Blog Image

ADVENTURE

Julaftonsturen 2025 – i samma marker som kommandobasen Hector – kurirverksamhet, vapentransporter och motstånd i gränslandet vintern 1944–45 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Julaftonstur, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on fre, januari 02, 2026 17:53:59
Lägerplats i samma marker där basen Hector låg 1944-45. Foto: Christian Nilsson 2025

– till minne av dem som rörde sig i dessa skogar när det verkligen gällde

Tillsammans med turkamraten Nilsson har vi i många år gjort det som vi kallar vår julaftonstur. Det som började som en enkel vinter-skogstur har vuxit till en tradition – ett återkommande sätt att möta både naturen och historien. Eld, mörker och vinter. Med vandring eller skidåkning i skogslandskapet, ofta i gränslandet där Sverige möter Norge och där historien fortfarande känns levande. Julaftonsturen blev detta år ännu en vandring rakt in i historien. Två nätter i skogen under bar himmel. Att vakna klockan 03:00 en vinternatt i sovsäcken av snö i ansiktet ger en fysisk förståelse för hur tillvaron kunde vara i fält denna tid på året. Mötet med platsen och berättelserna blir desto starkare. Under andra världskrigets slutskede utvecklades gränsområdet mellan Norge och Sverige till ett strategiskt viktigt operationsområde för den norska motståndsrörelsen. Samtidigt som gränslandet var en livlina för många, fanns i Skillingmark–Eda-området där vi utgick ifrån denna turen, även relativt många svenska nazistsympatisörer. Min farmor, som höll till i trakterna under krigsåren, berättade om detta. Det var en tid där man aldrig kunde vara säker på vem man kunde lita på. I detta klimat förekom angiveri, och utfallet för flyktingar och desertörer avgjordes ofta av vilka de mötte längs vägen – inte av lagen.

En av de mest betydelsefulla, men länge okända, baserna var belägen i den långsträckta ravinen ”Nissedråga” på den svenska sidan av gränsen i västra Värmland. Här låg från hösten 1944 en hemlig kommandobas för den norska motståndsgruppen Hector. Platsen var vald för sin extrema avskildhet. Före 1954 fanns ingen bilväg (idag känd som sockervägen) i området. Ravinen kunde bara hittas av den som kände terrängen i detalj och efter kriget glömdes platsen bort tills den återfanns ett antal decennier senare.  

Youtube: ”Julaftonsturen 2025 – Nissedråga”
Nilsson vid torpet Mörkerud vid Tannsjön. Foto: L-O Gävert 2025
Tannsjön – en viktig gränssjö 1940-45

Från Mörkerud till Nissedråga – nätverket tar form

Redan tidigt under kriget blev gården Mörkerud en central knutpunkt för flyktingar, kurirer och motståndsmän. Mörkerud låg extremt avsides i Skillingmark, vid sydspetsen av Tannsjøn/Tannsjön, en ganska stor gränssjö där Norra delen hör till Norge och den södra, större delen av sjön ligger i Sverige. Det avskilda läget gjorde torpet användbart: långt från stora vägar och “normala” rörelsemönster – men ändå nära gränsen och med möjlighet att snabbt ta sig vidare både mot Sverige och tillbaka mot Norge. Torpet omfattade omkring sex hektar mark (jord och skog) och Mörkerud byggdes upp genom hårt arbete. Mörkerud var ett hem där motståndet växte fram ur vardagens slit.

Syskonen Olof (”Ola” – ”Täcknamn: ”Mörkerun” och ”Döden”) och Lina Olsson gav skydd, mat och vila. Här passerade människor, underrättelser, pengar och utrustning mellan Norge och den norska legationen i Stockholm. Sommaren 1941 passerade här till och med Sovjetunionens ambassadör Aleksandra Kollontaj (”Madame Kollontaj”) efter att Tyskland angripit Sovjetunionen.

I ett reportage från 1985 (VF) beskrivs hur Mörkerud via en kurir tar emot ett väl emballerat paket med prover av ”tungt vatten” från Rjukan och sedan transporterar det vidare till Stockholm och vidare i kedjan – kopplat till de allierades kamp mot nazisternas (och den tyska forskningen/industrins) kapacitet. Oavsett exakt teknisk bakgrund visar episoden att Mörkerud inte bara var ett “flyktingtorp” utan kunde vara en logistisk länk i högprioriterade uppdrag.

Mörkerud fungerade under krigsåren som en strategisk stödpunkt i gränslandet och användes, i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, av personer knutna till såväl norska Milorg, Sivorg och XU, samt inom det brittiska SOE-nätverket. Platsens civila karaktär och diskreta roll gjorde den särskilt lämpad för denna verksamhet. Från hösten 1943 började även medlemmar ur agentgruppen Hector använda Mörkerud. Men i december 1944 var verksamheten nära att avslöjas. Tyskar, svenska myndigheter, landsfiskaler och fjärdingsmän var ute efter att avslöja dessa verksamheter. Den nitiske Åke Hiertner, t.f. landsfiskal i Järnskogs distrikt, var Mörkerud på spåren. Kurirverksamhet låg ofta i juridisk gråzon i det neutrala Sverige, och norska motståndsmän kunde dömas för spioneri mot främmande makt. Beslutet blev snabbt och nödvändigt: basen flyttades till Nissedråga.

Hans Christen Mamen och uppdraget från Stockholm

I juli 1944 kallades Hans Christen Mamen (1919–2009) ”prästen i Nissedråga” till den norska legationen i Stockholm. Som gränskunnig fick han i uppdrag att arbeta för MI IV, Milorgs Stockholmskontor. Om tyskarna skulle slå till med full kraft på norsk mark var det avgörande att i tid föra fram vapen och försörjning till hemstyrkorna på Østlandet. Försändelserna bestod främst av lättare vapen och stövlar – en stridsduglig soldat måste ha fungerande utrustning, inte minst på fötterna.

Samtidigt fungerade nätverket som en personell livlina. Motståndsmän från Oslo lotsades över gränsen till Sverige, flögs vidare till England för uppdrag eller utbildning och fördes därefter samma väg tillbaka. Andra från Milorg togs till Sverige för utbildning som vapeninstruktörer och återfördes i hemlighet. Att föra upp till tjugo man åt gången över gränsen var en ytterst riskfylld uppgift. Därtill gick en fast postrutt mellan legationen i Stockholm och Milorg i Oslo, av Mamen senare kallad ”kanske den längsta postrutten som någonsin skötts utan lön eller risktillägg”.

Nissedråga – liv i tält och ständig vaksamhet

Med markägaren Harald Nilssons allra hemligaste medgivande slog gruppen upp tält i Nissedråga, cirka 200 meter in på svensk sida, i en stenig ravin där ingen kunde ana att människor bodde. Fyra till fem tungt beväpnade män levde här i nästan nio månader. De byggde golv i tältet, inredde sig så gott det gick och levde på fiskbullar, och annan konservmat. En särskild glädje var när Mamen släpade dit en fältkamin från Stockholm – samma kamin som långt senare återfanns tillsammans med högar av rostiga konservburkar. De tränade skytte i dalgången, smugglade vapen till Milorg i Oslo och fungerade som länk mellan legationen i Stockholm och den norska motståndsrörelsen.

Säkerhetsrutinerna var rigorösa. Vid möten var man maskerad för att inte kunna kännas igen vid ett gripande. Man gick ofta två och två – ibland ensam – alltid med vapnen redo. Trots detta kunde Mamen senare konstatera att han aldrig behövde avlossa ett skott, även om det flera gånger var nära.

