Delar här en intressant och välskriven artikel (PDF) om Allan Mann som rörde sig över gränsen i området västra Värmland under krigsåren. I artikeln “I Allan Manns spår” framträder en bild av ett gränsland fyllt av hemliga uppdrag, där Allan Mann genomförde ett stort antal kurirresor och arbetade nära både Special Operations Executive (SOE) och Kompani Linge. Allan ska ha gjort 52 resor som SOE-kurir in i det ockuperade Norge från svensk sida – med vapen, radiosändare, handlingar mm.
Författarna bakom artikeln är:
Lars Gyllenhaal – välkänd militärhistoriker och författare med fokus på nordisk krigshistoria
Anders Johansson – journalist och författare med djup kunskap om andra världskriget i Norden
Tillsammans bidrar de med både källkritik, nya fynd och viktiga perspektiv – och att lyfta fram det som ännu inte är fullt klarlagt. Motståndsmannen och Norges mest dekorerade medborgare, Gunnar Sønsteby (NR 24) skrev en gång följande till Allan:
”Til Allan Mann,
min kjære venn som har alle nordmenns respekt for hans store innsats for vårt land under krigen. I tillegg til dette Allan har du min dypeste respekt for ditt hjertelag og din alltid store omtanke for alle dine mange venner.
En analys av svenska och norska säkerhetsrapporter 2025–2026
Inledning
De svenska och norska säkerhets- och underrättelserapporterna för 2025–2026 ger sammantaget en tydlig och allvarlig bild av det säkerhetspolitiska läget i Norden. Hotbilden beskrivs inte längre som uppdelad mellan fred, kris och krig i traditionell mening, utan som ett sammanhängande tillstånd där statliga aktörer verkar över hela konfliktskalan. Det handlar om underrättelseverksamhet, cyberangrepp, sabotage, ekonomiska påtryckningar, påverkan mot demokratiska processer, teknikanskaffning och användning av ombud. Den övergripande slutsatsen i materialet är att Ryssland utgör det mest akuta och farligaste hotet mot Sverige och Norden som helhet, medan Kina framstår som det mest betydande långsiktiga hotet mot ekonomisk säkerhet, teknologiskt oberoende och strategiska värdekedjor. Iran framträder samtidigt som ett aktivt och konkret säkerhetshot genom underrättelseoperationer, transnationell repression och användning av Proxy aktörer. [1]
“Ryssland utgör fortsatt det största hotet mot Sverige.”
“Hybridkrigföring ska inte betraktas som en mildare form av krigföring.”
“Hotbilden mot Sverige och svenska intressen är bred, komplex och allvarlig.”
“Vi går nu in i en ännu farligare tid.”
“Norge befinner seg i den mest alvorlige sikkerhetspolitiske situasjonen siden andre verdenskrig.”
Ryssland som det mest akuta hotet
Den starkaste gemensamma nämnaren i rapporterna är bedömningen av Ryssland. Säkerhetspolisen slår fast att Ryssland fortsatt utgör det största hotet mot Sverige och beskriver ett hot som omfattar underrättelseverksamhet, påverkansoperationer, teknikanskaffning och sabotage, särskilt kopplat till västs stöd till Ukraina.[2] Must förstärker denna bedömning genom att beskriva hybridkrigföring under tröskeln för väpnat angrepp som den ryska statsledningens huvudsakliga metod för att påverka utvecklingen i Sveriges närområde. Denna krigföring beskrivs uttryckligen inte som en mildare form av konflikt, utan som något som kan orsaka omfattande förödelse och stort mänskligt lidande.[3] FRA placerar in samma utveckling i ett bredare underrättelse- och cybersäkerhetsperspektiv och framhåller att hoten mot Sverige verkar över hela konfliktskalan i en allt farligare tid.[4]
Den norska s.k. Nasjonal trusselvurdering (NTV) från PST bekräftar bilden. PST bedömer att Norge befinner sig i den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget och förväntar mer aktivitet från ryska underrättelsetjänster under 2026, med fortsatt fokus på militära mål, allierad övningsverksamhet, stödet till Ukraina samt nordområdena och Arktis. Rapporten anger uttryckligen att Ryssland kartlägger kritisk infrastruktur och identifierar sårbarheter som senare kan utnyttjas för underrättelse-, påverknings- och sabotageverksamhet.[5] Det betyder att den svenska och norska bedömningen i grunden sammanfaller: Ryssland är inte bara ett militärt hot i klassisk mening, utan ett sammansatt säkerhetshot riktat mot hela samhällsstrukturen.
Hybridkrigföring, sabotage och gråzonsmetoder
Ett centralt tema i samtliga rapporter är att dagens hotbild präglas av gråzonsmetoder. Must beskriver rysk hybridkrigföring som en kombination av militära och icke-militära medel, där desinformation, cyberangrepp, valpåverkan, sabotage mot infrastruktur och påverkan via strategiska investeringar utgör delar av samma verktygslåda.[6] Säkerhetspolisen beskriver hur Ryssland använder påverkan för att skapa oro, polarisera samhällen och vilseleda opinionen, samt hur landet i ökande grad använder så kallade förbrukningsagenter som rekryteras i digitala miljöer för att utföra enstaka sabotageuppdrag.[7] Detta ökar möjligheten till förnekbarhet och gör det svårare att fastställa direkt statligt ansvar.
