Delar här en intressant och välskriven artikel (PDF) om Allan Mann som rörde sig över gränsen i området västra Värmland under krigsåren. I artikeln “I Allan Manns spår” framträder en bild av ett gränsland fyllt av hemliga uppdrag, där Allan Mann genomförde ett stort antal kurirresor och arbetade nära både Special Operations Executive (SOE) och Kompani Linge. Allan ska ha gjort 52 resor som SOE-kurir in i det ockuperade Norge från svensk sida – med vapen, radiosändare, handlingar mm.
Författarna bakom artikeln är:
Lars Gyllenhaal – välkänd militärhistoriker och författare med fokus på nordisk krigshistoria
Anders Johansson – journalist och författare med djup kunskap om andra världskriget i Norden
Tillsammans bidrar de med både källkritik, nya fynd och viktiga perspektiv – och att lyfta fram det som ännu inte är fullt klarlagt. Motståndsmannen och Norges mest dekorerade medborgare, Gunnar Sønsteby (NR 24) skrev en gång följande till Allan:
”Til Allan Mann,
min kjære venn som har alle nordmenns respekt for hans store innsats for vårt land under krigen. I tillegg til dette Allan har du min dypeste respekt for ditt hjertelag og din alltid store omtanke for alle dine mange venner.
Lägerplats i samma marker där basen Hector låg 1944-45. Foto: Christian Nilsson 2025
– till minne av dem som rörde sig i dessa skogar när det verkligen gällde
Tillsammans med turkamraten Nilsson har vi i många år gjort det som vi kallar vår julaftonstur. Det som började som en enkel vinter-skogstur har vuxit till en tradition – ett återkommande sätt att möta både naturen och historien. Eld, mörker och vinter. Med vandring eller skidåkning i skogslandskapet, ofta i gränslandet där Sverige möter Norge och där historien fortfarande känns levande. Julaftonsturen blev detta år ännu en vandring rakt in i historien. Två nätter i skogen under bar himmel. Att vakna klockan 03:00 en vinternatt i sovsäcken av snö i ansiktet ger en fysisk förståelse för hur tillvaron kunde vara i fält denna tid på året. Mötet med platsen och berättelserna blir desto starkare. Under andra världskrigets slutskede utvecklades gränsområdet mellan Norge och Sverige till ett strategiskt viktigt operationsområde för den norska motståndsrörelsen. Samtidigt som gränslandet var en livlina för många, fanns i Skillingmark–Eda-området där vi utgick ifrån denna turen, även relativt många svenska nazistsympatisörer. Min farmor, som höll till i trakterna under krigsåren, berättade om detta. Det var en tid där man aldrig kunde vara säker på vem man kunde lita på. I detta klimat förekom angiveri, och utfallet för flyktingar och desertörer avgjordes ofta av vilka de mötte längs vägen – inte av lagen.
En av de mest betydelsefulla, men länge okända, baserna var belägen i den långsträckta ravinen ”Nissedråga” på den svenska sidan av gränsen i västra Värmland. Här låg från hösten 1944 en hemlig kommandobas för den norska motståndsgruppen Hector. Platsen var vald för sin extrema avskildhet. Före 1954 fanns ingen bilväg (idag känd som sockervägen) i området. Ravinen kunde bara hittas av den som kände terrängen i detalj och efter kriget glömdes platsen bort tills den återfanns ett antal decennier senare.
Youtube: ”Julaftonsturen 2025 – Nissedråga” Nilsson vid torpet Mörkerud vid Tannsjön. Foto: L-O Gävert 2025Tannsjön – en viktig gränssjö 1940-45
Från Mörkerud till Nissedråga – nätverket tar form
Redan tidigt under kriget blev gården Mörkerud en central knutpunkt för flyktingar, kurirer och motståndsmän. Mörkerud låg extremt avsides i Skillingmark, vid sydspetsen av Tannsjøn/Tannsjön, en ganska stor gränssjö där Norra delen hör till Norge och den södra, större delen av sjön ligger i Sverige. Det avskilda läget gjorde torpet användbart: långt från stora vägar och “normala” rörelsemönster – men ändå nära gränsen och med möjlighet att snabbt ta sig vidare både mot Sverige och tillbaka mot Norge. Torpet omfattade omkring sex hektar mark (jord och skog) och Mörkerud byggdes upp genom hårt arbete. Mörkerud var ett hem där motståndet växte fram ur vardagens slit.
Syskonen Olof (”Ola” – ”Täcknamn: ”Mörkerun” och ”Döden”) och Lina Olsson gav skydd, mat och vila. Här passerade människor, underrättelser, pengar och utrustning mellan Norge och den norska legationen i Stockholm. Sommaren 1941 passerade här till och med Sovjetunionens ambassadör Aleksandra Kollontaj (”Madame Kollontaj”) efter att Tyskland angripit Sovjetunionen.
I ett reportage från 1985 (VF) beskrivs hur Mörkerud via en kurir tar emot ett väl emballerat paket med prover av ”tungt vatten” från Rjukan och sedan transporterar det vidare till Stockholm och vidare i kedjan – kopplat till de allierades kamp mot nazisternas (och den tyska forskningen/industrins) kapacitet. Oavsett exakt teknisk bakgrund visar episoden att Mörkerud inte bara var ett “flyktingtorp” utan kunde vara en logistisk länk i högprioriterade uppdrag.
