Annorlunda och spännande tävling vid Hundfjället i Sälen. För en tid sedan var jag med på tävlingen Execute Sälen by adidas Terrex som är en tävling för fyrmannalag. Det var Christian Nilsson, Jörgen Olofsson, Marcus Wilhelmson och jag i laget. Yngste lagmedlemmen i vårt lag var 48 år, tre av oss är födda 1977. Upplägget var speciellt – jag hade i vart fall aldrig gjort något liknande. Fyra olika slingor (grön, blå, röd och svart) som skulle löpas fyra gånger vardera. Totalt blev det omkring 100 km och 4 000 höjdmeter, vilket i ett fyrmannalag innebar runt 25 km och 1 000 höjdmeter per löpare. Tidsgränsen var 12 timmar, med den avslutande sträckan rakt upp för “Väggen” i Hundfjället. Kändes i kroppen när man kom upp där kan jag säga.
Ut ur dimmanSista metrarna av VäggenTuff grusväg in i dimman
Vi slutade på en andraplats i herrklassen med tiden 9 timmar och 13 minuter. Vinnarna var ett oerhört meriterat lag med bland annat en svensk mästare på maraton, flera riktigt vassa orienterare i absoluta eliten och en SM-trea i terräng – alla i toppform om man jämför med vårt ”bäst före” datum-lag.
Riktigt trevligt, och det blev rejäl träningsvärk efteråt.
Efter många års frånvaro stod jag äntligen på startlinjen igen. Arvika Stadslopp har betytt mycket för mig genom åren – under elitsatsningen vann jag loppet några gånger och satte punkt för den perioden med en seger det sista året jag tränade ordentligt (2016). Idag handlade det mer om glädje än om tider eller placeringar. Men jag ville ha en bra känsla. Och ja, det kändes riktigt fint att vara tillbaka på hemmaplan. Dagen började på bästa tänkbara sätt med barnloppen. Min yngsta dotter sprang fantastiskt (vilket löpsteg!) och blev 2:a – bara fem meter bakom en kille i mål. Min stora tjej (9 år) sprang modigt i klassen upp till 12 år och slutade 7:a. Viktigast av allt, och det enda som betyder något; de hade roligt och ville springa. Det värmer mer än alla personliga rekord i världen!
6 km – Stadslopp med kontrollerad öppning
Jag springer inte många pass på asfalt längre, så planen var enkel; öppna kontrollerat, hitta känslan och låta kroppen bestämma farten. De första kilometrarna kändes bra och det känns som jag är på väg åt rätt håll igen. På slutet saknades dock den där riktiga viljan att pressa mig – pannbenet var inte hundraprocentigt idag. Bättre inställning på Häljebodaloppet och på svenska mästerskapen i springskytte. Men helheten? Väl godkänt. Kroppen svarade ganska bra, steget fanns där, och det finns tydliga saker att bygga vidare på. I mål kom jag som 7:a med tiden 21:00 minuter.
Dagens imponerande insatser
En som imponerade var Sören Persson (IF Göta) – ursprungligen från Bosebyn i Gunnarskog – en verklig legend som fortsatt år efter år. Han kom in placeringen före mig, cirka 12 sekunder bättre. En superveteran med, bland annat, veteran-VM-guld på 800 meter i bagaget och för sin ålder ruggigt stark. Jag märkte att jag tog in lite uppför, men på platten gick vi jämt. Sören är mentalt stenhård och kunde ta ut sig hela vägen in i mål. En förebild – otroligt imponerande.
Min gamla teamkamrat Frida Michold levererade som väntat och vann damklassen överlägset. Kul att se!
Här finns ett blogginlägg från loppet 2016 med mig och Frida: Blogginlägg 2016
Det är något speciellt med Arvika Stadslopp; alla deltagare små som stora, publiken, hejaropen och målet i vackra stadsparken. Banans kombination av små men ganska långa motlut och platta partier gör att man måste vara smart – det straffar sig att gå för hårt. Speciellt när man är äldre och inte lika tränad längre.
Idag var målet att göra ett stabilt lopp och njuta av stämningen. Mission accomplished.
Vad tar jag med mig?
Styrkan börjar komma – i backarna.
Farten på platten behöver vässas.
Huvudet behöver få tillbaka lite mer tävlingsdjävul.
Får se om jag kan smyga in fler asfaltpass inför nästa års Arvika Stadslopp och hitta bättre klipp i steget. Det behöver inte vara krångligare än så – bara konsekvent. En målbild, i varje fall. Sen gäller det att faktiskt göra det också. Hoppas jag får lite mer tid till träning. Det är kul när kroppen ”svarar”.
