Våren 1943 drog Gestapo och deras norska medhjälpare åt snaran kring en av de mest aktiva illegala motståndsgrupperna i gränsbygden mellan Hedmark och Värmland; den så kallade Thomle-gruppen. Påskhelgen blev startskottet för en serie gripanden i Grue Finnskog, Brandval Finnskog, Brandval och Nord-Odal – en aktion som också fick förgreningar in mot den norska huvudstaden. Händelserna visar både modet och sårbarheten hos människor som vågade trotsa ockupationsmakten, men också hur riskfylld den illegala verksamheten var…
Aksels motståndsarbete var fast förankrat i det lokala nätverket inom Milorg Distrikt 12 (D 12 – Hedmark), som omfattade Solør och gränsbygderna mot Sverige, och inte Milorg D 13 (Oslo-området) som nämns i filmen.
Från Gränsenarkivet:
”den här filmen möter vi Lars-Olof Gävert – släktforskare, lokalhistoriskt engagerad berättare och en värdefull kunskapskälla om gränsbygderna mellan Värmland och Norge.
För Lars-Olof är området mer än ett historiskt landskap. Här finns hans egna släktrötter och ett mångårigt intresse för människorna, platserna och händelserna längs gränsen. Genom arkiv, familjeberättelser och utflykter i terrängen söker han efter spåren av en lokal historia som annars riskerar att falla i glömska.
Som barn hörde Lars-Olof sin farfar berätta om en släkting på den norska sidan som nazisterna hade fått tag i. Först långt senare förstod han att mannen var Axel, eller Aksel, Gjevert från Askosberget – skogsarbetaren som blev delaktig i motståndsarbetet och gränstrafiken under den tyska ockupationen av Norge.
På Askosberget följer vi Lars-Olof genom det landskap som Axel kände så väl. Berättelsen handlar om skogarna nära den svenska gränsen, motståndsrörelsen, transporterna av vapen, ammunition, uniformer och tidningen Håndslag – men också om gripandet, fångenskapen och Axels död den 17 maj 1944.
Edmund Grosshenning berättar om Høybråten, platsen där Axels stuga ska ha legat, och delar även minnen och berättelser från Askosberget – bland annat om ett dramatiskt möte med en björn.
Genom intervjuer, historiska fotografier och drönarbilder från Askosberget, Nyckelvattnet, Millom och gränsgatan binds släktens historia samman med den större berättelsen om andra världskriget längs den värmländsk-norska gränsen.
Lars-Olofs arbete visar varför den lokala historien måste föras vidare. Genom att söka upp platserna, dokumentera berättelserna och göra materialet tillgängligt för andra bidrar han till att människorna och händelserna i gränsbygden inte glöms bort.”
Käll- och litteraturförteckning
I. Webbkällor och fältrapporter: ADVENTURE (blogg.l-ogaverth.com)
Gävert, Lars-Olof (2024). Aksel Gjevert: motståndsman och flyktinglots som dog i Gestapos våld. Publicerad på ADVENTURE, 7 oktober 2024. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/10/07/aksel-gjevert-motstandsman-och-flyktinglos-som-dog-i-gestapos-vald/(Behandlar arresteringen påsken 1943, fångenskapen på Grini, chifferbrevet via Margit Bergström, kontakterna med Henrik Hultin/Röda Hjälpen, underrättelsekopplingar till SOE/Milorg D12 samt efterkrigsrättegångarna mot lokala kollaboratörer).
Gävert, Lars-Olof (2024). Grue Finnskog. Publicerad på ADVENTURE, 5 november 2024. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/11/05/grue-finnskog/(Dokumentation från besök vid Grue Finnskogs kyrka, Aksel Gjeverts gravplats samt bakgrund till Gestapos razzia och upprullningen av den s.k. ”Finnskogkullaffären”).
Riksarkivet (Norge) – Arkivverket, Oslo:Statspolitiets arkiv (SIPO/Stapo). Rapporter, arresteringsorder och förhörsprotokoll rörande upprullningen av Thomle-gruppen och kurirnäten på Grue/Brandval Finnskog, påsken och våren 1943.
Riksarkivet (Norge) – Arkivverket, Oslo:Landssvikarkivet. Domakter rörande lokala medlöpare i Solør-distriktet dömda enligt landssvikparagrafen (bl.a. domar om 10 års straffarbete och rättighetstap för förräderi mot motståndsgrupper i Finnskogen).
Riksarkivet (Norge) – Arkivverket, Oslo:Polizeihäftlingslager Grini (Häftlingskartei). Fångakt för Aksel Gjevert, fångnummer 7818 (avled i fångenskap 17 maj 1944).
Oslo kretsfengsel (Møllergata 19): Fångprotokoll maj 1943 (fångnummer 4518).
Riksarkivet / Krigsarkivet (Sverige), Stockholm:Säkerhetstjänstens arkiv (Statspolisen) samt Försvarsstabens underrättelseavdelning (C-byrån). Akter rörande gränsövervakningen i Värmland, beslagtagna chifferbrev samt rapporter om flyktingtrafik och kurirer vid gränsposteringarna.
III. Tryckt facklitteratur och referensverk
Giertsen, Børre R. (red.) (1946). Norsk fangeleksikon: Grinifangene. Oslo: J.W. Cappelens Forlag. (Biografiskt register över fångar internerade i Grini fangeleir).
Lunde, Jon Vegard (1998–2005). Hjemmefronten på Hedmarken: Motstand og illegal virksomhet 1940–1945. Lillehammer: Lunde Forlag. (Omfattande standardverk om Milorg Distrikt 12, illegala organisationer och Gestapos razzior i Hedmarksbygderna).
Trøseid, Hans Marius (1992). Grueboka: Finnskogen. Grue kommune. (Lokal- och bosättningshistoria rörande torpen kring Askosberget och Høybråten).
Glåmdalen (1993). ”Thomle-saken. Et 50-årsminne. Da Gestapo slo til på Finnskogen”, reportage torsdag 30 december 1993.
Säkerhetspolisens arkiv (Säpo/Säk): Personakt Margit Bergström samt beslagtagna handlingar (inklusive chifferbrev från Aksel Gjevert ställt till Henrik Hultin).
IV. Digitala databaser, minnesregister och film
23. Gränsenarkivet: Dokumentärfilm och fältupptagning: Lars-Olof Gävert på Askosberget och Nyckelvattnet – Berättelsen om Aksel Gjevert och motståndet längs gränsen (innehåller vittnesmål och topografiska redogörelser av Lars-Olof Gävert och Edmund Grosshenning). https://youtu.be/OpBt9j_3nNA?si=BAyKsei207qQe-1V
24. Fanger.no – Norsk digitalt fangeleksikon 1940–1945: Post: Aksel Gjevert (1887–1944). Interneringsdata: Kongsvinger hjälpfängelse (344), Møllergata 19 (4518) och Grini (7818). Arrestasjonsårsak: Vapensmuggling, flyktingsmuggling och illegal propaganda.
25. Special Forces – Roll of Honour: Databaspost: Aksel Gevert / Gjevert (Norway). Minnesregister över allierade motståndsmän under andra världskriget.
Ett fotografi av prins Harald, taget i Sälen i Sverige den 10 april 1940, för att ett nödpass skulle kunna utfärdas åt honom. Foto: Kronprinsessan Märtha.
Kung Harald V av Norge, 1937–2026
Fredagen den 28 augusti 2026 avled kung Harald V, 89 år gammal. Han var Norges tredje kung efter unionsupplösningen 1905 och hade varit landets statschef sedan 1991. Men långt innan Harald blev kung hade hans liv formats av en erfarenhet som följde honom genom hela livet; han hade själv varit flykting.
När Nazityskland angrep Norge våren 1940 var prins Harald bara tre år gammal. På några få dagar förvandlades hans trygga barndom till en flykt undan krig, ockupation och en diktatur som försökte ta kontroll över landet. Familjen splittrades, Harald tvingades lämna sitt hemland och han kom inte tillbaka förrän fem år senare.
Kung Haralds tal vid högtidlighållandet av 80-årsdagen av befrielsen i Trandumskogen
Den 9 april 1940 – flykten börjar
Tidigt på morgonen den 9 april anföll Nazityskland Norge. Tyska örlogsfartyg, soldater och flygstyrkor sattes in samtidigt på flera platser, med Oslo som ett av de viktigaste målen. Eftersom den norska regeringen och kungafamiljen riskerade att gripas lämnade de snabbt huvudstaden med tåg mot Hamar.
