Poliserna som var snabbt på plats möttes av ett inferno vid vansinnesdådet i Örebro, och många faktorer försvårade insatsen. Läs om den öppna informationen från Polismyndigheten för att få en bättre bild av vad som mötte poliserna på platsen:
Elva personer har dödats i en skolskjutning på Campus Risbergska skolan i Örebro. Mina tankar går till deras anhöriga. Enligt polisen är den misstänkte gärningspersonen en av de avlidna. En sak är säker, det kunde ha gått mycket värre. Gärningsmannen hade ammunition med sig för att kunna skjuta många fler. Han medförde tre skjutvapen och hade även med sig en kniv. Poliserna gjorde allt de kunde för att stoppa dådet och förtjänar inte den kritik, som jag ser att vissa proffstyckare ger polisen i diverse mediekanaler.
”Min önskan är att alla med ett uns vett kvar i kroppen tar ett par djupa andetag och undviker att låta en extrem händelse fullständigt förstöra en stor svensk folkrörelse. Särskilt inte i ett läge där hög skjutskicklighet mycket väl kan komma att avgöra rikets framtid.”
Orvar Bäcklin, skytteinstruktör i Försvarsmakten
Precis som jag tyvärr förutsåg i inlägget om vansinnesdådet i Örebro kom därefter detta pressmeddelande från politiker som ett brev på posten:
Politikerna verkar helt drabbats av panik. Värre än jag kunnat föreställa mig till och med. Det är sällan bra att fatta beslut i panik. En mer sansad beslutsamhet vore att föredra. Ungefär något sådant:
”Vi väntar in polisens pågående utredningar och ser vad som har brustit därefter”.
363 dödsfall och långt över 2000 skjutningar totalt med illegala vapen i Sverige sedan 1 jan 2018
Regeringen och SD utspelet sker alltså innan någon vet hela bakgrunden i den fruktansvärda händelsen i Örebro. SD och Tidöpartierna verkar helt ha tappat det sunda förnuftet. Regeringen som ofta brukar peka på att man inte ska hasta i väg och att beredningsprocessen måste få ta tid! Man har också riktat kritik mot tidigare regeringars ibland just bristande beredningar. Att det var legala vapen som användes (väldigt sällsynt) är givetvis ett totalt mörker och fruktansvärt, men de över 40 personerna som dog av illegala vapeni Sverige 2024 verkar plötsligt helt bortglömda. Antalet som avled av skjutvapenvåld med illegala vapen var under 2024 – 44 personer i totalt 296 skjutningar – jämfört med 54 dödade under 2023. 363 dödsfall och totalt långt över 2000 skjutningar med illegala vapen har skett sedan den 1 jan 2018. Och lägg där till alla sprängningar. För att vara riktigt pedagogisk, det är inte vapnen som dödar, det är människorna som använder kniven, pistolen, bilen, lastbilen, geväret, motorsågen osv som dödar… Ingen galning ska någonsin ha tillgång till något som kan användas som vapen!
Halvautomater tillåtna sedan länge
Halvautomatiska vapen har varit tillåtna i Sverige sedan 1980-talet. Skillnaden som tillkom 2023 var att Naturvårdsverket inte längre gick på utseende, utan enbart funktion. Funktionen och reglerna om magasinskapaciteten är identiska med den typ av halvautomatiska kulvapen som man har kunnat jaga med i många år. I praktiken är det alltså enbart utseendet och designen som skiljer de nu tillåtna halvautomaterna från den typ av halvautomatiska kulvapen som har varit tillåtna för jakt i många år.
Ingen hade blivit förvånad om regeringen tillsatt en utredning om några veckor när man vetat mer om bakgrunden till händelseförloppet i Örebro. Jag tror själv att det som hade kunnat förhindra den här händelsen mer handlar om vårdfrågor. När gärningsmannen ansökte om vapenlicenser för många år sen (2011) var han helt ostraffad, fanns inte i misstankeregistret eller i något annat register hos polisen, och det fanns inga kontakter med sjukvård/psykvården som hade skickat några som helst signaler till polismyndigheten. Så det fanns ingenting där och då som gjordes fel. Med facit i hand skulle han aldrig ha fått licens, men varför kunde ingen se då. Men med någon form av ”friskhetsintyg” eller något liknande kunde man sett att det fanns anledning till att inte utfärda någon vapenlicens. För det här var inte en frisk individ, men någon som gick helt under ”radarn” i många år.
