En analys av svenska och norska säkerhetsrapporter 2025–2026
Inledning
De svenska och norska säkerhets- och underrättelserapporterna för 2025–2026 ger sammantaget en tydlig och allvarlig bild av det säkerhetspolitiska läget i Norden. Hotbilden beskrivs inte längre som uppdelad mellan fred, kris och krig i traditionell mening, utan som ett sammanhängande tillstånd där statliga aktörer verkar över hela konfliktskalan. Det handlar om underrättelseverksamhet, cyberangrepp, sabotage, ekonomiska påtryckningar, påverkan mot demokratiska processer, teknikanskaffning och användning av ombud. Den övergripande slutsatsen i materialet är att Ryssland utgör det mest akuta och farligaste hotet mot Sverige och Norden som helhet, medan Kina framstår som det mest betydande långsiktiga hotet mot ekonomisk säkerhet, teknologiskt oberoende och strategiska värdekedjor. Iran framträder samtidigt som ett aktivt och konkret säkerhetshot genom underrättelseoperationer, transnationell repression och användning av Proxy aktörer. [1]
“Ryssland utgör fortsatt det största hotet mot Sverige.”
“Hybridkrigföring ska inte betraktas som en mildare form av krigföring.”
“Hotbilden mot Sverige och svenska intressen är bred, komplex och allvarlig.”
“Vi går nu in i en ännu farligare tid.”
“Norge befinner seg i den mest alvorlige sikkerhetspolitiske situasjonen siden andre verdenskrig.”
Ryssland som det mest akuta hotet
Den starkaste gemensamma nämnaren i rapporterna är bedömningen av Ryssland. Säkerhetspolisen slår fast att Ryssland fortsatt utgör det största hotet mot Sverige och beskriver ett hot som omfattar underrättelseverksamhet, påverkansoperationer, teknikanskaffning och sabotage, särskilt kopplat till västs stöd till Ukraina.[2] Must förstärker denna bedömning genom att beskriva hybridkrigföring under tröskeln för väpnat angrepp som den ryska statsledningens huvudsakliga metod för att påverka utvecklingen i Sveriges närområde. Denna krigföring beskrivs uttryckligen inte som en mildare form av konflikt, utan som något som kan orsaka omfattande förödelse och stort mänskligt lidande.[3] FRA placerar in samma utveckling i ett bredare underrättelse- och cybersäkerhetsperspektiv och framhåller att hoten mot Sverige verkar över hela konfliktskalan i en allt farligare tid.[4]
Den norska s.k. Nasjonal trusselvurdering (NTV) från PST bekräftar bilden. PST bedömer att Norge befinner sig i den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget och förväntar mer aktivitet från ryska underrättelsetjänster under 2026, med fortsatt fokus på militära mål, allierad övningsverksamhet, stödet till Ukraina samt nordområdena och Arktis. Rapporten anger uttryckligen att Ryssland kartlägger kritisk infrastruktur och identifierar sårbarheter som senare kan utnyttjas för underrättelse-, påverknings- och sabotageverksamhet.[5] Det betyder att den svenska och norska bedömningen i grunden sammanfaller: Ryssland är inte bara ett militärt hot i klassisk mening, utan ett sammansatt säkerhetshot riktat mot hela samhällsstrukturen.
Hybridkrigföring, sabotage och gråzonsmetoder
Ett centralt tema i samtliga rapporter är att dagens hotbild präglas av gråzonsmetoder. Must beskriver rysk hybridkrigföring som en kombination av militära och icke-militära medel, där desinformation, cyberangrepp, valpåverkan, sabotage mot infrastruktur och påverkan via strategiska investeringar utgör delar av samma verktygslåda.[6] Säkerhetspolisen beskriver hur Ryssland använder påverkan för att skapa oro, polarisera samhällen och vilseleda opinionen, samt hur landet i ökande grad använder så kallade förbrukningsagenter som rekryteras i digitala miljöer för att utföra enstaka sabotageuppdrag.[7] Detta ökar möjligheten till förnekbarhet och gör det svårare att fastställa direkt statligt ansvar.
Den norska rapporten ligger nära denna beskrivning. PST anger att statliga aktörer i Norge använder ett brett spektrum av metoder, bland annat cyberoperationer, rekrytering av mänskliga källor, påverkan, olovlig anskaffning av teknik och säkerhetshotande ekonomiska påtryckning.[8] När de svenska och norska rapporterna läses tillsammans framträder därför en mycket tydlig slutsats: de allvarligaste hoten är inte begränsade till öppna militära handlingar, utan utövas i hög grad genom dolda, långsiktiga och förnekbara metoder som syftar till att underminera motståndskraft, sammanhållning och beslutsförmåga.