Harald var bara tre år gammal, och det måste ha varit svårt för ett litet barn att förstå vad som pågick. Plötsligt lämnade de hemmet medan de vuxna talade med dämpade röster om tyskar, flygplan och krig. Ingen visste vart de skulle eller när de skulle kunna återvända.
I Hamar splittrades dessutom familjen. Kung Haakon VII och kronprins Olav fortsatte flykten genom landet tillsammans med regeringen, medan kronprinsessan Märtha tog barnen Ragnhild, Astrid och Harald och sökte sig mot den svenska gränsen. Redan dagen efter invasionen, den 10 april, fotograferades den treårige prinsen i Sälen. På bilden står han i stickad tröja och vantar framför en massiv snövall. Bilden togs av hans mor av en mycket konkret anledning: man behövde ett fotografi för att kunna utfärda ett nödpass åt honom. Det är en anmärkningsvärd bild av en blivande monark – inte på officiellt statsbesök, utan som ett litet barn på flykt från sitt ockuperade hemland.
Sverige var inte självklart en fristad
Det var inte helt enkelt för kronprinsessan Märtha och barnen att få tillstånd att passera gränsen. Till slut nådde de Stockholm, där Märtha hade sin svenska familj, och blev kvar i landet i ungefär fyra månader. Men Sverige ansågs i längden inte tillräckligt säkert under resten av kriget, och den officiella svenska hållningen under krigets första skede präglades av stor försiktighet gentemot Norge.
Detta blev smärtsamt tydligt bara några dagar efter den tyska invasionen. Kung Haakon VII, kronprins Olav och flera statsråd hade varit på flykt undan tyskarna i fyra dygn när de den 12 april nådde trakten kring Lillebo och Drevsjø, bara några kilometer från den svenska gränsen mot Särna. Norges utrikesminister Halvdan Koht kontaktade sin svenske kollega Christian Günther med frågan om den 68-årige, utmattade kungen tillfälligt kunde vila på ett vandrarhem på den svenska sidan. Svaret från Stockholm blev avvisande. Kungen kunde visserligen släppas in, men regeringen vägrade garantera att han därefter skulle få resa ut igen – han riskerade internering.
För den norska statsledningen var villkoret otänkbart. Samtidigt dök tyska stridsflygplan upp, och följet tog sig snabbt över gränsen vid Flötningen. De stannade mindre än en halvtimme på svensk mark innan de vände tillbaka in i Norge. En av de svenska gränssoldaterna på platsen var den blivande skidlegendaren Mora-Nisse Karlsson, som senare mindes hur märkt och trött kungen såg ut. Händelsen illustrerar vårens dramatik; Norges statschef jagades vid gränsen samtidigt som den svenska regeringen till varje pris försökte undvika att dras in i kriget.
Den långa vägen till Amerika
Kung Haakon och kronprins Olav stannade kvar i Norge så länge det väpnade motståndet var möjligt. Den 7 juni 1940 evakuerades de slutligen från Tromsø ombord på den brittiska kryssaren HMS Devonshire för att fortsätta kampen från London. Familjen var nu helt splittrad, och ingen visste hur länge separationen skulle pågå – något som satte djupa spår i Harald.
Efter en personlig inbjudan från USA:s president Franklin D. Roosevelt beslutades att kronprinsessan Märtha och barnen skulle söka en fristad i Amerika. Resan dit var dock lång och strapatsrik. Från Sverige färdades de med bil genom Finland ända upp till Petsamo i Ishavet. Under en paus på den finska landsbygden fick den lille prinsen smaka kaffe för första gången, men han kunde inte förstå hur någon vuxen kunde tycka om det – och han kom heller aldrig att dricka kaffe senare i livet. Den 17 augusti 1940 lade fartyget American Legion ut från Petsamo med cirka 1 100 passagerare, och tio dagar senare anlöpte de New York. Efter månader av osäkerhet hade de slutligen nått tryggheten.
Under Roosevelts beskydd på Pooks Hill
Presidentparet Franklin och Eleanor Roosevelt tog personligen hand om den norska flyktingfamiljen. Efter en inledande tid som gäster i Vita huset flyttade Märtha och barnen i oktober 1940 till lantegendomen Pooks Hill utanför Washington D.C., där Harald kom att tillbringa de följande fyra och ett halvt åren. För den unge prinsen blev Pooks Hill ett verkligt hem. President Roosevelt besökte dem ofta, ibland i sällskap med gäster som Winston Churchill, och kom att fungera nästan som en extra morfar för barnen. Fadern, kronprins Olav, befann sig i London och kunde bara resa över vid enstaka tillfällen, främst runt jul.
Trots sin unga ålder blev Harald en viktig symbol för det fria Norge. Julen 1942 sände kronprinsbarnen en radiohälsning till det ockuperade hemlandet, där den femårige prinsen sa i mikrofonen: ”Far och mor och farfar och vi barn längtar efter att komma hem. God jul allihop.” Orden var enkla, men symboliken var enorm för en befolkning under främmande förtryck.
Kronprinsessan Märtha arbetade outtröttligt för Norges sak i USA genom resor, tal och insamlingar, vilket gav Norge en stark röst i den amerikanska administrationen. Samtidigt var hon noga med att barnen inte skulle mista sin norska identitet. Hemma på Pooks Hill talades uteslutande norska – hörde modern flickorna prata engelska i trappan ropade hon genast att de skulle prata norska, redo för den dag freden kom. Den 17 maj varje år firades med barntåg, och på bevarade fotografier ser man prins Harald tåga fram med en stor norsk flagga.
Familjen besökte även träningslägret Little Norway i Toronto, där norska stridspiloter utbildades. Harald blev god vän med chefen Ole Reistad, som tog prinsen under sina vingar och skämtsamt försökte härda honom med isbad. Harald blev något av lägrets maskot – en levande påminnelse för de stridande männen om vad de slogs för.
Ett ockuperat land och flyktingströmmarna
Under tiden hårdnade den tyska ockupationen på hemmaplan under rikskommissarien Josef Terboven. Hösten 1940 förklarades kungen och exilregeringen avsatta och alla partier förbjöds utom Vidkun Quislings Nasjonal Samling. Men kung Haakons kompromisslösa hållning gjorde kungahuset till den främsta samlingspunkten för motståndet.
Haralds personliga öde speglade också tiotusentals andra landsmäns erfarenheter. Under krigsåren flydde omkring 50 000 norrmän över gränsen till Sverige. Den svenska politiken mjukades upp med tiden och Sverige blev en ovärderlig bas för motståndsrörelsen och de norska polistrupperna, inte minst i våra trakter i västra Värmland (Sveders, Grundels, Eliassons, Hectorbasen, Mörkerud, Bogenbaserna mm) men inledningsvis var attityden kärv. Den 24 maj 1940 avskaffades den nordiska passfriheten och viseringstvång infördes. Särskilt unga män möttes med misstänksamhet och flera flyktingar avvisades tillbaka över gränsen innan kursen lades om.
Brev från exilregeringen
Hemkomsten – när ”hemma” kändes främmande
I maj 1945 kom till sist befrielsen. Nazityskland kapitulerade och Norge var åter fritt. De vuxna omkring Harald jublade över att äntligen få återvända hem, men för den åttaårige prinsen var känslan mer komplicerad. Hans trygghet och medvetna minnen fanns på Pooks Hill; Norge var mest en abstrakt föreställning från treårsåldern. Han skulle nu lämna den enda vardag han kände till för att flytta till ett land som för honom kändes närmast främmande – en klassisk erfarenhet för många barn i exil.
Den 20 maj 1945 flög kronprinsessan och barnen till London, där Harald återförenades med sin farfar. De hade inte setts på fem år, och åren hade skapat ett språkligt och mänskligt avstånd; åttaåringen hade inledningsvis svårt att förstå kung Haakons dansknorska uttal. Under två intensiva veckor i England fick de hitta tillbaka till varandra.
Resan fortsatte med tåg till Edinburgh, där folkmassor på perrongen stämde upp i Ja, vi elsker dette landet, och därefter klev familjen ombord på kryssaren HMS Norfolk. I eskortflottan bakom seglade HMS Devonshire – samma fartyg som evakuerat kungen 1940. Historien hade slutit cirkeln.
Den 6 juni siktades land genom dimman vid Lista. Harald frågade sin mor: ”Är det Norge, mamma?” Harald mindes senare kustremsan och en liten norsk fiskebåt smyckad med björkris som sina starkaste intryck från hemkomsten.
