På den översta bilden är vi tillbaka i Arvika Nyheters spalter, året är 1989. Då hette tävlingen Eda tvådagars. I klassen H12 står en ganska nöjd liten grabb som lyckats vinna. Bredvid sig hade han två klubbkamrater i OK Jösse, Kurt Mellkvist och Lars Sillfeldt, som också tog hem segrarna i sina klasser. Då, 1989, handlade allt om det enkla och omedelbara; springa så fort man bara orkade och hitta kontrollerna så snabbt som möjligt. Man tänkte nog inte så mycket längre än till nästa kontroll. Det var bara karta, kompass, leriga skor och en enorm vilja att inte bomma bort sig. Tror tävlingen avgjordes genom en spurtstrid med två andra killar då det var jaktstart andra dagen. Jaktstart är att man startar som man ligger till i resultatlistan efter första dagen och den som kommer först till målet vinner.
Sedan går det 37 år.
Och plötsligt står man där igen. Året är 2026. Tävlingen har bytt namn till Morokulien 2-dagars. Cirkeln sluts på ett nästan magiskt sätt. Extra fint blev det när jag dagen efter sprang på Kurt – nu 87 år gammal. Att få visa honom den gamla bilden och berätta om helgens tävling var som att sudda ut decennierna på ett ögonblick. Visst får man erkänna att återhämtningen inte riktigt är lika snabb idag som i H12. Kroppen protesterar lite mer, hälsenorna värker och när man studerar resultatlistan inser man snabbt att man har tampats med riktiga klassorienterare i toppen med landslagsmeriter och erfarenhet från sportens absolut högsta nivå. Bland annat en norsk mästare i sprintorientering. Och man får även känna på att man tränar på en helt annan nivå nuförtiden.
Tekniken har också tagit oss en bit framåt. Idag stämplar vi elektroniskt och analyserar våra GPS-spår på en skärm. 1989? Då tryckte vi stiftklämmor i ett papperskort och satt efteråt med en röd bläckpenna och ritade på kartan var vi trodde att vi hade sprungit. Men mitt i allt det nya är kärnan exakt densamma. En livslång kärlek till skogen. Orientering är en helt fantastisk idrott. Det är en av få platser i livet där du kan börja som liten, för att nästan fyra decennier senare stå vid samma startlinje och känna exakt samma nervkittlande pirr i magen när du vänder på kartan i startögonblicket.
Livetracking GPS – klicka på bilden för att spela upp löpvägen
Vi blir äldre. Vi blir kanske lite klokare, och definitivt lite långsammare. Men viljan att ta rätt beslut och hitta det perfekta vägvalet, den dör aldrig. Orientering är inte bara en sport. Det är ett arkiv av minnen, det är möten med människor, det är djupa skogar och en livslång kärlek till kampen mellan kroppen, huvudet och kartan.
Ibland är 37 år trots allt bara en väldigt lång transportsträcka mellan två kontroller…
Tävling i Jämtland i slutet av 1960-talet. Åke Wingskog. Foto Hallings foto, Östersund
En artikel jag skrev till GûnnerskeNytt Nr 2/2026 om en fantastisk idrottsprofil och inspirationskälla. Vissa personer betyder mer än sina egna resultat. Genom engagemang, ödmjukhet och kärlek till idrotten har han inspirerat många och bidragit till både gemenskap och stolthet i bygden. Köp gärna GûnnerskeNytt och stötta bygden. Här är texten till artikeln:
Historien om den verklige vinnaren av Vasaloppet 1975. Och om 23 678 timmars träning och 28 162 mil, vilket motsvarar sju varv runt jorden.
Vissa idrottsprestationer mäts i medaljer, andra i minuter och sekunder. Men så finns det prestationer som mäts i något större – moral, envishet och den respekt de lämnar efter sig långt efter målgången. Historien om Åke Wingskog och Vasaloppet 1975 är en berättelse om en värmländsk skidlegend som vägrade vika ner sig när idrotten förvandlades till ett politiskt maktspel.
Den hårt arbetande värmlänningen från Bryngelsbyn i Sillerud gjorde mer än att åka skidor, han gjorde avtryck. Formad av skogarna, har han i ett helt liv burit med sig något mycket större än tider och medaljer. Åkes förhållande till skidåkningen är orubblig och så djupt rotad att den blivit en del av vem han är. 8 januari 1969 presenterade Aftonbladet den unge Åke Wingskog som ”den nyaste skidstjärnan – en medicinsk sensation”. Journalisten målade upp bilden av en 26-årig värmlänning som tränade hårdare än någon annan, och som hade en fysisk kapacitet som förbryllade läkare. Han var rakt igenom det som svensk längdskidåkning byggde på; en arbetare, en slitvarg, en symbol för den klassiska svenska uthålligheten.
Han säger ibland att han “inte riktigt nådde världseliten”, men vi som känner historien vet. Vi vet att han stod öga mot öga med några av sin tids mest omtalade och – som historien senare avslöjat – dopade motståndare. Vi vet att han var sju sekunder från en Vasaloppsseger 1975, efter att ha blivit utsatt för så osportsliga hinder som ingen idrottare skulle behöva uppleva. Vi vet att han trots det inte gav upp, att han tog upp jakten, meter för meter, med en beslutsamhet som bara verkliga mästare bär. Åke Wingskog vann något mycket större än Vasaloppet. Han vann respekt och han vann folkets hjärtan. Men framför allt vann han platsen som en av svensk skidåknings mest legendariska gestalter.
