Under övning i Sverige. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten
I Gunnarskogs bygdelags tidning, Gûnneske Nytt NR 2 2025, kan ni läsa en artikel om två av våra egna – två riktiga ”Gûnnerskinger” – som valt att engagera sig djupt i Försvarsmakten och därmed i försvaret av Sverige.
”Specialförbandsoperatörens uppgift är att när som helst över hela världen leverera unika och väldigt eftertraktade förmågor”
Artikeln ger en unik inblick i deras erfarenheter och engagemang. En av personerna jag har haft förmånen att intervjua besitter en enastående och sällsynt kompetens. Redan i unga år inledde han sin karriär som operatör i SSG, Särskilda Skyddsgruppen. Detta förband var på den tiden känt som Försvarsmaktens absolut skarpaste och mest kvalificerade enhet. Hans berättelse ger en fascinerande inblick i en värld där precision, disciplin och strategisk skärpa är avgörande.
Det är med stor tacksamhet som jag fått chansen att skriva för Gunnarskogsnytt om detta viktiga ämne. Känns meningsfullt att få informera om sådant som kanske inte så många känner till, men som har en avgörande betydelse för vår demokrati och landets säkerhet.
En svensk OSINT-forskare; ”Auonsson” har sammanställt en karta över dessa incidenter – alla inträffade i området vid motorvägen E22. OSINT står för ”Open Source Intelligence”, vilket innebär att man samlar och analyserar öppen information.
”Man haft sönder teknisk utrustning på ett antal platser och det som gör det speciellt är att det kommit in rapportering till oss utifrån ett geografiskt avgränsat område”
Roger Gustafsson, säkerhetschef på Post- och telestyrelsen, PTS.
En serie på ett 30-tal oförklarliga sabotage riktade mot telemaster utreds nu. Merparten av fallen har koppling till E22:an på svenska östkusten – och är del av en större ökning av misstänkta sabotage mot telekomsektorn. Angriparna stjäl inget, utan saboterar genom att klippa sönder kablar och förstöra säkringar mm. Måste skriva att det är en obehaglig känsla när farhågor som jag själv uttryckt för länge sedan (ca 10 år sedan) visar sig stämma. Man hoppas verkligen att man har fel i sådana fall, men verkligheten blir ibland tyvärr den som förutspåddes. Det väcker många tankar om hur vi kan agera på tidiga varningar och förhindra att negativa scenarion blir verklighet. Varför vet jag inte, men det finns flera historiska exempel som tyder på en tendens att reagera sent på varningssignaler i Sverige. Lärdomarna från andra världskriget ledde till en omfattande upprustning och utvecklingen av en stark totalförsvarsförmåga under Kalla kriget. Tanken var att hela samhället skulle bidra till försvaret i händelse av krig. Efter Kalla krigets slut skedde tyvärr en alldeles för stor nedrustning igen av naiva politiker, och det är först under senare år, som beredskap och totalförsvar fått rätt fokus. Det finns en kärna av sanning i påståendet att ”naiva och blåögda politiker kan utgöra ett säkerhetshot.” Inte nödvändigtvis av illvilja, utan snarare på grund av bristande insikt, felaktiga prioriteringar eller ovilja att se verkligheten i vitögat. Situationen – har tagits på stort allvar av myndigheter. Säkerhetspolisen (Säpo) är involverade i hanteringen vilket är mycket bra.
Som jag ser det så pekar det mesta mot en samordnad och avsiktlig insats. Denna typ av riktad skada på teknisk utrustning antyder absolut ett strategiskt syfte, möjligtvis underrättelseinhämtning eller testning av Sveriges beredskapsförmåga. Vilka individer som man använder (förbrukningsagenter) för att utföra dessa aktioner vore mycket intressant att veta. Tycker också man inte kan utesluta inblandning av främmande makt. Vi vet att Ryssland, Kina och Iran, bedriver omfattande olaglig underrättelseverksamhet i och mot Sverige. En obehaglig tanke jag får direkt är kring den geografiska placeringen av sabotagen mot telemasterna och dess närhet till Gotland. Med tanke på Gotlands strategiska läge i Östersjön är det naturligt att undra om det finns ett samband. Telemasters på fastlandet kan utgöra viktiga länkar i kommunikationsnät till Gotland. En störning på fastlandet kan därmed indirekt påverka kommunikationskapaciteten till och från ön. Att testa eller störa kommunikationssystem kan vara en förberedelse för att identifiera sårbarheter eller skapa förvirring inför mer omfattande aktioner, eventuellt riktade mot Gotland eller andra strategiska mål i närheten.
Kritisk infrastruktur för Sveriges samhälle och säkerhet
Elektronisk kommunikation, telenät, är kritisk infrastruktur och har en avgörande betydelse för Sveriges säkerhet och förmåga att hantera olika krisförlopp, inklusive höjd beredskap och krig. Störningar eller förstörelse av sådana system kan få allvarliga och omfattande följder för grundläggande samhällsfunktioner som energiförsörjning, sjukvård, transporter, och för totalförsvarets verksamhet.
