Lars Fält var en svensk militär, författare och överlevnadsexpert som räknas som en av Sveriges främsta auktoriteter inom överlevnad och friluftsliv. Han grundade Försvarsmaktens överlevnadsskola (FÖS) 1989 och var dess första chef, en verksamhet som idag är central för svensk militär SERE-utbildning. Fält utvecklade svenska försvarets SERE-koncept (Survival, Evasion, Resistance, Extraction) delvis utifrån dessa internationella influenser och utvärderade såväl brittiska som amerikanska överlevnadskurser för att anpassa till nordiska förutsättningar. Resultatet är en svensk överlevnadsskola där handfasta färdigheter och mentalt fokus står i centrum – samma principer återfinns i hans böcker och kurser.
Friluftsintresse och liv
Lars Fält utvecklade tidigt ett stort intresse för naturen och utelivet. Efter värnplikten hamnade han i Kiruna som befäl vid Arméns jägarskola och senare vid Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Han utbildade sig till överlevnadsinstruktör både hos brittiska SAS och amerikanska Special Forces. Fält förespråkade gärna det enkla friluftslivet och betonade vikten av erfarenhet och praktisk kunskap snarare än avancerad utrustning.
Starten av Försvarsmaktens överlevnadsskola
På Lars Fälts initiativ startades Försvarsmaktens överlevnadsskola 1989 i Karlsborg, där han blev förste chef. Skolan utbildar både militärer och civila i överlevnad under extrema förhållanden och har ett internationellt renommé. Fokus ligger bland annat på att återföra personal ur fientligt territorium och att klara sig i naturen utan stöd, vilket blivit allt viktigare i modern försvarsträning.
Lars Fält och Ray Mears arbetade tillsammans under mer än 20 år med att undervisa och utveckla bushcraft- och överlevnadskurser, särskilt i de nordliga skogarna och den arktiska vildmarken i Sverige. De är båda internationellt erkända experter inom överlevnad, och deras samarbete har resulterat i kurser, tv-program och gemensamma bokprojekt.
Böcker av Lars Fält
Lars Fält har utgivit ett stort antal böcker om överlevnad, friluftsliv och praktiska färdigheter i naturen. Exempel på titlar:
Överleva på naturens villkor: handbok om friluftssäkerhet (1986)
Uteliv: med överlevnadsteknik (1998)
Friluftsboken: praktiska tips och goda råd om vandring, kanoting, orientering, lägerliv och utrustning (2007)
Uteliv med morfar (2015)
Out on the Land (2016) (tillsammans med Ray Mears)
Överlev! Handbok i överlevnad (2020)
Vildmark: en överlevnadshandbok i nordliga skogar
Skogsliv: återupptäck kunskaper för naturnära liv och färder i skogslandet (tillsammans med Bo Weslien)
Lars Fälts böcker har blivit standardlitteratur för både friluftsentusiaster och yrkesmilitärer i Sverige och Norden.
Försvarsmakten har tagit emot två nya typer av prickskyttegevär. Jämfört med sina föregångare är dessa konstruerade i modernare material med fokus på funktionalitet och ergonomi. Förekomsten av dessa förmågor bidrar till att skydda egna förband och att avskräcka potentiella motståndare från att använda öppet exponerad materiel eller sensorer. All användning sker enligt gällande internationell rätt och i enlighet med Försvarsmaktens regelverk.
Under förra veckan hölls en överlämning där Försvarets materielverk (FMV) och Försvarsmakten visade upp vapnen:
Prickskyttegevär 23 (PSG 23) PSG 23 är ett repetergevär med cylindermekanism i kaliber 8,6×70 mm och 7,62×51 mm. Det är framför allt byggt för precision och kommer användas av Försvarsmaktens prickskyttar för att bekämpa enskilda motståndare på mycket långa avstånd. Tillverkare: Sako.
Automatgevär 90D (AG 90D) AG90D är ett halvautomatiskt luftkylt vapen med kort piprekyl och vridlåsmekanism i kaliber 12,7×99 mm. Det används för att bekämpa lättare fordon, materiell som radarinstallationer och för att röja oexploderad ammunition och minor. Tillverkare: Barret.
Vaggelinjen vid sjön Gunnerns utlopp. Foto: L-O Gävert 2013
Skrev ihop en artikel till GunnerskeNytt om ”Vaggelinjen”, som ligger mig varmt om hjärtat. Som barn sprang jag själv i skyttegravarna och värnen i Gunnarskogs skogar, och än idag finns tydliga spår kvar som påminnelser om beredskapsåren och vår historia. Min farfar tjänstgjorde för Sveriges säkerhet som gränsförsvarssoldat i dessa skogar, och hans insatser gör att platserna betyder ännu mer för mig…
GûnnerskeNytt är en lokal tidning om Gunnarskogs hembygd, utgiven av Gunnarskogs bygdelag, med fokus på bygdens historia, aktuella evenemang, föreningsliv och berättelser från området.
Försvarsområde 52 (FO 52) var det militära territorialområde som omfattade Värmlands län och dess ansvar för lokal försvarsplanläggning och mobilisering inom ramen för svenska arméns struktur under 1942–2000.Foto: L-O Gävert 2025
Texten med fler bilder nedan:
GUNNARSKOG/SÄLBODA. I skogarna runt Fredros, Sälboda och Vårforsen – ja, i nästan hela Gunnarskog – syns spåren fortfarande; stenblock, rostiga taggtrådsstolpar, gjutna betongvärn och övergivna skyttegravar. Här löpte den värmländska huvudlinjen – Vaggelinjen – som under andra världskriget skulle stoppa ett tyskt anfall från Norge. Värmlands försvar byggdes i tre steg, med Gunnarskog som ett av navområdena. Tre linjer – ett mål: vinna tid mot en angripare.
1) Gränsnära linjen – ”varierande djup” Direkt innanför norsk-svenska gränsen i varierande djup skapades ett pärlband av spärrar, värn och ställningar. Sträckningen var från Eda i norr till Töcksfors i söder. Syftet var att fördröja och bryta upp en första framstöt, tvinga fienden att stanna, gruppera om – och gå rakt in i förberedda skottfält. Närmare studier tyder på att försvaret avsåg att tillåta ett begränsat intåg över Eda tull, leda fienden ner mot Bysjön och därefter stoppa framryckningen. Angreppet skulle mötas med korseld från flanker där starka ställningar var utbyggda.
2) Vaggelinjen – Älgå–Jössefors–Brättne–Sälboda–Vårforsen–Fredros–Torsbyställningen Detta var Värmlands verkliga ryggrad. Linjen utnyttjade den svårforcerade terrängen genom Gunnarskog; älvar, sjöar, myrar, blockterräng och smala vägpass. Vaggelinjen bands samman av betongvärn, skyttegravar, pansarhinder, mineringar och sprängberedda broar – ett sammanhängande system, inte enstaka bunkrar. Vaggelinjen gick genom mark som tyskarna ogillade och en tysk framryckning hade blivit krävande. Från 1942 bevakades dessutom Värmlandsgränsen av välutbildade, erfarna soldater.