Tack – och på återseende
Stort tack till arrangörer, funktionärer och publik. Det var verkligen roligt att vara tillbaka på stadsloppet. Värmer i hjärtat. Förhoppningen är att stå på startlinjen nästa år igen – gärna lite vassare.
Kort summering
Barnlopp: Yngsta dottern 2:a (spurt om segern). Äldsta dottern (9 år) 7:a i klassen upp till 12 år.
6 km Stadslopp: Stabil comeback, bra känsla i början, saknade lite vilja att pressa sista kilometrarna.
Dagens plus: Alla barnens insatser. Sören Persson – förebild och superveteran; Frida Michold – grymt löpsteg och klar seger i damklassen.
Framåt: Mer asfaltvana för att vässa löpningen på platten till nästa års Arvika stadslopp.
I 2 skytteförening lag 1, Stockholmspolisens skytteförening lag 1 och Stockholmspolisens skytteförening lag 2
Hemmaklubben I 2 Skytteförening arrangerade, på uppdrag av Svenska Pistolskytteförbundet och Värmlands Pistolskyttekrets, SM i springskytte 2025 på pistolbanan på Sörmon i Karlstad. Klubbkamraterna Marcus Wilhelmsson och Lars Persson ansvarade för banorna – och både den individuella tävlingen och stafetten höll mycket hög klass.
Så funkar SM i springskytte (pistol) – tre tävlingar:
Individuell tävling. Löpning 6 km (D/H 65–70: ca 3,5–4 km). Sex skjutstationer mot fallmål av typen Kurvinen. Fem patroner per station, totalt 30 patroner. 1 minut tillägg per bom. Skjutavstånd 17,5 m. Tre skjutningar stående med stödhand och tre utan stödhand. Från och med D/H 65 får stödhand användas vid samtliga stationer. Klasser: D/H junior, D/H 21–34, D/H 35–49, D/H 50–59, D/H 60–64, D/H 65–69 samt D/H 70+.
Lagtävling. Mellan föreningarnas föranmälda tremannalag oavsett ålder och klass, med undantag för D/H 65–70 som tävlar i tvåmannalag.
Stafett. Löpning ca 1 000 m per sträcka. Två skjutstationer per sträcka. Fem patroner per skjutning samt tre extraskott tillåtna (laddas ett och ett). Totalt 16 patroner per deltagare. Skjutavstånd 17,5 m. Stående med stödhand är tillåten. För varje kvarstående mål efter grundseriens fem skott och eventuella extraskott löps en straffrunda på ca 60 m. Löparen ansvarar själv för att rätt antal straffrundor genomförs; vid för få rundor blir det tidstillägg med 2 minuter per missad runda. Stafettklasser: D junior – 2-mannalag, D21 – 3-mannalag, D50 – 2-mannalag; H junior – 2-mannalag, H21 – 3-mannalag, H50 – 2-mannalag. Vapen: endast .22-pistol med blykula. Vapnet ska vara proppat och bäras i någon form av hölster. Tävlingsbestämmelser i övrigt, SPSF:s Skjuthandbok, upplaga 20. Vapenkontroll ska vara utförd i god tid före start.
I 2 skytteföreningRobert Drottz. Foto: Svenska Pistolskytteförbundet
Tävlingsdag
Dagen inleddes med den individuella tävlingen. Dessförinnan hölls inskjutning för att kontrollera pistolens träffbild, men jag fick tyvärr inte ordning på det. Ju mer jag sköt och skruvade, desto sämre blev det – och när inskjutningen var färdig kände jag mig ovanligt stressad. Men det var bara att köra. På första stationen tog jag det lugnt, kramade av första skottet och tyckte mig se en träff – men målet flippade tillbaka upp. Jag började titta på målet i stället för korn och sikte och brände därmed fyra skott. Egentligen var tävlingen nästan körd där, men på nästa station lyckades jag skjuta fullt med fem fina träffar. Sedan darrade skyttet igen och det blev ett par missar på återstående stationer. Löpningen kändes däremot pigg och min tid var bra. Med 13 bom slutade jag fyra – bara några träffar till hade räckt till medalj.
I lagtävlingen räckte våra insatser till ett SM-silver: Robert Drottz blev 6:a och Marcus Wilhelmsson 7:a, vilket tillsammans gav oss en stark lagpoäng.