Dagen därpå, den 7 juni 1945 – på dagen fem år efter evakueringen – stävade HMS Norfolk in i Oslofjorden till ett öronbedövande jubel från tiotusentals norrmän längs kajerna. På Honnørbrygga möttes kung Haakon av den allierade befälhavaren sir Andrew Thorne med de historiska orden: ”Sir, I return to you your kingdom.” Vid kungens sida stod den lille pojke som tillbringat större delen av sin uppväxt på flykt.
Foto: NTB TT NYHETSBYRÅN
Kriget som aldrig lämnade honom
Flyktens erfarenheter formade Harald för resten av livet. Han växte upp, genomgick militär och akademisk utbildning, fann sin Sonja och efterträdde sin far som kung i januari 1991 under samma valspråk som företrädarna: ”Alt for Norge”.
Att han själv burit flyktingens villkor märktes tydligt genom hela hans gärning. Våren 2022, när Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina drev miljontals människor från sina hem, mötte kung Harald ukrainska familjer i Norge. Han kunde möta dem med något få andra europeiska statschefer kunde: ”Jag har också varit ett barn på flykt.” Han förstod vad det innebar att få sin tillvaro sönderslagen över en natt, att splittras från nära och kära, att rota sig i ett nytt land och att bära på rotlösheten när man en dag återvänder.
Fotografiet från Sälen den 10 april 1940 sammanfattar livsresan väl; en treårig pojke i snön, ovetande om krigets vidd och att han en dag skulle krönas till landets regent. När han som gammal kung sträckte ut handen till människor i nöd gjorde han det inte bara med ett ämbetes plikt, utan med ett flyktingbarns egna minnen…
Källförteckning
Johansson, Anders.De glömda agenterna: norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Fischer & Co, Stockholm, 2010. ISBN 978-91-86597-04-7. Framför allt avsnittet ”Flyende kung vägrad svensk nattvila” om kung Haakon VII:s flykt mot den svenska gränsen i april 1940 och Sveriges hållning till den norska statsledningen. De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland av Anders Johansson – ADVENTURE
Det norska kungahuset.Kong Harald som flyktning, publicerad 3 september 2026. Om prins Haralds flykt från Norge 1940, vistelsen i Sverige, resan via Finland till USA, åren på Pooks Hill och återkomsten till Norge 1945. Kong Harald som flyktning – Det norska kungahuset
Nasjonalbiblioteket, Norge.Kong Harald V (1937–2026). Biografiskt material, fotografier och historiska källor om Harald V:s liv, inklusive barndomen, flykten 1940, exilen i USA och hemkomsten den 7 juni 1945. Kong Harald V (1937–2026) – Nasjonalbiblioteket
Det norska kungahuset.Kong Haralds tale ved markeringen av 80-årsdagen for frigjøringen, Trandumskogen, Ullensaker, 8 maj 2025. Kung Haralds tal om den tyska ockupationen, motståndskampen, befrielsen och betydelsen av att försvara frihet och demokrati. Kung Haralds tal i Trandumskogen
Det norska kungahuset.Alt for Norge, publicerad 8 maj 2025. Material från 80-årsminnet av Norges befrielse och kung Haralds tal i Trandumskogen.
Gränsenarkivet – ett viktigt arbete om vår gränshistoria under andra världskriget
Under mer än tre års tid har projektet Gränsenarkivet vuxit fram. Johnny Steen och Martin Bergström har lagt ner ett imponerande arbete på att dokumentera, samla in och bevara berättelser om vad som hände längs gränsen mellan Lekvattnet och Långflon under andra världskriget.
Det handlar om en del av vår historia som länge levt kvar i minnen, familjeberättelser, fotografier och spridda arkivspår – men som riskerar att gå förlorad om den inte dokumenteras ordentligt.
Under krigsåren 1940–1945 var gränsområdet mellan Värmland och Norge inte bara en geografisk linje. Det var en plats där människor hjälpte varandra, där motståndsmän, kurirer, flyktingar och vanliga gränsbor levde med stor risk. Här fanns mod, rädsla, tystnad, lojalitet och uppoffringar. Många gjorde insatser som aldrig fick stora rubriker, men som var avgörande för människor på flykt och för motståndet mot den tyska ockupationen av Norge.
Nu börjar sammanställningen bli klar.
Gränsenarkivet bygger på ett omfattande material: • omkring 60 filmade intervjuer • tusentals fotografier • berättelser från människor med egna minnen eller familjehistorier • arkivletande och fördjupad forskning om vad som faktiskt hände i gränsbygderna under ockupationen
Detta är ett mycket viktigt kulturhistoriskt arbete. Det handlar inte bara om att bevara gamla bilder och berättelser – det handlar om att förstå vår egen bygd, våra familjer och det ansvar människor tog när friheten hotades.
Här ser ni en förhandsvisning och en av de filmer som kommer att finnas i arkivet. I filmen skymtar även min släkting Aksel Gjevert (1887–1944), en av de personer vars livsöde knyter samman Finnskogen, gränstrafiken och motståndskampen under krigsåren.
För mig personligen känns detta arbete extra starkt. Det påminner oss om att historien inte bara finns i böckerna. Den finns i våra skogar, våra hus, familjer och berättelser. Den finns i människorna som levde här före oss – och i det ansvar vi har att föra deras berättelser vidare.
Ett stort tack till Johnny Steen, Martin Bergström och alla som bidragit med berättelser, bilder, minnen och kunskap. Detta är ett viktigt arv för hela gränsbygden – och för kommande generationer.
I skogarna vid Høybråten, Askosberget stod en pojke kvar när faran kom. Med lugn och beslutsamhet drev han korna i säkerhet – ett ögonblick som kanske kom att prägla honom för livet. Många år senare (9 april 1940) gjorde han samma sak igen då Nazi-Tyskland stal hans land – men då stod mer än bara kor på spel(AI-bild)
Det finns berättelser från Finnskogen som lever kvar än idag därför att de säger något om människan bakom.
Den här berättelsen om Aksel Gjevert är en sådan.
Aksel föddes 1887, i en familj som året innan hade drabbats av sorg. Hans äldre bror Arne hade fötts – och dött – 1886. Livet i Finnskogen var skört på den tiden. Ingenting var självklart. Därför kom ansvaret tidigt. Efter att fadern gått bort 1890 flyttade hans mor tillbaka till Høybråten, vid Askosberget och där växte Aksel upp. Skogen i gränslandet var både arbetsplats och livsvillkor. Som 12–13 årig pojke, kring sekelskiftet 1900, vallade Aksel kor ensam i skogarna. Ett stillsamt arbete, men skogen var inte bara deras. En dag anade han en rörelse bland träden långt borta, något som inte stämde. Sedan såg han den tydligt – en björn, tung och målmedveten, på väg rakt mot korna. Djuren kände faran. Situationen kunde snabbt ha spårat ur. Men Aksel tappade inte kontrollen. Han skrek inte. Han sprang inte därifrån. Med fasta rörelser började han fösa korna framför sig. Steg för steg driva dem tillbaka mot ladan vid Høybråten. Bakom dem fortsatte björnen. Avståndet krympte. Det blev en kamp med tiden. När ladan till slut låg framför honom öppnade han den tunga grinden och fick in korna. Och när den sista var inne slog han igen. I samma ögonblick var björnen där. Den reste sig och lade sina tunga labbar mot grinden. Så nära var det.
Sådana händelser sätter sig i kroppen. När man ser tillbaka på historien är det lätt att tro att mod föds i de stora ögonblicken. Men ibland börjar det långt tidigare. Kanske började det där, i skogarna vid Høybråten, där en ung pojke lärde sig att ta ansvar när det verkligen gällde. Och när nästa prövning kom, många år senare – den 9 april 1940, gjorde han samma sak igen.
Berättelsen ovan förmedlades av Edmund Grosshennig, på Askogsberget påsken 2026 och nedtecknades av L-O Gävert.
Mordplatsen på Sveavägen i Stockholm natten den 28 februari 1986, kort efter att Sveriges statsminister Olof Palme skjutits vid korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Bilden visar avspärrningen runt platsen där Palme föll samt människor som samlats i chock. Överlagrad är ett porträtt av Palme – vars liv abrupt avslutades denna natt. Mordet blev startpunkten för den största mordutredningen i svensk historia och fortsätter än idag att väcka frågor om motiv, gärningsman och möjliga internationella kopplingar
I dagarna (28 februari 2026) är det 40 år sedan Olof Palme mördades. Klockan var 23:21 fredagen den 28 februari 1986. Han hade då varit partiordförande för SAP 1969–1986 och statsminister under perioderna 14 oktober 1969–8 oktober 1976 samt 8 oktober 1982–28 februari 1986.
