Blog Image

ADVENTURE

Moraklockan har nu fått sin plats i historien 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Demokrati, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tor, september 04, 2025 23:41:14
Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika

Den helt unika Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika står nu där den hör hemma – på museet ”Beredskapsåra” i Järnskog. Under krigsåren gömdes hemlig kurirpost, meddelanden och brev i klockan. När Jan Grundel gick bort fick jag den av familjen Grundel. Ett otroligt hedersamt förtroende – men jag kände starkt att denna unika klocka inte bara kunde stå hemma hos oss. Den behövde bli en del av det gemensamma minnet. Därför körde vi den till museet. Det var en stor stund när barnbarnen till Signe och Robert Grundel, Ulla och Lotta, stod där och såg klockan komma på plats. Man kunde bokstavligen känna historiens närvaro i rummet. Klockans långsamma tickande har tystnat, men den bär fortfarande ekot av viskningar, stora risker och mod.

Familjen Grundel och Rosendal – ett vardagligt hem i motståndets tjänst

Hemmet på Rosendal var mer än ett hem. Det var ett diskret nav där människor fann trygghet för natten, ibland betydligt längre än så, där bud och kurirer kunde passera utan att väcka uppmärksamhet och där hemlig information kunde byta händer utan att lämna spår. Signe och Robert bar ansvaret med lugn beslutsamhet; dörren stod öppen när det behövdes, gardiner drogs för när det krävdes, och tystnaden hölls där den måste hållas. Jan Grundel var bara ett barn, men hjälpte de norrmän som gömde sig i familjens hem – en slags tyst, självklar medverkan som säger mycket om vilken moral som rådde i huset. Det modet bar han med sig hela livet.

En hemlig motståndscentral i Rosendal, Arvika
Robert och Signe Grundel

Om Järnskogs beredskapsmuseum (Beredskapsåra)

Museet ligger vid Järnskogs hembygdsgård i Hajom, söder om Koppom, och skildrar beredskapstiden i gränsbygden. Utställningen tar dig rakt in i 1940-talet; ett bondkök med pigkammare, en befälsexpedition med uniformer, kartor och planer för gränsförsvaret, samt en fotodel som även belyser situationen i det ockuperade Norge. Här finns också en unik förteckning över 9 912 flyktingar som tog sig över gränsen inom Järnskogs landsfiskalsdistrikt 1941–1945. I anslutning står en järnvägsvagn av den typ som användes för trupptransporter, och i det lilla stationshuset intill visas film från beredskapstiden.

Själva museibyggnaden har en egen historia; den började som en hemvärnsbarack i Holmedal under kriget, blev senare omklädningsrum på Sagesätra (bl.a. under Schröderloppet 1968–73) och flyttades på 1990-talet till hembygdsgården för att bli beredskapsmuseum. Intill finns dessutom den charmiga lanthandelsmiljön ”Hiombua”.  

Att klockan nu står här gör sammanhanget tydligt; gränsbygdernas vardag, militär beredskap, flyktingströmmar och motståndets kurirlinjer flätas ihop i ett och samma rum – på en plats där skolklasser, föreningar och besökare kan följa spåren av krigstidens öden.

Osvaldgruppen – berättelser sida vid sida

Märkligt nog, bara dagar innan klockan kom på plats, hade ett barn till den siste överlevande i Osvaldgruppen besökt museet. Hennes mamma var ”Grete” – som var täcknamnet för Signe Raassum (1924–2022). Signe var född på Lunner 18 december 1924, och blev tidigt en del av Osvaldgruppens stöd- och kurirnät. Hon lämnade sitt arbete som sömmerska när fabriken började producera åt tyskarna och anslöt till organisationen 1943. På Sollia fick hon utbildning i illegalt arbete och var med när hotellet angreps i slutet av maj 1944. Den 4 oktober 2013 hedrades hon av norska myndigheter (bland annat med Deltagermedaljen) i samband med den sena, officiella upprättelsen av Osvaldgruppens insats.

I dag står därför informationen sida vid sida; till vänster om klockan information om Osvaldgruppen och Signe Raassum, till höger om familjen Grundel. Det är ingen slump. Under krigsåren gömde sig flera av Osvaldgruppens medlemmar i just Grundels hem. Våren 1944 (30 maj) angreps Osvaldgruppen av tyska styrkor på Sollia turisthotell vid Trevatn i Søndre Land (Innlandet) som var ett av Osvaldgruppens viktigaste gömställen under våren 1944. Den avskilda platsen användes för planering, utbildning och utsändning av sabotagegrupper – bland annat mot transformatorfabriken Per Kure i Oslo i maj 1944. Natten till 30 maj 1944 slog cirka 35 tyska soldater till mot anläggningen efter angivelse. Signe ”Grete” Raassum hade just stigit upp när en kula slog in i väggen bakom henne. Under Osvaldsgruppens ledare med täcknamnen ”Knut” eller ”Osvald” (Asbjørn Sunde) lyckades gruppen skjuta sig ut ur byggnaden och undkomma med livet i behåll. Det som kan ses lite märkligt med detta datum är att, några dagar senare, den 4 juni 1944 slog Statspolisen till och genomförde en gryningsräd hemma hos familjen Grundel i Rosendal.

Att dessa berättelser nu möts i museirummet är både symboliskt och rättvist; det lokala och det gränsöverskridande motståndet hänger ihop. Arvika, Järnskog och gränsbygderna var en vardaglig kuliss för ovanligt mod.

Illustrationen visar dramatiken vid Sollia när omkring tio personer, bestående av män, kvinnor och barn, som tillhörde motståndsrörelsen, blev omringade av tyska styrkor. Tjejen till höger ska vara ”Grete”.

Från privat minne till gemensamt arv

En möbel som ”alltid funnits” väcker ingen större misstanke. Moraklockan var därför perfekt; stor nog att rymma massor av kuvert och meddelanden i sitt djupa mörka innanmäte, men alldaglig nog att inte dra blickarna till sig. Klockans värde låg inte i träet och urverket, utan i dess funktion som tyst medspelare i en kamp som inte fick synas.

