Haakons kompromisslösa hållning gjorde kungahuset till den främsta samlingspunkten för motståndet.

Haralds personliga öde speglade också tiotusentals andra landsmäns erfarenheter. Under krigsåren flydde omkring 50 000 norrmän över gränsen till Sverige. Den svenska politiken mjukades upp med tiden och Sverige blev en ovärderlig bas för motståndsrörelsen och de norska polistrupperna, inte minst i våra trakter i västra Värmland (Sveders, Grundels, Eliassons, Hectorbasen, Mörkerud, Bogenbaserna mm) men inledningsvis var attityden kärv. Den 24 maj 1940 avskaffades den nordiska passfriheten och viseringstvång infördes. Särskilt unga män möttes med misstänksamhet och flera flyktingar avvisades tillbaka över gränsen innan kursen lades om.

Brev från exilregeringen

Hemkomsten – när ”hemma” kändes främmande

I maj 1945 kom till sist befrielsen. Nazityskland kapitulerade och Norge var åter fritt. De vuxna omkring Harald jublade över att äntligen få återvända hem, men för den åttaårige prinsen var känslan mer komplicerad. Hans trygghet och medvetna minnen fanns på Pooks Hill; Norge var mest en abstrakt föreställning från treårsåldern. Han skulle nu lämna den enda vardag han kände till för att flytta till ett land som för honom kändes närmast främmande – en klassisk erfarenhet för många barn i exil.

Den 20 maj 1945 flög kronprinsessan och barnen till London, där Harald återförenades med sin farfar. De hade inte setts på fem år, och åren hade skapat ett språkligt och mänskligt avstånd; åttaåringen hade inledningsvis svårt att förstå kung Haakons dansknorska uttal. Under två intensiva veckor i England fick de hitta tillbaka till varandra.

Resan fortsatte med tåg till Edinburgh, där folkmassor på perrongen stämde upp i Ja, vi elsker dette landet, och därefter klev familjen ombord på kryssaren HMS Norfolk. I eskortflottan bakom seglade HMS Devonshire – samma fartyg som evakuerat kungen 1940. Historien hade slutit cirkeln.

Den 6 juni siktades land genom dimman vid Lista. Harald frågade sin mor: ”Är det Norge, mamma?” Harald mindes senare kustremsan och en liten norsk fiskebåt smyckad med björkris som sina starkaste intryck från hemkomsten.

Dagen därpå, den 7 juni 1945 – på dagen fem år efter evakueringen – stävade HMS Norfolk in i Oslofjorden till ett öronbedövande jubel från tiotusentals norrmän längs kajerna. På Honnørbrygga möttes kung Haakon av den allierade befälhavaren sir Andrew Thorne med de historiska orden: ”Sir, I return to you your kingdom.” Vid kungens sida stod den lille pojke som tillbringat större delen av sin uppväxt på flykt.

Foto: NTB TT NYHETSBYRÅN

Kriget som aldrig lämnade honom

Flyktens erfarenheter formade Harald för resten av livet. Han växte upp, genomgick militär och akademisk utbildning, fann sin Sonja och efterträdde sin far som kung i januari 1991 under samma valspråk som företrädarna: ”Alt for Norge”.

Att han själv burit flyktingens villkor märktes tydligt genom hela hans gärning. Våren 2022, när Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina drev miljontals människor från sina hem, mötte kung Harald ukrainska familjer i Norge. Han kunde möta dem med något få andra europeiska statschefer kunde: ”Jag har också varit ett barn på flykt.” Han förstod vad det innebar att få sin tillvaro sönderslagen över en natt, att splittras från nära och kära, att rota sig i ett nytt land och att bära på rotlösheten när man en dag återvänder.

Fotografiet från Sälen den 10 april 1940 sammanfattar livsresan väl; en treårig pojke i snön, ovetande om krigets vidd och att han en dag skulle krönas till landets regent. När han som gammal kung sträckte ut handen till människor i nöd gjorde han det inte bara med ett ämbetes plikt, utan med ett flyktingbarns egna minnen…