Vapentransporterna – över 1 000 vapen in i Norge

Aktiviteten vid bas Hector var omfattande. Under vintern och våren 1944–45 finns uppgifter på att det smugglades över 1 000 vapen till fots från Nissedråga och in i Norge. Ryggsäckarna var stupfulla med Stenguns, amerikanska karbiner (US-carbines), pistoler, stövlar och annan utrustning. Bördorna var som regel mycket tunga. Transportkedjan var minutiöst organiserad. Försändelserna gick med tåg från Stockholm till Charlottenberg eller Åmotfors. Kurirerna reste som vanliga passagerare med koffertar fyllda av vapen. Vid slutstationen bytte man snabbt gestalt – från resenär till ”skogsarbetare” – tog taxi till Skillingmark och gick till fots till Mörkerud. Där lastades vapnen om i ryggsäckar för den sista sträckan till Nissedråga och vidare in i Norge. Hoten bestod av tyska patruller, norska gränspoliser och angivare. Ändå avlossades inte ett enda skott under alla dessa transporter.

Mot krigets slut minskade trycket något i takt med att de allierades flygsläpp blev tätare. Hectorgruppen frigjordes delvis för andra uppgifter.

Hectors beväpning och beredskap

Till en början var gruppen i Nissedråga relativt lätt beväpnad, men efter hand tillkom Stenguns och US-karbiner, och allra sist även en bazooka! Uppdraget var då att vid behov rycka fram mot Fet, ta kontakt med Milorg där och skydda Fetsundbron om tyskarna skulle tillgripa den brända jordens taktik.

Kai Holst – kurirernas samordnare på Militärkontor IV (4)

En central person för kurirverksamheten, som ofta återkommer i dokumentation, var Kai Holst (Militærkontor IV (MI IV) vid den norska legationen i Stockholm). Holst hade en överordnad roll i kurirverksamheten och i samordningen av baser på båda sidor gränsen. Han rörde sig i skärningspunkten mellan den norska motståndsrörelsen, legationen i Stockholm och de svenska gränsbaserna – däribland Hector i Nissedråga. Efter kriget kom hans namn att förekomma i sammanhang präglade av misstankar, listor och underrättelserelaterade rykten. Holsts mystiska död i Stockholm 1945 och de oklarheter som omgav den bidrog till den långvariga tystnaden kring delar av verksamheten, men samtida vittnesmål pekar på hans avgörande betydelse för kurirnätet och logistiken.

Informationsskylt vid basen. Foto: L-O Gävert 2025

”Hector”

Namnet Hector har enligt vissa källor koppling till den svenske prästen Sven Hector (som ingick i familjen Grundels kurirnätverk), verksam i Eda under krigsåren och känd för sina kommunistiska sympatier. Tydligen ska det ha varit Kai Holst som namngivit basen. Sven Hector själv hade ingen operativ roll i kommandogruppen (vad vi kunnat hitta än så länge), men namnet – och den politiska miljön runt honom – bidrog senare till misstankar och övervakning under det begynnande kalla kriget. Flera som verkat i gränstrakterna kom att följas av säkerhetstjänster, och tystnaden om de olika verksamheterna blev påfallande.

Människor i gränsskogen

Gränslandet rymde fler öden än kurirernas. Vid Aurskog fanns stora arbetsläger med ryska krigsfångar som ibland lyckades fly – ofta svårt hungriga. De leddes mot svenska gränsen och till Mörkerud, där de fick mat och vila innan de registrerades av svenska myndigheter. Även tyska desertörer dök upp i skogen. När de fick syn på Milorg-männen viftade de desperat och ropade ”Kaputt!”, väl medvetna om att återföring kunde innebära omedelbar dödsdom. Oväntade möten kunde också bli farliga. Vid ett tillfälle hotade Mamen och hans följeslagare en man de mötte i skogen för att tvinga honom till tystnad. Först senare visade det sig att mannen var Milorg-chef i Setskog – ett nervöst missförstånd som säger mycket om stämningen som rådde.

Sommaren 1941 deserterade den tyske soldaten Willi Jutzi. Tillsammans med sin norska flickvän Ragna Fevik begav han sig till Sverige.

Torpet Långebäck och Willi Jutzi

Under turen passerade vi också Långebäck flera gånger. Torpet Långebäck var under andra världskriget en viktig del av det nät av flykt- och kurirleder som gick genom gränslandet mellan Sverige och Norge. Enligt dokumentation och informationen på plats fungerade Långebäck som en tillfällig anhalt för människor som korsat gränsen. Hit tog man sig ofta efter den första, farligaste sträckan. Här kunde flyktingar vila kort, få mat och värme, byta kläder och samla kraft innan färden fortsatte vidare in i Sverige.

1941
2025

Bland dem som passerade Långebäck fanns Willi Jutzi, tysk soldat och desertör. Enligt både arkivhandlingar och informationen på plats tog han sig över gränsen år 1941 tillsammans med sin norska fästmö Ragna Fevik. För dem var flykten livsavgörande. Desertörer betraktades som förrädare av Nazityskland, och straffet var i praktiken alltid döden. Vid Långebäck fick de möjlighet att övernatta – ett kort andrum i ett annars extremt utsatt läge. Men flykten blev inte långvarig. Willi Jutzi blev angiven, och svenska myndigheter beslutade att han skulle utlämnas vid gränsen i Eda. För en desertör innebar ett sådant beslut ingen återvändo. Ett överlämnande innebar i praktiken dödsdom. Vid utlämningen i oktober 1941 försökte Willi Jutzi fly. Under flykten sköt svenskarna efter Jutzi med sina tjänstepistoler, över huvudet på honom enligt deras uppgifter i efterhand. Därefter försvann han.

I en formell förpassning daterad den 14 oktober 1941 beslutas att Willi Jutzi och Ragna Føvik ska avvisas ur Sverige, transporteras med bil från Skillingfors till Eda tullstation och där överlämnas till norska myndigheter. Beslutet fattas enligt 1937 års utlänningslag och genomförs under bevakning av svensk landsbygdspolis. Dokumentet avslöjar mer än vad den svenska formuleringen först ger sken av. Längst ned finns stämpeln från den tyska säkerhetspolisen och SD i Oslo, gränspolisposten Magnor.

Den 6 juli 1942 gjorde två pojkar ett makabert fynd vid Vrångsälven, i närheten av Eda Glasbruk. I älven låg en död man. Det visade sig vara Willi Jutzi. Omständigheterna förblev oklara. Det enda som stod klart var att flykten slutade här. Ragna Fevik överlevde men hamnade i tyska förhör på Möllergata 19 i Oslo (huvudpolisstationen i Oslo som användesanvändes av ockupationsmakten och NS som centralfängelse och tortyrkammare 1940-45), dömdes till ett års fängelse men slapp av hälsoskäl avtjäna hela straffet. Hon bar resten av livet med sig minnet av flykten, förräderiet och förlusten.

I dag står informationsskylten vid Långebäck som ett stilla vittnesmål. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast. Omständigheterna kring hans död klarades aldrig fullt ut. Arkiven ger inga entydiga svar. Det enda som med säkerhet kan sägas är att hans liv tog slut i gränslandet. I dag är Eda kyrka platsen där Willi Jutzi fått sin sista vila. Den 13 september 1959, en solig och vacker söndag, avtäcktes en minnessten över Jutzi på Eda kyrkogård i närvaro av 500 personer. Varje år sätts blommor på hans grav. Det är en stilla handling, utan ceremonier och stora ord – men med desto större betydelse. Blommorna markerar att hans öde inte är glömt.