Att överlämna moraklockan till museet var en självklarhet. Vissa föremål bär berättelser som är större än vi kan tänka oss. På Järnskogs beredskapsmuseum blir klockan inte bara ett utställningsobjekt – den blir en berättare. Den påminner oss om att mod också kan utspela sig i hem och vardagsrum, inte bara på slagfältet. Grundels moraklocka har ett stort kulturhistoriskt värde och tillför mycket till museets samlingar, och den har även förekommit i SVT:s produktion ”Sverige och kriget” som just nu går på NRK. Det gör klockan till mer än bara ett föremål – den har blivit en del av vårt kollektiva kulturarv, både genom sin egen historia och genom den uppmärksamhet den fått i ett nationellt TV-program.

Vi gjorde ett muntligt avtal som innebär att om museet någon gång lägger ner sin verksamhet, så ska klockan återgå till ursprunglig ägare/överlämnare. Ett muntligt avtal är enligt svensk avtalsrätt lika giltigt som ett skriftligt, så länge det kan styrkas vad som faktiskt har avtalats. Det innebär att även om överenskommelsen inte dokumenterades skriftligen vid tillfället, så gäller den fortfarande på samma sätt som ett kontrakt.

Ett stort och varmt Tack

Tack till familjen Grundel för ert mod när det behövdes som mest – och tack till Stig Bengtsson och Järnskogs beredskapsmuseum för att ni låter dessa berättelser fortsätta tala till kommande generationer.

Jag har blivit djupt berörd och fylld av en stark känsla av vördnad när jag efterforskat historien om familjen Grundel i Arvika under kriget. Att följa deras väg genom en tid präglad av fara, osäkerhet och mod har rört mig på djupet. Varje detalj jag upptäckt, varje berättelse om deras kamp och uppoffringar, har fått mig att känna en stark koppling till det mänskliga i deras erfarenheter — rädslan, hoppet och den okuvliga viljan att stå upp för det rätta. Denna historia har inte bara gett mig insikt i det förflutna utan också väckt en stor tacksamhet för friheten och freden vi har idag. Det är en berättelse som lämnar ett outplånligt spår i hjärtat och som jag bär med mig med största respekt och ödmjukhet…

Källförteckning

  1. Järnskogs Hembygdsförening. ”Museet Beredskapsåra.” https://www.jarnskog.se/
  2. Järnskogs Hembygdsförening. ”Järnskogs hembygdsgård (bakgrund och byggnadshistoria).”
  3. Gävert, Lars-Olof. Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. 2024. ”Det sista vittnet”. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
  4. Arvika Nyheter: ”Till minne av ”det sista vittnet”, Jan Grundel”. https://www.arvikanyheter.se/2025/04/07/till-minne-av-det-sista-vittnet-jan-grundel-e7e5a/
  5. Oppland Arbeiderblad. ”Markering av det tyske angrepet på Sollia i 1944.” 12 juni 2023.
  6. FriFagbevegelse. ”Glemte sabotører.” 25 juni 2009. (Intervju med Signe Raassum).
  7. Lokalhistoriewiki. ”Signe Raassum (1924–2022).” https://lokalhistoriewiki.no/
  8. Budstikka. ”Signe Raassum til minne.” 15 juni 2022.
  9. Dagbladet. ”Harry og Signe var medlemmer av motstandsgruppa ‘Osvald’…” 11 okt 2016.
  10. Wikipedia. ”Osvald-gruppen.” https://no.wikipedia.org/wiki/Osvald-gruppen
  11. Wikipedia. ”Signe Raassum.” https://no.wikipedia.org/wiki/Signe_Raassum
  12. Festningsverk Militærhistorie: Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942. https://www.youtube.com/watch?v=BHIAXnwGh_w
  13. NRK – Sabotører i mørke 2013 https://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/2010/MDUP11000410/avspiller
  14. Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
  15. Sunde, Asbjørn. Menn i mørket. Oslo: Norges Kommunistiske Parti, 1947.
  16. Conradi, Morten & Alf Skjeseth. Osvald: storsabotøren Asbjørn Sunde. Oslo: Spartacus, 2015.
  17. Borgersrud, Lars. Fiendebilde Wollweber – svart propaganda i kald krig. Oslo: Scandinavian Academic Press, 2001.



Utbildningen av de norska ”polistrupperna” i Sverige: En hemlig armé på neutral mark 🇳🇴 🇸🇪

andra världskriget, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on lör, juli 05, 2025 12:01:13

”The Norwegian army in Sweden during World War II – documentary”. (Se denna intressanta berättelsen om Polistrupperna ovan, bland annat medverkar författaren Anders Johansson i filmen).

Militär utbildning av norrmän i Sverige

Polistrupperna (på norska: Reservepolitiet, eller Polistropperne) var en avsiktligt vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. Huvudsyftet med ”polistrupperna” var att utbilda norska flyktingar till en militär styrka som kunde upprätthålla ordning, avväpna tyska soldater och gripa krigsförbrytare i Norge efter den tyska kapitulationen. Benämningen ”polistrupper” och ”polisutbildning” var ett medvetet täcknamn för att dölja programmens verkliga militära karaktär. Som ett taktiskt drag kallades träningslägren först för ”hälsoläger”. Detta var avgörande för att Sverige skulle kunna upprätthålla sin officiella neutralitetsfasad samtidigt som militär utbildning bedrevs på svenskt territorium. Mellan 15 000 och 20 000 norska flyktingar rekryterades och genomgick denna hemliga militära utbildning i Sverige under andra världskriget. Viktiga personer bakom upprättandet och organiseringen av dessa läger var kriminologen Harry Söderman, allmänt känd som ”Revolver-Harry”, och den norske överläkaren Carl Semb. Söderman var särskilt betydelsefull för att säkerställa att lägren försågs med nödvändig utrustning.

1943

Utbildningen och rustningen av polititroppene inleddes 1943. Organisationen av dessa kom igång från hösten 1943, och alla norska män i värnpliktig ålder (18-45) mobiliserades. Tjänsten var dock baserad på frivilligt deltagande. Initialt skedde detta ”bakom ryggen” på den svenska samlingsregeringen och militärledningen, men senare fick det svenska myndigheters godkännande. Ett 40-tal läger upprättades under sommaren och hösten 1943. Varje lägerperiod omfattade flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering kunde ske. Det var inte obligatoriskt att ansluta sig till ”polisutbildning”, men norrmännen ställde upp på detta i stor utsträckning. Hälsolägren sorterade under socialdepartementet där Gustav Möller var statsråd. I handläggningen av ärenden om ”Polistrupperna” medverkade ofta värmlänningen (Ransäter) Tage Erlander, sedermera svensk statsminister. Försvarsdepartementet hölls länge utanför.

