Den 3 juni 2024 fick jag höra spännande berättelser. Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod.

Under andra världskrigets mörka dagar utspelade sig gripande och intressanta händelser i Arvika.

Vår stad blev en central punkt för motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och flera hemliga nätverk etablerades. Dessa nätverk hade en stor betydelse i kampen för frihet, fred och demokrati, och deras insatser var avgörande för att stödja motståndsrörelsen i Norge. Flera familjer tog sig an den farliga uppgiften att inhysa norska motståndsmän i hemmet och blev en viktig del i kampen mot nazismen. Bland dessa hjältar fanns familjen Grundel – Signe, Robert och deras son Jan. Familjen Grundel bodde i ett avskilt hus i Rosendal, som på den tiden var utkanten av Arvika, och engagerade sig helhjärtat i det norska motståndet. 

Robert Grundel hade tidigare hjälpt flyktingar under inbördeskriget i Finland. När Norge drabbades av den tyska invasionen den i april 1940, stod familjen Grundel inför ett nytt uppdrag. Robert fick en förfrågan om att bli en länk i kommunikationskedjan mellan Sverige och Norge. Hemma hos familjen Grundel fanns en gammal moraklocka som nu fick en hemlig funktion – att dölja viktiga meddelanden och brev. Det tog dock inte länge innan den förste norska flyktingen anlände till Grundels. Brevsmugglingen hade blivit människosmuggling. Signe, med norska rötter och släktingar kvar i det ockuperade Norge, kände en djup personlig drivkraft att bidra till motståndet. Men att hjälpa de norska bröderna och systrarna var inte bara en olaglig handling, utan också något som krävde stor försiktighet och list. Nazister och tysksympatisörer fanns hela tiden med som ett ständigt hot – även i Arvika.

Signe och Robert Grundel visar moraklockan som under kriget användes för att gömma kurirpost, brev och hemliga meddelanden etc.

Saborg/Osvaldgruppen

De norska motståndsmän som kom till Grundels motståndscentral var inriktade på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Många av de som fick mat och husrum hos Grundels tillhörde nämligen Saborg (Sabotageorganisationen), eller som gruppen också kallades i Norge – Osvaldgruppen – som är ett mer känt namn på gruppen efter ledaren med täcknamnet ”Osvald”, Asbjørn Sunde.  Verksamheten var särskilt aktiv mellan åren 1941 och 1944, där de utförde en rad djärva operationer som syftade till att försvaga tyskarnas kontroll och stärka motståndskampen. Osvaldgruppen blev en tid själva symbolen för det aktiva motståndet i Norge och visade på förmågan att organisera sig och agera mot en övermäktig fiende. Deras insatser bidrog inte bara till konkreta militära framgångar utan också till att hålla hoppet och motståndsviljan vid liv.

Jan Grundels värdefulla insatser i ung ålder

Sonen i familjen, Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. När jag hälsade på honom berättade han också om en gång då han fick ge sig ut för att spana på en misstänkt Gestapo-man som närmades sig bostaden. Jan smög ut för att kontrollera och inne i huset stod de norska sabotörerna med vapnen redo.

Wollweberligan och Osvaldgruppen

En speciell man som gömde sig hos Grundels efter krigsutbrottet i Norge var den tyska kommunisten Ernst Wollweber. Wollweber och hans folk var eftersökta av Gestapo i många år. Men Hitler och hans bundsförvanter lyckades inte få tag i ärkefienden, fast de sökte över hela världen. Jan Grundel kom tydligt ihåg hur Wollweber sjöng sången; ” den lille trumpetaren” (die kliene trumpeter) för honom, när han skulle sova. Vid en resa greps Ernst Wollweber på tågperrongen i Ottebol och satt därför i svenskt fängelse större delen av kriget. Både Tyskland och Sovjetunionen ville ha Wollweber utlämnad. Sovjets krav på utlämning var en ren taktisk åtgärd för att inte Sverige skulle kunna lämna ut Wollweber till Tyskland. När Wollweber släpptes tog han sig till Sovjetunionen. Efter andra världskrigets slut återvände Wollweber till Tyskland och den sovjetiska ockupationszonen. Där gick han med i det nybildade SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och fick snabbt en ledande ställning inom partiet. Han blev chef för Stasi (Östtysklands säkerhetstjänst) efter att Wilhelm Zaisser avsattes den 17 juni 1953. Ernst Wollweber innehade posten fram till 1957.

