Delar här en intressant och välskriven artikel (PDF) om Allan Mann som rörde sig över gränsen i området västra Värmland under krigsåren. I artikeln “I Allan Manns spår” framträder en bild av ett gränsland fyllt av hemliga uppdrag, där Allan Mann genomförde ett stort antal kurirresor och arbetade nära både Special Operations Executive (SOE) och Kompani Linge. Allan ska ha gjort 52 resor som SOE-kurir in i det ockuperade Norge från svensk sida – med vapen, radiosändare, handlingar mm.
Författarna bakom artikeln är:
Lars Gyllenhaal – välkänd militärhistoriker och författare med fokus på nordisk krigshistoria
Anders Johansson – journalist och författare med djup kunskap om andra världskriget i Norden
Tillsammans bidrar de med både källkritik, nya fynd och viktiga perspektiv – och att lyfta fram det som ännu inte är fullt klarlagt. Motståndsmannen och Norges mest dekorerade medborgare, Gunnar Sønsteby (NR 24) skrev en gång följande till Allan:
”Til Allan Mann,
min kjære venn som har alle nordmenns respekt for hans store innsats for vårt land under krigen. I tillegg til dette Allan har du min dypeste respekt for ditt hjertelag og din alltid store omtanke for alle dine mange venner.
Några av Arvikas politiker deltog nyligen i en samtalskväll om demokrati arrangerad av Arvika Freds- och demokratigrupp. Det blev en bra och viktig kväll. Demokratin är nämligen inte självklar. Den måste värnas och försvaras – av varje generation. En fråga som kom upp under kvällen var särskilt viktig: Hur får vi våra ungdomar att förstå hur värdefull och viktig demokratin är?
Ett svar finns faktiskt här – i vår egen lokala historia.
När Norge ockuperades av Nazityskland 1940 sattes demokratin helt ur spel. Den norska grundlagen, folkstyret och rättsstaten ersattes av ett totalitärt system under en ockupationsmakt. För många norrmän handlade kampen bokstavligen om liv eller död – och om att en dag återfå sin demokrati. Samtidigt finns det en del av historien som vi ofta talar mindre om. Även i våra trakter fanns tyskvänliga strömningar och människor som stod bakom nazismen. Dessa var inte bara några fåtal. I Arvika fanns en värvningscentral för Waffen-SS, och flera från våra trakter gick ärenden åt organisationer som Sicherheitspolizei (Sipo), Abwehr och Gestapo. Det är en mörk del av vår historia – men just därför måste den också berättas.
Men mitt i detta fanns också människor som stod upp för demokratin på riktigt. I gränsbygden gick flyktingar, kurirer och motståndsmän i skydd av skogarna för att nå friheten. Utan människor i Arvikatrakten som vågade hjälpa dem hade många aldrig klarat sig. Det är viktigt att dessa berättelser lyfts fram. Men det är också talande att det tog nästan 80 år innan vissa av dessa insatser uppmärksammades offentligt av kommunen. Här finns en stor möjlighet för Arvika framåt. Vi borde utveckla detta vidare så att skolor och elever kan besöka platser, läsa berättelserna och förstå vad människor i vår egen bygd faktiskt gjorde under den mörkaste tiden i Europas historia. När historien blir lokal och konkret blir den också levande.
Många säger gärna att de självklart hade stått på rätt sida om något liknande skulle hända igen. Men historien visar att det inte alls är självklart. Ju mer våra ungdomar lär sig om vad som faktiskt hände – i våra bygder – desto tydligare blir en sak; demokratin överlever bara om människor är beredda att försvara den. Det är kanske den viktigaste demokratiundervisningen vi kan ge nästa generation. Just därför måste vi berätta om dem som faktiskt gjorde det – människor som Östen Nilson, Helmer Sveder, Signe och Robert Grundel och många andra. Deras mod visar att demokrati inte bara handlar om ord, utan om handling när det verkligen gäller. När våra ungdomar får lära känna deras berättelser blir demokratin inte bara ord i en lärobok om något långt borta. Då blir den något verkligt – något som människor före oss riskerade allt för att försvara.
En fin artikel i Arvika Nyheter av Thomas Tynander som skildrar minnet av bröderna Sten och Bengt Samuelsson från Charlottenberg, två stridspiloter som omkom i flygolyckor under kalla kriget – båda endast 27 år gamla. Genom intervjuer med deras familj, främst brodern Kent och sonen Dan, beskrivs den livslånga saknaden och hur tragedierna präglat hela familjen.