Stafetten – tävlingens höjdpunkt
Stafetten är alltid höjdpunkten på springskytte-SM, och där bestämde jag mig för att verkligen få till det. Jag visste att skyttet varit darrigt, men en stafett är en ny tävling med nya möjligheter. Jag sprang sträcka två av tre – en verklig nyckelsträcka där mycket kan avgöras – och var riktigt taggad.
Starten gick och Marcus gjorde en stabil förstasträcka och växlade ut mig med en ledning på 21 sekunder. På första skyttet brände jag första skottet och fick ta ett extraskott, som satt. Samma sak på andra skyttet: ett extraskott, som också satt. Jag kunde växla ut Robert Drottz med 30 sekunders ledning. Där och då kändes det riktigt bra och jag trodde att det skulle räcka. Robert fick tyvärr några knappa missar och behövde extraskott på båda stationerna, medan motståndarnas sistasträckslöpare sköt fullt och passerade oss. Guldet gick till Stockholmspolisens lag 1 efter en stark avslutning. Den här gången blev extraskotten vi fick ta till avgörande – små marginaler som fällde utslaget och vände glädjen över vår ledning till en liten besvikelse.
Resultat från de främsta lagen i stafetten (H 21)
Mycket bra gjort också av vårt andralag att ta fjärdeplatsen, samt Karlstad Hemvärns Pistolskytteförening att komma femma. Starkt!
Vår lagledare Hans Törnevik – I 2 skf springskyttets hjärta
Hans är den som håller allt samman i I 2:s springskytte – året runt. Han lägger träningsplaner, bokar banor, sätter upp träningstävlingar och ordnar träningsläger där både nybörjare och rutinerade får utmaningar på sin nivå. Han fixar startlistor, material, funktionärer och ser till att säkerhet och regeltolkning följer Skjuthandboken till punkt och pricka. Och han gör det med ett lugn som smittar; tydlig när det behövs, stöttande när nerverna ligger utanpå. Alltid med glimten i ögat.
Under SM tog Hans dessutom helhetsansvaret som tävlingsledare. Han synkade tidscheman, löste småkrångel innan någon ens hann märka det och fick hela maskineriet att rulla. På tävlingsdagen var han överallt; svarade på frågor, såg till att funktionärer hade det de behövde och att skyttarna kände sig trygga. Dessutom tävlade han själv och kom fyra i H 60! Det är otroligt tacksamt att ha en sådan eldsjäl i föreningen. Hans arbete skapar inte bara medaljchanser – det skapar gemenskap, utveckling och stolthet över vår klubb. Och en otrolig glädje, mycket därför jag tycker den här sporten är så givande. Tack, Hans, för din fantastiska insats år efter år och ditt stora hjärta för I 2 skytteförening.
Summering
Trots en viss känsla av att det inte gått riktigt så bra som jag tänkt mig åkte jag ändå hem med två välförtjänta SM-silver tack vare mina grymma lagkamrater. Stort grattis till Stockholmspolisens lag 1 till guldet – riktigt stark prestation. En mycket bra arrangerad tävling av I 2 skytteförening och ett stort tack till alla funktionärer för ett väl genomfört arrangemang!
Totalt deltog 15 stafettlag i H 21 och över 100 startande i de individuella klasserna.
Bild 1: Segrare 2025 Johan Silfält, tvåan Marcus Stenebo och jag. Bild 2: Bansträckning. Bild 3: Från loppet för ca tio år sedan.
I lördags bar det norrut, längs vägar fyllda av minnen och historia, till det vackra Häljebodaloppet. I år Jubileumslopp – 20 loppet. Ett 7,4 km långt lopp genom varierande terräng – skogsväg, grusväg och fina stigar som slingrar sig upp på Finnskogsleden och dess klassiska Bergspris.
Historien hann ifatt mig
På startlinjen kände jag hur historien hann ifatt mig. Jag vann premiärloppet 2006. Jag var 28 år då, mitt i en elitsatsning. Nu, dryga 20 år senare och 48 år gammal, stod jag här igen – sämre tränad och tyngre – men några fler mil i benen – både i livet och i skogen. Vägen upp mot Häljeboda är i sig en historielektion. När jag passerade Säterud såg jag framför mig pappa Rolf (1937-2012) – orienteringsentusiasten och svenska mästaren som lade grunden till mitt idrottande. Jag mindes hur vi tränade i de här skogarna, och hur det blev fundamentet för mina framgångar i flera idrotter. Vid Allstakan mindes jag Arne ”i Kôrstan”, vår busschaufför som under krigsåren körde motståndsmän mellan Norge och Arvika i sin ”droska”. Han fick Haakons VII:s frihetsmedalj för sina insatser. Längre norrut vid Bortans bussgarage fanns likande berättelser, med busschauffören Gunnar Svensson som också hjälpte motståndsrörelsen på olika sätt. Han fick Haakon VII:s frihetskors. I bussgaraget ställdes ibland fullpackade ryggsäckar in till motståndsrörelsen, efter natten var de borta. Historien sitter i vägarna här.