”Åk-Wi Årjäng” rullskidor
Åke såg tidigt potentialen i rullskidor, och öppnade dörrar som andra inte vågat med egen tillverkning. Norge såg potentialen i både rullskidorna och Åke. När andra vilade mellan träningspassen, gjorde Åke ett extra, inte för att någon krävde det, utan för att han älskade det. Livsresan som han själv beskriver som “sju varv runt jorden” – är fylld av möten, skratt, motgångar, kärlek till familjen, idrottsglädje och en okuvlig vilja att fortsätta framåt. När livet gett honom nya utmaningar med sjukdomen ALS, väljer han att delta i forskningsprojekt för att hjälpa andra. Intäkterna från hans bok går till Börje Salmings ALS-fond. Det säger allt om människan Åke Wingskog.
Ensam mot DDR:s mur i Vasaloppet 1975
Lördagen den 1 mars 1975 kände sig Åke i bra form. Förberedelserna hade varit rigorösa. Tillsammans med sina närmaste medhjälpare – Börje, Aina och Björg – hade allt från vallning till kostplanering skötts exemplariskt. När tävlingsmorgonen grydde i Sälen på söndagen stod termometern på minus tio grader. Åke vaknade med en vilopuls på 36 slag i minuten. Kroppen var i balans.
Redan från start hölls ett högt tempo. Snart återstod bara en handfull åkare i den absoluta täten. Bland dem Åke Wingskog, som med sin karaktäristiska råstyrka ibland låg först för att hålla tempot uppe, men han vågade inte göra något tidigt utbrytningsförsök eftersom åkarna runt honom var mycket meriterade. Med 15 kilometer kvar återstod fyra åkare i tätstriden. Gert-Dietmar Klause, DDR, Gerhard Grimmer, DDR, Åke Wingskog, Sverige och Alexander Yurasov, Sovjet. De låg klart under rekordtiden och fyra minuter före övriga fältet.
När det var 11 kilometer kvar delade sig spåren. I stället för två parallella spår blev det två enkelspår ute i terrängen. De skulle strax bli vittnen till en lagtaktik som i efterhand kan likställas med sabotage. Alla valde samma spår som Klause, som låg först. Strax efter kom de till en 30 meter lång saxbacke. Där händer det som kommer att avgöra hela loppet. Grimmer stannar plötsligt upp och ropar något till Klause. Klause uppfattar situationen direkt och sticker i väg i ett våldsamt tempo. Wingskog och Yurasov blir kvar bakom Grimmer. Grimmer saxar brett och långsamt uppför backen. Wingskog och Yurasov försöker komma förbi flera gånger, ropar och knuffar, men det är för mycket lössnö vid sidan av spåret. Det går inte att passera. Åke har beskrivit situationen som nära slagsmål, men han håller igen, bland annat av respekt för Grimmer som tidigare VM-guldmedaljör på 50 km 1974.
När de kommer uppför backen går spåren ihop igen. Wingskog får möjlighet till ett eget spår, men det andra spåret är sämre och lösare. Han får inte upp farten nog för att kunna passera. När han försöker gå om ökar Grimmer tempot och tränger sig in framför honom. Wingskog byter spår och växlar tempo, men Grimmer följer efter och kastar sig ut för att blockera igen. Detta upprepas gång på gång. Grimmer kör över Wingskogs skidor flera gånger. Åke fruktar att skidorna ska gå av. Hade det hänt hade loppet varit över.
Bryter sig loss från DDR:s Stasitaktik
Vid Eldris blir det fem spår i bredd. Där får Wingskog utrymme och kommer äntligen förbi. I en enorm kraftansträngning kliver han ut i de oplogade sidospåren och påbörjade en jakt som sent ska glömmas. Grimmer och Yurasov släpper direkt, de har ingen chans att följa. Klause ligger då ungefär en minut före. Så småningom får han syn på Klauses rygg. Publiken skriker och Wingskog tar in sekund efter sekund. Vid Moraparken är avståndet nere i cirka 20 sekunder. I den sista lilla backen efter älven är det bara ungefär 10 sekunder. Med 100 meter kvar ser Åke hur Klause vacklar till och tappar balansen kort. Där tror han att han ska hinna i kapp. Men Klause håller sig på benen och passerar mållinjen sju sekunder före Wingskog.
Resultat
1. Gert-Dietmar Klause, DDR – 4.20.29 2. Åke Wingskog, Sverige – 4.20.36 3. Gerhard Grimmer, DDR – 4.21.22
Den gamla rekordtiden var 4.35.00. Officiellt blev Wingskog tvåa men moraliskt var han vinnaren. Gert-Dietmar Klause ställde inte till med några större glädjescener då han hela tiden var hårt bevakad av östtysk säkerhetspolis, och han gav bara några korta kommentarer till segern.