Aktörer och deras roller i utredningen och säkerhetsarbetet
Säpo:s bedömning av hot från främmande makt (relevans för sabotage)
Regeringens Ståndpunkt
Carl-Oskar Bohlin (M), Sveriges minister för civilt försvar, ser allvarligt på de avslöjade uppgifterna om angrepp mot svenska telemaster och har uttalat att regeringen tar informationen ”på allvar”. Bra! Genom att Bohlin uttalar att regeringen tar informationen ”på allvar” signalerar han till allmänheten, berörda myndigheter, företag och potentiella motståndare att hotet är reellt och att det inte viftas bort. Detta är avgörande för att skapa en samlad förståelse för hotbilden och mobilisera nödvändiga resurser. En minister för civilt försvar har en särskild roll att kommunicera behov av att stärka motståndskraften. Att regeringen ser allvarligt på saken innebär att relevanta myndigheter, såsom Polisen, Säkerhetspolisen (Säpo) och Post- och telestyrelsen (PTS), sannolikt får ytterligare direktiv och resurser för att utreda händelserna, stärka skyddet och vidta förebyggande åtgärder. Det sätter också press på infrastrukturägare att vidta åtgärder för att skydda sina system.
Sammanfattande analys av hotbilden
Den senaste vågen av misstänkta sabotage mot cirka 30 telemaster längs E22 utgör ett allvarligt hot mot Sveriges kritiska telekommunikationsinfrastruktur. Metoderna, såsom klippta kablar och förstörda säkringar, samt den geografiska koncentrationen tyder på en samordnad insats. Officiella uttalanden från civilförsvarsministern och Säpo indikerar att dessa incidenter betraktas ur ett nationellt säkerhetsperspektiv, där inblandning från främmande makt, särskilt från Ryssland, Kina och Iran, inte utesluts. Säpo bedömer uttryckligen en risk för rysktstödda sabotage i Sverige, potentiellt med användning av ”förbrukningsagenter” för underrättelseinhämtning eller för att testa vår motståndskraft. Även om omedelbara utbredda störningar har varit begränsade, visar detta på vilka mål och sårbarheter som finns i vårt moderna samhälle. Den trefaldiga ökningen av rapporterade incidenter från Teracom kan vara en del av en bredare strategi för att testa Sveriges förmågor eller skapa oro i en bredare geopolitisk kontext. Ibland önskar man att inte få rätt i sina ”spaningar”..
Tipsa vid misstanke om sabotage eller brott
Om du har sett eller hört något som inte är som det brukar eller som du tycker verkar säkerhetsmässigt konstigt – rapportera det till Polisen, Säkerhetspolisen eller Försvarsmakten.
Norska motståndsmän i Mitandersfors när Nazi-Tyskland kapitulerat i maj 1945. I mitten Oskar Solberg (Mjölnar-Oskar), Mitandersfors med en Engelsk Sten gun (9 × 19 mm Parabellum). Andre man från höger är Odd Kulblik (Grue), som väcktes 00:15 när Nazi-Tyskland anföll Norge natten till den 9 april 1940. Han var chaufför åt Birger Ljungberg och Tryggve Lie i norska regeringen, en orädd Milorg-man som involverades i mycket. Foto: Privat
År 2025 markerar två avgörande milstolpar i historien: 85 år har passerat sedan Nazi-Tyskland invaderade Norge och Danmark, och 80 år sedan Hitlerregimen slutligen föll. I en tid där Europa återigen präglas av oroligheter och osäkerhet, är det av stor betydelse att förmedla berättelser om människor och händelser från de mörka krigsåren, särskilt till nya generationer. En spännande och okänd historia från den tiden utspelade sig i de tysta skogarna i norra Gunnarskog för nästan exakt 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Från sommaren 1944 etablerades – på svenskt territorium – hemliga baser längs hela gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge, ett topphemligt samarbete som involverade Sverige, Norge, Storbritannien och USA. Dessa baser blev en central del av ett sofistikerat nätverk som knöt samman den norska motståndsrörelsen, brittiska Special Operations Executive (SOE) och SIS (Secret Intelligence Service), amerikanska Office of Strategic Services (OSS) och den svenska försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst, känd som C-byrån. Avhemligade OSS-dokument avslöjar detaljer som tidigare varit omslutna av skuggorna. År 1943 inledde OSS specialoperationer i Sverige, och genom detta samarbete utbyttes känsliga underrättelser och ett intrikat logistiskt stöd möjliggjorde agenternas förflyttningar. En flygtransporttjänst etablerades i Stockholm, där civilt kamouflerade B-24 Liberator-bombplan användes för att flyga in militära förnödenheter. Dessa förnödenheter levererades till OSS-depåer i Stockholm för vidare distribution till motståndsstyrkorna. Det är en historia om mod, strategi och samverkan på högsta nivå – en historia som fortfarande viskar genom träden vid gränsen.