När jag körde förbi Älvtorp där Arne brukade lämna av motståndsmännen tänkte jag på Skoglundfamiljen på gården Håkerudtomta några kilometer norrut – Albin, Rune, Alma och Emil – och deras avgörande insatser för motståndsrörelsen. Tidigare i våras besökte jag Skoglunds gravar vid Austmarka kyrka, och allt kändes så nära. Håkerudtomta var den fasta övergångsplatsen för post- och kurirtrafiken under hela kriget. Den norske motståndsledaren Gunnar Sønsteby (Nr:24) sa en gång bland annat:
”Jag var här minst 25 gånger, alltid med falska papper och med Gestapos kontroll nästan varje gång”, ”Och på Håkerudtomta blev jag alltid väl mottagen och kände mig trygg.”
När jag passerade vägkorset ner mot Häljeboda mindes jag berättelserna om hur motståndsmän som Bjarne Holth Larssen hämtades upp just här av Arne. Så kom jag fram. Häljeboda känns alltid som en hemkomst. Jag vet varför. I byn hade farfar stått stationerad under beredskapsåren, gränsförsvarssoldat i skogarna som drar sig upp mot Norge. Släkten hade gått här, sprungit här, arbetat här.
Fina minnen både vid start och mål
Starten gick. Jag höll mig lugn i första backen, låg femma–sexa och släppte på utför. Allt eftersom loppet fortskred tröttnade några framför mig, och jag avancerade. Vid stället/fastigheten som heter Västerås, nära norska gränsen, vek vi in på Finnskogsleden – samma plats där en tysk gränspluton med skidåkare en gång råkade hamnade på fel sida gränsen och snabbt återvände när husägarna påpekade att de var i Sverige. Ännu en påminnelse om traktens dramatiska historia. Upp mot Bergspriset gick det tungt. En gång i tiden studsade man upp där. Jag visste att om jag höll ihop löpningen tills vi kom ut på grusvägen, kunde tredjeplatsen vara min. Och det höll. Trött men nöjd sprang jag i mål som trea – bättre tid än 2023, och med känslan av att ha knutit ihop en cirkel. Ett jubileum att minnas. Häljebodaloppets jubileumslopp – och jag var med redan från början. Det är några år sedan, men känns fortfarande som igår. Otroligt speciellt och en fin känsla.
Johan Silfält fortsätter att imponera och tog hem segern i sitt andra försök. Hans utveckling som löpare går stadigt framåt och han ser ut att bli allt bättre. Tidigare satsade Johan på elitnivå inom slalom, men har nu tagit upp löpningen där han snabbt tagit stora kliv. Med sin starka fysik och lätthet i steget verkar han ha goda förutsättningar – och mycket talar för att han kan bli riktigt bra.
Kanske blev detta mitt sista Häljebodalopp. Arrangörerna tvekar inför framtiden – byråkrati, avgifter till förbund hotar tävlingens fortsättning. Deltagarantalet har varit sviktande. Det vore sorgligt om loppet lades ner, men för mig känns det som att historien är komplett oavsett vad som händer. Minnena lever kvar – i skogarna, i byarna, i berättelserna som återberättas. (Borde kanske skriva den där boken). Och i hjärtat hos en före detta elitidrottare som rört sig genom Finnskogens historia…
Hiernmannen deltävling 2 hölls på Storkasberget onsdagen den 16 juli 2025 och arrangerades gemensamt av OK Hierne och OK Tyr. Det var Lars och Anna Nordström samt Lennart Moberg som arrangerade och de hade gjort fina banor i terrängen kring Storkasberget och ner mot ”Långtjarne”. En gammal karta användes och detta gjorde det särskilt utmanande. Många stigar stämmer inte överens med hur det ser ut idag i terrängen. Kartan var ett särtryck av ”Friluftskartan Arvika SO” ritad tidigt 60-tal av skohandlare Bertil Ericsson. Två banor fanns: på cirka 7 och 4,5 km. En del kontroller var gemensamma.