7 sekunder…
Åkes tystnad
Efter målgången blev det stort ståhej. Åke tas emot nästan som en segrare, eftersom de omkring honom i resultatlistan var utländska stjärnåkare. Mora-Nisse kommer fram och gratulerar och vill veta detaljer om loppet. Men Åke säger inget om östtyskarnas osportsliga metoder. Han vill inte framstå som en dålig förlorare. Därför tiger han, trots att loppet avgjordes genom DDR:s lagkörning och Grimmers blockering. Först vid Eldris kunde Åke åka fritt – och då hade Klause fått en minut. Att Åke ändå nästan hann i kapp säger väldigt mycket om hans kapacitet den dagen. Han tog in nästan hela avståndet från Eldris till Mora. Från en minut till sju sekunder. En enorm upphämtning efter nästan nio mils skidåkning. Åke Wingskog var den klart starkaste skidåkaren i Vasaloppet 1975. Kämpen som ensam utmanade en statlig idrottsmaskin och så när vunnit. I backspegeln – efter avslöjanden om DDR:s statsdopning – framstår hans insats som ännu större. Åke fick aldrig stå överst på pallen i Vasaloppet eftersom han mötte ett system – DDR:s – som världen senare dömde ut som dopat, korrupt och osportsligt. Men ingen kunde stoppa Åke Wingskog från att bli folkets vinnare. Det är den finaste segern av dem alla.
Den känslosamma vägen till Bortans IK
Många år efter elitkarriären skulle en annan händelse komma att definiera Åkes relation till skidåkningen. Vasaloppet år 2000 blev inte bara ännu ett lopp utan ett av de mest känslosamma i hans liv. Egentligen hade han missat att anmäla sig. Under en träningstur på cykel i Treskog stötte han på vännen Jonny Johansson, som erbjöd Åke sin nummerlapp eftersom han själv kände sig krasslig. Det blev deras sista samtal. En månad senare nås Åke av beskedet att Jonny hittats död på Torvströmossen.
Stig Karlsson, en bärande skidledare i Bortans IK, kontaktade Åke och frågade om han ville genomföra loppet i Jonnys namn och representera klubben. Åke tackade ja. Han visste hur hårt Stig och de andra i Bortan kämpade för att hålla klubben levande och få ihop åkare. Att dra på sig Bortans IK:s färger blev ett sätt att hedra både vänskapen och bygden. Från Evertsberg till mål avancerade Wingskog omkring 900 placeringar och kom i mål på tiden 5.37.07. Wingskog beskrev hur det kändes som att Jonny var med honom hela vägen till Mora. Efter loppet tog han med sig medaljen från Vasaloppet till Gunnarskogs kyrka och lade den vid Jonnys grav. En medalj vissnar inte som blommor gör.
Som veteranskidåkare i Bortans IK visade Åke att de gamla takterna satt i. Han förenades i klubben med en annan stor skidprofil, Bertil Dannberg. Bertil, som i sin ungdom representerat Sverige i junior-EM, och Åke bildade en veteran-duo som ingöt respekt. De bevisade att tävlingsinstinkt och skidglädje inte har något bäst-före-datum med många starka resultat.
Bortans IK Olympia. Grundad: 1944
Boken om ett skidåkarliv
2025 blev Åke klar med sin bok som är långt mer än en berättelse om skidåkning. Det är en skildring av uthållighet, vänskap, dramatik och ett liv präglat av envishet och målmedvetenhet. Genom berättelserna från skidspåren, Vasaloppet och åren i Bortan IK växer också en viktig del av den värmländska idrottshistorien fram. Samtidigt finns ett större allvar i berättelsen. Åke har drabbats av ALS, men fortsätter trots sjukdomen att kämpa med samma inställning som präglat hela hans liv. Boken blir därför också något mer än en idrottsskildring – den blir ett vittnesmål om människan Åke Wingskog. Boken är helt enkelt fantastisk. För undertecknad blev det också mycket speciellt då jag fick den stora äran att skriva några rader i boken – något jag känner stor tacksamhet och stolthet över.
Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår Författare: Åke Wingskog
Kampen mot ALS
Idag för Åke en kamp som är viktigare än tävlingar. Genom att starta en egen insamling via Börje Salming Stiftelse arbetar han aktivt för att stödja forskningen kring ALS. Samma egenskaper som drev honom i skidspåren driver insamlingen som hittills gett 64 650 kr. Ser vi tillbaka på Åkes gärning ser vi mycket mer än bara resultatlistor. Vi ser en man som formats av hårt arbete, som stått upp mot orättvisor, och som visat en sällsynt lojalitet mot sina vänner. Oavsett om det gäller att jaga fuskande östtyskar eller att samla in pengar till livsviktig forskning, så gör Åke det med samma rakryggade inställning.
Åke Wingskog är, och förblir, en av Sveriges största skidhjältar.
Per Slungård (1937–2025), en sann kämpe och en mästare i skogen. Ibland räcker det med ett namn för att många fina minnen ska komma tillbaka. När jag nyligen fick veta att Per Slungård hade gått bort i vintras (2 december 2025) var det som att en dörr öppnades till en annan tid. Till orienteringskartor på köksbordet, resultatlistor, fjäll, myrar, vägval, skratt och den där gemenskapen som bara orienterare riktigt förstår. Per som i orientering tävlade för, bland annat, Halden SK, var en av min pappa Rolf Gäverts orienteringskompisar – födda samma år – men också en av hans allra starkaste konkurrenter. De hade många dueller genom åren. Dueller som inte bara handlade om placeringar, utan om respekt. Två starka veteranorienterare, med pannben, rutin och kärlek till skogen.