OSS Westfield Mission – Code namn: PLANET – Top Secret
Vid baserna verkade kommandosoldater som förde en isolerad tillvaro i öde skogs eller fjällmarker. En del av dessa soldater var norrmän som hade flytt till England och blivit upplärda vid Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1), eller som det oftast kallas Kompani Linge, andra var från polistrupperna (täcknamn för norrmän som fått militär utbildning i Sverige), lokala kurirer eller Milorgmän. De försågs med avancerad utrustning och var beväpnade ”til tennene”. USA:s stöd organiserades genom Stockholmskontoret – ”Westfield Mission” som tillhörde OSS, föregångaren till Central Intelligence Agency (CIA). Från slutet av 1944 hade britter och amerikaner byggt upp ett omfattande lager i Stockholm med fältutrustning, vapen och sprängmedel. Krigsmaterialet transporterades därefter till baserna efter gränsen och vidare in i Norge.
”De hvitkledte” i Kösstorp. Foto: OkändKösstorp 2025. Foto: L-O Gävert
Basen Juno i Kösstorp, central för ”de vitklädda”
I arkivdokument från OSS framgår att operationen, kodnamn ”PLANET”, omfattade baser vid Värmlands gräns till Norge, vilka namngavs efter himlakroppar som månar, asteroider och andra föremål som kretsar kring planeter. De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är förhållandevis väl dokumenterade, bland annat genom en radiodokumentär. Däremot har baserna i Värmland förblivit till största delen okända. Några har varit medvetna om deras existens, men att föregångaren till CIA – OSS – varit involverade är sannolikt okänt för de flesta. Ett exempel är basen Juno (namn från en asteroid), enskilt belägen i skogen vid torpet Kösstorp några kilometer från norska gränsen i norra Gunnarskog (Bogen). Här planerade 7–8 norska kommandosoldater strid, sabotageaktioner och gjorde gränsöverskridande räder utrustade med material från brittiska och amerikanska styrkor. Tidigare under kriget användes också Bengtstorp till liknande uppgifter. Där uppehöll sig 5–6 unga norrmän från polistrupperna som deltog i transport av vapen och förnödenheter och korsade gränsen med jämna mellanrum. När frihetskämparna från Junobasen utförde räder in i det tyskockuperade Norge, passerade de oftast gränsen vid Långtjärne. Denna plats valdes sannolikt på grund av sin avlägsna och svårtillgängliga terräng, vilket minskade risken för att bli upptäckta av fienden. Vid något tillfälle var det nära att de blev upptäckta av en tysk gränspatrull som patrullerade i området, men de lyckades undkomma utan incidenter.
Oskar Solberg. Foto: PrivatBasen ”Japetus”. Mjölnarstugan 2025. Foto: L-O Gävert
Japetus viktig transportbas – fara för upprullning – uppdrag slutfört
En bas som fick namnet ”Japetus” (måne till Saturnus) upprättades i fjärdingsmannen Oskar och Jenny Solbergs bostad vid Varaldsjön i Mitandersfors, känd som ”Mjölnarstugan”. Basen tvingades dock stänga ner i november 1944, eftersom det förelåg stor fara för upprullning efter att personer knutna till organisationen hade dödats och överlevande arresterats av tyskarna på norskt territorium. Under tiden basen var aktiv transporterades militär utrustning för minst 50 man, tillsammans med flera skrivmaskiner och en koffert full med detonatorer för sabotageaktioner. Utrustningen roddes över Varaldsjön och vidarebefordrades gömt i lastbilar. Vingersruta, en flyktingled från Kongsvinger, användes också i transportverksamheten och grenseloser som Einar Solbergseter från Austmarka med flera förde med sig material tillbaka till Norge.
En mörk och sen höstkväll körde tre lastbilar med släckt belysning in på familjen Solbergs gårdsplan. Människorna ombord lastade av och fyllde huset till brädden med gods som transporterats från Stockholm. Materialet var noggrant förberett för att smugglas över gränsen till motståndsrörelsen. Planen för Planet-grupperna var att få in utrustning till ca 600 man, och detta blev utfört. Totalt smugglades 145 vapenlådor och 6 400 kg mat och kläder över gränsen i Värmland. Varje vapenlåda kunde innehålla ca 10 karbiner, eller 25 pistoler, eller 6 maskinpistoler eller två maskingevär.
9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”
– från Oskar Solbergs dagbok.
