Årets Julaftonstur blev lite annorlunda än den brukar. Vi var en man kort då Nilsson tyvärr blivit sjuk i influensa och inte ens kom till start. Han kom inte ens till Värmland. Jag själv var inte helt frisk ännu efter en långdragen sväng med influensa och Junior var skadad i en tass. Så tempot var inte det bästa och att gå med ryggsäck var jobbigare än vanligtvis. Men ut kom vi och det viktiga var att traditionerna hölls vid liv.
Det fick därför bli en hemmatur. På egna jaktmarker. Övernattningsplatsen var inte prövad tidigare men hade tänkt övernatta där någon gång så det passade bra. I mörkret var det svårt att komma rätt både med att hitta den exakta platsen och att hitta bra ved att elda med. Det var blött i skogen då det regnat ordentligt under dagen/kvällen och nästan all snö var borta. Att såga upp veden gick tyngre än vanligt men det var gott att komma ut och när vi väl fick en bra glödbädd så brann granveden bra. Hittade ingen tallved nära lägerplatsen i mörkret men hade med lite töre i ryggsäcken. Det blev en bra natt och vi sov gott.
Morgonen blev magisk med några minusgrader och en fin soluppgång. Både jag och JR var nöjda med att bara komma ut men vi får väl ta en ny tur snart som Nilsson blir med på. Kameran var med så det blev en liten film och några bilder som ni kan se i inlägget.
Övernattningstur med JR när naturen är som bäst. Inga mygg, kalla nätter, stark is och massor av djur i rörelse. På natten kom två vargar och sprang förbi lägret. JR blev helvild i lägret och på morgonen kunde vi spåra dem. Vi kunde se hur vargarna kommit mot lägret men när de kände vittringen av oss vikit av i en lov runt lägret. Tror vargarna var ute efter bävrarna som fanns ca 100 meter norr om vår lägerplats.
Morgonen var helt magisk, vilket kan ses i filmen nedan. Vi njöt verkligen i fulla drag av naturen och all dess skönhet.
Video Julaftonsturen 2021, med Nilsson, JR och L-O. (Bilden: JR och Nilsson. Turkamrater som gillar varandra.)
Julaftonsturen år 2021 blev ganska kall, fin och händelserik.
Det är nu 14 år som jag och Nilsson kört decembertur/jultur tillsammans och borde då vara 24 år sedan jag tog den första traditionella ”decemberturen” i Jultider. Även under 2021 har COVID-19 haft ett järngrepp över världen. Massvaccinering har inte lyckats att stoppa smittspridningen så bra som de trodde. Bästa platsen att vara helt ”Coronasäkrade” lär vara djupt inne i skogen.
Junior, Nilsson och jag var laddade för en skogstur. Det här året skulle vi dessutom få både kallt väder och snötäckt mark, en viss skillnad mot året innan då det var barmark och plusgrader. Kylan var något vi såg fram emot då det blir mer vildmarksupplevelse då. Vi bestämde oss denna gång för att använda en tidigare lägerplats där vi lagt kvar en del virke. Det finns några lägerplatser med uppbyggda eldstäder i skogarna efter oss, vore kul att markera ut dessa på någon karta – undrar hur många det kan vara?
Innan vi kom fram till den tänkta lägerplatsen gick vi på ett alldeles dagsfärskt vargspår. På platsen har det inte rört sig varg på några år men nu när den var tillbaka använde den precis samma stråk som tidigare vargar hade gjort. Genom erfarenhet har vi lärt oss att så är ofta fallet. Det verkade vara en ganska stor hane på ca 45 kg som lämnat spåren. Junior ville följa spåret efter sin vildare kusin.
När vi kom fram till lägerplatsen sågade vi upp riktig ”Töreved”. Töre är kådrikt virke av tjärved som bildas oftast i självdöda tallar. Vi sågade upp ved som räckte hela natten. Rejält med minusgrader i klarväder på natten blev det, ca -20. Vi låg och tittade på stjärnorna. Fanstastiskt fint. JR hade lagt sig en bit från lägret och höll vakt. Han verkade inte frysa av att ligga rakt på marken och hans liggunderlag kom inte till bruk.