Texten sätter också in deras öde i ett större sammanhang: det svenska flygvapnet var under kalla kriget ett av världens starkaste, men priset var högt med hundratals döda piloter i övningar som genomfördes som om krig rådde. Sten omkom 1976 i en Lansen-krasch i Norrbotten, troligen orsakad av tekniskt fel och hård belastning. Mindre än två år senare störtade Bengt med sin Draken i Östersjön efter att ha förlorat orienteringen i moln – och hans kropp har aldrig återfunnits. Familjen berättar om chocken, sorgen och tystnaden som omgav olyckorna, men också om stoltheten över brödernas tjänst. Trots att de hedras nationellt finns få spår lokalt i hembygden. I dag lever minnet vidare genom anhörigkontakter, besök på haveriplatser och flygvapnets årliga ceremonier. Bröderna Samuelsson är dessutom unika i svensk flyghistoria som de enda bröder som båda omkommit i flygvapnets tjänst.
Sammantaget är artikeln en varm och eftertänksam berättelse om uppoffring, familjesorg och minnet av dem som försvarade Sverige i fredstid – och om hur förlusten fortfarande känns, decennier senare.
Det finns ett inlägg här på bloggen som uppmärksammar deras öde.
Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika
Den helt unika Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika står nu där den hör hemma – på museet ”Beredskapsåra” i Järnskog. Under krigsåren gömdes hemlig kurirpost, meddelanden och brev i klockan. När Jan Grundel gick bort fick jag den av familjen Grundel. Ett otroligt hedersamt förtroende – men jag kände starkt att denna unika klocka inte bara kunde stå hemma hos oss. Den behövde bli en del av det gemensamma minnet. Därför körde vi den till museet. Det var en stor stund när barnbarnen till Signe och Robert Grundel, Ulla och Lotta, stod där och såg klockan komma på plats. Man kunde bokstavligen känna historiens närvaro i rummet. Klockans långsamma tickande har tystnat, men den bär fortfarande ekot av viskningar, stora risker och mod.
Familjen Grundel och Rosendal – ett vardagligt hem i motståndets tjänst
Hemmet på Rosendal var mer än ett hem. Det var ett diskret nav där människor fann trygghet för natten, ibland betydligt längre än så, där bud och kurirer kunde passera utan att väcka uppmärksamhet och där hemlig information kunde byta händer utan att lämna spår. Signe och Robert bar ansvaret med lugn beslutsamhet; dörren stod öppen när det behövdes, gardiner drogs för när det krävdes, och tystnaden hölls där den måste hållas. Jan Grundel var bara ett barn, men hjälpte de norrmän som gömde sig i familjens hem – en slags tyst, självklar medverkan som säger mycket om vilken moral som rådde i huset. Det modet bar han med sig hela livet.
En hemlig motståndscentral i Rosendal, ArvikaRobert och Signe Grundel
Om Järnskogs beredskapsmuseum (Beredskapsåra)
Museet ligger vid Järnskogs hembygdsgård i Hajom, söder om Koppom, och skildrar beredskapstiden i gränsbygden. Utställningen tar dig rakt in i 1940-talet; ett bondkök med pigkammare, en befälsexpedition med uniformer, kartor och planer för gränsförsvaret, samt en fotodel som även belyser situationen i det ockuperade Norge. Här finns också en unik förteckning över 9 912 flyktingar som tog sig över gränsen inom Järnskogs landsfiskalsdistrikt 1941–1945. I anslutning står en järnvägsvagn av den typ som användes för trupptransporter, och i det lilla stationshuset intill visas film från beredskapstiden.
Själva museibyggnaden har en egen historia; den började som en hemvärnsbarack i Holmedal under kriget, blev senare omklädningsrum på Sagesätra (bl.a. under Schröderloppet 1968–73) och flyttades på 1990-talet till hembygdsgården för att bli beredskapsmuseum. Intill finns dessutom den charmiga lanthandelsmiljön ”Hiombua”.
Att klockan nu står här gör sammanhanget tydligt; gränsbygdernas vardag, militär beredskap, flyktingströmmar och motståndets kurirlinjer flätas ihop i ett och samma rum – på en plats där skolklasser, föreningar och besökare kan följa spåren av krigstidens öden.
