Tävling i Jämtland i slutet av 1960-talet. Åke Wingskog. Foto: Hallings foto, Östersund
Åke Wingskog (född 1942) är en av de mest framstående skidåkarna i västvärmlands idrottshistoria. Wingskog är kanske mest känd för sin prestation på Vasaloppet 1975, då han slutade tvåa i loppet. Gert-Dietmar Klause, Östtyskland (DDR) vann med endast 7 (!!) sekunder. DDR-landsmannen Grimmer blockerade effektivt Wingskog så han inte kom förbi när Klause satte in ett ryck i slutet av loppet, och när Åke äntligen kunde ta sig förbi hade Klause ett försprång på en halv minut.
Andraplatsen på Vasaloppet var en fin framgång för Åke och ett bevis på hans förmåga att prestera på långa distanser. Utöver sina resultat på Vasaloppet har han alltid visat sig vara en stark konkurrent. Åke gjorde sin landslagsdebut 1968, blev fast i landslaget året efter och åkte ur laget efter ett benbrott 1971 när han blev påkörd under träning. Inför VM i Falun 1974 var han högaktuell för att starta på femmilen, men blev bortvald i sista kvaltävlingen och kom endast med som reserv. Det blev några fina SM-medaljer, inklusive ett unikt junior-SM silver med Glava Skidförening. Glavas lag på junior-SM-stafetten 1961 vid Sundsjön i Filipstad bestod av Göran Söljemo/Jansson, Åke Wingskog och Willy Johansson. De missade SM-guldet med enbart en halvmeter. Senior-DM i längdskidor vann Åke när han var över 50 år!
AN-medaljen fick Åke 1969. Säffle-Tidningens guldplakett 1969. NWTs guldmärke 1969. Hans engagemang för skidåkning sträcker sig långt bortom tävlingsbanan, och han har varit en inspirationskälla för många uthållighetsidrottare. Åke Wingskog var också en pionjär inom användningen av rullskidor och tog fram en egen rullskida.
Sammanfattningsvis är Åke Wingskog en av de mest betydelsefulla individuella idrottarna i västra Värmlands idrottshistoria, med en idrottskarriär som sträcker sig över 1950-, 1960-, 1970-, 1980-, 1990- och 2000-talet. Åke skriver nu på sin bok som handlar om hans liv. Är säker på att denna bok blir något riktigt speciellt. Med hans rika erfarenheter och unika insikter inom skidåkning, både från tävlingsbanorna och många träningspass kommer det att bli en fascinerande läsning. Boken kommer beröra hans tankar om träning, tävlingar och anekdoter från hans tid i landslaget och hans bidrag till utvecklingen av skidsporten och mycket mer…
Åkes prestationer och engagemang inom skidsporten har gjort honom till en legendarisk figur i Värmlands idrottshistoria. En stor inspirationskälla och förebild!
Simo Häyhä – den mest effektiva prickskytten någonsin
Idag är det 85 år sedan Sovjet brutalt attackerade Finland. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm. Tidigt på morgonen den 30 november 1939 korsar sovjetiska trupper gränsen vid Karelska näset. Några timmar senare faller bomber över Helsingfors och Finland förklaras i krig. Men trots att den ryska militären rent numerärt är förkrossande överlägsen bjuds man länge på envist motstånd. Det är en av de kallaste vintrar som uppmätts i landet. På många håll går temperaturen ner mot minus 40. Och just den finska vintervanan blir en avgörande faktor.
En ny film om en av Vinterkrigets stora hjältar – prickskytten Simo Häyhä är på väg.
Ett krigsdrama som berättar historien om den finska krypskytten Simo Häyhä. Häyhä var en skicklig prickskytt som enligt uppgift dödade över 500 fiendesoldater – det högsta antalet som tillskrivs någon individ i ett krig – och fick smeknamnet ”Den vita döden”.
