ADVENTURE

Kul att få positiva omdömen på artikeln och blogginlägget om; Arne ”i Korstan” Nilsson och hans familjs insatser för frihet och demokrati under andra världskriget. Många har tydligen inte vetat om det som framkom i artikeln.

Skrev också en längre version av artikeln om Arne där mer utförlig information framkommer: https://usercontent.one/wp/blogg.l-ogaverth.com/wp-content/uploads/2023/12/Arne-Nilsson-artikel-Gunnarskog-langre-version-med-referenser-2023.pdf

Här kommer lite bonusmaterial och annat som inte fick plats i en artikel.

Gården som alltså heter Håkerudtomta (kallas Tomta), blev ett nav i den mycket viktiga kurirrutten/postvägen mellan Oslo och Stockholm som kallades ”Stockholmsruta”. En rutt som leddes och planerades av Gunnar ”Kjakan” ”Nr 24” Sønsteby (1918–2012) tillsammans med Bjarne Holth-Larsen. Även Östen Nilsson från Arvika var med och drog upp denna kurirrutt och framställde kartor till den för att kurirerna skulle komma säkert över gränsen.

Kurirrutten var helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att stödja norska motståndsrörelsen.

Håkerudtomta ligger i Austmarka alldeles intill gränsen mot Sverige väster om Kyrkskogen och norr om Bortan. När den här rutten användes så var det väglöst land från den norska sidan och den närmaste grannen bodde flera kilometer bort. Numera finns det väg från både Norge och Sverige till ”tomta”, och jag tog bilen till gränsen i somras, för att sen knalla in över gränsen till gården Håkerudtomta.

Har varit där några ggr tidigare då bland annat jag, Nilsson och Junior utgick härifrån på julaftonsturen 2019: https://blogg.l-ogaverth.com/2020/01/02/jultur-2019/

När jag kom fram till Håkerudtomta mötte jag en mycket trevlig man som hette Kenneth Skoglund. Det visade sig att han var ättling i nedstigande led till alla de som hjälpte motståndsrörelsen på Håkerudtomta, Emil och Alma Skoglund och sönerna Albin och Rune.

Rune som bara var 14 år då han blev involverad i motståndsarbetet visade sig vara Kenneths pappa.

OS och VM

Kenneth Skoglund hade varit med i OS och VM i skytte. Han var med i Olympiska spelen i Los Angeles 1984 och blev där 6:a i 50m Running Target, och även OS i Montreal 1976 i 50m Running Target. Om inte Norge bojkottat OS i Moskva 1980 hade han varit med där också. Han blev VM-bronsmedaljör 1987 i Budapest. Just det här med skytteföreningar i Norge är även intressant för under kriget så hade lokala ”skytelag” en viktig roll att fördröja nazisternas framryckning och sedan bygga upp motståndet.  Historiskt var en beväpnad och skjutskicklig allmänhet ett inslag i den svenska försvarsplaneringen. Frivilliga skytterörelsen var en del av den svenska försvarsidén. Självklart kan något liknande göras igen.

Jag blev förvånad när Kenneth pratade ren svenska och inte norska, fast vi befann oss i Norge och han var norsk medborgare. Det fanns förklaringar till detta. Skolgången hade Kenneth haft i Sverige, först i Häljeboda och sedan i Charlottenberg, för det fanns ingen bilväg på den norska sidan när han började skolan. Läs mer om Kenneths idrottande här: https://www.issf-sports.org/athletes/athlete.ashx?personissfid=SHNORM0000000037

Kenneth hade också jobbat i många år på Norma ammunitionsfabrik. Passande arbete för en duktig skytt.  

Avancerad verksamhet

Kenneth berättade om Håkerudtomta under kriget. Det var väldigt intressant och spännande att höra. Det var en avancerad verksamhet som bedrevs på ”tomta”. Äldste sonen på Håkerudtomta under kriget, Albin Skoglund, fick uppdrag av Sønsteby att gå in i nazistiska Quislings parti National Samling. Detta för att vilseleda och ge sken av att på Håkerudtomta var man nazistsympatisörer. Albin fick hirduniform (Hirden var en ideologisk och paramilitär organisation inom Nasjonal Samling) och ledde jaktturer för tyskarna i närheten av Tomta, och kunde tack vare partitillhörighet göra lagliga resor till Oslo. Albin smugglade han bland annat radiosändare och annat material hela vägen till Oslo. Denna skenmanöver var sanktionerad från London och SOE (Special Operations Executive). SOE svarade för sabotage- och understödsverksamhet inom ramen för vad som idag kallas för Military Operations Other Than War (MOOTW). Winston Churchill och Hugh Dalton tog i juli 1940 initiativet till att bilda organisationen som ursprungligen kallades för Section D inom MI6. Uppdraget till SOE var att uppmuntra och understödja spionage och sabotageverksamhet bakom fiendens linjer, men också att utgöra grunden för bildandet av en motståndsrörelse i Storbritannien i händelse av en invasion från Nazi-Tyskland.