Per Slungård var en otroligt duktig veteranidrottare. Han vann veteran-VM i orientering flera gånger och tillhörde de allra främsta i sin klass genom åren. Samtidigt var han inte bara orienterare. Han sprang också ibland på landsväg med en kapacitet som imponerar än idag. Norska åldersrekord på både maraton och halvmaraton säger en hel del om vilken idrottsman han var. Att springa halvmaraton runt 1.11 som veteran och maraton på 2.31 när man är över 50 år vittnar om en enorm träningsvilja och styrka. Bara tre norrmän har på 40 år lyckats springa fortare så idag står han som nummer 4 i ”all-time” listor i Norge.
Men när jag tänker på Per är det långt ifrån bara resultaten som kommer upp.
Fjäll-OL
De allra finaste minnena leder upp till de öppna vidderna och den nu nedlagda Fjällorienteringen. Denna anrika tredagars patrulltävling, som Jämtland-Härjedalens Orienteringsförbund arrangerade nästan varje år sedan 1938, bar på en helt egen magi. Man springer i patrull två och två, håller ihop hela vägen och tar kontrollerna tillsammans. Med kartskala 1:50 000 blir det något annat än vanlig orientering. Ute i fjällterrängen måste man läsa landskapet och hålla huvudet kallt. Det var en tävlingsform som passade sådana som Per och pappa. Gamla tidens orienterare. Starka, envisa, ödmjuka inför naturen och trygga med karta och kompass. Såg själv ute i terrängen många ggr hur stark Per var i motbackarna på fjället.
Per brukade hälsa på pappa när han reste förbi på väg till tävlingar eller kartritningsuppdrag, något han var riktigt duktig på. Och bodde hos honom när han ritade orienteringskartor i närheten av Arvika. Det säger mycket. Han var inte bara ett namn i en resultatlista eller en motståndare i skogen. Han var en god vän. En sådan där person som hörde till orienteringslivet runt pappa, som det pratades om, och med och som därför också blev en del av mina egna minnen. När min pappa gick bort i cancer 2012 kom Per på begravningen. Efteråt följde han med hem till oss. Ett fint minne. Han tog sig tid. Han ville vara där. Han hedrade pappa med sin närvaro och berättade.
Det är kanske just det som gör mest intryck nu.
Alla veteran-VM-medaljer, veteranrekord och segrar berättar om en fantastisk idrottsman. Men minnena av besöken, samtalen, och respekten berättar om människan Per Slungård. Han var en mästare i skogen. Men han var också en del av en generation orienterare som bar sporten med värdighet – där kampen var hård, men vänskapen ändå större. Nu har Per Slungård stämplat vid sin sista kontroll och nått slutmålet. Vinden fortsätter att blåsa över de fjällvidder han älskade att springa på med lätta steg, och skogarna står tysta kvar..
Fjällorienteringen.Tävlingens egen presentation. Källa för bakgrund om Fjällorienteringen som klassisk patrulltävling, arrangerad sedan 1938, med kartskala 1:50 000. https://fjallorienteringen.se/fjallorienteringen/
Gränsenarkivet – ett viktigt arbete om vår gränshistoria under andra världskriget
Under mer än tre års tid har projektet Gränsenarkivet vuxit fram. Johnny Steen och Martin Bergström har lagt ner ett imponerande arbete på att dokumentera, samla in och bevara berättelser om vad som hände längs gränsen mellan Lekvattnet och Långflon under andra världskriget.
Det handlar om en del av vår historia som länge levt kvar i minnen, familjeberättelser, fotografier och spridda arkivspår – men som riskerar att gå förlorad om den inte dokumenteras ordentligt.
Under krigsåren 1940–1945 var gränsområdet mellan Värmland och Norge inte bara en geografisk linje. Det var en plats där människor hjälpte varandra, där motståndsmän, kurirer, flyktingar och vanliga gränsbor levde med stor risk. Här fanns mod, rädsla, tystnad, lojalitet och uppoffringar. Många gjorde insatser som aldrig fick stora rubriker, men som var avgörande för människor på flykt och för motståndet mot den tyska ockupationen av Norge.
Nu börjar sammanställningen bli klar.
Gränsenarkivet bygger på ett omfattande material: • omkring 60 filmade intervjuer • tusentals fotografier • berättelser från människor med egna minnen eller familjehistorier • arkivletande och fördjupad forskning om vad som faktiskt hände i gränsbygderna under ockupationen
Detta är ett mycket viktigt kulturhistoriskt arbete. Det handlar inte bara om att bevara gamla bilder och berättelser – det handlar om att förstå vår egen bygd, våra familjer och det ansvar människor tog när friheten hotades.
Här ser ni en förhandsvisning och en av de filmer som kommer att finnas i arkivet. I filmen skymtar även min släkting Aksel Gjevert (1887–1944), en av de personer vars livsöde knyter samman Finnskogen, gränstrafiken och motståndskampen under krigsåren.
För mig personligen känns detta arbete extra starkt. Det påminner oss om att historien inte bara finns i böckerna. Den finns i våra skogar, våra hus, familjer och berättelser. Den finns i människorna som levde här före oss – och i det ansvar vi har att föra deras berättelser vidare.
Ett stort tack till Johnny Steen, Martin Bergström och alla som bidragit med berättelser, bilder, minnen och kunskap. Detta är ett viktigt arv för hela gränsbygden – och för kommande generationer.
