Blog Image

ADVENTURE

Häljebodaloppet 2026 – snabbare än i fjol, men nådde inte riktigt målet

Tävling Postad av L-OPosted on ons, juli 29, 2026 12:14:04
Starten av 2026 års lopp. Bild: Arvika Nyheter/Jan-Olof ”Lollo” Johansson

I lördags gick färden åter norrut till Häljeboda och ett av de lopp som betyder allra mest för mig rent känslomässigt. Det är inte bara 7,4 kilometer löpning genom skog, på grusvägar och fina stigar längs Finnskogsleden. Häljebodaloppet är också minnen, historia och en resa genom trakter där mycket av mitt idrottsliv började.

Här är ett inlägg om förra årets Häljebodalopp där jag beskriver en del av detta: Häljebodaloppet – 20-loppsjubileum och en tredjeplats – ADVENTURE

Vägen till Häljeboda är som en resa genom den egna historien. Förbi Säterud, där jag tänker på mamma och pappa Rolf och alla träningspass som lade grunden till mitt idrottande. Åker förbi där farmor och farfar bodde. Vid Allstakan finns minnet av Arne ”i Kôrstan”, som under krigsåren körde norska motståndsmän genom bygden. Vid Bortan, Älvtorp och vägen mot Håkerudtomta finns berättelserna om dem som riskerade sina liv för vårt norska broderfolk. Och i Häljeboda stod farfar stationerad som gränsförsvarssoldat under beredskapsåren. Det är därför platsen alltid känns lite som att komma hem.

En bra start

Målsättningen inför årets lopp var tydlig sedan fjolåret: att för första gången på några år springa under 30 minuter igen. Det var ett tufft mål, men jag trodde att tiden fanns i kroppen. Några orienteringspass på slutet hade gått bättre. Dock är det först under sommarmånaderna man kan träna lite mera nuförtiden och jag har haft problem med hälsenorna (vänstra värre) några år som stör en del. Funderar på det där med hälsenorna kan vara genetiskt då min pappa Rolf som jag minns det hade problem med sina under många år.

När starten gick försökte jag hitta ett jämnt och kontrollerat tempo. Jag kände direkt att jag kände mig starkare framför allt uppför men även utför gick det bättre än tidigare i år. Jag la mig som 4:a efter några hundra meter och fick bromsa för att inte springa in i de framför. När vi kom in på Finnskogsleden och började närma oss de tyngre partierna hade jag fin kontakt med löparna framför, även Elias som vann, men släppte lite uppför medvetet. Det är inte där loppet avgörs. Upp mot det klassiska Bergspriset svarade kroppen bättre än under fjolårets lopp. När vi kom över Finnskogsleden och ut på grusvägen så märkte jag att jag ganska snabbt tog in på de framför. Det kändes som att det fanns möjlighet att avancera och kanske nå målet för dagen.

Då kom krampen. Kände först smärta i vänstra hälsena som spred sig uppåt i benet. Vaden låste sig och steget förändrades. Jag kunde inte längre trycka ifrån ordentligt och på ett backkrön blev jag tvungen att stanna och massera. Löparna som jag varit på väg att komma ikapp försvann åter framför mig. Det var frustrerande. Särskilt när kroppen i övrigt kändes bra och jag hade krafter kvar. Under de sista kilometrarna fick jag anpassa steget, slå av på farten och försöka undvika att vaden skulle låsa sig helt igen.

Åtta sekunder från pallen

Jag tog mig ändå i mål som fyra på 30.32. Tog in lite på slutet igen. Legendariska Sören Persson (VM-guldmedaljör som veteranlöpare) blev trea på 30.24 – åtta sekunder före. Carl Hamnesjö tog andraplatsen på 30.00 och Elias Björnson vann på 27.57. Med tanke på stoppet och problemen med vaden under de sista tre kilometrarna är det svårt att inte fundera på vad tiden kunde ha blivit. Jag tror också att en tid under 30 minuter fanns i kroppen den här dagen. Åtminstone kändes det så rent syreupptagsmässigt. Men benen höll ju inte så då hjälper det inte.

Samtidigt sprang jag 26 sekunder snabbare än förra året, då jag hade 30.58. Det är ändå ett fall framåt. Formen var bättre, farten högre och fram till krampen var känslan att jag genomförde ett bättre lopp än 2025. Resultatet lämnar därför en blandning av besvikelse och tillfredsställelse. Besvikelse över att inte kunna fullfölja loppet som jag ville – men glädje över att fortfarande kunna vara med, 20 år efter premiärloppet.

Häljebodaloppet fortsätter att vara något mer än ett vanligt lopp för mig. Här möts idrotten, släkten, historia och minnena av dem som gått före. Förr studsade man uppför Bergspriset. Numera får man kämpa lite mer – och ibland stanna på ett backkrön och försöka få liv i en krampande vad.

Men jag kommer tillbaka.

Och kanske är det just det som betyder mest.

Målet under 30 minuter ännu en gång får leva vidare.

Nästa år gör jag ett nytt försök. Som 50 åring. Nu fick jag kanske mer motivation, åtminstone känns det som det nu när jag skriver detta.