Enligt 6 kap. 6 § vapenlagen (1996:67) ska en läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen omedelbart anmäla detta till polismyndigheten på den ort där patienten är folkbokförd. Bestämmelsen omfattar läkare i all hälso- och sjukvård. Men har gärningsmannen inte besökt läkare, eller släkt, bekanta eller andra slagit larm är det svårt.
20 minuter efter att regeringens pressmeddelande om restriktioner/förbud för AR-gevär för jakt kommit offentliggjordes vad mördaren hade för vapen: Han hade inget AR-vapen! Ett av vapnen han använde hade kalibern .22LR, som jag misstänkte i tidigare inlägg. Om man på allvar menar att vapenmodellen var avgörande för brottet borde man åtminstone peka uten modell som faktiskt användes. Inte en som INTE användes. Ungefär som när Flashbackmobben pekade ut fel person som gärningsman.
Forskaren Erik Lakoma, som är expert på vapenfrågor skriver: ”Vore det enkelt vore vi inte här. Men man ska nog resonera i termer av att politiken och lagstiftningen inte kan göra allt. Inte skapa det perfekta samhället. Men kan försöka hitta good enough. Vapenskåp är en sådan sak. De hindrar inte alla stölder, men jag fann när jag forskade om det att vapen stals sällan relativt tillgången. Vapen stals i genomsnitt vid var 64e inbrott hos en vapenägare. Det räcker för good enough. Vapenstölder från privatpersoner är fler än noll men inte ett samhällsproblem. Och få stulna vapen hamnar i kriminella sammanhang, 1-2 om året. Utan vapenskåp hade det kanske sett annorlunda ut. Det är samma sak med kontroll av personer med licens. Man måste se vad som är tillräckligt bra. Idag tycks systemet med läkares anmälningsplikt fungera, hade det inte det hade vi sett det i statistiken för länge sedan.
Det betyder inte att det är perfekt. Man kan nog inte konstruera ett system som fångar sådant som sker en gång på 25 eller 30 år, så ovanliga är massmord med legala vapen, Örebrodådet var dessutom det första någonsin med ett jaktvapen.”
Detta budskap glömdes helt på 5 sekunder
Det är mänskligt att vilja ”göra något” efter en tragedi. Men att driva en bra politik kräver att man ser om åtgärderna faktiskt kan vara effektiva. Nu blir det mest ett stort hycklande. Speciellt när exempelvis Moderaterna och SD sagt sig stå upp för skötsamma skyttar och jägare i Sverige. Med samma logik kan de lika gärna förbjuda skidskytte som använder vapen med samma kaliber som gärningsmannen i Örebro hade på ett av vapnen som användes i vansinnesdådet. Avslutar med några tänkvärda rader från Orvar Bäcklin som är specialistofficer (fj) i flygvapnet och jobbat mer eller mindre heltid med skjututbildning de senaste åtta åren, från värnpliktsutbildning via kadetter vidare till att vara lärare på de apex-utbildningar i skjutteknik som genomförs i Försvarsmakten:
”Min önskan är att alla med ett uns vett kvar i kroppen tar ett par djupa andetag och undviker att låta en extrem händelse fullständigt förstöra en stor svensk folkrörelse. Särskilt inte i ett läge där hög skjutskicklighet mycket väl kan komma att avgöra rikets framtid.”
De frivilliga försvarsorganisationerna (FFO) stärker Sveriges motståndskraft vid kris och krig. Svenska Skyttesportförbundet är en av dessa 18 organisationer som har en viktig roll i Sveriges beredskap och har i uppdrag att utbilda Skytteinstruktörer för Hemvärnet och Försvarsmakten: https://www.skyttesport.se/foerbundet/om-oss/frivillig-foersvarsorganisation/
Var och lyssnade på försvarsminister Pål Jonsson när han besökte Västra Värmlands Civilförsvarsförening och höll en öppen föreläsning på Svea Bio & Teater i Arvika i fredags.