Delar här en intressant och välskriven artikel (PDF) om Allan Mann som rörde sig över gränsen i området västra Värmland under krigsåren. I artikeln “I Allan Manns spår” framträder en bild av ett gränsland fyllt av hemliga uppdrag, där Allan Mann genomförde ett stort antal kurirresor och arbetade nära både Special Operations Executive (SOE) och Kompani Linge. Allan ska ha gjort 52 resor som SOE-kurir in i det ockuperade Norge från svensk sida – med vapen, radiosändare, handlingar mm.
Författarna bakom artikeln är:
Lars Gyllenhaal – välkänd militärhistoriker och författare med fokus på nordisk krigshistoria
Anders Johansson – journalist och författare med djup kunskap om andra världskriget i Norden
Tillsammans bidrar de med både källkritik, nya fynd och viktiga perspektiv – och att lyfta fram det som ännu inte är fullt klarlagt. Motståndsmannen och Norges mest dekorerade medborgare, Gunnar Sønsteby (NR 24) skrev en gång följande till Allan:
”Til Allan Mann,
min kjære venn som har alle nordmenns respekt for hans store innsats for vårt land under krigen. I tillegg til dette Allan har du min dypeste respekt for ditt hjertelag og din alltid store omtanke for alle dine mange venner.
Några av Arvikas politiker deltog nyligen i en samtalskväll om demokrati arrangerad av Arvika Freds- och demokratigrupp. Det blev en bra och viktig kväll. Demokratin är nämligen inte självklar. Den måste värnas och försvaras – av varje generation. En fråga som kom upp under kvällen var särskilt viktig: Hur får vi våra ungdomar att förstå hur värdefull och viktig demokratin är?
Ett svar finns faktiskt här – i vår egen lokala historia.
När Norge ockuperades av Nazityskland 1940 sattes demokratin helt ur spel. Den norska grundlagen, folkstyret och rättsstaten ersattes av ett totalitärt system under en ockupationsmakt. För många norrmän handlade kampen bokstavligen om liv eller död – och om att en dag återfå sin demokrati. Samtidigt finns det en del av historien som vi ofta talar mindre om. Även i våra trakter fanns tyskvänliga strömningar och människor som stod bakom nazismen. Dessa var inte bara några fåtal. I Arvika fanns en värvningscentral för Waffen-SS, och flera från våra trakter gick ärenden åt organisationer som Sicherheitspolizei (Sipo), Abwehr och Gestapo. Det är en mörk del av vår historia – men just därför måste den också berättas.
Men mitt i detta fanns också människor som stod upp för demokratin på riktigt. I gränsbygden gick flyktingar, kurirer och motståndsmän i skydd av skogarna för att nå friheten. Utan människor i Arvikatrakten som vågade hjälpa dem hade många aldrig klarat sig. Det är viktigt att dessa berättelser lyfts fram. Men det är också talande att det tog nästan 80 år innan vissa av dessa insatser uppmärksammades offentligt av kommunen. Här finns en stor möjlighet för Arvika framåt. Vi borde utveckla detta vidare så att skolor och elever kan besöka platser, läsa berättelserna och förstå vad människor i vår egen bygd faktiskt gjorde under den mörkaste tiden i Europas historia. När historien blir lokal och konkret blir den också levande.
Många säger gärna att de självklart hade stått på rätt sida om något liknande skulle hända igen. Men historien visar att det inte alls är självklart. Ju mer våra ungdomar lär sig om vad som faktiskt hände – i våra bygder – desto tydligare blir en sak; demokratin överlever bara om människor är beredda att försvara den. Det är kanske den viktigaste demokratiundervisningen vi kan ge nästa generation. Just därför måste vi berätta om dem som faktiskt gjorde det – människor som Östen Nilson, Helmer Sveder, Signe och Robert Grundel och många andra. Deras mod visar att demokrati inte bara handlar om ord, utan om handling när det verkligen gäller. När våra ungdomar får lära känna deras berättelser blir demokratin inte bara ord i en lärobok om något långt borta. Då blir den något verkligt – något som människor före oss riskerade allt för att försvara.
I skogarna vid Høybråten, Askosberget stod en pojke kvar när faran kom. Med lugn och beslutsamhet drev han korna i säkerhet – ett ögonblick som kanske kom att prägla honom för livet. Många år senare (9 april 1940) gjorde han samma sak igen då Nazi-Tyskland stal hans land – men då stod mer än bara kor på spel(AI-bild)
Det finns berättelser från Finnskogen som lever kvar än idag därför att de säger något om människan bakom.
Den här berättelsen om Aksel Gjevert är en sådan.
Aksel föddes 1887, i en familj som året innan hade drabbats av sorg. Hans äldre bror Arne hade fötts – och dött – 1886. Livet i Finnskogen var skört på den tiden. Ingenting var självklart. Därför kom ansvaret tidigt. Efter att fadern gått bort 1890 flyttade hans mor tillbaka till Høybråten, vid Askosberget och där växte Aksel upp. Skogen i gränslandet var både arbetsplats och livsvillkor. Som 12–13 årig pojke, kring sekelskiftet 1900, vallade Aksel kor ensam i skogarna. Ett stillsamt arbete, men skogen var inte bara deras. En dag anade han en rörelse bland träden långt borta, något som inte stämde. Sedan såg han den tydligt – en björn, tung och målmedveten, på väg rakt mot korna. Djuren kände faran. Situationen kunde snabbt ha spårat ur. Men Aksel tappade inte kontrollen. Han skrek inte. Han sprang inte därifrån. Med fasta rörelser började han fösa korna framför sig. Steg för steg driva dem tillbaka mot ladan vid Høybråten. Bakom dem fortsatte björnen. Avståndet krympte. Det blev en kamp med tiden. När ladan till slut låg framför honom öppnade han den tunga grinden och fick in korna. Och när den sista var inne slog han igen. I samma ögonblick var björnen där. Den reste sig och lade sina tunga labbar mot grinden. Så nära var det.