Osvaldgruppen – berättelser sida vid sida
Märkligt nog, bara dagar innan klockan kom på plats, hade ett barn till den siste överlevande i Osvaldgruppen besökt museet. Hennes mamma var ”Grete” – som var täcknamnet för Signe Raassum (1924–2022). Signe var född på Lunner 18 december 1924, och blev tidigt en del av Osvaldgruppens stöd- och kurirnät. Hon lämnade sitt arbete som sömmerska när fabriken började producera åt tyskarna och anslöt till organisationen 1943. På Sollia fick hon utbildning i illegalt arbete och var med när hotellet angreps i slutet av maj 1944. Den 4 oktober 2013 hedrades hon av norska myndigheter (bland annat med Deltagermedaljen) i samband med den sena, officiella upprättelsen av Osvaldgruppens insats.
I dag står därför informationen sida vid sida; till vänster om klockan information om Osvaldgruppen och Signe Raassum, till höger om familjen Grundel. Det är ingen slump. Under krigsåren gömde sig flera av Osvaldgruppens medlemmar i just Grundels hem. Våren 1944 (30 maj) angreps Osvaldgruppen av tyska styrkor på Sollia turisthotell vid Trevatn i Søndre Land (Innlandet) som var ett av Osvaldgruppens viktigaste gömställen under våren 1944. Den avskilda platsen användes för planering, utbildning och utsändning av sabotagegrupper – bland annat mot transformatorfabriken Per Kure i Oslo i maj 1944. Natten till 30 maj 1944 slog cirka 35 tyska soldater till mot anläggningen efter angivelse. Signe ”Grete” Raassum hade just stigit upp när en kula slog in i väggen bakom henne. Under Osvaldsgruppens ledare med täcknamnen ”Knut” eller ”Osvald” (Asbjørn Sunde) lyckades gruppen skjuta sig ut ur byggnaden och undkomma med livet i behåll. Det som kan ses lite märkligt med detta datum är att, några dagar senare, den 4 juni 1944 slog Statspolisen till och genomförde en gryningsräd hemma hos familjen Grundel i Rosendal.
Att dessa berättelser nu möts i museirummet är både symboliskt och rättvist; det lokala och det gränsöverskridande motståndet hänger ihop. Arvika, Järnskog och gränsbygderna var en vardaglig kuliss för ovanligt mod.
Illustrationen visar dramatiken vid Sollia när omkring tio personer, bestående av män, kvinnor och barn, som tillhörde motståndsrörelsen, blev omringade av tyska styrkor. Tjejen till höger ska vara ”Grete”.
Från privat minne till gemensamt arv
En möbel som ”alltid funnits” väcker ingen större misstanke. Moraklockan var därför perfekt; stor nog att rymma massor av kuvert och meddelanden i sitt djupa mörka innanmäte, men alldaglig nog att inte dra blickarna till sig. Klockans värde låg inte i träet och urverket, utan i dess funktion som tyst medspelare i en kamp som inte fick synas.
Att överlämna moraklockan till museet var en självklarhet. Vissa föremål bär berättelser som är större än vi kan tänka oss. På Järnskogs beredskapsmuseum blir klockan inte bara ett utställningsobjekt – den blir en berättare. Den påminner oss om att mod också kan utspela sig i hem och vardagsrum, inte bara på slagfältet. Grundels moraklocka har ett stort kulturhistoriskt värde och tillför mycket till museets samlingar, och den har även förekommit i SVT:s produktion ”Sverige och kriget” som just nu går på NRK. Det gör klockan till mer än bara ett föremål – den har blivit en del av vårt kollektiva kulturarv, både genom sin egen historia och genom den uppmärksamhet den fått i ett nationellt TV-program.
Vi gjorde ett muntligt avtal som innebär att om museet någon gång lägger ner sin verksamhet, så ska klockan återgå till ursprunglig ägare/överlämnare. Ett muntligt avtal är enligt svensk avtalsrätt lika giltigt som ett skriftligt, så länge det kan styrkas vad som faktiskt har avtalats. Det innebär att även om överenskommelsen inte dokumenterades skriftligen vid tillfället, så gäller den fortfarande på samma sätt som ett kontrakt.