Varaldsjön och Varaldskogen 2025. Foto: L-O Gävert
Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Den kallades för Appetuss. Efter kriget fick han Haakon VII:s frihetsmedalj. Medaljen tilldelades både norska och utländska militärer och civila som på ett betydande sätt bidragit till Norges sak under kriget. Även för den dagliga försörjningen av mat till basen Juno i Kösstorp svarade familjen Solberg. De hade en utmanande gångväg på fem kilometer genom skogen i kuperad terräng för att nå basen. Jenny och Oskar Solbergs barn, bar ofta själva maten genom skogen till basen, vilket krävde både mod och uthållighet. Genom sina insatser visar de oss vad sanna hjältar är – vanliga människor som trotsade farorna och bidrog till motståndets framgångar i kampen mot nazismen.
Basen ”Juno” – nu finns bara resterna av grunden kvar. Foto: Lars-Olof Gävert 2025
Rolf Sannes offrade allt för Norges frihet
En månljus novembernatt samlades motståndsmän, varav två tillhörde Juno- och Japetus-baserna, på en överenskommen plats på norskt territorium (Endelausmyrene nordväst om Elverum). Väntan blev lång, men till slut hördes ljudet av flygplan i fjärran. Tre vita ljus i en rad tändes på myren, och strax därefter kom två flygplan in på låg höjd. Varje flygplan släppte 24 containrar fyllda med utrustning och vapen. Planen gjorde en sväng, blinkade med sina ljus och försvann sedan i mörkret. En av dem som deltog i mottagningen av denna viktiga last skulle aldrig få uppleva befrielsedagarna.
Flera hundra flyglaster med vapen och ammunition blev nedsläppta på bestämda platser och togs emot av norska motståndsfolk. Foto: Hjemmefrontmuseet
Några dagar senare, måndagen den 13 november 1944, färdades två lastbilar från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första lastbilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, medan Hans Amundsen samt två norska kurirer, däribland Rolf Sannes från Larvik, åkte i den andra. Rolf var en av ”de hvitkledte” som opererade i Kösstorp (Juno), en norsk grupp specialutbildad för uppdrag i Norge. Dessa uppdrag kunde innefatta att ta emot vapenleveranser, eliminera farliga nazister, föra bort angivare, kurirverksamhet eller utföra sabotage. Ursprungligen var planen att de båda kurirerna skulle ta sig till fots genom Varaldskogen, som de oftast gjorde, men tidsnöd gjorde att de valde att lifta med några lastbilar. Mellan Austmarka och Mitandersfors, öster om Sunddamsaga stoppades bilarna av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. De förstod att de hade blivit avslöjade, och Rolf såg sin chans att försöka fly in i skogen. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29-årige Rolf avled omedelbart. Vid tillfället då Rolf blev skjuten var han på väg till familjen Solberg i Mitandersfors för att hämta kläder. Planen var sedan att fortsätta vidare till Stockholm. På platsen, vid nuvarande Fylkesväg 203 (Mitandersforsvägen), cirka 3,5 kilometer från Austmarka centrum, restes den 17 maj 1954 en minnessten av Austmarka Arbeiderungdomslag med följande text:
”Til minne om kurer Rolf Sannes, Larvik. Født 16.05.1915. Skutt av tyskerne 13.11.1944. Kjemp for alt du har kjært dø om så det gjelder da er livet ei så svært døden ikke heller”
Tystnadsplikt i 50 år
Flera av dem som deltog i hemliga operationer under krigsåren avlade ett löfte om tystnad och delade aldrig med sig av vad som hade skett. Många förstod heller inte att de medverkade i en större allierad insats, där även föregångaren till CIA, Office of Strategic Services (OSS), spelade en viktig roll. Men historien bär vittnesbörd om en tid då lojalitet och samarbete präglade både individer och nationer. Även om mycket av informationen förblivit dold, framträder bilden av ett avgörande och djupgående partnerskap mellan Sverige, Norge, USA och Storbritannien i slutet av andra världskriget. Detta samarbete lade grunden för långvariga relationer som kom att bli avgörande för säkerhets- och underrättelsesamarbeten långt efter krigets slut och som har fortsatt att spela en viktig roll i vår samtid. Framtiden för dessa band är dock inte helt förutsägbar. Politiska förändringar, som en president med bristande historisk förståelse eller andra oväntade beslut, skulle kunna påverka dessa relationer. Ändå kan man knappast förneka den historiska betydelsen och den styrka som detta partnerskap en gång hade – och som det potentiellt kan ha även i framtiden.
Vid Jenny och Oskar Solbergs hus vid Varaldsjön (Mjölnarstugan) 2025. Foto: L-O Gävert
Källförteckning
Juhl, Berit. ”Mitandersfors : från järnbruk till hjärnbruk” (2019)
Stuedal, Viggo. ”Militær motstand i Folldalsområdet 1940–45”. Utg. V. Stuedal. Tynset. (1985).
Christensen, Dag. ”Hemmelig agent i Norge”. Utg. Hjemmet. Oslo. (1987).