Nazi-tysklands underrättelsetjänst

Nazityskland hade tydligen information om att ”polisutbildningen” pågick i Sverige. Den tyska underrättelsetjänsten Abwehr hade etablerat ett omfattande nätverk med nazitrogna norrmän, så kallade quislingar, som agenter. Ett sätt för Abwehr att inhämta information var genom norska quislingar som utgav sig för att vara flyktingar och därmed kunde infiltrera polistrupperna. Detta ständiga hot krävde extrem sekretess för operationerna. Det betydande antalet norrmän som utbildades (15 000–20 000) och tillhandahållandet av svenska militära instruktörer och utrustning krävde ett avsevärt resursåtagande från Sveriges sida. Detta var inte en mindre humanitär insats utan en storskalig, hemlig militär uppbyggnad. Att dessa trupper stod redo vid krigets slut och sattes in för att upprätthålla ordning och gripa krigsförbrytare visar deras roll i Norges befrielse. Investeringen i denna ”hemliga armé” vittnar om en långsiktig strategisk vision från både den norska exilregeringen (som finansierade den) och de element inom det svenska etablissemanget som stödde den.

Befrielsen av Finnmark

Från 12 januari 1945 deltog omkring 1300 man av polistrupperna i befrielsen av Finnmark fylke. En del av dessa polistrupper flögs in till Kirkenes under ”Operation Balchen”, ledd av den norskamerikanske flygöversten Bernt Balchen. Den norska staden Kirkenes och dess omgivningar befriades av Röda armén den 25 oktober 1944 som en del av Petsamo-Kirkenes-operationen (även känd som Slaget om Nordkalotten). När tyskarna retirerade från Finnmark fylke använde de den så kallade ”brända jordens taktik”. Detta innebar att samtliga byggnader brändes eller sprängdes, och allt annat fördes bort eller förstördes. Befolkningen evakuerades med tvång. Denna taktik ledde till enorm förödelse i Finnmark. OSS (Office of Strategic Services), föregångaren till CIA, gav sig också in i området i slutet av kriget då de hade ett starkt intresse av att se ett icke-kommunistiskt Nordnorge efter andra världskriget. De fruktade också att Röda armén skulle bli kvar.

Bengtstorp i Bogen och kopplingen till Polistrupperna

Vid Bengtstorp i Bogen, Gunnarskog var 5–6 unga norrmän från ”polistrupperna” stationerade. Detta var innan baserna i ”Mjölnarstugan” (Japetus) och ”Kösstorp” (Juno) var etablerade. Från Bengtstorp hade de unga norrmännen som huvuduppgift att transportera vapen och förnödenheter över gränsen till den norska motståndsrörelsen. En farlig uppgift som de utförde regelbundet. Kopplingen till Bengtstorp, och senare Mjölnarstugan och Kösstorp – som alla låg inom dagens Arvika kommun – visar på strategin att etablera diskreta men vitala gränsbaser i Värmland. Baserna var viktiga för att upprätthålla flödet av material till den norska motståndsrörelsen, långt innan de fullskaliga polistruppsutbildningarna i Sverige var allmänt kända. Verksamheten kom sedan vid dessa platser att bli en del av en större, topphemlig Operation PLANET, som syftade till att smuggla in utrustning för hundratals motståndsmän i Norge, inklusive stora mängder vapen, mat och kläder. Har inga uppgifter om detta men misstänker att de norrmän som verkade vid Bengtstorp utbildats vid Kommandoträningslägret (Vidarereiseforlegning) Ählby, på Ekerö, väster om Stockholm, Chef: löjtnant Kristen Aasen, SOE (”Kompani Linge”).

De norska polistrupperna passerade Arvika på sin väg tillbaka in i Norge vid krigsslutet, vilket understryker stadens strategiska betydelse som en port för dessa styrkor på väg hem.

”Polistruppernas” återfärd till Norge vid krigsslutet

Vid krigets slut i maj 1945 omfattade polistrupperna cirka 13 500 man, med ytterligare några tusen under utbildning på den svenska sidan av gränsen. De behövde inte strida, då den tyska ockupationen höll på att avvecklas, men de var viktiga för att säkra lag och ordning när Norge återupprättades. Omnämnandet av Arvika på vägen tillbaka in i Norge signalerar Arvikas strategiska läge som en port för dessa styrkor som återvände till sitt hemland. Arvika var också som ni vet sedan tidigare inlägg en viktig, aktiv knutpunkt i motståndsnätverket och djupt inblandad i hemliga operationer. Flera berättelser jag delat på min blogg understryker den djupa gränsöverskridande solidariteten och de enorma risker som svenska civila gränsbor tog.

Anders Johanssons bok ”Den glömda armén: Norge–Sverige 1939–1945” 

Anders som medverkar i filmen ovan har skrivit en utförlig bok om ”Den glöma armén”. Boken handlar om de norska polistrupperna (polititroppene) och deras verksamhet i Sverige under andra världskriget. Johansson skildrar hur omkring 20 000 norska flyktingar rekryterades och fick en hemlig militär utbildning i Sverige, organiserad i flera bataljoner under det vilseledande namnet polititroppene. Utbildningen startade 1943, ofta utan full insyn från den svenska regeringen och militären. Boken lyfter fram hur denna ”bortglömda armé” byggdes upp i det neutrala Sverige och vilken betydelse den fick vid krigsslutet, då cirka 15 000 norska soldater stod redo vid den svenska gränsen för att återvända till Norge och bidra till landets befrielse. Johansson beskriver också de hemliga lägren och den militära utbildningen, bland annat i Dalarna och på andra platser i Sverige. Han granskar även samarbetet mellan norska exilmyndigheter och svenska myndigheter, samt de politiska och diplomatiska komplikationerna kring verksamheten.

Boken anses vara en av de mest utförliga och kunniga skildringarna av detta ämne och ger en unik inblick i en företeelse som länge varit relativt okänd för den breda allmänheten.

Norges tack

Som ett uttryck för Norges tacksamhet för Sveriges utbildning och utrustning av polissoldaterna överlämnade kung Olav 1983 en minnessten till kung Carl XVI Gustaf. Minnesstenen Norges tack står på Kungl. Djurgården i Stockholm.