Mörkerud fungerade under krigsåren som en strategisk stödpunkt i gränslandet och användes, i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, av personer knutna till såväl norska Milorg, Sivorg och XU, samt inom det brittiska SOE-nätverket. Platsens civila karaktär och diskreta roll gjorde den särskilt lämpad för denna verksamhet. Från hösten 1943 började även medlemmar ur agentgruppen Hector använda Mörkerud. Men i december 1944 var verksamheten nära att avslöjas. Tyskar, svenska myndigheter, landsfiskaler och fjärdingsmän var ute efter att avslöja dessa verksamheter. Den nitiske Åke Hiertner, t.f. landsfiskal i Järnskogs distrikt, var Mörkerud på spåren. Kurirverksamhet låg ofta i juridisk gråzon i det neutrala Sverige, och norska motståndsmän kunde dömas för spioneri mot främmande makt. Beslutet blev snabbt och nödvändigt: basen flyttades till Nissedråga.
Hans Christen Mamen och uppdraget från Stockholm
I juli 1944 kallades Hans Christen Mamen (1919–2009) ”prästen i Nissedråga” till den norska legationen i Stockholm. Som gränskunnig fick han i uppdrag att arbeta för MI IV, Milorgs Stockholmskontor. Om tyskarna skulle slå till med full kraft på norsk mark var det avgörande att i tid föra fram vapen och försörjning till hemstyrkorna på Østlandet. Försändelserna bestod främst av lättare vapen och stövlar – en stridsduglig soldat måste ha fungerande utrustning, inte minst på fötterna.
Samtidigt fungerade nätverket som en personell livlina. Motståndsmän från Oslo lotsades över gränsen till Sverige, flögs vidare till England för uppdrag eller utbildning och fördes därefter samma väg tillbaka. Andra från Milorg togs till Sverige för utbildning som vapeninstruktörer och återfördes i hemlighet. Att föra upp till tjugo man åt gången över gränsen var en ytterst riskfylld uppgift. Därtill gick en fast postrutt mellan legationen i Stockholm och Milorg i Oslo, av Mamen senare kallad ”kanske den längsta postrutten som någonsin skötts utan lön eller risktillägg”.
Nissedråga – liv i tält och ständig vaksamhet
Med markägaren Harald Nilssons allra hemligaste medgivande slog gruppen upp tält i Nissedråga, cirka 200 meter in på svensk sida, i en stenig ravin där ingen kunde ana att människor bodde. Fyra till fem tungt beväpnade män levde här i nästan nio månader. De byggde golv i tältet, inredde sig så gott det gick och levde på fiskbullar, och annan konservmat. En särskild glädje var när Mamen släpade dit en fältkamin från Stockholm – samma kamin som långt senare återfanns tillsammans med högar av rostiga konservburkar. De tränade skytte i dalgången, smugglade vapen till Milorg i Oslo och fungerade som länk mellan legationen i Stockholm och den norska motståndsrörelsen.
Säkerhetsrutinerna var rigorösa. Vid möten var man maskerad för att inte kunna kännas igen vid ett gripande. Man gick ofta två och två – ibland ensam – alltid med vapnen redo. Trots detta kunde Mamen senare konstatera att han aldrig behövde avlossa ett skott, även om det flera gånger var nära.
Vapentransporterna – över 1 000 vapen in i Norge
Aktiviteten vid bas Hector var omfattande. Under vintern och våren 1944–45 finns uppgifter på att det smugglades över 1 000 vapen till fots från Nissedråga och in i Norge. Ryggsäckarna var stupfulla med Stenguns, amerikanska karbiner (US-carbines), pistoler, stövlar och annan utrustning. Bördorna var som regel mycket tunga. Transportkedjan var minutiöst organiserad. Försändelserna gick med tåg från Stockholm till Charlottenberg eller Åmotfors. Kurirerna reste som vanliga passagerare med koffertar fyllda av vapen. Vid slutstationen bytte man snabbt gestalt – från resenär till ”skogsarbetare” – tog taxi till Skillingmark och gick till fots till Mörkerud. Där lastades vapnen om i ryggsäckar för den sista sträckan till Nissedråga och vidare in i Norge. Hoten bestod av tyska patruller, norska gränspoliser och angivare. Ändå avlossades inte ett enda skott under alla dessa transporter.
Mot krigets slut minskade trycket något i takt med att de allierades flygsläpp blev tätare. Hectorgruppen frigjordes delvis för andra uppgifter.
Hectors beväpning och beredskap
Till en början var gruppen i Nissedråga relativt lätt beväpnad, men efter hand tillkom Stenguns och US-karbiner, och allra sist även en bazooka! Uppdraget var då att vid behov rycka fram mot Fet, ta kontakt med Milorg där och skydda Fetsundbron om tyskarna skulle tillgripa den brända jordens taktik.
Kai Holst – kurirernas samordnare påMilitärkontor IV (4)
En central person för kurirverksamheten, som ofta återkommer i dokumentation, var Kai Holst (Militærkontor IV (MI IV) vid den norska legationen i Stockholm). Holst hade en överordnad roll i kurirverksamheten och i samordningen av baser på båda sidor gränsen. Han rörde sig i skärningspunkten mellan den norska motståndsrörelsen, legationen i Stockholm och de svenska gränsbaserna – däribland Hector i Nissedråga. Efter kriget kom hans namn att förekomma i sammanhang präglade av misstankar, listor och underrättelserelaterade rykten. Holsts mystiska död i Stockholm 1945 och de oklarheter som omgav den bidrog till den långvariga tystnaden kring delar av verksamheten, men samtida vittnesmål pekar på hans avgörande betydelse för kurirnätet och logistiken.
