Blev ett enhälligt bifall i kommunfullmäktige till motionen om minnesplakett för Arvikas motståndsmän när Norge var ockuperat. Kändes stort, och det var verkligen på tiden att dessa personer uppmärksammas för deras otroliga insatser.

Bakgrunden till motionen

Första gången jag hörde talas om de lokala motståndsmännen i Gunnarskog och Arvika; Arne Nilsson, Helmer Sveder och Östen Nilsson med flera som under andra världskriget var agenter för Norge, var genom min före detta granne Sven Lidberg. Han hade många intressanta historier att berätta och kunde väldigt mycket om andra världskriget. Som barn satt jag i timtal på hans veranda under sommarkvällarna och bara lyssnade på hans berättelser om kriget. Det gjorde intryck, men som barn tänkte man inte precis på vad det här innebar. Efter jag gjort värnplikten förstod jag däremot bättre vilka otroligt betydande insatser de här personerna hade gjort för det norska folket. Värnplikten var nyttig och gjorde mig på många sätt till en mognare person. I min årskull var vi 36 903 värnpliktiga som ryckte in – att jämföra med idag när det låter som det skulle vara problem att få ihop max 10 000.

När jag senare blev anställd i Försvarsmakten, på regementet i Karlsborg, kom händelserna i Arvika och Gunnarskog under kriget närmare. De norska motståndsmännen som många ggr hade varit i Arvika under kriget, hade nämligen – flera gånger – besökt regementet i Karlsborg och föreläst för jägarsoldaterna om deras erfarenheter under ockupationen.

Honnör för motståndsmännen

Bjarne Holth-Larsen var en av dem som var flera gånger i Karlsborg. Kan berätta om den gången när han för 33:e året i rad är i Sverige för att hålla föredrag. Bjarne berättar för de nyfikna och intresserade svenska elitsoldaterna i Karlsborg om det illegala arbetet och hur illa ute Norge var under ockupationen. Han visar upp material från kriget. Falska pass, illegala tidningar och vapen. Dagen efter ska hela Fallskärmsjägarkompaniet hoppa fallskärm i närheten av Karlsborg. Bjarne och hans vänner från Norge får en inbjudan om att åka med upp i ett av flygplanen vilket de självklart tackar ja till. När de kommit upp i höjd känner Bjarne den kalla luften slå emot ansiktet när dörren till flygplanet öppnas. Fallskärmsjägarna börjar hoppa, en efter en. Bjarne betraktar skärmarna som svävar nedåt – 43 år tidigare gjorde han själv sitt första fallskärmshopp. Flyget tar en stor lov bortåt. Efter en stund kommer de tillbaka och flygplanet går ner i höjd, och de tre norrmännen får ett besked; se ut! Bjarne kikar ut och upptäcker att alla de omkring 100 svenska Fallskärmsjägarna som nyligen hoppat står uppställda i givakt nere på en myr. De tittar upp mot flygplanet och gör honnör.

De flesta av Bjarne Holth-Larsens 47 gränspasseringar under ockupationen gick över kurirrutten som han själv satte upp; Oslo – Kongsvinger – Åbogen – Håkerudtomta – Bortan – Allstakan – Gunnarskog – Arvika – Stockholm.

Delar av deras historia och det som utspelade sig i Arvika under den här tiden har också beskrivits i diverse böcker genom åren.

Nämnas bör böckerna; De glömda agenterna, Kurér for frihet och den lokala boken: ”i Arvika” av Jan Sandström och Tomas Nilsson. Men jag upplever att vetskapen om motståndet mot nazismen här i Arvika – i modern tid – kanske inte riktigt kommit gemene man till känna förrän boken om Allan Mann: ”svensken som stred mot Hitler och Stalin” av Thomas Tynander kom ut 2023. Ett riktigt bra jobb av Thomas som har gett delar av den här historien bättre spridning över hela Sverige, och lokalt i Arvika.

Fler motståndscentraler

Det bör nämnas att det fanns fler motståndscentraler i Arvika under krigsåren. Och flera familjer inhyste motståndsmän under kriget och deras insatser var ovärderliga. Så varför inte hylla dessa också? Det ska vi försöka göra framöver – historierna om vad som hände i Arvika under kriget är långt ifrån färdigberättade. Fortfarande finns okända delar kvar att forska i.