Sådana händelser sätter sig i kroppen. När man ser tillbaka på historien är det lätt att tro att mod föds i de stora ögonblicken. Men ibland börjar det långt tidigare. Kanske började det där, i skogarna vid Høybråten, där en ung pojke lärde sig att ta ansvar när det verkligen gällde. Och när nästa prövning kom, många år senare – den 9 april 1940, gjorde han samma sak igen.
Berättelsen ovan förmedlades av Edmund Grosshennig, på Askogsberget påsken 2026 och nedtecknades av L-O Gävert.
En analys av svenska och norska säkerhetsrapporter 2025–2026
Inledning
De svenska och norska säkerhets- och underrättelserapporterna för 2025–2026 ger sammantaget en tydlig och allvarlig bild av det säkerhetspolitiska läget i Norden. Hotbilden beskrivs inte längre som uppdelad mellan fred, kris och krig i traditionell mening, utan som ett sammanhängande tillstånd där statliga aktörer verkar över hela konfliktskalan. Det handlar om underrättelseverksamhet, cyberangrepp, sabotage, ekonomiska påtryckningar, påverkan mot demokratiska processer, teknikanskaffning och användning av ombud. Den övergripande slutsatsen i materialet är att Ryssland utgör det mest akuta och farligaste hotet mot Sverige och Norden som helhet, medan Kina framstår som det mest betydande långsiktiga hotet mot ekonomisk säkerhet, teknologiskt oberoende och strategiska värdekedjor. Iran framträder samtidigt som ett aktivt och konkret säkerhetshot genom underrättelseoperationer, transnationell repression och användning av Proxy aktörer. [1]
“Ryssland utgör fortsatt det största hotet mot Sverige.”
“Hybridkrigföring ska inte betraktas som en mildare form av krigföring.”
“Hotbilden mot Sverige och svenska intressen är bred, komplex och allvarlig.”
“Vi går nu in i en ännu farligare tid.”
“Norge befinner seg i den mest alvorlige sikkerhetspolitiske situasjonen siden andre verdenskrig.”
Ryssland som det mest akuta hotet
Den starkaste gemensamma nämnaren i rapporterna är bedömningen av Ryssland. Säkerhetspolisen slår fast att Ryssland fortsatt utgör det största hotet mot Sverige och beskriver ett hot som omfattar underrättelseverksamhet, påverkansoperationer, teknikanskaffning och sabotage, särskilt kopplat till västs stöd till Ukraina.[2] Must förstärker denna bedömning genom att beskriva hybridkrigföring under tröskeln för väpnat angrepp som den ryska statsledningens huvudsakliga metod för att påverka utvecklingen i Sveriges närområde. Denna krigföring beskrivs uttryckligen inte som en mildare form av konflikt, utan som något som kan orsaka omfattande förödelse och stort mänskligt lidande.[3] FRA placerar in samma utveckling i ett bredare underrättelse- och cybersäkerhetsperspektiv och framhåller att hoten mot Sverige verkar över hela konfliktskalan i en allt farligare tid.[4]
Den norska s.k. Nasjonal trusselvurdering (NTV) från PST bekräftar bilden. PST bedömer att Norge befinner sig i den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget och förväntar mer aktivitet från ryska underrättelsetjänster under 2026, med fortsatt fokus på militära mål, allierad övningsverksamhet, stödet till Ukraina samt nordområdena och Arktis. Rapporten anger uttryckligen att Ryssland kartlägger kritisk infrastruktur och identifierar sårbarheter som senare kan utnyttjas för underrättelse-, påverknings- och sabotageverksamhet.[5] Det betyder att den svenska och norska bedömningen i grunden sammanfaller: Ryssland är inte bara ett militärt hot i klassisk mening, utan ett sammansatt säkerhetshot riktat mot hela samhällsstrukturen.
Hybridkrigföring, sabotage och gråzonsmetoder
Ett centralt tema i samtliga rapporter är att dagens hotbild präglas av gråzonsmetoder. Must beskriver rysk hybridkrigföring som en kombination av militära och icke-militära medel, där desinformation, cyberangrepp, valpåverkan, sabotage mot infrastruktur och påverkan via strategiska investeringar utgör delar av samma verktygslåda.[6] Säkerhetspolisen beskriver hur Ryssland använder påverkan för att skapa oro, polarisera samhällen och vilseleda opinionen, samt hur landet i ökande grad använder så kallade förbrukningsagenter som rekryteras i digitala miljöer för att utföra enstaka sabotageuppdrag.[7] Detta ökar möjligheten till förnekbarhet och gör det svårare att fastställa direkt statligt ansvar.