”Broderfolk i ufredstid”. Utg. Universitetsforlaget. Oslo. (1991).
Artikel ”Framtid i Nord 1989.07.21”. (1989-07-21).
”Krigsminner fra Austmarka 1940–1945”. Utg. Austmarka historielag. Austmarka. (2000).
Svendsen, Odd: Edderkopp : ”den tause hær 1940-1945” : en dokumentar, Larvik 1987, s.144-146 och 150
Årsredovisningarna för 2024 från Must, FRA och Säkerhetspolisen har nyligen publicerats och är väl värda en noggrann genomgång. Våra grannländer har också successivt släppt motsvarande rapporter under våren. Det stora intresset för dessa rapporter visar tydligt på behovet av stöd för att förstå det komplexa och osäkra globala läget.
USA och dess kontext
När det gäller USA, som just nu är ett hett samtalsämne, ger rapporterna begränsad vägledning. Då de avser 2024 och skrevs innan Donald Trump blev president och började utmana den globala säkerhetsordningen, säger de lite om hur USA agerar idag eller hur Trump kan komma att agera framöver. Trots detta kan insikter om aktörer som Ryssland och Kina hjälpa oss att reflektera över USA:s handlingsutrymme och konsekvenserna av Trumps beslut.
Ryssland: en långsiktig konfrontation
Ett centralt tema i rapporterna är Rysslands agerande och framtida avsikter. Kreml ser Väst som en fiende och förbereder sig för en långvarig konfrontation, med tron att denna kan vinnas. Kriget i Ukraina är en del av denna större strategi. Trots Rysslands utmaningar är hotet mot vår säkerhet fortsatt högst reellt, inte bara genom kriget i Ukraina, utan även via hybridhot mot Sverige och dess allierade. Även om tidsperspektivet för ett direkt militärt hot är osäkert, måste vi agera som om tiden är knapp.
”Flera händelser i närtid har visat på en allt mer offensiv inställning när det gäller att planera och genomföra sabotage i EU- och Natoländer.” (Must årsöversikt)
Aktiv hantering av hot
Rapporterna betonar att vi inte får låsa oss vid tidtabeller för framtida hot. Istället är det avgörande att aktivt hantera nuvarande hot, såsom underrättelseinhämtning, påverkansoperationer och sabotage. Erfarenheter från Europa visar att sabotagehotet är bredare än bara undervattenskablar – det omfattar även sprängningar och mordbrand. Här kan Norges nationella säkerhetsmyndighets råd vara vägledande: identifiera risker, samla information, ha övervakning och rutiner för att hantera kritiska förmågor.
Kina, andra konflikter och hot
Trots fokus på Ryssland får vi inte bortse från andra hot. Kina fortsätter att utgöra en betydande risk, inte minst genom sitt stöd till Ryssland. Samtidigt kvarstår terrorism, organiserad brottslighet och andra globala konflikter som påtagliga hot. Den komplexa hotbilden kräver att vi är förberedda för en rad olika scenarier.
Säkerhetsskydd: en ständigt pågående process
Rapporterna understryker vikten av ett systematiskt säkerhetsarbete. Hoten förändras ständigt, och säkerhetsskyddet måste utvecklas i samma takt. Organisationer bör uppdatera sina hotanalyser och säkerhetsåtgärder regelbundet och söka stöd vid behov. Som Säkerhetspolisen uttrycker det: ”Alla samhällsviktiga verksamheter måste prioritera säkerhetsskydd för att bygga motståndskraft.”
Poliserna som var snabbt på plats möttes av ett inferno vid vansinnesdådet i Örebro, och många faktorer försvårade insatsen. Läs om den öppna informationen från Polismyndigheten för att få en bättre bild av vad som mötte poliserna på platsen:
Elva personer har dödats i en skolskjutning på Campus Risbergska skolan i Örebro. Mina tankar går till deras anhöriga. Enligt polisen är den misstänkte gärningspersonen en av de avlidna. En sak är säker, det kunde ha gått mycket värre. Gärningsmannen hade ammunition med sig för att kunna skjuta många fler. Han medförde tre skjutvapen och hade även med sig en kniv. Poliserna gjorde allt de kunde för att stoppa dådet och förtjänar inte den kritik, som jag ser att vissa proffstyckare ger polisen i diverse mediekanaler.
”Min önskan är att alla med ett uns vett kvar i kroppen tar ett par djupa andetag och undviker att låta en extrem händelse fullständigt förstöra en stor svensk folkrörelse. Särskilt inte i ett läge där hög skjutskicklighet mycket väl kan komma att avgöra rikets framtid.”