Kan nämna några spännande detaljer från Arvika de här åren. Exempelvis så lyckades norska motståndsmän vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Dokumenten fördes sedan över gränsen efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stal dagboken fick skjuta sig ut. Dagboken gömdes på en vind hos en familj i Arvika och användes efter kriget i rättegången mot de norska nazisterna. Ovan nämnda hem förvarade även en tid 70 kg trotyl (militärt sprängmedel) som några norska motståndsmän/sabotörer kommit med. Trotylen smugglades sedan över gränsen till Norge och en del av sprängmedlet kan ha använts vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, när de sprängde Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). Det som ska vara bekräftat är att delar av sprängmedlet från Arvika åtminstone användes att spränga den färja över Tinnsjø som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland, som sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid som deltagit i tungvattenaktionen.

Så nog fanns det fler ”motståndscentraler” i Arvika som betydde enormt mycket för Norge.

Det som dock är helt unikt med Sveders herrekipering är att butiken finns kvar – nästan helt oförändrad – sedan uppstarten 1939.   

Sveders förvandlades under krigsåren till en avancerad administrativ motståndscentral. Det var mer eller mindre en ren underrättelsetjänst/underrättelseavdelning som herrarna Östen Nilsson och Helmer Sveder bistod med – från Arvika. Östen hjälpte också till som kurir på egen hand, organiserade andra kurirer, flyktingtrafik, framställde kartor mm.

Vänskap genom idrott, skytte och jakt

Vänskapen mellan norrmän och svenskar hade knutits innan kriget bröt ut i Norge 1940, bland annat genom jaktlag/skytteklubbar i gränsområdena, och många års idrottsligt utbyte mellan Kongsvinger idrottslag (KIL) och Arvika idrottssällskap (AIS). En AIS:are var just ovan nämnde Helmer Sveder, innehavare av Sveders herrekipering. En annan idrottsentusiast var Jordbrukarbankens Östen Nilsson. Vem i Arvika kunde tro att dessa respekterade medborgare i Arvika, som Nilsson och Sveder ägnade sig åt illegala aktiviteter? Väldigt få visste om vad som pågick.

Under dagarna var Östen Nilsson den korrekta bankkamreren, men på eftermiddagarna, och under helgerna hjälpte han hjemmefronten (civila motståndsrörelsen i Norge under den tyska ockupationen) på olika sätt. Liknande insatser gjorde Helmer Sveder, då han inte sålde kläder. I Arvika övernattade kurirerna hos både Sveder och Östen Nilsson, eller gömde sig där under dagtid om de anlänt under natten. Motståndsmännen var tvungen att vara mycket försiktiga vid inkvartering i Sveders Herrekipering, för på andra sidan Kyrkogatan bodde en nazist.

”Jag skulle aldrig klarat mina uppdrag utan hjälp av värmlänningar som Östen Nilsson och Helmer Sveder i Arvika och Gunnar Svensson och Arne Nilsson i Gunnarskog” berättade Bjarne Holth-Larsen, SOE-agent, Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1) (kompani Linge) för en reporter fyra decennier efter sina kuriruppdrag.

Bjarne igen: ”Det var rent militära uppdrag som vi genomförde”. ”Vi förde hem radiosändare, vapen, instruktioner – på skiffer givetvis – samt inte minst pengar”.

Happy smugglar automatvapen till norska motståndsrörelsen

En som blev involverad i motståndsarbetet var Helmer Sveders anställde assistent, Sven-Erik ”Happy” Johansson. Även han hade skapat vänskapsband med norska idrottsmän innan kriget. Sommaren 1942 gjorde 22-årige ”Happy” sin första Stockholmsresa – någonsin – tillsammans med frun Gudrun. Han hade fått instruktioner av norska kontakter att möta upp vid en viss adress i Stockholm och därifrån ta med två stora koffertar med automatvapen. Vapnen skulle via Arvika smugglas till de norska motståndsmännen. Sven-Erik och hustrun bar väskorna till Stockholms central, steg på tåget, lastade upp väskorna i en tågvagn och satte sig i en annan vagn. Väl hemma i Arvika drog de koffertarna till Sveders affär där de gömde dem. Dagen efter kom två norska kurirer och hämtade koffertarna och förde in dem över gränsen. Man ska ha i åtanke att Sveriges regering den här tiden upprätthöll en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen… 

”Kjakan”

Gunnar Sønsteby, ”Nr 24”, eller ”Kjakan” som han också kallades var en helt central person i den norska motståndsrörelsen under kriget och är Norges mest dekorerade medborgare. Bland annat har han som enda person hittills mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Han har även mottagit Presidential Medal of Freedom – den högsta civila utmärkelsen i USA – som en av mycket få utlänningar.

Gunnar har sagt bland annat så här om Sveders;

Hos Sveders fick vi mat och vilade oss innan vi skulle vidare. Men framför allt bytte vi kläder. Det var det viktigaste av allt. Man fick inte väcka uppmärksamhet. Därför fick man vara klädd på ett sätt i Sverige och ett annat i Norge.