På morgonen blev det frukost, lätt packning och därefter joggade vi igång kropparna i kylan. Det knarrade gott under skorna i den kalla snön. Vi bakspårade vargspåret en bit för att se vart det kom ifrån men några kilometer från lägret gick Nilsson rakt genom isen. POFF lät det och så låg han där. Han kastade sig dock upp blixtsnabbt och rullade sig i snön så snön sög upp lite av det iskalla myrvatten. Det var en kallkälla precis under isen där han gick igenom som vi missat. Isen var mycket stark förutom där. Hade något svagt minne av att farsan varnat för dålig is i närheten för en massa år sen och minnet stämde tydligen. Nilsson fick fortsätta röra på sig för att inte frysa. Blöt utrustning och kläder i kyla kan vara förödande och förenat med stor fara. Utrustningen han hade höll dock bra kvalité i kylan och han höll värmen uppe bra tills vi återkom till lägret.
Aclima Woolnet långkalsonger i nät av merinoullmesh får nog högsta Nilsson-betyg (10/10). Nätet gör att luftfickor bildas, vilket isolerar extra bra samtidigt som andningsförmågan ökar och förmågan att torka upp blir bättre. Väl i lägret kunde vi värma oss vid brasan och förbereda stora ryggsäcken för att återvända till civilisationen.
När vi kom tillbaka till bilen var Junior inte alls sugen på att åka hem utan ville stanna kvar i skogen – och vem ville inte det?
Blivit några trevliga turer med JR sista tiden. Vi har passat på att nyttja den frusna marken då det bär över myrar och tjärn. Måste få igång kroppen så man är väl förberedd på övernattningsturer som kommer senare i vinter. JR är klart piggare nu under den kalla årstiden än på sommaren och går på som ett lokomotiv. Han är väldigt stark, minst sagt. Starkaste hunden jag har umgåtts med. Hans far Tsappo var större och tyngre (55 kg mot JR 40 kg) men inte lika stark och vältränad.
Ingen tvekan att JR gillar vintern, och det gör jag själv också. Att se spår i naturen efter djuren som berättar vad som händer är häftigt. Vyer blir annorlunda. Även ett hygge blir vackert att se med snö på. Nya rutter blir möjliga när isarna bär. Snöpuls, längdskidor, turskidor eller snöskor. Alla sätt att ta sig fram har sin egen charm och tjusning.
Örnen
Helst ska en ryggsäck med massa av mat, en varm sovsäck, såg, yxa och eldstål vara med på vintertur. Men det har sin tjusning att färdas lättare över marken också då man vinner mer terräng på kortare tid. Nackdelen är om något skulle hända, exempelvis att man går ner sig i en vak eller liknande då ombyte eller möjligheter till att göra upp en eld saknas.
Tog en fin skogstur i gamla jaktmarker med den trognaste turkamraten Junior. Det var otroligt fint ute då våren är en mycket fin tid för friluftsliv men det var tyngre än vanligt att gå med ryggsäck då jag inte är riktigt återhämtad från en period med Covid-19. Riktigt skum sjukdom måste jag säga.
Vi började turen nere i Säterud och tog oss upp på ”Abborrtjärnshöjden” som vi kallade det när vi tränade här förr i tiden. Numera är det sällan man är här men väldigt trevligt att vara där då man väl kommer dit.
Värmande brasa är ett måste på skogstur. Eld ger bland annat värme, ljus och varm mat eller dryck.
Ser redan fram emot nästa tur. Märks på Junior att han är så otroligt nöjd i sinnet då vi är ute i skogen. Likaså är det för mig, skogsliv är nyttigt på alla sätt och vis.