Osvaldgruppen anses vara Wollweber-organisationens mest framgångsrika sabotagegrupp och en av de främsta sabotagegrupperna som existerade i Norge under kriget och de hade en helt avgörande roll i kampen för ett fritt Norge. I åren 1941–44 genomförde organisationen runt 110 aktioner mot ockupationsmakten, och var därmed tillsammans Kompani Linge den dominerade sabotageorganisationen i Norge. De angrep främst industrier, järnvägar och tyska trupptransporter som var viktiga för tyskarnas krig. Gruppen utförde också en rad likvideringar, ofta på uppdrag av Milorg. Osvaldgruppen samarbetade med Milorg, 2A samt SOE och blev ofta kommenderade att utföra mycket riskfyllda uppdrag som de andra motståndsgrupperna undvek. 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Trots sina uppoffringar fick Osvald-sabotörerna inget officiellt erkännande efter kriget, inga medaljer och knappt något omnämnande alls. Det var inte förrän 2013 som Osvaldgruppens insatser erkändes offentligt av den norska staten genom den dåvarande försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Där tror jag svaret finns varför inte Grundels motståndscentral på Rosendal varit lika välkänd som Sveders i Arvika. Medan de motståndsmän som använde SOE-kurirlinjen genom Arvika och Östen Nilsson och Helmer Sveder blev dekorerade och betraktades som hjältar efter kriget så försökte man i Norge hålla nere värdet av de kommunistiska motståndsgruppernas insatser under kriget.

”Osvald”, ockupationens hårdaste krigare

Ledare för Osvaldgruppen i Norge var Asbjørn Sunde, med täcknamnet ”Osvald”, eller ”Osvald Pettersen”. Sunde var kanske den allra främste och mest aktive av motståndskämparna i Norge. Sunde hade en bakgrund som sjöman. Som frivillig soldat i inbördeskriget i Spanien 1937–38 lärde sig Sunde att hantera sprängämnen och likvidera människor. Sunde hade redan vid denna tid kommit i kontakt med Wollwebers sabotagegrupp. Wollweber befann sig i Oslo den 9 april 1940 med sin fru, norskan Ragnhild Wiik. Genom att Sunde och Wollweber med flera spred omfattande rykten om att Oslo skulle bombas av engelsmännen för att stoppa tyskarna den 10 april skapades så mycket förvirring och kaos att de lyckades få Wollweber över till Sverige. Kaoset skapade också möjlighet för bättre mobilisering av det norska motståndet.

Sunde deltog själv i flera av de mest uppmärksammade likvidationerna under kriget. Uppdragen kunde komma från Milorgs säkerhetstjänst. Vintern 1943 hade Gestapo ringat in Gunnar Sønsteby (SOE) (Sønsteby blev Norges mest dekorerade medborgare efter kriget), och Sverre Ellingsen (2A/SOE) med hjälp av agenten ”Monsen” – Finn Roald Andersen. Asbjørn Sunde kallades in för att hantera situationen. Kort därefter likviderades Andersen och en person till i en lägenhet på Løvenskioldsgate i Oslo av Sunde och Johan Peter Bruun i Osvaldgruppen. Ellingsen och Sønsteby kom undan och flyr över till Sverige. Bruun arresterades av tyska säkerhetspolisen påsken 1943, blev dömd till döden och avrättades i Trandumskogen den 2 mars 1944.

«Våre beste menn var de, våre tapreste og edleste menn, fylt av en idealitet som bare døden kunne berøve dem. Minnet om dem skal leve så lenge det finnes takknemlighet og rettferdighetssans i dette land.»

Skrev Asbjørn Sunde (1909-1985) om sina fallna krigskamrater i minnesboken ”Menn i mørket..” 

”Asbjørn Sundes organisasjon (var) i tre år – fra sommeren 1941 til sommeren 1944 – den eneste organisasjon av betydning i Norge som drev systematisk sabotasje i hjemlig regi.”

Terje Halvorsens efterord till nyutgåvan av Asbjørn Sundes bok ”Menn i mørket” (1987).

För den som vill höra mer om Sunde och Osvaldgruppen finns Historiepodden WW2:

https://poddtoppen.se/podcast/1550681733/historiepodden-ww2/osvald-gruppen

Om någon vill läsa mer om denna spännande del av Arvikas historia, finns en motion om Grundels motståndscentral i Rosendal som lämnats till kommunfullmäktige i Arvika. Hoppas att den blir positivt mottagen.