Källförteckning

  1. Johansson, Anders. De glömda agenterna: norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Fischer & Co, Stockholm, 2010. ISBN 978-91-86597-04-7. Framför allt avsnittet ”Flyende kung vägrad svensk nattvila” om kung Haakon VII:s flykt mot den svenska gränsen i april 1940 och Sveriges hållning till den norska statsledningen. De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland av Anders Johansson – ADVENTURE
  2. Det norska kungahuset. Kong Harald som flyktning, publicerad 3 september 2026. Om prins Haralds flykt från Norge 1940, vistelsen i Sverige, resan via Finland till USA, åren på Pooks Hill och återkomsten till Norge 1945.
    Kong Harald som flyktning – Det norska kungahuset
  3. Nasjonalbiblioteket, Norge. Kong Harald V (1937–2026). Biografiskt material, fotografier och historiska källor om Harald V:s liv, inklusive barndomen, flykten 1940, exilen i USA och hemkomsten den 7 juni 1945.
    Kong Harald V (1937–2026) – Nasjonalbiblioteket
  4. Det norska kungahuset. Kong Haralds tale ved markeringen av 80-årsdagen for frigjøringen, Trandumskogen, Ullensaker, 8 maj 2025. Kung Haralds tal om den tyska ockupationen, motståndskampen, befrielsen och betydelsen av att försvara frihet och demokrati.
    Kung Haralds tal i Trandumskogen
  5. Det norska kungahuset. Alt for Norge, publicerad 8 maj 2025. Material från 80-årsminnet av Norges befrielse och kung Haralds tal i Trandumskogen.


Mellan två kontroller: 37 år av skogar, minnen och vägval

Idrott, Tävling Postad av L-OPosted on fre, juli 10, 2026 23:58:10

På den översta bilden är vi tillbaka i Arvika Nyheters spalter, året är 1989. Då hette tävlingen Eda tvådagars. I klassen H12 står en ganska nöjd liten grabb som lyckats vinna. Bredvid sig hade han två klubbkamrater i OK Jösse, Kurt Mellkvist och Lars Sillfeldt, som också tog hem segrarna i sina klasser. Då, 1989, handlade allt om det enkla och omedelbara; springa så fort man bara orkade och hitta kontrollerna så snabbt som möjligt. Man tänkte nog inte så mycket längre än till nästa kontroll. Det var bara karta, kompass, leriga skor och en enorm vilja att inte bomma bort sig. Tror tävlingen avgjordes genom en spurtstrid med två andra killar då det var jaktstart andra dagen. Jaktstart är att man startar som man ligger till i resultatlistan efter första dagen och den som kommer först till målet vinner.

Sedan går det 37 år.

Och plötsligt står man där igen. Året är 2026. Tävlingen har bytt namn till Morokulien 2-dagars. Cirkeln sluts på ett nästan magiskt sätt. Extra fint blev det när jag dagen efter sprang på Kurt – nu 87 år gammal. Att få visa honom den gamla bilden och berätta om helgens tävling var som att sudda ut decennierna på ett ögonblick. Visst får man erkänna att återhämtningen inte riktigt är lika snabb idag som i H12. Kroppen protesterar lite mer, hälsenorna värker och när man studerar resultatlistan inser man snabbt att man har tampats med riktiga klassorienterare i toppen med landslagsmeriter och erfarenhet från sportens absolut högsta nivå. Bland annat en norsk mästare i sprintorientering. Och man får även känna på att man tränar på en helt annan nivå nuförtiden.

Resultat längsta öppna klassen Morokulien 2 dagars 2026

Tekniken har också tagit oss en bit framåt. Idag stämplar vi elektroniskt och analyserar våra GPS-spår på en skärm. 1989? Då tryckte vi stiftklämmor i ett papperskort och satt efteråt med en röd bläckpenna och ritade på kartan var vi trodde att vi hade sprungit. Men mitt i allt det nya är kärnan exakt densamma. En livslång kärlek till skogen. Orientering är en helt fantastisk idrott. Det är en av få platser i livet där du kan börja som liten, för att nästan fyra decennier senare stå vid samma startlinje och känna exakt samma nervkittlande pirr i magen när du vänder på kartan i startögonblicket.

Livetracking GPS – klicka på bilden för att spela upp löpvägen

Vi blir äldre. Vi blir kanske lite klokare, och definitivt lite långsammare. Men viljan att ta rätt beslut och hitta det perfekta vägvalet, den dör aldrig. Orientering är inte bara en sport. Det är ett arkiv av minnen, det är möten med människor, det är djupa skogar och en livslång kärlek till kampen mellan kroppen, huvudet och kartan.