Casting pågår, med produktionsdatum är planerat till början av 2026, före en internationell release 2027. Tapio Saarelainen, tidigare i finska Försvarsmaktens som prickskytt och som har skrivit flera böcker om Häyhä, kommer att fungera som rådgivare och vapentränare på filmen.
”Myten kring Simo Häyhä fortsätter att cirkulera i sociala medier och många böcker och tidningar har studerat hans metoder” säger Kurkimaki. ”Syftet med vår film är att gå djupare in i Simos psyke, och visa vem han verkligen är och vad som krävs för att göra det han gör – att försvara ditt hem och dina nära och kära genom att stoppa invaderande styrkor en efter en, när varje skott han gör tar gör den moraliska bördan tyngre.”
”Samtidigt kommer vi att visa hur bistra kriget var på Kollaafronten, ett av de mest legendariska slagfälten i Finlands historia. Häyhä sattes på en piedestal för att lyfta krafternas ande men han ville aldrig ha denna uppmärksamhet.”
Simo Häyhä föddes som näst yngst i en syskonskara om åtta barn i en fattig finsk torparfamilj i byn Rautjärvi, nära den ryska gränsen. När vinterkriget bröt ut var han 34 år, ungkarl och korpral i den finländska härens reserv. Han var kortväxt, bara 152 cm lång.
När så Vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 var han 34 år, ungkarl, korpral och tillhörde JR 34, som grupperade sig nära Loimola vid gränsen mot Sovjetunionen. Därifrån drog sig regementet snabbt tillbaka till försvarsställningar nära Kollaanjoki. Och det var där som Simo Häyhä inledde sin verksamhet som prickskytt, iklädd vit snödräkt i järnhård köld. Temperaturen rörde sig oftast mellan 20 till 40 minusgrader. Under vinterkriget tjänstgjorde han som prickskytt med en finsk variant av det ryska geväret Mosin-Nagant (m/28), vilket var ett omodernt gevär som finnarna kallade ”spetsöra” på grund av sikten som liknade upprättstående hundöron. Simo hade många års träning som prickskytt hemma på torpet, där han smygjagade på ekorrar. Under vinterkriget var han i strid i hundra dagar och officiellt har det ansetts att han dödade 542 fiendesoldater, men inofficiellt tros det vara fler. Några officerare i hans kompani bokförde 702 (!) dödande träffar av fiendens soldater.
De ryska soldaterna var skräckslagna när de befann sig nära frontavsnittet där Simo Häyhä opererade.
Simo opererade som en ensamvarg och var känd för sin förmåga att gräva ned sig i snön och ligga absolut stilla i flera timmar. Endast gevärspipan stack fram, dold med grankvistar. Om han inte låg nedgrävd i snön, klättrade han upp i en hög gran där han kunde sitta orörlig i timmar. Han gömde sig i gryningen och återvände inte förrän vid skymningen, med bara sockerbitar och några brödbitar med sig. Ibland stoppade han snö i munnen för att inte avslöjas av ångan från sin andedräkt. Han hällde även ut vatten framför sig för att frysa snön till is, vilket minimerade snöröken när han avfyrade skotten. Ryktet om den dödlige prickskytten spreds bland de ryska soldaterna på Kollafronten. Ryssarna skickade sina bästa skyttar för att tysta honom, men ingen återvände. När vinterkriget nästan var slut, träffades Simo av en rysk explosiv kula. Efter operation vaknade han upp ur narkosen sju dagar senare, precis när vinterkriget upphörde. Trots sina svåra skador ville han fortsätta strida i fortsättningskriget, men det fick han inte.
Han levde ett långt liv som lantbrukare och avled år 2002 vid 97 års ålder.