2020 års JULTUR kändes speciell. 2020 var överlag ett speciellt år då COVID-19 tog ett järngrepp över världen. Det innebär dock inte att en Jul-tur i skogen ställs in. Vi räknade också med att vara Coronasäkrade i skogen. Junior (hunden), Nilsson och jag var alla lika laddade för en skogstur.
Turen gick till ett välkänt område som varit min och farsans tidigare träningsmarker där vi avverkat tusentals timmar genom åren. Nuförtiden är det sällan man är här och därför desto roligare att komma tillbaka. Kändes verkligen hemma, och inga kartor var nödvändiga trots att vi gick ut i mörker.
Vi hittade i mörkret en fin lägerplats i bergig tallskog/Hällmarkskog (HÄLLSKOG) och det fanns en del virke av mycket god kvalité. Riktig ”Töreved”. Töre är kådrikt virke av tjärved som bildas oftast i tallar. Vi sågade till några stockar som räckte hela natten. Nilsson byggde som vanligt en perfekt eldstad av stora sten.
Några minusgrader med klarväder på natten var perfekt för att sova under bar himmel.
På morgonen blev det frukost och därefter bar det ut på
träningstur i gamla träningsmarker. Vi hade med oss träningskläder i ryggsäcken
på denna Jul-tur. Så det blev en ordentlig FLASHBACK gällande träning för oss
båda. Blev ett 2 timmars löp-pass efter en del fina gamla hästkörvägar bland
annat förbi Statartorpet och Ängflan. Här körde pappa en del träningspass förr
och det blev lite prat på honom under passet. Bland annat när vi sprang uppför till
Gravåsmasten där han ofta sprang förbi på sina träningsturer. Det är ca 130
höjdmeters stigning från Backsjön och upp till toppen så nog motar det lite.
Sprang också förbi Abborrtjärnet. En klassisk plats som ligger på höjden och fick FLASHBACK från när vi hade skidbanor uppkörda däruppe. Minns grannen kom och klagade på svårighetsgraden på banorna och framförallt hur han skulle komma ner från höjden då det stundtals gick snabbt i spåret. I varje fall var spåret förenat med svårigheter för grannen. Jag och farsan kunde se hur han hade satt sig på rumpan flera ggr i sin väg utför höjden. Rätt kul minne.
Christian och jag kände oss stärkta av att köra ett så långt
pass igen vilket sker mkt sällan numera så efter vi bytt om och ätit somnade vi
alla tre och sov länge. När vi vaknade började det skymma och vi började skata röra
oss tillbaka mot bilen i den mörka skogen. Tog över Grävlingsberget hem.
När vi kom tillbaka till bilen var Junior inte alls sugen på att åka hem utan ville stanna kvar i skogen – och vem ville inte det?
Traditionerna hölls vid liv även denna julen. Vi åkte upp till Axland i norra Gunnarskog. Jag hade med mig turkamraterna Nilsson och JR. Två av de hårdare turkamraterna man kan hitta. Vi började med att gå Gränsgatan till Norge norr över. Det var lite gammal snö på vissa partier, och några plusgrader. Fin temperatur att gå i då man varken frös eller blev för varm.
Ett ganska fint område var det, där vi hittade en fin lägerplats med gammal ved och vatten i närheten. Myrmarker är bra för vedtillgången men helst ska man ligga några höjdmeter upp och en bit bort så det inte blir rå luft där man ligger.
Vi somnade så tidigt som 21.00, mycket på grund av att det varit mörkt från 15,30. 01.00 vaknade vi av att Junior förde ett rejält liv i lägret. Såg på honom att han markerade som om det är en främmande hund i närheten så jag trodde direkt att det fanns varg i närheten. Det var vargmarker vi befann oss i. Har aldrig sett någon varg från något läger så trodde att den var en bit bort i så fall. Nilsson tog upp sin värstinglampa och lyste ut i terrängen. Vi såg inget men junioren var vild. Nilsson gav lampan till mig och eftersom det då var en annan vinkel så fick vi se att det lyste till i ögonen på ett nyfiket djur. I ca 20 sekunder såg vi djuret. En varg som drog vind och höll huvudet lågt. Mkt intressant, när den fick vittring på oss så drog den i full fart i bakspåret.