Starten gick och fältet spreds snabbt ut i skogen. Jag hamnade lite efter i början och fick börja med att plocka placeringar, först förbi Maria – min sambo – och strax därefter Elin, hennes syster. Redan här märktes stämningen – tävling, men på ett vänligt och familjärt sätt. När jag kommit in i spåret låg det flera löpare framför, och bakom mig hörde jag plötsligt hur Martin Fogelberg föll. Då förstod jag inte att det var allvarligt, men i efterhand visade det sig att han brutit handleden och tvingades ta sig tillbaka till mål och vidare till akuten. Stackars Martin, det satte verkligen tävlingen i perspektiv.
På väg mot kontroll två började jag hitta mitt flyt och hann ifatt gänget framför mig när vi tog oss upp mot Örshultet. Med lite terrängkännedom från mina hemtrakter, som ligger en bit söder om kartområdet, trodde jag det skulle ge fördelar – men insåg att orientering ofta innebär oväntade vägval och att terrängkännedom tappat betydelse. Vid fjärde kontrollen tryckte jag upp tempot, tog mig ner till Långtjärnet och valde stigen runt tjärnet. Här var jag i ledning utan att veta om det och det var helt tyst i skogen. Men osäkerheten smög sig på in mot kontrollen, och jag gick inte tillräckligt långt fram för att upptäcka kontrollen. I stället hörde jag det började braka i skogen och en trio löpare kunde springa ikapp mig innan jag lyckades stämpla. Mot slutet var benen riktigt trötta, men tävlingskänslan fanns där – jag kom i mål som trea. Två duktiga bröder från Kils OK före. Det är jag riktigt nöjd med! Riktigt bra träning, skön stämning och häftigt att få springa på den gamla kartan. Det blev en minnesvärd kväll, både för utmaningen, kamratskapet och den fina naturen.
Springskyttetävling med hemmaföreningen I 2 skytteförening. Det var mina första skarpa skott med sportpistolen för året. Jag missade några skott och hade svårt att hitta flytet men riktigt kul att vara igång för säsongen och det räckte till en andraplats. Det var fint att se så många skyttar på plats – 20 deltagare från sju olika föreningar.
Stafettseger
När jag hörde att de skulle införa en stafett på I 2-loppet i år kände jag direkt att det kan vara något för mig. Brukar höja mig i stafettsammanhang. På SM är det tremannastafett och nu var det tvåmannastafett. Jag visste inte vem jag skulle köra med men lagledare Hans sa att jag skulle köra med Niklas. Kändes som vi inte var favoriter då Marcus och Lars Persson var i samma lag och de båda hade vunnit de individuella klasserna i loppet och jag och Niklas var tvåa respektive sexa. Lars och Marcus har båda vunnit SM-stafetten några ggr genom åren, oftast tillsammans med mig som tredje man så det skulle givetvis vara tufft att rå på dem. Niklas och jag snackade ihop oss lite innan och sa att han kör första och försöker göra ett stabilt lopp och sen så får jag köra och se hur det känns. Hade lite ont i en vad sen det individuella loppet så det kunde sluta lite hur som helst. Niklas gjorde en riktigt bra första sträcka och kunde växla ut mig som tvåa, cirka åtta sekunder bakom ledaren. Jag tog ganska snabbt in sekunderna och kom in med ett litet försprång till första skjutningen. Där fick jag tyvärr ta extraskott och det resulterade i en straffrunda. Lars råkade ut för samma sak, och han gick ut strax före mig. Jag körde snabbt om honom och skapade en lucka fram till andra skyttet. Där sköt jag ner fyra prickar snabbt! Sedan fick jag ta ett reservskott och sänkte den sista brickan, vilket innebar att vi ohotat kunde jogga i mål som segrare i den prestigefyllda stafetten. Niklas var verkligt glad för det här! Så kul!