Kurirlinjen mellan Stockholm och Oslo via Arvika och Gunnarskog och Håkerudtomta strax över gränsen på norska sidan var motståndsrörelsens allra mest betydelsefulla. Det var bland annat på så sätt man höll kontakt med exilregeringen i London. Rutten var även helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att kunna ge stöd till norska motståndsrörelsen.

LÄNK Norsk rikskringkasting (NRK): Gunnar Sønsteby på besøk hos Rune Skoglund – NRK

”For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her.” citat Gunnar Sönsteby.

Bankmannen som blev en viktig ”agent” för Norge

Ska nu berätta lite mer ingående om hur motståndsarbetet från Arvika, på Sveders startade, och framhålla kanske den Arvikabo som var allra mest var engagerad i att hjälpa norrmännen under de här åren. Nämligen Östen Nilsson. Redan i april 1940, strax efter att Tyskarna anfallit Norge och Danmark satte Östen i gång att hjälpa sina vänner i Norge.

I det civila arbetade han på Jordbrukarbanken – men efter krigsutbrottet i Norge tog han på sig helt andra uppdrag. Uppgifterna som kommer här nedan är unika och har inte redovisats tidigare i några böcker eller dokument jag har kunnat hitta. En av källorna till information består av bland annat brev mellan Östen och motståndsledare i Norge. Dessa brev har jag fått direkt från Östen Nilssons son, Rolf Nilsson, som föddes 1942 – mitt under kriget. Kändes stort när Rolf hörde av sig till mig, och gav beröm för motionen och ville delge mig denna unika information. Mycket tacksam över detta.   

Hösten 1939, dagen före andra världskriget utbröt låg Östen Nilsson med svenska och norska vänner på Kyrkskogen, Gunnarskog (Bogen) och jagade. Samma dag som kriget bröt ut, den 1 september 1939 då Tyskland anföll Polen, åkte de ner till Mitandersfors för att ta del av nyheterna. De norska vännerna återvände till Kongsvinger. 9 april 1940 anföll Tyskland Norge. Den 14 april tävlade Östen Nilsson i en fältskjutningstävling på Vik i Arvika där det fanns en skjutbana den här tiden och blev hämtad för att kunna ta emot ett norskt statssamtal. Samtalet gick ut på att Östen skulle leverera ammunition från Norma Projektilfabrik till det norska motståndet i Kongsvingerområdet. Norma med norskt ursprung grundades år 1902 av bröderna Enger från Kristiania (nuvarande Oslo). Östen tog hjälp av sina goda vänner Oskar Andersson och Sten Johansson, och de for till Norma med en lastbil som de fyllde med ammunition, (6,5 mm). Sveriges regering upprätthöll den här tiden en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen till de norska styrkorna. När de skulle fara vidare hade Normafabriken omringats av svensk militär. Fabriken var tagen i beslag!

Som tur var kände Östen den vakthavande officeraren och talade om för honom att de skulle till Gyttorp för att få stridsspetsar monterade på lasten som bestod av luftvärnsammunition. Det gick bra och de kom ut från fabriken med lasten. Under natten stod lastbilen parkerad i Arvika. När Östen tänkte tillbaka på händelsen så tror han att den här natten var första gången de hörde flyglarmet i Arvika. Morgonen efter körde Östen och kamraterna vidare, bedömt var det säkrast att åka in över gränsen till Norge över Torsby och Lekvattnet. Att köra in över Charlottenberg/Eda ansågs för riskabelt. De fortsatte över Brandval och vidare ett par mil in i Norge, där en lastbil stod och väntade. Lösenordet som utväxlades var ”Kulblikk”. Solör Skyttersamlag (som fortfarande 2024 är en aktiv förening) hade blivit mobiliserade 05:00 den 10 april 1940. Rekvirerad ammunition som skulle till skyttelaget från Elverum kunde inte levereras och lagren var tomma, så Östen och de svenska vännernas last med ammunition hade stor betydelse. Skytterörelsen i Norge var en mycket viktig del av försvaret och motståndet under ockupationen. 