Den norska rapporten ligger nära denna beskrivning. PST anger att statliga aktörer i Norge använder ett brett spektrum av metoder, bland annat cyberoperationer, rekrytering av mänskliga källor, påverkan, olovlig anskaffning av teknik och säkerhetshotande ekonomiska påtryckning.[8] När de svenska och norska rapporterna läses tillsammans framträder därför en mycket tydlig slutsats: de allvarligaste hoten är inte begränsade till öppna militära handlingar, utan utövas i hög grad genom dolda, långsiktiga och förnekbara metoder som syftar till att underminera motståndskraft, sammanhållning och beslutsförmåga.
Kina som långsiktigt systemhot
Medan Ryssland framstår som det mest akuta hotet, framträder Kina i rapporterna som det viktigaste långsiktiga systemhotet. Säkerhetspolisen placerar Kina bland de största hoten mot Sverige och kopplar hotet till underrättelseverksamhet, cyberangrepp och långsiktiga försök att komma åt svenska skyddsvärden.[9] Must utvecklar detta i termer av ekonomisk säkerhet och strategisk kontroll. Den kinesiska staten beskrivs använda ekonomiska maktmedel och strukturella beroenden för geopolitiska syften, särskilt inom områden som strategisk teknologi, forskning, innovation och internationella värdekedjor.[10]
Den norska rapporten bekräftar denna inriktning och framhåller att underrättelsehoten från Kina är betydande, både genom cyberoperationer och genom inhämtning via mänskliga källor. Kina pekas även ut som en aktör som i ökande grad opererar i Norge med målet att samla information, skapa tillgångar och påverka utvecklingen på sätt som stärker kinesiska strategiska intressen.[11] Den samlade bedömningen blir därmed att Kina inte främst ska förstås som ett omedelbart militärt hot, utan som ett djupt strukturellt hot mot nordisk självständighet, kunskapsbas och ekonomisk handlingsfrihet.
Iran som aktivt säkerhetshot
Iran framträder i rapporterna som ett mindre omfattande men mer direkt aggressivt hot än Kina. Säkerhetspolisen beskriver Iran som en av de största hotaktörerna mot Sverige och knyter hotet till underrättelseverksamhet, dolda operationer och cyberangrepp.[12] Must lyfter fram Irans destabiliserande roll i det bredare säkerhetsläget och konstaterar att iransk krigsmateriel använts i kriget mot Ukraina, vilket bidragit till det försämrade säkerhetsläget i Europas närområde.[13]
Den norska rapporten är särskilt tydlig i fråga om Iran. PST bedömer att iranska underrättelsetjänster kommer att genomföra operationer i Norge under 2026 och beskriver hur Iran försöker komma åt flerbruksteknologi samt kartlägger dissidenter genom intrång i e-postkonton, sociala medier och datorer.[14] Därmed framstår Iran som ett direkt och konkret hot även i ett nordiskt perspektiv, inte enbart som en aktör i Mellanöstern. Hotet riktar sig både mot individer och mot teknologiska, politiska och säkerhetsmässiga intressen i Sverige och Norge.
En särskilt allvarlig utveckling är att Iran i ökande grad använder kriminella nätverk som ombud (proxyaktörer) för att genomföra våldsamma handlingar i Europa, inklusive i Sverige. Iran har dessutom en lång historik av att stödja och samarbeta med olika väpnade grupper och organisationer i Mellanöstern, vilka av flera västländer klassas som terroristorganisationer. Dessa nätverk används i vissa fall för att genomföra operationer utanför Irans egna gränser.
Cyberhotens växande betydelse
En annan central slutsats i rapportmaterialet är att cyberdomänen nu är en av de viktigaste arenorna för säkerhetshotande verksamhet. FRA betonar att Sveriges cybersäkerhet måste höjas generellt och pekar på både avancerade och återkommande grundläggande sårbarheter, såsom svaga lösenord, felaktigt konfigurerade katalogtjänster och nätverk som saknar tillräcklig separation.[15] Rapporten framhåller också att cybersäkerhet inte kan byggas i isolerade stuprör utan kräver samarbete, förtroende och gemensam lägesbild i hela samhället.[16]
PST gör en parallell bedömning för Norge och beskriver cyberoperationer som en viktig metod för främmande staters underrättelseverksamhet. Ryssland, Kina och Iran nämns uttryckligen som aktörer som genomför cyberoperationer i Norge, antingen direkt eller via ”Proxy aktörer”, och rapporten bedömer att flera sådana operationer kommer att lyckas även under 2026.[17] I ett svenskt perspektiv innebär detta att cyberhot inte längre kan behandlas som ett tekniskt delområde, utan måste förstås som en kärnfråga för nationell säkerhet, totalförsvar och samhällelig motståndskraft.