Ett stort och varmt Tack
Tack till familjen Grundel för ert mod när det behövdes som mest – och tack till Stig Bengtsson och Järnskogs beredskapsmuseum för att ni låter dessa berättelser fortsätta tala till kommande generationer.
Jag har blivit djupt berörd och fylld av en stark känsla av vördnad när jag efterforskat historien om familjen Grundel i Arvika under kriget. Att följa deras väg genom en tid präglad av fara, osäkerhet och mod har rört mig på djupet. Varje detalj jag upptäckt, varje berättelse om deras kamp och uppoffringar, har fått mig att känna en stark koppling till det mänskliga i deras erfarenheter — rädslan, hoppet och den okuvliga viljan att stå upp för det rätta. Denna historia har inte bara gett mig insikt i det förflutna utan också väckt en stor tacksamhet för friheten och freden vi har idag. Det är en berättelse som lämnar ett outplånligt spår i hjärtat och som jag bär med mig med största respekt och ödmjukhet…
Sveriges första Nato-insats: 71. bataljon tillbaka efter tjänstgöring i Lettland
Efter drygt ett halvår som en del av den multinationella Nato-brigaden i Lettland är 71. bataljonen nu åter hemma i Sverige. Detta var Sveriges första operativa truppbidrag som fullvärdig Nato-medlem – en milstolpe i svensk säkerhetspolitik och ett uttryck för vår solidaritet med övriga allierade inom alliansen. Sedan Sverige officiellt anslöt sig till Nato i mars 2024 har mycket förändrats i vår säkerhetspolitiska omvärld. Ett medlemskap i försvarsalliansen innebär inte bara en säkerhetsgaranti i form av artikel 5 – det innebär också skyldigheter. Den svenska insatsen i Lettland är ett konkret exempel på detta åtagande. Genom att bidra till den så kallade Enhanced Forward Presence (eFP), som syftar till att avskräcka aggression och stärka den östra flanken, visar Sverige att vi är beredda att ta vår del av ansvaret.
71. bataljons uppdrag
Under sex månader har soldater och officerare från 71. bataljon, med huvudsaklig bas i Revingehed, varit integrerade i den multinationella Nato-brigaden ledd av Kanada. Uppdraget har inneburit samövningar med trupper från bland annat Italien, Slovakien, Tjeckien och värdnationen Lettland. Syftet har varit att öva operabilitet, öka beredskapen och visa beslutsamhet gentemot potentiella hot – framför allt i skuggan av det försämrade säkerhetsläget i Europa. Insatsen var unik då det är första gången Sverige bidrar med ett helt förband till en stående Nato-styrka i fredstid. Tidigare har svenska soldater deltagit i insatser under FN-flagg eller EU-ledda uppdrag, men här var det inom ramen för det kollektiva försvaret i en allians.
Svenska Försvarsmaktens deltagande i eFP handlar inte bara om militär förmåga, utan också om att bygga relationer, förtroende och förmåga att agera gemensamt med allierade. Man har lyft fram det goda samarbetet och den höga graden av professionalism som präglat uppdraget. Den kanadensiske insatsledaren i NATO var mycket imponerad av den svenska bataljonens insats i Lettland. Han lyfte särskilt fram svenskarnas professionalism och höga standard. Han beskrev deras agerande och det de uppnådde som ”otroligt”.
Början på långsiktigt arbete i alliansen
71. bataljon insats ses som början på en långsiktigt samarbete och närvaro i alliansens strukturer. Övningar, stabsdeltagande och eventuella framtida roterande styrkebidrag är alla delar av Sveriges nya försvarspolitiska verklighet. Att Sverige nu är en del av Natos gemensamma försvarsplanering innebär också att den svenska Försvarsmakten kommer att anpassa, bland annat, materiel och utbildning för att fullt ut kunna fungera tillsammans med andra medlemsländer. För 71. bataljon markerar insatsen i Lettland startskottet för denna resa…
Sveriges försvarsminister Pål Jonson, ambassadör Mikael Eriksson, Sveriges försvarsattaché i Norge, överste Ola Barvér, samt Norges försvarsattaché i Stockholm, överste Trond Arntsen vid Svensk-Norska gränsen. Foto: L-O Gävert
I söndags besökte jag Marker kommun i Norge tillsammans med Sveriges försvarsminister Pål Jonson, Norges försvarsattaché i Stockholm, överste Trond Arntsen, Sveriges försvarsattaché i Norge, överste Ola Barvér, samt ambassadör Mikael Eriksson och flera andra. Kommunen uppmärksammade 80-årsdagen av Norges frigörelse med en rad välplanerade och känslosamma evenemang. Det var en dag fylld av historiska återblickar, och en stark påminnelse om det förflutnas påverkan på vår nutid och framtid. En av dagens höjdpunkter var flyktningemarschen, där de som deltog symboliskt gick i fotspåren av dem som en gång tvingades fly över gränsen under kriget. Marschen har hållits varje år sedan 1982, med undantag för pandemiåret 2020. Sträckan går genom skogsterräng, från Skogstad gård (Skogstadveien 100, 1870 Ørje) till riksröse 35. Den hann inte vårt resesällskap vara med på men Trond hade hunnit med att gå den och var mycket positiv. Senare på dagen deltog vi i en festföreställning i Marker rådhus, där bland annat Pål Jonson höll ett tal om betydelsen av historia, försvar och demokrati. Det var inspirerande att höra honom lyfta fram de nordiska ländernas relation och vikten av att bevara minnet av de som kämpade för frihet.