I intervjuer på äldre dagar sade han att han aldrig ångrat att han som landets främste prickskytt dödat åtminstone 542 fiendens soldater. Kriget varade i 105 dagar, och Simo hade deltagit i 100 av dessa dagar. Den 21 december sköt han 25 fiender och på självaste julafton ytterligare 51 soldater, vilket innebar att han dödade i snitt över fem soldater per dag. Vid den tiden var det endast dagsljus 4–5 timmar per dag, och skjutavstånden var ofta 350–500 meter. Han sköt med öppna riktmedel, utan kikarsikte eller diopter. Under hela vinterkriget tjänstgjorde Simo i 6:e kompaniet i infanteriregementet JR 34. När Häyhä tillfrågades hur han hade kunnat bli en så bra skytt hävdade han att det endast var genom träning. På frågan som han blev ställd strax innan sin 96-årsdag, om han har haft några samvetskval efteråt, svarade han:
– Jag gjorde bara min plikt och vad jag blev tillsagd, så bra som jag kunde.
Helmer Sveders (1907–1973) foto i butiken med Haakon VII:s frihetsmedalj som Helmer fick efter kriget.
Igår hyllade vi Helmer Sveder, Östen Nilsson, Arne ”i kôrstan” Nilsson med flera med en minnesplakett från Arvika kommun på Sveders Herrekipering på Kyrkogatan 34.
Kommunalrådet Peter Söderström (S), barnbarnen till Helmer, Thomas Tynander (författare till boken om Allan Mann : Svensken som stred mot Hitler och Stalin), Försvarsministern Pål Jonsson (M) och jag höll tal. Det kändes mycket bra att förvarsministern kunde närvara. Han vävde ihop den historiska aspekten av Östen Nilsson och Helmer Sveders m.fl. insatser under andra världskriget med dagens händelser i Ukraina. Sverige har spelat en viktig roll i att stödja Ukraina under kriget. Sedan Rysslands invasion 2022 har Sverige bidragit med omfattande humanitärt och militärt stöd, samt ekonomiskt stöd.
Kändes ärofyllt och stort att få säga några ord.
Under den tyska ockupationen av Norge, förvandlades Sveders till en avancerad motståndscentral. En underrättelseavdelning som Östen Nilsson och Helmer Sveder byggde upp, med klädbutiken som bas. Vänskapen mellan norrmän och svenskar hade knutits innan kriget bröt ut i Norge 1940, bland annat genom jaktlag och skytteklubbar i gränsområdena, samt idrottsligt utbyte mellan Kongsvinger idrottslag (KIL) och Arvika idrottssällskap (AIS). Helmer Sveder var verkligen en central person inom idrottsrörelsen i Arvika under många år, och han var en av Värmlands bästa fotbollsspelare på sin tid. Även bankmannen Östen Nilsson var idrottare och jägare med mycket kontakter på den norska sidan gränsen.
Helmer Sveder fotboll och Östen Nilsson i friidrotts ”landskamp” Arvika IS vs Kongsvinger IL. (Klicka på respektive bild för att läsa)
Gunnar Sønsteby, SOE-agent med agentnummer ”Nr 24”, är aktuell i Norge då filmen om honom hade premiär den 30 oktober 2024. Han blev en central person i den norska motståndsrörelsen och blev Norges högst dekorerade medborgare efter sina insatser under kriget.
Oslo 19450508. Gunnar Sønsteby i kaptensuniform utanför Møllergata 19, huvudpolisstationen i Oslo. Foto: Sverre Martens Planke / Arkiv / SCANPIX
Gunnar sa så här om Sveders:
”Hos Sveders fick vi mat och vilade oss innan vi skulle vidare. Men framför allt bytte vi kläder. Det var det viktigaste av allt. Man fick inte väcka uppmärksamhet. Därför fick man vara klädd på ett sätt i Sverige och ett annat i Norge.”
Kurirlinjen mellan Stockholm och Oslo via Arvika, Gunnarskog och Håkerudtomta, precis vid gränsen på den norska sidan, var viktig. På så sätt höll man kontakt med exilregeringen i London. Linjen var även mycket viktig för Special Operations Executive (SOE). SOE:s huvudsakliga uppgift var att bedriva spionage, sabotage och rekognoscering i de av axelmakterna ockuperade områdena i Europa, samt att stödja de lokala motståndsrörelserna.
”For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her,” sa Sønsteby i ett intervju med NRK 2004.
Filmen NR. 24 efter Gunnars agentnummer i Engelska SOE, åkte jag och en kamrat till Kongsvinger och såg. Vi åkte då den gamla kurirlinjen från Arvika, Gunnarskog, vidare över Håkerudtomta (familjen Skoglund) och Austmarka till Kongsvinger. Nuförtiden går det att åka bil denna sträcka, under kriget var det något helt annat och delar av sträckan var väglöst land.
Extra intressant med tanke på detta är att höra när Helmer Sveder berättade om Gunnar Sönsteby i en radiointervju från 1962.
Helmer berättade om första gången han träffade Gunnar. Han sa att när Gunnar först kom till honom i Arvika så var han väldigt försynt och bad nästan om ursäkt för att han kom till besvär. Detta var i början på den tyska ockupationen av Norge. Helmer berättade vidare om att han trodde det var just för att Gunnar var så anonym och hade en oerhörd vilja kunde åstadkomma det han gjorde under kriget. Helmer berättade också att det aldrig var någon tvekan om att han skulle ställa upp och hjälpa norrmännen när han fick denna fråga.
En annan norrman som talade om Sveders efter kriget sa:
”Jag skulle aldrig klarat mina uppdrag utan hjälp av värmlänningar som Östen Nilsson och Helmer Sveder i Arvika och Gunnar Svensson och Arne Nilsson i Gunnarskog” det här berättade Bjarne Holth-Larsen, SOE-agent, Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1) (kompani Linge) för en reporter fyra decennier efter sina kuriruppdrag.
Bjarne igen: ”Det var rent militära uppdrag som vi genomförde”. ”Vi förde hem radiosändare, vapen, instruktioner – på skiffer givetvis – samt inte minst pengar”.
Bjarne Holth-Larsen tog sig över gränsen 47 gånger under den tyska ockupationen 1940-1945. Jag och turkamraten Christian har väl gått över gränsen ungefär lika många gånger, med skidor eller till fots, men då i fredstid. Varje gång har vi tänkt på dessa hjältar och hur det skulle kännas att passera gränsgatan om man gått 80 år tillbaka i tiden. När vi gör våra turer över gränsen idag, är det svårt att föreställa sig de faror och utmaningar som Bjarne och andra motståndsmän stod inför. De riskerade sina liv. Deras mod och uppoffringar är en påminnelse om den tunga tiden under kriget och vikten av att minnas och hedra deras insatser. Varje steg vi tar på denna historiska mark ger oss en djupare respekt för de som kämpade för friheten…
Det här är något jag tycker är viktigt. Att redovisa för kommuninvånarna vilka frågor man jobbat med. Transparens och ansvarsskyldighet är grundläggande principer i vårt demokratiska system, och det är avgörande att invånarna är informerade om de beslut och åtgärder som påverkar deras vardag. Tyvärr verkar jag vara ensam om att skicka ut en sådan rapport bland lokalpolitikerna i Arvika.
Arvikapartiet vill att politiken ska vara öppen och transparent så att kommuninvånarna kan följa den demokratiska processen. Det är genom att vara vaksamma och engagerade som vi kan säkerställa att våra demokratiska värderingar och rättigheter upprätthålls.
Arvikapartiet uppmanar alla att fortsätta engagera sig och bidra med sina åsikter och idéer.
Gunnar Fridtjof Thurmann Sønsteby, född 11 januari 1918 i Rjukan, Telemark fylke, död 10 maj 2012 i Oslo, var en central person i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Vid krigsslutet var han nazisternas mest eftersökta man och Norges högst dekorerade medborgare. Sønsteby gav aldrig upp sitt outtröttliga arbete för fred och demokrati. Det här är hans berättelse.
I förra veckan åkte jag och en kompis den gamla kurirlinjen över Arvika, Gunnarskog, Håkerudtomta och Austmarka till Kongsvinger för att se den nya spelfilmen NR:24. På vägen visade jag kompisen var Arne ”i kôrstan” Nilsson, ”mor” och Aina bodde i Allstakan, och familjen Skoglunds gård på Håkerudtomta. Bilresan och bakgrundshistorierna gav upplevelsen en ytterligare dimension.
Filmen fångade dramatiken och faran i de norska motståndsrörelsernas kamp under andra världskriget, med särskilt fokus på Gunnar Sønsteby, känd som ”Nr. 24” efter hans agentnummer i Special Operation Exekutive (SOE). Filmen skildrar hans bedrifter och hur han tillsammans med andra motståndsmän lyckades genomföra riskfyllda operationer mot den tyska ockupationsmakten. Sønsteby var en av de mest betydelsefulla figurerna inom den norska motståndsrörelsen. Filmen tog oss med på hans resa från okänd ungdom till att bli en legendarisk motståndsman. De hade lyckats skapa en spännande berättelse som inte bara fokuserar på spänningen i själva sabotageuppdragen, utan också på de mänskliga aspekterna av kriget – mod, rädsla, förlust och kamratskap. Fotot i filmen var imponerande, och skildrar det norska landskapet på ett både vackert och dystert sätt, vilket förstärker den känslomässiga tyngden av berättelsen. Musiken gav ytterligare en dimension till filmen. Sjur Vatne Brean i rollen som Gunnar Sønsteby fångar känslan av en man driven av patriotism och pliktkänsla. En av de mest imponerande aspekterna av NR:24 är dess förmåga att balansera mellan action och historisk autenticitet. Filmen ger en inblick i de strategier och taktiker som användes av motståndsrörelsen, och visar samtidigt på de moraliska dilemman som de ställdes inför. Sammanfattningsvis är NR:24 en gripande och engagerande film som inte bara hyllar Gunnar Sønstebys insatser, utan också ger en rörande skildring av de norska motståndsrörelsernas kamp mot överväldigande odds.
I filmen saknade jag dock gränspassager och Austmarka och Håkerudtomta med familjen Skoglund, samt de viktiga ”idrottskamraterna” i Arvika, Östen Nilsson och Helmer Sveder m.fl. som spelade en betydande roll under kriget kunde ha tillfört filmen en ännu djupare förståelse för motståndsrörelsens omfattning och komplexitet. Även min norska orienteringskamrat Tor, vars pappa (Einar Solbergseter) opererade som ”flyktninglos” under kriget var besviken över att dessa viktiga delar saknades i filmen. Gunnar ska för övrigt ha tagit sig över gränsen med hjälp av Einar en gång. Men en hel del av händelserna i Gunnars liv under krigsåren fick väl helt enkelt inte plats i filmen. Att filmen lyfte fram en del nya uppgifter om Gunnars medverkan i likvideringarna av norska medborgare gav en viktig och nyanserad bild av den mörka sidan av motståndskampen, något som ibland kan förbises i skildringar av hjältemod. Om de svåra moraliska val som motståndsmän och kvinnor tvingades göra och en sådan situation var när Gunnars tidigare kamrat från uppväxten i Rjukan blev angivare och allt vad det innebar.
Filmen lämnade ett bestående intryck och påminner om vikten av att stå upp för frihet och demokrati, precis som Gunnar förmedlade i många år genom alla sina föreläsningar.
Trevlig och fin helgtur till Finnskogen, detta stora skogsområde som sträcker sig över gränsen mellan Norge och Sverige, känt för sin kulturella historia och vackra natur. Vi bodde på Finnskogstoppen och hade det väldigt bra. Det är ett trevligt ställe med vacker natur och en känsla av lugn. Omgivningarna är fantastiska, med djupa skogar och klara sjöar.
FinnskogsterrängSjön Röjden mot den svenska sidan. Gränsen går i sjön.
Vi besökte viloplatsen för Aksel Gjevert som dog i tysk fångenskap den 17 maj 1944 på det ökända Grini (norska: Grini fangeleir, tyska: Polizeihäftlingslager Grini) som 1941–1945 var ett nazistiskt interneringsläger för politiska fångar. En urna med Aksels aska hittades efter kriget på Victoria Terasse i Oslo 1945. Gestapo, tyska statens hemliga polis, intog 1940 den majestätiska 1800-talsbyggnaden Victoria Terrasse i centrala Oslo. Aksel tillhörde Milorg Distrikt 12 och jobbade under ockupationen med införsel av vapen, ammunition och propaganda från Sverige, förmodligen i samverkan med engelska SOE (Special Operations Executive).
Aksel Gjevert blev fast i Gestapos razzia på Grue Finnskog påsken 1943. Han blev offer för Gestapoterrorn när ”Finnskogkullaffaeren” rullades upp och Gestapo slog till på Finnskogen. Ironiskt nog avled han just den 17 maj 1944. Gjevert var en viktig person för de många flyktingtransporterna som gick över Brandval Finnskog. Som jag förstått det skulle han avrättas genom att skjutas, men han dog innan detta verkställdes. Han hade en hård tid i fångenskap och utsattes för bryska och våldsamma förhör av Gestapo men var trots detta vid gott mod och var säker på att en dag skulle Norge åter bli fritt.
På Aksels grav står skrivet;
”DU GJORDE DIN INSATS I STRIDEN OG DÖDE FÖR FRIHETEN”.
Aksel och hans mor Anne ligger i samma grav vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866
Vi var också vid minnesmärket vid sjön Röjden i Östmark som markerar platsen där ett engelskt flygplan störtade. Flygplanet var på väg från England till Gardemoen men kom ur kurs och störtade i sjön Röjden den 10 maj 1945.
Platser som dessa ger oss en påminnelse om de uppoffringar som gjordes och hedrar de som förlorade sina liv i kampen för vår frihet…
2. Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
I en historisk omröstning nyligen beslutade Arvikas kommunfullmäktige att det kommer sättas upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal. Plaketten ska hedra familjen Grundels modiga insatser under andra världskriget, då deras hem fungerade som en motståndscentral för norska motståndsmän och sabotörer.
Här kan ni se debatten om motionen om att sätta upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal – som var en motståndscentral under Nazitysklands ockupation av Norge.
Barnbarnet till Robert och Signe, Ulla Grundel fick chansen att tacka fullmäktige i talarstolen. Mycket känslosamt, det talet säger allt som behöver sägas. Kändes hur stort som helst. Värmde så otroligt i hjärtat!
6. Motion om Grundels motståndscentral på Rosendal (ArvP) 2:10:57
23. Ulla Grundel 4:15:46
Det var svårt att få fram orden, och det stakade sig när jag höll mitt anförande. Efter allt jag läst om denna historia och det fina mötet jag hade med Jan Grundel (född 1933) som bara var 8-9 år när han hjälpte till i motståndsarbetet. Jag har även besökt huset de bodde i, som är mycket välbevarat, och varit på Signe (1905–1974) och Roberts (1898 -1962) grav vid Mikaelikyrkan. Jag har också pratat med äldre människor som minns Signe och Robert och beskriver dem som otroligt snälla människor, precis den uppfattning man fått när man läst om dem. Det känns som om jag nästan har lärt känna dem under detta mycket intressanta arbete.
Här är vad jag planerade att säga i kommunfullmäktige. Talartid är 3 minuter. (vissa ord fick jag inte fram – det kom nära och blev känslosamt):
Att lyfta fram viktiga historiska platser bidrar till att bevara det lokala kulturarvet till kommande generationer.
Det är omöjligt att inte bli djupt berörd av familjen Grundels mod och engagemang. Deras hem som blev en motståndscentral under krigsåren var inte bara en plats för strategisk kamp mot nazismen, utan också ett hem fyllt av mänsklig värme, omsorg men även ett stort personligt risktagande. Värmland var under kriget gränszon och blev från den 25 april 1940 skyddsområde inom vilka inga utländska medborgare fick vistas.
I början av mina efterforskningar till denna motion misstänkte jag att en del av norskarna som fick skydd hos Grundels tillhörde Osvaldgruppen. Fick sedan detta bekräftat. Denna grupp bidrog mer än några andra motståndsgrupper till att bryta de passiva stämningar som rådde bland den norska befolkningen i början av den nazityska ockupationen, och visade att det var rätt att göra aktivt motstånd. De genomförde fram till sommaren 1944 minst 109 aktioner och 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen.
Tänk er att få hemmet förvandlat till en fristad för norska motståndsmän som hade med sig vapen, och mängder av sprängmedel för sabotageaktioner mot nazisterna. Familjen Grundel gjorde detta med en orubblig tro på rättvisa och mänsklig värdighet. De visade ett enastående mod och medmänsklighet. Med nazisternas skuggor ständigt lurande i närheten, gav de skydd och hopp. Det är sådana handlingar som återställer tron på mänskligheten i de mörkaste av tider.
Att hedra familjen Grundel med en minnesplakett är inte bara att markera en plats på en karta; det är att erkänna en del av vår lokala historia här i Arvika, ett monument över uppoffring och kamp för friheten. Det är att påminna oss alla om att det finns modiga själar som vågade stå upp mot ondskan och att deras handlingar gjorde skillnad!
En minnesplakett skulle även inspirera kommande generationer till att förstå värdet av mod, medmänsklighet och engagemang för rättvisa. Den skulle vara en påminnelse om att även i de mörkaste stunder kan det finnas ljus och hopp genom osjälviska handlingarna av en familj.
Nu till det praktiska.
I tjänsteskrivelsen står sammanfattningsvis att;
det är en privatbostad i slutet av en återvändsgränd och det är olämpligt att leda människor till en besökspunkt utanför en privatbostad på en återvändsgata, då det kan påverka de boende negativt.
Men man behöver inte alls åka till återvändsgatan för att besöka platsen. Söderut och västerut är det som en stor park med enstaka träd och gatan söder om huset har flera besöksparkeringar (4h) och andra möjligheter att parkera. Och i denna park skulle minnesmärket kunna sitta med en pil som pekar mot huset. Går en jättefin grässtig där. Allt detta är kommunens mark. Hur bra som helst och huset ser ännu häftigare ut från den sidan. Mer som det såg ut förr då allt detta var skog och inga andra hus fanns runt omkring. Det här är en speciell plats, och huset är sig ganska likt från gamla foton jag fått se.
Ja, jag har både varit inne och utanför huset som ni förstår. Och jag fick där tag i unikt propagandamaterial – från 1943 – och jag har det med mig här, det här mäktigt på riktigt, det står på framsidan*: ”Hvorledes man behandlar frostskader, OSLO 1943” för att inte väcka uppmärksamhet, men i texten inne i dokumentet står något helt annat. Dessa och andra liknande dokument smugglades i tusentals från Grundels vidare in i Norge som en del av motståndsrörelsens ansträngningar att motverka nazisternas inflytande och stärka moralen hos den norska befolkningen och uppmuntra till motstånd och samarbete med de allierade.
Jag har även med mig en kopia från en artikel från 1990. Mannen i mitten, Gunnar Sønsteby, är Norges mest dekorerade medborgare genom alla tider. Han har fått statyer, utmärkelser, dokumentärer, böcker osv osv efter sig. En ny spelfilm om Gunnar hade premiär i Norge förra veckan.
Metallarbetaren, Robert Grundel, som är mannen till höger i artikeln skulle inte ens kunna få en liten skylt om vi här inne ska följa förslaget till beslut.
Jag är övertygad om att Arvika kommun kan bättre. Om man bara vill. Vi ska inte vara omöjliga Arvika, vi ska vara möjliga Arvika. Flera Arvikabor har redan varit och tittat på huset sedan de läst min motion och tycker detta borde uppmärksammas mer. Kan för övrigt nämna att en lärare på en gymnasieskola i Arvika ville använda en del av texten i motionen på undervisningen i skolan.
Dennes kommentar säger det mest tycker jag: ”Detta är dyngmäktigt. Tusen tusen tack för materialet!”
Avslutningsvis.
Att sätta upp en minnesplakett vid Grundels motståndscentral i Rosendal är ett viktigt steg för att bevara och hedra en betydande del av Arvikas historia. En handling som kombinerar respekt för det förflutna med engagemang för framtiden, och det är en påminnelse om de uppoffringar som gjordes för att skydda friheten. Således bör Arvika kommun givetvis gå vidare med detta initiativ för att säkerställa att denna viktiga del av vår historia aldrig glöms bort!
Tack för ordet!
Efter 80 år får familjen äntligen den hyllning de borde ha fått för länge sedan. Signe, som dragit ett tungt lass under krigsåren med att få fram mat och förnödenheter till alla dessa gäster, hade skulder kvar ända tills hon gick bort 1974, på grund av all mat hon handlade på kredit till motståndsmännen under krigsåren.
Från 1990. Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby och Robert Grundel.
I fredags besökte jag huset som 1940-1944 var Grundels gamla motståndscentral i Rosendal, Arvika. Det var en otrolig känsla att gå in i huset efter allt jag läst om den här platsen. Kunde nästan gå tillbaka 80 år i tiden och se framför mig hur de norska motståndsmännen låg på golvet och sov. Jag stod i rummet och såg var Moraklockan hade stått – klockan där man gömde hemlig kurirpost. Efter allt jag läst om platsen, händelserna, familjen Grundel, Osvaldsabotörerna, Pellegruppen och tusentals sidor arkivmaterial från säkerhetspolisen osv var det extra intressant. Att stå på den plats där så många modiga människor en gång verkade, var en upplevelse som gjorde historien levande. Jag kunde nästan höra de viskande rösterna från motståndsmännen och känna deras beslutsamhet och mod. För mig är det en självklarhet om hur viktigt det är att bevara och hedra minnet av dem som kämpade för vår frihet.
”Bara demokrati ger äkta frihet.Bara frihet kan ge fred.”
Gunnar Sønsteby
Jag fick också ett propagandablad från 1943 (!) som i litet format i tiotusentals smugglades in i Norge. Det var fascinerande att hålla ett sådant historiskt dokument i mina händer. Som om det inte var nog, fick jag dessutom se första delen av en artikel jag inte sett tidigare, där Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby och Robert Grundel var med. Denna artikel kastade ytterligare ljus över de hjältar som kämpade i det tysta för vår frihet.
Propagandamaterial, liten och tunn. ”Hvorledes man behandler frostskader” men ett helt annat innehåll.
Att vara på den plats där så mycket mod och beslutsamhet hade sina rötter var verkligen inspirerande och gav mig en djupare förståelse för de enorma uppoffringar som gjordes under kriget.
Som det såg ut 1940-1945. Då var det här utkanten av Arvika stad och det var skog runt om huset.
Tack till Gunbritt och Jan Kullgren för att jag fick se huset från insidan och höra historierna. Hade i somras pratat med Gunbritt om att jag skulle komma förbi och hälsa på. Hon tyckte då att jag skulle gå upp på vinden och se om något från krigsåren fortfarande lågt gömt i sågspånet. Gunbritt som idag är 86 år och hennes man köpte huset av familjen Grundel 1962 och har bott där sedan dess, medan hennes son Jan växte upp i detta historiska hem. Att höra berättelser de hört talas om gav liv till de historiska händelser som utspelade sig här. När jag var i huset kunde jag verkligen känna historiens närvaro och förstå de enorma uppoffringar som gjordes av de som bodde och verkade här under krigsåren. Det var en upplevelse jag kommer bära med mig länge.
Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
Tidigare innehöll inläggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använda vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