Ibland är 37 år trots allt bara en väldigt lång transportsträcka mellan två kontroller…



Åke Wingskog, Bortan IK:s skidkämpe som nästan rev DDR-muren

Idrottsprofiler, Tävling, Träning Postad av L-OPosted on tor, juli 09, 2026 12:29:47
Tävling i Jämtland i slutet av 1960-talet. Åke Wingskog. Foto Hallings foto, Östersund

En artikel jag skrev till GûnnerskeNytt Nr 2/2026 om en fantastisk idrottsprofil och inspirationskälla. Vissa personer betyder mer än sina egna resultat. Genom engagemang, ödmjukhet och kärlek till idrotten har han inspirerat många och bidragit till både gemenskap och stolthet i bygden. Köp gärna GûnnerskeNytt och stötta bygden. Här är texten till artikeln:

Historien om den verklige vinnaren av Vasaloppet 1975. Och om 23 678 timmars träning och 28 162 mil, vilket motsvarar sju varv runt jorden.

Vissa idrottsprestationer mäts i medaljer, andra i minuter och sekunder. Men så finns det prestationer som mäts i något större – moral, envishet och den respekt de lämnar efter sig långt efter målgången. Historien om Åke Wingskog och Vasaloppet 1975 är en berättelse om en värmländsk skidlegend som vägrade vika ner sig när idrotten förvandlades till ett politiskt maktspel.

Den hårt arbetande värmlänningen från Bryngelsbyn i Sillerud gjorde mer än att åka skidor, han gjorde avtryck. Formad av skogarna, har han i ett helt liv burit med sig något mycket större än tider och medaljer. Åkes förhållande till skidåkningen är orubblig och så djupt rotad att den blivit en del av vem han är. 8 januari 1969 presenterade Aftonbladet den unge Åke Wingskog som ”den nyaste skidstjärnan – en medicinsk sensation”. Journalisten målade upp bilden av en 26-årig värmlänning som tränade hårdare än någon annan, och som hade en fysisk kapacitet som förbryllade läkare. Han var rakt igenom det som svensk längdskidåkning byggde på; en arbetare, en slitvarg, en symbol för den klassiska svenska uthålligheten.

Han säger ibland att han “inte riktigt nådde världseliten”, men vi som känner historien vet. Vi vet att han stod öga mot öga med några av sin tids mest omtalade och – som historien senare avslöjat – dopade motståndare. Vi vet att han var sju sekunder från en Vasaloppsseger 1975, efter att ha blivit utsatt för så osportsliga hinder som ingen idrottare skulle behöva uppleva. Vi vet att han trots det inte gav upp, att han tog upp jakten, meter för meter, med en beslutsamhet som bara verkliga mästare bär. Åke Wingskog vann något mycket större än Vasaloppet. Han vann respekt och han vann folkets hjärtan. Men framför allt vann han platsen som en av svensk skidåknings mest legendariska gestalter.

”Åk-Wi Årjäng” rullskidor

Åke såg tidigt potentialen i rullskidor, och öppnade dörrar som andra inte vågat med egen tillverkning. Norge såg potentialen i både rullskidorna och Åke. När andra vilade mellan träningspassen, gjorde Åke ett extra, inte för att någon krävde det, utan för att han älskade det. Livsresan som han själv beskriver som “sju varv runt jorden” – är fylld av möten, skratt, motgångar, kärlek till familjen, idrottsglädje och en okuvlig vilja att fortsätta framåt. När livet gett honom nya utmaningar med sjukdomen ALS, väljer han att delta i forskningsprojekt för att hjälpa andra. Intäkterna från hans bok går till Börje Salmings ALS-fond. Det säger allt om människan Åke Wingskog.

Ensam mot DDR:s mur i Vasaloppet 1975

Lördagen den 1 mars 1975 kände sig Åke i bra form. Förberedelserna hade varit rigorösa. Tillsammans med sina närmaste medhjälpare – Börje, Aina och Björg – hade allt från vallning till kostplanering skötts exemplariskt. När tävlingsmorgonen grydde i Sälen på söndagen stod termometern på minus tio grader. Åke vaknade med en vilopuls på 36 slag i minuten. Kroppen var i balans.

Redan från start hölls ett högt tempo. Snart återstod bara en handfull åkare i den absoluta täten. Bland dem Åke Wingskog, som med sin karaktäristiska råstyrka ibland låg först för att hålla tempot uppe, men han vågade inte göra något tidigt utbrytningsförsök eftersom åkarna runt honom var mycket meriterade. Med 15 kilometer kvar återstod fyra åkare i tätstriden. Gert-Dietmar Klause, DDR, Gerhard Grimmer, DDR, Åke Wingskog, Sverige och Alexander Yurasov, Sovjet. De låg klart under rekordtiden och fyra minuter före övriga fältet.