Willi Jutzis öde visar med brutal tydlighet att gränsen inte bara var en väg till frihet. Den var också en farlig plats där angiveri, rädsla, byråkrati och storpolitik avgjorde människors livsöden. Långebäck blev för många en kort paus på vägen mot trygghet. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast.

Under lång tid vilade tystnad över de händelser som låg bakom fyndet av Willi Jutzis döda kropp. Först när skräddarmästaren D. W. Andersson i Arvika i slutet på 1950-talet genomförde en ingående och noggrann undersökning – av en kvalitet som hade hedrat vilken yrkesskicklig kriminalutredare som helst – började bilden klarna. D.V. Andersson gav 1961 ut en bok om fallet. Genom insamlade vittnesmål framkom omständigheter kring transporten som otvetydigt pekade på att Jutzi omkom i direkt samband med denna och att han med stor sannolikhet träffades av ett av de skott som den svenska patrullen senare medgav att de avlossat i samband med flyktförsöket.

Julen då och nu – att hedra

80 år har gått sedan Mamen och hans grupp kunde fira jul i tältet i Nissedråga. Själva julafton var han – enligt uppgifter han lämnade i efterhand – hos sin fru och släkt i Arvika, men juldagarna var han ute och reste igen. Mamen har senare förklarat att det var en underlig jul. Hans huvud var fyllt av många konstiga tankar just då. Han berättade också om en episod i jultider på Mörkerud. Den 13 december låg några motståndsmän över på övervåningen. I gryningen hörde de Luciasången och uppför trappan kommer Lina med ljus i ena handen och kaffebricka i den andra. Hela stämningen blev avbruten av ett hjälplöst vrål när Lina snubblade i träskon och föll in på golvet med kaffebrickan. Allt blev stumt svart då ljuset slocknade. Det enda ljudet var Lina som grät bittert över det som för henne kändes som den största tragedin på denna jord. Ett av de många exemplen på den stora hjärtlighet familjen på Mörkerud visade under kriget.

Några bilder från turen 2025. Fina och intressanta dygn i spännande gränsområden

När vi gick här, idag 2025, gick tankarna till dessa kurirer och agenter som arbetade mot Nazi-Tyskland. De bar vapen, ansvar och framtiden på sina axlar. Att vandra i samma marker, besöka platserna och sova under samma himmel och känna kylan mot ansiktet blev vårt stilla sätt att hedra deras slitsamma och avgörande uppdrag. Två nätter under bar himmel gav ett perspektiv. Samma platser – men helt olika villkor. Nissedråga är inte bara en häftig plats i skogen som är värd ett besök. Det är en unik plats där mod, disciplin och motstånd var självklart.

Efter kriget följde inte erkännande utan en ganska lång tystnad. Det begynnande kalla kriget, övervakning och politiska misstankar bidrog till att mycket av verksamheten i gränstrakterna förblev okänd under lång tid. Genom intervjuer, arkivforskning och lokalhistoriskt arbete har bilden av kommandobasen Hector kunnat rekonstrueras.

Övernattning i samma skogar

När vi nuförtiden slår läger i dessa marker gör vi det frivilligt. Vi kan avbryta, vända om, gå hem. Det kunde inte de. För dem var skogen inte rekreation utan skydd, arbetsplats och ibland deras grav. Att vandra här dessa dygn blev därför mer än en skogstur. Det är ett sätt att minnas alla som gick här när det verkligen gällde – gränslotserna, kurirerna, kvinnorna, männen och barnen. Att hedra deras slit, deras mod och deras insats mot Nazi-Tyskland.

Plus: kallt väder och lite snöfall under natten. Spännande marker. Mycket historia.
Minus: –

Som alltid: turkamrat Nilsson – fältstark som få.

En fin skogstur att bära med sig. Önskar alla som läser detta en god fortsättning på det nya året.

Källförteckning (ett urval)

  1. Järnskogs Hembygdsförening (u.å.). Museet Beredskapsåra. Tillgänglig på: https://www.jarnskog.se/
  2. Gävert, Lars-Olof. Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. 2024. ”Det sista vittnet”. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
  3. Håby, T. (2019). Finnskogen – Fra krigsforbryter til Nato-radar. Oslo: Museumsforlaget.
  4. Gävert, Lars-Olof. (2025-09-17). Frihetskampen och hjälten Östen Nilson – Kompani Linge-medalj. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/09/17/frihetskampen-och-hjalten-osten-nilsons-kompani-linge-medalj-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4/
  5. Mamen, H.C. (1990–2005). Intervjuer, föredrag och minnesberättelser rörande kurirverksamhet, kommandobasen Hector och gränsoperationer 1944–1945. Privatarkiv och lokalhistoriska samlingar, Norge och Sverige.
  6. Ljøner, W. (1985–2000). Muntliga och skriftliga vittnesmål om Hectorgruppen, sambandsverksamhet, efterkrigstidens övervakning och återupptäckten av basen i Nissedråga. Privatarkiv.
  7. Milorg – MI IV (Stockholmskontoret) (1943–1945). Arkivmaterial rörande kurirrutter, postförbindelser, persontransporter och vapentransporter via norska legationen i Stockholm. Riksarkivet, Oslo.
  8. Riksarkivet (Norge) (1940–1945). Arkivserier rörande norsk motståndsrörelse, Milorg, gränsoperationer och flyktverksamhet. Oslo: Arkivverket
  9. Riksarkivet (Sverige) (1940–1945). Handlingar om flyktingmottagning, gränsövervakning, polis- och militärärenden i Värmland under andra världskriget. Stockholm: Riksarkivet.
  10. Norske Grenselosers Museum / Grenselosmuseet (u.å.). Dokumentation, utställningsmaterial och intervjuer rörande flyktningeruter, gränsloser och motståndsverksamhet i gränsområdet Eidskog–Värmland. Eidskog.
  11. Yad Vashem – The World Holocaust Remembrance Center (1999). Righteous Among the Nations: Hans Christen Mamen. Jerusalem: Yad Vashem.
  12. Värmlands Folkblad (1985-06-04). ”Täcknamn ‘Mörkerun’ – Värmlänningen som gjorde mest för den norska frihetskampen”. Karlstad: VF.
  13. Flyktningeruta / Timianruta (2010). Historisk sammanställning av kurir- och flyktrutter mellan Oslo, Østmarka, Aurskog–Høland, Eidskog och Värmland 1940–1945. Oslo: Den Norske Turistforening.
  14. Ep. 117 – Den tragiske historien om norske Ragna og tyske Willi: Skutt under flukt på norsk side av grensen: https://podcasts.apple.com/no/podcast/ep-117-den-tragiske-historien-om-norske-ragna-og-tyske/id1670570684?i=1000730736974
  15. Arbeiderbladet (Oslo), onsdag 14. august 1974



Genom skogarna där motståndet rörde sig tyst

andra världskriget, Lokalhistoria, Skogsliv Postad av L-OPosted on mån, november 17, 2025 22:31:39
Generalstabskartan från 1940 är en svensk topografisk karta i skala 1:100 000 som användes för militärt och civilt bruk och trycktes av Generalstabens Litografiska Anstalt. Bra att använda om man vill hitta gamla kurirstigar

I helgen tog jag och min trogne skogskamrat JR (Junior) en vandring över några av våra mest spännande och historietyngda marker längs den svensk-norska gränsen. Det blev en färd rätt in i de hemliga kurirleder som under krigsåren höll samman två länder – och som idag ligger dolda i skogens skuggor.