3) Den inre linjen – Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsbyställningen Som sista spärr låg en tredje, djupare förskansning tvärs igenom länet. Här skulle striden kunna fortsätta även om fienden bröt igenom längre västerut. Borgvik, Vikene och Torsby pekades ut som avgörande nyckelplatser – tre portar som absolut inte fick tappas.
Befästningszoner Värmlands försvarsområde (Fo 52) med Vaggelinjen. Hemlig tom 1995.
Genomtänkta terrängval
Befästningarna placerades där terrängen gav naturliga fördelar: höjdryggar med god sikt, älvar, smala passager mellan sjöar och myrar samt vägkorsningar där fienden tvingades bromsa in. Eldsektorer lades så att fientliga förband skulle styras in i överlappande skottfält från flera riktningar. Avståndsmärken i terrängen, som en ensam tall eller en stor sten, fördes in i eldplanerna så att inskjutning kunde ske i förväg. Skansar, värn och skyttegravar låg tätt. Vägar spärrades med betongblock och pansarhinder.
Materialtransport via järnväg
Närliggande järnvägsstationer blev avgörande för försörjningen till försvarslinjerna. Charlottenberg, Årjäng, Koppom, Vännacka och Skillingfors betjänade direkt linje 1 – gränsnära linjen. Ottebol, Jössefors och Jössefors Östra kanaliserade tillförseln mot linje 2 och Gunnarskog. Navet var Ottebol, som blev huvudstation för skanssystemet längs vattendragen mellan Glafsfjorden och Gunnarskog, och där pågick en intensiv järnvägsverksamhet under hela kriget.
”Tio mil befästning skulle stoppa tysken”
Så rubricerade Nya Wermlands-Tidningen en artikel om Vaggelinjen. Linjen beskrevs som ”ett verkligt avskräckande försvarsverk”. Under general Axel Rappes ledning växte försvaret från tidiga gränsspärrar till en sammanhängande, djup försvarszon. I en skrivelse daterad 17 mars 1943 skickade Rappe – då militärbefälhavare – in ett förslag till ”permanenta befästningar” inom en kostnadsram på 1 500 000 kr (ungefär 40–41 miljoner i dagens penningvärde). Där specificeras bland annat att skyddsrum skulle tåla 100 kg-bomber och att tidigare avbrutna hinderlinjer – de berömda ”1000‑punkterna” – måste fullbordas med väg- och järnvägsspärrar samt mineringar. På marken följdes arbetet upp i detalj. I tjänsteanteckningar från 1943 om bland annat Allstakan södra (värnplats 148) diskuteras pansarvärnspjäsens fria bredd (155 cm), skyddsrum, pansarvärns-garage och otillräckligt dimensionerade hinderlinjer. Bakom den stora strategiska försvarsplanen låg precisionsarbete ända ned på centimeternivå.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras.
Byggnation och skansar
Under beredskapsåren uppfördes totalt 123 skansar i Värmland. Varje skans var i regel avsedd för ett gränsförsvarskompani, förstärkt med en eller flera kulsprutegrupper, pansarvärnsgrupper och liknande enheter. De snabba tyska framgångarna i Europa oroade överbefälhavaren, general Olof Thörnell. Hösten 1941 påbörjades därför anläggning av pansarhinder av bruten granit, lagda i en till tre rader. Prov visade snart att blocken kunde skjutas sönder, och hindren ersattes med betong. Efter forceringsförsök med stridsvagn m/42 i Brunskog fastställdes standarden; armerade betonghinder i tre rader, kompletterade med minor och taggtråd. Utbyggnaden färdigställdes 1942. Pansarhindren kompletterades av olika vägspärrar – såsom spärrblock, tippspärrar och balkspärrar. Skansarna bemannades vanligen av täcktrupper ur Landstormsregementet (L 2) under överstelöjtnant Hjalmar Lövgrens befäl, med stabsplats i Arvika. År 1942 omorganiserades L 2 till lokalförsvarsförband, och täcktrupperna sammanhölls i ett till sex gränsförsvarsbataljoner.
Några av Vaggelinjens skansar
Skans nr 141 – Brättne. Byggd 1940–1941 för en pluton. Låg längs Kollboforsen och Vaggeälven fram till bron vid väg 61. Anläggningar: kulsprutehatt (stål-/järnkupol), öppen kulspruteställning, pansarvärnsgarage och sammanhängande värngångssystem. Ksp-värn nr 10d hade fullträffstäckning och järnkupol på taket och beskrivs i nutid som det bäst bevarade i skansen.
Skans nr 142 – Sälboda. Byggd 1940–1941 för en pluton. Uppgift: stoppa en fientlig framryckning längs vägen från Nysockensjön. Huvudanläggningarna låg runt Sälboda gård och kraftstationen. Ksp-värn nr 19a med fullträffstäckning låg strax söder om kraftstationen. Skyddsrum sk36 (plats för 36 personer) fanns nära ladugården, helt nedsprängt i marken.
Skans nr 142a – Tollesrud. Byggd 1940–1941. Karaktär: bevakningslinje med en stark stödjepunkt söder om fastigheten Lillåsen. Stödjepunkten flankerades av två ksp-värn med fullträffstäckning och järnkupoler.
Skans nr 152 – vid sjön Treen. Skansen var belägen på båda sidor av landsvägen vid östra sidan av sjön Treen. Fredros blev inte bara en spärrpunkt – 1945 användes området också för hemliga bombtester, där effekten av bomberna mättes i detalj för att utveckla framtidens befästningar. Tre bombomgångar genomfördes med lätta bombplan B 17 från F 7 (Skaraborgs flygflottilj). Sammanlagt fälldes cirka 45 bomber i kalibrar 50, 250 och 500 kg.
Rapport från bombfällning mot skans 152 (Fredros) den 29 maj 1945
Skans nr 162 – Klockargården. Byggd 1940–1941 som ett knutpunktsförsvar. Belägen cirka 3 km sydost om Mitandersfors; spärrade vägen mot Gräsmark och söderut mot Gunnarskog. Anläggningen låg på båda sidor om vägen och avgränsades i öster av Bogsälven. I skansens norra del fanns ett värngångssystem med en kulsprutehatt och en ksp-ställning. Pansarhinder på båda sidor om vägen.
(utan detaljerad beskrivning här)
Skans nr 145 – Gunnarskog
Skans nr 148 – Allstakan (södra)
Skans nr 150 – Allstakan (norra)
Skans nr 163 – Mitandersfors
Skans nr 1006 – Gunnern östra
Skans nr 1007 – Gunnern västra
Skans nr 1008 – Lyckan
Skans nr 1009 – Lövsjön (bland annat Fältsjukhus – bergrum för 48 personer)
Skans nr 1011 – Nordsjöbruket
Skans nr 1012 – Gränsjön
Skans nr 1015 – Mangen
Begrepp (kort förklaring)
Ksp-värn: Värn för kulspruta (ksp).
Kulsprutehatt/järnkupol: Pansrad kupol som skyddar kulspruteställning.
Fullträffstäckning: Skydd konstruerat för att tåla direkta träffar från fientlig eld.
sk36: Typbeteckning för skyddsrum med plats för cirka 36 man.
Osäkerheten var total efter Nazi-Tysklands attack på Norge. Skulle Sverige stå näst på tur? Den frågan gav Värmlands försvar ny tyngd, och kort därefter började försvarslinjerna i västra Värmland grävas, gjutas och mineras – i tre parallella djup.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras. Den sammanfattar strategin med de tre linjerna: 1. Fånga upp fienden tidigt i gränszonen. 2. Slita ut och bromsa fienden i Vaggelinjen – med Gunnarskog som en av huvudsektorerna. 3. Ställa upp den sista, tunga spärren längs Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsby. Misslyckades steg ett och två skulle Borgvik, Vikene och Torsby låsa läget och köpa avgörande tid. Hotet om en tysk framryckning via Norge gjorde att Värmland blev landets tyngst bemannade gränsavsnitt. Under sommaren 1943 hade Sverige under beredskapsåren fler inkallade förband än vid någon annan tidpunkt. I Eda roterade 24 bataljoner under krigsåren – med 40 dagars intervall. Totalt uppgick styrkan då till 367 000 personer, varav 211 000 tillhörde armén, och omkring 85 000 soldater var placerade i Värmland. Orsaken var att transiteringsavtalet med Tyskland avbröts den 29 juni. Överbefälhavaren bedömde att ett tyskt anfall troligen skulle ske via Eda–Arvika–Karlstad med målet att snabbt erövra Stockholm och därmed framtvinga en svensk kapitulation. 1961 blev det känt att Tyskland faktiskt hade långtgående planer på att anfalla den 1 juli 1943 klockan 02:00. De tyska planerna för att invadera Sverige under andra världskriget hade flera olika namn, men det mest kända är ”Operation Polarräv” (tyska: Operation Polar Fuchs). Hitler sägs ha avblåst anfallet bara ett dygn före den planerade tidpunkten.
Annons från 1943. Källa: lugne.seFlottningsrännan, sågen, snickarverkstaden och kontoret Foto: Anders Olsson, Gravås
Sälboda i beredskapstjänst
Under beredskapstiden bidrog såg-, hyvleri- och snickerifabriken i Sälboda till försvaret med byggnadssnickerier, ammunitionslådor samt plank och bräder för att förstärka skyttegravar. En av arbetarna, Per Gävert, tjänstgjorde samtidigt i 18:e gränsförsvarskompaniet (I 2/L 2), som främst bemannade befästningar nära norska gränsen – bland annat i Häljeboda – efter att han tidigare (1940–41) gjort beredskapstjänst i Tornedalen. Flera av anläggningarna nära gränsen avslöjades i detalj för tyskarna i Norge genom svensk spionverksamhet. Den 25 november 1944 greps en misstänkt agent på Charlottenbergs järnvägsstation. De röjda målen omfattade bland annat befästningar på Klätten i Häljeboda, en skans vid Vassbottens nordspets (Allstakan), ett ammunitionsförråd vid Håvildsrud, vägspärrar vid Håvildsrudshöjda och Håvildsrudssätra samt ett elektriskt minfält längst vägen från Kyrkskogen.
Soldater från 18. Gränsförsvarskompaniet vid Vällens utlopp intill stenbron i Häljeboda. Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är okända. Foto: Okänd
Arvet efter Vaggelinjen
Delar av Vaggelinjen finns ännu kvar; värn, skyttegravar, betongfundament och sprängrösen. De påminner inte bara om krigsåren – utan också om hur Sveriges frihet vilade på ett minutiöst planerat försvar. I Gunnarskog kan man fortfarande gå i skyttegravarna som utformades för att styra en angripare in i korseld. Och bakom varje betongvärn fanns en detaljerad ritning, en kostnadsram, en måttangivelse – och en mycket tydlig avsikt; Värmland skulle inte falla utan strid! Lämningarna är samtidigt kulturhistoriska vittnesmål om ett samhälle som förberedde sig i detalj för det värsta men lyckades bevara freden.
Vid besök i terrängen; visa hänsyn till markägare och natur, gå varsamt i skyttegravar och lämna platsen som du fann den. Spåren är en del av en viktig historia – och en påminnelse om att försvarsvilja också är något som byggs, planeras och vårdas över tid.
(Maginotlinjen var Frankrikes stora försvarslinje, byggd på 1930-talet längs gränsen mot Tyskland och Luxemburg).
Sveriges första Nato-insats: 71. bataljon tillbaka efter tjänstgöring i Lettland
Efter drygt ett halvår som en del av den multinationella Nato-brigaden i Lettland är 71. bataljonen nu åter hemma i Sverige. Detta var Sveriges första operativa truppbidrag som fullvärdig Nato-medlem – en milstolpe i svensk säkerhetspolitik och ett uttryck för vår solidaritet med övriga allierade inom alliansen. Sedan Sverige officiellt anslöt sig till Nato i mars 2024 har mycket förändrats i vår säkerhetspolitiska omvärld. Ett medlemskap i försvarsalliansen innebär inte bara en säkerhetsgaranti i form av artikel 5 – det innebär också skyldigheter. Den svenska insatsen i Lettland är ett konkret exempel på detta åtagande. Genom att bidra till den så kallade Enhanced Forward Presence (eFP), som syftar till att avskräcka aggression och stärka den östra flanken, visar Sverige att vi är beredda att ta vår del av ansvaret.
71. bataljons uppdrag
Under sex månader har soldater och officerare från 71. bataljon, med huvudsaklig bas i Revingehed, varit integrerade i den multinationella Nato-brigaden ledd av Kanada. Uppdraget har inneburit samövningar med trupper från bland annat Italien, Slovakien, Tjeckien och värdnationen Lettland. Syftet har varit att öva operabilitet, öka beredskapen och visa beslutsamhet gentemot potentiella hot – framför allt i skuggan av det försämrade säkerhetsläget i Europa. Insatsen var unik då det är första gången Sverige bidrar med ett helt förband till en stående Nato-styrka i fredstid. Tidigare har svenska soldater deltagit i insatser under FN-flagg eller EU-ledda uppdrag, men här var det inom ramen för det kollektiva försvaret i en allians.
Svenska Försvarsmaktens deltagande i eFP handlar inte bara om militär förmåga, utan också om att bygga relationer, förtroende och förmåga att agera gemensamt med allierade. Man har lyft fram det goda samarbetet och den höga graden av professionalism som präglat uppdraget. Den kanadensiske insatsledaren i NATO var mycket imponerad av den svenska bataljonens insats i Lettland. Han lyfte särskilt fram svenskarnas professionalism och höga standard. Han beskrev deras agerande och det de uppnådde som ”otroligt”.
Början på långsiktigt arbete i alliansen
71. bataljon insats ses som början på en långsiktigt samarbete och närvaro i alliansens strukturer. Övningar, stabsdeltagande och eventuella framtida roterande styrkebidrag är alla delar av Sveriges nya försvarspolitiska verklighet. Att Sverige nu är en del av Natos gemensamma försvarsplanering innebär också att den svenska Försvarsmakten kommer att anpassa, bland annat, materiel och utbildning för att fullt ut kunna fungera tillsammans med andra medlemsländer. För 71. bataljon markerar insatsen i Lettland startskottet för denna resa…
Under övning i Sverige. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten
I Gunnarskogs bygdelags tidning, Gûnneske Nytt NR 2 2025, kan ni läsa en artikel om två av våra egna – två riktiga ”Gûnnerskinger” – som valt att engagera sig djupt i Försvarsmakten och därmed i försvaret av Sverige.
”Specialförbandsoperatörens uppgift är att när som helst över hela världen leverera unika och väldigt eftertraktade förmågor”
Artikeln ger en unik inblick i deras erfarenheter och engagemang. En av personerna jag har haft förmånen att intervjua besitter en enastående och sällsynt kompetens. Redan i unga år inledde han sin karriär som operatör i SSG, Särskilda Skyddsgruppen. Detta förband var på den tiden känt som Försvarsmaktens absolut skarpaste och mest kvalificerade enhet. Hans berättelse ger en fascinerande inblick i en värld där precision, disciplin och strategisk skärpa är avgörande.
Det är med stor tacksamhet som jag fått chansen att skriva för Gunnarskogsnytt om detta viktiga ämne. Känns meningsfullt att få informera om sådant som kanske inte så många känner till, men som har en avgörande betydelse för vår demokrati och landets säkerhet.
Värmland. Bild från Häljeboda, vid Vällens utlopp intill stenbron och nuvarande Lövås gård. I bakgrunden ser vi brygghuset till Framnäs. Fick god hjälp av Arne Guldbrandsson som är från trakten att säkra platsen. Farfar Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är fortfarande okända. Om någon vet vilka de andra i detta inlägg är, vänligen kontakta mig!
Farfars tjänstgöring och minnet av krigets närhet
Min farfar, som tillbringade i stort sett hela sitt arbetsliv på Sälboda såg/hyvleri/snickerifabrik i Gunnarskog från 1920-talet fram till pensioneringen 1975, levde genom en epok fylld av omvälvningar. Hans arbetsliv på ”sågen” sträckte sig från ångmaskinernas tid till den modernisering som skedde på 60- och 70-talen. Under beredskapstiden producerade sågen diverse byggnadssnickerier samt lådor för ammunition. Sågverket levererade plank och bräder, främst för att förstärka väggarna i skyttegravar. Silverrävfarmen i Sälboda, som grundades på 1920-talet, utökades med platinaräv, som under ockupationen smugglades in från Norge. Rävfarmen lades ned år 1950. Men det var inte bara sågverkets utveckling som formade farfars berättelser. Han bar också med sig starka minnen från beredskapstiden under andra världskriget, en period som präglade hela Sverige – inte minst gränsbygderna som Gunnarskog. Trots Sveriges neutralitet var oron för krig påtaglig, och många familjer, inklusive vår, fick känna på krigets brutala realitet.
Jag har ett svagt minne av hur farfar någon gång berättade om att; ”nazisterna fick tag i en släkting till oss”. Som barn hade jag ingen aning om vem han menade eller vad det innebar. Det var först långt senare jag insåg att han måste ha talat om Aksel Gjevert, som dog i nazisternas fångenskap på Grini den 17 maj 1944. Det gav farfars berättelser från förr ett helt nytt djup. Kriget var ingen avlägsen händelse som bara utspelade sig i tidningarnas rubriker och på slagfält långt borta. Det påverkade vardagen och smög sig in i våra familjers liv, även här i det ”neutrala” Sverige…
80 år sedan kriget i Europa tog slut
För bara drygt 80 år sedan hölls Europa i ett kvävande järngrepp av Nazi-Tyskland. I de ockuperade länderna var straffen för motstånd skoningslösa och majoriteten av befolkningen kämpade sig igenom en vardag med matbrist, förföljelse och nationalsocialistisk propaganda. I maj 1945, kom dagen då min farfar fick besked om att hans militärtjänstgöring under beredskapsåren var avslutad. Efter sex långa och mörka år var kriget äntligen slut i Europa, och Norge och Danmark befriades från Nazi-Tysklands ockupation.
Detta är en berättelse om farfars upplevelser, från de isande kalla vintrarna i Norrland och den tragiska olyckan vid sjön Armasjärvi, till gränsen i västra Värmland och den slutliga återkomsten till familjen. Åren i beredskapstjänst var fyllda av ovisshet, slitsamt arbete och långa perioder i ödemarken eller tältförläggningar. Bland de tyngsta bördorna farfar upplevde under krigsåren var att ta hand om de många som miste livet i Armasjärvi – 44 soldater och två civila drunknade, en påminnelse om krigets obevekliga realitet. Sverige stod i världskrigets skugga och höll sig de första åren ”neutralt”, och beredskapssoldater skickades ut för att förstärka försvaret längs gränserna. För farfar innebar första året en tid i Norrland, där han tjänstgjorde i beredskapsförbandet I 31 som var ett dubbleringsregemente (det ordinarie regementets nummer plus 30). Till exempel fick Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Svea livgarde (I 1/Fo 44) var ett av de viktigaste infanteriförbanden inom den svenska armén och dess uppgifter under denna period var centrala för försvaret av Sverige.
Krigsmakten
Per Fredrik Gävert Brättne, Värml Sälboda. Född 1910-11-08 i Västra Sälboda, Gunnarskog. Död 1986-05-17 i Sätered, Gunnarskog.
Nation: Sverige 🇸🇪
Titel/Yrke: Snickare
Civilstatus: Gift man 1936-12-31
Värnplikt: 1930-1931 Värmlands regemente (I 22), rep.övning 1932.
Tjänstgöringstid: Beredskap 1940–1945. Inkallad den 14/4 1940. Formellt avregistrerad från tjänst 31/12 1957. Platser; Norrland (Tidvis i Tornedalen, specifikt Övertorneå, Tapani och Kuivankangas), Värmlandsgränsen (Mitandersfors och Häljeboda mm).
Regementen: I 31 (Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente), 18. gränsförsvarskompaniet (L2), Värmlands regemente (I 22, I 2)
Viktiga händelser: Armasjärviolyckan (24 oktober 1940): Deltog i räddnings-/bärgning efter att en färja med 102 personer kapsejsade, vilket ledde till 46 dödsfall (44 soldater, 2 civila).
Extrem kyla i Tornedalen (vintern 1940-1941): Upplevede temperaturer så låga som -48°C.
Mindre eldstrid vid norska gränsen: Inblandad i en incident där tyska soldater besköt flyktingar som försökte korsa gränsen. Farfar sköt mot tyskarna.
Personlig Påverkan: Långa perioder av separation från familjen, ständig osäkerhet, krävande fysiska förhållanden och ett bestående trauma från Armasjärviolyckan.
Familjesituation 1945: Fru Märtha (f 1913) (som var gravid) och sonen Rolf (f 1937).
Tornedalen 1940 till 1941. Minus 48 grader (!) i förläggningsområdet
Farfars förband, I 31 tjänstgjorde med beredskap i Tornedalen från oktober 1940 till mars 1941. Militär närvaro var utbredd i hela Tornedalen för att bevaka gränsen och förhindra krigshandlingar på svensk mark. Avtransporterna skedde från Karlstad och tog flera dygn i anspråk. Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas.
”Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.”
Arkivhandling från Beredskapsverket, Avdelning 1 A:5 (1937-1945)
I november 1939 bröt Finska vinterkriget ut, vilket ställde Sverige inför en akut situation där den östra gränsen krävde omedelbar bevakning. Ny information, presenterad i en nyligen utgiven bok, kastar nytt ljus över händelseförloppet. Enligt denna bok ska den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån, kommit över uppgifter om en häpnadsväckande anfallsplan. Denna plan involverade Sovjetunionen och Storbritannien, som uppenbarligen i största hemlighet samarbetade för att kunna angripa norra Sverige. Detta avslöjande är inte osannolikt, med tanke på att dessa båda nationer bevisligen hade ett etablerat samarbete och även ingick avtal om sabotageplaner på svenskt territorium senare under kriget.
”Svenskt elitförband på väg norrut”
Samtidigt som dessa dramatiska underrättelser cirkulerade, mobiliserades svenska förband. När farfars förband förflyttades sig norrut, började uppgifter cirkulera bland de inkallade soldaterna på tåget. Det sades att en rysk radiostation sänt detaljerade rapporter om att ett svenskt elitförband var på väg norrut via Krylbo-Vännäs. Enligt dessa sändningar hade förbandet mobiliserats särskilt för att förstärka gränsen mot Finland. Oavsett sanningshalten i dessa uppgifter, förstärkte de sannolikt den redan laddade stämningen bland de svenska trupperna inför den osäkra framtid som väntade dem. Man kan säga att de var eliten i Värmland. En fältstark bataljon skulle bildas, och efter en strikt läkarundersökning valdes enbart de starkaste och friskaste männen ut för att tjänstgöra norrut. I 31 bestod främst av 5:e, 6:e och 7:e skyttekompanierna samt 8:e jägarkompaniet.
Farfar och en okänd kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940–41.
Under perioden 1940-41 var Tornedalen en strategiskt viktig plats i Sverige på grund av sin geografiska närhet till Finland och Norge, som båda var indragna i andra världskriget. Huvuduppgiften var att bevaka gränsen mot Finland och förhindra att krigshandlingar spred sig över till svenskt territorium, samt att kontrollera flyktingströmmar och annan trafik. Vintern 1940–1941 var farfar stationerad i Tornedalen i 180 dagar i sträck, förmodligen en av de kallaste vintrarna han upplevde. Bitande kyla, meterdjup snö och enorma ytor. Få miljöer ställer lika hårda krav på en soldat som det norrländska vinterlandskapet. Den här vintern blev en av de strängaste i mannaminne. Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige. Obekräftade uppgifter talar om att man uppmätte 55 minusgrader i närheten av tältlägret vid samma tillfälle. Informationen om de 55 minusgraderna har inte kunnat styrkas med tillförlitliga källor men i boken Värmländsk beredskap från 1947 står att kylan uppgick till -51 °C. Vintern, 1940-1941, var mycket kall i stora delar av Sverige. En prövning både fysiskt och mentalt. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. I tälten eldades kaminerna röda när den norrländska vintern var som kallast.
”När termometern visar bortåt 50 minusgrader bör det nog vara krig på riktigt innan soldaterna kommenderas ut. Det tjänar både de och försvarsviljan på”
Citat från en läkare på platsen.
Förläggninsområdet i Kuivakangas, en by i Övertorneå kommun i Tornedalen, var liksom många andra orter i gränsområdet starkt påverkad under andra världskriget och den svenska beredskapstiden (1939-1945). Skiss av Morgan Eliasson, I 31 Förläggning Kuivakangas Övertorneå 1940-1941.
Armasjärviolyckan – En av Sveriges svåraste fredstidsolyckor
Den 24 oktober 1940, under kvällens mörker, nådde dem larmet om att det skett en olycka på sjön Armasjärvi. Farfar och hans kamrater skyndade till platsen och bistod i arbetet med att rädda överlevande och ta hand om de omkomna. Sökandet efter alla förolyckade pågick i flera dagar. Olyckan skedde då ett ingenjörkompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. Denna olycka räknas som en av de svåraste som drabbat det svenska försvaret i fredstid. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:
”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”
Efter sin tid i Tornedalen blev farfar skickad till gränsen vid Mitandersfors och Häljeboda nära hemtrakterna. Här fortsatte han sin beredskapstjänst inom 18. gränsförsvarskompaniet (L2). I Värmland fanns sex gränsförsvarsbataljoner tillhörande landstormsregemente L 2 (1. – 6.) för försvar av gränsen mot Norge. Från 1942 blev landstormsförbanden lokalförsvarsförband. Under krigsåren, var Mitandersfors och Häljeboda, som ligger nära gränsen mot Norge i västra Värmland, viktiga platser för den svenska militären. Osäkerheten var alltid närvarande, och varje dag innebar patrulltjänst och bevakning. Sommaren 1943 är den tidpunkt som flest förband under beredskapsåren var inkallade till tjänstgöring i Sverige. Totalt fanns då 367.000 man varav 211.000 man inom armén, enbart i Värmland fanns 85.000 man grupperade. Anledningen var uppsägningen av transiteringsavtalet den 29 juni med Tyskland. Överbefälhavaren bedömde att om Tyskland anfaller Sverige kommer de sannolikt att göra det över Eda – Arvika – Karlstad för att nå slutmålet Stockholm för att få en snabb svensk kapitulation. Därför satsades inte mindre än 17% av Sveriges totala kostnader för befästningsutbyggnaden under beredskapsperioden, för befästningsarbeten i Värmland. En stor del av de initiala befästningarna var färdigställda våren 1941 och förbättrades kontinuerligt under kriget. Försvaret i Värmland byggdes upp i tre distinkta försvarslinjer:
Gränsnära linjer: Dessa linjer hade ett varierande djup och byggdes huvudsakligen under åren 1940–1941. Exempel inkluderar Skans Hultet (nr. 153) som var avsedd att tidigt hejda en framryckning i riktning mot Karlstad. Skans 153 Hultet tillhör de gränsnära befästningarna som i huvudsak byggdes under åren 1940—41. Skansen har tidvis besatts av 18. och 35. gränsförsvarskompaniet.
Vaggelinjen: 1943 byggdes Vaggelinjen. ”Det var ett gigantiskt befästningsverk, bestående av skyttegravar och taggtråd till förbannelse.” Denna linje, sträckte sig från Älgå till Jössefors, Brättne, Sälboda, Gunnarskog, Fredros och vidare mot den betydande Torsby-ställningen. Planen var att, vid motgångar vid gränsen, ta upp försvar i höjd med Arvika längs Vaggelinjen, från sjön Gunnern till Glafsfjorden vid Sulvik.