Försvarsmakten kommer att assistera Finland med fartyget HMS Belos i arbetet med de skadade kablarna vid den finska viken. HMS Belos är en stark resurs för det svenska försvaret och kan utföra viktigt undervattensarbete. Det är bra att vi kan bistå våra finska kollegor. (1/2) pic.twitter.com/OLWrOO2lUa
Det var ett intressant och givande samtal. Moderatorn Morgan Danielsson hade goda kunskaper om bland annat värnplikten genom åren. Han hade varit med förr då det var många som gjorde värnplikten. Att göra värnplikten handlar om att försvara Sveriges mångåriga fred, frihet och demokrati och på så sätt se till att Sverige är och förblir ett självständigt land. Efter att ha varit vilande sedan 2010 återupptogs en del av värnplikten 2014, då redan krigsplacerade kunde kallas till repetitionsutbildningar. Från 2018 utökades värnplikten och nu mönstras årligen ett stort antal 18-åriga män och kvinnor för grundutbildning. Pål pratade klarspråk om varför Sverige behöver utveckla försvaret och samarbetet med andra länder, och varför Nato är en viktig organisation för de nordiska ländernas säkerhet. Han sa också att Europa allt för länge har förlitat sig på USA för Europas säkerhet och inte själva tagit det ansvar för säkerheten på det sätt som borde ha gjorts. Pål nämnde också att det sedan länge funnits ett samarbete med Nato och Natoländer innan den svenska anslutningen till Nato. Men nämnde inte hur nära detta samarbete var. Det är heller inte hans sak att göra då det var en helt annan regering på den tiden. Men för att folk ska förstå hela bilden borde detta så långt senare få komma fram i ljuset på riktigt. Många tror fortfarande, på allvar, att vi har varit neutrala sedan andra världskrigets dagar…
Politiska frågor
Pål fick på slutet frågor från publiken på detta tema, om Nato, och någon av frågorna verkade vara från några som inte visste så mycket om Sveriges tidigare kontakter med Natoländer och de verkade också väldigt skeptiska till Nato och den västliga försvarsalliansen. Samt USA. De nämnde att det var ett misstag att lämna neutralitetspolitiken. De lät också tala om att vi varit helt ”neutrala” sedan andra världskriget och som om det var en jättestor förändring med att gå med i Nato och lämna ”neutraliteten”. Kanske kan man säga att den sovjetiska och ryska propagandaapparaten haft en ganska framgångsrik påverkan ändå.
”Den sextonde Natostaten”
Sovjet visste mer än svenska folket om den svenska försvarsplaneringen då GRU – den sovjetiska militära underrättelsetjänsten runt 1948 (troligen ännu tidigare) värvat Stig Wennerström, landsförrädaren som avslöjade Sveriges försvarsplanering. Det finns emellertid indikationer på att Wennerström tidigare kontaktats av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga för språkstudier i ryska.
På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades ”den sextonde Natostaten” (!) av dem som visste. För redan då Norge och Danmark gått med i Nato var det neutrala och alliansfria Sverige knutet till den västliga försvarsalliansen. Ja egentligen skapades dessa band ännu tidigare, och statsminister Tage Erlander (S) och Sverige var de som drev på frågan om ett nordiskt försvarsförbund. Vid ett akut krisläge skulle marinchefen omedelbart lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Från denna säkra plats skulle han organisera motståndet. Om Sverige blev ockuperat, skulle resten av militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Nato-styrkor skulle sedan så snart som möjligt bistå Sverige med att slå tillbaka angriparen.