Resultat Häljebodaloppet 2026 – herrar, tio främsta:

  1. Elias Björnson – 27.57
  2. Carl Hamnesjö – 30.03
  3. Sören Persson – 30.24
  4. Lars-Olof Gävert – 30.32
  5. Espoir Habimana – 32.46
  6. Bent Ulseth – 33.08
  7. Martin Hugne – 33.15
  8. Erik Sundbäck – 33.30
  9. Tommy Nilsen – 35.44
  10. Anders Solvin – 37.38

Hela resultatlistan finns här:
https://haljeboda.se/herrar_2026.html

Artikel Arvika Nyheter: Deltagarsuccé i Häljebodaloppet: ”På väg att ge upp” – Arvika Nyheter

Tack till arrangörerna, funktionärerna, publiken och alla deltagare som håller denna fina klassiker levande!

https://www.haljeboda.se

Tidigare lagkamrater

Extra roligt var det att Elias Björnson kom till Häljeboda och sprang. Han är från Åmål men bor nu i Göteborg där han är forskare (molekylär och klinisk medicin). Vi har mötts i många tävlingar genom åren, men också sprungit tillsammans som lagkamrater. År 2013 ingick vi i laget som vann Kraftloppstafetten i Finspång på nytt banrekord. Elias gjorde då en stark insats på den tolv kilometer långa sträckan, medan jag fick förtroendet att springa den avslutande sträckan och föra laget i mål som segrare med både sträck och banrekord om jag minns rätt. Elias visade nu sin klass genom att vinna Häljebodaloppet på fina 27.57. Gjorde 68 på halvmaran i våras och under 15 min på 5 km gatlopp ifjol. Han är bara 38 så på honom märks nog inte åldern ännu…

Kul också att Erik Sundbäck gjorde comeback i Häljeboda efter lång frånvaro. Erik och hans bror Martin var med vid premiärloppen och gjorde starka insatser.

Mina resultat i Häljebodaloppet genom åren:

ÅrPlaceringTid
2006127.45
2007126.40
2008126.16
2009126.30
2010127.28
2011227.53
2012328.41
2013127.31
2014127.29
2015128.08
2016127.40
2017530.18
2018331.17
2019429.34
2023132.23
2025330.58
2026430.32

Totalt: 17 starter, och tolv pallplaceringar.



Mellan två kontroller: 37 år av skogar, minnen och vägval

Idrott, Tävling Postad av L-OPosted on fre, juli 10, 2026 23:58:10

På den översta bilden är vi tillbaka i Arvika Nyheters spalter, året är 1989. Då hette tävlingen Eda tvådagars. I klassen H12 står en ganska nöjd liten grabb som lyckats vinna. Bredvid sig hade han två klubbkamrater i OK Jösse, Kurt Mellkvist och Lars Sillfeldt, som också tog hem segrarna i sina klasser. Då, 1989, handlade allt om det enkla och omedelbara; springa så fort man bara orkade och hitta kontrollerna så snabbt som möjligt. Man tänkte nog inte så mycket längre än till nästa kontroll. Det var bara karta, kompass, leriga skor och en enorm vilja att inte bomma bort sig. Tror tävlingen avgjordes genom en spurtstrid med två andra killar då det var jaktstart andra dagen. Jaktstart är att man startar som man ligger till i resultatlistan efter första dagen och den som kommer först till målet vinner.

Sedan går det 37 år.

Och plötsligt står man där igen. Året är 2026. Tävlingen har bytt namn till Morokulien 2-dagars. Cirkeln sluts på ett nästan magiskt sätt. Extra fint blev det när jag dagen efter sprang på Kurt – nu 87 år gammal. Att få visa honom den gamla bilden och berätta om helgens tävling var som att sudda ut decennierna på ett ögonblick. Visst får man erkänna att återhämtningen inte riktigt är lika snabb idag som i H12. Kroppen protesterar lite mer, hälsenorna värker och när man studerar resultatlistan inser man snabbt att man har tampats med riktiga klassorienterare i toppen med landslagsmeriter och erfarenhet från sportens absolut högsta nivå. Bland annat en norsk mästare i sprintorientering. Och man får även känna på att man tränar på en helt annan nivå nuförtiden.

Resultat längsta öppna klassen Morokulien 2 dagars 2026

Tekniken har också tagit oss en bit framåt. Idag stämplar vi elektroniskt och analyserar våra GPS-spår på en skärm. 1989? Då tryckte vi stiftklämmor i ett papperskort och satt efteråt med en röd bläckpenna och ritade på kartan var vi trodde att vi hade sprungit. Men mitt i allt det nya är kärnan exakt densamma. En livslång kärlek till skogen. Orientering är en helt fantastisk idrott. Det är en av få platser i livet där du kan börja som liten, för att nästan fyra decennier senare stå vid samma startlinje och känna exakt samma nervkittlande pirr i magen när du vänder på kartan i startögonblicket.

Livetracking GPS – klicka på bilden för att spela upp löpvägen

Vi blir äldre. Vi blir kanske lite klokare, och definitivt lite långsammare. Men viljan att ta rätt beslut och hitta det perfekta vägvalet, den dör aldrig. Orientering är inte bara en sport. Det är ett arkiv av minnen, det är möten med människor, det är djupa skogar och en livslång kärlek till kampen mellan kroppen, huvudet och kartan.

Ibland är 37 år trots allt bara en väldigt lång transportsträcka mellan två kontroller…



Åke Wingskog, Bortan IK:s skidkämpe som nästan rev DDR-muren

Idrottsprofiler, Tävling, Träning Postad av L-OPosted on tor, juli 09, 2026 12:29:47
Tävling i Jämtland i slutet av 1960-talet. Åke Wingskog. Foto Hallings foto, Östersund

En artikel jag skrev till GûnnerskeNytt Nr 2/2026 om en fantastisk idrottsprofil och inspirationskälla. Vissa personer betyder mer än sina egna resultat. Genom engagemang, ödmjukhet och kärlek till idrotten har han inspirerat många och bidragit till både gemenskap och stolthet i bygden. Köp gärna GûnnerskeNytt och stötta bygden. Här är texten till artikeln:

Historien om den verklige vinnaren av Vasaloppet 1975. Och om 23 678 timmars träning och 28 162 mil, vilket motsvarar sju varv runt jorden.