Den norska rapporten ligger nära denna beskrivning. PST anger att statliga aktörer i Norge använder ett brett spektrum av metoder, bland annat cyberoperationer, rekrytering av mänskliga källor, påverkan, olovlig anskaffning av teknik och säkerhetshotande ekonomiska påtryckning.[8] När de svenska och norska rapporterna läses tillsammans framträder därför en mycket tydlig slutsats: de allvarligaste hoten är inte begränsade till öppna militära handlingar, utan utövas i hög grad genom dolda, långsiktiga och förnekbara metoder som syftar till att underminera motståndskraft, sammanhållning och beslutsförmåga.
Kina som långsiktigt systemhot
Medan Ryssland framstår som det mest akuta hotet, framträder Kina i rapporterna som det viktigaste långsiktiga systemhotet. Säkerhetspolisen placerar Kina bland de största hoten mot Sverige och kopplar hotet till underrättelseverksamhet, cyberangrepp och långsiktiga försök att komma åt svenska skyddsvärden.[9] Must utvecklar detta i termer av ekonomisk säkerhet och strategisk kontroll. Den kinesiska staten beskrivs använda ekonomiska maktmedel och strukturella beroenden för geopolitiska syften, särskilt inom områden som strategisk teknologi, forskning, innovation och internationella värdekedjor.[10]
Den norska rapporten bekräftar denna inriktning och framhåller att underrättelsehoten från Kina är betydande, både genom cyberoperationer och genom inhämtning via mänskliga källor. Kina pekas även ut som en aktör som i ökande grad opererar i Norge med målet att samla information, skapa tillgångar och påverka utvecklingen på sätt som stärker kinesiska strategiska intressen.[11] Den samlade bedömningen blir därmed att Kina inte främst ska förstås som ett omedelbart militärt hot, utan som ett djupt strukturellt hot mot nordisk självständighet, kunskapsbas och ekonomisk handlingsfrihet.
Iran som aktivt säkerhetshot
Iran framträder i rapporterna som ett mindre omfattande men mer direkt aggressivt hot än Kina. Säkerhetspolisen beskriver Iran som en av de största hotaktörerna mot Sverige och knyter hotet till underrättelseverksamhet, dolda operationer och cyberangrepp.[12] Must lyfter fram Irans destabiliserande roll i det bredare säkerhetsläget och konstaterar att iransk krigsmateriel använts i kriget mot Ukraina, vilket bidragit till det försämrade säkerhetsläget i Europas närområde.[13]
Den norska rapporten är särskilt tydlig i fråga om Iran. PST bedömer att iranska underrättelsetjänster kommer att genomföra operationer i Norge under 2026 och beskriver hur Iran försöker komma åt flerbruksteknologi samt kartlägger dissidenter genom intrång i e-postkonton, sociala medier och datorer.[14] Därmed framstår Iran som ett direkt och konkret hot även i ett nordiskt perspektiv, inte enbart som en aktör i Mellanöstern. Hotet riktar sig både mot individer och mot teknologiska, politiska och säkerhetsmässiga intressen i Sverige och Norge.
En särskilt allvarlig utveckling är att Iran i ökande grad använder kriminella nätverk som ombud (proxyaktörer) för att genomföra våldsamma handlingar i Europa, inklusive i Sverige. Iran har dessutom en lång historik av att stödja och samarbeta med olika väpnade grupper och organisationer i Mellanöstern, vilka av flera västländer klassas som terroristorganisationer. Dessa nätverk används i vissa fall för att genomföra operationer utanför Irans egna gränser.
Cyberhotens växande betydelse
En annan central slutsats i rapportmaterialet är att cyberdomänen nu är en av de viktigaste arenorna för säkerhetshotande verksamhet. FRA betonar att Sveriges cybersäkerhet måste höjas generellt och pekar på både avancerade och återkommande grundläggande sårbarheter, såsom svaga lösenord, felaktigt konfigurerade katalogtjänster och nätverk som saknar tillräcklig separation.[15] Rapporten framhåller också att cybersäkerhet inte kan byggas i isolerade stuprör utan kräver samarbete, förtroende och gemensam lägesbild i hela samhället.[16]
PST gör en parallell bedömning för Norge och beskriver cyberoperationer som en viktig metod för främmande staters underrättelseverksamhet. Ryssland, Kina och Iran nämns uttryckligen som aktörer som genomför cyberoperationer i Norge, antingen direkt eller via ”Proxy aktörer”, och rapporten bedömer att flera sådana operationer kommer att lyckas även under 2026.[17] I ett svenskt perspektiv innebär detta att cyberhot inte längre kan behandlas som ett tekniskt delområde, utan måste förstås som en kärnfråga för nationell säkerhet, totalförsvar och samhällelig motståndskraft.
Terrorhotet i relation till statsaktörshotet
Terrorhotet kvarstår enligt både svenska och norska bedömningar som allvarligt, särskilt från våldsbejakande islamism och högerextremism. Den norska rapporten bedömer att extrema islamister kan försöka genomföra terrorangrepp i Norge under 2026 och framhåller att den höga angreppsaktiviteten i Europa väntas fortsätta. Särskilt oroande är radikalisering på internet, inte minst bland unga.[18] Säkerhetspolisen och Must gör liknande bedömningar om extremistmiljöer i Sverige. Samtidigt framgår det av den samlade analysen att terrorhotet, hur allvarligt det än är, väger mindre strategiskt än hotet från statliga aktörer. Det beror på att statsaktörshotet är bredare, mer uthålligt och riktat mot hela statens funktionalitet. I rapporterna framträder därför terrorhotet i ökande grad som en del av en större hotmiljö, där extremistmiljöer, organiserad brottslighet, digital radikalisering och främmande makts ombud ibland kan förstärka varandra.