SOE-linjen Älvtorp – Håkerudtomta

Först försökte vi följa den gamla SOE-linjen Älvtorp-Håkerudtomta, där kurirer en gång rörde sig fram i tystnad, som skuggor mellan granarna: Bjarne Holth Larsen, Einar Judén, Allan Mann och Rasmus Tvinnereim med flera. Idrottsmän, som tog sig fram snabbare och tystare än någon tysk gränspatrull. De visste vad ett skidspår kunde avslöja – och vad ett misstag kunde kosta. Gunnar Sønsteby, känd som agent ”Nr 24” och ”Kjakan” var en av de mest ”iskalla” agenterna i SOE, som rörde sig längs dessa hemliga leder mellan Norge och Sverige och ansvarade för viktiga kommunikationsuppdrag och sabotageinsatser. Dessa agenter glömde aldrig familjen Skoglund på Håkerudtomta som gjorde helt ovärderliga insatser för motståndsrörelsen och kurirverksamheten längs gränsen. De glömde heller inte ”Arvikagruppen”, ett lokalt nätverk kring Östen Nilson och Helmer Sveder med flera, som stöttade ”Stockholmsruta” från Austmarka till Stockholm. De gav stöd genom bland annat kläder och transporter och beskrivs bland annat i boken ”Kurer för frihet”.

Gränsen söderut R.r 73
Gränsen norrut
R.r 73
JR – en trogen skogskamrat som gillade markerna
Gränsgatan

Ekström – Grundels kurirlinje

Sen fortsatte vår vandring längs en nästan parallell linje över Tomtatorpet – den sista svenska utposten i nätverket. I gamla polisförhör från 1944 framträder en bild av ett väloljat system, byggt på förtroende och livsfara. Werner Ekström – kuriren från Norge, passerade ofta över gränsen i närheten av R.r 72 (Romyrsröset). Johan Augustsson – torparen på Tomtatorpet, som tog emot brev med kodade budskap för vidare leverans till Robert och Signe Grundel, som utgjorde en av Arvikas viktigaste länkar i motståndsarbetet. Deras hem blev en trygg fristad för kurirer och flyktingar, samtidigt som de själva genomförde riskfyllda resor med kurirpost mellan Stockholm och gränsområdet.

Och mitt i denna väv dyker tre utlänningar upp – ”Axel”, ”Frans” och ”Heddy” – mystiska gestalter som korsade samma stigar men försvann lika snabbt som de uppenbarade sig. Kanske var de kurirer. Kanske agenter.

Historien vilar fortfarande här ute.

I marken.

I stenarna.

I träden.



Lars Fält – pionjären inom svensk överlevnadsutbildning har avlidit 🇸🇪

Försvarsmakten, Friluftsliv, Skogsliv Postad av L-OPosted on fre, oktober 31, 2025 21:24:15
Foto: Ray Mears & Woodlore Limited

Lars Fält var en svensk militär, författare och överlevnadsexpert som räknas som en av Sveriges främsta auktoriteter inom överlevnad och friluftsliv. Han grundade Försvarsmaktens överlevnadsskola (FÖS) 1989 och var dess första chef, en verksamhet som idag är central för svensk militär SERE-utbildning. Fält utvecklade svenska försvarets SERE-koncept (Survival, Evasion, Resistance, Extraction) delvis utifrån dessa internationella influenser och utvärderade såväl brittiska som amerikanska överlevnadskurser för att anpassa till nordiska förutsättningar. Resultatet är en svensk överlevnadsskola där handfasta färdigheter och mentalt fokus står i centrum – samma principer återfinns i hans böcker och kurser.

Friluftsintresse och liv

Lars Fält utvecklade tidigt ett stort intresse för naturen och utelivet. Efter värnplikten hamnade han i Kiruna som befäl vid Arméns jägarskola och senare vid Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Han utbildade sig till överlevnadsinstruktör både hos brittiska SAS och amerikanska Special Forces. Fält förespråkade gärna det enkla friluftslivet och betonade vikten av erfarenhet och praktisk kunskap snarare än avancerad utrustning.

Starten av Försvarsmaktens överlevnadsskola

På Lars Fälts initiativ startades Försvarsmaktens överlevnadsskola 1989 i Karlsborg, där han blev förste chef. Skolan utbildar både militärer och civila i överlevnad under extrema förhållanden och har ett internationellt renommé. Fokus ligger bland annat på att återföra personal ur fientligt territorium och att klara sig i naturen utan stöd, vilket blivit allt viktigare i modern försvarsträning.

Lars Fält och Ray Mears arbetade tillsammans under mer än 20 år med att undervisa och utveckla bushcraft- och överlevnadskurser, särskilt i de nordliga skogarna och den arktiska vildmarken i Sverige. De är båda internationellt erkända experter inom överlevnad, och deras samarbete har resulterat i kurser, tv-program och gemensamma bokprojekt.

Böcker av Lars Fält

Lars Fält har utgivit ett stort antal böcker om överlevnad, friluftsliv och praktiska färdigheter i naturen. Exempel på titlar:

  • Överleva på naturens villkor: handbok om friluftssäkerhet (1986)
  • Uteliv: med överlevnadsteknik (1998)
  • Friluftsboken: praktiska tips och goda råd om vandring, kanoting, orientering, lägerliv och utrustning (2007)
  • Uteliv med morfar (2015)
  • Out on the Land (2016) (tillsammans med Ray Mears)
  • Överlev! Handbok i överlevnad (2020)
  • Vildmark: en överlevnadshandbok i nordliga skogar
  • Skogsliv: återupptäck kunskaper för naturnära liv och färder i skogslandet (tillsammans med Bo Weslien)

Lars Fälts böcker har blivit standardlitteratur för både friluftsentusiaster och yrkesmilitärer i Sverige och Norden.

Källor:

  1. The Ray Mears & Woodlore Bushcraft Blog (2025): Lars Fält – Farewell Old Friend | The Ray Mears & Woodlore Bushcraft Blog
  2. Försvarsmaktens överlevnadsskola (FÖS): Försvarsmaktens överlevnadsskola – Försvarsmakten



Execute by Sälen – Team Utsocknes

Tävling Postad av L-OPosted on tis, september 30, 2025 21:30:36
Målgång, Marcus körde sista sträckan

Annorlunda och spännande tävling vid Hundfjället i Sälen. För en tid sedan var jag med på tävlingen Execute Sälen by adidas Terrex som är en tävling för fyrmannalag. Det var Christian Nilsson, Jörgen Olofsson, Marcus Wilhelmson och jag i laget. Yngste lagmedlemmen i vårt lag var 48 år, tre av oss är födda 1977. Upplägget var speciellt – jag hade i vart fall aldrig gjort något liknande. Fyra olika slingor (grön, blå, röd och svart) som skulle löpas fyra gånger vardera. Totalt blev det omkring 100 km och 4 000 höjdmeter, vilket i ett fyrmannalag innebar runt 25 km och 1 000 höjdmeter per löpare. Tidsgränsen var 12 timmar, med den avslutande sträckan rakt upp för “Väggen” i Hundfjället. Kändes i kroppen när man kom upp där kan jag säga.

Ut ur dimman
Sista metrarna av Väggen
Tuff grusväg in i dimman

Vi slutade på en andraplats i herrklassen med tiden 9 timmar och 13 minuter. Vinnarna var ett oerhört meriterat lag med bland annat en svensk mästare på maraton, flera riktigt vassa orienterare i absoluta eliten och en SM-trea i terräng – alla i toppform om man jämför med vårt ”bäst före” datum-lag.

Riktigt trevligt, och det blev rejäl träningsvärk efteråt.