Informationsskylt vid basen. Foto: L-O Gävert 2025
”Hector”
Namnet Hector har enligt vissa källor koppling till den svenske prästen Sven Hector (som ingick i familjen Grundels kurirnätverk), verksam i Eda under krigsåren och känd för sina kommunistiska sympatier. Tydligen ska det ha varit Kai Holst som namngivit basen. Sven Hector själv hade ingen operativ roll i kommandogruppen (vad vi kunnat hitta än så länge), men namnet – och den politiska miljön runt honom – bidrog senare till misstankar och övervakning under det begynnande kalla kriget. Flera som verkat i gränstrakterna kom att följas av säkerhetstjänster, och tystnaden om de olika verksamheterna blev påfallande.
Människor i gränsskogen
Gränslandet rymde fler öden än kurirernas. Vid Aurskog fanns stora arbetsläger med ryska krigsfångar som ibland lyckades fly – ofta svårt hungriga. De leddes mot svenska gränsen och till Mörkerud, där de fick mat och vila innan de registrerades av svenska myndigheter. Även tyska desertörer dök upp i skogen. När de fick syn på Milorg-männen viftade de desperat och ropade ”Kaputt!”, väl medvetna om att återföring kunde innebära omedelbar dödsdom. Oväntade möten kunde också bli farliga. Vid ett tillfälle hotade Mamen och hans följeslagare en man de mötte i skogen för att tvinga honom till tystnad. Först senare visade det sig att mannen var Milorg-chef i Setskog – ett nervöst missförstånd som säger mycket om stämningen som rådde.
Sommaren 1941 deserterade den tyske soldaten Willi Jutzi. Tillsammans med sin norska flickvän Ragna Fevik begav han sig till Sverige.
Torpet Långebäck och Willi Jutzi
Under turen passerade vi också Långebäck flera gånger. Torpet Långebäck var under andra världskriget en viktig del av det nät av flykt- och kurirleder som gick genom gränslandet mellan Sverige och Norge. Enligt dokumentation och informationen på plats fungerade Långebäck som en tillfällig anhalt för människor som korsat gränsen. Hit tog man sig ofta efter den första, farligaste sträckan. Här kunde flyktingar vila kort, få mat och värme, byta kläder och samla kraft innan färden fortsatte vidare in i Sverige.
19412025
Bland dem som passerade Långebäck fanns Willi Jutzi, tysk soldat och desertör. Enligt både arkivhandlingar och informationen på plats tog han sig över gränsen år 1941 tillsammans med sin norska fästmö Ragna Fevik. För dem var flykten livsavgörande. Desertörer betraktades som förrädare av Nazityskland, och straffet var i praktiken alltid döden. Vid Långebäck fick de möjlighet att övernatta – ett kort andrum i ett annars extremt utsatt läge. Men flykten blev inte långvarig. Willi Jutzi blev angiven, och svenska myndigheter beslutade att han skulle utlämnas vid gränsen i Eda. För en desertör innebar ett sådant beslut ingen återvändo. Ett överlämnande innebar i praktiken dödsdom. Vid utlämningen i oktober 1941 försökte Willi Jutzi fly. Under flykten sköt svenskarna efter Jutzi med sina tjänstepistoler, över huvudet på honom enligt deras uppgifter i efterhand. Därefter försvann han.
I en formell förpassning daterad den 14 oktober 1941 beslutas att Willi Jutzi och Ragna Føvik ska avvisas ur Sverige, transporteras med bil från Skillingfors till Eda tullstation och där överlämnas till norska myndigheter. Beslutet fattas enligt 1937 års utlänningslag och genomförs under bevakning av svensk landsbygdspolis. Dokumentet avslöjar mer än vad den svenska formuleringen först ger sken av. Längst ned finns stämpeln från den tyska säkerhetspolisen och SD i Oslo, gränspolisposten Magnor.
Den 6 juli 1942 gjorde två pojkar ett makabert fynd vid Vrångsälven, i närheten av Eda Glasbruk. I älven låg en död man. Det visade sig vara Willi Jutzi. Omständigheterna förblev oklara. Det enda som stod klart var att flykten slutade här. Ragna Fevik överlevde men hamnade i tyska förhör på Möllergata 19 i Oslo (huvudpolisstationen i Oslo som användesanvändes av ockupationsmakten och NS som centralfängelse och tortyrkammare 1940-45), dömdes till ett års fängelse men slapp av hälsoskäl avtjäna hela straffet. Hon bar resten av livet med sig minnet av flykten, förräderiet och förlusten.
I dag står informationsskylten vid Långebäck som ett stilla vittnesmål. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast. Omständigheterna kring hans död klarades aldrig fullt ut. Arkiven ger inga entydiga svar. Det enda som med säkerhet kan sägas är att hans liv tog slut i gränslandet. I dag är Eda kyrka platsen där Willi Jutzi fått sin sista vila. Den 13 september 1959, en solig och vacker söndag, avtäcktes en minnessten över Jutzi på Eda kyrkogård i närvaro av 500 personer. Varje år sätts blommor på hans grav. Det är en stilla handling, utan ceremonier och stora ord – men med desto större betydelse. Blommorna markerar att hans öde inte är glömt.
Willi Jutzis öde visar med brutal tydlighet att gränsen inte bara var en väg till frihet. Den var också en farlig plats där angiveri, rädsla, byråkrati och storpolitik avgjorde människors livsöden. Långebäck blev för många en kort paus på vägen mot trygghet. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast.