Länk: https://www.arvikapartiet.se/wp-content/uploads/2024/04/Motion-Grundels-motstandscentral-pa-Rosendal.pdf

Grundels motståndscentral och Sveders motståndscentral

I det historiska sammanhanget av Arvika under andra världskriget framträder två betydelsefulla motståndscentraler: Grundels i Rosendal och Sveders på Kyrkogatan. Båda spelade viktiga roller, men deras funktioner skiljer sig åt. Jag har fått frågan om skillnaden mellan dessa båda motståndscentraler. Ska försöka förklara kort hur jag ser på det efter vad jag fått fram i mina efterforskningar.

Sveders är den mest kända motståndscentralen i Arvika – där herrarna Helmer Sveder och Östen Nilsson höll till. Deras arbete som underrättelseenhet var av ovärderlig betydelse; de förmedlade viktig information från Norge till Special Operations Executive (SOE) och den brittiska exilregeringen i London, samt i omvänd riktning. Deras arbete bidrog till att organisera insatserna med allierade krafter och bidra till motståndet mot ockupationsmakten i Norge. Man kan säga att Sveders och den kurirlinjen var mest inriktad på förbereldelser för motstånd och underrättelser. Jag har tidigare kallat den mer eller mindre en underrättelseavdelning, och det är nog rätt om man ska kategorisera.

Grundels motståndscentral och de många motståndsmän som vistades hos dem var mer inriktade på rena sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten och stod heller inte under Milorg eller SOEs ledning. ”Hjemmefronten” som hade starkt inflytande på Sveders motståndscentral menade istället att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. ”Hjemmefronten” var alltså emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation helt enkelt använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage (!). När exempelvis arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten av ”proffssabotörerna” i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var därför väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland. Med tanke på antalet sabotörer, den primitiva utrustningen och framför allt de ytterst svåra förhållandena som Osvaldgruppen/Saborg arbetade under – som pionjärer i det inhemska sabotagekriget mot de tyska ockupanterna – rör det sig utan tvekan om en imponerande stor mängd aktioner de utförde. Grundels motståndscentral var också en propagandacentral där mängder av propaganda som skulle försvaga den tyska ockupationsmakten fördes över gränsen.

Det väcker intresse att observera att kurirlinjerna för dessa två motståndscentralerna i Arvika nästan löpte parallellt med varandra. Speciellt vid Håvildsrud, där deras respektive gränsövergångspunkter var placerade endast några hundra meter från varandra. Det kan ha funnits möjligen någon form av samarbete mellan motståndsgrupperna. Deras geografiska närhet till varandra kan i vart fall ha underlättat en snabb och effektiv kommunikation, vilket var avgörande för framgången med deras operationer.

En slutsats man kan dra är i vart fall att de båda motsåndscentralerna även utan ett aktivt samarbete kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt. Deras gemensamma mål var frihet och säkerhet för regionen, och deras insatser lämnar ett outplånligt avtryck i Arvikas och hela Sveriges motståndshistoria.

Från SÄK-arkivet

Tungt ekonomsikt för Grundels

Signe fick dra ett tungt lass, kurirerna och motståndsmännen behövde mat, förnödenheter
och vatten som de ibland tog med sig över gränsen. Vid den här tiden fanns inget rinnande vatten i huset utan vatten fick de hämta en bit bort, vid Bergsgatan. Det kunde hända att ”sabotörsgrupper” med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Gästerna hade oftast inga pengar. Signe och Robert var enkla människor som inte hade det så gott ställt, men de hade fått lov till att hämta matvaror av Holger Andersson vid Karl Anderssons Livs på Fallängsvägen, för att betala senare. Holger ställde aldrig några frågor, och utan hans hjälp skulle verksamheten inte ha varit möjlig. Skulderna fick återbetalas när det fanns möjlighet, och Signe betalade på dessa skulder ända i slutet på 60-talet. Kan tom ha varit in 1970-talet. Trots alla ansträngningar och risker som familjen utsatte sig för under krigsåren, fick de aldrig någon ekonomisk hjälp från Norge. Jag är övertygad om att det berodde på att de sabotörer som nyttjade Grundels skydd inte skulle få någon uppmärksamhet i Norge för deras insatser under kriget. Sannslöst när man tänker på det.

Utdrag från Ulla Grundels uppsats: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.