Albin blev på grund av sin skenmanöver till NS illa sedd av andra i bygden som såg honom som en landsförrädare. Dock inte alla. Det fanns nazistsympatisörer och quislingar i bygden, och skulle någon av dessa få reda på vad som försiggick på Håkerudtomta hade allt varit över. Då hade alla de fått tag i torterats och skjutits utan pardon av nazisterna. Det här var ingen lek – det var blodigt allvar.

Vilket starkt psyke Albin måste ha haft, ett sådant dubbelspel är påfrestande. Albins lillebror, Rune Skoglund som bara var 14 år när kriget bröt ut blev också en viktig grenseloser (gränslots) och kurir under kriget. Runes första uppdrag blev med cykel från gården in till Kongsvinger, som 14-åring. Är cirka 5 mil till Kongsvinger från Håkerudtomta. Rune skulle denna gång leverera post som skulle till en motståndsman. När Rune kom fram skrek motståndsmannen: ”Dette sender de med en guttunge!?”. Rune hade funnits sig snabbt och dragit upp en skarpladdad pistol som han hade i fickan och svarade: ”Jeg har denne.”. Runes kodnamn som gränslots och kurir blev ”Guten”. Många barn och unga utförde livsfarliga uppdrag som gränslotser och kurirer under kriget i Norge. Rune har berättat att han blev beskjuten två gånger, av de svenska gränsvakterna. Men Rune visste deras rutiner, först skrek dom sen sköt dom tre varningsskott och då var Rune redan långt borta. 

När kurirerna tog sig över gränsen måste de också se upp för nazistsympatisörer på både norska och svenska sidan och sen hade svenska soldater bevakning på den svenska sidan en liten bit från Håkerudtomta. Dessutom patrullerade ibland tyska soldater på gränsen. Kurirerna och deras värdfolk måste vara på sin vakt hela tiden. Gestapo och norska gränspolisen jagade också kurirer så det fanns all anledning att se upp. Det hände några gånger att det sköts varningsskott efter de som tog sig över gränsen. De svenska gränsvakterna hade order om att skjuta om de såg någon som inte stannade vid gränsen.

Varför ”Tomta”

Varför blev just Håkerudtomta en knutpunkt i kurirverksamheten mellan Oslo – Stockholm? Norska legasjonen (dåtidens ambassad) låg på Strandvägen i Stockholm. Från krigets utbrott i april 1940 blev den en viktig sambandscentral mellan hjemmefronten och exilregeringen i London. Svenska regeringens kursändring – sedan Hitlers arméer lidit nederlag vid Stalingrad – medförde efterhand ett betydande militärt samarbete. Över 20 000 flyktingar rekryterades till militär verksamhet av olika slag i Sverige och hos de allierade. 15 000 man rustades i hemlighet i polititroppene, som förutom en fältpoliskår på c:a 1 500 man bestod av reguljära infanteribataljoner. Polititroppene tränades vid ett 15-tal läger, men därtill etablerades mot slutet av kriget en lång rad commandobaser, depåer och radiospaningsstationer längs den långa gränsen till Norge. På Östermalm i Stockholm samverkade de norska militära kontoren med svenska försvarsstaben. I upprustning och planering ingick en eventuell svensk inmarsch i Norge 1945 tillsammans med polititroppene – i ett katastrofläge om de tyska trupperna vägrade kapitulera.

Och det var så att när Gunnar Sønsteby skulle planera en ny kurirrutt över gränsen för Milo-organisationen i Stockholm sökte han efter ett avskilt ställe längs Värmlandsgränsen. Som jag förstått så var Bjarne Holth-Larsen och hans gode vän i Arvika, Östen Nilsson, med i själva planläggningen över sträckningen av den här kurir-rutten. Bjarne var väl känd med området genom sitt idrottande på både norska och svenska sidan i bland annat orientering, och han hade även kört bud/brödbil till gränsen och in i Sverige från Kongsvinger under några år. Bjarne Holth-Larsens täcknamn var Håkon Arnt Lundgren.

Oslo-Håkerudtomta-Arvika-Stockholm var under flera år den säkraste rutten från Stockholm till Oslo. Norrmännen var påhittiga i att dölja sin egentliga verksamhet och exempelvis kurirkontoret i Stockholm kallades en tid för ”Idrettskontoret”.

När kurirerna väl hade kommit över gränsen som oftast skedde på olika ställen någonstans mellan Riksröse 72 och 73 och kommit undan från de svenska soldater som patrullerade så tog de sig några kilometer in i Sverige, i närheten av Älvtorp, norr om Bortan i Gunnarskog. Där kom Arne ”i Korstan” från Allstakan eller en busschaufför som hette Gunnar Svensson som Helmer Sveder och Östen Nilsson anlitade och hämtade kurirerna för vidare färd mot Arvika – som var den geografiskt närmaste basen. Basen/motståndscentralen var belägen i källaren vid Sveders herrekipering på Kyrkogatan som hade startat upp några år innan, och där fick de ta sig in bakvägen eftersom det bodde nazister på andra sidan gatan.

Två namn på dessa nazister är; Hilding Walltin och Thorwald Calais. Calais var svensk frivillig i Waffen-SS och tjänstgjorde inom SS-ledningen i Berlin när han omkom i en allierad bombräd den 26 februari 1945. Thorvald Calais bedrev organiserat spioneri mot Sverige med hjälp av ett stort agentnät.

Elof Thorwald Calais ”Thorvald” ”Torvald” ”Elow” (född: 18990726 Långserud – död: 19450226 Berlin). Kommissionär 1942, Arvika. SNF, SAP, NSAP/SSS. Till Norge 1942. Waffen SS/Sicherheitsdienst 1942-45. Norge 1943-44, Berlin 1945.

Walltin var en hängiven nazist som hade kontakter med nazisterna i Norge och satt i en lokal SSS (Svensk socialistisk samling) förening. De båda Arvika-nazisterna var under hela kriget helt ovetande om den verksamhet och motståndsrörelse som höll till i källaren på Sveders herrekipering. Butiken skulle givetvis ha en minnesplakett på väggen till affären som beskriver vilken viktig insats som gjordes här för våra grannar i Norge. Norrmän har besökt butiken i många år på grund av vad som pågick där under kriget. Att Sveders klädbutik i Arvika var en avancerad svensk motståndscentral under andra världskriget är det inte alla Arvikabor som känner till.

Därför gjorde jag en motion till kommunfullmäktige om detta: https://usercontent.one/wp/www.arvikapartiet.se/wp-content/uploads/2023/09/Motion-minnesplakett-Sveders-Arvika.pdf?media=1671300175&fbclid=IwAR0NfSOJlVfpF14RQGUlH-PmY0ytloF9MB7on6ZOD_JoiV4nx3YTWTOpCek

Väldigt märkligt att detta inte redan är ordnat med tanke på den stora betydelse lokalen hade haft historiskt, men vi får hoppas motionen går igenom då vi ska vara stolta över de insatser som utfördes av Arvikabor och övriga kommuninvånare under kriget. Jag har hört på ryktes vägar att motionen tagits emot bra av kommunledningen och håller tummarna. Vore otroligt glädjande i så fall. Och viktig i tider som dessa.

Följande invånare fick fina utmärkelser av norska staten efter kriget:

Haakon VII Frihetskors

Östen Nilsson, Arvika

Haakon VII Frihetsmedalje

Arne Nilsson, Kolstad, Allstakan, Arvika

Gustav Bergquist, Mitanderfors, Bogen

Helmer Sveder, Arvika

Arthur Johansson, Arvika

Erik Johansson, Arvika

Fru Regina Malmsjö, Arvika

Fröken Karin Sönsteby, Arvika

Haakon VII:s Frihetskors instiftades den 18 maj 1945. Det delas ut till norska eller utländska militärer eller civila för framstående militära eller civila insatser i krig, både i strid och i administrativ tjänst. Haakon VII:s frihetskors rankas som nummer två av de norska krigsmedaljerna och femma i raden av norska utmärkelser. När Haakon VII:s frihetskors instiftades i maj 1945 instiftades det i samma kungliga dekret som Haakon VII:s frihetsmedalj. De två nya utmärkelserna sågs i sitt sammanhang: I det kungliga dekretet beslutades att inrätta ”en tjänsteordning med 2 klasser”, där Frihetskorset var den övre klassen och frihetsmedaljen den nedre.

Utmärkelserna delades ut till dessa invånare i nuvarande Arvika kommun genom; Kongelig resolusjon 13/09 – 1946.

Gränspassager 

Som deltidsanställd vid Underrättelsebataljonen (K3) i Karlsborg blir man riktigt nyfiken på de här turerna över gränsen som kurirerna/motståndsmännen gjorde. Bjarne Holth-Larsen föreläste på K3 i många år, men det var långt före min tid. En av de sista gångerna han är där, 1985, är han där som pensionerad militär med två andra gamla motståndsmän och de håller föreläsning. Han berättar om det illegala arbetet och att Norge var illa ute. Han visar material från kriget. Dagen efter ska hela Fallskärmsjägarkompaniet hoppa. Bjarne och hans vänner får en inbjudan att vara med och flyga. De lyfter och Fallskärmsjägarna börjar hoppa, Bjarne känner den kalla luften när dörren öppnas. Bjarne betraktar skärmarna som svävar nedåt – 43 år tidigare gjorde han sitt första fallskärmshopp. Flyget lyfter och tar en tur bortåt. De kommer efter en stund tillbaka och går ner i höjd, planet stryker trädtopparna och de tre norrmännen får ett besked; att se ut. Bjarne ser ut och ser att alla Fallskärmsjägarna står uppställda i givakt nere på en myr. De tittar upp på flyget och gör honnör. Man förstår att denna händelse berörde Bjarne starkt när man läser hans bok. Ett erkännande om något för de viktiga insatser som han gjorde för broderfolket. 

Bjarnes smeknamn i Kongsvinger inom idrotten var ”meld mig på”, alltså anmäl mig. Han ställde upp på alla tävlingar som fanns, låter lite som den inställning jag och pappa hade för en del år sedan (ca. 50 tävlingar per år), så den mentaliteten känns mycket bekant.