Under lång tid vilade tystnad över de händelser som låg bakom fyndet av Willi Jutzis döda kropp. Först när skräddarmästaren D. W. Andersson i Arvika i slutet på 1950-talet genomförde en ingående och noggrann undersökning – av en kvalitet som hade hedrat vilken yrkesskicklig kriminalutredare som helst – började bilden klarna. D.V. Andersson gav 1961 ut en bok om fallet. Genom insamlade vittnesmål framkom omständigheter kring transporten som otvetydigt pekade på att Jutzi omkom i direkt samband med denna och att han med stor sannolikhet träffades av ett av de skott som den svenska patrullen senare medgav att de avlossat i samband med flyktförsöket.
Julen då och nu – att hedra
80 år har gått sedan Mamen och hans grupp kunde fira jul i tältet i Nissedråga. Själva julafton var han – enligt uppgifter han lämnade i efterhand – hos sin fru och släkt i Arvika, men juldagarna var han ute och reste igen. Mamen har senare förklarat att det var en underlig jul. Hans huvud var fyllt av många konstiga tankar just då. Han berättade också om en episod i jultider på Mörkerud. Den 13 december låg några motståndsmän över på övervåningen. I gryningen hörde de Luciasången och uppför trappan kommer Lina med ljus i ena handen och kaffebricka i den andra. Hela stämningen blev avbruten av ett hjälplöst vrål när Lina snubblade i träskon och föll in på golvet med kaffebrickan. Allt blev stumt svart då ljuset slocknade. Det enda ljudet var Lina som grät bittert över det som för henne kändes som den största tragedin på denna jord. Ett av de många exemplen på den stora hjärtlighet familjen på Mörkerud visade under kriget.
Några bilder från turen 2025. Fina och intressanta dygn i spännande gränsområden
När vi gick här, idag 2025, gick tankarna till dessa kurirer och agenter som arbetade mot Nazi-Tyskland. De bar vapen, ansvar och framtiden på sina axlar. Att vandra i samma marker, besöka platserna och sova under samma himmel och känna kylan mot ansiktet blev vårt stilla sätt att hedra deras slitsamma och avgörande uppdrag. Två nätter under bar himmel gav ett perspektiv. Samma platser – men helt olika villkor. Nissedråga är inte bara en häftig plats i skogen som är värd ett besök. Det är en unik plats där mod, disciplin och motstånd var självklart.
Efter kriget följde inte erkännande utan en ganska lång tystnad. Det begynnande kalla kriget, övervakning och politiska misstankar bidrog till att mycket av verksamheten i gränstrakterna förblev okänd under lång tid. Genom intervjuer, arkivforskning och lokalhistoriskt arbete har bilden av kommandobasen Hector kunnat rekonstrueras.
Övernattning i samma skogar
När vi nuförtiden slår läger i dessa marker gör vi det frivilligt. Vi kan avbryta, vända om, gå hem. Det kunde inte de. För dem var skogen inte rekreation utan skydd, arbetsplats och ibland deras grav. Att vandra här dessa dygn blev därför mer än en skogstur. Det är ett sätt att minnas alla som gick här när det verkligen gällde – gränslotserna, kurirerna, kvinnorna, männen och barnen. Att hedra deras slit, deras mod och deras insats mot Nazi-Tyskland.
Plus: kallt väder och lite snöfall under natten. Spännande marker. Mycket historia. Minus: –
Som alltid: turkamrat Nilsson – fältstark som få.
En fin skogstur att bära med sig. Önskar alla som läser detta en god fortsättning på det nya året.
Mamen, H.C. (1990–2005). Intervjuer, föredrag och minnesberättelser rörande kurirverksamhet, kommandobasen Hector och gränsoperationer 1944–1945. Privatarkiv och lokalhistoriska samlingar, Norge och Sverige.
Ljøner, W. (1985–2000). Muntliga och skriftliga vittnesmål om Hectorgruppen, sambandsverksamhet, efterkrigstidens övervakning och återupptäckten av basen i Nissedråga. Privatarkiv.
Milorg – MI IV (Stockholmskontoret) (1943–1945). Arkivmaterial rörande kurirrutter, postförbindelser, persontransporter och vapentransporter via norska legationen i Stockholm. Riksarkivet, Oslo.
Riksarkivet (Norge) (1940–1945). Arkivserier rörande norsk motståndsrörelse, Milorg, gränsoperationer och flyktverksamhet. Oslo: Arkivverket
Riksarkivet (Sverige) (1940–1945). Handlingar om flyktingmottagning, gränsövervakning, polis- och militärärenden i Värmland under andra världskriget. Stockholm: Riksarkivet.
Norske Grenselosers Museum / Grenselosmuseet (u.å.). Dokumentation, utställningsmaterial och intervjuer rörande flyktningeruter, gränsloser och motståndsverksamhet i gränsområdet Eidskog–Värmland. Eidskog.
Yad Vashem – The World Holocaust Remembrance Center (1999). Righteous Among the Nations: Hans Christen Mamen. Jerusalem: Yad Vashem.
Värmlands Folkblad (1985-06-04). ”Täcknamn ‘Mörkerun’ – Värmlänningen som gjorde mest för den norska frihetskampen”. Karlstad: VF.
Flyktningeruta / Timianruta (2010). Historisk sammanställning av kurir- och flyktrutter mellan Oslo, Østmarka, Aurskog–Høland, Eidskog och Värmland 1940–1945. Oslo: Den Norske Turistforening.
Generalstabskartan från 1940 är en svensk topografisk karta i skala 1:100 000 som användes för militärt och civilt bruk och trycktes av Generalstabens Litografiska Anstalt. Bra att använda om man vill hitta gamla kurirstigar
I helgen tog jag och min trogne skogskamrat JR (Junior) en vandring över några av våra mest spännande och historietyngda marker längs den svensk-norska gränsen. Det blev en färd rätt in i de hemliga kurirleder som under krigsåren höll samman två länder – och som idag ligger dolda i skogens skuggor.
SOE-linjen Älvtorp – Håkerudtomta
Först försökte vi följa den gamla SOE-linjen Älvtorp-Håkerudtomta, där kurirer en gång rörde sig fram i tystnad, som skuggor mellan granarna: Bjarne Holth Larsen, Einar Judén, Allan Mann och Rasmus Tvinnereim med flera. Idrottsmän, som tog sig fram snabbare och tystare än någon tysk gränspatrull. De visste vad ett skidspår kunde avslöja – och vad ett misstag kunde kosta. Gunnar Sønsteby, känd som agent ”Nr 24” och ”Kjakan” var en av de mest ”iskalla” agenterna i SOE, som rörde sig längs dessa hemliga leder mellan Norge och Sverige och ansvarade för viktiga kommunikationsuppdrag och sabotageinsatser. Dessa agenter glömde aldrig familjen Skoglund på Håkerudtomta som gjorde helt ovärderliga insatser för motståndsrörelsen och kurirverksamheten längs gränsen. De glömde heller inte ”Arvikagruppen”, ett lokalt nätverk kring Östen Nilson och Helmer Sveder med flera, som stöttade ”Stockholmsruta” från Austmarka till Stockholm. De gav stöd genom bland annat kläder och transporter och beskrivs bland annat i boken ”Kurer för frihet”.
Gränsen söderut R.r 73Gränsen norrutR.r 73JR – en trogen skogskamrat som gillade markernaGränsgatan
Ekström – Grundels kurirlinje
Sen fortsatte vår vandring längs en nästan parallell linje över Tomtatorpet – den sista svenska utposten i nätverket. I gamla polisförhör från 1944 framträder en bild av ett väloljat system, byggt på förtroende och livsfara. Werner Ekström – kuriren från Norge, passerade ofta över gränsen i närheten av R.r 72 (Romyrsröset). Johan Augustsson – torparen på Tomtatorpet, som tog emot brev med kodade budskap för vidare leverans till Robert och Signe Grundel, som utgjorde en av Arvikas viktigaste länkar i motståndsarbetet. Deras hem blev en trygg fristad för kurirer och flyktingar, samtidigt som de själva genomförde riskfyllda resor med kurirpost mellan Stockholm och gränsområdet.
Och mitt i denna väv dyker tre utlänningar upp – ”Axel”, ”Frans” och ”Heddy” – mystiska gestalter som korsade samma stigar men försvann lika snabbt som de uppenbarade sig. Kanske var de kurirer. Kanske agenter.
Lars Fält var en svensk militär, författare och överlevnadsexpert som räknas som en av Sveriges främsta auktoriteter inom överlevnad och friluftsliv. Han grundade Försvarsmaktens överlevnadsskola (FÖS) 1989 och var dess första chef, en verksamhet som idag är central för svensk militär SERE-utbildning. Fält utvecklade svenska försvarets SERE-koncept (Survival, Evasion, Resistance, Extraction) delvis utifrån dessa internationella influenser och utvärderade såväl brittiska som amerikanska överlevnadskurser för att anpassa till nordiska förutsättningar. Resultatet är en svensk överlevnadsskola där handfasta färdigheter och mentalt fokus står i centrum – samma principer återfinns i hans böcker och kurser.
Friluftsintresse och liv
Lars Fält utvecklade tidigt ett stort intresse för naturen och utelivet. Efter värnplikten hamnade han i Kiruna som befäl vid Arméns jägarskola och senare vid Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Han utbildade sig till överlevnadsinstruktör både hos brittiska SAS och amerikanska Special Forces. Fält förespråkade gärna det enkla friluftslivet och betonade vikten av erfarenhet och praktisk kunskap snarare än avancerad utrustning.
Starten av Försvarsmaktens överlevnadsskola
På Lars Fälts initiativ startades Försvarsmaktens överlevnadsskola 1989 i Karlsborg, där han blev förste chef. Skolan utbildar både militärer och civila i överlevnad under extrema förhållanden och har ett internationellt renommé. Fokus ligger bland annat på att återföra personal ur fientligt territorium och att klara sig i naturen utan stöd, vilket blivit allt viktigare i modern försvarsträning.
Lars Fält och Ray Mears arbetade tillsammans under mer än 20 år med att undervisa och utveckla bushcraft- och överlevnadskurser, särskilt i de nordliga skogarna och den arktiska vildmarken i Sverige. De är båda internationellt erkända experter inom överlevnad, och deras samarbete har resulterat i kurser, tv-program och gemensamma bokprojekt.