Översiktskarta flyktingrutter, flyktingcenter och kunskapscenter
Innan dessa ceremonier hade vi en trevlig middag och bilresa från Arvika, där samtalen kretsade kring både historia och framtid. Överste Ola Barvér, som jag tidigare har träffat när han var regementschef på K3 i Karlsborg, var mycket intresserad av händelser längs gränsen. Vi diskuterade bland annat Arvikas roll i motståndskampen med främst Sveders och Grundels motståndscentral, de norska motståndsmännens föreläsningar på K3 under 1970- och 1980-talet, familjen Skogslund på Håkerudtomta samt Knut Haukelid, Bjarne Holth-Larsen och Gunnar Sønsteby. Särskilt spännande var vårt besök i Töcksfors, där vi fick se planerna för ett framtida kunskapscenter/beredskapsmuseum. Det vore fantastiskt om detta blev verklighet – en plats där eftervärlden kan få en djupare förståelse för beredskapstiden, de insatser som gjordes för att skydda våra gränser, kurirverksamhet, baser och andra motståndsinsatser.
Grenselosen Iver Skogstad
I Markers rådhus fanns också Mona Levin, som berättade om sin egen räddning under kriget. Mona var tre år när hon flydde med mamma Solveig via Skogstad gård i Marker. Som treåring på flykt med livet som insats i 18 minusgrader undkom hon nazisternas förföljelse tack vare grenselosen Iver Skogstad (1898–1981), vars mod och handlingskraft blev hennes räddning. Jag har hört och läst hennes berättelse flera gånger, men varje gång berör den mig lika starkt. Iver blev till sist själv gripen av tyskarna den 16 oktober 1944, anklagad för ”kurervirksomhet”. Hans fångenskap blev brutal och han satt på Grini fångläger, och det sägs att han fortfarande bar märken efter tortyren efter han fyllt 80.
Den här dagen blev en påminnelse om hur viktig historien är, inte bara som minne, utan som en ständig lärdom för framtiden.
En mycket bra dag! Ett stort tack till försvarsminister Pål Jonson för initiativet!
Norska motståndsmän i Mitandersfors när Nazi-Tyskland kapitulerat i maj 1945. I mitten Oskar Solberg (Mjölnar-Oskar), Mitandersfors med en Engelsk Sten gun (9 × 19 mm Parabellum). Andre man från höger är Odd Kulblik (Grue), som väcktes 00:15 när Nazi-Tyskland anföll Norge natten till den 9 april 1940. Han var chaufför åt Birger Ljungberg och Tryggve Lie i norska regeringen, en orädd Milorg-man som involverades i mycket. Foto: Privat
År 2025 markerar två avgörande milstolpar i historien: 85 år har passerat sedan Nazi-Tyskland invaderade Norge och Danmark, och 80 år sedan Hitlerregimen slutligen föll. I en tid där Europa återigen präglas av oroligheter och osäkerhet, är det av stor betydelse att förmedla berättelser om människor och händelser från de mörka krigsåren, särskilt till nya generationer. En spännande och okänd historia från den tiden utspelade sig i de tysta skogarna i norra Gunnarskog för nästan exakt 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Från sommaren 1944 etablerades – på svenskt territorium – hemliga baser längs hela gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge, ett topphemligt samarbete som involverade Sverige, Norge, Storbritannien och USA. Dessa baser blev en central del av ett sofistikerat nätverk som knöt samman den norska motståndsrörelsen, brittiska Special Operations Executive (SOE) och SIS (Secret Intelligence Service), amerikanska Office of Strategic Services (OSS) och den svenska försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst, känd som C-byrån. Avhemligade OSS-dokument avslöjar detaljer som tidigare varit omslutna av skuggorna. År 1943 inledde OSS specialoperationer i Sverige, och genom detta samarbete utbyttes känsliga underrättelser och ett intrikat logistiskt stöd möjliggjorde agenternas förflyttningar. En flygtransporttjänst etablerades i Stockholm, där civilt kamouflerade B-24 Liberator-bombplan användes för att flyga in militära förnödenheter. Dessa förnödenheter levererades till OSS-depåer i Stockholm för vidare distribution till motståndsstyrkorna. Det är en historia om mod, strategi och samverkan på högsta nivå – en historia som fortfarande viskar genom träden vid gränsen.