Historiska erfarenheter av underrättelseverksamhet i Sverige
Hot från främmande makt i form av underrättelseverksamhet, påverkan och försök till infiltration är inte ett nytt fenomen i Sverige. Det är alltid bra att påminna om detta. Redan före andra världskriget var Sverige föremål för omfattande underrättelseaktiviteter från både Sovjetunionen och Nazi-Tyskland. I Arvika hade vi agenter för dessa båda ”stormakter”. Arvikas främsta Nazi-agent omkom vid ett allierat bombanfall mot Berlin i februari 1945. Han var agent för Abwehr och Sipo i Norge och bedrev organiserat spioneri mot Sverige med hjälp av ett stort agentnät. Ett uppmärksammat exempel några decennier senare, under kalla kriget, är IB-affären, där existensen av en hemlig svensk underrättelseorganisation avslöjades 1973. Affären illustrerar den säkerhetspolitiska spänningen under perioden och hur underrättelseverksamhet bedrevs parallellt med den officiella neutralitetspolitiken. I efterhand framkommit att svenska medborgare som var inblandade i IB-affären haft kontakter med främmande makts underrättelsetjänster. Ett intressant fall gäller journalisten Jan Guillou, som under 1960-talet hade täta kontakter med KGB och mottog ersättning för information. Händelsen visar att informationsinhämtning via individer i Sverige har förekommit under lång tid. I ett bredare perspektiv visar detta att Sverige under decennier varit en arena för underrättelseverksamhet från främmande makt. Den centrala skillnaden i dagens säkerhetsläge är inte att sådana aktiviteter förekommer, utan att de har blivit mer systematiska, mer tekniskt avancerade och mer integrerade med andra former av påverkan, såsom cyberoperationer, ekonomiska verktyg och proxyaktörer.
Slutsatser
Den samlade bilden från Säkerhetspolisen, Must, FRA och norska PST är att Sverige och Norge befinner sig i ett väsentligt försämrat säkerhetsläge. Den allvarligaste slutsatsen är att hoten inte längre bör förstås som separata fenomen, utan som en sammanhängande säkerhetsmiljö där flera statliga aktörer använder militära, digitala, ekonomiska, underrättelsemässiga och psykologiska metoder parallellt. Ryssland utgör det mest akuta och farligaste hotet genom sin förmåga och vilja att kombinera militär makt, hybridkrigföring, sabotage, påverkan och cyberangrepp. Kina utgör det viktigaste långsiktiga hotet mot ekonomisk säkerhet, teknologi och strategisk autonomi. Iran utgör ett aktivt och konkret hot genom underrättelseoperationer, kartläggning av dissidenter, teknikanskaffning och användning av ombud. Terrorhotet kvarstår, men den strategiska huvudutmaningen ligger i det sammansatta statsaktörshotet.[19]
Fotnoter
[1] Säkerhetspolisen beskriver Ryssland, Kina och Iran som de största hoten mot Sverige; Must beskriver en sammansatt hotmiljö; FRA beskriver en farligare tid med omfattande utrikes hot; PST beskriver den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget.
[2] Säkerhetspolisen: Ryssland utgör fortsatt det största hotet mot Sverige.
[3] Must: hybridkrigföring under tröskeln för väpnat angrepp är den ryska statsledningens huvudsakliga val och kan leda till omfattande förödelse och stort mänskligt lidande.
[4] FRA: hoten verkar över hela konfliktskalan och Sverige går in i en farligare tid.
[5] PST: Norge befinner sig i den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget; Ryssland väntas öka aktivitet mot militära mål, Ukraina-stöd och kritisk infrastruktur.
[6] Musts definition av hybridhot och rysk hybridkrigföring.
[7] Säkerhetspolisen om rysk påverkan, sabotage och användning av förbrukningsagenter.
[8] PST om statliga hotaktörers centrala metoder i Norge.
[9] Säkerhetspolisen om Kina som en av de största hotaktörerna mot Sverige.
[10] Must om hot kopplade till ekonomisk säkerhet, beroenden och strategiska teknologier.
[11] PST om betydande kinesisk ”underrättelsetrussel” genom cyberoperationer och mänskliga källor.
[12] Säkerhetspolisen om Iran som en av de största hotaktörerna mot Sverige.
[13] Must om iransk krigsmateriel i Ukraina och dess betydelse för säkerhetsläget.
[14] PST om iranska operationer i Norge, kartläggning av dissidenter och anskaffning av flerbruksteknologi.
[15] FRA om grundläggande och avancerade cybersårbarheter i Sverige.
[16] FRA om cybersäkerhet som gemensamt ansvar.
[17] PST om cyberoperationer från Ryssland, Kina och Iran och att flera operationer väntas lyckas.
[18] PST om terrorhot från extrema islamister, fortsatt hög angreppsaktivitet i Europa och radikalisering på internet.
[19] Samlad slutsats grundad i samtliga fyra rapporter.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