Fakta om loppet

OM LOPPET – Execute Run

  • Plats: Hundfjället/Tandådalen, Sälen
  • Format: stafett med lag bestående av 2–4 löpare, klasser för damer, herrar och mixed
  • Bana: fyra slingor som sprang fyra gånger vardera (16 sträckor)
  • Total stigning: cirka 4 000 höjdmeter
  • Arrangör: Marathongruppen (överskott tillbaka till idrotten)



Hiernmannen Orientering på Storkasberget – 16 juli 2025

Orientering, Tävling, Träning Postad av L-OPosted on fre, juli 18, 2025 20:40:11
På väg mellan kontroll 3 och 4

Hiernmannen deltävling 2 hölls på Storkasberget onsdagen den 16 juli 2025 och arrangerades gemensamt av OK Hierne och OK Tyr. Det var Lars och Anna Nordström samt Lennart Moberg som arrangerade och de hade gjort fina banor i terrängen kring Storkasberget och ner mot ”Långtjarne”. En gammal karta användes och detta gjorde det särskilt utmanande. Många stigar stämmer inte överens med hur det ser ut idag i terrängen. Kartan var ett särtryck av ”Friluftskartan Arvika SO” ritad tidigt 60-tal av skohandlare Bertil Ericsson. Två banor fanns: på cirka 7 och 4,5 km. En del kontroller var gemensamma.

Starten gick och fältet spreds snabbt ut i skogen. Jag hamnade lite efter i början och fick börja med att plocka placeringar, först förbi Maria – min sambo – och strax därefter Elin, hennes syster. Redan här märktes stämningen – tävling, men på ett vänligt och familjärt sätt. När jag kommit in i spåret låg det flera löpare framför, och bakom mig hörde jag plötsligt hur Martin Fogelberg föll. Då förstod jag inte att det var allvarligt, men i efterhand visade det sig att han brutit handleden och tvingades ta sig tillbaka till mål och vidare till akuten. Stackars Martin, det satte verkligen tävlingen i perspektiv.

På väg mot kontroll två började jag hitta mitt flyt och hann ifatt gänget framför mig när vi tog oss upp mot Örshultet. Med lite terrängkännedom från mina hemtrakter, som ligger en bit söder om kartområdet, trodde jag det skulle ge fördelar – men insåg att orientering ofta innebär oväntade vägval och att terrängkännedom tappat betydelse. Vid fjärde kontrollen tryckte jag upp tempot, tog mig ner till Långtjärnet och valde stigen runt tjärnet. Här var jag i ledning utan att veta om det och det var helt tyst i skogen. Men osäkerheten smög sig på in mot kontrollen, och jag gick inte tillräckligt långt fram för att upptäcka kontrollen. I stället hörde jag det började braka i skogen och en trio löpare kunde springa ikapp mig innan jag lyckades stämpla. Mot slutet var benen riktigt trötta, men tävlingskänslan fanns där – jag kom i mål som trea. Två duktiga bröder från Kils OK före. Det är jag riktigt nöjd med! Riktigt bra träning, skön stämning och häftigt att få springa på den gamla kartan. Det blev en minnesvärd kväll, både för utmaningen, kamratskapet och den fina naturen.

Länkar

Bulletin: https://eventor.orientering.se/Documents/Event/113857/1/Bulletin-1

Resultat och rutter

Information om tävlingens resultat och rutter finns tillgänglig via Livelox och Eventor, där vägval kan analyseras i efterhand

Resultat: https://eventor.orientering.se/Events/ResultList?eventId=55079&groupBy=EventClass

Livelox: https://www.livelox.com/Events/Show/161538/Hiernmannen-deltavling-2-Storkasberget



Julaftonsturen 2024 ”Över gränsen” 🇸🇪 🇳🇴

andra världskriget, Friluftsliv, Historia, Julaftonstur, Lokalhistoria, Skogsliv Postad av L-OPosted on tor, december 26, 2024 15:50:08

Julaftonsturen 2024 hade, bland annat, inspiration från Anders Johanssons bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”, som utförligt beskriver svenska och norska underrättelseoperationer över gränsen.

2024 års Julaftonstur blev en intressant upplevelse av platser som bär på en spännande historia från andra världskriget. Vi besökte bland annat Millomgården, Askosberget och Nyckelvattnet, platser som bär på unika berättelser och minnen från svunna tider.

Millomgården viktig bas för motståndsrörelsen

En viktig bas för norska motståndsrörelsen var Millomgården som ligger strax intill Millomberget. I ladan vid Millomgården, ungefär 150 meter från gränsen till Norge, förvarade Milorg vapen, uniformer och annan utrustning som bland annat hade släppts från brittiska flygplan och sedan smugglades in i Norge under den tyska ockupationen. En vapenleverans hamnade fel, och gick rakt ner i ett uthus och byn Röjdåsen fick evakueras. En gång transporterades bland annat vapen och andra varor över gränsen till 200–300 man från Millomgården. På Millomgården bodde Thorvald och Jenny Olsson som gjorde en stor insats för Milorg och Norge under kriget. De tog emot många flyktingar och kurirer som fick mat och husrum. Det var först 20 år efter krigsslutet, då en delegation Milorg-veteraner från Drammen kom och uppvaktade Jenny Olsson på hennes 70-årsdag, som det avslöjades att gården Millom varit en av norska Hjemmefrontens främsta gränsbaser med omfattande flykting- och kurirtrafik. Gården var också en viktig gränsstation för kurirtrafiken mellan Oslo och Stockholm. Under kriget samarbetade Special Operations Executive (SOE) med norska motståndsgrupper för att smuggla in vapen och förnödenheter till Norge. Detta samarbete var avgörande för motståndsrörelsens framgång.

Askosberget, Aksel Gjeverts hem

Aksel Gjevert (1887–1944) som bodde på Askosberget var en av de norrmän som smugglade in vapen, ammunition, uniformer, propaganda mm över gränsen till Norge. En stark skogsarbetare som kände dessa skogar i området utan och innan. Enligt sidan ”Special Forces – Roll Of Honour” tillhörde Aksel även en allierad specialstyrka under andra världskriget. Organisation som Gestapo rullade upp påsken 1943, och som Aksel tillhörde verkar ha ett samband med att Margit Bergström blev arresterad och förhörd. Margit berättade för författaren av boken ”Min bok om Östmark” av John Eriksson (2009) att det fanns en tysk (!) med i förhörsrummet i Stockholm. Under andra världskriget hade den tyska legationen i Stockholm en central roll för Sveriges kontakter med Nazityskland. I huvudstaden fanns även den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr, vars verksamhet bevakades av svensk säkerhets- och underrättelsetjänst. Att det innan kriget funnits ett nära samarbete med Gestapo och svenska säkerhetspolisen finns dokumenterat, men det var främst att jaga rätt på “farliga” kommunister och misstänkta sabotörer i ”organisation Bernardh” (svenska sektionen av Wollweberorganisationen). 32 personer i Kongsvinger/Grue-området häktades när ”Finnskogskullaffären” eller ”Thomlesaken” rullades upp av Gestapo. Trots det Aksel utsattes för under fånguppehållet så bevarade han alltid det goda humöret, och en fast och lysande tro att den dagen skulle komma då den norska flaggan skulle vaja fritt och de tyska undertryckarna skulle vara förvisade från landet. Tyvärr fick han aldrig uppleva detta. Aksel var dömd till döden för sitt illegala arbete mot den tyska ockupationsmakten, men han dog innan denna dom hann verkställas, den 17 maj 1944.  