Fördröjningslinjen: Denna linje sträckte sig från Grums via Borgvik och Vikene till Gräsmark och Torsby-ställningen. Den representerade en ytterligare försvarslinje i djupled, vilket bidrog till en starkare försvarsstrategi.
Gränsnära ställningar. Häljeboda längst upp till höger.
I Häljeboda bemannade 18. gränsförsvarskompaniet skans nr 157a och 157b – Häljeboda västra (berget Klätten) och Häljeboda östra (sydost om sjön Vällen). De bemannade även 157c (Håvildsrud), 157d (Flan) och 153 (Hultet).
Mer info om den gränsnära linjen vid Häljeboda
Skans 157a Häljeboda västra: Skansen var belägen på de branta västsluttningarna mot sjön Vällens sydspets. Dess uppgift var att blockera den södergående vägen från Hävilsrud på den västra sidan om sjön Vällen. Värngångarna var byggda av sprängsten men är idag till stor del igenlagda. Pansarhindret längs sluttningen ner mot sjön finns kvar i sin helhet.
Skans 157b Häljeboda östra: Denna ”kompaniskans” låg på östra sidan av sjön Vällens sydspets. Dess uppgift var att blockera den södergående vägen från Håvilsrud på östra sidan om sjön. Den hade en pv-ställning och fyra större fullträffsskyddade skyddsrum, som alla var blockerade med stenar. Pansarhindret fanns kvar i sin helhet, men de flesta värngångarna var fyllda med sten.
Skans 157c Håvilsrud: Detta var en fullträffsskyddad pansarvärnsställning. Den låg på en höjd 200 m söder om Jösseälven och hade en kupol på taket som observationsplats.
Skans 157d Flan: Skansen var ett kulsprutevärn som låg 150 m väster om Jösseälvens utlopp i sjön Flan. Värnet var en betongkonstruktion med fyra siktspringor och en utmärkt utsikt.
Skans 158 Gruvtorpet: Skansen avgränsades i öster av Säterbäcken och i söder av vägen mot Hävilsrud. Den låg i öppen skog och värngångarna var stenlagda och mycket tydliga. Luckor till skyddsrummen och pv-garagen saknas.
Skans 153 Hultet: Byggdes till största delen 1940-1941, men arbetet pågick ända fram till 1945. . Skansen ligger vid vägen Stråket-Häljeboda, öster om gården Hultet. Huvuduppgiften var att hindra fientliga styrkor, som vid ett eventuellt genombrott av riksgränsen kunde falla de styrkor i ryggen, som var grupperade för försvar av riksväg 61. Skansen skulle också förhindra anfall norrifrån mot Charlottenberg. Stridsuppgiften var avvärjning, vilket innebar att skansen inte fick uppges, utan besättningen skulle strida till sista man.
Vägspärr nära Häljeboda
Landsförrädare lämnade ut uppgifter om försvarsanläggningar
Anläggningen vid Klätten i Häljeboda förråddes till nazisterna, vilket framgår av samtida spionrättegångar. Den 25 november 1944 anhölls den svenske spionen och landsförrädaren på Charlottenbergs järnvägsstation som hade lämnat ut uppgifterna. De militära anläggningar som avslöjades för tyskarna var; befästningsanläggningar på berget Klätten; värn, skyddsrum m.m.; vägspärrar; skans på östsidan om sjön Vassbottens nordspets i Allstakan; ammunitionslager vid Håvildsrud; vägspärrar vid Håvildsrudshöjda och Håvildsrudssätra; samt ett elektriskt minfält vid Kärrsbacken längs vägen från Kyrkskogen.
Kriget slut
När kriget gick mot sitt slut under våren 1945, nådde honom beskedet: tjänstgöringen var över. Farmor, väntade barn, och bara några veckor senare kom en liten flicka till världen. Min pappa Rolf, då sju år gammal, fick ha sin pappa hemma, efter de långa åren av frånvaro under beredskapstiden. Man kan bara föreställa sig vilka tankar som rörde sig i farfars sinne den dagen han lämnade tjänsten vid gränsen för sista gången. En dag då lättnaden över att få stanna hos familjen säkert vävdes samman med vemodet att lämna kära kamrater och de prövningar som hade format honom under beredskapsåren.
Infanteriet, avregistrerad 31/12 1957. Förmodligen enligt dåtidens Värnpliktslag (1941:967).
Intressant att tänka på att min farfar blev formellt avregistrerad från tjänstgörning i Försvarsmakten (då Krigsmakten) den 31 december 1957. Han var då 47 år gammal –samma ålder som jag är i nu. Det var, som jag förstått, en ganska vanlig ålder för avregistrering från militären under denna tidsperioden.
2) Värmlandsgränsen – sex inkallelser (223 dagar totalt)
Plats/område: Häljeboda och Mitandersfors.
Förband: I 2
Inkallelse A: 44 dagar
Inkallelse B: 76 dagar
Inkallelse C: 6 dagar
Inkallelse D: 31 dagar
Inkallelse E: 38 dagar
Inkallelse F: 28 dagar
Summa Värmland: 223 dagar
Troligen framför förläggningen i Mitandersfors 1943-44. Om någon känner igen soldaterna på bilderna så vänligen kontakta mig.
Farfars berättelser
”Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne.”
Minnet av händelsen vid Armasjärvi var en tung börda som farfar bar med sig hela livet. Omkring 45 år senare, när han talade med min storebror, uttryckte han sin övertygelse om att olyckan vid Armasjärvi aldrig borde ha inträffat. Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater, som ska ha skett då tyskarna öppnat eld efter flyktingar som tog sig över gränsen. Min bror berättade nyligen att farfar sa att de svenska soldaterna fick nazisterna att retirera, och att eldstriden upphörde först när de befann sig en bit in på norsk mark. Farfar hade också sagt att de tyska soldaterna var mycket unga. Har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Var dock så liten då, så kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns än idag, tydligt, hans allvarsamma ton som vittnade om de känslor som var förknippade med upplevelserna från krigsåren…
De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort. (Sverige och kriget på SVT har lagt färg på bilden)
När jag sitter och skriver denna text slog det mig hur fascinerande det är att vissa fysiska intryck, som starka händer och handleder, etsar sig fast och blir symboler för en person. Att jag minns honom som väldigt stark med stora händer och grova handleder. På snickerifabriken i Sälboda, någon gång i slutet av 50-talet, fanns en låda som vägde omkring 70 kilo. Det blev en utmaning bland arbetarna – vem kunde pressa lådan över huvudet. Några få klarade det med båda händerna. Pappa försökte, men lyckades inte. Farfar däremot, vid dryga 50 års ålder, tog lådan och lyfte den över huvudet med en hand. Ett ögonblick av ren råstyrka. Pappa brukade berätta om det med en blandning av beundran och förundran: ”Han var helt otroligt stark.” När jag var liten bodde vi nära farmor och farfar, bara en åker skiljde oss åt så vi träffades ofta. Lådan på snickerifabriken var bara en av många anekdoter som cementerade bilden av farfar som en riktig kraftkarl. Hans styrka satt inte bara i musklerna, utan i hela hans väsen – en obestridlig kraft som inspirerade respekt. Minnet av hans otroliga styrka lever kvar lika levande; ett arv av uthållighet och förmåga som jag fortfarande bär med mig.
Stolt barnbarn
Kära farfar. Nästan 40 år har gått sedan du lämnade oss, men minnen och berättelser lever vidare. Det har varit en otrolig upplevelse att nu, med distans och nyfikenhet, få skriva om din tid under krigsåren. Att pussla ihop delar av ditt liv som jag inte förstod fullt ut som barn har varit djupt berörande och insiktsfullt. Tack för att du var den orubbliga, trygga och oerhört starke farfar jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.
Jag känner en djup stolthet över farfars insatser som beredskapssoldat här i Sverige under krigsåren. Att han stod redo och bidrog till vårt lands säkerhet är något jag värdesätter oerhört högt. Att begrunda farfars insats under en så avgörande period i Sveriges historia fyller mig med stor tacksamhet. Att han var i tjänst så mycket och så omfattande dessa åren hade jag inte förstått innan. I en osäker värld var han en del av den kollektiva kraft som säkrade vår fred och självständighet.
Farfars vilja att försvara Sverige påminner oss även idag om vikten av att skydda vår frihet och de värden vi håller högt..
Källor / Vidare läsning
Försvarsmakten. (u.å.). Färjeolyckan i Armasjärvi 1940.
Olsson, Simon (2022). ”Härmed får jag vördsamt meddela. Historien om de svenskar som omkom i försvarets tjänst 1939-1945.” [Stockholm]: [Lopinita]. ISBN 978-91-987440-2-6.
Soldat och Teknik. ”Historien om Krigsplatsen i Kuivakangas” #1 2017
Poliserna som var snabbt på plats möttes av ett inferno vid vansinnesdådet i Örebro, och många faktorer försvårade insatsen. Läs om den öppna informationen från Polismyndigheten för att få en bättre bild av vad som mötte poliserna på platsen:
Elva personer har dödats i en skolskjutning på Campus Risbergska skolan i Örebro. Mina tankar går till deras anhöriga. Enligt polisen är den misstänkte gärningspersonen en av de avlidna. En sak är säker, det kunde ha gått mycket värre. Gärningsmannen hade ammunition med sig för att kunna skjuta många fler. Han medförde tre skjutvapen och hade även med sig en kniv. Poliserna gjorde allt de kunde för att stoppa dådet och förtjänar inte den kritik, som jag ser att vissa proffstyckare ger polisen i diverse mediekanaler.
”Min önskan är att alla med ett uns vett kvar i kroppen tar ett par djupa andetag och undviker att låta en extrem händelse fullständigt förstöra en stor svensk folkrörelse. Särskilt inte i ett läge där hög skjutskicklighet mycket väl kan komma att avgöra rikets framtid.”
Orvar Bäcklin, skytteinstruktör i Försvarsmakten
Precis som jag tyvärr förutsåg i inlägget om vansinnesdådet i Örebro kom därefter detta pressmeddelande från politiker som ett brev på posten:
Politikerna verkar helt drabbats av panik. Värre än jag kunnat föreställa mig till och med. Det är sällan bra att fatta beslut i panik. En mer sansad beslutsamhet vore att föredra. Ungefär något sådant:
”Vi väntar in polisens pågående utredningar och ser vad som har brustit därefter”.
363 dödsfall och långt över 2000 skjutningar totalt med illegala vapen i Sverige sedan 1 jan 2018
Regeringen och SD utspelet sker alltså innan någon vet hela bakgrunden i den fruktansvärda händelsen i Örebro. SD och Tidöpartierna verkar helt ha tappat det sunda förnuftet. Regeringen som ofta brukar peka på att man inte ska hasta i väg och att beredningsprocessen måste få ta tid! Man har också riktat kritik mot tidigare regeringars ibland just bristande beredningar. Att det var legala vapen som användes (väldigt sällsynt) är givetvis ett totalt mörker och fruktansvärt, men de över 40 personerna som dog av illegala vapeni Sverige 2024 verkar plötsligt helt bortglömda. Antalet som avled av skjutvapenvåld med illegala vapen var under 2024 – 44 personer i totalt 296 skjutningar – jämfört med 54 dödade under 2023. 363 dödsfall och totalt långt över 2000 skjutningar med illegala vapen har skett sedan den 1 jan 2018. Och lägg där till alla sprängningar. För att vara riktigt pedagogisk, det är inte vapnen som dödar, det är människorna som använder kniven, pistolen, bilen, lastbilen, geväret, motorsågen osv som dödar… Ingen galning ska någonsin ha tillgång till något som kan användas som vapen!
Halvautomater tillåtna sedan länge
Halvautomatiska vapen har varit tillåtna i Sverige sedan 1980-talet. Skillnaden som tillkom 2023 var att Naturvårdsverket inte längre gick på utseende, utan enbart funktion. Funktionen och reglerna om magasinskapaciteten är identiska med den typ av halvautomatiska kulvapen som man har kunnat jaga med i många år. I praktiken är det alltså enbart utseendet och designen som skiljer de nu tillåtna halvautomaterna från den typ av halvautomatiska kulvapen som har varit tillåtna för jakt i många år.
Ingen hade blivit förvånad om regeringen tillsatt en utredning om några veckor när man vetat mer om bakgrunden till händelseförloppet i Örebro. Jag tror själv att det som hade kunnat förhindra den här händelsen mer handlar om vårdfrågor. När gärningsmannen ansökte om vapenlicenser för många år sen (2011) var han helt ostraffad, fanns inte i misstankeregistret eller i något annat register hos polisen, och det fanns inga kontakter med sjukvård/psykvården som hade skickat några som helst signaler till polismyndigheten. Så det fanns ingenting där och då som gjordes fel. Med facit i hand skulle han aldrig ha fått licens, men varför kunde ingen se då. Men med någon form av ”friskhetsintyg” eller något liknande kunde man sett att det fanns anledning till att inte utfärda någon vapenlicens. För det här var inte en frisk individ, men någon som gick helt under ”radarn” i många år.
Enligt 6 kap. 6 § vapenlagen (1996:67) ska en läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen omedelbart anmäla detta till polismyndigheten på den ort där patienten är folkbokförd. Bestämmelsen omfattar läkare i all hälso- och sjukvård. Men har gärningsmannen inte besökt läkare, eller släkt, bekanta eller andra slagit larm är det svårt.