Källförteckning

  1. Johansson, Anders. (2005). Den glömda armén: Norge–Sverige 1939–1945. Fischer & Co.
  2. Johansson, Anders. (2021). Den glömda armén: Norge–Sverige 1939–1945. Lind & Co. (E-bok: ISBN 9789180181693)
  3. Hogman, H. (u.å.). Polistrupperna. https://www.hhogman.se/polistrupperna.htm
  4. Levande Historia. (2022, december). En neutral historia. https://www.levandehistoria.se/wp-content/uploads/2022/12/En-neutral-historia.pdf
  5. SO-rummet. (u.å.). Polistrupperna. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/polistrupperna
  6. Tidningen Näringslivet. (2021, 30 juli). Norge öppnar gränsen mot Värmland. https://www.tn.se/article/6141/norge-oppnar-gransen-mot-varmland/
  7. Värmlandsantikvarien. (u.å.). Berättelser från gränstrakter: Fredsdagen 80 år. https://varmlandsantikvarien.se/berattelser-fran-granstrakter-fredsdagen-80-ar/
  8. Wikipedia. (u.å.). Sverige under andra världskriget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverige_under_andra_v%C3%A4rldskriget
  9. Gävert, Lars-Olof. (2025). Bogen-baserna och hemligheterna bakom operation PLANET. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/04/20/bogen-baserna-och-hemligheterna-bakom-operation-planet-top-secret-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa-%f0%9f%87%ac%f0%9f%87%a7-%f0%9f%87%ba%f0%9f%87%b8/


17 maj 1945 🇳🇴

andra världskriget, Historia Postad av L-OPosted on lör, maj 17, 2025 20:49:08

Idag är det Norges nationaldag, och här kommer en tillbakablick till Oslo centrum. Året är 1945, och den 17 maj skulle firas för första gången på sex år. Efter fem år av krig och en brutal ockupation kunde man i Norge äntligen fira sin nationaldag i frihet – med sång, norska flaggor och kunglig närvaro på slottsbalkongen. Regnet som föll under dagen lade ingen sordi på festligheterna, och det delades – till barnens stora glädje – ut både korv och bullar.

Ljudspåret i youtubeklippet ovan tillsammans med en bildkavalkad från Norges Hjemmefrontmuseum är hämtat från en 17 maj-hälsning från kronprinsbarnen, som vid denna tid fortfarande befann sig i London (den Nazityska invasionen den 9 april 1940 hade tvingat den norska regeringen och kung Haakon och kungafamiljen i exil). Barnen intervjuades av filmskaparen och journalisten Arne Skouen, som efter kriget regisserade flera filmer från ockupationstiden. Prinsessan Ragnhild, prinsessan Astrid och lilla prins Harald tänker på barnen hemma i Norge och hoppas att allt blir bra i tiden som kommer.

Jag ansluter mig till denna hälsning och önskar alla mina vänner i Norge en riktigt fin nationaldag.  

Hjertelig gratulerer med dagen 🇳🇴



Marker kommun hedrade Norges frigörelse – 80 år av frihet 🇳🇴

andra världskriget, Demokrati, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on ons, maj 07, 2025 10:54:44
Sveriges försvarsminister Pål Jonson, ambassadör Mikael Eriksson, Sveriges försvarsattaché i Norge, överste Ola Barvér, samt Norges försvarsattaché i Stockholm, överste Trond Arntsen vid Svensk-Norska gränsen. Foto: L-O Gävert

I söndags besökte jag Marker kommun i Norge tillsammans med Sveriges försvarsminister Pål Jonson, Norges försvarsattaché i Stockholm, överste Trond Arntsen, Sveriges försvarsattaché i Norge, överste Ola Barvér, samt ambassadör Mikael Eriksson och flera andra. Kommunen uppmärksammade 80-årsdagen av Norges frigörelse med en rad välplanerade och känslosamma evenemang. Det var en dag fylld av historiska återblickar, och en stark påminnelse om det förflutnas påverkan på vår nutid och framtid. En av dagens höjdpunkter var flyktningemarschen, där de som deltog symboliskt gick i fotspåren av dem som en gång tvingades fly över gränsen under kriget. Marschen har hållits varje år sedan 1982, med undantag för pandemiåret 2020. Sträckan går genom skogsterräng, från Skogstad gård (Skogstadveien 100, 1870 Ørje) till riksröse 35. Den hann inte vårt resesällskap vara med på men Trond hade hunnit med att gå den och var mycket positiv. Senare på dagen deltog vi i en festföreställning i Marker rådhus, där bland annat Pål Jonson höll ett tal om betydelsen av historia, försvar och demokrati. Det var inspirerande att höra honom lyfta fram de nordiska ländernas relation och vikten av att bevara minnet av de som kämpade för frihet.

Översiktskarta flyktingrutter, flyktingcenter och kunskapscenter

Innan dessa ceremonier hade vi en trevlig middag och bilresa från Arvika, där samtalen kretsade kring både historia och framtid. Överste Ola Barvér, som jag tidigare har träffat när han var regementschef på K3 i Karlsborg, var mycket intresserad av händelser längs gränsen. Vi diskuterade bland annat Arvikas roll i motståndskampen med främst Sveders och Grundels motståndscentral, de norska motståndsmännens föreläsningar på K3 under 1970- och 1980-talet, familjen Skogslund på Håkerudtomta samt Knut Haukelid, Bjarne Holth-Larsen och Gunnar Sønsteby. Särskilt spännande var vårt besök i Töcksfors, där vi fick se planerna för ett framtida kunskapscenter/beredskapsmuseum. Det vore fantastiskt om detta blev verklighet – en plats där eftervärlden kan få en djupare förståelse för beredskapstiden, de insatser som gjordes för att skydda våra gränser, kurirverksamhet, baser och andra motståndsinsatser.

Grenselosen Iver Skogstad

I Markers rådhus fanns också Mona Levin, som berättade om sin egen räddning under kriget. Mona var tre år när hon flydde med mamma Solveig via Skogstad gård i Marker. Som treåring på flykt med livet som insats i 18 minusgrader undkom hon nazisternas förföljelse tack vare grenselosen Iver Skogstad (1898–1981), vars mod och handlingskraft blev hennes räddning. Jag har hört och läst hennes berättelse flera gånger, men varje gång berör den mig lika starkt. Iver blev till sist själv gripen av tyskarna den 16 oktober 1944, anklagad för ”kurervirksomhet”. Hans fångenskap blev brutal och han satt på Grini fångläger, och det sägs att han fortfarande bar märken efter tortyren efter han fyllt 80.