Hirdens dagbok gömdes på vinden i Arvika

Vid ett tillfälle lyckades en norsk motståndsman, vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo, stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Denna värdefulla dokumentation fördes sedan över gränsen till Sverige efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stulit dagboken tvingades skjuta för att komma undan. Dagboken/liggaren gömdes sedan på vinden hos familjen Grundel i Arvika, hämtades efter kriget av representanter från den norska regeringen och tjänade som bevismaterial i processen/rättegångarna mot de norska nazisterna och landsförrädarna. Bevis som samlats av motståndsrörelsen, inklusive dagböcker och andra dokument, var avgörande för att styrka åklagarens fall mot de anklagade. En mycket viktig handling och ett verkligt kap framhöll Jan Grundel när jag var hemma hos honom.

Sprängmedel

Hos Grundel förvarades en tid 70 kg militärt sprängmedel, trotyl, som några norska motståndsmän/sabotörer kommit dragandes med. Sprängmedlet smugglades senare över gränsen till Norge och en del av det ska ha kommit till bruk vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, vid sprängningen av Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark. Detta för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian
Independent Company No. 1 (kompani Linge). En del av sprängmedlet användes också till att spränga den färja över Tinnsjøn som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland. Färjan sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid, som även deltagit i tungvattenaktionen. Jan berättade att han som barn såg när motståndsmännen/sabotörerna förberedde sprängladdningar och dynamit i köket hemma hos Grundels. Sabotörerna i Saborg/Osvaldgruppen var skickliga i att använda dessa och andra metoder för att skapa förödelse för fienden, ofta genom att rikta in sig på infrastruktur som järnvägar. En viktig del av krigsföringen som bidrog till de allierades slutliga seger.

Statspolisen genomför en gryningsrädd mot Grundels

Familjen Grundel stod inför allt större utmaningar när den illegala verksamheten växte. Flyktingar, motståndsmän och sabotörer kom och gick ständigt. Den 4 juni 1944 hände det som inte fick hända. Statspolisen slog till och genomförde en gryningsräd hos familjen Grundel. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statspolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till säkerhetspolisen. Ordern var utfärdad av polisintendent Martin Lundqvist i Stockholm och landsfogde Anders Holmström i Karlstad. Statspolisen hade varit Grundels på spåren sedan 1942 då de genom efterforskningar, och övervakning fått tag i upplysningar om en person som kallade sig ”Sven”, och de misstänkte att verksamheten avsåg kurirer som färdades illegalt mellan Sverige och Norge. Lokalpolisen i Arvika hade inte fått någon information om insatsen från statspolisen då de var rädda att Arvikapolisen skulle varna Grundels. Husrannsakan med förhör följde, men Statspolisen hittade – som tur var – inte hirdens dagbok/liggare som låg gömd under några plankor på vinden. De hittade dock ransoneringskort som tillhörde flera av Osvaldgruppens medlemmar. Även Ragnar Sollie (ledare för Pellegruppen, en framgångsrik sabotagegrupp i Norge i slutet av andra världskriget) ransoneringskort upphittades under husrannsakan. Man hittade också två väskor med stora mängder propaganda på norska och tyska, ex. uppmaningar till tyska soldater att desertera till Sverige, kartor över gränsområdena, täckadresser med norska förbindelser mm. Makarna Grundel häktades och togs med Karlstad, och därefter till Kronoberg i Stockholm där förhören fortsatte under tre veckor. Sonen Jan var förtvivlad när hans mor och far hämtades av statspolisen. Efter förhören klarades ut att ”Sven” var det täcknamn som Robert hade använt i den illegala verksamheten.

Signe och Robert Grundel klarade sig undan med böter på 450 kronor, (ca 12 000 i dagens penningvärde) för att ha ”ha hyst utlänning utan att göra anmälan därom”. När människorna i Arvika fick höra talas om detta gjorde de en insamling för att betala böterna. När Signe kom tillbaka hem till Arvika efter tre veckor i häktet på Kronoberg försökte hon smyga på bakgator hem till Rosendal då hon var rädd för vad folket i Arvika skulle tycka om det som hänt. Signe försökte hålla sig undan från folk men hamnade till sin förtvivlan mitt i en större skara människor som kommit ut från en föreställning. När de fick syn på Signe stannande de och ropade ”HURRA!”.