20 minuter efter att regeringens pressmeddelande om restriktioner/förbud för AR-gevär för jakt kommit offentliggjordes vad mördaren hade för vapen: Han hade inget AR-vapen! Ett av vapnen han använde hade kalibern .22LR, som jag misstänkte i tidigare inlägg. Om man på allvar menar att vapenmodellen var avgörande för brottet borde man åtminstone peka uten modell som faktiskt användes. Inte en som INTE användes. Ungefär som när Flashbackmobben pekade ut fel person som gärningsman.
Forskaren Erik Lakoma, som är expert på vapenfrågor skriver: ”Vore det enkelt vore vi inte här. Men man ska nog resonera i termer av att politiken och lagstiftningen inte kan göra allt. Inte skapa det perfekta samhället. Men kan försöka hitta good enough. Vapenskåp är en sådan sak. De hindrar inte alla stölder, men jag fann när jag forskade om det att vapen stals sällan relativt tillgången. Vapen stals i genomsnitt vid var 64e inbrott hos en vapenägare. Det räcker för good enough. Vapenstölder från privatpersoner är fler än noll men inte ett samhällsproblem. Och få stulna vapen hamnar i kriminella sammanhang, 1-2 om året. Utan vapenskåp hade det kanske sett annorlunda ut. Det är samma sak med kontroll av personer med licens. Man måste se vad som är tillräckligt bra. Idag tycks systemet med läkares anmälningsplikt fungera, hade det inte det hade vi sett det i statistiken för länge sedan.
Det betyder inte att det är perfekt. Man kan nog inte konstruera ett system som fångar sådant som sker en gång på 25 eller 30 år, så ovanliga är massmord med legala vapen, Örebrodådet var dessutom det första någonsin med ett jaktvapen.”
Detta budskap glömdes helt på 5 sekunder
Det är mänskligt att vilja ”göra något” efter en tragedi. Men att driva en bra politik kräver att man ser om åtgärderna faktiskt kan vara effektiva. Nu blir det mest ett stort hycklande. Speciellt när exempelvis Moderaterna och SD sagt sig stå upp för skötsamma skyttar och jägare i Sverige. Med samma logik kan de lika gärna förbjuda skidskytte som använder vapen med samma kaliber som gärningsmannen i Örebro hade på ett av vapnen som användes i vansinnesdådet. Avslutar med några tänkvärda rader från Orvar Bäcklin som är specialistofficer (fj) i flygvapnet och jobbat mer eller mindre heltid med skjututbildning de senaste åtta åren, från värnpliktsutbildning via kadetter vidare till att vara lärare på de apex-utbildningar i skjutteknik som genomförs i Försvarsmakten:
”Min önskan är att alla med ett uns vett kvar i kroppen tar ett par djupa andetag och undviker att låta en extrem händelse fullständigt förstöra en stor svensk folkrörelse. Särskilt inte i ett läge där hög skjutskicklighet mycket väl kan komma att avgöra rikets framtid.”
De frivilliga försvarsorganisationerna (FFO) stärker Sveriges motståndskraft vid kris och krig. Svenska Skyttesportförbundet är en av dessa 18 organisationer som har en viktig roll i Sveriges beredskap och har i uppdrag att utbilda Skytteinstruktörer för Hemvärnet och Försvarsmakten: https://www.skyttesport.se/foerbundet/om-oss/frivillig-foersvarsorganisation/
Var och lyssnade på försvarsminister Pål Jonsson när han besökte Västra Värmlands Civilförsvarsförening och höll en öppen föreläsning på Svea Bio & Teater i Arvika i fredags.
Försvarsmakten kommer att assistera Finland med fartyget HMS Belos i arbetet med de skadade kablarna vid den finska viken. HMS Belos är en stark resurs för det svenska försvaret och kan utföra viktigt undervattensarbete. Det är bra att vi kan bistå våra finska kollegor. (1/2) pic.twitter.com/OLWrOO2lUa
Det var ett intressant och givande samtal. Moderatorn Morgan Danielsson hade goda kunskaper om bland annat värnplikten genom åren. Han hade varit med förr då det var många som gjorde värnplikten. Att göra värnplikten handlar om att försvara Sveriges mångåriga fred, frihet och demokrati och på så sätt se till att Sverige är och förblir ett självständigt land. Efter att ha varit vilande sedan 2010 återupptogs en del av värnplikten 2014, då redan krigsplacerade kunde kallas till repetitionsutbildningar. Från 2018 utökades värnplikten och nu mönstras årligen ett stort antal 18-åriga män och kvinnor för grundutbildning. Pål pratade klarspråk om varför Sverige behöver utveckla försvaret och samarbetet med andra länder, och varför Nato är en viktig organisation för de nordiska ländernas säkerhet. Han sa också att Europa allt för länge har förlitat sig på USA för Europas säkerhet och inte själva tagit det ansvar för säkerheten på det sätt som borde ha gjorts. Pål nämnde också att det sedan länge funnits ett samarbete med Nato och Natoländer innan den svenska anslutningen till Nato. Men nämnde inte hur nära detta samarbete var. Det är heller inte hans sak att göra då det var en helt annan regering på den tiden. Men för att folk ska förstå hela bilden borde detta så långt senare få komma fram i ljuset på riktigt. Många tror fortfarande, på allvar, att vi har varit neutrala sedan andra världskrigets dagar…
Politiska frågor
Pål fick på slutet frågor från publiken på detta tema, om Nato, och någon av frågorna verkade vara från några som inte visste så mycket om Sveriges tidigare kontakter med Natoländer och de verkade också väldigt skeptiska till Nato och den västliga försvarsalliansen. Samt USA. De nämnde att det var ett misstag att lämna neutralitetspolitiken. De lät också tala om att vi varit helt ”neutrala” sedan andra världskriget och som om det var en jättestor förändring med att gå med i Nato och lämna ”neutraliteten”. Kanske kan man säga att den sovjetiska och ryska propagandaapparaten haft en ganska framgångsrik påverkan ändå.
”Den sextonde Natostaten”
Sovjet visste mer än svenska folket om den svenska försvarsplaneringen då GRU – den sovjetiska militära underrättelsetjänsten runt 1948 (troligen ännu tidigare) värvat Stig Wennerström, landsförrädaren som avslöjade Sveriges försvarsplanering. Det finns emellertid indikationer på att Wennerström tidigare kontaktats av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga för språkstudier i ryska.
På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades ”den sextonde Natostaten” (!) av dem som visste. För redan då Norge och Danmark gått med i Nato var det neutrala och alliansfria Sverige knutet till den västliga försvarsalliansen. Ja egentligen skapades dessa band ännu tidigare, och statsminister Tage Erlander (S) och Sverige var de som drev på frågan om ett nordiskt försvarsförbund. Vid ett akut krisläge skulle marinchefen omedelbart lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Från denna säkra plats skulle han organisera motståndet. Om Sverige blev ockuperat, skulle resten av militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Nato-styrkor skulle sedan så snart som möjligt bistå Sverige med att slå tillbaka angriparen.
En del av historiken med Sverige och Nato och de hemliga samarbeten som under lång tid var oerhört viktigt framgår i den här artikeln till Gunnarskogs Nytt:
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