OSS Westfield Mission – Code namn: PLANET – Top Secret
Vid baserna verkade kommandosoldater som förde en isolerad tillvaro i öde skogs eller fjällmarker. En del av dessa soldater var norrmän som hade flytt till England och blivit upplärda vid Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1), eller som det oftast kallas Kompani Linge, andra var från polistrupperna (täcknamn för norrmän som fått militär utbildning i Sverige), lokala kurirer eller Milorgmän. De försågs med avancerad utrustning och var beväpnade ”til tennene”. USA:s stöd organiserades genom Stockholmskontoret – ”Westfield Mission” som tillhörde OSS, föregångaren till Central Intelligence Agency (CIA). Från slutet av 1944 hade britter och amerikaner byggt upp ett omfattande lager i Stockholm med fältutrustning, vapen och sprängmedel. Krigsmaterialet transporterades därefter till baserna efter gränsen och vidare in i Norge.
”De hvitkledte” i Kösstorp. Foto: OkändKösstorp 2025. Foto: L-O Gävert
Basen Juno i Kösstorp, central för ”de vitklädda”
I arkivdokument från OSS framgår att operationen, kodnamn ”PLANET”, omfattade baser vid Värmlands gräns till Norge, vilka namngavs efter himlakroppar som månar, asteroider och andra föremål som kretsar kring planeter. De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är förhållandevis väl dokumenterade, bland annat genom en radiodokumentär. Däremot har baserna i Värmland förblivit till största delen okända. Några har varit medvetna om deras existens, men att föregångaren till CIA – OSS – varit involverade är sannolikt okänt för de flesta. Ett exempel är basen Juno (namn från en asteroid), enskilt belägen i skogen vid torpet Kösstorp några kilometer från norska gränsen i norra Gunnarskog (Bogen). Här planerade 7–8 norska kommandosoldater strid, sabotageaktioner och gjorde gränsöverskridande räder utrustade med material från brittiska och amerikanska styrkor. Tidigare under kriget användes också Bengtstorp till liknande uppgifter. Där uppehöll sig 5–6 unga norrmän från polistrupperna som deltog i transport av vapen och förnödenheter och korsade gränsen med jämna mellanrum. När frihetskämparna från Junobasen utförde räder in i det tyskockuperade Norge, passerade de oftast gränsen vid Långtjärne. Denna plats valdes sannolikt på grund av sin avlägsna och svårtillgängliga terräng, vilket minskade risken för att bli upptäckta av fienden. Vid något tillfälle var det nära att de blev upptäckta av en tysk gränspatrull som patrullerade i området, men de lyckades undkomma utan incidenter.
Oskar Solberg. Foto: PrivatBasen ”Japetus”. Mjölnarstugan 2025. Foto: L-O Gävert
Japetus viktig transportbas – fara för upprullning – uppdrag slutfört
En bas som fick namnet ”Japetus” (måne till Saturnus) upprättades i fjärdingsmannen Oskar och Jenny Solbergs bostad vid Varaldsjön i Mitandersfors, känd som ”Mjölnarstugan”. Basen tvingades dock stänga ner i november 1944, eftersom det förelåg stor fara för upprullning efter att personer knutna till organisationen hade dödats och överlevande arresterats av tyskarna på norskt territorium. Under tiden basen var aktiv transporterades militär utrustning för minst 50 man, tillsammans med flera skrivmaskiner och en koffert full med detonatorer för sabotageaktioner. Utrustningen roddes över Varaldsjön och vidarebefordrades gömt i lastbilar. Vingersruta, en flyktingled från Kongsvinger, användes också i transportverksamheten och grenseloser som Einar Solbergseter från Austmarka med flera förde med sig material tillbaka till Norge.
