Vi kan numera läsa i såväl lokalpressen som riksmedia om det Nordatlantiska fördraget – även känt som Atlantpakten – vilket undertecknades den 4 april 1949. Genom fördraget upprättades Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato).

Det är fängslande att läsa åsikter från både ivriga förespråkare till de som mer eller mindre har en inställning att Nato, framför allt USA, som än värre än Ryssland. Detta oavsett (!?) senaste tidens brutala invasionskrig. Mycket som framkommer i debatten är också felaktigt och visar på okunskap eller medveten desinformation. Det viktigaste målet under kalla kriget för KGB, nuvarande FSB, var just att undergräva förtroendet för USA och att visa världen att hotet mot freden kom därifrån. Historien har en förmåga att upprepa sig.

Debattörer med tvärsäkra åsikter om komplicerade försvarsfrågor finns just nu överallt, vilka ofta saknar militär grundutbildning och för någon månad sedan inte verkade ha en aning om vad som krävs för att upprätthålla vår nations säkerhet. Vissa som till och med deltagit i tidigare beslut att minska ner vårt försvar betydligt, eller tom förespråkat att vi inte ens ska ha ett försvar, är nu plötsligt ”för” att stärka försvaret. Som om de alltid tyckt så. Vill vi verkligen att – ena dagen åt ena hållet – nästa dag åt det andra – ”tvärsäkra” personer ska fatta viktiga beslut om vår säkerhet? Om samma personer varit något att ”lita på” hade de förespråkat betydande resursförstärkningar av försvarsförmågan redan 2008 (Georgien), eller 2013 (Ryska påsken) eller efter 2014 (Krim). Hyckleri. Rysslands ambitioner har varit synliga och tydliga i många år. 24/2 – 2022 var bara en punkt då det inte längre gick att blunda för den kvalitativa förändringen av det säkerhetspolitiska läget. Rysslands krig mot Ukraina hade då pågått i åtta år med 14 000 döda.

En trovärdig neutralitetspolitik bygger på en egen och mycket stark försvarsförmåga.

En gång i tiden hade vi ett av världens absolut bästa flygvapen. Konungariket Sverige ligger där det ligger. Ett glesbefolkat land i norr, inklämt mellan öst och väst, med en luftflotta av världsklass var avskräckande för en angripare. Sverige har även idag en modern Försvarsmakt och vi har mycket professionella och starkt motiverade soldater med god utbildning. Dock tydliggjordes politikers naivitet om; ”den eviga freden” när försvaret gick från invasionsförsvar till ett insatsförsvar för internationella insatser. Det finns få politikområden som genomlidit så drastiska och frekventa förändringar som försvarspolitiken. En kallade det; ”särintresse” – för en annan var det; ”ointresse”.  

Hot mot freden och vår säkerhet i Sveriges närområde avvärjs bäst med ett starkt eget försvar och i samverkan med andra länder. Tillsammans med den pågående svenska försvarsupprustningen finns knappast något bättre realistiskt alternativ än fortsatt och fördjupat nordiskt försvarssamarbete för att maximera de nordiska ländernas yttre säkerhet under rådande säkerhetspolitiska förhållanden. Går Finland med i Nato så bör Sverige göra det också. Står Finland utanför så finns det kanske möjligheter att även Sverige kan göra det – i solidaritet med Finland – vilket skedde 1949. Om Finland går med i Nato och vi ändå skulle välja att stå utanför kan det försätta Sverige i en sårbar situation. Sverige blir då det enda landet i Norden och Baltikum utanför Nato. Svenskt territorium skulle därför bli av militärstrategiskt intresse för Ryssland i händelse av en konflikt.

Oavsett vilket beslut som tas så bör Sverige så långt som möjligt fortsätta utveckla gemensam planläggning med Finland och vidare samordna försvarsplanering med Danmark, Norge och Storbritannien osv.

Att Storbritannien redan nu gett Sverige omfattande ”försvarsgarantier” bygger på historiska samarbeten. Sverige försåg England och USA med högt kvalificerad underrättelseinhämtning under större delen av kalla kriget. I utbyte fick vi högteknologisk militär utrustning och omfattades av USA:s kärnvapenparaply. En rikshemlighet – det hemligaste som fanns i vårt land den här tiden. Utåt ”neutralt” och alliansfritt men i det dolda så nära ett medlemskap i Nato det går att komma. På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades »den sextonde Natostaten». Om det svenska folket var ovetande om de här bindningarna till Nato så var tyvärr ledningen i Moskva desto bättre underrättade. Redan 1948 hade den sovjetiska underrättelsetjänsten, GRU värvat en svensk flygöverste (kodnamn; Örnen) som agent. Han hette Stig Wennerström och höll Sovjetunionen informerad om den svenska försvarsplaneringen. Högst troligen hade denne Wennerström försett Sovjetunionen med information om de verkliga avsikterna med DC 3:ans flygningar, ett spaningsplan vilket blev nedskjuten 1952. Först 1991 erkände Sovjetunionen att de sköt ner DC 3:an. 1993 medgav svenska myndigheter att DC 3:an sysslat med signalspaning mot Sovjetunionen och att uppgifterna lämnades vidare till USA och Storbritannien.

Så argumentet om att vi är och har varit neutrala ­– och detta tjänat oss väl – är nog inte ett hållbart argument mot en medlemsansökan i Nato tillsammans med Finland. Utan kärnvapen så skulle inte heller Nato fungera som motvikt och skydd mot en aggressiv kärnvapenstormakt Ryssland. Så enkelt är det. Tragiskt men tyvärr verklighet.  

LÄNKAR

Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige, Ds 2022:7 (regeringen.se)

Formellt ja till Nato från Finlands socialdemokrater | SVT Nyheter