Böcker av Lars Fält
Lars Fält har utgivit ett stort antal böcker om överlevnad, friluftsliv och praktiska färdigheter i naturen. Exempel på titlar:
Överleva på naturens villkor: handbok om friluftssäkerhet (1986)
Uteliv: med överlevnadsteknik (1998)
Friluftsboken: praktiska tips och goda råd om vandring, kanoting, orientering, lägerliv och utrustning (2007)
Uteliv med morfar (2015)
Out on the Land (2016) (tillsammans med Ray Mears)
Överlev! Handbok i överlevnad (2020)
Vildmark: en överlevnadshandbok i nordliga skogar
Skogsliv: återupptäck kunskaper för naturnära liv och färder i skogslandet (tillsammans med Bo Weslien)
Lars Fälts böcker har blivit standardlitteratur för både friluftsentusiaster och yrkesmilitärer i Sverige och Norden.
Annorlunda och spännande tävling vid Hundfjället i Sälen. För en tid sedan var jag med på tävlingen Execute Sälen by adidas Terrex som är en tävling för fyrmannalag. Det var Christian Nilsson, Jörgen Olofsson, Marcus Wilhelmson och jag i laget. Yngste lagmedlemmen i vårt lag var 48 år, tre av oss är födda 1977. Upplägget var speciellt – jag hade i vart fall aldrig gjort något liknande. Fyra olika slingor (grön, blå, röd och svart) som skulle löpas fyra gånger vardera. Totalt blev det omkring 100 km och 4 000 höjdmeter, vilket i ett fyrmannalag innebar runt 25 km och 1 000 höjdmeter per löpare. Tidsgränsen var 12 timmar, med den avslutande sträckan rakt upp för “Väggen” i Hundfjället. Kändes i kroppen när man kom upp där kan jag säga.
Ut ur dimmanSista metrarna av VäggenTuff grusväg in i dimman
Vi slutade på en andraplats i herrklassen med tiden 9 timmar och 13 minuter. Vinnarna var ett oerhört meriterat lag med bland annat en svensk mästare på maraton, flera riktigt vassa orienterare i absoluta eliten och en SM-trea i terräng – alla i toppform om man jämför med vårt ”bäst före” datum-lag.
Riktigt trevligt, och det blev rejäl träningsvärk efteråt.
Hiernmannen deltävling 2 hölls på Storkasberget onsdagen den 16 juli 2025 och arrangerades gemensamt av OK Hierne och OK Tyr. Det var Lars och Anna Nordström samt Lennart Moberg som arrangerade och de hade gjort fina banor i terrängen kring Storkasberget och ner mot ”Långtjarne”. En gammal karta användes och detta gjorde det särskilt utmanande. Många stigar stämmer inte överens med hur det ser ut idag i terrängen. Kartan var ett särtryck av ”Friluftskartan Arvika SO” ritad tidigt 60-tal av skohandlare Bertil Ericsson. Två banor fanns: på cirka 7 och 4,5 km. En del kontroller var gemensamma.
Starten gick och fältet spreds snabbt ut i skogen. Jag hamnade lite efter i början och fick börja med att plocka placeringar, först förbi Maria – min sambo – och strax därefter Elin, hennes syster. Redan här märktes stämningen – tävling, men på ett vänligt och familjärt sätt. När jag kommit in i spåret låg det flera löpare framför, och bakom mig hörde jag plötsligt hur Martin Fogelberg föll. Då förstod jag inte att det var allvarligt, men i efterhand visade det sig att han brutit handleden och tvingades ta sig tillbaka till mål och vidare till akuten. Stackars Martin, det satte verkligen tävlingen i perspektiv.
På väg mot kontroll två började jag hitta mitt flyt och hann ifatt gänget framför mig när vi tog oss upp mot Örshultet. Med lite terrängkännedom från mina hemtrakter, som ligger en bit söder om kartområdet, trodde jag det skulle ge fördelar – men insåg att orientering ofta innebär oväntade vägval och att terrängkännedom tappat betydelse. Vid fjärde kontrollen tryckte jag upp tempot, tog mig ner till Långtjärnet och valde stigen runt tjärnet. Här var jag i ledning utan att veta om det och det var helt tyst i skogen. Men osäkerheten smög sig på in mot kontrollen, och jag gick inte tillräckligt långt fram för att upptäcka kontrollen. I stället hörde jag det började braka i skogen och en trio löpare kunde springa ikapp mig innan jag lyckades stämpla. Mot slutet var benen riktigt trötta, men tävlingskänslan fanns där – jag kom i mål som trea. Två duktiga bröder från Kils OK före. Det är jag riktigt nöjd med! Riktigt bra träning, skön stämning och häftigt att få springa på den gamla kartan. Det blev en minnesvärd kväll, både för utmaningen, kamratskapet och den fina naturen.
Julaftonsturen 2024 hade, bland annat, inspiration från Anders Johanssons bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”, som utförligt beskriver svenska och norska underrättelseoperationer över gränsen.
2024 års Julaftonstur blev en intressant upplevelse av platser som bär på en spännande historia från andra världskriget. Vi besökte bland annat Millomgården, Askosberget och Nyckelvattnet, platser som bär på unika berättelser och minnen från svunna tider.