Orvar Bäcklin, skytteinstruktör i Försvarsmakten
Precis som jag tyvärr förutsåg i inlägget om vansinnesdådet i Örebro kom därefter detta pressmeddelande från politiker som ett brev på posten:
Politikerna verkar helt drabbats av panik. Värre än jag kunnat föreställa mig till och med. Det är sällan bra att fatta beslut i panik. En mer sansad beslutsamhet vore att föredra. Ungefär något sådant:
”Vi väntar in polisens pågående utredningar och ser vad som har brustit därefter”.
363 dödsfall och långt över 2000 skjutningar totalt med illegala vapen i Sverige sedan 1 jan 2018
Regeringen och SD utspelet sker alltså innan någon vet hela bakgrunden i den fruktansvärda händelsen i Örebro. SD och Tidöpartierna verkar helt ha tappat det sunda förnuftet. Regeringen som ofta brukar peka på att man inte ska hasta i väg och att beredningsprocessen måste få ta tid! Man har också riktat kritik mot tidigare regeringars ibland just bristande beredningar. Att det var legala vapen som användes (väldigt sällsynt) är givetvis ett totalt mörker och fruktansvärt, men de över 40 personerna som dog av illegala vapeni Sverige 2024 verkar plötsligt helt bortglömda. Antalet som avled av skjutvapenvåld med illegala vapen var under 2024 – 44 personer i totalt 296 skjutningar – jämfört med 54 dödade under 2023. 363 dödsfall och totalt långt över 2000 skjutningar med illegala vapen har skett sedan den 1 jan 2018. Och lägg där till alla sprängningar. För att vara riktigt pedagogisk, det är inte vapnen som dödar, det är människorna som använder kniven, pistolen, bilen, lastbilen, geväret, motorsågen osv som dödar… Ingen galning ska någonsin ha tillgång till något som kan användas som vapen!
Halvautomater tillåtna sedan länge
Halvautomatiska vapen har varit tillåtna i Sverige sedan 1980-talet. Skillnaden som tillkom 2023 var att Naturvårdsverket inte längre gick på utseende, utan enbart funktion. Funktionen och reglerna om magasinskapaciteten är identiska med den typ av halvautomatiska kulvapen som man har kunnat jaga med i många år. I praktiken är det alltså enbart utseendet och designen som skiljer de nu tillåtna halvautomaterna från den typ av halvautomatiska kulvapen som har varit tillåtna för jakt i många år.
Ingen hade blivit förvånad om regeringen tillsatt en utredning om några veckor när man vetat mer om bakgrunden till händelseförloppet i Örebro. Jag tror själv att det som hade kunnat förhindra den här händelsen mer handlar om vårdfrågor. När gärningsmannen ansökte om vapenlicenser för många år sen (2011) var han helt ostraffad, fanns inte i misstankeregistret eller i något annat register hos polisen, och det fanns inga kontakter med sjukvård/psykvården som hade skickat några som helst signaler till polismyndigheten. Så det fanns ingenting där och då som gjordes fel. Med facit i hand skulle han aldrig ha fått licens, men varför kunde ingen se då. Men med någon form av ”friskhetsintyg” eller något liknande kunde man sett att det fanns anledning till att inte utfärda någon vapenlicens. För det här var inte en frisk individ, men någon som gick helt under ”radarn” i många år.
Enligt 6 kap. 6 § vapenlagen (1996:67) ska en läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen omedelbart anmäla detta till polismyndigheten på den ort där patienten är folkbokförd. Bestämmelsen omfattar läkare i all hälso- och sjukvård. Men har gärningsmannen inte besökt läkare, eller släkt, bekanta eller andra slagit larm är det svårt.
20 minuter efter att regeringens pressmeddelande om restriktioner/förbud för AR-gevär för jakt kommit offentliggjordes vad mördaren hade för vapen: Han hade inget AR-vapen! Ett av vapnen han använde hade kalibern .22LR, som jag misstänkte i tidigare inlägg. Om man på allvar menar att vapenmodellen var avgörande för brottet borde man åtminstone peka uten modell som faktiskt användes. Inte en som INTE användes. Ungefär som när Flashbackmobben pekade ut fel person som gärningsman.
Forskaren Erik Lakoma, som är expert på vapenfrågor skriver: ”Vore det enkelt vore vi inte här. Men man ska nog resonera i termer av att politiken och lagstiftningen inte kan göra allt. Inte skapa det perfekta samhället. Men kan försöka hitta good enough. Vapenskåp är en sådan sak. De hindrar inte alla stölder, men jag fann när jag forskade om det att vapen stals sällan relativt tillgången. Vapen stals i genomsnitt vid var 64e inbrott hos en vapenägare. Det räcker för good enough. Vapenstölder från privatpersoner är fler än noll men inte ett samhällsproblem. Och få stulna vapen hamnar i kriminella sammanhang, 1-2 om året. Utan vapenskåp hade det kanske sett annorlunda ut. Det är samma sak med kontroll av personer med licens. Man måste se vad som är tillräckligt bra. Idag tycks systemet med läkares anmälningsplikt fungera, hade det inte det hade vi sett det i statistiken för länge sedan.
