Kungliga Värmlands Regementes Skytteförening bildades 15 juni 1909 på Trossnäs fält. Inledningsvis förkortades föreningens namn I 22 skf men när regementet bytte nummer 1939, ändrades det till I 2 skf. Föreningen tillhör idag en av de äldre föreningarna i Värmland. Föreningen har upplevt flytten både från Trossnäs och Karlstad samt ett antal hot om att regementet skulle läggas ned. Många befarade nog att föreningen skulle gå samma väg som regementet år 2000, men är idag en aktiv förening med stora framgångar.
SM-Guld i stafett, SM-guld i lagtävlan, samt SM-Guld individuellt (H 21).
3-guldmedaljer vid Svenska mästerskapet i SPRINGSKYTTE 2020.
Arrangör var Örebro Pistol och Sportskytteklubb på uppdrag
av Svenska Pistolskytteförbundet. Platsen var Örebro Pssks skjutbana på Slätten,
Örebro. Arrangörsklubben fick göra speciella Covid-19 anpassningar, men det
blev ett riktigt lyckat arrangemang och det bjöds på fina banor.
Tre tävlingar som vanligt.
Individuellt: Löpning ca 6 km, D/H 65 löpning ca 4 km, med 6 skjutstationer mot fallmål. 5 patroner per station, totalt 30 patroner. 1 min tillägg per bom. 3 skjutningar stående, stödhand tillåten, 3 skjutningar stående utan stödhand. From D/H 65 får stödhand användas vid alla stationerna.
Lagtävling: Mellan föreningarnas föranmälda tremannalag oavsett ålder och klass, med undantag för D/H 65 som är tvåmannalag.
Stafett: Löpning 1 km per sträcka med skjutning efter första och andra varvet. 5 patroner per skjuttillfälle + 3 reservskott plus att man laddar sitt magasin först när man kommer in till skjutstationen. Nya regler from 2020. Stående med stödhand tillåten för samtliga klasser. För varje bom, efter att alla ordinarie 8 patronerna avfyrats, löps en straffrunda för varje ej träffat mål. Straffrundan är ca 30 m. Löparen svarar själv för att rätt antal straffrundor löps. För få löpta rundor innebär tidstillägg på 2 min per missad runda.
Mina förutsättningar inför SM 2020.
SM-springskytte är helt klart en höjdpunkt men mitt deltagande år 2020 var dock i det längsta mycket osäkert. Hade inte tränat tillräckligt tyckte jag, då en skadad hälsena har stört träningen. Jag har inte kunnat träna som önskat utan har fått anpassa träningen till skadan. Sen har det av olika anledningar blivit allt för dåligt med springskytteträning och skytteträning. Vår duktige ledare Hans Törnevik, som är otroligt engagerad har dock med jämna mellanrum hört av sig med träningsresultat och annat. Han har legat på och försökt få med mig och till SM lyckades han övertala mig.
Körde helgen innan SM Kretsmästerskap Värmland och där såg
det mindre bra ut då jag hade ett för dåligt skytte. Snäppte upp med något pass
på skjutbanan och då kändes det mycket bättre.
Tävling
Individuella tävlingen
Började löpningen ganska lugnt, fokus skulle ligga på skyttet. Trots att jag var fokuserad på skjutningen så släppte jag iväg 3-4 skott som jag på förhand vet att de inte träffar. Det är mindre bra och ett tecken på att det saknas träning på skjutvallen. Jag började också med 2 missar i första skyttet med frihand, men skyttet med stödhand var bättre. Blev några bom för mycket, helt klart men ingen katastrof. Många verkade ha problem på skjutvallen. Kanske, kanske kunde det räcka till medalj. Det blev ännu ett Guld. Kanske var det fler än jag som hade missat träningar då det verkligen varit ett speciellt år.
Lagtävlan
Det här guldet var ju lite speciellt då jag inte ens var
uttagen i laget från början då man utgår från KM-resultaten helgen innan. Men
som tur för både mig och laget hade Hans ”råkat” sätta mig i lag 1. Så det blev
ett lagguld där före Stockholmspolisens lag 1.
Stafett
Stafetten är verkligen årets mål för mig på springskytte-SM.
Har 8 SM-guld i stafett. Senaste åren har jag legat i topp i sträcktider men
förutsättningarna var lite annorlunda i år då man även skulle ladda magasinen
vid stationen och fick ha tre reservskott. Blir därmed ett klart långsammare
skytte, som kanske var till en nackdel. Sen hade jag missat den viktiga stafett-träningen
som Hans brukar vara noga med att vi ska köra innan.
Som vanligt tog jag hand om sträcka två (mittensträckan).
Den har jag kört ett antal år nu.
Marcus på första startade otroligt bra och sprang bra och
sköt bra. Gjorde här en grymt stark insats och tog verkligen revansch på sig
själv från den individuella tävlingen. Han låg tvåa in på 2:a skjutningen och
sprang ut i klar ledning.
Jag gick ut ensam och höll igen in till första skyttet.
Missade tyvärr hela tre skott för jag tyckte jag fick för mkt tid och detta att
fippla med extraskott kändes mindre bra och tappade ledningen här. Efter jag
kommit ut ur straffrundan så var jag tvåa. Kändes surt men vet sedan tidigare
att jag kan ta gubbar vid andra skjutningen då de flesta skjuter sämre på andra
skyttet i stafetten men jag brukar skjuta bättre. Det stämde nu också och kunde
gå om och skapa en lucka bakåt för vår slutman Lars.
Lars körde sista och missade något skott men det var aldrig
någon fara för Lars laddar skotten snabbare än någon annan. När han hade sänkt
alla 5 vid andra skyttet så var det så gott som klart. Fantastiskt kul att vi
vann stafetten igen. Att genomföra något tillsammans med andra som leder till
så goda resultat är otroligt kul. Firade med klassisk stafettvinst-pizza efteråt.
SM-guldlaget i Springskyttestafett 2020.
Vi har som vanligt mycket att tacka vår suveräna ledare Hans Törnevik för. Utan honom hade jag inte ens kommit till start i årets SM. Med ett stort engagemang, lyhördhet, kreativitet och inspiration leder Hans Törnevik I2 skytteförening genom säsongen med SM som huvudmål. Han sprang dessutom den individuella tävlingen själv trots en axelskada så han fick springa med armen i en mitella. Förebild.
Tack till Örebro Pistol och Sportskytteklubb för ett mycket bra arrangemang.
Arrangör var Stockholms Polisens Skytteförening på uppdrag
av Svenska Pistolskytteförbundet. Platsen var deras skjutbana – Grimsta skjutbana, Stockholm. Tre tävlingar
som vanligt.
Individuellt: Löpning ca 6 km, D/H 65 löpning ca 4 km, med 6
skjutstationer mot fallmål. 5 patroner per station, totalt 30 patroner. 1 min
tillägg per bom. 3 skjutningar stående,
stödhand tillåten, 3 skjutningar stående utan stödhand. From D/H 65 får stödhand användas vid alla
stationerna.
Lagtävling: Mellan föreningarnas föranmälda tremannalag
oavsett ålder och klass, med undantag för D/H 65 som är tvåmannalag.
Stafett: Löpning 1 km per sträcka med skjutning efter första
och andra varvet. 5 patroner per
skjuttillfälle, totalt 10 patroner per deltagare. Stående med stödhand tillåten
för samtliga klasser. För varje bom, efter att alla ordinarie 5 patronerna
avfyrats, löps en straffrunda för varje ej träffat mål. Straffrundan är ca 30
m. Löparen svarar själv för att rätt
antal straffrundor löps. För få löpta rundor innebär tidstillägg på 2 min per
missad runda.
Mina förutsättningar inför SM 2019.
SM-springskytte är numera huvudmålet med den betydligt
mindre omfattande träning man lägger ner sedan jag avslutade min elitsatsning.
Det betyder dock inte att det är full satsning just tävlingsdagen samt veckorna
innan. Jag hade satsat på att få upp löpformen senaste månaderna och på
Häljebodaloppet där jag placerad mig som 4:a kände jag att det började likna
något. Körde därefter Arvika stadslopp och kände att formen var bättre men
redan efter 2 kilometer så nöp vaden ihop så jag fick haltspringa resten. Tror
formen rent fysiskt egentligen var god för en tredjeplats men blev 5:a där. Försökte
genast få rehab på vaden och dagen efter körde jag DM-springskytte där jag fick
hålla igen på löpningen och hade lindad vad. Sköt helt ok så det blev seger där.
Veckan ägnades åt lätt löpning och massage mm för att kunna delta på SM.
Började kännas bättre i slutet på veckan.
I övrigt har de senaste 288 dagarna varit en tid då mycket
konstigheter skett efter att Lasse som jag var god man för avled av följderna
av en sjukdom han helt enkelt tvingades få eftersom han aldrig fick chansen att
opereras sig då det fortfarande var möjligt långt innan jag tillträdde som god
man. En historia med många bottnar och fula angrepp som jag aldrig trodde var
möjliga skulle kunna hända. Ingen optimal uppladdning direkt.
Tävling
Individuella tävlingen
Började löpningen lugnt, men kände redan en liten bit in på första
slingan att vaden inte var med i matchen. Höll igen och kunde inte trycka på
riktigt. Kanske gjorde det mig ofokuserad för jag började med 2 missar i första
skyttet med frihand. Missade dock även med stödhand i andra skjutningen och då tappade
jag lite självförtroende vilket ledde till lite missar här och där. Kanske,
kanske kunde det räcka till medalj. Det blev silver. Klubbkamraten Johan
Lindqvist gjorde sitt livs bästa springskytte-SM vann klart. Grymt bra! Välförtjänt
då han jobbat hårt för detta i många år.
Lagtävlan
Eftersom samtliga tre i laget gjorde bra insatser så gick
lagguldet till oss. Ganska klar segermarginal ner till stockholmspolisen lag 1
förstod jag även om jag inte sett några resultat ännu.
Stafett
Stafetten är verkligen årets mål för mig på springskytte-SM.
Har 7 SM-guld i stafett. Ifjol lyckades jag tagga till bra på stafetten och
hade snabbaste sträcktid. Hade förhoppningar om att göra något liknande i år. Och
eftersom det då skulle krävas snabbare löpning än på den individuella tävlingen
så visste jag innan att vaden skulle få det tufft så planen var ett lugnare
första varv och sen köra hårdare på varv 2 och det då kvittar om skadan går upp.
Som vanligt tog jag hand om sträcka två (mittensträckan). Den har jag kört ett
antal år nu.
Johan startade bra och sprang bra och sköt bra. Gjorde även
här en stark insats och hade självförtroende från den individuella tävlingen på
skjutstationerna. Han låg tvåa in på 1:a skjutningen och sprang ut i ledning,
en ledning som han utökade vid andra skjutningen och in till växling.
Jag gick ut ensam och höll igen in till första skyttet. Missade
tyvärr två skott men straffrundan tar enbart 13-14 sekunder så ingen katastrof
om man gör resten bra. Efter jag kommit ut ur straffrundan så var jag fortfarande
i ledning. Därefter tryckte jag på ordentligt och precis när jag skulle komma
in för det andra skyttet låste sig vaden totalt men i det läget är det bara att
köra. Sköt fullt med snabbt och säkert skytte och körde spurtvarvet snabbt så
vi ledde där klart.
Lars körde sista och missade några skott på första skyttet
så de tog där igen en del tid på oss men det var aldrig någon fara för Lars
skulle kunna ha bommat alla skotten på sista och ändå hade vi vunnit. När han
sänkte alla 5 så var det klart. Riktigt bra genomfört av allihop och fantastiskt
kul att vi vann stafetten igen. Att genomföra något tillsammans med andra som
leder till så goda resultat är fantastiskt. Vi var 1,49 min före Stockholmspolisens lag.
Vi har mycket att tacka vår ledare Hans Törnevik. Han har ledaregenskaper
som ger resultat. Med stort engagemang, lyhördhet, kreativitet och inspiration
leder Hans Törnevik i2skf genom säsongen med SM som huvudmål. Extra fokus läggs
på teamet och de delar av tävlingen där laget tävlar tillsammans. Stafett och
lagtävlan. Hans ordnar med träningar och träningstävling/tävlingar med ett
genomtänkt upplägg fram emot SM.
Och det gör resultat.
Tack till Stockholmspolisens Skytteförening för ett mycket
bra arrangemang.
Springskytte SM 2018 avgjordes på Sanna skjutbana i Karlstad.
Gamla I2 regementes skjutbana och hemmaplan för oss i
Kungliga Värmlands regementes skytteförening (I2 skytteförening). Vi var många i klubben som hade satsat rätt hårt på detta från hemmaföreningen. Jag hade själv som
målsättning under året SM som det enda mål jag hade. Skulle
försöka en 5:e gång att försvara mitt individuella H 21 guld efter att ha tagit
guld 2014,2015,2016 och 2017. Det sas innan att den resultatraden var unik, men skulle i varje fall prova. Vetskapen var dock som jag
alltid har sagt, att ju fler gånger du vinner, desto större är chansen
att du förlorar. Eftersom jag trappat ner sedan 2014 så hade jag egentligen
ingen press på mig och jag har tidigare sagt att så länge jag lyckats försvara
titeln som svensk mästare tävlar jag fortsatt i H 21. Som 41-åring stod jag
där som regerande mästare i H 21. En medalj för mig i övriga klasser är en veteran
SM medalj, och för mig rankas det inte i närheten av en seniormedalj. Därför har
jag fortsatt tävla i H 21 så länge det gått.
Ett stort mål vi hade med årets SM var SM-stafetten, där vi
skulle ha minst två starka lag med. För mig har faktiskt SM-stafetterna varit,
och är fortfarande det häftigaste man kan vinna. Det är laget tillsammans
(tre sträckor) som vinner, och det är gemensam start, med mkt mera action,
snabbare och svårare skytte. Med tuffare fast kortare löpning (högre fart).
I just stafett har vi haft otroligt bra resultat. Jag var
den enda i laget som varit med alla dessa 6 år (2013-2018) i rad och varit obesegrad på dessa. Har
ofta fått till bra sträckor som varit avgörande för våra fina resultat. Ifjol
hade dock varken jag eller laget någon bra dag men med ett oturligt vapenfel
för stockholmspolisens skytteförenings skytt på sista skjutstationen när allt redan såg avgjort ut kunde vi ändå gå förbi och ta guldet än en gång.
Den här gången var vi bättre förberedda, vi hade tränat stafett-träning innan under vår duktiga lagledare Hans Törneviks instruktioner, och det såg bra ut.
Vi var laddade för SM på hemmaplan.
Individuella tävlingen startade ca 12.00. Inskjutningen vid
10.00 gick bättre än någonsin, ett slarvskott av 30 skott mitt i med fri
och stödhand. Eftersom jag inte har den fysiska form som tidigare hade jag
skjutit mkt inför SM. Hade bland annat gjort 30/30 på springskytte träning
inför. Så självförtroendet var gott inför start. Under uppvärmningen började
det spöregna och slog om i vädret. Jag startade och i första skjutstationen med
frihand hade jag fullt. Solen kom fram lite på väg in i andra skjutningen med
stödhand, som brukar vara den lättaste skjutstationen. Missar alla!? Helt skumt.
Sen fortsätter eländet och jag kommer helt ur fas. Ledde garanterat tävlingen på
väg in till andra skjutningen men förstör egentligen allt där och då. Försöker
ladda om mentalt till varje skjutning men allt går fel. I efterhand visar det
sig att alla bomskott sitter ca 2 cm utanför klockan 7. Mycket illa. Analysen i
efterhand verkar ha gett att jag börjat titta på fallmålet precis sista 100
dels sekunden innan skottet går, istället för korn och sikte och därmed vinklar
lite, lite snett ner. Det är så små marginaler med pistol så det kan räcka för
att förstöra allt. Dessutom så satte jag nog en onödig anspänning i mig själv
då det var hemmaplan och jag var regerande mästare som kan ha påverkat negativt.
Konstaterar att jag slutade 4:a, i mitt sista individuella SM i H 21. Bara att bryta
ihop och komma igen. Hade ju en tävling kvar.
Till stafetten kontrollerade jag pistolen, och laddade om.
Var så grymt revanschsugen så jag nästan var lika taggad som man kunde vara när
man satsade som mest, före hösten 2014. Vårt lag var samma som förra året med
Marcus på första, jag på andra och Lars på sista. Marcus gör en stabil insats
på första sträckan men tappar lite mot tätlagen och när jag växlade ut så låg
vi på 4:e plats. In till första skjutningen så tog jag det lugnt. Vi var typ fyra
lag som var inne samtidigt. Var riktigt snabb till första skott och gjorde ett
snabbt skytte som var hur säkert som helst. Först ut i ledningen samtidigt som
flera andra lag gör några bommar. Stockholmspolisen ut som 2:a efter mig. Det
visar sig än en gång att det kommer stå mellan oss och deras bästa lag. Nästa
skjutning chansar jag lite för att kunna få en än större lucka men lyckas inte helt
med taktiken, men har redan skapat en rejäl lucka så när jag går i mål så har
vi ca 300 meters försprång. Har dagens snabbaste sträcktid och Lars får ett
rejält försprång som han förvaltar hela vägen in även om luckan krymper något. Härlig
känsla när vi bärgar SM-guldet och bättre revansch kan man inte ta på sig själv
i ett sådant läge. Vårt andralag går in på bronsplats efter en riktig grym prestation
så det var en otroligt bra genomförd stafett för klubbens del. Stockholmspolisens duktiga första lag kom 2:a igen, för 6:e året i rad.
Summerar man SM på hemmaplan så får man vara riktigt nöjd
med insatsen. Faktiskt så blev jag lite sugen på att kanske även
nästa år köra H 21 på den individuella distansen, för jag tyckte att detta
var inte ett riktigt värdigt avslut då jag otränad i våras både sprang och sköt
betydligt bättre. Nu betydligt bättre med i träningen och skytteresultaten borde jag kunnat gjort mycket bättre. Vi får se hur det känns nästa år. Kanske borde man även uppdatera den gamla
70-talspistolen till ett modernare instrument också. Många medaljer har den på
sitt samvete men kan vara söndertränad efter många, många tusen skott som
gått igenom den pipan…
Sponsrar någon med en ny värsting-pistol ska jag lova att köra H 21 nästa år.
SM
i springskytte arrangerades i år av Uppsala läns pistolskyttekrets.
Tävlingsplatsen var Ekebyboda Skyttecentrum som låg c:a 10km norr
om Uppsala. Vi var tre från i I2 skf som åkte dit tillsammans från
Karlstad på tävlingsdagens morgon. Vi tre var också de samma som
deltog i stafettlaget från de tidigare åren där vi hade ett guld
att försvara. Lagledare och tävlande Hans mötte upp på plats. Jag
hade i bagaget tre år!!?? i rad vunnit i H21 och jag visste att i år
kommer det bli mycket svårt att försvara titeln. Ju fler ggr det
går bra, desto närmare ett nederlag kommer man rent statistiskt och
så är det. Dessutom så hade jag med mig en säsong där egentligen
ingenting fungerat då jag varit skadad i stort sett hela säsongen
förutom tidigt i våras.
Men
jag visste att på ett SM brukar jag kunna höja mig lite extra rent
fysiskt då man tänder till i skallen och får lite extra krafter.
Så har det alltid varit och så blev det även i år. Hälsenan som
varit mkt illa däran hela säsongen visste jag skulle göra ont,
framförallt på tävling nr 2 för dagen, stafetten. En sista gång
denna säsongen får jag ta en rejäl smärta och hoppas det håller
ihop.
Vi
gick tillsammans runt banan och konstaterade att det var lite
otydligt å några ställen som vi korrigerade med arrangörerna. De
var nya på att arrangera SM i springskytte så det var några grejer
som inte fungerade riktigt (bland annat resultatservicen) som det
brukar på SM men banan var trevlig.’
Visste
inte förrän på prisutdelningen hur det hade gått då jag fick
lite problem med skyttet på framförallt sista skjutningen utan
stödhand. Men jag var åtminstone snabb i genomförandet hela vägen. Fler hade dock problem i H21 klassen och värsta
konkurrenterna sköt bort sig ur leken på de sista stationerna så
det blev otroligt nog ännu ett guld till samlingen. Med bra resultat
från de övriga i laget blev det dessutom lagguld.
Nu
var det dags för det mest prestigefyllda – SM-stafetten som avgörs
i ett grymt tempo med snabbt skytte. Vi var titelförsvarare för 6:e
gången då vi haft bra flyt flera tillfällen och gått segrande ur
duellen med framförallt Stockholmspolisens skytteförening som varit
tvåa efter oss dessa gånger. Marcus startade för oss men sköt
sämre än han brukar så vi låg en bit bakom. När jag tog över så
hade vi en bra bit upp. Jag gjorde en av mina sämre stafettsträckor
men lyckades ändå få upp laget till medaljplats, främst tack vare
att de andra lagen framför sköt bort sig ännu mer. Till ledande
stockholmspolisens 1:a lag som gjort två av sina bästa
stafettsträckor som jag har sett var försprånget ointagligt.
Dessutom hade de sin bästa och löpstarkaste skytt på
sistasträckan. Det såg ut som det hela var helt klart och efter
första skjutningen på första sträckan där deras kille sätter
allt så var det solklart. Men kom ihåg att en tävling är ALDRIG
avgjord förrän man korsar mållinjen och detta vet jag vis av många
års erfarenheter. Jag var nöjd med medaljplats och att
stockholmspolisens lag äntligen efter 6 års kamp få ta oss var de
verkligen värda, detta efter en mkt bra stafett samtidigt som jag
och Marcus inte når upp till våran normala nivå. Så det kändes
rättvist.
På
sista skjutstationen händer dock det osannolika att deras kille får
vapenfel på sin pistol och får inte iväg skotten. Tiden går och
går och när han börjar skjuta kommer våran Lars Persson in till
skjutningen. Lars satsar vilt och skjuter mycket mycket fort men får
en straffrunda. Det får också stockholmspolisens kille som får
nervdaller och eftersom Lars är först in i straffrundan kan vi
återigen vinna, för 6:e året i rad. Helt osannolikt och på ett
osannolikt sätt, nästan så man kan bli religös och tro på högre
makter efter detta.
Så
jag summerar alltså ett SM- med TRE SM-guldmedaljer, återigen. Helt
sanslöst! Jag som trappat ner för länge sen. Nästa år går SM på
hemmaplan i Karlstad och hoppas jag är hel i hälsenan då för det
blir mkt roligt med detta. Ska träna en hel del skytte nästa säsong
har jag tänkt mig.
Haft
en rätt tuff period fysiskt då kroppen inte samarbetat alls.
Framförallt är det hälseneskadan som har varit värre än någonsin
och smärtar vid varje löpsteg och jag har även ont när jag går.
Slitsamt att ha haft ont i över tre år också. Så nu är det dags
att ta tag i det och göra något åt detta på riktigt för det är
i stort sett ohållbart som det är nu.
Var
ändå med på Hiernmannen som gick i Häljeboda. Det var en
toppenbana på alla sätt med rejäl obanad terräng precis som
Hiernmannen ska vara. Start i en myr på 2 km och sen upp på varje
utsiktshöjd som fanns på ”Häljebodaklätten”. Hade ont i
hälsenan under loppet men på mjukt underlag som det är i skogen
fungerar det bättre att inte trycka ifrån med vaden vilket jag helt
enkelt får låta bli. Ett löpsteg som inte är ett löpsteg helt
enkelt. Hängde väl ändå med ganska bra på kartan fram emot sista
kontrollen där vi var tre kvar. Det var en rejäl höjd att forcera,
brant som en slalombacke så där man fick krypa fram på vissa
ställen. Tappade sista biten mot Oskar Johansson som var stark i
klättringen, och är mkt stark i obanad terräng. Kom ifatt nerför
branten och i skogen på slutet var jag i rygg men sen var de sista
200 meterna grusväg och där kunde jag inte springa alls fort för
på hårt underlag är det värre med hälsenan.
Att
det skulle kännas i hälsenan när Häljebodaloppet gick för 13:e
gången på lördagen förstod jag efter onsdagens hårda test och
framförallt då grusvägslöpningen inte fungerade alls. Men ville
ändå gärna starta då jag varit med alla tidigare gångerna loppet
arrangerats. Vunnit alla lopp där, utom två då jag hade problem
med järnvärdet och kroppen varit riktigt risig. Denna gång förstod
jag att det går inte att försvara sviten men på något sätt
inbillar man sig ändå att det kan gå – hoppet är verkligen det
sista som överger en. En som var mycket sugen på att äntligen
vinna Häljebodaloppet var ”ständiga tvåan” David Sjögren. Han
har medans jag trappat ner nivån hållit ”sin nivå” så vår
prestationsförmåga på en sådan bana är idag ganska jämn,
åtminstone om jag har en bra dag. Annars har jag ingen chans.
Och
en bra dag var det inte utan redan i första utförsbacken efter 300
meter så flög David ifrån mig. Eftersom jag sprang och haltade
fram utan löpsteg fick jag även finna mig i att bli frånsprungen
av flera andra som aldrig varit nära mig i någon tävling tidigare
men så är det när inte kroppen fungerar. Blev 5:a. Det var på
tiden att David fick vinna på sin hemmaplan och han gjorde ett
mycket bra lopp, och även om jag haft en ”årsbästa” i form så
är det tveksamt att jag hängt med hela vägen till mål. I
fjolårsformen hade det gått men finns inget som tyder på att jag
hade haft en chans denna gång.
Förhoppningarna
är att få ordning på senan i höst och kunna bjuda på bättre
motstånd nästa år.
En
annan grej som dock varit mycket positiv för hela Arvika har varit
O-ringen. Även fast jag visste att terrängen vi erbjöd de tävlande
var mycket bra skogsterräng så vill man ändå veta vad de tycker.
Kul när världseliten tycker det var bland de bästa banorna de
sprungit under ett O-ringen. Här nedan en video från tävlingarna:
Borejoggen
blev stor succé för TEAM FORIMP. Både Frida och André kunde vinna
samt att vi hade Mona, som bara dagar innan kört bra på tempo-sm i
cykel på tredjeplatsen. Mycket starkt. Att Frida som nyligen vunnit
SM-guld skulle gå bra var det ingen tvekan om och när hon släppte
loss sina krafter från kyrkan och in till mål var det bara de allra
främsta herrlöparna i startfältet som löpte snabbare. Att André
skulle var den mest värdiga vinnaren var det ingen tvekan om då han
har varit med i toppstriden i nästan alla år han deltagit (11 år).
Så det var grymt kul att han äntligen fick vinna, i sin hemkommun.
Det är faktiskt roligare som teamledare att se andra lyckas, efter
så många års gediget arbete, än att själv prestera bra. Tycker
det är fantastiskt roligt att se Teamet nu och dessa duktiga
idrottare som gör fantastiska resultat gång på gång.
Nuförtiden
när man inte satsar själv så spelar det mindre roll hur resultatet blir
men man vill ändå känna att kroppen funkar. Då är man nöjd och det
kan jag väl säga att det gjorde det inte riktigt i Borejoggen. För
jag var faktiskt med även om jag var långt ner i resultatlistan. Det
viktigaste var dock att vaden inte skulle bli sämre då jag ännu
känner av den lite ännu men under själva loppet gick det ganska
bra.