Vissa idrottsprestationer mäts i medaljer, andra i minuter och sekunder. Men så finns det prestationer som mäts i något större – moral, envishet och den respekt de lämnar efter sig långt efter målgången. Historien om Åke Wingskog och Vasaloppet 1975 är en berättelse om en värmländsk skidlegend som vägrade vika ner sig när idrotten förvandlades till ett politiskt maktspel.

Den hårt arbetande värmlänningen från Bryngelsbyn i Sillerud gjorde mer än att åka skidor, han gjorde avtryck. Formad av skogarna, har han i ett helt liv burit med sig något mycket större än tider och medaljer. Åkes förhållande till skidåkningen är orubblig och så djupt rotad att den blivit en del av vem han är. 8 januari 1969 presenterade Aftonbladet den unge Åke Wingskog som ”den nyaste skidstjärnan – en medicinsk sensation”. Journalisten målade upp bilden av en 26-årig värmlänning som tränade hårdare än någon annan, och som hade en fysisk kapacitet som förbryllade läkare. Han var rakt igenom det som svensk längdskidåkning byggde på; en arbetare, en slitvarg, en symbol för den klassiska svenska uthålligheten.

Han säger ibland att han “inte riktigt nådde världseliten”, men vi som känner historien vet. Vi vet att han stod öga mot öga med några av sin tids mest omtalade och – som historien senare avslöjat – dopade motståndare. Vi vet att han var sju sekunder från en Vasaloppsseger 1975, efter att ha blivit utsatt för så osportsliga hinder som ingen idrottare skulle behöva uppleva. Vi vet att han trots det inte gav upp, att han tog upp jakten, meter för meter, med en beslutsamhet som bara verkliga mästare bär. Åke Wingskog vann något mycket större än Vasaloppet. Han vann respekt och han vann folkets hjärtan. Men framför allt vann han platsen som en av svensk skidåknings mest legendariska gestalter.

”Åk-Wi Årjäng” rullskidor

Åke såg tidigt potentialen i rullskidor, och öppnade dörrar som andra inte vågat med egen tillverkning. Norge såg potentialen i både rullskidorna och Åke. När andra vilade mellan träningspassen, gjorde Åke ett extra, inte för att någon krävde det, utan för att han älskade det. Livsresan som han själv beskriver som “sju varv runt jorden” – är fylld av möten, skratt, motgångar, kärlek till familjen, idrottsglädje och en okuvlig vilja att fortsätta framåt. När livet gett honom nya utmaningar med sjukdomen ALS, väljer han att delta i forskningsprojekt för att hjälpa andra. Intäkterna från hans bok går till Börje Salmings ALS-fond. Det säger allt om människan Åke Wingskog.

Ensam mot DDR:s mur i Vasaloppet 1975

Lördagen den 1 mars 1975 kände sig Åke i bra form. Förberedelserna hade varit rigorösa. Tillsammans med sina närmaste medhjälpare – Börje, Aina och Björg – hade allt från vallning till kostplanering skötts exemplariskt. När tävlingsmorgonen grydde i Sälen på söndagen stod termometern på minus tio grader. Åke vaknade med en vilopuls på 36 slag i minuten. Kroppen var i balans.

Redan från start hölls ett högt tempo. Snart återstod bara en handfull åkare i den absoluta täten. Bland dem Åke Wingskog, som med sin karaktäristiska råstyrka ibland låg först för att hålla tempot uppe, men han vågade inte göra något tidigt utbrytningsförsök eftersom åkarna runt honom var mycket meriterade. Med 15 kilometer kvar återstod fyra åkare i tätstriden. Gert-Dietmar Klause, DDR, Gerhard Grimmer, DDR, Åke Wingskog, Sverige och Alexander Yurasov, Sovjet. De låg klart under rekordtiden och fyra minuter före övriga fältet.

När det var 11 kilometer kvar delade sig spåren. I stället för två parallella spår blev det två enkelspår ute i terrängen. De skulle strax bli vittnen till en lagtaktik som i efterhand kan likställas med sabotage. Alla valde samma spår som Klause, som låg först. Strax efter kom de till en 30 meter lång saxbacke. Där händer det som kommer att avgöra hela loppet. Grimmer stannar plötsligt upp och ropar något till Klause. Klause uppfattar situationen direkt och sticker i väg i ett våldsamt tempo. Wingskog och Yurasov blir kvar bakom Grimmer. Grimmer saxar brett och långsamt uppför backen. Wingskog och Yurasov försöker komma förbi flera gånger, ropar och knuffar, men det är för mycket lössnö vid sidan av spåret. Det går inte att passera. Åke har beskrivit situationen som nära slagsmål, men han håller igen, bland annat av respekt för Grimmer som tidigare VM-guldmedaljör på 50 km 1974.

När de kommer uppför backen går spåren ihop igen. Wingskog får möjlighet till ett eget spår, men det andra spåret är sämre och lösare. Han får inte upp farten nog för att kunna passera. När han försöker gå om ökar Grimmer tempot och tränger sig in framför honom. Wingskog byter spår och växlar tempo, men Grimmer följer efter och kastar sig ut för att blockera igen. Detta upprepas gång på gång. Grimmer kör över Wingskogs skidor flera gånger. Åke fruktar att skidorna ska gå av. Hade det hänt hade loppet varit över.