Det betyder inte att det är perfekt. Man kan nog inte konstruera ett system som fångar sådant som sker en gång på 25 eller 30 år, så ovanliga är massmord med legala vapen, Örebrodådet var dessutom det första någonsin med ett jaktvapen.”
Detta budskap glömdes helt på 5 sekunder
Det är mänskligt att vilja ”göra något” efter en tragedi. Men att driva en bra politik kräver att man ser om åtgärderna faktiskt kan vara effektiva. Nu blir det mest ett stort hycklande. Speciellt när exempelvis Moderaterna och SD sagt sig stå upp för skötsamma skyttar och jägare i Sverige. Med samma logik kan de lika gärna förbjuda skidskytte som använder vapen med samma kaliber som gärningsmannen i Örebro hade på ett av vapnen som användes i vansinnesdådet. Avslutar med några tänkvärda rader från Orvar Bäcklin som är specialistofficer (fj) i flygvapnet och jobbat mer eller mindre heltid med skjututbildning de senaste åtta åren, från värnpliktsutbildning via kadetter vidare till att vara lärare på de apex-utbildningar i skjutteknik som genomförs i Försvarsmakten:
”Min önskan är att alla med ett uns vett kvar i kroppen tar ett par djupa andetag och undviker att låta en extrem händelse fullständigt förstöra en stor svensk folkrörelse. Särskilt inte i ett läge där hög skjutskicklighet mycket väl kan komma att avgöra rikets framtid.”
De frivilliga försvarsorganisationerna (FFO) stärker Sveriges motståndskraft vid kris och krig. Svenska Skyttesportförbundet är en av dessa 18 organisationer som har en viktig roll i Sveriges beredskap och har i uppdrag att utbilda Skytteinstruktörer för Hemvärnet och Försvarsmakten: https://www.skyttesport.se/foerbundet/om-oss/frivillig-foersvarsorganisation/
Välinvesterade 15 minuter. Gudrun Persson om Rysslands krig mot Ukraina och den regelbaserade världsordningen
Gudrun Persson, docent och forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), har ett livslångt ”intresse” för Ryssland och dess kultur. Hon har specialiserat sig på rysk säkerhets- och utrikespolitik och är en av landets främsta experter på området. Genom sitt arbete vid FOI har hon förvärvat en djupgående förståelse för Rysslands historia och dess betydelse i den nuvarande säkerhetspolitiska krisen. Hon betonar vikten av att försvara de grundläggande europeiska principerna om rättsstat, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i en tid av ökande spänningar.
Hennes syn på ett fredsavtal med Ryssland är klarsynt:
”Ett fredsavtal utan medel för avskräckning är bara en papperslapp.”
Gudrun Persson är en viktig individ i diskussionen om Ryssland och dess säkerhetspolitiska utmaningar. Hennes arbete bidrar till en djupare förståelse för de komplexa dynamiker som formar dagens säkerhetssituation…
Viktiga punkter om Ryssland enligt Persson:
Ryssland utmanar den rådande världsordningen och påverkar den europeiska säkerhetsstrukturen.
Den ryska strategin bygger på en uppfattning att endast stormakter kan vara suveräna.
Genom historien har Ryssland präglats av militärens roll, territoriell expansion, prestige och nationalitetsfrågor.
Avtal har inte avskräckt Ryssland; militär makt är ett språk Kreml förstår.
Ryssland ser sig självt i konflikt med väst och har inga fasta ”röda linjer”.
Den globala säkerhetsordningen bygger på att varje land själv bestämmer över sin säkerhet.
Ryssland eskalerar konflikten och har uppdaterat sin kärnvapendoktrin.
Det finns krafter inom Ryssland som önskar förändring, men det är osäkert när och hur dessa krafter kan påverka situationen.
Precis som en mobbare så respekterar Ryssland bara styrka och slutar inte förrän de möter ett riktigt motstånd. Historiskt sett har Ryssland väldigt ofta använt militär makt med anfallskrig och territoriell expansion för att uppnå sina mål. Avskräckning är därför en viktig del av en försvarsstrategi mot en sådan aggressor. Ett välfungerande samarbete i ett stark nordiskt ”försvarsförbund” som ingår i ett Nato som värnar om freden kommer att vara viktigt i många år framåt…
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort.
Den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anföll Sovjetunionen Finland, vilket markerade början av Vinterkriget. Händelserna i Finland ledde till hektiska försvarsåtgärder på svensk sida. Inom kort mobiliserades landet helt, och Tornedalen översvämmades av beredskapssoldater från hela landet. När även Norge anfölls av Tyskland den 9 april 1940, blev det ännu mer press på de svenska soldaterna i Tornedalen, eftersom Sverige behövde snabbt bygga upp ett försvar längs den svenska-norska gränsen. Armasjärvi är en by i Hietaniemi socken i Övertorneå kommun i Norrbottens län, belägen sydväst om Övertorneå och strax väster om Torne älv. Området ligger huvudsakligen öster om sjön Armasjärvi vilken byn har fått sitt namn efter.