När det var 11 kilometer kvar delade sig spåren. I stället för två parallella spår blev det två enkelspår ute i terrängen. De skulle strax bli vittnen till en lagtaktik som i efterhand kan likställas med sabotage. Alla valde samma spår som Klause, som låg först. Strax efter kom de till en 30 meter lång saxbacke. Där händer det som kommer att avgöra hela loppet. Grimmer stannar plötsligt upp och ropar något till Klause. Klause uppfattar situationen direkt och sticker i väg i ett våldsamt tempo. Wingskog och Yurasov blir kvar bakom Grimmer. Grimmer saxar brett och långsamt uppför backen. Wingskog och Yurasov försöker komma förbi flera gånger, ropar och knuffar, men det är för mycket lössnö vid sidan av spåret. Det går inte att passera. Åke har beskrivit situationen som nära slagsmål, men han håller igen, bland annat av respekt för Grimmer som tidigare VM-guldmedaljör på 50 km 1974.

När de kommer uppför backen går spåren ihop igen. Wingskog får möjlighet till ett eget spår, men det andra spåret är sämre och lösare. Han får inte upp farten nog för att kunna passera. När han försöker gå om ökar Grimmer tempot och tränger sig in framför honom. Wingskog byter spår och växlar tempo, men Grimmer följer efter och kastar sig ut för att blockera igen. Detta upprepas gång på gång. Grimmer kör över Wingskogs skidor flera gånger. Åke fruktar att skidorna ska gå av. Hade det hänt hade loppet varit över.

Bryter sig loss från DDR:s Stasitaktik

Vid Eldris blir det fem spår i bredd. Där får Wingskog utrymme och kommer äntligen förbi. I en enorm kraftansträngning kliver han ut i de oplogade sidospåren och påbörjade en jakt som sent ska glömmas. Grimmer och Yurasov släpper direkt, de har ingen chans att följa. Klause ligger då ungefär en minut före. Så småningom får han syn på Klauses rygg. Publiken skriker och Wingskog tar in sekund efter sekund. Vid Moraparken är avståndet nere i cirka 20 sekunder. I den sista lilla backen efter älven är det bara ungefär 10 sekunder. Med 100 meter kvar ser Åke hur Klause vacklar till och tappar balansen kort. Där tror han att han ska hinna i kapp. Men Klause håller sig på benen och passerar mållinjen sju sekunder före Wingskog.

Resultat

1. Gert-Dietmar Klause, DDR – 4.20.29 2. Åke Wingskog, Sverige – 4.20.36 3. Gerhard Grimmer, DDR – 4.21.22

Den gamla rekordtiden var 4.35.00. Officiellt blev Wingskog tvåa men moraliskt var han vinnaren. Gert-Dietmar Klause ställde inte till med några större glädjescener då han hela tiden var hårt bevakad av östtysk säkerhetspolis, och han gav bara några korta kommentarer till segern.

7 sekunder…

Åkes tystnad

Efter målgången blev det stort ståhej. Åke tas emot nästan som en segrare, eftersom de omkring honom i resultatlistan var utländska stjärnåkare. Mora-Nisse kommer fram och gratulerar och vill veta detaljer om loppet. Men Åke säger inget om östtyskarnas osportsliga metoder. Han vill inte framstå som en dålig förlorare. Därför tiger han, trots att loppet avgjordes genom DDR:s lagkörning och Grimmers blockering. Först vid Eldris kunde Åke åka fritt – och då hade Klause fått en minut. Att Åke ändå nästan hann i kapp säger väldigt mycket om hans kapacitet den dagen. Han tog in nästan hela avståndet från Eldris till Mora. Från en minut till sju sekunder. En enorm upphämtning efter nästan nio mils skidåkning. Åke Wingskog var den klart starkaste skidåkaren i Vasaloppet 1975. Kämpen som ensam utmanade en statlig idrottsmaskin och så när vunnit. I backspegeln – efter avslöjanden om DDR:s statsdopning – framstår hans insats som ännu större. Åke fick aldrig stå överst på pallen i Vasaloppet eftersom han mötte ett system – DDR:s – som världen senare dömde ut som dopat, korrupt och osportsligt. Men ingen kunde stoppa Åke Wingskog från att bli folkets vinnare. Det är den finaste segern av dem alla.

Den känslosamma vägen till Bortans IK

Många år efter elitkarriären skulle en annan händelse komma att definiera Åkes relation till skidåkningen. Vasaloppet år 2000 blev inte bara ännu ett lopp utan ett av de mest känslosamma i hans liv. Egentligen hade han missat att anmäla sig. Under en träningstur på cykel i Treskog stötte han på vännen Jonny Johansson, som erbjöd Åke sin nummerlapp eftersom han själv kände sig krasslig. Det blev deras sista samtal. En månad senare nås Åke av beskedet att Jonny hittats död på Torvströmossen.