Familjen Grundels historia är en viktig del av berättelsen om mod, uppoffring och motstånd mot tyranni under andra världskriget och deras handlingar under denna mörka tid i historien är en påminnelse om att mod och beslutsamhet kan göra en stor skillnad – även under de mest utmanande omständigheterna. Familjens hem på Rosendal hade en mycket stor betydelse för den norska motståndsrörelsen under ockupationstiden. Arvika kommun borde därför ordna en minnesplakett vid den här historiska platsen för att uppmärksamma denna viktiga del av historien som utspelade sig i utkanten av Arvika under andra
världskriget.

INTRESSANTA FAKTA:

  • Asbjørn “Osvald” Sunde var ledare för Saborg (Osvaldgruppen), som var den norska delen av Wolllweberorganisationen, från 1938–1944.
  • Sabotageorganisationen grundades på initiativ av den tyska kommunisten Ernst Wollweber runt 1936. Gruppen blev också känd som ” Wollweberligan”.
  • Ursprungligen kallades organisationen Sabotageorganisationen, Saborg eller bara Sab.
  • Många av gruppens medlemmar, som de flesta var vanliga arbetare, fick skydd och husrum hos familjen Grundel i Rosendal, Arvika (Sven, var det täcknamn som användes i den illegala verksamheten) 1941–1944.
  • Osvaldgruppen låg bakom cirka 110 sabotageaktioner.
  • Osvaldgruppen hade de största förlusterna av alla motståndsgrupper i Norge under kriget. Totalt miste 35 medlemmar livet. Flera andra blev torterade och hamnade på Grini fångläger eller andra läger.
  • Robert Grundel ska ha tillerkänts Haakon VII:s Frihetsmedalj. Medaljen tilldelas norsk eller utländsk militär och civila som tjänat Norge på ett förtjänstfullt sätt under krig. Den instiftades den 18 maj 1945. Robert valde att tacka nej till denna ärofyllda utmärkelse. Varken han eller hans fru, Signe gjorde detta för att få medalj.
  • Den 17 april 1943 eliminerades angivare som var på spåret och jagade efter Gunnar «Kjakan» Sønsteby, efter kriget Norges mest dekorerade medborgare. Milorg anlitade ”Osvaldgruppen”, och kommunisten Asbjørn Sunde, utförde ännu en likvidering åt Milorg som därmed sannolikt räddade livet på Sønsteby.
  • I det politiska klimat som utspelade sig under det kalla kriget fick den kommunistledda motståndskampen lite kredit. Fördömandet av kommunisterna i Norge nådde en topp 1954, då Osvaldsgruppens ledare Asbjørn Sunde anklagades för förräderi och spioneri och dömdes till åtta års fängelse.
  • Den 30 maj 1995 restes ett minnesmärke i Oslo av Landsorganisasjonen över Osvaldgruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.
  • 2013 hedrades alla medlemmar i Osvaldgruppen officiellt med utmärkelser av försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen för deras insatser för Norge under kriget. Ledaren Asbjørn Sunde hade då dött, men fyra av gruppens medlemmar levde fortfarande. ” Dere var sabotørene og soldatene i mørke, som forble i mørke. I dag beklager vi at mange av dere ble mistenkeliggjort og underkjent”, sa Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen i sitt tal. Enligt Strøm-Erichsen genomförde gruppen inte bara de flesta, utan också de mest effektiva sabotageaktionerna i Norge under kriget. ” Vår nære allierte ble plutselig vår bitre fiende da Hitler-Tyskland var beseiret. Derfor kunne en mann som Asbjørn Sunde gå fra å være krigshelt i det ene øyeblikket til å bli stemplet som forræder i det neste. Derfor ble dere stille. Derfor forble dere i mørke”, sa försvarsministern. Hon framhävde medlemmarnas personliga egenskaper som avgörande för resultaten de uppnådde. ”Det dere gjorde den gangen, må og skal fram i lyset. Dere er ikke lenger soldater i mørke. Dere er krigsveteraner med en lysende innsats”, sa Strøm-Erichsen.