En mörk och sen höstkväll körde tre lastbilar med släckt belysning in på familjen Solbergs gårdsplan. Människorna ombord lastade av och fyllde huset till brädden med gods som transporterats från Stockholm. Materialet var noggrant förberett för att smugglas över gränsen till motståndsrörelsen. Planen för Planet-grupperna var att få in utrustning till ca 600 man, och detta blev utfört. Totalt smugglades 145 vapenlådor och 6 400 kg mat och kläder över gränsen i Värmland. Varje vapenlåda kunde innehålla ca 10 karbiner, eller 25 pistoler, eller 6 maskinpistoler eller två maskingevär.
9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”
– från Oskar Solbergs dagbok.
Varaldsjön och Varaldskogen 2025. Foto: L-O Gävert
Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Den kallades för Appetuss. Efter kriget fick han Haakon VII:s frihetsmedalj. Medaljen tilldelades både norska och utländska militärer och civila som på ett betydande sätt bidragit till Norges sak under kriget. Även för den dagliga försörjningen av mat till basen Juno i Kösstorp svarade familjen Solberg. De hade en utmanande gångväg på fem kilometer genom skogen i kuperad terräng för att nå basen. Jenny och Oskar Solbergs barn, bar ofta själva maten genom skogen till basen, vilket krävde både mod och uthållighet. Genom sina insatser visar de oss vad sanna hjältar är – vanliga människor som trotsade farorna och bidrog till motståndets framgångar i kampen mot nazismen.
Basen ”Juno” – nu finns bara resterna av grunden kvar. Foto: Lars-Olof Gävert 2025
Rolf Sannes offrade allt för Norges frihet
En månljus novembernatt samlades motståndsmän, varav två tillhörde Juno- och Japetus-baserna, på en överenskommen plats på norskt territorium (Endelausmyrene nordväst om Elverum). Väntan blev lång, men till slut hördes ljudet av flygplan i fjärran. Tre vita ljus i en rad tändes på myren, och strax därefter kom två flygplan in på låg höjd. Varje flygplan släppte 24 containrar fyllda med utrustning och vapen. Planen gjorde en sväng, blinkade med sina ljus och försvann sedan i mörkret. En av dem som deltog i mottagningen av denna viktiga last skulle aldrig få uppleva befrielsedagarna.
Flera hundra flyglaster med vapen och ammunition blev nedsläppta på bestämda platser och togs emot av norska motståndsfolk. Foto: Hjemmefrontmuseet
Några dagar senare, måndagen den 13 november 1944, färdades två lastbilar från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första lastbilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, medan Hans Amundsen samt två norska kurirer, däribland Rolf Sannes från Larvik, åkte i den andra. Rolf var en av ”de hvitkledte” som opererade i Kösstorp (Juno), en norsk grupp specialutbildad för uppdrag i Norge. Dessa uppdrag kunde innefatta att ta emot vapenleveranser, eliminera farliga nazister, föra bort angivare, kurirverksamhet eller utföra sabotage. Ursprungligen var planen att de båda kurirerna skulle ta sig till fots genom Varaldskogen, som de oftast gjorde, men tidsnöd gjorde att de valde att lifta med några lastbilar. Mellan Austmarka och Mitandersfors, öster om Sunddamsaga stoppades bilarna av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. De förstod att de hade blivit avslöjade, och Rolf såg sin chans att försöka fly in i skogen. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29-årige Rolf avled omedelbart. Vid tillfället då Rolf blev skjuten var han på väg till familjen Solberg i Mitandersfors för att hämta kläder. Planen var sedan att fortsätta vidare till Stockholm. På platsen, vid nuvarande Fylkesväg 203 (Mitandersforsvägen), cirka 3,5 kilometer från Austmarka centrum, restes den 17 maj 1954 en minnessten av Austmarka Arbeiderungdomslag med följande text:
”Til minne om kurer Rolf Sannes, Larvik. Født 16.05.1915. Skutt av tyskerne 13.11.1944. Kjemp for alt du har kjært dø om så det gjelder da er livet ei så svært døden ikke heller”