Millomgården viktig bas för motståndsrörelsen
En viktig bas för norska motståndsrörelsen var Millomgården som ligger strax intill Millomberget. I ladan vid Millomgården, ungefär 150 meter från gränsen till Norge, förvarade Milorg vapen, uniformer och annan utrustning som bland annat hade släppts från brittiska flygplan och sedan smugglades in i Norge under den tyska ockupationen. En vapenleverans hamnade fel, och gick rakt ner i ett uthus och byn Röjdåsen fick evakueras. En gång transporterades bland annat vapen och andra varor över gränsen till 200–300 man från Millomgården. På Millomgården bodde Thorvald och Jenny Olsson som gjorde en stor insats för Milorg och Norge under kriget. De tog emot många flyktingar och kurirer som fick mat och husrum. Det var först 20 år efter krigsslutet, då en delegation Milorg-veteraner från Drammen kom och uppvaktade Jenny Olsson på hennes 70-årsdag, som det avslöjades att gården Millom varit en av norska Hjemmefrontens främsta gränsbaser med omfattande flykting- och kurirtrafik. Gården var också en viktig gränsstation för kurirtrafiken mellan Oslo och Stockholm. Under kriget samarbetade Special Operations Executive (SOE) med norska motståndsgrupper för att smuggla in vapen och förnödenheter till Norge. Detta samarbete var avgörande för motståndsrörelsens framgång.
Askosberget, Aksel Gjeverts hem
Aksel Gjevert (1887–1944) som bodde på Askosberget var en av de norrmän som smugglade in vapen, ammunition, uniformer, propaganda mm över gränsen till Norge. En stark skogsarbetare som kände dessa skogar i området utan och innan. Enligt sidan ”Special Forces – Roll Of Honour” tillhörde Aksel även en allierad specialstyrka under andra världskriget. Organisation som Gestapo rullade upp påsken 1943, och som Aksel tillhörde verkar ha ett samband med att Margit Bergström blev arresterad och förhörd. Margit berättade för författaren av boken ”Min bok om Östmark”av John Eriksson (2009) att det fanns en tysk (!) med i förhörsrummet i Stockholm. Under andra världskriget hade den tyska legationen i Stockholm en central roll för Sveriges kontakter med Nazityskland. I huvudstaden fanns även den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr, vars verksamhet bevakades av svensk säkerhets- och underrättelsetjänst. Att det innan kriget funnits ett nära samarbete med Gestapo och svenska säkerhetspolisen finns dokumenterat, men det var främst att jaga rätt på “farliga” kommunister och misstänkta sabotörer i ”organisation Bernardh” (svenska sektionen av Wollweberorganisationen). 32 personer i Kongsvinger/Grue-området häktades när ”Finnskogskullaffären” eller ”Thomlesaken” rullades upp av Gestapo. Trots det Aksel utsattes för under fånguppehållet så bevarade han alltid det goda humöret, och en fast och lysande tro att den dagen skulle komma då den norska flaggan skulle vaja fritt och de tyska undertryckarna skulle vara förvisade från landet. Tyvärr fick han aldrig uppleva detta. Aksel var dömd till döden för sitt illegala arbete mot den tyska ockupationsmakten, men han dog innan denna dom hann verkställas, den 17 maj 1944.
Askoberget i Grue, Hedmark Røykstue från 1863
När vi kom fram till Askosberget, där Aksel Gjevert bodde, kändes det som att vi hade tagit ett steg tillbaka i historien. Platsen andades både mod och beslutsamhet. Skylten med texten ”Flyktingrute 1940–45” var en påminnelse om de faror och utmaningar som många människor stod inför under andra världskriget när de skulle över gränsen till Sverige. Tidigt under ockupationsåren fanns fasta rutter för flyktingar över Finnskogen som bland annat kom med tåg till Kongsvinger. Exempelvis ”Skarabergsruta” var en flyktingled som gick vid Askosberget på norska sidan, över på sjön Nyckelvattnets södra sida i Sverige till Gåstjärn. Att stå där, mitt i skogen, och se denna plats som varit en central punkt i motståndsrörelsens aktiviteter, väckte en mäktig känsla av respekt och vördnad. Man kunde nästan känna närvaron av de människor som en gång riskerade sina liv för frihet och rättvisa. Varje träd, varje sten, verkade bära på tysta vittnesmål om de många modiga gärningar som utfördes här. Att veta att vi stod på samma mark där Gjevert och andra kurirer planerade och genomförde sina farliga uppdrag, fyllde oss med en djup tacksamhet för deras uppoffringar. Det var en stund av eftertanke och en stark påminnelse om historien och dess påverkan på vår nutid.
Riksröse 84 (S Nyckelvattnetsröset), gränsgatan och Nyckelvattnets is
Nyckelvattnet, ca 1/3 av sjön ligger på norska sidan
Vi besökte även Riksröse 83 och 84 (S Nyckelvattnetsröset), historiska gränspunkter som spelat en viktig roll under de norska ockupationsåren. Författaren Mia Berner flydde under sin studietid över till Sverige vid sjön Nyckelvattnet vilket hon beskriver i sin bok ”Österut”. Berner var hemlig agent för XU. Mia Berner kom tillbaka till Östmark 2003 och det blev ett kärt återseensde med en av lotsarna som hjälpte henne fly till Sverige, Martin Møllerud. Han var både lots, kurir o i slutet av kriget XU agent. Møllerud var den som skapade Mølleruds-ruta som korsade gränsen vid Nyckelvattnet och Gåstjärn. Vi tog rutten över Nyckelvattnets is där Aksel Gjevert och Margit Bergström, båda på skidor, träffades julen 1942. Margit Bergström från Rännberg i Östmark var bara 17 år när hon blev agent för Norge. Aksel fick god hjälp av Margit att smuggla propagandamaterial, underrättelser med mera över gränsen. Bland annat smugglades tidningen Håndslag med underrubriken ”Fakta och orientering for Nordmenn” in i Norge denna väg. En tidning som trycktes i Sverige och smugglades i stor utsträckning in i Norge, där den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna. En av skribenterna i denna tidning var Willy Brandt.