Den här dagen blev en påminnelse om hur viktig historien är, inte bara som minne, utan som en ständig lärdom för framtiden.

En mycket bra dag! Ett stort tack till försvarsminister Pål Jonson för initiativet!

Länkar

  1. NRK (2015-12-04) ”Iver reddet 500, to av dem var Mona og Solveig”: https://www.nrk.no/ostfold/xl/mona-levin-takker-familien-skogstad-for-livet-1.12676245
  2. Sveriges ambassad i Oslo (Sveriges riksgräns 2025-05-05): https://www.facebook.com/search/top?q=sveriges%20ambassad%20i%20oslo
  3. Grensekomiteen Värmland-Østfold. ”Veien til Frihet” (2022-10-28): https://www.varmost.net/veien-til-frihet.6564556-180171.html


Sverige och kriget 🇸🇪

andra världskriget, Demokrati, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tor, april 03, 2025 22:35:46

https://www.svtplay.se/klipp/jb3mWgb/om-sverige-och-kriget-bakomfilm

SVT:s dokumentärserie Sverige och kriget, som kommer i maj 2025, ger en inblick i Sveriges roll under andra världskriget – en tid av både ”neutralitet” och hemliga operationer.

Under kriget var Arvika och västra Värmland en viktig plats, där norska sabotörer och flyktingar fick skydd och stöd. Flera familjer i trakten, däribland familjen Grundel, riskerade allt för att hjälpa dem som kämpade mot nazismen. Jan Grundel (1933–2025) syns i klippet vid cirka 3:00. Hans berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet i Arvika. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som barn deltog han själv i kampen genom att vägleda frihetskämparna, som övernattade i familjens hem – ibland i flera månader – till familjens bostad på Rosendal. Han höll utkik och spanade efter Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjens hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.

En av producenterna bakom serien, Kristina Lindström säger på slutet att ”det är så kusligt likt vår samtid” ..



Följde fotspåren av kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes 🇳🇴 genom tysta skogar i Bogen (Gunnarskog) 🇸🇪

andra världskriget, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on ons, mars 26, 2025 22:43:55

Förra helgen följde jag i fotspåren av den norske kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes (född den 16 maj 1915 i Larvik, död – skjuten av tyskarna – den 13 november 1944 i Austmarka).

Rolf tillhörde ”de vitklädda”, norska kommandosoldater som utbildades för att utföra specialuppdrag i det ockuperade Norge under andra världskriget. Dessa uppdrag kunde omfatta allt från att ta emot vapensändningar som släpptes med flyg, kurirverksamhet, eliminera farliga nazister, föra bort angivare och utföra sabotageaktioner. Hans liv och gärningar utgör en del av en relativt okänd historia som utspelade sig för 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Vid den tiden etablerades hemliga baser (top secret) nära gränsen mot Norge i samverkan mellan Norge, britterna, amerikanerna och den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Vid dessa baser utbildades motståndsmän och försågs med utrustning. USA:s stöd organiserades genom Office of Strategic Services (OSS), föregångaren till CIA.

Vitklädda specialsoldater vintertid – en av dessa var Rolf Sannes

De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är relativt väldokumenterade, och det finns till och med radiodokumentär om dem. Däremot har flera av baserna i Värmland varit till stor del okända. Ett exempel är basen Juno, belägen vid torpet Kösstorp, som också finns bland bilderna. Här tränades norska kommandosoldater i strid, sabotage och gränsöverskridande räder med utrustning från brittiska och amerikanska styrkor.

Flygsläpp Operation PLANET och TWINKLE

Av själva bostadshuset på Kösstorp står idag endast grunden kvar. Men platsen och bakgrundshistorien är mäktig. Det jag har läst om och det som man inte kan läsa sig till men själv kan analysera från de texter och material man hittat gör denna historia helt otrolig, och känslan när jag vandrade i dessa tysta skogar i norra Gunnarskog var mycket speciell. Var faktiskt vid den här basen redan 1993, då ovetandes om vad som hade hänt där. Järvenskolan i Gunnarskog och tema friluftsliv gjorde att vi kom ut i skogen. Den gången cyklade vi till Mitandersfors, vandrade på Finnskogsleden och paddlade kanot över Lomsen till finntorpet Ritamäki. Därefter cykel tillbaka till Järvenskolan. Tre fina dagar i naturen. Tacksam för detta idag.

Själva gränsövergången som ofta användes av ”de vitklädda” från basen Juno 1944-45 brukade vara vid Langtjarne. En öde plats så långt norrut man kan komma i Gunnarskog vid gränsen till både Norge och Torsby kommun. Här kom man in i Varaldskogen som ligger på Finnskogen i Kongsvinger kommun. Här finns barrskog i mjuka sluttningar och åsar på 170-400 meter över havet. Myrar och tjärn bryter upp skogslandskapet. Varaldskogen var/är en öde plats, långt från annan bebyggelse.

Kösstorp. ”Juno” Foto: Lars-Olof Gävert
Torpet Kösstorp Bogen. Foto: Lars-Olof Gävert

Artikel kommer i Gunnarskogs-Nytt

Har fått i uppdrag att göra en artikel till Gunnarskogs-Nytt om denna historia och kommer publicera artikeln här på bloggen när den finns i tidningen. Så håller lite på en del exceptionella uppgifter jag har kunnat hitta om denna historia. Källförteckning kommer i samband med artikeln.

9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”

från Oskar Solbergs dagbok.

Hjältar i familjen Solberg viktiga för motståndsrörelsen

För den dagliga försörjningen av mat till ”operatörerna” i basen Juno vid Kösstorp svarade bland annat familjen Solberg i Mitandersfors. De hade 5 kilometers promenad i kuperad skogsterräng till basen, och fjädringsmannen Oskar (Mjölnar-Oskar) och Jenny Solbergs barn bar ofta maten dit själva. Deras insatser är en påminnelse om vardagshjältar som bidrog till motståndskampen. Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Radion kallades för Appetuss. Efter kriget fick Oskar Haakon VII:s frihetsmedalj.