Bryter sig loss från DDR:s Stasitaktik

Vid Eldris blir det fem spår i bredd. Där får Wingskog utrymme och kommer äntligen förbi. I en enorm kraftansträngning kliver han ut i de oplogade sidospåren och påbörjade en jakt som sent ska glömmas. Grimmer och Yurasov släpper direkt, de har ingen chans att följa. Klause ligger då ungefär en minut före. Så småningom får han syn på Klauses rygg. Publiken skriker och Wingskog tar in sekund efter sekund. Vid Moraparken är avståndet nere i cirka 20 sekunder. I den sista lilla backen efter älven är det bara ungefär 10 sekunder. Med 100 meter kvar ser Åke hur Klause vacklar till och tappar balansen kort. Där tror han att han ska hinna i kapp. Men Klause håller sig på benen och passerar mållinjen sju sekunder före Wingskog.

Resultat

1. Gert-Dietmar Klause, DDR – 4.20.29 2. Åke Wingskog, Sverige – 4.20.36 3. Gerhard Grimmer, DDR – 4.21.22

Den gamla rekordtiden var 4.35.00. Officiellt blev Wingskog tvåa men moraliskt var han vinnaren. Gert-Dietmar Klause ställde inte till med några större glädjescener då han hela tiden var hårt bevakad av östtysk säkerhetspolis, och han gav bara några korta kommentarer till segern.

Artikelinnehåll
7 sekunder…

Åkes tystnad

Efter målgången blev det stort ståhej. Åke tas emot nästan som en segrare, eftersom de omkring honom i resultatlistan var utländska stjärnåkare. Mora-Nisse kommer fram och gratulerar och vill veta detaljer om loppet. Men Åke säger inget om östtyskarnas osportsliga metoder. Han vill inte framstå som en dålig förlorare. Därför tiger han, trots att loppet avgjordes genom DDR:s lagkörning och Grimmers blockering. Först vid Eldris kunde Åke åka fritt – och då hade Klause fått en minut. Att Åke ändå nästan hann i kapp säger väldigt mycket om hans kapacitet den dagen. Han tog in nästan hela avståndet från Eldris till Mora. Från en minut till sju sekunder. En enorm upphämtning efter nästan nio mils skidåkning. Åke Wingskog var den klart starkaste skidåkaren i Vasaloppet 1975. Kämpen som ensam utmanade en statlig idrottsmaskin och så när vunnit. I backspegeln – efter avslöjanden om DDR:s statsdopning – framstår hans insats som ännu större. Åke fick aldrig stå överst på pallen i Vasaloppet eftersom han mötte ett system – DDR:s – som världen senare dömde ut som dopat, korrupt och osportsligt. Men ingen kunde stoppa Åke Wingskog från att bli folkets vinnare. Det är den finaste segern av dem alla.

Den känslosamma vägen till Bortans IK

Många år efter elitkarriären skulle en annan händelse komma att definiera Åkes relation till skidåkningen. Vasaloppet år 2000 blev inte bara ännu ett lopp utan ett av de mest känslosamma i hans liv. Egentligen hade han missat att anmäla sig. Under en träningstur på cykel i Treskog stötte han på vännen Jonny Johansson, som erbjöd Åke sin nummerlapp eftersom han själv kände sig krasslig. Det blev deras sista samtal. En månad senare nås Åke av beskedet att Jonny hittats död på Torvströmossen.

Stig Karlsson, en bärande skidledare i Bortans IK, kontaktade Åke och frågade om han ville genomföra loppet i Jonnys namn och representera klubben. Åke tackade ja. Han visste hur hårt Stig och de andra i Bortan kämpade för att hålla klubben levande och få ihop åkare. Att dra på sig Bortans IK:s färger blev ett sätt att hedra både vänskapen och bygden. Från Evertsberg till mål avancerade Wingskog omkring 900 placeringar och kom i mål på tiden 5.37.07. Wingskog beskrev hur det kändes som att Jonny var med honom hela vägen till Mora. Efter loppet tog han med sig medaljen från Vasaloppet till Gunnarskogs kyrka och lade den vid Jonnys grav. En medalj vissnar inte som blommor gör.

Som veteranskidåkare i Bortans IK visade Åke att de gamla takterna satt i. Han förenades i klubben med en annan stor skidprofil, Bertil Dannberg. Bertil, som i sin ungdom representerat Sverige i junior-EM, och Åke bildade en veteran-duo som ingöt respekt. De bevisade att tävlingsinstinkt och skidglädje inte har något bäst-före-datum med många starka resultat.

Artikelinnehåll
Bortans IK Olympia. Grundad: 1944

Boken om ett skidåkarliv

2025 blev Åke klar med sin bok som är långt mer än en berättelse om skidåkning. Det är en skildring av uthållighet, vänskap, dramatik och ett liv präglat av envishet och målmedvetenhet. Genom berättelserna från skidspåren, Vasaloppet och åren i Bortan IK växer också en viktig del av den värmländska idrottshistorien fram. Samtidigt finns ett större allvar i berättelsen. Åke har drabbats av ALS, men fortsätter trots sjukdomen att kämpa med samma inställning som präglat hela hans liv. Boken blir därför också något mer än en idrottsskildring – den blir ett vittnesmål om människan Åke Wingskog. Boken är helt enkelt fantastisk. För undertecknad blev det också mycket speciellt då jag fick den stora äran att skriva några rader i boken – något jag känner stor tacksamhet och stolthet över.

Artikelinnehåll
Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår Författare: Åke Wingskog

Kampen mot ALS

Idag för Åke en kamp som är viktigare än tävlingar. Genom att starta en egen insamling via Börje Salming Stiftelse arbetar han aktivt för att stödja forskningen kring ALS. Samma egenskaper som drev honom i skidspåren driver insamlingen som hittills gett 64 650 kr. Ser vi tillbaka på Åkes gärning ser vi mycket mer än bara resultatlistor. Vi ser en man som formats av hårt arbete, som stått upp mot orättvisor, och som visat en sällsynt lojalitet mot sina vänner. Oavsett om det gäller att jaga fuskande östtyskar eller att samla in pengar till livsviktig forskning, så gör Åke det med samma rakryggade inställning.