Stig Karlsson, en bärande skidledare i Bortans IK, kontaktade Åke och frågade om han ville genomföra loppet i Jonnys namn och representera klubben. Åke tackade ja. Han visste hur hårt Stig och de andra i Bortan kämpade för att hålla klubben levande och få ihop åkare. Att dra på sig Bortans IK:s färger blev ett sätt att hedra både vänskapen och bygden. Från Evertsberg till mål avancerade Wingskog omkring 900 placeringar och kom i mål på tiden 5.37.07. Wingskog beskrev hur det kändes som att Jonny var med honom hela vägen till Mora. Efter loppet tog han med sig medaljen från Vasaloppet till Gunnarskogs kyrka och lade den vid Jonnys grav. En medalj vissnar inte som blommor gör.

Som veteranskidåkare i Bortans IK visade Åke att de gamla takterna satt i. Han förenades i klubben med en annan stor skidprofil, Bertil Dannberg. Bertil, som i sin ungdom representerat Sverige i junior-EM, och Åke bildade en veteran-duo som ingöt respekt. De bevisade att tävlingsinstinkt och skidglädje inte har något bäst-före-datum med många starka resultat.

Bortans IK Olympia. Grundad: 1944

Boken om ett skidåkarliv

2025 blev Åke klar med sin bok som är långt mer än en berättelse om skidåkning. Det är en skildring av uthållighet, vänskap, dramatik och ett liv präglat av envishet och målmedvetenhet. Genom berättelserna från skidspåren, Vasaloppet och åren i Bortan IK växer också en viktig del av den värmländska idrottshistorien fram. Samtidigt finns ett större allvar i berättelsen. Åke har drabbats av ALS, men fortsätter trots sjukdomen att kämpa med samma inställning som präglat hela hans liv. Boken blir därför också något mer än en idrottsskildring – den blir ett vittnesmål om människan Åke Wingskog. Boken är helt enkelt fantastisk. För undertecknad blev det också mycket speciellt då jag fick den stora äran att skriva några rader i boken – något jag känner stor tacksamhet och stolthet över.

Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår Författare: Åke Wingskog

Kampen mot ALS

Idag för Åke en kamp som är viktigare än tävlingar. Genom att starta en egen insamling via Börje Salming Stiftelse arbetar han aktivt för att stödja forskningen kring ALS. Samma egenskaper som drev honom i skidspåren driver insamlingen som hittills gett 64 650 kr. Ser vi tillbaka på Åkes gärning ser vi mycket mer än bara resultatlistor. Vi ser en man som formats av hårt arbete, som stått upp mot orättvisor, och som visat en sällsynt lojalitet mot sina vänner. Oavsett om det gäller att jaga fuskande östtyskar eller att samla in pengar till livsviktig forskning, så gör Åke det med samma rakryggade inställning.

Åke Wingskog är, och förblir, en av Sveriges största skidhjältar.

Text: L-O Gävert, till GûnnerskeNytt NR:2 2026



En sista kontroll i fjällens tystnad – Till minne av Per Slungård

Idrottsprofiler, Orientering Postad av L-OPosted on sön, juni 21, 2026 00:37:14

Per Slungård (1937–2025), en sann kämpe och en mästare i skogen. Ibland räcker det med ett namn för att många fina minnen ska komma tillbaka. När jag nyligen fick veta att Per Slungård hade gått bort i vintras (2 december 2025) var det som att en dörr öppnades till en annan tid. Till orienteringskartor på köksbordet, resultatlistor, fjäll, myrar, vägval, skratt och den där gemenskapen som bara orienterare riktigt förstår. Per som i orientering tävlade för, bland annat, Halden SK, var en av min pappa Rolf Gäverts orienteringskompisar – födda samma år – men också en av hans allra starkaste konkurrenter. De hade många dueller genom åren. Dueller som inte bara handlade om placeringar, utan om respekt. Två starka veteranorienterare, med pannben, rutin och kärlek till skogen.

Per Slungård var en otroligt duktig veteranidrottare. Han vann veteran-VM i orientering flera gånger och tillhörde de allra främsta i sin klass genom åren. Samtidigt var han inte bara orienterare. Han sprang också ibland på landsväg med en kapacitet som imponerar än idag. Norska åldersrekord på både maraton och halvmaraton säger en hel del om vilken idrottsman han var. Att springa halvmaraton runt 1.11 som veteran och maraton på 2.31 när man är över 50 år vittnar om en enorm träningsvilja och styrka. Bara tre norrmän har på 40 år lyckats springa fortare så idag står han som nummer 4 i ”all-time” listor i Norge.