Minnesceremoni 24/10 2020. En fin och hedersam minnesceremoni hölls på dagen 80 år efter olyckan vid sjön Armasjärvi.
Den 24 oktober 1940 inträffade färjeolyckan i sjön Armasjärvi som var den svåraste katastrofen för det svenska försvaret under andra världskriget. Det är en av de svåraste olyckorna för Försvarsmakten i ”fredstid” och varje år genomförs en minnesceremoni för att hedra offren. Olyckan skedde då ett ingenjörskompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. De två plutoner på omkring 100 man, blev beordrade att kliva på färjan, trots att färjkarlen protesterat och hävdat att färjan bara var dimensionerad för att klara cirka hälften. Halvvägs ut på den kilometerbreda sjön kantrade färjan. Vattnet var iskallt, soldaterna var tungt utrustade och det blåste dessutom hårt. Panikartade scener utbröt då soldaterna hamnade i sjön. Dåtidens uniformer sög åt sig av det iskalla vattnet, vilket bidrog till att så många förolyckades.
Av de ca 100 man som befann sig på färjan förolyckades 46 man, varav 44 soldater och två civila. De två civila var färjkarlen Gösta Blomster och färjkarlens bror Olle Blomster som sett olyckan från stranden och rott ut till olycksplatsen för att rädda nödställda i vattnet.
Farfar och kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940-41.
Min farfar, Per Gävert (1910–1986), och hans kollegor i deras förband kom dit så snabbt de kunde när de nåddes av larmet om händelsen. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. De fick hjälpa till att ta hand om döda och överlevande både i vattnet och på land. I 31, som uppsattes 1/10 1940 av I 1, som organiserade stab och 13. och 14. kompanierna samt den första bataljonen. Ursprungligen organiserade I 2 andra bataljonen och I 17 den tredje. Regementet gjorde beredskapstjänst från oktober 1940 till mars 1941 i Tornedalen under befäl av överstelöjtnanten Gunnar Berggren. Stabschef var överstelöjtnant Erik Beckman. Dubbleringsregementet erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30. Till exempel Svea livgarde (I 1) satte således upp ett dubbleringsregemente som fick beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas. Omkring den 15-20 januari 1941 uppmättes minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket var en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.
I 31 (Stockholms infanteriregemente, dubbleringsregemente till Svea Livgarde I 1).
Enligt farfars värnpliktskort tjänstgjorde han i 180 dagar i sträck i Tornedalen vintern 1940-41, en av de kalla krigsvintrarna. Han var stationerad både i baslägret och vid olika postställen längs gränsen. Tjänsten krävde stor uthållighet och omväxlande uppgifter, som att patrullera området och upprätthålla säkerheten vid gränsen. Det var en lång period att vara borta från sin familj, som då bestod av hustrun Märtha och min pappa Rolf, född 1937. Farfars tjänstgöring i Tornedalen är ett exempel på de insatser som var nödvändiga för att skydda vårt land under den tiden. Gränsen i Tornedalen bevakades av inkallade militärer från hela Sverige, vilket innebar att många olika människor samlades för ett gemensamt ändamål.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång.
Farfar tog sig illa vid sig av händelsen och på gamla dagar, omkring 45 år senare, sa han till min storebror Eric att den här olyckan i Armasjärvi var en helt onödig olycka som inte borde ha skett. Han beskrev det som dumdristighet av ett befäl. Han hade berättat hur de fick dra upp de döda ur vattnet. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater vid gränsen till Norge, men det är en annan historia som jag kanske får återkomma till. Jag har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Jag var så liten då, så jag kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns att han var känslosam när han berättade. Det var tydligt att dessa minnen påverkade honom djupt, och hans allvarsamma ton vittnade om de känslor som var förknippade med dessa upplevelser. Farfar kände nog en viss tyngd över hur saker och ting hade utspelat sig, och dessa händelser var fortfarande starka i hans minne, även många år senare.
Efter olyckan inleddes omfattande sökinsatser för att hitta de saknade soldaterna. Många lokala fiskare och invånare deltog frivilligt i sökandet, och militären organiserade professionella dykare och räddningsteam.
”Det är viktigt att berättelsen om Armasjärvi aldrig glöms bort. För olyckan är även en påminnelse för oss i dag om hur viktigt det är att alltid ta säkerheten på största allvar i riskfyllda miljöer.” Sa överste Jonny Lindfors, då chef för Norrbottens regemente.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång. Soldaterna stod uppställda med tre meters mellanrum. En av dessa soldater som hedrade de omkomna var min farfar. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:
”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