För mer information om Osvaldgruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942” (aktionen omnämnd tillsammans med Arvika i ett av de bifogade dokumenten): https://youtu.be/BHIAXnwGh_w?si=WF8V6XAfgKJRkhNh

För mer information om Pellegruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Pelle-gruppa, Norges største skips-sabotasje 1944” (ledaren i Pellegruppen Ragnar Sollie fick skydd och boende hemma hos familjen Grundel sommaren 1944): https://youtu.be/WinJyp_KuAA?si=q-7QEXss5J4Gs04E

För mer information om Osvald-sabotörerna: Många norska motståndsmän som utförde sabotage mot nazisterna hedrades aldrig efter kriget. I stället blev de utstötta och övervakade av norska myndigheter: NRK Brennpunkt ” Sabotører i mørke”: https://tv.nrk.no/se?v=MDUP11000410

Slutord

Tycka vad man vill om kommunisterna i Sverige och Norge, men forskning visar att under den här tiden var de kommunistiska motståndsgrupperna de mest motiverad motståndarna mot nazismen. Många i de här motståndsgrupperna var vanliga arbetare som inte alls var intresserade av politik. De flesta av Saborg/Osvalgruppens medlemmar kom från vanliga yrken. En del var fackligt förtroendevalda och aktiva i fackföreningsrörelsen. Några var kommunister, men inte alla. Ingen av dem ställde sig först i kön när det gällde utmärkelser, uppmärksamhet i tidningar och media. De skrev inte böcker om sin insats. Under det kalla kriget glömdes de bort av allmänheten. Om någon sökte efter de här grupperna och deras insatser i skolböckerna i Norge hittade de nästan ingenting. Men Osvaldgruppen förlorade mest medlemmar av alla motståndsgrupper i Norge och fick utföra de mest riskabla och smutsigaste uppdragen åt de andra motståndsgrupperna.

Robert Grundel (född 3 juni 1898) var en mycket intressant och engagerad profil i Arvikas historia. Han blev kommunist som ung när en myndighetsperson (fattigvårdsnämnd) hade sagt till hans mor att gå på gatan och sälja sig; ”för hon såg ju bra ut”, när de inte hade några pengar. Han var med och bildade SKP 1917 som en utbrytning ur det dåvarande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Redan i juli 1927 förutsåg han vad som kunde hända då han höll ett anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 18 (MIAF18) i Arvika om ”fascist- och krigsfaran.” Han beskrev fascismens uppkomst ur de förlorande länderna i första världskriget, som ett resultat av den stora arbetslösheten efter krigsindustriernas förfall och lyfter i synnerhet de italienska fascisternas roll som strejkbrytare. Vidare beskrev han svenska organisationer som Samhällshjälpen, en organisation som förmedlade strejkbrytare, som fascister. Han beskrev också hur fascister bearbetar långtidsarbetslösa och infiltrera militären. När Sovjet under kalla kriget sedan verkligen tog kommandot över kommunistpartier i Europa valde Grundels att lämna kommunistpartiet (SKP) (1949) på Roberts initiativ, och Robert uttryckte även att kommunistparitet inte hade ett existensberättigande inom svensk politik på grund av att de styrdes från Moskva och inte arbetade för Sveriges intressen.

Jan Grundels berättelse om en norsk motståndsman som upprepade gånger besökte dem under kriget gjorde ett starkt intryck på mig. Även för Jan, över 80 år senare, kvarstod känslorna. Han kunde inte erinra sig mannens namn, men minns honom som väldigt stor och stark. Mannen brukade lyfta upp Jan i sin hand, upp och ner, som en del av sin träning, vilket fick Jan att känna en stor samhörighet med honom. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut avslöjades det tragiska beskedet att han inte skulle återvända; tyskarna hade tagit hans liv.

Vill uttrycka min stora tacksamhet till Grundel-familjen för deras beundrandsvärda insatser under kriget, samt för den öppenhet och värme de i nutid har visat mig när jag berättade att jag ville skriva en motion om familjens insatser. Ett särskilt tack till Jan, samt syskonen Lotta, Maria och Ulla.

Källförteckning / Referenser

  1. Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010).
  2. Säkerhetstjänstens arkiv: ca 700 dokument.
  3. Ulla Grundel: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
  4. Samtal med Lotta, Maria, Ulla och Jan Grundel (det sista vittnet).
  5. Lars Borgersrud: ”Wollweber-organisasjonen i Norge” Doktorsavhandling i historia vid Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Oslo 1995.
  6. Osvaldgruppen – Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Osvaldgruppen
  7. Expressen:Hitlers ärkefiende greps på perrong i Värmland”. https://www.expressen.se/gt/hitlers-arkefiende-greps-pa-perrong-i-varmland/
  8. Festningsverk Militærhistorie: Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942. https://www.youtube.com/watch?v=BHIAXnwGh_w
  9. NRK – Sabotører i mørke 2013: https://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/2010/MDUP11000410/avspiller
  10. Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel