Julaftonsturen år 2021 blev ganska kall, fin och händelserik.
Det är nu 14 år som jag och Nilsson kört decembertur/jultur tillsammans och borde då vara 24 år sedan jag tog den första traditionella ”decemberturen” i Jultider. Även under 2021 har COVID-19 haft ett järngrepp över världen. Massvaccinering har inte lyckats att stoppa smittspridningen så bra som de trodde. Bästa platsen att vara helt ”Coronasäkrade” lär vara djupt inne i skogen.
Junior, Nilsson och jag var laddade för en skogstur. Det här året skulle vi dessutom få både kallt väder och snötäckt mark, en viss skillnad mot året innan då det var barmark och plusgrader. Kylan var något vi såg fram emot då det blir mer vildmarksupplevelse då. Vi bestämde oss denna gång för att använda en tidigare lägerplats där vi lagt kvar en del virke. Det finns några lägerplatser med uppbyggda eldstäder i skogarna efter oss, vore kul att markera ut dessa på någon karta – undrar hur många det kan vara?
Innan vi kom fram till den tänkta lägerplatsen gick vi på ett alldeles dagsfärskt vargspår. På platsen har det inte rört sig varg på några år men nu när den var tillbaka använde den precis samma stråk som tidigare vargar hade gjort. Genom erfarenhet har vi lärt oss att så är ofta fallet. Det verkade vara en ganska stor hane på ca 45 kg som lämnat spåren. Junior ville följa spåret efter sin vildare kusin.
När vi kom fram till lägerplatsen sågade vi upp riktig ”Töreved”. Töre är kådrikt virke av tjärved som bildas oftast i självdöda tallar. Vi sågade upp ved som räckte hela natten. Rejält med minusgrader i klarväder på natten blev det, ca -20. Vi låg och tittade på stjärnorna. Fanstastiskt fint. JR hade lagt sig en bit från lägret och höll vakt. Han verkade inte frysa av att ligga rakt på marken och hans liggunderlag kom inte till bruk.
På morgonen blev det frukost, lätt packning och därefter joggade vi igång kropparna i kylan. Det knarrade gott under skorna i den kalla snön. Vi bakspårade vargspåret en bit för att se vart det kom ifrån men några kilometer från lägret gick Nilsson rakt genom isen. POFF lät det och så låg han där. Han kastade sig dock upp blixtsnabbt och rullade sig i snön så snön sög upp lite av det iskalla myrvatten. Det var en kallkälla precis under isen där han gick igenom som vi missat. Isen var mycket stark förutom där. Hade något svagt minne av att farsan varnat för dålig is i närheten för en massa år sen och minnet stämde tydligen. Nilsson fick fortsätta röra på sig för att inte frysa. Blöt utrustning och kläder i kyla kan vara förödande och förenat med stor fara. Utrustningen han hade höll dock bra kvalité i kylan och han höll värmen uppe bra tills vi återkom till lägret.
Aclima Woolnet långkalsonger i nät av merinoullmesh får nog högsta Nilsson-betyg (10/10). Nätet gör att luftfickor bildas, vilket isolerar extra bra samtidigt som andningsförmågan ökar och förmågan att torka upp blir bättre. Väl i lägret kunde vi värma oss vid brasan och förbereda stora ryggsäcken för att återvända till civilisationen.
När vi kom tillbaka till bilen var Junior inte alls sugen på att åka hem utan ville stanna kvar i skogen – och vem ville inte det?
Idag under en kortare tur på turskidorna så gick jag igenom isen på ett tjärn långt upp på skogen. Trots ett säkerhetstänk som hållit mig över ytan på otaliga passager av frusna vattendrag i dryga 15 år då jag senast råkade ut för en liknande händelse, så hände det man vill undvika. Närmaste vägen till bilen var 40 minuter så då gäller det att lösa situationen på plats. Att jag gick igenom berodde på att jag följde tjärnet mot en utloppsbäck där jag stannade för att kontrollera isens hållbarhet. Hade dock bytt stavar och dessa fungerade annorlunda när man slog dem i isen än de andra som går igenom rätt lätt om det är dålig is, så jag blev helt enkelt lurad att isen var starkare än den var. Kändes inte bra så jag tog fram kniven för att hacka mig igenom isen och se hur tjock isen var när den samtidigt brast under mig. Hamnade inte helt under vattnet då jag hann få ut armarna. Det var djupt men nära land och jag kunde nästan nå land så jag kastade mig framåt samt körde kniven i marken och slet mig upp på någon sekund.
Med mindre kunskap och sämre tränad kropp kunde jag slutat som denna stelfrusna varelse som spratt upp från snön när jag for igenom…
Blev en tur i skogen för mig och turkamrat Nilsson där vi utgick från Tisseldalen mellan Skillingmark och Östervallskog. Började med att besöka en välbevarad koja som låg vid Stormyren. Hade nog inte varit en själ och besökt kojan på flera år men där skulle man kunna ha det riktigt bekvämt om någon bestämde sig för att övernatta. På myrarna såg vi spår efter ett par vargar som kommit över myren. En del älgspår såg vi också så det verkade vara ett område där det var gott om vilt. Ett köttben som släpats iväg av ett okänt djur såg vi också och detta var knäckt rätt av så de käkarna fanns det rejält med kraft i.
Känns som sista tre veckorna har varit en enda lång sammanhängande resa då jag endast har
På söndagseftermiddagen blev det en liten vandring över skog och mark. Jag och Tsappo reste upp till Byamossarna. Tänkte det skulle vara kul att övernatta däruppe på sommarn någon gång och inte bara på vintern som man gjort några ggr. På sommarn har man annars gjort en del myrpass här uppe men annars är man ju inte där så ofta. Byamossarna är Arvika kommuns största sammanhängande myrområde och är väldigt fint även sommartid. Dock är det tungt att gå i myrarna med packningen full med L-O och Tsappo mat. Två av kommunens större matvrak. Byamossarna omfattar ett tiotal mossar och kärr, tjärnar, strängblandmyr och mosaikblandmyr. Insprängt mellan myrmarkerna och tjärnarna ligger fastmarksholmar med skog. Området storlek i kombination med myr och tillgång på öppet vatten, har medfört att Byamossarnas har stor betydelse för fågellivet i trakten vilket märktes på kvällen då vi såg flertalet tranor, diverse sjöfåglar och dessutom en kungsörn som seglade över oss med sina mäktiga vingar. Tsappo ville hemskt gärna sätta tänderna i en trana.<!–