Haakon VII:s frihetsmedalj till fjädringman Oskar Solberg

En av ”de vitklädda” från basen i Kösstorp skjuten till döds av tysk gränspatrull i november 1944

Måndagen den 13 november 1944 var två lastbilar på väg från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första bilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, och i den andra bilen färdades Hans Amundsen samt två norska kurirer, varav en var Rolf Sannes. De hade varit med på en mottagning av ett flygsläpp med vapen på en stor myr nordväst om Elverum och var på väg tillbaka till baserna i Bogen. Ursprungligen var planen att de två kurirerna skulle ta sig till fots skogsvägen över Varaldskogen till Sverige, men tidsnöd gjorde att de valde att åka med lastbilarna. Öster om Sunddamsaga blev bilarna stoppade av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte snabbt deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. Rolf såg sin chans och försökte fly till skogs. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29 årige Rolf avled omedelbart.

Rolf var på väg till familjen Solberg för att hämta kläder som han hade där när han blev skjuten.

Minnesmärke för Rolf Sannes. Foto: L-O Gävert (mars 2025)


Tungtvannsaksjonene 1942-1944

andra världskriget, Demokrati, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on fre, mars 14, 2025 23:59:40
Festningsverk Militærhistorie – Tungtvannsaksjonene 1942-1944

Hydrogenfabriken på Vemork revs 1977. Ingen visste att källaren, där högkoncentrerat tungt vatten tillverkades, fortfarande var intakt. För några år sedan hittades källaren och den är nu tillgänglig för allmänheten. Följ med till platsen där Norges mest berömda sabotageaktion ägde rum 1943. I denna videoblogg besöker Festningsverk Militærhistorie, Stian Fosland, Rjukan och berättar om ”Tungvattensaktionerna”. Han inleder sin resa genom att ta en tunnel från kalla krigets dagar till Gaustatoppen. Sedan besöker han det norska industriarbetarmuseet på Vemork och får en guidad tur i ”Tungvattenskällaren”. Resan avslutas vid Mæl station, där ”Tinnsjöaktionen” inträffade 1944. Tungvattensaktionen var en serie militära sabotageinsatser mot Norsk Hydros anläggning i Rjukan i Telemark under andra världskriget. Insatserna genomfördes av de allierade och syftade till att hindra Tyskland från att få tillgång till tungt vatten som producerades i Rjukan. Tungvattnet var viktigt för atomforskning och möjlig produktion av kärnvapen. Tungvattensaktionen omfattade Operation Grouse och Operation Freshman, Operation Gunnerside (Vemorkaktionen) samt Tinnsjöaktionen (Bonzo – Knut Haukelid).

”Britterna bygger upp en organisation för hemliga operationer. Den heter Special Operations Executive, avdelningen för specialoperationer, kallad Churchills spionskola. Här tränas norrmännen som flytt från ockupationen.

Joachim Rønneberg berättar:

– Vi utbildades för sabotageaktioner bakom fiendens linjer. Vi lärde oss allt om sprängämnen, att skicka kodade meddelanden med morse och att kasta handgranater.”

https://www.expressen.se/nyheter/sa-raddade-hjaltarna-fran-telemark-varlden/

Den här tiden på året för 82 år sedan så var några av sabotörerna från Rjukan på sin reträttväg till Sverige. Fem sabotörer med Joachim Rønneberg i spetsen kom den 19 mars 1943 in vid gränsröse 106 i norra Värmland, grävde ner sina vapen och övernattade (Uggleheden, Höljes), anmälde sig under falska namn hos en landsfiskal som ”civila” flyktingar, fick enkel biljett till Vingåker och Kjesäter, där de passerade genom ”gräddfilen” för VIPs, kom till Stockholm och flög från Bromma till Skottland – hela vägen under sina falska namn från Rjukan. (Källa: Anders Johansson)

I de hemliga polisdiarierna står det om halvt nedgrävda funna klädesplagg som troligen kom från de männen, i närheten av gränsröse 106. (Källa: Martin Bergström)

Det finns även en koppling till Arvika i denna historia. En del av sprängmedlet som användes vid aktionerna vid Rjukan förvarades en tid i familjen Grundels hem i Rosendal, då några sabotörer kommit släpande med det i en stor väska…

Källförteckning

  1. En informativ artikel om sabotageaktionerna riktade mot tungvattenproduktionen i Norge under andra världskriget, inklusive detaljer om Operation Gunnerside. https://en.wikipedia.org/wiki/Norwegian_heavy_water_sabotage
  2. En historisk sammanfattning av Operation Gunnerside och dess betydelse för att förhindra Tysklands utveckling av kärnvapen under andra världskriget. https://ahf.nuclearmuseum.org/ahf/history/operation-gunnerside/
  3. Dokument och arkivmaterial från Imperial War Museums som belyser detaljer och order från Special Operations Executive (SOE) relaterade till Operation Gunnerside. https://www.iwm.org.uk/collections/item/object/1030023025
  4. Gävert, Lars-Olof. Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. 2024. ”Det sista vittnet”. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/


Vingersruta 1942 – 1945

andra världskriget, Demokrati, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on mån, mars 03, 2025 18:06:27

Kjell och Gjermund Nygårdseter samt Tor Solbergseter berättar om Vingersruta, ”flyktingrutan” som gick från Kongsvinger till Sverige under andra världskriget. Video av Martin Høgberget (2020).

Vingersruta var en av många flyktvägar som användes under andra världskriget för att smuggla människor från det nazistockuperade Norge till det neutrala Sverige. Denna specifika rutt från Kongsvinger i Norge till Sverige som användes både för kurirtrafik och flyktinghjälp var i drift från sommaren 1942 fram till krigets slut 1945. Vingersruta gick från Kongsvinger, Langtjernet, Tangen, Trosholmen, vidare till Lebiko, Kissalamp eller Mitandersfors. Flyktingarna fick hjälp av lokala ”grenseloser”/guider som, trots riskerna för sitt eget liv, hjälpte de förföljda att hitta skydd och frihet. Vingersruta ansågs som en av de säkraste flyktinglederna i det här området under kriget. Ingen flykting, eller lots blev anhållna de tre åren rutan var i drift.

En organiserad flyktled 1942

År 1942 organiserades en sammanhängande rutt från Kongsvingerområdet till Sverige. Initiativet togs av Reidar Martinsen, Rolf Madsen och Lauritz Nygårdseter. De fick stöd av flera erfarna grenseloser som delade upp sträckan mellan sig. Tanken var att varje ledsagare skulle ansvara för en bestämd etapp, men i praktiken fick de ofta gå längre än planerat när förhållandena krävde det.