Kina som långsiktigt systemhot
Medan Ryssland framstår som det mest akuta hotet, framträder Kina i rapporterna som det viktigaste långsiktiga systemhotet. Säkerhetspolisen placerar Kina bland de största hoten mot Sverige och kopplar hotet till underrättelseverksamhet, cyberangrepp och långsiktiga försök att komma åt svenska skyddsvärden.[9] Must utvecklar detta i termer av ekonomisk säkerhet och strategisk kontroll. Den kinesiska staten beskrivs använda ekonomiska maktmedel och strukturella beroenden för geopolitiska syften, särskilt inom områden som strategisk teknologi, forskning, innovation och internationella värdekedjor.[10]
Den norska rapporten bekräftar denna inriktning och framhåller att underrättelsehoten från Kina är betydande, både genom cyberoperationer och genom inhämtning via mänskliga källor. Kina pekas även ut som en aktör som i ökande grad opererar i Norge med målet att samla information, skapa tillgångar och påverka utvecklingen på sätt som stärker kinesiska strategiska intressen.[11] Den samlade bedömningen blir därmed att Kina inte främst ska förstås som ett omedelbart militärt hot, utan som ett djupt strukturellt hot mot nordisk självständighet, kunskapsbas och ekonomisk handlingsfrihet.
Iran som aktivt säkerhetshot
Iran framträder i rapporterna som ett mindre omfattande men mer direkt aggressivt hot än Kina. Säkerhetspolisen beskriver Iran som en av de största hotaktörerna mot Sverige och knyter hotet till underrättelseverksamhet, dolda operationer och cyberangrepp.[12] Must lyfter fram Irans destabiliserande roll i det bredare säkerhetsläget och konstaterar att iransk krigsmateriel använts i kriget mot Ukraina, vilket bidragit till det försämrade säkerhetsläget i Europas närområde.[13]
Den norska rapporten är särskilt tydlig i fråga om Iran. PST bedömer att iranska underrättelsetjänster kommer att genomföra operationer i Norge under 2026 och beskriver hur Iran försöker komma åt flerbruksteknologi samt kartlägger dissidenter genom intrång i e-postkonton, sociala medier och datorer.[14] Därmed framstår Iran som ett direkt och konkret hot även i ett nordiskt perspektiv, inte enbart som en aktör i Mellanöstern. Hotet riktar sig både mot individer och mot teknologiska, politiska och säkerhetsmässiga intressen i Sverige och Norge.
En särskilt allvarlig utveckling är att Iran i ökande grad använder kriminella nätverk som ombud (proxyaktörer) för att genomföra våldsamma handlingar i Europa, inklusive i Sverige. Iran har dessutom en lång historik av att stödja och samarbeta med olika väpnade grupper och organisationer i Mellanöstern, vilka av flera västländer klassas som terroristorganisationer. Dessa nätverk används i vissa fall för att genomföra operationer utanför Irans egna gränser.
Cyberhotens växande betydelse
En annan central slutsats i rapportmaterialet är att cyberdomänen nu är en av de viktigaste arenorna för säkerhetshotande verksamhet. FRA betonar att Sveriges cybersäkerhet måste höjas generellt och pekar på både avancerade och återkommande grundläggande sårbarheter, såsom svaga lösenord, felaktigt konfigurerade katalogtjänster och nätverk som saknar tillräcklig separation.[15] Rapporten framhåller också att cybersäkerhet inte kan byggas i isolerade stuprör utan kräver samarbete, förtroende och gemensam lägesbild i hela samhället.[16]
PST gör en parallell bedömning för Norge och beskriver cyberoperationer som en viktig metod för främmande staters underrättelseverksamhet. Ryssland, Kina och Iran nämns uttryckligen som aktörer som genomför cyberoperationer i Norge, antingen direkt eller via ”Proxy aktörer”, och rapporten bedömer att flera sådana operationer kommer att lyckas även under 2026.[17] I ett svenskt perspektiv innebär detta att cyberhot inte längre kan behandlas som ett tekniskt delområde, utan måste förstås som en kärnfråga för nationell säkerhet, totalförsvar och samhällelig motståndskraft.
Terrorhotet i relation till statsaktörshotet
Terrorhotet kvarstår enligt både svenska och norska bedömningar som allvarligt, särskilt från våldsbejakande islamism och högerextremism. Den norska rapporten bedömer att extrema islamister kan försöka genomföra terrorangrepp i Norge under 2026 och framhåller att den höga angreppsaktiviteten i Europa väntas fortsätta. Särskilt oroande är radikalisering på internet, inte minst bland unga.[18] Säkerhetspolisen och Must gör liknande bedömningar om extremistmiljöer i Sverige. Samtidigt framgår det av den samlade analysen att terrorhotet, hur allvarligt det än är, väger mindre strategiskt än hotet från statliga aktörer. Det beror på att statsaktörshotet är bredare, mer uthålligt och riktat mot hela statens funktionalitet. I rapporterna framträder därför terrorhotet i ökande grad som en del av en större hotmiljö, där extremistmiljöer, organiserad brottslighet, digital radikalisering och främmande makts ombud ibland kan förstärka varandra.