Terrorhotet i relation till statsaktörshotet
Terrorhotet kvarstår enligt både svenska och norska bedömningar som allvarligt, särskilt från våldsbejakande islamism och högerextremism. Den norska rapporten bedömer att extrema islamister kan försöka genomföra terrorangrepp i Norge under 2026 och framhåller att den höga angreppsaktiviteten i Europa väntas fortsätta. Särskilt oroande är radikalisering på internet, inte minst bland unga.[18] Säkerhetspolisen och Must gör liknande bedömningar om extremistmiljöer i Sverige. Samtidigt framgår det av den samlade analysen att terrorhotet, hur allvarligt det än är, väger mindre strategiskt än hotet från statliga aktörer. Det beror på att statsaktörshotet är bredare, mer uthålligt och riktat mot hela statens funktionalitet. I rapporterna framträder därför terrorhotet i ökande grad som en del av en större hotmiljö, där extremistmiljöer, organiserad brottslighet, digital radikalisering och främmande makts ombud ibland kan förstärka varandra.
Historiska erfarenheter av underrättelseverksamhet i Sverige
Hot från främmande makt i form av underrättelseverksamhet, påverkan och försök till infiltration är inte ett nytt fenomen i Sverige. Det är alltid bra att påminna om detta. Redan före andra världskriget var Sverige föremål för omfattande underrättelseaktiviteter från både Sovjetunionen och Nazi-Tyskland. I Arvika hade vi agenter för dessa båda ”stormakter”. Arvikas främsta Nazi-agent omkom vid ett allierat bombanfall mot Berlin i februari 1945. Han var agent för Abwehr och Sipo i Norge och bedrev organiserat spioneri mot Sverige med hjälp av ett stort agentnät. Ett uppmärksammat exempel några decennier senare, under kalla kriget, är IB-affären, där existensen av en hemlig svensk underrättelseorganisation avslöjades 1973. Affären illustrerar den säkerhetspolitiska spänningen under perioden och hur underrättelseverksamhet bedrevs parallellt med den officiella neutralitetspolitiken. I efterhand framkommit att svenska medborgare som var inblandade i IB-affären haft kontakter med främmande makts underrättelsetjänster. Ett intressant fall gäller journalisten Jan Guillou, som under 1960-talet hade täta kontakter med KGB och mottog ersättning för information. Händelsen visar att informationsinhämtning via individer i Sverige har förekommit under lång tid. I ett bredare perspektiv visar detta att Sverige under decennier varit en arena för underrättelseverksamhet från främmande makt. Den centrala skillnaden i dagens säkerhetsläge är inte att sådana aktiviteter förekommer, utan att de har blivit mer systematiska, mer tekniskt avancerade och mer integrerade med andra former av påverkan, såsom cyberoperationer, ekonomiska verktyg och proxyaktörer.
Slutsatser
Den samlade bilden från Säkerhetspolisen, Must, FRA och norska PST är att Sverige och Norge befinner sig i ett väsentligt försämrat säkerhetsläge. Den allvarligaste slutsatsen är att hoten inte längre bör förstås som separata fenomen, utan som en sammanhängande säkerhetsmiljö där flera statliga aktörer använder militära, digitala, ekonomiska, underrättelsemässiga och psykologiska metoder parallellt. Ryssland utgör det mest akuta och farligaste hotet genom sin förmåga och vilja att kombinera militär makt, hybridkrigföring, sabotage, påverkan och cyberangrepp. Kina utgör det viktigaste långsiktiga hotet mot ekonomisk säkerhet, teknologi och strategisk autonomi. Iran utgör ett aktivt och konkret hot genom underrättelseoperationer, kartläggning av dissidenter, teknikanskaffning och användning av ombud. Terrorhotet kvarstår, men den strategiska huvudutmaningen ligger i det sammansatta statsaktörshotet.[19]
Fotnoter
[1] Säkerhetspolisen beskriver Ryssland, Kina och Iran som de största hoten mot Sverige; Must beskriver en sammansatt hotmiljö; FRA beskriver en farligare tid med omfattande utrikes hot; PST beskriver den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget.
[2] Säkerhetspolisen: Ryssland utgör fortsatt det största hotet mot Sverige.
[3] Must: hybridkrigföring under tröskeln för väpnat angrepp är den ryska statsledningens huvudsakliga val och kan leda till omfattande förödelse och stort mänskligt lidande.
[4] FRA: hoten verkar över hela konfliktskalan och Sverige går in i en farligare tid.
[5] PST: Norge befinner sig i den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget; Ryssland väntas öka aktivitet mot militära mål, Ukraina-stöd och kritisk infrastruktur.
[6] Musts definition av hybridhot och rysk hybridkrigföring.
[7] Säkerhetspolisen om rysk påverkan, sabotage och användning av förbrukningsagenter.
[8] PST om statliga hotaktörers centrala metoder i Norge.
[9] Säkerhetspolisen om Kina som en av de största hotaktörerna mot Sverige.
[10] Must om hot kopplade till ekonomisk säkerhet, beroenden och strategiska teknologier.