En del av historiken med Sverige och Nato och de hemliga samarbeten som under lång tid var oerhört viktigt framgår i den här artikeln till Gunnarskogs Nytt:
Välinvesterade 15 minuter. Gudrun Persson om Rysslands krig mot Ukraina och den regelbaserade världsordningen
Gudrun Persson, docent och forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), har ett livslångt ”intresse” för Ryssland och dess kultur. Hon har specialiserat sig på rysk säkerhets- och utrikespolitik och är en av landets främsta experter på området. Genom sitt arbete vid FOI har hon förvärvat en djupgående förståelse för Rysslands historia och dess betydelse i den nuvarande säkerhetspolitiska krisen. Hon betonar vikten av att försvara de grundläggande europeiska principerna om rättsstat, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i en tid av ökande spänningar.
Hennes syn på ett fredsavtal med Ryssland är klarsynt:
”Ett fredsavtal utan medel för avskräckning är bara en papperslapp.”
Gudrun Persson är en viktig individ i diskussionen om Ryssland och dess säkerhetspolitiska utmaningar. Hennes arbete bidrar till en djupare förståelse för de komplexa dynamiker som formar dagens säkerhetssituation…
Viktiga punkter om Ryssland enligt Persson:
Ryssland utmanar den rådande världsordningen och påverkar den europeiska säkerhetsstrukturen.
Den ryska strategin bygger på en uppfattning att endast stormakter kan vara suveräna.
Genom historien har Ryssland präglats av militärens roll, territoriell expansion, prestige och nationalitetsfrågor.
Avtal har inte avskräckt Ryssland; militär makt är ett språk Kreml förstår.
Ryssland ser sig självt i konflikt med väst och har inga fasta ”röda linjer”.
Den globala säkerhetsordningen bygger på att varje land själv bestämmer över sin säkerhet.
Ryssland eskalerar konflikten och har uppdaterat sin kärnvapendoktrin.
Det finns krafter inom Ryssland som önskar förändring, men det är osäkert när och hur dessa krafter kan påverka situationen.
Precis som en mobbare så respekterar Ryssland bara styrka och slutar inte förrän de möter ett riktigt motstånd. Historiskt sett har Ryssland väldigt ofta använt militär makt med anfallskrig och territoriell expansion för att uppnå sina mål. Avskräckning är därför en viktig del av en försvarsstrategi mot en sådan aggressor. Ett välfungerande samarbete i ett stark nordiskt ”försvarsförbund” som ingår i ett Nato som värnar om freden kommer att vara viktigt i många år framåt…
När Norge ockuperades av Nazi-Tyskland 1940, krävde tyskarna att den norska kungen Haakon VII skulle abdikera och istället utnämna Vidkun Quisling till statsminister. Kung Haakon vägrade dock att kapitulera och sade ”nej” till tyskarna. Detta avslag blev en symbol för norskt motstånd och kungens beslut att fortsätta kämpa för Norges självständighet från ockupationen. Bild: Riksarkivet / CC BY-NC-SA 4.0
År 2025 markerar två viktiga milstolpar: 85 år sedan Nazi-Tysklands ockupation av Norge och Danmark, samt 80 år sedan Hitlerregimens fall. Så vi får väl se till att göra en del inlägg på detta tema under året. Både jag och turkamraten Nilsson tyckte det var mycket uppskattat att få denna sammanfattning, nedtecknad av författaren Anders Johansson där han beskriver historiska händelser i området för Julaftonsturen 2024:
Har lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att inventera och sammanställa berättelser från beredskapstiden i trakterna kring Arvika. Genom att förstå vår historia kan vi bättre förstå nutiden och undvika att göra samma misstag igen. Det är också ett sätt att visa respekt och erkänna de uppoffringar som gjordes av människor under dessa tider och att deras handlingar gjorde skillnad. Man har gjort sådana sammanställningar på andra platser och det har blivit mycket uppskattat och användbart, så jag hoppas att detta initiativ blir verklighet. Det finns mycket att berätta om trakterna kring Arvika och västra Värmland under den här tiden.