Historiska erfarenheter av underrättelseverksamhet i Sverige
Hot från främmande makt i form av underrättelseverksamhet, påverkan och försök till infiltration är inte ett nytt fenomen i Sverige. Det är alltid bra att påminna om detta. Redan före andra världskriget var Sverige föremål för omfattande underrättelseaktiviteter från både Sovjetunionen och Nazi-Tyskland. I Arvika hade vi agenter för dessa båda ”stormakter”. Arvikas främsta Nazi-agent omkom vid ett allierat bombanfall mot Berlin i februari 1945. Han var agent för Abwehr och Sipo i Norge och bedrev organiserat spioneri mot Sverige med hjälp av ett stort agentnät. Ett uppmärksammat exempel några decennier senare, under kalla kriget, är IB-affären, där existensen av en hemlig svensk underrättelseorganisation avslöjades 1973. Affären illustrerar den säkerhetspolitiska spänningen under perioden och hur underrättelseverksamhet bedrevs parallellt med den officiella neutralitetspolitiken. I efterhand framkommit att svenska medborgare som var inblandade i IB-affären haft kontakter med främmande makts underrättelsetjänster. Ett intressant fall gäller journalisten Jan Guillou, som under 1960-talet hade täta kontakter med KGB och mottog ersättning för information. Händelsen visar att informationsinhämtning via individer i Sverige har förekommit under lång tid. I ett bredare perspektiv visar detta att Sverige under decennier varit en arena för underrättelseverksamhet från främmande makt. Den centrala skillnaden i dagens säkerhetsläge är inte att sådana aktiviteter förekommer, utan att de har blivit mer systematiska, mer tekniskt avancerade och mer integrerade med andra former av påverkan, såsom cyberoperationer, ekonomiska verktyg och proxyaktörer.
Slutsatser
Den samlade bilden från Säkerhetspolisen, Must, FRA och norska PST är att Sverige och Norge befinner sig i ett väsentligt försämrat säkerhetsläge. Den allvarligaste slutsatsen är att hoten inte längre bör förstås som separata fenomen, utan som en sammanhängande säkerhetsmiljö där flera statliga aktörer använder militära, digitala, ekonomiska, underrättelsemässiga och psykologiska metoder parallellt. Ryssland utgör det mest akuta och farligaste hotet genom sin förmåga och vilja att kombinera militär makt, hybridkrigföring, sabotage, påverkan och cyberangrepp. Kina utgör det viktigaste långsiktiga hotet mot ekonomisk säkerhet, teknologi och strategisk autonomi. Iran utgör ett aktivt och konkret hot genom underrättelseoperationer, kartläggning av dissidenter, teknikanskaffning och användning av ombud. Terrorhotet kvarstår, men den strategiska huvudutmaningen ligger i det sammansatta statsaktörshotet.[19]
Fotnoter
[1] Säkerhetspolisen beskriver Ryssland, Kina och Iran som de största hoten mot Sverige; Must beskriver en sammansatt hotmiljö; FRA beskriver en farligare tid med omfattande utrikes hot; PST beskriver den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget.
[2] Säkerhetspolisen: Ryssland utgör fortsatt det största hotet mot Sverige.
[3] Must: hybridkrigföring under tröskeln för väpnat angrepp är den ryska statsledningens huvudsakliga val och kan leda till omfattande förödelse och stort mänskligt lidande.
[4] FRA: hoten verkar över hela konfliktskalan och Sverige går in i en farligare tid.
[5] PST: Norge befinner sig i den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget; Ryssland väntas öka aktivitet mot militära mål, Ukraina-stöd och kritisk infrastruktur.
[6] Musts definition av hybridhot och rysk hybridkrigföring.
[7] Säkerhetspolisen om rysk påverkan, sabotage och användning av förbrukningsagenter.
[8] PST om statliga hotaktörers centrala metoder i Norge.
[9] Säkerhetspolisen om Kina som en av de största hotaktörerna mot Sverige.
[10] Must om hot kopplade till ekonomisk säkerhet, beroenden och strategiska teknologier.
[11] PST om betydande kinesisk ”underrättelsetrussel” genom cyberoperationer och mänskliga källor.
[12] Säkerhetspolisen om Iran som en av de största hotaktörerna mot Sverige.
[13] Must om iransk krigsmateriel i Ukraina och dess betydelse för säkerhetsläget.
[14] PST om iranska operationer i Norge, kartläggning av dissidenter och anskaffning av flerbruksteknologi.
[15] FRA om grundläggande och avancerade cybersårbarheter i Sverige.
[16] FRA om cybersäkerhet som gemensamt ansvar.
[17] PST om cyberoperationer från Ryssland, Kina och Iran och att flera operationer väntas lyckas.
[18] PST om terrorhot från extrema islamister, fortsatt hög angreppsaktivitet i Europa och radikalisering på internet.
[19] Samlad slutsats grundad i samtliga fyra rapporter.
Källförteckning
- Försvarets radioanstalt. FRA årsrapport 2025. Stockholm: FRA, 2025. FRA_arsrapport_2025_uppslag.pdf
- Försvarsmakten, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Must årsöversikt 2025. Stockholm: Försvarsmakten, 2025. MUST ÅRSÖVERSIKT 2025
- Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2026. Oslo: PST, 2026. Norsk trusselvurdering
- Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen 2025–2026. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2025. Lägesbild 2025–2026.pdf