Nyckelpersoner (grenseloser)

  • Lauritz Nygårdseter
  • Karl Langtjernet
  • Henry Tangen
  • Einar Solbergseter
  • Karl Trosholmen

Ruttens fyra etapper

Den dokumenterade leden bestod av fyra etapper med alternativa dragningar beroende på väder, patruller och hur säkra övergångar var just den natten.

1. etapp: Från Kongsvinger till Frantzbråtaberget, 7km. och vidare till Langtjernet

Grenseloser: Lauritz Nygårdseter och Karl Langtjernet
Vägen ut från staden gick från Norsenga, över Vingersnoret via järnvägsbron, vidare över åkermarken mot skogen vid Nesteby. De följde skogsbrynet öster om Jarenggårdene, och passerade Geitdansen öster om Skinnarbøl. Denna etapp tog flyktingarna ut ur den tätast bevakade zonen och in i ett mer skyddat skogslandskap. Vid en stor sten i Frantzbråtaberget väntade Karl Langtjernet på Lauritz Nygårdseter när han kom med flyktingarna vid sextiden på morgonen. Här tog Karl Langtjernet vid och följde flyktingarna hem till Langtjernet.

2. etapp: Langtjernet – Flyktningsvika

Grenselos: Einar Solbergseter och Henry Tangen.
Denna del av ruta sköttes av Einar och Henry. Färden fortsatte via Bendikstorpet och Vestaberget till Nygardstjernet, vidare över Mengen och till Møkeren och Flyktningevika på västsidan av Møkeren. Platserna låg som pärlor mellan höjder och myrar där det gick att hålla sig dolda, men samtidigt orientera efter vatten och höjdryggar.

3. etapp: Från Flyktningsvika mot Møkeren

Grenseloser: Henry Tangen och Einar Solbergseter.

  1. Alternativ 1: Från Flyktningsvika på västsidan om sjön Møkeren, därefter öst/nordost till Trosholmen.
  2. Alternativ 2: Från Flyktningsvika över Møkeren, vidare till Varaldsjøen, Larbekken och in i Sverige vid Mitandersfors.

Valet mellan alternativen berodde på isläge, dimma, snö och tysk aktivitet. Att korsa Møkeren vintertid gav en rakare väg men krävde god kännedom om isförhållanden och patrullmönster. Det hände att de behövde följa med vidare till Kissalamp för att hämta utrustning till Milorg och se till att den skickades vidare till Oslo.

4. etapp: Slutsträckan in i Sverige

Grenselos: Karl Trosholmen.

  • Alternativ 1: Från Trosholmen via Børthus, förbi norra änden av Fjorsjøen, södra Flotberget, Otertjernet och Sørli till Lebiko och Kissalamp på svensk sida.
  • Alternativ 2: Från Trosholmen längs Møkeren till Varaldsjøen, Larbekken och över till Mitandersfors.

Sista etappen var både psykologiskt och praktiskt avgörande. När flyktingarna passerat riksgränsen tog svenska myndigheter över, och för många innebar det för första gången på länge en känsla av trygghet.

Karta Vingersruta

Grenselos på Vingersruta – Einar Solbergseter

Under den tyska ockupationen av Norge 1940–1945 blev skogarna mellan Austmarka i Hedmark och Värmlands djupa skogar en livsfarlig korridor – men också en livlina. I detta gränsland verkade Einar Solbergseter som grenselos, kurir och vapentransportör. Einar Solbergseter (1921-2011), far till Tor Solbergseter från Austmarka som jag känner genom orienteringen var en av grenseloserna på Vingersruta. Einar kom att bli en central person i verksamheten som påbörjades när han bara var 18 år gammal.

När judeförföljelsen blev intensiv i Norge 1942 blev Vingersruta mer etablerad och fler flyktingar kom denna väg. Innan 1942 var det ett mindre antal flyktingar som hade kommit denna väg, där Einar rodde flyktingarna över den stora sjön Mökeren. Från Tangen gick de till en vik som kallades ”flyktingevika”, varifrån de rodde över sjön till Trosholmen på andra sidan. Det var ca en halvmil att ro.

Einar har beskrivit hur vissa flyktingar uppträdde oansvarigt och högljutt – särskilt när de äntligen såg Sverige framför sig. Han tvingades bokstavligen tysta grupper som bestod av 5–7 personer när de korsade isen mot Trosholmen. Minsta ljud kunde röja dem för tyska patruller.

Einar nämner tre saker som skrämde honom mest: 1. Tyska patruller – särskilt på vägar där det fanns vakter. 2. Vårfloder och islossning – trotsått överfarter på sköra isar; han själv gick igenom isen en gång men tog sig upp. 3. Skador och brutna ben – ett benbrott mitt i skogen kunde blivit ödesdigert för både grensloser och flyktingar.

Bröderna Henry och Einar Solbergseter var grenseloser för många flyktningar under kriget. Foto: Privat

Koden “Hils fra Magnhild”

Det var många judar som uppsökte Tangen och de hade oftast med sig ett lösen/kodord som löd: ”Vi skal hilse fra Magnhild”. Einar och de andra visste inte vem denna Magnhild kunde vara och det undrade de över i många år, men 1995 så fick mysteriet sin lösning när det var kalas på Tusssevangen och Magnhild var där (om detta berättas i filmen). Einar och hans bror Henry var grenseloser, och då oftast från Langtjernet, över till Ursberget, Benedikstorpet, Nygårdseter, Mengen till Fjörsundstangen. Därefter båt över sjön Mökern. På vintern gick oftast turerna med skidor och då gick vägen om Sikåleit, Varalden, förbi Larbekken och till Mitandersfors. Fjädringsmannen i Mitandersfors, Oskar Solberg, var kontaktman och där överlät de flytingarna till honom. Det största följet med flyktingar som de hjälpte på en tur var 28 personer.

”Tysta Norjeshjälpen” – materialrute

Vingersruta kom också in i en ”materialrute” som gick motsatt vägen från Kissalamp på svenska sidan gränsen, och materialet som ofta var packat i lådor skulle vidare in i Norge. Det mesta av materialet skulle transporteras till ”gutta på skauen” i Nordmarka. Exempelvis kunde en låda väga 55 kg, och innehöll stora batterier till radiosändare. Just radiosändare/mottagare smugglade Einar flera stycken med sig från Sverige.