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
Simo Häyhä – den mest effektiva prickskytten någonsin
Idag är det 85 år sedan Sovjet brutalt attackerade Finland. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm. Tidigt på morgonen den 30 november 1939 korsar sovjetiska trupper gränsen vid Karelska näset. Några timmar senare faller bomber över Helsingfors och Finland förklaras i krig. Men trots att den ryska militären rent numerärt är förkrossande överlägsen bjuds man länge på envist motstånd. Det är en av de kallaste vintrar som uppmätts i landet. På många håll går temperaturen ner mot minus 40. Och just den finska vintervanan blir en avgörande faktor.
En ny film om en av Vinterkrigets stora hjältar – prickskytten Simo Häyhä är på väg.
Ett krigsdrama som berättar historien om den finska krypskytten Simo Häyhä. Häyhä var en skicklig prickskytt som enligt uppgift dödade över 500 fiendesoldater – det högsta antalet som tillskrivs någon individ i ett krig – och fick smeknamnet ”Den vita döden”.
Casting pågår, med produktionsdatum är planerat till början av 2026, före en internationell release 2027. Tapio Saarelainen, tidigare i finska Försvarsmaktens som prickskytt och som har skrivit flera böcker om Häyhä, kommer att fungera som rådgivare och vapentränare på filmen.
”Myten kring Simo Häyhä fortsätter att cirkulera i sociala medier och många böcker och tidningar har studerat hans metoder” säger Kurkimaki. ”Syftet med vår film är att gå djupare in i Simos psyke, och visa vem han verkligen är och vad som krävs för att göra det han gör – att försvara ditt hem och dina nära och kära genom att stoppa invaderande styrkor en efter en, när varje skott han gör tar gör den moraliska bördan tyngre.”
”Samtidigt kommer vi att visa hur bistra kriget var på Kollaafronten, ett av de mest legendariska slagfälten i Finlands historia. Häyhä sattes på en piedestal för att lyfta krafternas ande men han ville aldrig ha denna uppmärksamhet.”
Simo Häyhä föddes som näst yngst i en syskonskara om åtta barn i en fattig finsk torparfamilj i byn Rautjärvi, nära den ryska gränsen. När vinterkriget bröt ut var han 34 år, ungkarl och korpral i den finländska härens reserv. Han var kortväxt, bara 152 cm lång.
När så Vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 var han 34 år, ungkarl, korpral och tillhörde JR 34, som grupperade sig nära Loimola vid gränsen mot Sovjetunionen. Därifrån drog sig regementet snabbt tillbaka till försvarsställningar nära Kollaanjoki. Och det var där som Simo Häyhä inledde sin verksamhet som prickskytt, iklädd vit snödräkt i järnhård köld. Temperaturen rörde sig oftast mellan 20 till 40 minusgrader. Under vinterkriget tjänstgjorde han som prickskytt med en finsk variant av det ryska geväret Mosin-Nagant (m/28), vilket var ett omodernt gevär som finnarna kallade ”spetsöra” på grund av sikten som liknade upprättstående hundöron. Simo hade många års träning som prickskytt hemma på torpet, där han smygjagade på ekorrar. Under vinterkriget var han i strid i hundra dagar och officiellt har det ansetts att han dödade 542 fiendesoldater, men inofficiellt tros det vara fler. Några officerare i hans kompani bokförde 702 (!) dödande träffar av fiendens soldater.
De ryska soldaterna var skräckslagna när de befann sig nära frontavsnittet där Simo Häyhä opererade.
Simo opererade som en ensamvarg och var känd för sin förmåga att gräva ned sig i snön och ligga absolut stilla i flera timmar. Endast gevärspipan stack fram, dold med grankvistar. Om han inte låg nedgrävd i snön, klättrade han upp i en hög gran där han kunde sitta orörlig i timmar. Han gömde sig i gryningen och återvände inte förrän vid skymningen, med bara sockerbitar och några brödbitar med sig. Ibland stoppade han snö i munnen för att inte avslöjas av ångan från sin andedräkt. Han hällde även ut vatten framför sig för att frysa snön till is, vilket minimerade snöröken när han avfyrade skotten. Ryktet om den dödlige prickskytten spreds bland de ryska soldaterna på Kollafronten. Ryssarna skickade sina bästa skyttar för att tysta honom, men ingen återvände. När vinterkriget nästan var slut, träffades Simo av en rysk explosiv kula. Efter operation vaknade han upp ur narkosen sju dagar senare, precis när vinterkriget upphörde. Trots sina svåra skador ville han fortsätta strida i fortsättningskriget, men det fick han inte.