Men när jag tänker på Per är det långt ifrån bara resultaten som kommer upp.

Fjäll-OL

De allra finaste minnena leder upp till de öppna vidderna och den nu nedlagda Fjällorienteringen. Denna anrika tredagars patrulltävling, som Jämtland-Härjedalens Orienteringsförbund arrangerade nästan varje år sedan 1938, bar på en helt egen magi. Man springer i patrull två och två, håller ihop hela vägen och tar kontrollerna tillsammans. Med kartskala 1:50 000 blir det något annat än vanlig orientering. Ute i fjällterrängen måste man läsa landskapet och hålla huvudet kallt. Det var en tävlingsform som passade sådana som Per och pappa. Gamla tidens orienterare. Starka, envisa, ödmjuka inför naturen och trygga med karta och kompass. Såg själv ute i terrängen många ggr hur stark Per var i motbackarna på fjället.

Per brukade hälsa på pappa när han reste förbi på väg till tävlingar eller kartritningsuppdrag, något han var riktigt duktig på. Och bodde hos honom när han ritade orienteringskartor i närheten av Arvika. Det säger mycket. Han var inte bara ett namn i en resultatlista eller en motståndare i skogen. Han var en god vän. En sådan där person som hörde till orienteringslivet runt pappa, som det pratades om, och med och som därför också blev en del av mina egna minnen. När min pappa gick bort i cancer 2012 kom Per på begravningen. Efteråt följde han med hem till oss. Ett fint minne. Han tog sig tid. Han ville vara där. Han hedrade pappa med sin närvaro och berättade.

Det är kanske just det som gör mest intryck nu.

Alla veteran-VM-medaljer, veteranrekord och segrar berättar om en fantastisk idrottsman. Men minnena av besöken, samtalen, och respekten berättar om människan Per Slungård. Han var en mästare i skogen. Men han var också en del av en generation orienterare som bar sporten med värdighet – där kampen var hård, men vänskapen ändå större. Nu har Per Slungård stämplat vid sin sista kontroll och nått slutmålet. Vinden fortsätter att blåsa över de fjällvidder han älskade att springa på med lätta steg, och skogarna står tysta kvar..

Vila i frid, Per.

Och tack för de fina minnena.

Källförteckning

  1. Kondis. Veteranstatistikk: Halvmaraton menn, alle tider. Kondis.no.
    Källa för Pers halvmaratontid 1.11.35 i Oslo 1988 i klassen M50–54.
    https://www.kondis.no/statistikk/veteranstatistikk-halvmaraton-menn-alle-tider/1525842
  2. Norges Friidrettsforbund. Vinnere i NM for veteraner: Halvmaraton.
    Källa för uppgiften att Per Slungård, Paulsbo IL, vann M50 i norska veteran-NM i halvmaraton 1988 på tiden 1.13.25.
    https://www.friidrett.no/siteassets/aktivitet/statistikk/veteraner/nm-halvmaraton.pdf
  3. Adelskalenderen for maratonløpere fra Halden etter sesongen 2012. Kondis/Haldenstatistik.
    Källa för Halden-kopplingen och för att Per Slungård, Paulsbo, står som nummer tre i Haldens maratonstatistik med 2.31.53 och 14 noterade maratonlopp.
    https://img5.custompublish.com/getfile.php/2196351.1495.evapfquxrq/Maratonstatistikken%2Better%2Bsesongen%2B2012.pdf?return=www.kondis.no
  4. Orienteering North America. Vol. 12, No. 06, August 1996 – Veterans World Cup.
    Källa för att Per Slungård, skriven som “Per Slungard” i den engelskspråkiga källan, vann M55 vid Veterans World Cup 1996.
    https://fliphtml5.com/eicx/otaw/Orienteering_North_America_Vol._12_No._06_August_1996/
  5. Pinseløpene. Hovedklasse-vinnere i Elgdilten 1961–2024.
    Källa för uppgiften att Per Slungård vann herrklassen i Elgdilten 1969, tävlande för Tistedalen.
    https://usercontent.one/wp/pinselopene.no/wp-content/uploads/2024/05/Elgdiltvinnere-1961-2024.pdf
  6. Mattila IK / Visaren. Artikel om Mattila-orienteringens historia.
    Källa för uppgiften att Per Slungård, då boende i Strömstad, engagerades som kartritare omkring år 2000 och även var banläggare vid den första moderna orienteringstävlingen i Mattila 2001.
    https://klubbenonline.objects.dc-sto1.glesys.net/RTXAviwkfKxWdhO0/UjwtDF8NwXuhgEpBUMi1jjqc9hn27cuZwcygpGMk.pdf
  7. Norsk Jernbane Idrettsforbund. Jernbanemesterskap i orientering 2001.
    Kompletterande källa som visar Per Slungård i järnvägsidrottens orienteringssammanhang, tävlande för JIL Halden.
    https://www.njif.org/ShowFile.ashx?FileInstanceId=5d46375d-e9fd-4f77-aad7-3f5f1c685ada
  8. NJIF / Asgeir privat arkiv. Nordisk orientering 2001 – bildsida.
    Kompletterande källa som visar Per Slungård i nordiskt järnvägsorienteringssammanhang.
    https://asgeir.priv.no/njif/njif.org/Arrangementer%202002/Bildeside%20Nordisk%20Orientering%202001.html
  9. Fjällorienteringen. Tävlingens egen presentation.
    Källa för bakgrund om Fjällorienteringen som klassisk patrulltävling, arrangerad sedan 1938, med kartskala 1:50 000.
    https://fjallorienteringen.se/fjallorienteringen/
  10. Historiefortelleren. Per Magne Siraas – en stayer fra Selbu.
    Källa för uppgiften att Per Slungård och Per Magne Siraas vann klass i svenska tredagars fjällorienteringen 1987 och 1988.
    https://historiefortelleren.no/wp-content/uploads/PDF/Personer/1977-Per-Magne-Siraas-en-stayer-fra-Selbu.pdf