En tid därefter kom en av de norska motståndsmännen hem till Östen på Höjdgatan (huset finns kvar och är nu nr: 9) i Haga, Arvika där Östen då bodde tillsammans med sin familj. De ville ha hjälp att ordna transporter mellan Norge och den norska legationen (dåtidens ambassad) i Stockholm. Östen sa omgående ja till att hjälpa till med detta arbete. De kom också överens om att Östen behövde en medhjälpare som kunde rycka in i hans ställe. De kom överens om att Helmer Sveder nog var lämpligast och kontaktade honom och han kom omgående upp till Höjdgatan och tog del av planerna. Helmer sa genast ja till att hjälpa till. Helmers klädbutik var också en utmärkt lokal för verksamheten, och hade ett ganska rymmligt källarutrymme där norska motståndsmän kunde vila upp sig. Östen kom också överens med de norska motståndsmännen att han skulle ordna fram folk som kunde köra kurirerna och motståndsmännen mellan gränsen och Arvika. Bland annat engagerades Arne Nilsson i Allstakan, (Arne i ”Kôrstan”) Gunnarskog till detta uppdrag. Östen och motståndsmännen skulle också träffas i närheten av Håkerudtomta för att närmare utforma planerna. Vid nästa kontakt fick Östen namnet på kontaktpersoner vid den norska legationen som han skulle kontakta. Den första försändelsen som Östen fick med sig innehöll en kartläggning av tyskarnas luftförsvar över Trondheim. Som kurirer från Arvika till Stockholm engagerades också några ”gamla” fotbollsspelare, tex Sven ”Högis” Olsson och Albert ”Tjota” Bergström.

Östen blev ofta kontaktad av folk han inte kände till som ville ha hjälp med transporter och liknande, men Östen var försiktig innan han visste vilka dessa var. En dag kom en ”fru Santesson” och ville ha hjälp med transport till gränsen vid Skillingmark. Östen kände inte till henne men hjälpte henne till Gränsen. Fru Santesson är lika med Gerd Santesson, med kodnamnen ”Faktum” eller ”Mosse”, och var en norsk-svensk skribent och motståndskvinna. Underrättelser och upplysningar var Gerds främsta uppdrag. Gerd Santesson avled dock plötsligt i oktober 1943, endast 40 år gammal. Stressen och pressen som låg på hennes axlar under kriget var förmodligen tung att bära.

Gerd var en av initiativtagarna att få till stånd utgivningen av en tidning på norska i Sverige, formellt riktad till norrmän som vistades i Sverige, men i realiteten avsedd som ”illegal” tidning i Norge. Bakgrunden var svårigheter att få till stånd tryckning av pressmaterial i Norge, bland annat på grund av problem att få tag i papper och trycksvärta för denna under ockupationen illegala verksamhet. Tidskriften hette ”Håndslag” och publicerades från våren 1942 till 1945 trycktes på ett extra tunt papper i ett extra litet format för att underlägga smuggling till Norge. Håndslag hade underrubriken; ”Fakta och orientering for Nordmenn”. Den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna så tidningen hade stor betydelse att få ut till det norska folket. Tidningen finansierades av den norska legationen (dåtidens ambasad) i Stockholm. Tidningen utkom var 14:e dag under åren 1942–1945. Upplagan var inledningsvis 3000 men uppgick mot slutet av kriget till 20 000 exemplar.

Gestapo slår till på Finnskogen

Det var bland annat tidskriften Håndslag, samt vapen, uniformer och ammunition som släktingen till undertecknad – Aksel Gjevert, smugglade in över gränsen till Norge. Detta gjorde att Gestapo slog till på Grue Finnskog och Aksel fängslades av Gestapo, förhördes under bryska former och där han senare hamnade i koncentrationslägret Grini (länk info om Grini), där han avled den 17 maj 1944.

Tidslinjen

Östen blir förhörd

En kväll när Östen satt på banken (Jordbrukarbanken i Arvika – låg där Proffs Radio Tv Foto Arvika ligger idag) och jobbade ringde hans fru Karin. Karin berättar att statspolisen kommit hem till dem på Höjdgatan och de söker efter Östen och är nu på väg ner till banken. Statspolisen bildades 1933 efter riksdagsbeslut och stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Anledningen till statspolisens tillkomst var bland annat Ådalskravallerna i maj 1931. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statskriminalpolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till den svenska säkerhetspolisen.  

Det ringer snart på dörren till banken och Östen går och öppnar. Där står Landsfogdens närmaste medarbetare, Åslund, med bister uppsyn och vill ställa frågor till Östen. Östen kände till honom sedan tidigare genom idrotten där han bland annat slagit honom på 1500 meters löpning. Åslund säger att han är där på uppdrag från statspolisen och ska förhöra sig om Östens samröre med fru Santesson. Östen ställer sig helt oförstående till frågan. Åslund säger då att fru Santesson blivit anhållen av statspolisen på sin återresa till Stockholm när tåget var i Laxå. Östen klarade sig ganska helskinnad från förhöret men han tror att det gick värre för killen som skjutsade fru Santesson till Skillingmark.