Statsminister Olof Palme, hans fru Lisbeth och deras son Mårten med flickvän hade varit på bio och efteråt gick makarna till fots längs Sveavägen. I korsningen Sveavägen – Tunnelgatan dök en man upp bakom paret och avlossade snabbt två skott. Det ena dödade Olof Palme och det andra skadade Lisbeth Palme. Flera vittnen har beskrivit att gärningsmannen tog några snabba steg fram och därefter avlossade skotten nästan omedelbart. Det första skottet var dödande och var välplacerat. Ingen överlever ett sådant skott. Det andra skottet träffade Lisbeth Palme och kan möjligen ha varit ett vådaskott. Att skjuta en statsminister på öppen gata innebär att gärningsmannen i samma ögonblick blir en av världens mest jagade personer. Den insikten kan skapa ett enormt stresspåslag – även hos en tränad skytt – och det är inte orimligt att det andra skottet avlossades i hast eller under nervositet. Det finns även uppgifter från vittnen som menar att Olof Palme fortfarande stod upp efter det första skottet och att han föll först efter det andra. En sådan skada leder till att kroppens funktioner slås ut direkt. Om vittnesuppgifterna om att Palme stod kvar ett ögonblick efter det första skottet stämmer, tala allt för att det första skottet inte träffade honom utan i stället var det skott som träffade Lisbeth Palme. I så fall styrker det bilden av att detta verkligen kan ha varit ett vådaskott.
Rapporten presenterar en utredning från RPS/SÄK gällande frågan om Olof Palme varit föremål för kartläggning och övervakning före mordet
De enda spår som gärningsmannen lämnade efter sig var två kulor av typen .357 Magnum från tillverkaren Winchester-Western. Den ena kulan återfanns på morgonen dagen efter mordet på Sveavägens västra sida (det vill säga på den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen) och den andra återfanns ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Båda kulorna överensstämde med de blyfragment som hittades i paret Palmes kläder. Det överlägset vanligaste vapnet som användes/används med denna ammunition är från tillverkaren Smith & Wesson och därför har stora ansträngningar gjorts för att hitta just ett sådant vapen. Dock finns det andra tillverkare av vapen med kaliber .357; till exempel Taurus, Colt, Ruger & Co. och Dan Wesson Firearms. Man kan även skjuta samma kulor i en revolver i kaliber .38 special. De två kulor som hittades på mordplatsen kunde analyseras – men vapnet som avfyrade dem har aldrig hittats. Därför har man aldrig kunnat göra en fullständig ballistisk koppling till en specifikt revolver.
Flera vittnen såg sedan gärningsmannen springa in på Tunnelgatan och några personer mötte en springande man på David Bagares gata. Utredningen är Sveriges i särklass största och kanske världens mest omfattande och har genererat flera hundra hyllmeter material som vittnesförhör och utredningsdokument. Utredningen jämförs i storlek med utredningarna om Lockerbieattentatet och mordet på John F Kennedy.
Underrättelsemannen Olof Palme
När Olof Palme skildras i historieskrivningen står ofta den ideologiske talaren i centrum – Vietnamkritikern, FN-diplomaten, den internationella statsmannen. Men parallellt med den offentliga rollen löper en annan linje genom hans liv; den säkerhetspolitiska och underrättelsepräglade miljö som omgav honom redan från unga år.
Att förstå Palme fullt ut kräver att man väger in denna dimension.
Under andra världskriget var Sverige ett nav för underrättelseverksamhet. C-byrån fungerade som den militära underrättelsetjänsten och hade omfattande kontakter både västerut och i mer diskreta kanaler. Det finns uppgifter om att Olof Palme redan som 13-åring började hjälpa familjens vän Helmuth ”Teddy” Ternberg, verksam som ”andreman” inom C-byrån (dåtidens underrättelsetjänst), genom att springa med dokument till den amerikanska legationen i Stockholm – som en form av kurir. Om uppgiften skulle stämma innebär det att han i unga år rörde sig i en miljö där internationella kontakter och diskret informationshantering förekom. Det skulle i så fall visa att hans exponering för stormaktspolitik, och underrättelsetjänst började långt tidigare än vad som offeciellt berättas. Olof Palmes föräldrar var försäkringsdirektören Gunnar Palme och Elisabeth Sophie von Knieriem.
Från värnplikt på K4 och vidareutbildning vid K3 till Försvarsstabens underrättelseavdelning
Det som däremot är historiskt belagt är att Palme efter studier i USA (Bachelor of Arts vid Kenyon College, Ohio, USA, 1948) och genomförd värnplikt och vidare militärutbildning började arbeta vid Försvarsstabens underrättelseavdelning, kallad OP 2. OP 2 var en central analysfunktion i Sveriges militära underrättelsesystem under det tidiga kalla kriget. Där sammanställdes och bedömdes:
Sovjetunionens militära kapacitet
Utvecklingen i Östersjöområdet
Signalspaningsmaterial
Strategiska hotbedömningar
Värnplikten gjorde Olof Palme vid K4, som då låg i Umeå. Palme ska ha trivts med sin utbildning till jägarsoldat, även om den var tuff. En natt väcktes hela skvadronen för att med tung packning cykla flera mil. Till allas förvåning var Olof Palme först i mål efter att på kronans tjocka ballongdäck ha trampat runt i en närmast otrolig fart – trots att han annars var ökänd för sin senfärdighet och för att ofta komma sist till uppställningar.
I enlighet med familjetraditionen valde Olof Palme att gå kadettskolan och bli reservofficer. Han avancerade så småningom till löjtnant i reserven vid Livregementets husarer, K3 (där jag själv jobbat i 15 år), som då låg i Skövde – idag i Karlsborg.
När Palme anställs (handplockas) som Tage Erlanders assistent (s.k. Handsekreterare åt statministern 1953–63), kommer han direkt från försvarsstabens underrättelseavdelning (OP 2) där han var 1:e byråsekreterare 1953–54. Han har alltså tjänstgjort i försvarets underrättelseavdelning och var även i sin ungdom väldigt nära lierad med CIA genom studentföreningar. Han har också angett svenska kommunister till CIA och var alltså en direkt motståndare till Sovjetunionen redan på 1950-talet. Troligen är det bakgrunden inom försvaret som var en av anledningarna till att Palme blev utnämnd av Tage Erlander till dennes assistent samt arvtagare till rollen som Socialdemokraternas partiordförande. Tage Erlander hade under krigsåren bland annat sysslat med organiserandet av underrättelsetjänsten och efter kriget är Erlander initiativtagare till en svensk motståndsrörelse (stay behind), ett arbete som också Olof Palme så småningom blir delaktig i.
Det var så här det hemliga samarbetet mellan USA/NATO och Sverige inleddes – genom S-statsminister Tage Erlanders besök hos president Harry Truman 14/4 1952. Inköp av försvarsmateriel övergick till något mycket mer
Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp sig själv till det yttersta och låta oss rusta så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet.
Skrev det neutrala Sveriges statsminister Tage Erlander i sin dagbok i september 1950. Den 1 juli 1952 undertecknades ett avtal som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Samtidigt inleddes ett professionellt utbyte av militär spaning och underrättelseinformation mellan länderna. Det svenska flygvapnet skulle dessutom förses med bränsle och smörjoljor från USA – tillräckligt för nittio dygns krigföring. Denna nivå ansågs nödvändig för att flygvapnet skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp i väntan på stöd från Nato.
Om detta sades dock ingenting offentligt. Officiellt framställdes Tage Erlanders resa till USA fortfarande som en privat angelägenhet. Inom den socialdemokratiska regeringen var det bara en mycket begränsad krets som kände till hur nära knutet Sverige i praktiken var till Nato. Till denna krets hörde Erlander själv, försvarsministern på 1950-talet och senare utrikesministern Torsten Nilsson, samt Sven Andersson, som var försvarsminister i sexton år från 1957 och ofta har beskrivits som samarbetets främste arkitekt. Dit hörde också Olof Palme, som hösten 1953 blev Erlanders närmaste medarbetare och senare, 1969, efterträdde honom som både partiordförande och statsminister.
Utåt framhöll Palme konsekvent neutralitetspolitiken som det främsta värnet för Sveriges oberoende.