[11] PST om betydande kinesisk ”underrättelsetrussel” genom cyberoperationer och mänskliga källor.
[12] Säkerhetspolisen om Iran som en av de största hotaktörerna mot Sverige.
[13] Must om iransk krigsmateriel i Ukraina och dess betydelse för säkerhetsläget.
[14] PST om iranska operationer i Norge, kartläggning av dissidenter och anskaffning av flerbruksteknologi.
[15] FRA om grundläggande och avancerade cybersårbarheter i Sverige.
[16] FRA om cybersäkerhet som gemensamt ansvar.
[17] PST om cyberoperationer från Ryssland, Kina och Iran och att flera operationer väntas lyckas.
[18] PST om terrorhot från extrema islamister, fortsatt hög angreppsaktivitet i Europa och radikalisering på internet.
[19] Samlad slutsats grundad i samtliga fyra rapporter.
En fin artikel i Arvika Nyheter av Thomas Tynander som skildrar minnet av bröderna Sten och Bengt Samuelsson från Charlottenberg, två stridspiloter som omkom i flygolyckor under kalla kriget – båda endast 27 år gamla. Genom intervjuer med deras familj, främst brodern Kent och sonen Dan, beskrivs den livslånga saknaden och hur tragedierna präglat hela familjen.
Texten sätter också in deras öde i ett större sammanhang: det svenska flygvapnet var under kalla kriget ett av världens starkaste, men priset var högt med hundratals döda piloter i övningar som genomfördes som om krig rådde. Sten omkom 1976 i en Lansen-krasch i Norrbotten, troligen orsakad av tekniskt fel och hård belastning. Mindre än två år senare störtade Bengt med sin Draken i Östersjön efter att ha förlorat orienteringen i moln – och hans kropp har aldrig återfunnits. Familjen berättar om chocken, sorgen och tystnaden som omgav olyckorna, men också om stoltheten över brödernas tjänst. Trots att de hedras nationellt finns få spår lokalt i hembygden. I dag lever minnet vidare genom anhörigkontakter, besök på haveriplatser och flygvapnets årliga ceremonier. Bröderna Samuelsson är dessutom unika i svensk flyghistoria som de enda bröder som båda omkommit i flygvapnets tjänst.
Sammantaget är artikeln en varm och eftertänksam berättelse om uppoffring, familjesorg och minnet av dem som försvarade Sverige i fredstid – och om hur förlusten fortfarande känns, decennier senare.
Det finns ett inlägg här på bloggen som uppmärksammar deras öde.
Lars Fält var en svensk militär, författare och överlevnadsexpert som räknas som en av Sveriges främsta auktoriteter inom överlevnad och friluftsliv. Han grundade Försvarsmaktens överlevnadsskola (FÖS) 1989 och var dess första chef, en verksamhet som idag är central för svensk militär SERE-utbildning. Fält utvecklade svenska försvarets SERE-koncept (Survival, Evasion, Resistance, Extraction) delvis utifrån dessa internationella influenser och utvärderade såväl brittiska som amerikanska överlevnadskurser för att anpassa till nordiska förutsättningar. Resultatet är en svensk överlevnadsskola där handfasta färdigheter och mentalt fokus står i centrum – samma principer återfinns i hans böcker och kurser.
Friluftsintresse och liv
Lars Fält utvecklade tidigt ett stort intresse för naturen och utelivet. Efter värnplikten hamnade han i Kiruna som befäl vid Arméns jägarskola och senare vid Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Han utbildade sig till överlevnadsinstruktör både hos brittiska SAS och amerikanska Special Forces. Fält förespråkade gärna det enkla friluftslivet och betonade vikten av erfarenhet och praktisk kunskap snarare än avancerad utrustning.
Starten av Försvarsmaktens överlevnadsskola
På Lars Fälts initiativ startades Försvarsmaktens överlevnadsskola 1989 i Karlsborg, där han blev förste chef. Skolan utbildar både militärer och civila i överlevnad under extrema förhållanden och har ett internationellt renommé. Fokus ligger bland annat på att återföra personal ur fientligt territorium och att klara sig i naturen utan stöd, vilket blivit allt viktigare i modern försvarsträning.
Lars Fält och Ray Mears arbetade tillsammans under mer än 20 år med att undervisa och utveckla bushcraft- och överlevnadskurser, särskilt i de nordliga skogarna och den arktiska vildmarken i Sverige. De är båda internationellt erkända experter inom överlevnad, och deras samarbete har resulterat i kurser, tv-program och gemensamma bokprojekt.
Böcker av Lars Fält
Lars Fält har utgivit ett stort antal böcker om överlevnad, friluftsliv och praktiska färdigheter i naturen. Exempel på titlar:
Överleva på naturens villkor: handbok om friluftssäkerhet (1986)
Uteliv: med överlevnadsteknik (1998)
Friluftsboken: praktiska tips och goda råd om vandring, kanoting, orientering, lägerliv och utrustning (2007)
Uteliv med morfar (2015)
Out on the Land (2016) (tillsammans med Ray Mears)
Överlev! Handbok i överlevnad (2020)
Vildmark: en överlevnadshandbok i nordliga skogar
Skogsliv: återupptäck kunskaper för naturnära liv och färder i skogslandet (tillsammans med Bo Weslien)
Lars Fälts böcker har blivit standardlitteratur för både friluftsentusiaster och yrkesmilitärer i Sverige och Norden.