Efter många års frånvaro var det äntligen dags för mig att ge mig ut i den fina tallskogsterrängen på Magnormoen i Norge igen! Krystallmarsjen i Magnor blev en tuff utmaning, särskilt när träningen inte är på samma nivå som när jag var här förr. Men det kändes bättre än på Baksjöloppet i Åbogen för några veckor sedan – klockan stannade på höga 35 minuter, medan vinnarna flög fram på 30 minuter. Det var imponerande att se hur snabbt täten springer, men 2010 var tempot ännu snabbare. Den gången sattes löprekord med 27:00, där jag precis lyckades spurta ner Rolf Steier från SK Vidar. Efter loppet stod det så här:
”Det ble satt løyperekord med stor margin, hvor Lars Olaf Gävert, Karlstad Magazinet så vidt spurtslo Rolf Staier fra Vidar. Begge fikk registrert tiden 27:00”
Krystallmarsjen 2010
Banan är nog ca 30–40 sekunder långsammare nu, men man förstår ändå att det gick fort för 15 år sedan och då tror jag inte ens det gick på max förrän sista biten in mot målet. Det var speciellt att vara tillbaka i tävlingssammanhang och man fick flera déjà vu av gamla lopp där. Oavsett tid eller placering är känslan av att stå på startlinjen, kämpa sig fram genom banan och korsa mållinjen något som alltid är lika givande. Känns som man gjort något som är bra för kroppen. Även om jag inte är i närheten lika snabb som förr, är glädjen när man får kämpa efter banan fortfarande stark!
Efter Krystallmarsjen tog jag en paus från tävlingspulsen och begav mig till Kirkenær i Grue kommun, där jag besökte minnesstenen vid Grue kyrka för att hedra vår släkting Aksel Gjevert. Det blev en speciell stund, eftersom frigöringsdagen och veterandagen nyligen hade passerat – kransarna vid monumentet vittnade om den djupa respekt och tacksamhet som fortfarande lever starkt. Senare besökte jag Aksels grav vid Finnskogens kyrka i Svullrya, en plats där historien och minnet av hans gärningar känns påtagligt närvarande. Det blev en dag med både fysisk ansträngning och eftertanke – två olika sätt att uppleva styrka och uthållighet. Att kombinera tävlingen med ett besök för att hedra norrmännen och framförallt Aksel, vars historia har berört och inspirerat mig djupt, kändes som ett meningsfullt sätt att visa respekt för historien.
Foto från Baksjøløpet 2007. Mitt första lopp i Åbogen och det är jag som har nr 31. Blev seger den gången.
Att stå på startlinjen i Baksjøløpet för tolfte gången var en speciell känsla. Ett lopp som har arrangerats sedan 1981 och blivit en tradition för många i Kongsvingerområdet. Mellan 600–1000 deltagare brukar det vara med på loppet. Banan, som mäter lite över 11 km, erbjuder en rejäl utmaning med kuperade grusvägar och asfalt. Ett varierat och krävande lopp. Start och mål är vid Åbogens bygdehus, som ligger vid fotbollsplanen i Åbogen – en bygd i norra delen av Eidskogs kommun, nära gränsen till Kongsvinger.
I år fick jag ta det som en bra genomkörare – träningen och formen är inte i närheten av vad den en gång var, men kroppen behöver väckas igång. Att känna pulsen stiga, benen jobba och det där välbekanta flåset är ändå en tillfredsställande känsla. Tävlingar handlar inte bara om resultat.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Tolv starter här, med flera pallplaceringar genom åren. Första gången jag sprang var 2007, och då lyckades jag vinna. 2013 var ett minnesvärt år – en snöstorm gjorde loppet extra utmanande, men jag krigade mig fram och tog segern. Faktum är att den tiden jag hade då, i halkan, hade räckt till totalseger 2025 – en liten påminnelse om svunnen form. Den gången avslutade jag de sista kilometerna i ett mycket högt tempo. Minns känslan i kroppen. Det syns också tydligt på resultaten var elitsatsningen upphörde, 2016.
Resultat (År) (Totalplacering)
2007 1
2009 3
2010 3
2011 2
2012 2
2013 1
2014 3
2016 2
2018 14
2019 9
2023 23
2025 16
Artikel Glåmdalen 2007
I år blev det en tredjeplats i klassen 45-49 år. Konkurrensen var tuff, och avståndet till de främsta i klassen var för stort. Bara att packa ihop och åka hem – och träna. Kristian Monsen som vann min klass har vunnit Europamästerskap och Europacup i vintertriathlon och är fortfarande stark. Riktigt imponerande. Men Baksjøløpet handlar om mer än placeringar. Det handlar om tradition, upplevelser och minnen. Att komma hit och känna atmosfären, att få tänka tillbaka på de gånger farsan stod vid sidan och hejade på, gör det extra speciellt. Så även om tiderna förändras, så består glädjen i att få tävla. Och kanske, om träningen får lite bättre fart, finns det fler chanser att göra ett starkt lopp på denna banan.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