Statsministern i underrättelsestrukturen
Som regeringschef stod Palme i centrum av rapportflödet från:
Militär underrättelsetjänst
Diplomatiska kanaler
Säkerhetspolisen
Internationella kontakter
Han var den yttersta mottagaren av underrättelser och den som bar det politiska ansvaret för hur informationen användes. Olof Palmes tidiga skolning i underrättelseanalys gjorde honom sannolikt mindre benägen att bli överraskad av säkerhetsapparatens realiteter – och mer kapabel att ifrågasätta dess slutsatser.
Olof Palme och Tage Erlander – när Sverige stod stadigt
Det går att ha många uppfattningar om Olof Palme. Men en sak är svår att bestrida; han kunde föra debatt på ett sätt som nästan saknar motsvarighet i modern svensk politik. Han var påläst, retoriskt skarp och fullständigt orädd. I riksdagens talarstol kunde han dissekera motståndarnas argument med kirurgisk precision och samtidigt bära fram en vision om Sverige som sträckte sig långt bortom den dagspolitiska horisonten. Under hans tid – och under hans företrädare Tage Erlander – var Sverige på många avgörande sätt ett helt annat land än idag. Det var ett land som tog sitt försvar på yttersta allvar. Sverige hade ett av världens mest avancerade flygvapen i förhållande till sin storlek. Stridsflygplan utvecklades och producerades på hemmaplan, tekniskt självständigt men med strategiskt samarbete västerut. Draken och Viggen var inte bara symboler för teknisk kompetens utan uttryck för en politisk vilja: Sverige skulle kunna försvara sig självt. Neutraliteten var officiell, men den vilade på styrka och realpolitik, inte på önsketänkande.
Det militära försvaret var en del av något större – totalförsvaret. Mobiliseringssystemet kunde sätta upp omkring 800 000 man i krigsorganisation. Armé, flygvapen, marin, civilförsvar, beredskapslager och skyddsrum var delar av en sammanhängande struktur. Samhället var byggt för att klara kris och krig. Idag talar vi om helt andra siffror. Skillnaden är dramatisk, inte bara i antal utan i mentalitet.
Samtidigt var Sverige ett land präglat av ett starkt samhällskontrakt. Invandringen var begränsad i volym och de som kom förväntades bli en del av samhället genom arbete, språk och anpassning till gemensamma normer. Rättigheter och skyldigheter hörde ihop. Integration var inte ett abstrakt ideal utan en konkret förväntan. Skjutningar och sprängningar var ytterst ovanliga företeelser. Sverige betraktades som ett av världens tryggaste länder. Det betyder inte att problem saknades, men proportionerna var helt andra än idag, då vi – trots att vi inte befinner oss i krig – ser en våldsutveckling som sticker ut i europeisk jämförelse.
Skillnaden låg inte enbart i ekonomiska förutsättningar eller internationella omständigheter. Den låg också i ledarskap och riktning. Palme kunde vara ideologiskt tydlig och internationellt kontroversiell, men han var samtidigt formad av en säkerhetspolitisk realism. Under Erlander och Palme kombinerades stark statlig auktoritet med ett samhälle där tilliten var hög och sammanhållningen påtaglig. Att påminna om detta är inte att romantisera det förflutna. Det är att konstatera att Sverige en gång förmådde förena ett starkt försvar, låg kriminalitet, tydlig integration och ett levande demokratiskt samtal. Det var ett land som stod stadigt, med både ryggrad och självförtroende. Frågan är inte om vi kan vrida klockan tillbaka. Frågan är om vi drar lärdom av det som faktiskt fungerade.
Statsminister Olof Palme (S) skakar hand med sin föregångare Tage Erlander. I mitten syns Tage Erlanders fru Aina Erlander. Foto: Lennart Nygren / SvD / TT
En statsman präglad av skuggornas värld
Olof Palme var i offentligheten en ideologisk debattör och internationell moralisk röst som många lyfter fram idag. Men han var också en produkt av det kalla krigets underrättelsepräglade Sverige – formad av underrättelseanalyser, sekretess, djupa hemligheter som dolda avtal med ”väst”, och stormaktsspel. Kanske är det just i mötet mellan dessa två världar – den öppna politiken och den dolda säkerhetsstrukturen – som man finner den mest kompletta bilden av honom. Och kanske är det också därför hans liv, och hans död, fortfarande väcker frågor som sträcker sig bortom den officiella berättelsen.
Artikel om sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige under kalla kriget. Bilderna visar Sovjetunionens ambassad på Gjörwellsgatan i Stockholm och den sovjetiska handelsrepresentationen på Lidingö, vilka enligt svenska säkerhetsbedömningar fungerade som centrala baser för underrättelseverksamhet från KGB och GRU
“Källa Erik” – det hemliga underrättelsespåret i Palmemordets skugga
När man talar om de omdiskuterade spåren efter mordet på Olof Palme är det ett namn som jag anser är extra intressant och som man kan återkomma till gång på gång: ”Källa Erik”. Det här är inte namnet på en person – utan en kodbeteckning. “Källa Erik” var inom Säkerhetspolisen benämningen på material från en hemlig avlyssning av en sovjetisk diplomat i Stockholm under 1980-talet. Diplomaten var Vladimir Nezjinskij, diplomat på ryska ambassaden men i realiteten underrättelseofficer för KGB och Sovjetunionens högste chef i Sverige för delar av deras spionverksamhet, främst kring illegalister.
Det som gör materialet sprängstoff är följande uppgift:
Att man på sovjetisk sida i förväg kände till att det fanns planer på att mörda Sveriges statsminister.
Enligt vissa uppgifter ska den avlyssnade diplomaten under mordnatten, när extrasändningen kom, ha yttrat ord i stil med:
“Nu har det skett” – “Nu är han död.”
Denna uppgift har återgetts av personer som säger sig ha tagit del av avlyssningen, bland andra diplomaten och folkrättsexperten Bo Theutenberg. Det verkligt kontroversiella är inte bara innehållet – utan hanteringen av denna information. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville förhöra Säpo-personal om buggningen, stoppades det genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess. Vid det så kallade buggningsmålet 1990 begärde Säpomannen och utredaren Jan-Henrik Barrling lättnader i sekretessen för att kunna vittna. Avslag kom från regeringen strax före förhöret.
“Källa Erik” fick därmed aldrig fullt ut prövas rättsligt.
Men nu finns möjligheten att se mer om detta i SVT. Något jag aldrig trodde skulle hända. Se detta om ni kan! Där tror jag en gedigen utredning skulle kunna finna motivet, och på vems uppdrag. Men denna utredning skulle stoppas till varje pris (!) och fick absolut inte ske. Det var för känsligt. För vem kan man fråga sig? Jo. För de som gick främmande makts ärenden. Då, och än idag. Tyvärr är de svåra att komma åt. Gamla KGB-agenter skriver krönikor i stora dagstidningar i vårt land. Som Rysslands president en gång sa: En gång KGB – alltid KGB. Hur är det ens möjligt att vi blev så infiltrerade (?) ..
1963 års hemliga dokument som nämns här är kopplat till det som ibland kallas “det dubbla säkerhetssystemet” i Sverige under kalla kriget, vilket var avgörande för svensk säkerhetspolitik
Från ”Agenten och mörkläggningen”:
På 1980-talet undersökte Säpoagenten Jan-Henrik Barrling mordet på statsminister Olof Palme. Efter att ha blivit involverad i en politisk skandal med kopplingar till Sveriges justitieminister, den så kallade Ebbe Carlsson-affären, fick han sparken från Säpo. Han beskylldes även för att ha gått bakom ryggen på åklagarna. Under alla år har Jan-Henrik Barrling varit bunden av tystnadsplikt. Han berättar nu för första gången om sitt arbete med Palmemordet och om en ännu i dag hemligstämplad avlyssning av en sovjetisk diplomat och spion.
”Moscow’s most effective allies in Western Europe are not the Communist Parties but self-styled Social Democrats who have betrayed the original tenets of social democracy.”
Från en CIA-analys av Socialistinternationalens hållning till Polen efter att krigstillstånd infördes i Polen i december 1981 mot fackföreningsrörelsen Solidaritet.
Under veckorna före mordet rapporterades det att sovjetiska underrättelsekanaler gick på högvarv, som om något var i rörelse. Inom delar av den svenska underrättelsemiljön fanns en oro och en känsla av att något var på väg att hända, även om ingen kunde säga exakt vad. Efter mordet – och särskilt efter begravningen – tycks denna aktivitet plötsligt ha klingat av och återgått till mer normala nivåer.
Det finns också en CIA-rapport med titeln “A classical KGB disinformation campaign: Who killed Olof Palme?”. Den analyserar hur Sovjetunionens underrättelsetjänst (KGB) kan ha försökt påverka bilden av mordet på Olof Palme. Rapporten beskriver hur KGB använde så kallade ”aktiva åtgärder” (active measures) – alltså desinformation, propaganda och falska berättelser – för att påverka opinionen i väst. CIA menar att Sovjet försökte sprida olika teorier för att: 1. förvirra utredningen. 2. styra bort misstankar från sig själva. 3. skapa politiska spänningar i väst. En central fråga i rapporten är om utnyttjandet av mordet var opportunistiskt eller planerat från sovjetiskt håll. Rapporten pekar på att falska dokument, rykten och riktad informationsspridning användes för att påverka medier och politiker. Målet var inte nödvändigtvis att övertyga alla om en specifik version – utan att skapa osäkerhet och misstro.
Kontrollerade Palme om han var skuggad?
En liten detalj från mordkvällen jag tänkt på. På vägen söderut längs Sveavägen går makarna Palme över gatan och stannar en kort stund vid ett skyltfönster. Om någon passerande förbi såg det säkert helt vardagligt ut – ett par som stannar till och tittar i ett skyltfönster. Men ett skyltfönster kan också fungera som en spegel. Ett sätt att utan att vända sig om kontrollera vad som finns bakom en. Olof Palme hade levt större delen av sitt politiska liv i ett säkerhetspolitiskt landskap där sådana saker säkert inte var främmande. Misstänkte han att han kunde vara skuggad? Kastade han en snabb blick bakåt genom glasets spegelbild för att se om någon följde efter honom? Det vet vi inte. Men den där korta stunden vid skyltfönstret är en detalj som i efterhand väcker frågor.
Sveriges Nattradio mordnatten
”Ni lyssnar till Sveriges Nattradio, klockan är tio minuter över ett, och vi har – vi bryter sändningarna här, vi har nämligen en extra nyhetssändning från Ekoredaktionen”
Inrikesreportern Jan Ström läste sedan upp följande meddelande:
”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timme sedan.Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.”
Drömmen om Sverige krossades den natten. Tillintetgjord av en kula i kalibern Winchester-Western .357 Magnum (Metal Piercing). Kvar fanns bara ett land i chock – och en död statsminister, skjuten på öppen gata i Stockholm. I vad som sades vara världens säkraste stad i världens säkraste land. Inte längre.
Mitt minne från dagen efter mordet på vår statsminister
I Säterud, Gunnarskog, morgonen den 1 mars 1986 – dagen efter mordet – för 40 år sedan och nästan fyrtio mil från huvudstaden, vaknade jag som åttaåring till en morgon som först verkade helt vanlig. Jag satte på TV:n, som barn ofta gör på helgmorgnar. Men något var fel. Barnprogrammen var borta. I stället stod orden där, svart mot bildrutan:
”Extra Rapport – Olof Palme mördad.”
Jag förstod kanske inte riktigt vad det betydde. Orden kändes overkliga.
”Äh”, tänkte jag. ”Jag måste berätta för mamma.”
Min mamma låg och vilade i sovrummet i den andra delen av huset. Jag ropade:
”Mamma! Mamma! Det står på TV:n att de har skjutit Olof Palme!”
Från sovrummet kom svaret, nästan irriterat:
”Så får du inte säga.”
Men jag visste vad jag hade sett.
”Men kom och titta då!” ropade jag och sprang genom huset. ”Mamma, det är sant!”
Hon följde med mig tillbaka till TV:n.
När hon såg nyhetssändningen stannade hon upp. Allt förändrades i hennes ansikte.
”Men Guuud…” utbrast hon.
Hon stirrade på skärmen.
”De har skjutit Palme”, sa hon till slut, med en röst som knappt bar.
Jag minns att jag svarade:
”Vad var det jag sa?”
Då började hon gråta. Inte högt. Inte dramatiskt. Bara tyst, chockat.
”Inte i Sverige”, sa hon.
Sedan upprepade hon det, nästan viskande:
”Sådant kan inte hända i Sverige.”
Och ibland känns det som om spåren av den chocken fortfarande finns kvar. Som om något i Sverige brast den där natten. Något förändrades oåterkalleligt i Konungariket Sverige den dag då den svenska statsministern Olof Palme blev mördad.
Avslutande reflektion
Vi växte upp i ett arbetarhem. Vår pappa (och hans pappa) arbetade på sågverken och vår mamma var ”hemmamamma” efter att min bror blivit sjuk i ganska svår diabetes redan som ettåring. Vi hade inte mycket pengar men livet var ändå enkelt och ganska rakt på sak. Man visste vem som stod på ens sida. I vårt hem var det ganska självklart att det var Olof Palme, och hans föregångare Tage Erlander som företrädde människor som oss. De stod för något större än bara politik – de stod för säkerhet, arbete och en tro på att Sverige kunde vara ett land där vanliga människor hade en röst. Så såg världen ut då. Men livet går vidare och med åren kommer erfarenheter. Man lär sig mer, ser fler perspektiv och får inblick i sådant man tidigare bara hört talas om. Socialdemokraterna gick från Olof Palme och Tage Erlander – med fokus på säkerhetspolitik, ett starkt nationellt försvar och ett parti som i första hand stod på arbetarnas sida – till något helt annat i dag. Fokus flyttades från arbetarnas vardag till symbolpolitik, identitetsfrågor och projekt som ibland ligger långt ifrån människors dagliga verklighet. Från Erlanders och Palmes tydliga samhällsbygge till dagens mer osäkra politiska kurs är steget långt. Och man kan inte låta bli att undra vad Olof Palme själv hade sagt om utvecklingen. Många menar att han knappast hade känt igen sitt parti i dag och hade Olof Palme sett utvecklingen i Sverige hade han förmodligen vänt sig i graven.
Mina erfarenheter från Försvarsmakten, underrättelseinhämtning och från arbete inom Polismyndigheten ger ett annat sätt att betrakta samhället och historien än man gjorde när man gick i skolan. Och från lokalpolitiken. Till det kommer en bakgrund inom idrotten, styrelseuppdrag, skytte mm – och ett starkt intresse för historia. Inte historia som ideologi eller propaganda, utan historia som verklighet. Allt detta gör att man försöker se saker för vad de är – inte genom ett filter från vänster eller från höger, utan så sakligt och verklighetsnära som möjligt… Så nära sanningen man kan komma.
Om man spekulerar rent hypotetiskt, utan att påstå att det är bevisat, finns det några resonemang man kan lägga till. När ett mord på en statsminister sker i en miljö präglad av underrättelseverksamhet kan vissa spår vara politiskt känsliga. Under kalla kriget försökte exempelvis KGB och GRU – påverka och rekrytera kontakter i västländer. Det gällde inte bara Sverige utan i princip hela Västeuropa. Om man tänker i sådana banor skulle en känslighet kunna uppstå om ett mordspår riskerade att visa att personer i politiska eller statliga miljöer haft kontakter med främmande makt. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville höra de tidigare Säpomännen Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö om den hemliga avlyssningen, ”Källa Erik” – stoppades detta genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess och de berörda personerna fick inte redogöra för innehållet i avlyssningen. Detta väcker frågor…
Och jag tror inte att man på något sätt ska ignorera spåret som kallas ”källa Erik” om man vill veta vad som verkligen hände den 28 februari 1986…
Agrell, Wilhelm (2010).Fred och fruktan – Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918–2000. Lund: Historiska Media. (En av de mest centrala böckerna om Sveriges hemliga säkerhetssamarbete med väst.)
Dalsjö, Robert (2006). Life-Line Lost: The Rise and Fall of Neutral Sweden’s Secret Reserve Option of Help from the West 1949–1969. Stockholm: Santérus Academic Press. (Den mest detaljerade forskningen om Sveriges hemliga NATO-samarbete.)
Holmström, Mikael (2011). Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis. (Visar hur Sverige planerade samarbete med NATO vid ett sovjetiskt angrepp.)
Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika
Den helt unika Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika står nu där den hör hemma – på museet ”Beredskapsåra” i Järnskog. Under krigsåren gömdes hemlig kurirpost, meddelanden och brev i klockan. När Jan Grundel gick bort fick jag den av familjen Grundel. Ett otroligt hedersamt förtroende – men jag kände starkt att denna unika klocka inte bara kunde stå hemma hos oss. Den behövde bli en del av det gemensamma minnet. Därför körde vi den till museet. Det var en stor stund när barnbarnen till Signe och Robert Grundel, Ulla och Lotta, stod där och såg klockan komma på plats. Man kunde bokstavligen känna historiens närvaro i rummet. Klockans långsamma tickande har tystnat, men den bär fortfarande ekot av viskningar, stora risker och mod.
Familjen Grundel och Rosendal – ett vardagligt hem i motståndets tjänst
Hemmet på Rosendal var mer än ett hem. Det var ett diskret nav där människor fann trygghet för natten, ibland betydligt längre än så, där bud och kurirer kunde passera utan att väcka uppmärksamhet och där hemlig information kunde byta händer utan att lämna spår. Signe och Robert bar ansvaret med lugn beslutsamhet; dörren stod öppen när det behövdes, gardiner drogs för när det krävdes, och tystnaden hölls där den måste hållas. Jan Grundel var bara ett barn, men hjälpte de norrmän som gömde sig i familjens hem – en slags tyst, självklar medverkan som säger mycket om vilken moral som rådde i huset. Det modet bar han med sig hela livet.
En hemlig motståndscentral i Rosendal, ArvikaRobert och Signe Grundel
Om Järnskogs beredskapsmuseum (Beredskapsåra)
Museet ligger vid Järnskogs hembygdsgård i Hajom, söder om Koppom, och skildrar beredskapstiden i gränsbygden. Utställningen tar dig rakt in i 1940-talet; ett bondkök med pigkammare, en befälsexpedition med uniformer, kartor och planer för gränsförsvaret, samt en fotodel som även belyser situationen i det ockuperade Norge. Här finns också en unik förteckning över 9 912 flyktingar som tog sig över gränsen inom Järnskogs landsfiskalsdistrikt 1941–1945. I anslutning står en järnvägsvagn av den typ som användes för trupptransporter, och i det lilla stationshuset intill visas film från beredskapstiden.
Själva museibyggnaden har en egen historia; den började som en hemvärnsbarack i Holmedal under kriget, blev senare omklädningsrum på Sagesätra (bl.a. under Schröderloppet 1968–73) och flyttades på 1990-talet till hembygdsgården för att bli beredskapsmuseum. Intill finns dessutom den charmiga lanthandelsmiljön ”Hiombua”.
Att klockan nu står här gör sammanhanget tydligt; gränsbygdernas vardag, militär beredskap, flyktingströmmar och motståndets kurirlinjer flätas ihop i ett och samma rum – på en plats där skolklasser, föreningar och besökare kan följa spåren av krigstidens öden.
Osvaldgruppen – berättelser sida vid sida
Märkligt nog, bara dagar innan klockan kom på plats, hade ett barn till den siste överlevande i Osvaldgruppen besökt museet. Hennes mamma var ”Grete” – som var täcknamnet för Signe Raassum (1924–2022). Signe var född på Lunner 18 december 1924, och blev tidigt en del av Osvaldgruppens stöd- och kurirnät. Hon lämnade sitt arbete som sömmerska när fabriken började producera åt tyskarna och anslöt till organisationen 1943. På Sollia fick hon utbildning i illegalt arbete och var med när hotellet angreps i slutet av maj 1944. Den 4 oktober 2013 hedrades hon av norska myndigheter (bland annat med Deltagermedaljen) i samband med den sena, officiella upprättelsen av Osvaldgruppens insats.
I dag står därför informationen sida vid sida; till vänster om klockan information om Osvaldgruppen och Signe Raassum, till höger om familjen Grundel. Det är ingen slump. Under krigsåren gömde sig flera av Osvaldgruppens medlemmar i just Grundels hem. Våren 1944 (30 maj) angreps Osvaldgruppen av tyska styrkor på Sollia turisthotell vid Trevatn i Søndre Land (Innlandet) som var ett av Osvaldgruppens viktigaste gömställen under våren 1944. Den avskilda platsen användes för planering, utbildning och utsändning av sabotagegrupper – bland annat mot transformatorfabriken Per Kure i Oslo i maj 1944. Natten till 30 maj 1944 slog cirka 35 tyska soldater till mot anläggningen efter angivelse. Signe ”Grete” Raassum hade just stigit upp när en kula slog in i väggen bakom henne. Under Osvaldsgruppens ledare med täcknamnen ”Knut” eller ”Osvald” (Asbjørn Sunde) lyckades gruppen skjuta sig ut ur byggnaden och undkomma med livet i behåll. Det som kan ses lite märkligt med detta datum är att, några dagar senare, den 4 juni 1944 slog Statspolisen till och genomförde en gryningsräd hemma hos familjen Grundel i Rosendal.
Att dessa berättelser nu möts i museirummet är både symboliskt och rättvist; det lokala och det gränsöverskridande motståndet hänger ihop. Arvika, Järnskog och gränsbygderna var en vardaglig kuliss för ovanligt mod.
Illustrationen visar dramatiken vid Sollia när omkring tio personer, bestående av män, kvinnor och barn, som tillhörde motståndsrörelsen, blev omringade av tyska styrkor. Tjejen till höger ska vara ”Grete”.
Från privat minne till gemensamt arv
En möbel som ”alltid funnits” väcker ingen större misstanke. Moraklockan var därför perfekt; stor nog att rymma massor av kuvert och meddelanden i sitt djupa mörka innanmäte, men alldaglig nog att inte dra blickarna till sig. Klockans värde låg inte i träet och urverket, utan i dess funktion som tyst medspelare i en kamp som inte fick synas.
Att överlämna moraklockan till museet var en självklarhet. Vissa föremål bär berättelser som är större än vi kan tänka oss. På Järnskogs beredskapsmuseum blir klockan inte bara ett utställningsobjekt – den blir en berättare. Den påminner oss om att mod också kan utspela sig i hem och vardagsrum, inte bara på slagfältet. Grundels moraklocka har ett stort kulturhistoriskt värde och tillför mycket till museets samlingar, och den har även förekommit i SVT:s produktion ”Sverige och kriget” som just nu går på NRK. Det gör klockan till mer än bara ett föremål – den har blivit en del av vårt kollektiva kulturarv, både genom sin egen historia och genom den uppmärksamhet den fått i ett nationellt TV-program.
Vi gjorde ett muntligt avtal som innebär att om museet någon gång lägger ner sin verksamhet, så ska klockan återgå till ursprunglig ägare/överlämnare. Ett muntligt avtal är enligt svensk avtalsrätt lika giltigt som ett skriftligt, så länge det kan styrkas vad som faktiskt har avtalats. Det innebär att även om överenskommelsen inte dokumenterades skriftligen vid tillfället, så gäller den fortfarande på samma sätt som ett kontrakt.
Ett stort och varmt Tack
Tack till familjen Grundel för ert mod när det behövdes som mest – och tack till Stig Bengtsson och Järnskogs beredskapsmuseum för att ni låter dessa berättelser fortsätta tala till kommande generationer.
Jag har blivit djupt berörd och fylld av en stark känsla av vördnad när jag efterforskat historien om familjen Grundel i Arvika under kriget. Att följa deras väg genom en tid präglad av fara, osäkerhet och mod har rört mig på djupet. Varje detalj jag upptäckt, varje berättelse om deras kamp och uppoffringar, har fått mig att känna en stark koppling till det mänskliga i deras erfarenheter — rädslan, hoppet och den okuvliga viljan att stå upp för det rätta. Denna historia har inte bara gett mig insikt i det förflutna utan också väckt en stor tacksamhet för friheten och freden vi har idag. Det är en berättelse som lämnar ett outplånligt spår i hjärtat och som jag bär med mig med största respekt och ödmjukhet…
”The Norwegian army in Sweden during World War II – documentary”. (Se denna intressanta berättelsen om Polistrupperna ovan, bland annat medverkar författaren Anders Johansson i filmen).
Militär utbildning av norrmän i Sverige
Polistrupperna (på norska: Reservepolitiet, eller Polistropperne) var en avsiktligt vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. Huvudsyftet med ”polistrupperna” var att utbilda norska flyktingar till en militär styrka som kunde upprätthålla ordning, avväpna tyska soldater och gripa krigsförbrytare i Norge efter den tyska kapitulationen. Benämningen ”polistrupper” och ”polisutbildning” var ett medvetet täcknamn för att dölja programmens verkliga militära karaktär. Som ett taktiskt drag kallades träningslägren först för ”hälsoläger”. Detta var avgörande för att Sverige skulle kunna upprätthålla sin officiella neutralitetsfasad samtidigt som militär utbildning bedrevs på svenskt territorium. Mellan 15 000 och 20 000 norska flyktingar rekryterades och genomgick denna hemliga militära utbildning i Sverige under andra världskriget. Viktiga personer bakom upprättandet och organiseringen av dessa läger var kriminologen Harry Söderman, allmänt känd som ”Revolver-Harry”, och den norske överläkaren Carl Semb. Söderman var särskilt betydelsefull för att säkerställa att lägren försågs med nödvändig utrustning.