Försvarsmakten har tagit emot två nya typer av prickskyttegevär. Jämfört med sina föregångare är dessa konstruerade i modernare material med fokus på funktionalitet och ergonomi. Förekomsten av dessa förmågor bidrar till att skydda egna förband och att avskräcka potentiella motståndare från att använda öppet exponerad materiel eller sensorer. All användning sker enligt gällande internationell rätt och i enlighet med Försvarsmaktens regelverk.
Under förra veckan hölls en överlämning där Försvarets materielverk (FMV) och Försvarsmakten visade upp vapnen:
Prickskyttegevär 23 (PSG 23) PSG 23 är ett repetergevär med cylindermekanism i kaliber 8,6×70 mm och 7,62×51 mm. Det är framför allt byggt för precision och kommer användas av Försvarsmaktens prickskyttar för att bekämpa enskilda motståndare på mycket långa avstånd. Tillverkare: Sako.
Automatgevär 90D (AG 90D) AG90D är ett halvautomatiskt luftkylt vapen med kort piprekyl och vridlåsmekanism i kaliber 12,7×99 mm. Det används för att bekämpa lättare fordon, materiell som radarinstallationer och för att röja oexploderad ammunition och minor. Tillverkare: Barret.
Vaggelinjen vid sjön Gunnerns utlopp. Foto: L-O Gävert 2013
Skrev ihop en artikel till GunnerskeNytt om ”Vaggelinjen”, som ligger mig varmt om hjärtat. Som barn sprang jag själv i skyttegravarna och värnen i Gunnarskogs skogar, och än idag finns tydliga spår kvar som påminnelser om beredskapsåren och vår historia. Min farfar tjänstgjorde för Sveriges säkerhet som gränsförsvarssoldat i dessa skogar, och hans insatser gör att platserna betyder ännu mer för mig…
GûnnerskeNytt är en lokal tidning om Gunnarskogs hembygd, utgiven av Gunnarskogs bygdelag, med fokus på bygdens historia, aktuella evenemang, föreningsliv och berättelser från området.
Försvarsområde 52 (FO 52) var det militära territorialområde som omfattade Värmlands län och dess ansvar för lokal försvarsplanläggning och mobilisering inom ramen för svenska arméns struktur under 1942–2000.Foto: L-O Gävert 2025
Texten med fler bilder nedan:
GUNNARSKOG/SÄLBODA. I skogarna runt Fredros, Sälboda och Vårforsen – ja, i nästan hela Gunnarskog – syns spåren fortfarande; stenblock, rostiga taggtrådsstolpar, gjutna betongvärn och övergivna skyttegravar. Här löpte den värmländska huvudlinjen – Vaggelinjen – som under andra världskriget skulle stoppa ett tyskt anfall från Norge. Värmlands försvar byggdes i tre steg, med Gunnarskog som ett av navområdena. Tre linjer – ett mål: vinna tid mot en angripare.
1) Gränsnära linjen – ”varierande djup” Direkt innanför norsk-svenska gränsen i varierande djup skapades ett pärlband av spärrar, värn och ställningar. Sträckningen var från Eda i norr till Töcksfors i söder. Syftet var att fördröja och bryta upp en första framstöt, tvinga fienden att stanna, gruppera om – och gå rakt in i förberedda skottfält. Närmare studier tyder på att försvaret avsåg att tillåta ett begränsat intåg över Eda tull, leda fienden ner mot Bysjön och därefter stoppa framryckningen. Angreppet skulle mötas med korseld från flanker där starka ställningar var utbyggda.
2) Vaggelinjen – Älgå–Jössefors–Brättne–Sälboda–Vårforsen–Fredros–Torsbyställningen Detta var Värmlands verkliga ryggrad. Linjen utnyttjade den svårforcerade terrängen genom Gunnarskog; älvar, sjöar, myrar, blockterräng och smala vägpass. Vaggelinjen bands samman av betongvärn, skyttegravar, pansarhinder, mineringar och sprängberedda broar – ett sammanhängande system, inte enstaka bunkrar. Vaggelinjen gick genom mark som tyskarna ogillade och en tysk framryckning hade blivit krävande. Från 1942 bevakades dessutom Värmlandsgränsen av välutbildade, erfarna soldater.
3) Den inre linjen – Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsbyställningen Som sista spärr låg en tredje, djupare förskansning tvärs igenom länet. Här skulle striden kunna fortsätta även om fienden bröt igenom längre västerut. Borgvik, Vikene och Torsby pekades ut som avgörande nyckelplatser – tre portar som absolut inte fick tappas.
Befästningszoner Värmlands försvarsområde (Fo 52) med Vaggelinjen. Hemlig tom 1995.
Genomtänkta terrängval
Befästningarna placerades där terrängen gav naturliga fördelar: höjdryggar med god sikt, älvar, smala passager mellan sjöar och myrar samt vägkorsningar där fienden tvingades bromsa in. Eldsektorer lades så att fientliga förband skulle styras in i överlappande skottfält från flera riktningar. Avståndsmärken i terrängen, som en ensam tall eller en stor sten, fördes in i eldplanerna så att inskjutning kunde ske i förväg. Skansar, värn och skyttegravar låg tätt. Vägar spärrades med betongblock och pansarhinder.
Materialtransport via järnväg
Närliggande järnvägsstationer blev avgörande för försörjningen till försvarslinjerna. Charlottenberg, Årjäng, Koppom, Vännacka och Skillingfors betjänade direkt linje 1 – gränsnära linjen. Ottebol, Jössefors och Jössefors Östra kanaliserade tillförseln mot linje 2 och Gunnarskog. Navet var Ottebol, som blev huvudstation för skanssystemet längs vattendragen mellan Glafsfjorden och Gunnarskog, och där pågick en intensiv järnvägsverksamhet under hela kriget.
”Tio mil befästning skulle stoppa tysken”
Så rubricerade Nya Wermlands-Tidningen en artikel om Vaggelinjen. Linjen beskrevs som ”ett verkligt avskräckande försvarsverk”. Under general Axel Rappes ledning växte försvaret från tidiga gränsspärrar till en sammanhängande, djup försvarszon. I en skrivelse daterad 17 mars 1943 skickade Rappe – då militärbefälhavare – in ett förslag till ”permanenta befästningar” inom en kostnadsram på 1 500 000 kr (ungefär 40–41 miljoner i dagens penningvärde). Där specificeras bland annat att skyddsrum skulle tåla 100 kg-bomber och att tidigare avbrutna hinderlinjer – de berömda ”1000‑punkterna” – måste fullbordas med väg- och järnvägsspärrar samt mineringar. På marken följdes arbetet upp i detalj. I tjänsteanteckningar från 1943 om bland annat Allstakan södra (värnplats 148) diskuteras pansarvärnspjäsens fria bredd (155 cm), skyddsrum, pansarvärns-garage och otillräckligt dimensionerade hinderlinjer. Bakom den stora strategiska försvarsplanen låg precisionsarbete ända ned på centimeternivå.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras.
Byggnation och skansar
Under beredskapsåren uppfördes totalt 123 skansar i Värmland. Varje skans var i regel avsedd för ett gränsförsvarskompani, förstärkt med en eller flera kulsprutegrupper, pansarvärnsgrupper och liknande enheter. De snabba tyska framgångarna i Europa oroade överbefälhavaren, general Olof Thörnell. Hösten 1941 påbörjades därför anläggning av pansarhinder av bruten granit, lagda i en till tre rader. Prov visade snart att blocken kunde skjutas sönder, och hindren ersattes med betong. Efter forceringsförsök med stridsvagn m/42 i Brunskog fastställdes standarden; armerade betonghinder i tre rader, kompletterade med minor och taggtråd. Utbyggnaden färdigställdes 1942. Pansarhindren kompletterades av olika vägspärrar – såsom spärrblock, tippspärrar och balkspärrar. Skansarna bemannades vanligen av täcktrupper ur Landstormsregementet (L 2) under överstelöjtnant Hjalmar Lövgrens befäl, med stabsplats i Arvika. År 1942 omorganiserades L 2 till lokalförsvarsförband, och täcktrupperna sammanhölls i ett till sex gränsförsvarsbataljoner.
Några av Vaggelinjens skansar
Skans nr 141 – Brättne. Byggd 1940–1941 för en pluton. Låg längs Kollboforsen och Vaggeälven fram till bron vid väg 61. Anläggningar: kulsprutehatt (stål-/järnkupol), öppen kulspruteställning, pansarvärnsgarage och sammanhängande värngångssystem. Ksp-värn nr 10d hade fullträffstäckning och järnkupol på taket och beskrivs i nutid som det bäst bevarade i skansen.
Skans nr 142 – Sälboda. Byggd 1940–1941 för en pluton. Uppgift: stoppa en fientlig framryckning längs vägen från Nysockensjön. Huvudanläggningarna låg runt Sälboda gård och kraftstationen. Ksp-värn nr 19a med fullträffstäckning låg strax söder om kraftstationen. Skyddsrum sk36 (plats för 36 personer) fanns nära ladugården, helt nedsprängt i marken.
Skans nr 142a – Tollesrud. Byggd 1940–1941. Karaktär: bevakningslinje med en stark stödjepunkt söder om fastigheten Lillåsen. Stödjepunkten flankerades av två ksp-värn med fullträffstäckning och järnkupoler.
Skans nr 152 – vid sjön Treen. Skansen var belägen på båda sidor av landsvägen vid östra sidan av sjön Treen. Fredros blev inte bara en spärrpunkt – 1945 användes området också för hemliga bombtester, där effekten av bomberna mättes i detalj för att utveckla framtidens befästningar. Tre bombomgångar genomfördes med lätta bombplan B 17 från F 7 (Skaraborgs flygflottilj). Sammanlagt fälldes cirka 45 bomber i kalibrar 50, 250 och 500 kg.