Tystnadsplikt i 50 år
Flera av dem som deltog i hemliga operationer under krigsåren avlade ett löfte om tystnad och delade aldrig med sig av vad som hade skett. Många förstod heller inte att de medverkade i en större allierad insats, där även föregångaren till CIA, Office of Strategic Services (OSS), spelade en viktig roll. Men historien bär vittnesbörd om en tid då lojalitet och samarbete präglade både individer och nationer. Även om mycket av informationen förblivit dold, framträder bilden av ett avgörande och djupgående partnerskap mellan Sverige, Norge, USA och Storbritannien i slutet av andra världskriget. Detta samarbete lade grunden för långvariga relationer som kom att bli avgörande för säkerhets- och underrättelsesamarbeten långt efter krigets slut och som har fortsatt att spela en viktig roll i vår samtid. Framtiden för dessa band är dock inte helt förutsägbar. Politiska förändringar, som en president med bristande historisk förståelse eller andra oväntade beslut, skulle kunna påverka dessa relationer. Ändå kan man knappast förneka den historiska betydelsen och den styrka som detta partnerskap en gång hade – och som det potentiellt kan ha även i framtiden.
Vid Jenny och Oskar Solbergs hus vid Varaldsjön (Mjölnarstugan) 2025. Foto: L-O Gävert
Källförteckning
Juhl, Berit. ”Mitandersfors : från järnbruk till hjärnbruk” (2019)
Stuedal, Viggo. ”Militær motstand i Folldalsområdet 1940–45”. Utg. V. Stuedal. Tynset. (1985).
Christensen, Dag. ”Hemmelig agent i Norge”. Utg. Hjemmet. Oslo. (1987).
”Broderfolk i ufredstid”. Utg. Universitetsforlaget. Oslo. (1991).
Artikel ”Framtid i Nord 1989.07.21”. (1989-07-21).
”Krigsminner fra Austmarka 1940–1945”. Utg. Austmarka historielag. Austmarka. (2000).
Svendsen, Odd: Edderkopp : ”den tause hær 1940-1945” : en dokumentar, Larvik 1987, s.144-146 och 150
Från tidskrift: Aktuell (Oslo: tryckt utg.) 1960 Vol. 16 Nr. 39
Här omnämns några Arvikabor som jag hyser den djupaste respekt för: stadsfullmäktige i Arvikas vice ordförande, metallarbetaren Robert Grundel (1898–1962), hans hustru Signe (1905–1974) och deras son Jan (1933–2025). De utförde sina gärningar i det tysta, med starka släkt- och vänskapsband till Norge. Signe var född där, och Robert hade arbetat i Norge i sin ungdom. Robert kände gränstrakterna mycket väl och smugglade, otroligt nog, människor över gränsen till Norge – vid två världskrig!
Moraklockans hemligheter
Grundels moraklocka, där de gömde viktiga meddelanden och brev, kan betraktas som en symbol för det omfattande samarbetet som ägde rum under ockupationsåren 1940–1945, över gränsen mellan Norge och Värmland. Klockan representerar den officiellt ”illegala” trafiken mellan ett ockuperat land och ett fritt.
Begravning för Jan
Idag deltog jag i en värdig ceremoni för att hedra Jan Grundel på hans begravningsdag. Det var en fin och minnesvärd stund. Samma dag uppmärksammade Arvika Nyheter hans historia i papperstidningen. Jan Grundel var en sann hjälte, även om han själv inte såg sig som en sådan. Han menade att han som barn inte hade något val annat än att hjälpa till med den verksamhet som pågick i hemmet. Något som är tydligt när man träffat Jan och hans barn är att familjen Grundels värme och generositet har gått i arv, och deras engagemang under kriget vittnar om en djup medmänsklighet och en stark vilja att hjälpa andra i svåra tider.
Jan har nu fått sin eviga vila och är återförenad med sina föräldrar, Signe och Robert, samt sin kära hustru Gertrud. Tillsammans vilar de nu i frid, förenade i minnen och kärlek.
Låten ”Menn i mørket” av Bjølsen Valsemølle handlar om en del av de motståndsgrupper som under andra världskriget ofta hade en fristad i Grundels hem i Arvika
Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