Margit Bergström, på bilden 16 år, blev anställd som kokka för ett vedhuggarlag nära gränsen till Norge. Hon kom omgående i kontakt med norska flyktingar, och strax därefter, med sin norska kontaktman; Aksel Gjevert. Foto på Margit: Privat. Foto på Aksel: Okänd
När det gäller Nyckelvattnet finns många intressanta historier. Den 30 november 1943 kallades studenten Rolf Sørbye till ett brådskande möte med en av underrättelseorganisationen XU:s ledare som kallade sig ”Eva Berg”. Hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart skulle omringa Universitetet och arrestera studenter. Han fick beskedet att gå under jorden och försöka rädda så många studenter som möjligt för transport till Sverige. Efter en strapatsrik resa beskriver han mötet med Sverige så här:
I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
Hittade bra töre-vedGränsgatan norrut
Sammanfattningsvis en otroligt mäktig skogstur ur många perspektiv
Om vi ska beskriva turen ur ett friluftsperspektiv så var det en fantastisk tur med god tillgång på töreved vid en lägerplats nära gränsgatan. Christian hade med sig massor av godsaker och glögg som han fått av en granne. Glöggen var nog det starkaste jag druckit, och jag kände mig nästan lite berusad, speciellt efter att inte ha druckit alkohol alls sedan midsommar 2007. Man tål kanske inte så mycket längre. Tyvärr var vädret inte det bästa, och på natten kom det både snöblandat regn och regn. Hunden Junior var skadad i en tass och därför fick han stanna hemma. Förhoppningsvis återhämtar han sig snabbt och kan vara med på nästa tur. Den här Julaftonsturen blev främst en genomgång av de kurirlinjer som användes under andra världskriget i trakten, där modiga kurirer riskerade sina liv för att transportera viktiga meddelanden och material genom skogarna. Vi besökte även Aksels viloplats vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866 innan vi åkte söderut. Det kändes hedersamt att besöka hans grav efter att ha vandrat i hans fotspår genom de skogar han säkert kände bättre än någon annan. Att stå vid hans viloplats efter att ha följt hans rutter och upptäckt de platser som var centrala i hans liv och motståndsinsatser, fyllde oss med djup respekt och tacksamhet. Det var en stark påminnelse om hans mod och uppoffringar, och en bekräftelse på den betydelse hans handlingar hade för både hans samtid och eftervärlden.
Aksels (1887-1944) viloplats vid Grue Finnskogs kyrka, i graven ligger också hans mor Anne (1867-1951)
Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till författaren Anders Johansson (f. 1942). Johansson har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst som utrikesreporter. Hans insiktsfulla skrivande är alltid intressant, och särskilt hans senaste bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”. Denna bok har varit en stor källa till inspiration och erbjuder värdefulla insikter om de dramatiska händelserna och det samarbete som präglade de svensk-norska relationerna under andra världskriget.
Det här blev mer än bara en vanlig skogstur – det var också en resa genom tid och rum. En mäktig känsla som jag kommer att minnas länge.
Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
Trevlig och fin helgtur till Finnskogen, detta stora skogsområde som sträcker sig över gränsen mellan Norge och Sverige, känt för sin kulturella historia och vackra natur. Vi bodde på Finnskogstoppen och hade det väldigt bra. Det är ett trevligt ställe med vacker natur och en känsla av lugn. Omgivningarna är fantastiska, med djupa skogar och klara sjöar.
FinnskogsterrängSjön Röjden mot den svenska sidan. Gränsen går i sjön.
Vi besökte viloplatsen för Aksel Gjevert som dog i tysk fångenskap den 17 maj 1944 på det ökända Grini (norska: Grini fangeleir, tyska: Polizeihäftlingslager Grini) som 1941–1945 var ett nazistiskt interneringsläger för politiska fångar. En urna med Aksels aska hittades efter kriget på Victoria Terasse i Oslo 1945. Gestapo, tyska statens hemliga polis, intog 1940 den majestätiska 1800-talsbyggnaden Victoria Terrasse i centrala Oslo. Aksel tillhörde Milorg Distrikt 12 och jobbade under ockupationen med införsel av vapen, ammunition och propaganda från Sverige, förmodligen i samverkan med engelska SOE (Special Operations Executive).
Aksel Gjevert blev fast i Gestapos razzia på Grue Finnskog påsken 1943. Han blev offer för Gestapoterrorn när ”Finnskogkullaffaeren” rullades upp och Gestapo slog till på Finnskogen. Ironiskt nog avled han just den 17 maj 1944. Gjevert var en viktig person för de många flyktingtransporterna som gick över Brandval Finnskog. Som jag förstått det skulle han avrättas genom att skjutas, men han dog innan detta verkställdes. Han hade en hård tid i fångenskap och utsattes för bryska och våldsamma förhör av Gestapo men var trots detta vid gott mod och var säker på att en dag skulle Norge åter bli fritt.
På Aksels grav står skrivet;
”DU GJORDE DIN INSATS I STRIDEN OG DÖDE FÖR FRIHETEN”.
Aksel och hans mor Anne ligger i samma grav vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866
Vi var också vid minnesmärket vid sjön Röjden i Östmark som markerar platsen där ett engelskt flygplan störtade. Flygplanet var på väg från England till Gardemoen men kom ur kurs och störtade i sjön Röjden den 10 maj 1945.
Platser som dessa ger oss en påminnelse om de uppoffringar som gjordes och hedrar de som förlorade sina liv i kampen för vår frihet…
2. Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