1943
Utbildningen och rustningen av polititroppene inleddes 1943. Organisationen av dessa kom igång från hösten 1943, och alla norska män i värnpliktig ålder (18-45) mobiliserades. Tjänsten var dock baserad på frivilligt deltagande. Initialt skedde detta ”bakom ryggen” på den svenska samlingsregeringen och militärledningen, men senare fick det svenska myndigheters godkännande. Ett 40-tal läger upprättades under sommaren och hösten 1943. Varje lägerperiod omfattade flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering kunde ske. Det var inte obligatoriskt att ansluta sig till ”polisutbildning”, men norrmännen ställde upp på detta i stor utsträckning. Hälsolägren sorterade under socialdepartementet där Gustav Möller var statsråd. I handläggningen av ärenden om ”Polistrupperna” medverkade ofta värmlänningen (Ransäter) Tage Erlander, sedermera svensk statsminister. Försvarsdepartementet hölls länge utanför.
Nazi-tysklands underrättelsetjänst
Nazityskland hade tydligen information om att ”polisutbildningen” pågick i Sverige. Den tyska underrättelsetjänsten Abwehr hade etablerat ett omfattande nätverk med nazitrogna norrmän, så kallade quislingar, som agenter. Ett sätt för Abwehr att inhämta information var genom norska quislingar som utgav sig för att vara flyktingar och därmed kunde infiltrera polistrupperna. Detta ständiga hot krävde extrem sekretess för operationerna. Det betydande antalet norrmän som utbildades (15 000–20 000) och tillhandahållandet av svenska militära instruktörer och utrustning krävde ett avsevärt resursåtagande från Sveriges sida. Detta var inte en mindre humanitär insats utan en storskalig, hemlig militär uppbyggnad. Att dessa trupper stod redo vid krigets slut och sattes in för att upprätthålla ordning och gripa krigsförbrytare visar deras roll i Norges befrielse. Investeringen i denna ”hemliga armé” vittnar om en långsiktig strategisk vision från både den norska exilregeringen (som finansierade den) och de element inom det svenska etablissemanget som stödde den.
Befrielsen av Finnmark
Från 12 januari 1945 deltog omkring 1300 man av polistrupperna i befrielsen av Finnmark fylke. En del av dessa polistrupper flögs in till Kirkenes under ”Operation Balchen”, ledd av den norskamerikanske flygöversten Bernt Balchen. Den norska staden Kirkenes och dess omgivningar befriades av Röda armén den 25 oktober 1944 som en del av Petsamo-Kirkenes-operationen (även känd som Slaget om Nordkalotten). När tyskarna retirerade från Finnmark fylke använde de den så kallade ”brända jordens taktik”. Detta innebar att samtliga byggnader brändes eller sprängdes, och allt annat fördes bort eller förstördes. Befolkningen evakuerades med tvång. Denna taktik ledde till enorm förödelse i Finnmark. OSS (Office of Strategic Services), föregångaren till CIA, gav sig också in i området i slutet av kriget då de hade ett starkt intresse av att se ett icke-kommunistiskt Nordnorge efter andra världskriget. De fruktade också att Röda armén skulle bli kvar.
Bengtstorp i Bogen och kopplingen till Polistrupperna
Vid Bengtstorp i Bogen, Gunnarskog var 5–6 unga norrmän från ”polistrupperna” stationerade. Detta var innan baserna i ”Mjölnarstugan” (Japetus) och ”Kösstorp” (Juno) var etablerade. Från Bengtstorp hade de unga norrmännen som huvuduppgift att transportera vapen och förnödenheter över gränsen till den norska motståndsrörelsen. En farlig uppgift som de utförde regelbundet. Kopplingen till Bengtstorp, och senare Mjölnarstugan och Kösstorp – som alla låg inom dagens Arvika kommun – visar på strategin att etablera diskreta men vitala gränsbaser i Värmland. Baserna var viktiga för att upprätthålla flödet av material till den norska motståndsrörelsen, långt innan de fullskaliga polistruppsutbildningarna i Sverige var allmänt kända. Verksamheten kom sedan vid dessa platser att bli en del av en större, topphemlig Operation PLANET, som syftade till att smuggla in utrustning för hundratals motståndsmän i Norge, inklusive stora mängder vapen, mat och kläder. Har inga uppgifter om detta men misstänker att de norrmän som verkade vid Bengtstorp utbildats vid Kommandoträningslägret (Vidarereiseforlegning) Ählby, på Ekerö, väster om Stockholm, Chef: löjtnant Kristen Aasen, SOE (”Kompani Linge”).
De norska polistrupperna passerade Arvika på sin väg tillbaka in i Norge vid krigsslutet, vilket understryker stadens strategiska betydelse som en port för dessa styrkor på väg hem.
”Polistruppernas” återfärd till Norge vid krigsslutet
Vid krigets slut i maj 1945 omfattade polistrupperna cirka 13 500 man, med ytterligare några tusen under utbildning på den svenska sidan av gränsen. De behövde inte strida, då den tyska ockupationen höll på att avvecklas, men de var viktiga för att säkra lag och ordning när Norge återupprättades. Omnämnandet av Arvika på vägen tillbaka in i Norge signalerar Arvikas strategiska läge som en port för dessa styrkor som återvände till sitt hemland. Arvika var också som ni vet sedan tidigare inlägg en viktig, aktiv knutpunkt i motståndsnätverket och djupt inblandad i hemliga operationer. Flera berättelser jag delat på min blogg understryker den djupa gränsöverskridande solidariteten och de enorma risker som svenska civila gränsbor tog.
Anders Johanssons bok ”Den glömda armén: Norge–Sverige 1939–1945”
Anders som medverkar i filmen ovan har skrivit en utförlig bok om ”Den glöma armén”. Boken handlar om de norska polistrupperna (polititroppene) och deras verksamhet i Sverige under andra världskriget. Johansson skildrar hur omkring 20 000 norska flyktingar rekryterades och fick en hemlig militär utbildning i Sverige, organiserad i flera bataljoner under det vilseledande namnet polititroppene. Utbildningen startade 1943, ofta utan full insyn från den svenska regeringen och militären. Boken lyfter fram hur denna ”bortglömda armé” byggdes upp i det neutrala Sverige och vilken betydelse den fick vid krigsslutet, då cirka 15 000 norska soldater stod redo vid den svenska gränsen för att återvända till Norge och bidra till landets befrielse. Johansson beskriver också de hemliga lägren och den militära utbildningen, bland annat i Dalarna och på andra platser i Sverige. Han granskar även samarbetet mellan norska exilmyndigheter och svenska myndigheter, samt de politiska och diplomatiska komplikationerna kring verksamheten.
Boken anses vara en av de mest utförliga och kunniga skildringarna av detta ämne och ger en unik inblick i en företeelse som länge varit relativt okänd för den breda allmänheten.
Norges tack
Som ett uttryck för Norges tacksamhet för Sveriges utbildning och utrustning av polissoldaterna överlämnade kung Olav 1983 en minnessten till kung Carl XVI Gustaf. Minnesstenen Norges tack står på Kungl. Djurgården i Stockholm.
Idag är det Norges nationaldag, och här kommer en tillbakablick till Oslo centrum. Året är 1945, och den 17 maj skulle firas för första gången på sex år. Efter fem år av krig och en brutal ockupation kunde man i Norge äntligen fira sin nationaldag i frihet – med sång, norska flaggor och kunglig närvaro på slottsbalkongen. Regnet som föll under dagen lade ingen sordi på festligheterna, och det delades – till barnens stora glädje – ut både korv och bullar.
Ljudspåret i youtubeklippet ovan tillsammans med en bildkavalkad från Norges Hjemmefrontmuseum är hämtat från en 17 maj-hälsning från kronprinsbarnen, som vid denna tid fortfarande befann sig i London (den Nazityska invasionen den 9 april 1940 hade tvingat den norska regeringen och kung Haakon och kungafamiljen i exil). Barnen intervjuades av filmskaparen och journalisten Arne Skouen, som efter kriget regisserade flera filmer från ockupationstiden. Prinsessan Ragnhild, prinsessan Astrid och lilla prins Harald tänker på barnen hemma i Norge och hoppas att allt blir bra i tiden som kommer.
Jag ansluter mig till denna hälsning och önskar alla mina vänner i Norge en riktigt fin nationaldag.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, lokalhistoria & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