Åke Wingskog är, och förblir, en av Sveriges största skidhjältar.

Text: L-O Gävert, till GûnnerskeNytt NR:2 2026



Execute by Sälen – Team Utsocknes

Tävling Postad av L-OPosted on tis, september 30, 2025 21:30:36
Målgång, Marcus körde sista sträckan

Annorlunda och spännande tävling vid Hundfjället i Sälen. För en tid sedan var jag med på tävlingen Execute Sälen by adidas Terrex som är en tävling för fyrmannalag. Det var Christian Nilsson, Jörgen Olofsson, Marcus Wilhelmson och jag i laget. Yngste lagmedlemmen i vårt lag var 48 år, tre av oss är födda 1977. Upplägget var speciellt – jag hade i vart fall aldrig gjort något liknande. Fyra olika slingor (grön, blå, röd och svart) som skulle löpas fyra gånger vardera. Totalt blev det omkring 100 km och 4 000 höjdmeter, vilket i ett fyrmannalag innebar runt 25 km och 1 000 höjdmeter per löpare. Tidsgränsen var 12 timmar, med den avslutande sträckan rakt upp för “Väggen” i Hundfjället. Kändes i kroppen när man kom upp där kan jag säga.

Ut ur dimman
Sista metrarna av Väggen
Tuff grusväg in i dimman

Vi slutade på en andraplats i herrklassen med tiden 9 timmar och 13 minuter. Vinnarna var ett oerhört meriterat lag med bland annat en svensk mästare på maraton, flera riktigt vassa orienterare i absoluta eliten och en SM-trea i terräng – alla i toppform om man jämför med vårt ”bäst före” datum-lag.

Riktigt trevligt, och det blev rejäl träningsvärk efteråt.

Fakta om loppet

OM LOPPET – Execute Run

  • Plats: Hundfjället/Tandådalen, Sälen
  • Format: stafett med lag bestående av 2–4 löpare, klasser för damer, herrar och mixed
  • Bana: fyra slingor som sprang fyra gånger vardera (16 sträckor)
  • Total stigning: cirka 4 000 höjdmeter
  • Arrangör: Marathongruppen (överskott tillbaka till idrotten)



“Comeback” på Arvika Stadslopp

Tävling, Träning Postad av L-OPosted on lör, september 13, 2025 19:18:15

Efter många års frånvaro stod jag äntligen på startlinjen igen. Arvika Stadslopp har betytt mycket för mig genom åren – under elitsatsningen vann jag loppet några gånger och satte punkt för den perioden med en seger det sista året jag tränade ordentligt (2016). Idag handlade det mer om glädje än om tider eller placeringar. Men jag ville ha en bra känsla. Och ja, det kändes riktigt fint att vara tillbaka på hemmaplan. Dagen började på bästa tänkbara sätt med barnloppen. Min yngsta dotter sprang fantastiskt (vilket löpsteg!) och blev 2:a – bara fem meter bakom en kille i mål. Min stora tjej (9 år) sprang modigt i klassen upp till 12 år och slutade 7:a. Viktigast av allt, och det enda som betyder något; de hade roligt och ville springa. Det värmer mer än alla personliga rekord i världen!

6 km – Stadslopp med kontrollerad öppning

Jag springer inte många pass på asfalt längre, så planen var enkel; öppna kontrollerat, hitta känslan och låta kroppen bestämma farten. De första kilometrarna kändes bra och det känns som jag är på väg åt rätt håll igen. På slutet saknades dock den där riktiga viljan att pressa mig – pannbenet var inte hundraprocentigt idag. Bättre inställning på Häljebodaloppet och på svenska mästerskapen i springskytte. Men helheten? Väl godkänt. Kroppen svarade ganska bra, steget fanns där, och det finns tydliga saker att bygga vidare på. I mål kom jag som 7:a med tiden 21:00 minuter.

Dagens imponerande insatser

En som imponerade var Sören Persson (IF Göta) – ursprungligen från Bosebyn i Gunnarskog – en verklig legend som fortsatt år efter år. Han kom in placeringen före mig, cirka 12 sekunder bättre. En superveteran med, bland annat, veteran-VM-guld på 800 meter i bagaget och för sin ålder ruggigt stark. Jag märkte att jag tog in lite uppför, men på platten gick vi jämt. Sören är mentalt stenhård och kunde ta ut sig hela vägen in i mål. En förebild – otroligt imponerande.

Min gamla teamkamrat Frida Michold levererade som väntat och vann damklassen överlägset. Kul att se!

Publik, bana och känsla

Det är något speciellt med Arvika Stadslopp; alla deltagare små som stora, publiken, hejaropen och målet i vackra stadsparken. Banans kombination av små men ganska långa motlut och platta partier gör att man måste vara smart – det straffar sig att gå för hårt. Speciellt när man är äldre och inte lika tränad längre.

Idag var målet att göra ett stabilt lopp och njuta av stämningen. Mission accomplished.

Vad tar jag med mig?

  • Styrkan börjar komma – i backarna.
  • Farten på platten behöver vässas.
  • Huvudet behöver få tillbaka lite mer tävlingsdjävul.

Får se om jag kan smyga in fler asfaltpass inför nästa års Arvika Stadslopp och hitta bättre klipp i steget. Det behöver inte vara krångligare än så – bara konsekvent. En målbild, i varje fall. Sen gäller det att faktiskt göra det också. Hoppas jag får lite mer tid till träning. Det är kul när kroppen ”svarar”.

Tack – och på återseende

Stort tack till arrangörer, funktionärer och publik. Det var verkligen roligt att vara tillbaka på stadsloppet. Värmer i hjärtat. Förhoppningen är att stå på startlinjen nästa år igen – gärna lite vassare.

Kort summering

  • Barnlopp: Yngsta dottern 2:a (spurt om segern). Äldsta dottern (9 år) 7:a i klassen upp till 12 år.
  • 6 km Stadslopp: Stabil comeback, bra känsla i början, saknade lite vilja att pressa sista kilometrarna.
  • Dagens plus: Alla barnens insatser. Sören Persson – förebild och superveteran; Frida Michold – grymt löpsteg och klar seger i damklassen.
  • Framåt: Mer asfaltvana för att vässa löpningen på platten till nästa års Arvika stadslopp.


🇸🇪 SM-silver i H21-stafetten i springskytte med pistol 2025! 🥈

Springskytte, Tävling Postad av L-OPosted on mån, augusti 25, 2025 09:10:59
I 2 skytteförening lag 1, Stockholmspolisens skytteförening lag 1 och Stockholmspolisens skytteförening lag 2

Hemmaklubben I 2 Skytteförening arrangerade, på uppdrag av Svenska Pistolskytteförbundet och Värmlands Pistolskyttekrets, SM i springskytte 2025 på pistolbanan på Sörmon i Karlstad. Klubbkamraterna Marcus Wilhelmsson och Lars Persson ansvarade för banorna – och både den individuella tävlingen och stafetten höll mycket hög klass.

Så funkar SM i springskytte (pistol) – tre tävlingar:

Individuell tävling. Löpning 6 km (D/H 65–70: ca 3,5–4 km). Sex skjutstationer mot fallmål av typen Kurvinen. Fem patroner per station, totalt 30 patroner. 1 minut tillägg per bom. Skjutavstånd 17,5 m. Tre skjutningar stående med stödhand och tre utan stödhand. Från och med D/H 65 får stödhand användas vid samtliga stationer. Klasser: D/H junior, D/H 21–34, D/H 35–49, D/H 50–59, D/H 60–64, D/H 65–69 samt D/H 70+.

Lagtävling. Mellan föreningarnas föranmälda tremannalag oavsett ålder och klass, med undantag för D/H 65–70 som tävlar i tvåmannalag.

Stafett. Löpning ca 1 000 m per sträcka. Två skjutstationer per sträcka. Fem patroner per skjutning samt tre extraskott tillåtna (laddas ett och ett). Totalt 16 patroner per deltagare. Skjutavstånd 17,5 m. Stående med stödhand är tillåten. För varje kvarstående mål efter grundseriens fem skott och eventuella extraskott löps en straffrunda på ca 60 m. Löparen ansvarar själv för att rätt antal straffrundor genomförs; vid för få rundor blir det tidstillägg med 2 minuter per missad runda. Stafettklasser: D junior – 2-mannalag, D21 – 3-mannalag, D50 – 2-mannalag; H junior – 2-mannalag, H21 – 3-mannalag, H50 – 2-mannalag. Vapen: endast .22-pistol med blykula. Vapnet ska vara proppat och bäras i någon form av hölster. Tävlingsbestämmelser i övrigt, SPSF:s Skjuthandbok, upplaga 20. Vapenkontroll ska vara utförd i god tid före start.

I 2 skytteförening Robert Drottz. Foto: Svenska Pistolskytteförbundet

Tävlingsdag

Dagen inleddes med den individuella tävlingen. Dessförinnan hölls inskjutning för att kontrollera pistolens träffbild, men jag fick tyvärr inte ordning på det. Ju mer jag sköt och skruvade, desto sämre blev det – och när inskjutningen var färdig kände jag mig ovanligt stressad. Men det var bara att köra. På första stationen tog jag det lugnt, kramade av första skottet och tyckte mig se en träff – men målet flippade tillbaka upp. Jag började titta på målet i stället för korn och sikte och brände därmed fyra skott. Egentligen var tävlingen nästan körd där, men på nästa station lyckades jag skjuta fullt med fem fina träffar. Sedan darrade skyttet igen och det blev ett par missar på återstående stationer. Löpningen kändes däremot pigg och min tid var bra. Med 13 bom slutade jag fyra – bara några träffar till hade räckt till medalj.

I lagtävlingen räckte våra insatser till ett SM-silver: Robert Drottz blev 6:a och Marcus Wilhelmsson 7:a, vilket tillsammans gav oss en stark lagpoäng.

Stafetten – tävlingens höjdpunkt

Stafetten är alltid höjdpunkten på springskytte-SM, och där bestämde jag mig för att verkligen få till det. Jag visste att skyttet varit darrigt, men en stafett är en ny tävling med nya möjligheter. Jag sprang sträcka två av tre – en verklig nyckelsträcka där mycket kan avgöras – och var riktigt taggad.

Starten gick och Marcus gjorde en stabil förstasträcka och växlade ut mig med en ledning på 21 sekunder. På första skyttet brände jag första skottet och fick ta ett extraskott, som satt. Samma sak på andra skyttet: ett extraskott, som också satt. Jag kunde växla ut Robert Drottz med 30 sekunders ledning. Där och då kändes det riktigt bra och jag trodde att det skulle räcka. Robert fick tyvärr några knappa missar och behövde extraskott på båda stationerna, medan motståndarnas sistasträckslöpare sköt fullt och passerade oss. Guldet gick till Stockholmspolisens lag 1 efter en stark avslutning. Den här gången blev extraskotten vi fick ta till avgörande – små marginaler som fällde utslaget och vände glädjen över vår ledning till en liten besvikelse.

Resultat från de främsta lagen i stafetten (H 21)

Mycket bra gjort också av vårt andralag att ta fjärdeplatsen, samt Karlstad Hemvärns Pistolskytteförening att komma femma. Starkt!

Vår lagledare Hans Törnevik – I 2 skf springskyttets hjärta

Hans är den som håller allt samman i I 2:s springskytte – året runt. Han lägger träningsplaner, bokar banor, sätter upp träningstävlingar och ordnar träningsläger där både nybörjare och rutinerade får utmaningar på sin nivå. Han fixar startlistor, material, funktionärer och ser till att säkerhet och regeltolkning följer Skjuthandboken till punkt och pricka. Och han gör det med ett lugn som smittar; tydlig när det behövs, stöttande när nerverna ligger utanpå. Alltid med glimten i ögat.

Under SM tog Hans dessutom helhetsansvaret som tävlingsledare. Han synkade tidscheman, löste småkrångel innan någon ens hann märka det och fick hela maskineriet att rulla. På tävlingsdagen var han överallt; svarade på frågor, såg till att funktionärer hade det de behövde och att skyttarna kände sig trygga. Dessutom tävlade han själv och kom fyra i H 60! Det är otroligt tacksamt att ha en sådan eldsjäl i föreningen. Hans arbete skapar inte bara medaljchanser – det skapar gemenskap, utveckling och stolthet över vår klubb. Och en otrolig glädje, mycket därför jag tycker den här sporten är så givande. Tack, Hans, för din fantastiska insats år efter år och ditt stora hjärta för I 2 skytteförening.

Summering

Trots en viss känsla av att det inte gått riktigt så bra som jag tänkt mig åkte jag ändå hem med två välförtjänta SM-silver tack vare mina grymma lagkamrater. Stort grattis till Stockholmspolisens lag 1 till guldet – riktigt stark prestation. En mycket bra arrangerad tävling av I 2 skytteförening och ett stort tack till alla funktionärer för ett väl genomfört arrangemang!

Totalt deltog 15 stafettlag i H 21 och över 100 startande i de individuella klasserna.



Häljebodaloppet – 20-loppsjubileum och en tredjeplats

Lokalhistoria, Tävling Postad av L-OPosted on tis, juli 29, 2025 15:48:49

Bild 1: Segrare 2025 Johan Silfält, tvåan Marcus Stenebo och jag. Bild 2: Bansträckning. Bild 3: Från loppet för ca tio år sedan.

I lördags bar det norrut, längs vägar fyllda av minnen och historia, till det vackra Häljebodaloppet. I år Jubileumslopp – 20 loppet. Ett 7,4 km långt lopp genom varierande terräng – skogsväg, grusväg och fina stigar som slingrar sig upp på Finnskogsleden och dess klassiska Bergspris.

Historien hann ifatt mig

På startlinjen kände jag hur historien hann ifatt mig. Jag vann premiärloppet 2006. Jag var 28 år då, mitt i en elitsatsning. Nu, dryga 20 år senare och 48 år gammal, stod jag här igen – sämre tränad och tyngre – men några fler mil i benen – både i livet och i skogen. Vägen upp mot Häljeboda är i sig en historielektion. När jag passerade Säterud såg jag framför mig pappa Rolf (1937-2012) – orienteringsentusiasten och svenska mästaren som lade grunden till mitt idrottande. Jag mindes hur vi tränade i de här skogarna, och hur det blev fundamentet för mina framgångar i flera idrotter. Vid Allstakan mindes jag Arne ”i Kôrstan”, vår busschaufför som under krigsåren körde motståndsmän mellan Norge och Arvika i sin ”droska”. Han fick Haakons VII:s frihetsmedalj för sina insatser. Längre norrut vid Bortans bussgarage fanns likande berättelser, med busschauffören Gunnar Svensson som också hjälpte motståndsrörelsen på olika sätt. Han fick Haakon VII:s frihetskors. I bussgaraget ställdes ibland fullpackade ryggsäckar in till motståndsrörelsen, efter natten var de borta. Historien sitter i vägarna här.

När jag körde förbi Älvtorp där Arne brukade lämna av motståndsmännen tänkte jag på Skoglundfamiljen på gården Håkerudtomta några kilometer norrut – Albin, Rune, Alma och Emil – och deras avgörande insatser för motståndsrörelsen. Tidigare i våras besökte jag Skoglunds gravar vid Austmarka kyrka, och allt kändes så nära. Håkerudtomta var den fasta övergångsplatsen för post- och kurirtrafiken under hela kriget. Den norske motståndsledaren Gunnar Sønsteby (Nr:24) sa en gång bland annat:

”Jag var här minst 25 gånger, alltid med falska papper och med Gestapos kontroll nästan varje gång”, ”Och på Håkerudtomta blev jag alltid väl mottagen och kände mig trygg.”

När jag passerade vägkorset ner mot Häljeboda mindes jag berättelserna om hur motståndsmän som Bjarne Holth Larssen hämtades upp just här av Arne. Så kom jag fram. Häljeboda känns alltid som en hemkomst. Jag vet varför. I byn hade farfar stått stationerad under beredskapsåren, gränsförsvarssoldat i skogarna som drar sig upp mot Norge. Släkten hade gått här, sprungit här, arbetat här.

Fina minnen både vid start och mål

Starten gick. Jag höll mig lugn i första backen, låg femma–sexa och släppte på utför. Allt eftersom loppet fortskred tröttnade några framför mig, och jag avancerade. Vid stället/fastigheten som heter Västerås, nära norska gränsen, vek vi in på Finnskogsleden – samma plats där en tysk gränspluton med skidåkare en gång råkade hamnade på fel sida gränsen och snabbt återvände när husägarna påpekade att de var i Sverige. Ännu en påminnelse om traktens dramatiska historia. Upp mot Bergspriset gick det tungt. En gång i tiden studsade man upp där. Jag visste att om jag höll ihop löpningen tills vi kom ut på grusvägen, kunde tredjeplatsen vara min. Och det höll. Trött men nöjd sprang jag i mål som trea – bättre tid än 2023, och med känslan av att ha knutit ihop en cirkel. Ett jubileum att minnas. Häljebodaloppets jubileumslopp – och jag var med redan från början. Det är några år sedan, men känns fortfarande som igår. Otroligt speciellt och en fin känsla.

Johan Silfält fortsätter att imponera och tog hem segern i sitt andra försök. Hans utveckling som löpare går stadigt framåt och han ser ut att bli allt bättre. Tidigare satsade Johan på elitnivå inom slalom, men har nu tagit upp löpningen där han snabbt tagit stora kliv. Med sin starka fysik och lätthet i steget verkar han ha goda förutsättningar – och mycket talar för att han kan bli riktigt bra. 

Kanske blev detta mitt sista Häljebodalopp. Arrangörerna tvekar inför framtiden – byråkrati, avgifter till förbund hotar tävlingens fortsättning. Deltagarantalet har varit sviktande. Det vore sorgligt om loppet lades ner, men för mig känns det som att historien är komplett oavsett vad som händer. Minnena lever kvar – i skogarna, i byarna, i berättelserna som återberättas. (Borde kanske skriva den där boken). Och i hjärtat hos en före detta elitidrottare som rört sig genom Finnskogens historia…

https://www.haljeboda.se

Resultat Häljebodaloppet 2025, herrar (10 främsta)’

1Johan Silfält27:52:00
2Marcus Stenebo29:51:00
3Lars-Olof Gävert30:58:00
4Petter Karlsson32:25:00
5Magnus Persson33:53:00
6Karl Sylvén34:26:00
7Jostein Gylterud35:08:00
8Björn Evstrand35:23:00
9Johan Mellberg35:30:00
10Anders Gramén36:05:00

Mina resultat på loppet genom åren:

ÅrPlaceringTid
2006127:45
2007126:40
2008126:16
2009126:30
2010127:28
2011227:53
2012328:41
2013127:31
2014127:29
2015128:08
2016127:40
2017530:18
2018331:17
2019429:34
2023132:23
2025330:58


Hiernmannen Orientering på Storkasberget – 16 juli 2025

Orientering, Tävling, Träning Postad av L-OPosted on fre, juli 18, 2025 20:40:11
På väg mellan kontroll 3 och 4

Hiernmannen deltävling 2 hölls på Storkasberget onsdagen den 16 juli 2025 och arrangerades gemensamt av OK Hierne och OK Tyr. Det var Lars och Anna Nordström samt Lennart Moberg som arrangerade och de hade gjort fina banor i terrängen kring Storkasberget och ner mot ”Långtjarne”. En gammal karta användes och detta gjorde det särskilt utmanande. Många stigar stämmer inte överens med hur det ser ut idag i terrängen. Kartan var ett särtryck av ”Friluftskartan Arvika SO” ritad tidigt 60-tal av skohandlare Bertil Ericsson. Två banor fanns: på cirka 7 och 4,5 km. En del kontroller var gemensamma.

Starten gick och fältet spreds snabbt ut i skogen. Jag hamnade lite efter i början och fick börja med att plocka placeringar, först förbi Maria – min sambo – och strax därefter Elin, hennes syster. Redan här märktes stämningen – tävling, men på ett vänligt och familjärt sätt. När jag kommit in i spåret låg det flera löpare framför, och bakom mig hörde jag plötsligt hur Martin Fogelberg föll. Då förstod jag inte att det var allvarligt, men i efterhand visade det sig att han brutit handleden och tvingades ta sig tillbaka till mål och vidare till akuten. Stackars Martin, det satte verkligen tävlingen i perspektiv.

På väg mot kontroll två började jag hitta mitt flyt och hann ifatt gänget framför mig när vi tog oss upp mot Örshultet. Med lite terrängkännedom från mina hemtrakter, som ligger en bit söder om kartområdet, trodde jag det skulle ge fördelar – men insåg att orientering ofta innebär oväntade vägval och att terrängkännedom tappat betydelse. Vid fjärde kontrollen tryckte jag upp tempot, tog mig ner till Långtjärnet och valde stigen runt tjärnet. Här var jag i ledning utan att veta om det och det var helt tyst i skogen. Men osäkerheten smög sig på in mot kontrollen, och jag gick inte tillräckligt långt fram för att upptäcka kontrollen. I stället hörde jag det började braka i skogen och en trio löpare kunde springa ikapp mig innan jag lyckades stämpla. Mot slutet var benen riktigt trötta, men tävlingskänslan fanns där – jag kom i mål som trea. Två duktiga bröder från Kils OK före. Det är jag riktigt nöjd med! Riktigt bra träning, skön stämning och häftigt att få springa på den gamla kartan. Det blev en minnesvärd kväll, både för utmaningen, kamratskapet och den fina naturen.

Länkar

Bulletin: https://eventor.orientering.se/Documents/Event/113857/1/Bulletin-1

Resultat och rutter

Information om tävlingens resultat och rutter finns tillgänglig via Livelox och Eventor, där vägval kan analyseras i efterhand

Resultat: https://eventor.orientering.se/Events/ResultList?eventId=55079&groupBy=EventClass

Livelox: https://www.livelox.com/Events/Show/161538/Hiernmannen-deltavling-2-Storkasberget



Nästa »