Rapport från bombfällning mot skans 152 (Fredros) den 29 maj 1945
Skans nr 162 – Klockargården. Byggd 1940–1941 som ett knutpunktsförsvar. Belägen cirka 3 km sydost om Mitandersfors; spärrade vägen mot Gräsmark och söderut mot Gunnarskog. Anläggningen låg på båda sidor om vägen och avgränsades i öster av Bogsälven. I skansens norra del fanns ett värngångssystem med en kulsprutehatt och en ksp-ställning. Pansarhinder på båda sidor om vägen.
(utan detaljerad beskrivning här)
Skans nr 145 – Gunnarskog
Skans nr 148 – Allstakan (södra)
Skans nr 150 – Allstakan (norra)
Skans nr 163 – Mitandersfors
Skans nr 1006 – Gunnern östra
Skans nr 1007 – Gunnern västra
Skans nr 1008 – Lyckan
Skans nr 1009 – Lövsjön (bland annat Fältsjukhus – bergrum för 48 personer)
Skans nr 1011 – Nordsjöbruket
Skans nr 1012 – Gränsjön
Skans nr 1015 – Mangen
Begrepp (kort förklaring)
Ksp-värn: Värn för kulspruta (ksp).
Kulsprutehatt/järnkupol: Pansrad kupol som skyddar kulspruteställning.
Fullträffstäckning: Skydd konstruerat för att tåla direkta träffar från fientlig eld.
sk36: Typbeteckning för skyddsrum med plats för cirka 36 man.
Osäkerheten var total efter Nazi-Tysklands attack på Norge. Skulle Sverige stå näst på tur? Den frågan gav Värmlands försvar ny tyngd, och kort därefter började försvarslinjerna i västra Värmland grävas, gjutas och mineras – i tre parallella djup.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras. Den sammanfattar strategin med de tre linjerna: 1. Fånga upp fienden tidigt i gränszonen. 2. Slita ut och bromsa fienden i Vaggelinjen – med Gunnarskog som en av huvudsektorerna. 3. Ställa upp den sista, tunga spärren längs Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsby. Misslyckades steg ett och två skulle Borgvik, Vikene och Torsby låsa läget och köpa avgörande tid. Hotet om en tysk framryckning via Norge gjorde att Värmland blev landets tyngst bemannade gränsavsnitt. Under sommaren 1943 hade Sverige under beredskapsåren fler inkallade förband än vid någon annan tidpunkt. I Eda roterade 24 bataljoner under krigsåren – med 40 dagars intervall. Totalt uppgick styrkan då till 367 000 personer, varav 211 000 tillhörde armén, och omkring 85 000 soldater var placerade i Värmland. Orsaken var att transiteringsavtalet med Tyskland avbröts den 29 juni. Överbefälhavaren bedömde att ett tyskt anfall troligen skulle ske via Eda–Arvika–Karlstad med målet att snabbt erövra Stockholm och därmed framtvinga en svensk kapitulation. 1961 blev det känt att Tyskland faktiskt hade långtgående planer på att anfalla den 1 juli 1943 klockan 02:00. De tyska planerna för att invadera Sverige under andra världskriget hade flera olika namn, men det mest kända är ”Operation Polarräv” (tyska: Operation Polar Fuchs). Hitler sägs ha avblåst anfallet bara ett dygn före den planerade tidpunkten.
Annons från 1943. Källa: lugne.seFlottningsrännan, sågen, snickarverkstaden och kontoret Foto: Anders Olsson, Gravås
Sälboda i beredskapstjänst
Under beredskapstiden bidrog såg-, hyvleri- och snickerifabriken i Sälboda till försvaret med byggnadssnickerier, ammunitionslådor samt plank och bräder för att förstärka skyttegravar. En av arbetarna, Per Gävert, tjänstgjorde samtidigt i 18:e gränsförsvarskompaniet (I 2/L 2), som främst bemannade befästningar nära norska gränsen – bland annat i Häljeboda – efter att han tidigare (1940–41) gjort beredskapstjänst i Tornedalen. Flera av anläggningarna nära gränsen avslöjades i detalj för tyskarna i Norge genom svensk spionverksamhet. Den 25 november 1944 greps en misstänkt agent på Charlottenbergs järnvägsstation. De röjda målen omfattade bland annat befästningar på Klätten i Häljeboda, en skans vid Vassbottens nordspets (Allstakan), ett ammunitionsförråd vid Håvildsrud, vägspärrar vid Håvildsrudshöjda och Håvildsrudssätra samt ett elektriskt minfält längst vägen från Kyrkskogen.