Av naturliga skäl blev det nu ett uppehåll i transporterna då Östen var övervakad, och han tvingas tacka nej till att hjälpa till med en vapenleverans.  

Efter en tid fick Östen ett brev som ej var undertecknat där brevskrivaren ber Östen komma i gång med kurirtrafiken igen. Och på något sätt kom kurirtrafiken i gång också, men nu var det norska kurirer som helt skötte större delen av transporterna. Östen hade bara att ordna med transporter mellan gränsen och Arvika. Som regel kom kurirerna med tåg från Stockholm och fick byta kläder i Arvika innan de begav sig vidare mot Norge. Hämtningen vid gränsen vållade inga större bekymmer så länge det gick att köpa Aftonposten på Järnvägskiosken i Arvika. De hade kommit överens om att en annons skulle införas i tidningen där Östen kunde utläsa när vederbörande skulle hämtas upp. Givetvis var annonsen utformad så ingen annan än Östen kunde utläsa dess innebörd. Nu blev det mycket besök av Östens gamla vänner som Einar Judén, Arnold Matissen, Bjarne Holth-Larsen, Rasmus Tvinnerheim, Vilhelm Aubert, Odd Andresen med flera. Det hela löpte på utan större missöden men ”Remia” – Rasmus Tvinnerheim, åkte fast i Arvika då han blev oförsiktig och köpte choklad i en butik. Han hade bytt kläder till ”norsk” utstyrsel och blev igenkänd som ”ickesvensk”. Norska medborgare fick över huvud taget inte vistas i Värmland utan särskilt tillstånd. Svenskar hade dessutom skyldighet enligt lag att anmäla utländska gäster till polisen. Tvinnereim åkte i fängelse i Karlstad och därefter hamnade han i interneringsläger i Falun där han satt innan han blev utvisad till England.

Dramatik på Höjdgatan

Något som Östen och hans fru Karin aldrig glömde, var den gången då kuriren och motståndsmannen ”Reima”, hade varit hos dem på Höjdgatan och bytt till andra kläder. Någon timme efter ”Reima” dragit vidare kommer sonen Leif (2 år) med en kapsel i handen. Och visar den för Karin. Det var ”dödskapseln”, (kapsel med kaliumcyanid även kallat cyankalium – om man tuggar i sig den är man död på ett ögonblick) som ”Reima” haft i kläderna och tappat på golvet och som Leif fått tag på! Han kunde lika gärna ha stoppat den i munnen. Kapseln var till för om motståndsmännen blev skadade eller togs till fånga av Gestapo – då skulle de tugga i sig kapseln.

Även nazisterna använde kaliumcyanid. Förutom Hermann Göring, begick även Hitlers mest berömda befälhavare, Erwin Rommel, självmord med kaliumcyanid, liksom hans älskarinna Eva Braun. De nära medarbetarna, propagandaminister Joseph Goebbels och SS-chefen Heinrich Himmler tog också kaliumcyanid när slutet kom för nazistregimen. Den dödliga effekten uppstår när kaliumcyaniden, även kallad cyankalium, når magsäcken. Där omvandlas den till vätecyanid eller blåsyra, som är extremt giftigt. Det räcker tydligen med 0,15 – 0,3 gram för en dödlig dos.

Efter kriget

Efter kriget var slut, i maj 1945, fick Östen ett brev av en norsk vän där det stod;

”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”

De här orden värmde i Östens hjärta, och gjorde så även på äldre dagar när han tänkte tillbaka på upplevelserna under kriget. Vännerna i Norge höll han kontakt med livet ut och de träffades regelbundet.

Östen Nilsson mottog Haakon VII Frihetskors genom Kongelig resolusjon 13/09 – 1946. Utmärkelsen delas ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Han fick också en mycket fin graverad pokal av norska legationen för sina betydelsefulla insatser under kriget.

Källförteckning

1. Nilsson Rolf: Brevkorrespondens mellan Östen Nilsson och hans vän Sverre Herdahl, som var en motståndsledare i Kongsvingerområdet.
2. Haganæs, Jul: Kurer for frihet – Historien om Bjarne Holth-Larsen (Grøndahl & Søn Forlag A.S. 1986)
3. Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010)
4. Lars-Olof Gävert: Bonusmaterial för den viktiga kurirrutten mellan Håkerudtomta – Arvika (del av ”Stockholmsruta”). (januari 20, 2024) Bonusmaterial för den viktiga kurirrutten mellan Håkerudtomta – Arvika (del av ”Stockholmsruta”). – ADVENTURE (l-ogaverth.com)
5. Lidberg, Sven: berättelser om Värmland under andra världskriget, berättat åren 1986–1994.