Han levde ett långt liv som lantbrukare och avled år 2002 vid 97 års ålder.
I intervjuer på äldre dagar sade han att han aldrig ångrat att han som landets främste prickskytt dödat åtminstone 542 fiendens soldater. Kriget varade i 105 dagar, och Simo hade deltagit i 100 av dessa dagar. Den 21 december sköt han 25 fiender och på självaste julafton ytterligare 51 soldater, vilket innebar att han dödade i snitt över fem soldater per dag. Vid den tiden var det endast dagsljus 4–5 timmar per dag, och skjutavstånden var ofta 350–500 meter. Han sköt med öppna riktmedel, utan kikarsikte eller diopter. Under hela vinterkriget tjänstgjorde Simo i 6:e kompaniet i infanteriregementet JR 34. När Häyhä tillfrågades hur han hade kunnat bli en så bra skytt hävdade han att det endast var genom träning. På frågan som han blev ställd strax innan sin 96-årsdag, om han har haft några samvetskval efteråt, svarade han:
– Jag gjorde bara min plikt och vad jag blev tillsagd, så bra som jag kunde.
Helmer Sveders (1907–1973) foto i butiken med Haakon VII:s frihetsmedalj som Helmer fick efter kriget.
Igår hyllade vi Helmer Sveder, Östen Nilsson, Arne ”i kôrstan” Nilsson med flera med en minnesplakett från Arvika kommun på Sveders Herrekipering på Kyrkogatan 34.
Kommunalrådet Peter Söderström (S), barnbarnen till Helmer, Thomas Tynander (författare till boken om Allan Mann : Svensken som stred mot Hitler och Stalin), Försvarsministern Pål Jonsson (M) och jag höll tal. Det kändes mycket bra att förvarsministern kunde närvara. Han vävde ihop den historiska aspekten av Östen Nilsson och Helmer Sveders m.fl. insatser under andra världskriget med dagens händelser i Ukraina. Sverige har spelat en viktig roll i att stödja Ukraina under kriget. Sedan Rysslands invasion 2022 har Sverige bidragit med omfattande humanitärt och militärt stöd, samt ekonomiskt stöd.
Kändes ärofyllt och stort att få säga några ord.
Under den tyska ockupationen av Norge, förvandlades Sveders till en avancerad motståndscentral. En underrättelseavdelning som Östen Nilsson och Helmer Sveder byggde upp, med klädbutiken som bas. Vänskapen mellan norrmän och svenskar hade knutits innan kriget bröt ut i Norge 1940, bland annat genom jaktlag och skytteklubbar i gränsområdena, samt idrottsligt utbyte mellan Kongsvinger idrottslag (KIL) och Arvika idrottssällskap (AIS). Helmer Sveder var verkligen en central person inom idrottsrörelsen i Arvika under många år, och han var en av Värmlands bästa fotbollsspelare på sin tid. Även bankmannen Östen Nilsson var idrottare och jägare med mycket kontakter på den norska sidan gränsen.
Helmer Sveder fotboll och Östen Nilsson i friidrotts ”landskamp” Arvika IS vs Kongsvinger IL. (Klicka på respektive bild för att läsa)
Gunnar Sønsteby, SOE-agent med agentnummer ”Nr 24”, är aktuell i Norge då filmen om honom hade premiär den 30 oktober 2024. Han blev en central person i den norska motståndsrörelsen och blev Norges högst dekorerade medborgare efter sina insatser under kriget.
Oslo 19450508. Gunnar Sønsteby i kaptensuniform utanför Møllergata 19, huvudpolisstationen i Oslo. Foto: Sverre Martens Planke / Arkiv / SCANPIX
Gunnar sa så här om Sveders:
”Hos Sveders fick vi mat och vilade oss innan vi skulle vidare. Men framför allt bytte vi kläder. Det var det viktigaste av allt. Man fick inte väcka uppmärksamhet. Därför fick man vara klädd på ett sätt i Sverige och ett annat i Norge.”
Kurirlinjen mellan Stockholm och Oslo via Arvika, Gunnarskog och Håkerudtomta, precis vid gränsen på den norska sidan, var viktig. På så sätt höll man kontakt med exilregeringen i London. Linjen var även mycket viktig för Special Operations Executive (SOE). SOE:s huvudsakliga uppgift var att bedriva spionage, sabotage och rekognoscering i de av axelmakterna ockuperade områdena i Europa, samt att stödja de lokala motståndsrörelserna.
”For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her,” sa Sønsteby i ett intervju med NRK 2004.
Filmen NR. 24 efter Gunnars agentnummer i Engelska SOE, åkte jag och en kamrat till Kongsvinger och såg. Vi åkte då den gamla kurirlinjen från Arvika, Gunnarskog, vidare över Håkerudtomta (familjen Skoglund) och Austmarka till Kongsvinger. Nuförtiden går det att åka bil denna sträcka, under kriget var det något helt annat och delar av sträckan var väglöst land.
Extra intressant med tanke på detta är att höra när Helmer Sveder berättade om Gunnar Sönsteby i en radiointervju från 1962.
Helmer berättade om första gången han träffade Gunnar. Han sa att när Gunnar först kom till honom i Arvika så var han väldigt försynt och bad nästan om ursäkt för att han kom till besvär. Detta var i början på den tyska ockupationen av Norge. Helmer berättade vidare om att han trodde det var just för att Gunnar var så anonym och hade en oerhörd vilja kunde åstadkomma det han gjorde under kriget. Helmer berättade också att det aldrig var någon tvekan om att han skulle ställa upp och hjälpa norrmännen när han fick denna fråga.
En annan norrman som talade om Sveders efter kriget sa:
”Jag skulle aldrig klarat mina uppdrag utan hjälp av värmlänningar som Östen Nilsson och Helmer Sveder i Arvika och Gunnar Svensson och Arne Nilsson i Gunnarskog” det här berättade Bjarne Holth-Larsen, SOE-agent, Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1) (kompani Linge) för en reporter fyra decennier efter sina kuriruppdrag.
Bjarne igen: ”Det var rent militära uppdrag som vi genomförde”. ”Vi förde hem radiosändare, vapen, instruktioner – på skiffer givetvis – samt inte minst pengar”.
Bjarne Holth-Larsen tog sig över gränsen 47 gånger under den tyska ockupationen 1940-1945. Jag och turkamraten Christian har väl gått över gränsen ungefär lika många gånger, med skidor eller till fots, men då i fredstid. Varje gång har vi tänkt på dessa hjältar och hur det skulle kännas att passera gränsgatan om man gått 80 år tillbaka i tiden. När vi gör våra turer över gränsen idag, är det svårt att föreställa sig de faror och utmaningar som Bjarne och andra motståndsmän stod inför. De riskerade sina liv. Deras mod och uppoffringar är en påminnelse om den tunga tiden under kriget och vikten av att minnas och hedra deras insatser. Varje steg vi tar på denna historiska mark ger oss en djupare respekt för de som kämpade för friheten…
Det här är något jag tycker är viktigt. Att redovisa för kommuninvånarna vilka frågor man jobbat med. Transparens och ansvarsskyldighet är grundläggande principer i vårt demokratiska system, och det är avgörande att invånarna är informerade om de beslut och åtgärder som påverkar deras vardag. Tyvärr verkar jag vara ensam om att skicka ut en sådan rapport bland lokalpolitikerna i Arvika.
Arvikapartiet vill att politiken ska vara öppen och transparent så att kommuninvånarna kan följa den demokratiska processen. Det är genom att vara vaksamma och engagerade som vi kan säkerställa att våra demokratiska värderingar och rättigheter upprätthålls.
Arvikapartiet uppmanar alla att fortsätta engagera sig och bidra med sina åsikter och idéer.
Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.