Askoberget i Grue, Hedmark Røykstue från 1863

När vi kom fram till Askosberget, där Aksel Gjevert bodde, kändes det som att vi hade tagit ett steg tillbaka i historien. Platsen andades både mod och beslutsamhet. Skylten med texten ”Flyktingrute 1940–45” var en påminnelse om de faror och utmaningar som många människor stod inför under andra världskriget när de skulle över gränsen till Sverige. Tidigt under ockupationsåren fanns fasta rutter för flyktingar över Finnskogen som bland annat kom med tåg till Kongsvinger. Exempelvis ”Skarabergsruta” var en flyktingled som gick vid Askosberget på norska sidan, över på sjön Nyckelvattnets södra sida i Sverige till Gåstjärn. Att stå där, mitt i skogen, och se denna plats som varit en central punkt i motståndsrörelsens aktiviteter, väckte en mäktig känsla av respekt och vördnad. Man kunde nästan känna närvaron av de människor som en gång riskerade sina liv för frihet och rättvisa. Varje träd, varje sten, verkade bära på tysta vittnesmål om de många modiga gärningar som utfördes här. Att veta att vi stod på samma mark där Gjevert och andra kurirer planerade och genomförde sina farliga uppdrag, fyllde oss med en djup tacksamhet för deras uppoffringar. Det var en stund av eftertanke och en stark påminnelse om historien och dess påverkan på vår nutid.

Riksröse 84 (S Nyckelvattnetsröset), gränsgatan och Nyckelvattnets is

Nyckelvattnet, ca 1/3 av sjön ligger på norska sidan

Vi besökte även Riksröse 83 och 84 (S Nyckelvattnetsröset), historiska gränspunkter som spelat en viktig roll under de norska ockupationsåren. Författaren Mia Berner flydde under sin studietid över till Sverige vid sjön Nyckelvattnet vilket hon beskriver i sin bok ”Österut”. Berner var hemlig agent för XU. Mia Berner kom tillbaka till Östmark 2003 och det blev ett kärt återseensde med en av lotsarna som hjälpte henne fly till Sverige, Martin Møllerud. Han var både lots, kurir o i slutet av kriget XU agent. Møllerud var den som skapade Mølleruds-ruta som korsade gränsen vid Nyckelvattnet och Gåstjärn. Vi tog rutten över Nyckelvattnets is där Aksel Gjevert och Margit Bergström, båda på skidor, träffades julen 1942. Margit Bergström från Rännberg i Östmark var bara 17 år när hon blev agent för Norge. Aksel fick god hjälp av Margit att smuggla propagandamaterial, underrättelser med mera över gränsen. Bland annat smugglades tidningen Håndslag med underrubriken ”Fakta och orientering for Nordmenn” in i Norge denna väg. En tidning som trycktes i Sverige och smugglades i stor utsträckning in i Norge, där den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna. En av skribenterna i denna tidning var Willy Brandt.

Margit Bergström, på bilden 16 år, blev anställd som kokka för ett vedhuggarlag nära gränsen till Norge. Hon kom omgående i kontakt med norska flyktingar, och strax därefter, med sin norska kontaktman; Aksel Gjevert. Foto på Margit: Privat. Foto på Aksel: Okänd

När det gäller Nyckelvattnet finns många intressanta historier. Den 30 november 1943 kallades studenten Rolf Sørbye till ett brådskande möte med en av underrättelseorganisationen XU:s ledare som kallade sig ”Eva Berg”. Hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart skulle omringa Universitetet och arrestera studenter. Han fick beskedet att gå under jorden och försöka rädda så många studenter som möjligt för transport till Sverige. Efter en strapatsrik resa beskriver han mötet med Sverige så här:

I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.

Hittade bra töre-ved
Gränsgatan norrut

Sammanfattningsvis en otroligt mäktig skogstur ur många perspektiv

Om vi ska beskriva turen ur ett friluftsperspektiv så var det en fantastisk tur med god tillgång på töreved vid en lägerplats nära gränsgatan. Christian hade med sig massor av godsaker och glögg som han fått av en granne. Glöggen var nog det starkaste jag druckit, och jag kände mig nästan lite berusad, speciellt efter att inte ha druckit alkohol alls sedan midsommar 2007. Man tål kanske inte så mycket längre. Tyvärr var vädret inte det bästa, och på natten kom det både snöblandat regn och regn. Hunden Junior var skadad i en tass och därför fick han stanna hemma. Förhoppningsvis återhämtar han sig snabbt och kan vara med på nästa tur. Den här Julaftonsturen blev främst en genomgång av de kurirlinjer som användes under andra världskriget i trakten, där modiga kurirer riskerade sina liv för att transportera viktiga meddelanden och material genom skogarna. Vi besökte även Aksels viloplats vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866 innan vi åkte söderut. Det kändes hedersamt att besöka hans grav efter att ha vandrat i hans fotspår genom de skogar han säkert kände bättre än någon annan. Att stå vid hans viloplats efter att ha följt hans rutter och upptäckt de platser som var centrala i hans liv och motståndsinsatser, fyllde oss med djup respekt och tacksamhet. Det var en stark påminnelse om hans mod och uppoffringar, och en bekräftelse på den betydelse hans handlingar hade för både hans samtid och eftervärlden.

Aksels (1887-1944) viloplats vid Grue Finnskogs kyrka, i graven ligger också hans mor Anne (1867-1951)

Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till författaren Anders Johansson (f. 1942). Johansson har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst som utrikesreporter. Hans insiktsfulla skrivande är alltid intressant, och särskilt hans senaste bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”. Denna bok har varit en stor källa till inspiration och erbjuder värdefulla insikter om de dramatiska händelserna och det samarbete som präglade de svensk-norska relationerna under andra världskriget.

Det här blev mer än bara en vanlig skogstur – det var också en resa genom tid och rum. En mäktig känsla som jag kommer att minnas länge.

Källor

  1. Johansson, Anders. Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945. Lind & Co, 2024.
  2. Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
  3. Gävert, Lars-Olof. Aksel Gjevert motståndsman och flyktinglos som dog i Gestapos våld.  https://blogg.l-ogaverth.com/2024/10/07/aksel-gjevert-motstandsman-och-flyktinglos-som-dog-i-gestapos-vald/
  4. Eriksson, John. Min bok om Östmark, 2009.
  5. Våre falne – VG. (2015) GJEVERT, AKSEL, småbruker, Grue Finnskog. https://www.vg.no/spesial/2015/vaare_falne/?personId=12704
  6. Kulturminnsesök. Askosberget Øvre. https://www.kulturminnesok.no/manedens-kulturminne/


Grue Finnskog

Historia, Natur, Skogsliv Postad av L-OPosted on tis, november 05, 2024 22:09:50
Sjön Röjden (på norska Røgden) 

Trevlig och fin helgtur till Finnskogen, detta stora skogsområde som sträcker sig över gränsen mellan Norge och Sverige, känt för sin kulturella historia och vackra natur. Vi bodde på Finnskogstoppen och hade det väldigt bra. Det är ett trevligt ställe med vacker natur och en känsla av lugn. Omgivningarna är fantastiska, med djupa skogar och klara sjöar.

Finnskogsterräng
Sjön Röjden mot den svenska sidan. Gränsen går i sjön.

Vi besökte viloplatsen för Aksel Gjevert som dog i tysk fångenskap den 17 maj 1944 på det ökända Grini (norska: Grini fangeleir, tyska: Polizeihäftlingslager Grini) som 1941–1945 var ett nazistiskt interneringsläger för politiska fångar. En urna med Aksels aska hittades efter kriget på Victoria Terasse i Oslo 1945. Gestapo, tyska statens hemliga polis, intog 1940 den majestätiska 1800-talsbyggnaden Victoria Terrasse i centrala Oslo. Aksel tillhörde Milorg Distrikt 12 och jobbade under ockupationen med införsel av vapen, ammunition och propaganda från Sverige, förmodligen i samverkan med engelska SOE (Special Operations Executive).

Aksel Gjevert blev fast i Gestapos razzia på Grue Finnskog påsken 1943. Han blev offer för Gestapoterrorn när ”Finnskogkullaffaeren” rullades upp och Gestapo slog till på Finnskogen. Ironiskt nog avled han just den 17 maj 1944. Gjevert var en viktig person för de många flyktingtransporterna som gick över Brandval Finnskog. Som jag förstått det skulle han avrättas genom att skjutas, men han dog innan detta verkställdes. Han hade en hård tid i fångenskap och utsattes för bryska och våldsamma förhör av Gestapo men var trots detta vid gott mod och var säker på att en dag skulle Norge åter bli fritt.

På Aksels grav står skrivet;

”DU GJORDE DIN INSATS I STRIDEN OG DÖDE FÖR FRIHETEN”.

Aksel och hans mor Anne ligger i samma grav vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866

Vi var också vid minnesmärket vid sjön Röjden i Östmark som markerar platsen där ett engelskt flygplan störtade. Flygplanet var på väg från England till Gardemoen men kom ur kurs och störtade i sjön Röjden den 10 maj 1945.

Platser som dessa ger oss en påminnelse om de uppoffringar som gjordes och hedrar de som förlorade sina liv i kampen för vår frihet…

Källor



Hemliga hjältar: Familjen Grundels motståndscentral. ”Det sista vittnet”.

andra världskriget, Demokrati, Historia, Lokalhistoria, Minnen Postad av L-OPosted on ons, juni 05, 2024 15:22:47

Den 3 juni 2024 fick jag höra spännande berättelser. Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Foto: Ulla Grundel.

Under andra världskrigets mörka dagar utspelade sig gripande och intressanta händelser i Arvika.

Vår stad blev en central punkt för motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och flera hemliga nätverk etablerades. Dessa nätverk hade en stor betydelse i kampen för frihet, fred och demokrati, och deras insatser var avgörande för att stödja motståndsrörelsen i Norge. Flera familjer tog sig an den farliga uppgiften att inhysa norska motståndsmän i hemmet och blev en viktig del i kampen mot nazismen. Bland dessa hjältar fanns familjen Grundel – Signe, Robert och deras son Jan. Familjen Grundel bodde i ett avskilt hus i Rosendal, som på den tiden var utkanten av Arvika, och engagerade sig helhjärtat i det norska motståndet. 

Robert Grundel hade tidigare hjälpt flyktingar under inbördeskriget i Finland. När Norge drabbades av den tyska invasionen den 9 april 1940, stod familjen Grundel inför ett nytt uppdrag. Robert fick en förfrågan om att bli en länk i kommunikationskedjan mellan Sverige och Norge. Hemma hos familjen Grundel fanns en gammal moraklocka som nu fick en hemlig funktion – att dölja viktiga meddelanden och brev. Det tog dock inte länge innan den förste norska flyktingen anlände till Grundels. Brevsmugglingen hade blivit människosmuggling. Signe, med norska rötter och släktingar kvar i det ockuperade Norge, kände en djup personlig drivkraft att bidra till motståndet. Men att hjälpa de norska bröderna och systrarna var inte bara en olaglig handling, utan också något som krävde stor försiktighet och list. Nazister och tysksympatisörer fanns hela tiden med som ett ständigt hot – även i Arvika.

Signe och Robert Grundel visar moraklockan som under kriget användes för att gömma kurirpost, brev och hemliga meddelanden etc.

Saborg/Osvaldgruppen

De norska motståndsmän som kom till Grundels motståndscentral var inriktade på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Många av de som fick mat och husrum hos Grundels tillhörde nämligen Saborg (Sabotageorganisationen), eller som gruppen också kallades i Norge – Osvaldgruppen – som är ett mer känt namn på gruppen efter ledaren med täcknamnet ”Osvald”, Asbjørn Sunde.  Verksamheten var särskilt aktiv mellan åren 1941 och 1944, där de utförde en rad djärva operationer som syftade till att försvaga tyskarnas kontroll och stärka motståndskampen. Osvaldgruppen blev en tid själva symbolen för det aktiva motståndet i Norge och visade på förmågan att organisera sig och agera mot en övermäktig fiende. Deras insatser bidrog inte bara till konkreta militära framgångar utan också till att hålla hoppet och motståndsviljan vid liv.

Jan Grundels värdefulla insatser i ung ålder

Sonen i familjen, Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. När jag hälsade på honom berättade han också om en gång då han fick ge sig ut för att spana på en misstänkt Gestapo-man som närmades sig bostaden. Jan smög ut för att kontrollera och inne i huset stod de norska sabotörerna med vapnen redo.

Wollweberligan och Osvaldgruppen

En speciell man som gömde sig hos Grundels efter krigsutbrottet i Norge var den tyska kommunisten Ernst Wollweber. Mellan 1936 och 1941 var han den ledande organisatören för den så kallade Wollweber-organisationen, en antifascistisk sabotageorganisation grundad av NKVD. Organisationen utförde bland annat bombdåd mot fartyg från länder som understödde rebellsidan i det spanska inbördeskriget. Wollweber och hans folk var eftersökta av Gestapo i många år. Men Hitler och hans bundsförvanter lyckades inte få tag i ärkefienden, fast de sökte över hela världen. Jan Grundel kom tydligt ihåg hur Wollweber sjöng sången; ”den lille trumpetaren” (Der kleine Trompeter) för honom, när han skulle sova. Vid en resa greps Ernst Wollweber på tågperrongen i Ottebol (den 18 maj 1940) och satt därför i svenskt fängelse större delen av kriget. Efter gripandet blev Wollweber först förhörd i Charlottenberg av landsfiskalen Erik Hjärpe. Både Tyskland och Sovjetunionen ville sen få Wollweber utlämnad. Sovjets krav på utlämning var en ren taktisk åtgärd för att inte Sverige skulle kunna lämna ut Wollweber till Tyskland. När Wollweber släpptes tog han sig till Sovjetunionen (15/11 – 1944). Efter andra världskrigets slut återvände Wollweber till Tyskland och den sovjetiska ockupationszonen. Där gick han med i det nybildade SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och fick snabbt en ledande ställning inom partiet. Han blev chef för Stasi (Östtysklands säkerhetstjänst) efter att Wilhelm Zaisser avsattes den 17 juni 1953. Ernst Wollweber innehade posten fram till 1957.

Osvaldgruppen anses vara Wollweber-organisationens mest framgångsrika sabotagegrupp och en av de främsta sabotagegrupperna som existerade i Norge under kriget och de hade en helt avgörande roll i kampen för ett fritt Norge. I åren 1941–44 genomförde organisationen runt 110 aktioner mot ockupationsmakten, och var därmed tillsammans Kompani Linge den dominerade sabotageorganisationen i Norge. De angrep främst industrier, järnvägar och tyska trupptransporter som var viktiga för tyskarnas krig. Gruppen utförde också en rad likvideringar, ofta på uppdrag av Milorg. Osvaldgruppen samarbetade med Milorg, 2A samt SOE och blev ofta kommenderade att utföra mycket riskfyllda uppdrag som de andra motståndsgrupperna undvek. 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Trots sina uppoffringar fick Osvald-sabotörerna inget officiellt erkännande efter kriget, inga medaljer och knappt något omnämnande alls. Det var inte förrän 2013 som Osvaldgruppens insatser erkändes offentligt av den norska staten genom den dåvarande försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Där tror jag svaret finns varför inte Grundels motståndscentral på Rosendal varit lika välkänd som Sveders i Arvika. Medan de motståndsmän som använde SOE-kurirlinjen genom Arvika och Östen Nilsson och Helmer Sveder blev dekorerade och betraktades som hjältar efter kriget så försökte man i Norge hålla nere värdet av de kommunistiska motståndsgruppernas insatser under kriget.