I
början på racet kändes det ganska lätt och jag märkte att
syreupptaget var helt ok än då jag tog in på många i första
långa backen. När jag kom upp och det började gå utför märkte
jag dock att jag var chanslös mot de flesta runt mig, och det är ju
för att man inte kört några intervallpass eller race på länge.
Kunde inte löpa ut utför på något sätt som man gjorde förr och
där man förr om åren vilade kände jag att jäklar vad det tar på
benen i medluten. Efter ca 5km fick jag dessutom känning av håll
plus att benen var slut så det blev en rejäl plåga in i mål men
vaden höll och jag fick en genomkörare som jag vet höjer min form
rätt rejält.
Därför
såg jag fram emot Arvika stadslopp som jag tog Borejoggen som en
genomkörare till. Tyvärr blir det tråkigt nog ingen start där då
jag fått feber, som legat på 40 grader. Jäkligt synd för det hade
varit kul att se om det gav såna resultat med ett race för benen
som jag tror det skulle göra nu med tanke på enbart jogg som
träning samt åldern. Ifjol gick det riktigt bra på Arvika
stadslopp utefter förutsättningarna och kunde löpa på bra hela
vägen utan att förta mig. Vann med ca 30 sek har jag för mig. Ca
19,30 hade jag tror jag. Men det var stor skillnad mot 2013 då jag
körde i halvmaratonfart hela loppet och joggade sista biten då jag
ledde med över en minut och sprang på 18,57. Hade jag löpt max den
gången hade jag sprungit riktigt fort. Ändå ska man veta att jag
var bättre tränad året innan, 2012 men hade fått järnbrist en
tid innan loppet och var helt slut efter bara 2 km. Hade väl 20,18
det året och de vann på 19,58. Så resultaten har varit varierande
från min sida och det har oftast inte berott på hur bra tränad man
varit utan andra tillfälligheter. Nu är man dock dåligt tränad
men skulle förmodligen fortfarande en bra dag kunna utmana de flesta
från Värmland då man lyfter sig lite extra på hemmaplan.
I
onsdags så avgjordes Karlstad maratonstafett. En stafett med 18
sträckor på en ganska kuperad terrängbana. Vi hade från Forimp AB
ett starkt lag och vann hela tävlingen med nytt banrekord! Vi vann
företagsklassen med 17 minuter före Valmet AB. I tävlingsklassen
var IF Göta med Team Forimps André Rangelind i spetsen de som var
närmast oss, ca 4 minuter bakom. Alla gjorde ett stabilt jobb och
skötte detta kanonbra.
För
egen del fick jag ta det försiktigt med min vadskada och kunde inte
gå på max såklart, även om det kändes klart bättre än på
Sotarblixtledens trailrunning. Jag visste att nu blir det totalvila
tills det blir bättre och inga tävlingar efter detta innan det är
helt bra så jag vågade ändå stå på. Försökte framförallt
ligga på lite där banan var platt. Uppför och nedför är klart
värst med skadan. Kunde denna gång inte köra många sträckor, pga
skadan men de andra gjorde stabila insatser så det räckte till en
fin seger.
Riktigt
roligt och jag har alltid gillat stafett-tävlingar, det kommer nog
från orienteringen där det är mer vanligt med stafetter i olika
slag. Där har man kört stafett sen man var 10-12 år. Lite skillnad
är det numera då jag förr alltid var en av de vassaste som oftast
fick ta någon av de längsta och tyngsta sträckorna.
Nyckelsträckorna. Då kunde man hänga med landslagsorienterare i
skogen, och någon gång har jag upplevt att ingen kunde springa
ifrån mig den dagen, att man varit starkast i klungorna på långa
natten exempelvis, nu skulle jag inte hänga med de riktigt vassa
till första kontrollen och man är därför en utfyllnadslöpare i
stafett-tävlingar. Men även en sådan är viktig för annars hade
man inget lag. Och roligt som tusan är det.
Stafett-laget som vann SM-stafetten 2019
Springskytte SM 2018 avgjordes på Sanna skjutbana i Karlstad.
SM
Borejoggen
I