Soldater från 18. Gränsförsvarskompaniet vid Vällens utlopp intill stenbron i Häljeboda. Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är okända. Foto: Okänd
Arvet efter Vaggelinjen
Delar av Vaggelinjen finns ännu kvar; värn, skyttegravar, betongfundament och sprängrösen. De påminner inte bara om krigsåren – utan också om hur Sveriges frihet vilade på ett minutiöst planerat försvar. I Gunnarskog kan man fortfarande gå i skyttegravarna som utformades för att styra en angripare in i korseld. Och bakom varje betongvärn fanns en detaljerad ritning, en kostnadsram, en måttangivelse – och en mycket tydlig avsikt; Värmland skulle inte falla utan strid! Lämningarna är samtidigt kulturhistoriska vittnesmål om ett samhälle som förberedde sig i detalj för det värsta men lyckades bevara freden.
Vid besök i terrängen; visa hänsyn till markägare och natur, gå varsamt i skyttegravar och lämna platsen som du fann den. Spåren är en del av en viktig historia – och en påminnelse om att försvarsvilja också är något som byggs, planeras och vårdas över tid.
(Maginotlinjen var Frankrikes stora försvarslinje, byggd på 1930-talet längs gränsen mot Tyskland och Luxemburg).
Sveriges första Nato-insats: 71. bataljon tillbaka efter tjänstgöring i Lettland
Efter drygt ett halvår som en del av den multinationella Nato-brigaden i Lettland är 71. bataljonen nu åter hemma i Sverige. Detta var Sveriges första operativa truppbidrag som fullvärdig Nato-medlem – en milstolpe i svensk säkerhetspolitik och ett uttryck för vår solidaritet med övriga allierade inom alliansen. Sedan Sverige officiellt anslöt sig till Nato i mars 2024 har mycket förändrats i vår säkerhetspolitiska omvärld. Ett medlemskap i försvarsalliansen innebär inte bara en säkerhetsgaranti i form av artikel 5 – det innebär också skyldigheter. Den svenska insatsen i Lettland är ett konkret exempel på detta åtagande. Genom att bidra till den så kallade Enhanced Forward Presence (eFP), som syftar till att avskräcka aggression och stärka den östra flanken, visar Sverige att vi är beredda att ta vår del av ansvaret.
71. bataljons uppdrag
Under sex månader har soldater och officerare från 71. bataljon, med huvudsaklig bas i Revingehed, varit integrerade i den multinationella Nato-brigaden ledd av Kanada. Uppdraget har inneburit samövningar med trupper från bland annat Italien, Slovakien, Tjeckien och värdnationen Lettland. Syftet har varit att öva operabilitet, öka beredskapen och visa beslutsamhet gentemot potentiella hot – framför allt i skuggan av det försämrade säkerhetsläget i Europa. Insatsen var unik då det är första gången Sverige bidrar med ett helt förband till en stående Nato-styrka i fredstid. Tidigare har svenska soldater deltagit i insatser under FN-flagg eller EU-ledda uppdrag, men här var det inom ramen för det kollektiva försvaret i en allians.
Svenska Försvarsmaktens deltagande i eFP handlar inte bara om militär förmåga, utan också om att bygga relationer, förtroende och förmåga att agera gemensamt med allierade. Man har lyft fram det goda samarbetet och den höga graden av professionalism som präglat uppdraget. Den kanadensiske insatsledaren i NATO var mycket imponerad av den svenska bataljonens insats i Lettland. Han lyfte särskilt fram svenskarnas professionalism och höga standard. Han beskrev deras agerande och det de uppnådde som ”otroligt”.
Början på långsiktigt arbete i alliansen
71. bataljon insats ses som början på en långsiktigt samarbete och närvaro i alliansens strukturer. Övningar, stabsdeltagande och eventuella framtida roterande styrkebidrag är alla delar av Sveriges nya försvarspolitiska verklighet. Att Sverige nu är en del av Natos gemensamma försvarsplanering innebär också att den svenska Försvarsmakten kommer att anpassa, bland annat, materiel och utbildning för att fullt ut kunna fungera tillsammans med andra medlemsländer. För 71. bataljon markerar insatsen i Lettland startskottet för denna resa…
Under övning i Sverige. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten
I Gunnarskogs bygdelags tidning, Gûnneske Nytt NR 2 2025, kan ni läsa en artikel om två av våra egna – två riktiga ”Gûnnerskinger” – som valt att engagera sig djupt i Försvarsmakten och därmed i försvaret av Sverige.
”Specialförbandsoperatörens uppgift är att när som helst över hela världen leverera unika och väldigt eftertraktade förmågor”
Artikeln ger en unik inblick i deras erfarenheter och engagemang. En av personerna jag har haft förmånen att intervjua besitter en enastående och sällsynt kompetens. Redan i unga år inledde han sin karriär som operatör i SSG, Särskilda Skyddsgruppen. Detta förband var på den tiden känt som Försvarsmaktens absolut skarpaste och mest kvalificerade enhet. Hans berättelse ger en fascinerande inblick i en värld där precision, disciplin och strategisk skärpa är avgörande.
Det är med stor tacksamhet som jag fått chansen att skriva för Gunnarskogsnytt om detta viktiga ämne. Känns meningsfullt att få informera om sådant som kanske inte så många känner till, men som har en avgörande betydelse för vår demokrati och landets säkerhet.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