Tyskarna patrullerade vägarna med motorcyklar, eller vanliga cyklar. Det fanns en tysk vaktstyrka vid Öiermoen och vid samvikelaget på Austmarka. En natt som Einar hade varit på uppdrag till Kissalamp på svenska sidan och hämtat lådor och en del brev så kom han hem sent och han låg därför kvar i sängen ett tag på morgonen. När han vaknade och kom ut i gången på förmiddagen satt tre tyskar där. ”Hast du mange drenge?” sa en tysk. Antagligen trodde tyskarna att de hade många drängar på gården då Einar kunde ligga och sova så länge på morgonen.

Vingersruta 1942-1945

Grenselos fick själv fly till Sverige

I februari 1945 får chefen för Vingersruta, Lauritz Nygårdseter, besked från legationen i Stockholm om att han är i farozonen och måste rymma över till Sverige. Lauritz blev kvar i Sverige tills freden kom. Flyktingrutan stoppade på så sätt upp, men materialrutan fortsatte att fungera. Einar och Henry Solbergseter, Martin Björndalen och Kjell Björndalen var med i materialrutan där de transporterade material och förnödenheter från Kissalamp. Det blev utlovat att de skulle få betalt för arbetet de utförde. Legationen i Stockholm skulle tillse detta men de fick aldrig några pengar. Einar och de andra utförde sina insatser av helt andra grunder än pengar, men kanske tog någon dessa pengar som skulle till dem som verkligen utförde arbetet på plats?

Alla lotsarna på Vingersruta gjorde otroligt viktiga insatser för många människor. Gårdarna till tre familjer på Austmarka blev räddningscentraler. Under de tre åren ruta var i drift fördes mer än 1000 personer i säkerhets längst den här vägen. Flera av de som tog sig över kom med i Polititroppene i Sverige, en medvetet vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. En annan som tog sig över till Sverige den här vägen var SOE-agenten, Gunnar Sønsteby (Nr.24).

Einar Solbergseter fick 50 år (1995) efter kriget krigdeltagarmedaljen. Försvarsmedaljen hade han sen tidigare. Familjerna fick också priset; ”Righteous Among the Nations” för insatserna 2015. Karl Trosholmen blev hedrad med en minnesplatta i Israel och man har där även planterat träd som tack för de norska grenselosernas insatser.

Denna medalj och ett medföljande certifikat gavs av den israeliska ”Kommissionen för att namnge de goda hjälparna”, för den hjälp som gavs till judar under andra världskriget. Med stor fara för sina egna liv såg norska familjer och enskilda personer till att judiska flyktingar tryggt eskorterades över till Sverige. Deras namn har nu förts upp på ”Rättfärdighetens hedersvägg” i staden Yad Vashem i Israel.

Räddarna som hedrades

De norska familjer och individer som hjälpte judiska flyktingar över gränsen till Sverige har uppmärksammats av den israeliska kommission som namnger ”de goda hjälparna”. De fick medalj och certifikat för den hjälp de gav under kriget, ofta med stor fara för eget liv. Deras namn är upptagna på ”Rättfärdighetens hedersvägg” vid Yad Vashem i Jerusalem. Erkännandet visar att flyktleden inte bara var ett lokalt initiativ utan en del av den bredare historien om hur judar räddades undan förföljelse. Att flera av hjälparna hedrats internationellt understryker att Kongsvingertrakten inte bara var en geografisk övergång utan en moralisk prövning. De som gav vägledning och skydd gjorde det ofta utan annan belöning än att nästa människa skulle få leva. Att deras namn i dag finns på Yad Vashems hedersvägg gör historien konkret: bakom varje platsnamn – Norsenga, Flyktningsvika, Trosholmen – fanns människor som tog ställning.

8 maj 1945 slutade järngreppet, men Einar fick sitt sista uppdrag strax före krigsslutet: att säkra att ett vapenflyg vid Roverud inte lämnade spår som kunde föra tyskarna rätt. Efter freden hjälpte han till med att samla in utrustning och material från svensk sida. Historien om Einar Solbergseter och de andra på Vingersruta påminner om att motstånd inte alltid är dramatiska sabotage; ibland består det av tysta nätter, frusna fingrar och en roddbåt i mörkret. Einar och hans nätverks mod räddade liv, gav hopp och förde viktig utrustning till den norska motståndsrörelsen. När medaljerna till sist tilldelades – långt senare än de borde – var det ett erkännande inte bara till Einar, utan till alla anonyma grenseloser som riskerade allt i skogarna mellan Norge och Sverige…

Källförteckning

  1. Over grensa : i flyktningelosenes fotefar
  2. Krigsminner fra Austmarka 1940-1945. Austmarka: Austmarka historielag. (2000).
  3. Høye, Erik. ”Over grensa”. Utg. [Finnskogen turistforening]. Grue Finnskog. (1999).
  4. Glåmdalen. (1987-01-22). Lördagsavisen. ”Karl hjalp mig til firheten”.
  5. Youtube. ”Vingersruta 1942 – 1945” (2020): https://www.youtube.com/watch?v=zP5SLCMsQgY&t=9s
  6. NRK. ”Risikerte livet for å redde jøder – nå hedres de” (2015-02-15): https://www.nrk.no/norge/de-risikerte-livet-for-a-redde-joder-1.12200084
  7. Wikipeida. Polistrupperna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Polistrupperna
  8. De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Anders Johansson (2014): https://blogg.l-ogaverth.com/2025/02/20/de-glomda-agenterna-norsk-svenska-vapenbroder-mot-nazi-tyskland-av-anders-johansson/
  9. Wikipedia. ”Rettskaffen blant nasjonene”: https://no.wikipedia.org/wiki/Rettskaffen_blant_nasjonene
  10. Utrop. ”Grenselos-familier hedret for sin innsats” (2015-02-11): https://www.utrop.no/nyheter/nytt/28489/
  11. NRK. ”Hedres for å ha hjulpet jødiske flyktninger under krigen” (2015-02-06): https://www.nrk.no/innlandet/hedres-for-a-ha-hjulpet-jodiske-flyktninger-1.12190174
  12. Youtube. ”Intervju med Kjell Nygårdseter” (Son till grenselos Lauritz Nygårdseter). (2019-04-19): https://www.youtube.com/watch?v=BwF-h9QN8P4



Nästa »