Förhandsvisning från projektet Gränsenarkivet 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on lör, maj 23, 2026 21:24:07

Gränsenarkivet – ett viktigt arbete om vår gränshistoria under andra världskriget

Under mer än tre års tid har projektet Gränsenarkivet vuxit fram. Johnny Steen och Martin Bergström har lagt ner ett imponerande arbete på att dokumentera, samla in och bevara berättelser om vad som hände längs gränsen mellan Lekvattnet och Långflon under andra världskriget.

Det handlar om en del av vår historia som länge levt kvar i minnen, familjeberättelser, fotografier och spridda arkivspår – men som riskerar att gå förlorad om den inte dokumenteras ordentligt.

Under krigsåren 1940–1945 var gränsområdet mellan Värmland och Norge inte bara en geografisk linje. Det var en plats där människor hjälpte varandra, där motståndsmän, kurirer, flyktingar och vanliga gränsbor levde med stor risk. Här fanns mod, rädsla, tystnad, lojalitet och uppoffringar. Många gjorde insatser som aldrig fick stora rubriker, men som var avgörande för människor på flykt och för motståndet mot den tyska ockupationen av Norge.

Nu börjar sammanställningen bli klar.

Gränsenarkivet bygger på ett omfattande material:
• omkring 60 filmade intervjuer
• tusentals fotografier
• berättelser från människor med egna minnen eller familjehistorier
• arkivletande och fördjupad forskning om vad som faktiskt hände i gränsbygderna under ockupationen

Detta är ett mycket viktigt kulturhistoriskt arbete. Det handlar inte bara om att bevara gamla bilder och berättelser – det handlar om att förstå vår egen bygd, våra familjer och det ansvar människor tog när friheten hotades.

Här ser ni en förhandsvisning och en av de filmer som kommer att finnas i arkivet. I filmen skymtar även min släkting Aksel Gjevert (1887–1944), en av de personer vars livsöde knyter samman Finnskogen, gränstrafiken och motståndskampen under krigsåren.

För mig personligen känns detta arbete extra starkt. Det påminner oss om att historien inte bara finns i böckerna. Den finns i våra skogar, våra hus, familjer och berättelser. Den finns i människorna som levde här före oss – och i det ansvar vi har att föra deras berättelser vidare.

Allt material kommer att publiceras på:

www.gransenarkivet.se

senare i år.

Ett stort tack till Johnny Steen, Martin Bergström och alla som bidragit med berättelser, bilder, minnen och kunskap. Detta är ett viktigt arv för hela gränsbygden – och för kommande generationer.