Speciell händelse. Nog har vargen tidigare år passerat lägret men så nära har de då inte kommit. Kan ha varit en tik som var nyfiken på junior för den såg ganska liten ut.
På morgonen snöade det och vi tog en fin tur över myrar och tjärn tillbaka till utgångsplatsen.
I slutet av sommaren 2019 så vandrade gamle Tsappo vidare.
Jag träffade honom sista gången bara en kort stund innan han fick somna in. Han
hade ont i bakkroppen p.g.a. förslitning, mycket hade nog kommit för att han
var rätt tung 55 kg och under några år fått för lite motion. Sista mötet med Tsappo
blev speciellt, vi båda visste att det var vår sista gång vi skulle ses i detta
livet. Han satt hos mig och vi tackade för den tid vi fått tillsammans. Kändes
sorgligt men alla goda minnen var tydliga.
Han hade även haft det fantastiskt fint sin sista tid hos några som verkligen hade honom i sitt hjärta. Precis som han förtjänade.
Många var turerna i skogen jag och Tsappo hade tillsammans,
på skidor och till fots. Vargspårning och friluftsliv, han trivdes ute och till
skillnad mot sin avkomma Junior så gick han att ha lös på turer i skogen utan
att han drog och försökte dräpa någon älg eller liknande. De skogsturer vi hade
ligger på min lista av de bästa övernattningsturerna jag har haft i skogarna.
Tsappo kom till min kompis Mathias och hans familj som valp.
Första gången jag träffade honom så kände jag att det var något speciellt med
den där hunden. Både jag och Mathias höll honom högt allt sedan dess. Mathias
hade ett speciellt band med hundar och Tsappo var inget undantag. Och mig kom
han nog att älska för att jag tog med honom ut i skogarna där han hörde hemma.
När Mathias gick bort i december 2015 såg jag på Tsappo att det tog honom hårt. Hans älskade Husse var borta. Därefter tog det inte länge förrän det blev dags att flytta för övriga familjen och då kunde inte Tsappo följa med sas det. Det pratades på avlivning. Det var i min värld inte aktuellt så jag tog över ägarskapet på Tsappo. Han skrevs över på mig. Eftersom Tsappos avkomma Junior (Tsappo Junior) som jag hade hemma var rätt så aggressiv mot ”gammern” så fick Rickard ta hand om honom så länge. Där blev det mycket promenader och bad. Jag tog även med dem ut i skogen ibland. Varje gång jag lämnade honom så tittade han länge efter mig och ville med mig.
Sen året efter fick han ett nytt kärleksfullt hem där han
fick en ny liten hundkompis. Han levde verkligen ett varierat liv. Klokare och
trognare vän får man leta efter – han var verkligen en ”hundversion” av sin
första husse Mathias.
Saknaden är enorm efter båda de här fantastiska vännerna som
lämnade ett stort avtryck i mitt hjärta. Vi ses igen, men inte än.
“Deep in the forest a call was sounding, and as often as he heard this call, mysteriously thrilling and luring, he felt compelled to turn his back upon the fire and the beaten earth around it, and to plunge into the forest, and on and on, he knew not where or why; nor did he wonder where or why, the call sounding imperiously, deep in the forest.”
Warning: Attempt to read property "first_name" on bool in /customers/f/8/6/l-ogaverth.com/httpd.www/blogg/wp-content/themes/onecom-ilotheme/inc/core_functions.php on line 86
Warning: Attempt to read property "last_name" on bool in /customers/f/8/6/l-ogaverth.com/httpd.www/blogg/wp-content/themes/onecom-ilotheme/inc/core_functions.php on line 86
Warning: Attempt to read property "display_name" on bool in /customers/f/8/6/l-ogaverth.com/httpd.www/blogg/wp-content/themes/onecom-ilotheme/inc/core_functions.php on line 89