Artikel om Allan Mann och den dolda historien i gränslandet 🇸🇪 🇫🇮 🇳🇴

andra världskriget, Demokrati, Försvarsmakten, kalla kriget, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on sön, maj 03, 2026 12:18:09

Allan-Krig-och-Fred-Anders-J-och-Lars-G.pdf

Delar här en intressant och välskriven artikel (PDF) om Allan Mann som rörde sig över gränsen i området västra Värmland under krigsåren. I artikeln “I Allan Manns spår” framträder en bild av ett gränsland fyllt av hemliga uppdrag, där Allan Mann genomförde ett stort antal kurirresor och arbetade nära både Special Operations Executive (SOE) och Kompani Linge. Allan ska ha gjort 52 resor som SOE-kurir in i det ockuperade Norge från svensk sida – med vapen, radiosändare, handlingar mm.

Författarna bakom artikeln är:

  • Lars Gyllenhaal – välkänd militärhistoriker och författare med fokus på nordisk krigshistoria
  • Anders Johansson – journalist och författare med djup kunskap om andra världskriget i Norden

Tillsammans bidrar de med både källkritik, nya fynd och viktiga perspektiv – och att lyfta fram det som ännu inte är fullt klarlagt. Motståndsmannen och Norges mest dekorerade medborgare, Gunnar Sønsteby (NR 24) skrev en gång följande till Allan:

”Til Allan Mann,

min kjære venn som har
alle nordmenns respekt for hans
store innsats for vårt land under
krigen. I tillegg til dette
Allan har du min dypeste
respekt for ditt hjertelag
og din alltid store omtanke
for alle dine mange venner.

Hjerteligst
Gunnar Sønsteby”



Insändare Arvika Nyheter: Vår lokala historia kan lära ungdomar att försvara demokratin 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Demokrati, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on mån, april 13, 2026 23:46:45

Några av Arvikas politiker deltog nyligen i en samtalskväll om demokrati arrangerad av Arvika Freds- och demokratigrupp. Det blev en bra och viktig kväll. Demokratin är nämligen inte självklar. Den måste värnas och försvaras – av varje generation. En fråga som kom upp under kvällen var särskilt viktig: Hur får vi våra ungdomar att förstå hur värdefull och viktig demokratin är?

Ett svar finns faktiskt här – i vår egen lokala historia.

När Norge ockuperades av Nazityskland 1940 sattes demokratin helt ur spel. Den norska grundlagen, folkstyret och rättsstaten ersattes av ett totalitärt system under en ockupationsmakt. För många norrmän handlade kampen bokstavligen om liv eller död – och om att en dag återfå sin demokrati. Samtidigt finns det en del av historien som vi ofta talar mindre om. Även i våra trakter fanns tyskvänliga strömningar och människor som stod bakom nazismen. Dessa var inte bara några fåtal. I Arvika fanns en värvningscentral för Waffen-SS, och flera från våra trakter gick ärenden åt organisationer som Sicherheitspolizei (Sipo), Abwehr och Gestapo. Det är en mörk del av vår historia – men just därför måste den också berättas.

Men mitt i detta fanns också människor som stod upp för demokratin på riktigt. I gränsbygden gick flyktingar, kurirer och motståndsmän i skydd av skogarna för att nå friheten. Utan människor i Arvikatrakten som vågade hjälpa dem hade många aldrig klarat sig. Det är viktigt att dessa berättelser lyfts fram. Men det är också talande att det tog nästan 80 år innan vissa av dessa insatser uppmärksammades offentligt av kommunen. Här finns en stor möjlighet för Arvika framåt. Vi borde utveckla detta vidare så att skolor och elever kan besöka platser, läsa berättelserna och förstå vad människor i vår egen bygd faktiskt gjorde under den mörkaste tiden i Europas historia. När historien blir lokal och konkret blir den också levande.

Många säger gärna att de självklart hade stått på rätt sida om något liknande skulle hända igen. Men historien visar att det inte alls är självklart. Ju mer våra ungdomar lär sig om vad som faktiskt hände – i våra bygder – desto tydligare blir en sak; demokratin överlever bara om människor är beredda att försvara den. Det är kanske den viktigaste demokratiundervisningen vi kan ge nästa generation. Just därför måste vi berätta om dem som faktiskt gjorde det – människor som Östen Nilson, Helmer Sveder, Signe och Robert Grundel och många andra. Deras mod visar att demokrati inte bara handlar om ord, utan om handling när det verkligen gäller. När våra ungdomar får lära känna deras berättelser blir demokratin inte bara ord i en lärobok om något långt borta. Då blir den något verkligt – något som människor före oss riskerade allt för att försvara.

Demokratin är inget vi kan ta för givet.

Lars-Olof Gävert, gruppledare, Arvikapartiet



Nästa »