”Osvald”, ockupationens hårdaste krigare?

Ledare för Osvaldgruppen i Norge var Asbjørn Sunde, med täcknamnet ”Osvald”, eller ”Osvald Pettersen”. Sunde var kanske den allra främste och mest aktive av motståndskämparna i Norge. Sunde hade en bakgrund som sjöman. Som frivillig soldat i inbördeskriget i Spanien 1937–38 lärde sig Sunde att hantera sprängämnen och likvidera människor. Sunde hade redan vid denna tid kommit i kontakt med Wollwebers sabotagegrupp. Wollweber befann sig i Oslo den 9 april 1940 med sin fru, norskan Ragnhild Wiik. Genom att Sunde och Wollweber med flera spred omfattande rykten om att Oslo skulle bombas av engelsmännen för att stoppa tyskarna den 10 april skapades så mycket förvirring och kaos (den s.k. panikdagen) att de lyckades få Wollweber över till Sverige. Kaoset skapade också möjlighet för bättre mobilisering av det norska motståndet. Den 18 maj 1940 arresterades Sunde i Charlottenberg när han är på väg tillbaka till Norge men klarar att rymma (samma dag som Wollweber arresterades i Ottebol).

Sunde deltog själv i flera av de mest uppmärksammade likvidationerna under kriget. Uppdragen kunde komma från Milorgs säkerhetstjänst. Vintern 1943 hade Gestapo ringat in Gunnar Sønsteby (SOE) (Sønsteby blev Norges mest dekorerade medborgare efter kriget), och Sverre Ellingsen (2A/SOE) med hjälp av agenten ”Monsen” – Finn Roald Andersen. Asbjørn Sunde kallades in för att hantera situationen. Kort därefter likviderades Andersen och en person till i en lägenhet på Løvenskioldsgate i Oslo av Sunde och Johan Peter Bruun i Osvaldgruppen. Ellingsen och Sønsteby kom undan och flyr över till Sverige. Bruun arresterades av tyska säkerhetspolisen påsken 1943, blev dömd till döden och avrättades i Trandumskogen den 2 mars 1944.

”Våre beste menn var de, våre tapreste og edleste menn, fylt av en idealitet som bare døden kunne berøve dem. Minnet om dem skal leve så lenge det finnes takknemlighet og rettferdighetssans i dette land.”

Skrev Asbjørn Sunde (1909-1985) om sina fallna krigskamrater i minnesboken ”Menn i mørket..” 

”Asbjørn Sundes organisasjon (var) i tre år – fra sommeren 1941 til sommeren 1944 – den eneste organisasjon av betydning i Norge som drev systematisk sabotasje i hjemlig regi.”

Terje Halvorsens efterord till nyutgåvan av Asbjørn Sundes bok ”Menn i mørket” (1987).

”Jeg husker dette møtet med Osvald […] Det var første gang vi traff han. Det var en slik kar som virkelig fikk det til å gå kaldt nedover ryggen på en. Han virket meget uhyggelig […] oppførte seg i det hele som en født leder, hvilket han også var, hard leder. Vi fikk Osvald under kontroll, han gled inn i dette arrangementet […] det var aldri nei i hans munn, aldri frykt.”

Sverre Ellingsen i en intervju med Ulstein (grensetrafikken) 24.11.70, NHM.

Sunde blev dömd för spioneri 1954, men enligt en del insatta i ärendet var det snarare en rättsskandal. Høesteretts-advokat Knut Blom sa så här om Sunde: ”Den tid kan komme igjen da Norge trenger menn av Asbjørn Sundes støpning”. Dessa ord sas alltså av en tidigare Hjemmefrontledare och Stay Behind-officer.

För den som vill höra mer om Sunde och Osvaldgruppen finns Historiepodden WW2:

https://poddtoppen.se/podcast/1550681733/historiepodden-ww2/osvald-gruppen

Robert Grundel Foto: Privat
Signe Grundel Foto: Privat
Grundels motståndscentral på Rosendal.

Om någon vill läsa mer om denna spännande del av Arvikas historia, finns en motion om Grundels motståndscentral i Rosendal som lämnats till kommunfullmäktige i Arvika. Hoppas att den blir positivt mottagen.

Länk: https://www.arvikapartiet.se/wp-content/uploads/2024/04/Motion-Grundels-motstandscentral-pa-Rosendal.pdf

Grundels motståndscentral och Sveders motståndscentral

I det historiska sammanhanget av Arvika under andra världskriget framträder två betydelsefulla motståndscentraler: Grundels i Rosendal och Sveders på Kyrkogatan. Båda spelade viktiga roller, men deras funktioner skiljer sig åt. Jag har fått frågan om skillnaden mellan dessa båda motståndscentraler. Ska försöka förklara kort hur jag ser på det efter vad jag fått fram i mina efterforskningar.

Sveders är den mest kända motståndscentralen i Arvika – där herrarna Helmer Sveder och Östen Nilsson höll till. Deras arbete som underrättelseenhet var av ovärderlig betydelse; de förmedlade viktig information från Norge till Special Operations Executive (SOE) och den brittiska exilregeringen i London, samt i omvänd riktning. Deras arbete bidrog till att organisera insatserna med allierade krafter och bidra till motståndet mot ockupationsmakten i Norge. Man kan säga att Sveders och den kurirlinjen var mest inriktad på förbereldelser för motstånd och underrättelser. Jag har tidigare kallat den mer eller mindre en underrättelseavdelning, och det är nog rätt om man ska kategorisera.

Grundels motståndscentral och de många motståndsmän som vistades hos dem var mer inriktade på rena sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten och stod heller inte under Milorg eller SOEs ledning. ”Hjemmefronten” som hade starkt inflytande på Sveders motståndscentral menade istället att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. ”Hjemmefronten” var alltså emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation helt enkelt använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage (!). När exempelvis arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten av ”proffssabotörerna” i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var därför väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland. Med tanke på antalet sabotörer, den primitiva utrustningen och framför allt de ytterst svåra förhållandena som Osvaldgruppen/Saborg arbetade under – som pionjärer i det inhemska sabotagekriget mot de tyska ockupanterna – rör det sig utan tvekan om en imponerande stor mängd aktioner de utförde. Grundels motståndscentral var också en propagandacentral där mängder av propaganda som skulle försvaga den tyska ockupationsmakten fördes över gränsen.

Det väcker intresse att observera att kurirlinjerna för dessa två motståndscentralerna i Arvika nästan löpte parallellt med varandra. Speciellt vid Håvildsrud, där deras respektive gränsövergångspunkter var placerade endast några hundra meter från varandra. Det kan ha funnits möjligen någon form av samarbete mellan motståndsgrupperna. Deras geografiska närhet till varandra kan i vart fall ha underlättat en snabb och effektiv kommunikation, vilket var avgörande för framgången med deras operationer.

En slutsats man kan dra är i vart fall att de båda motsåndscentralerna även utan ett aktivt samarbete kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt. Deras gemensamma mål var frihet och säkerhet för regionen, och deras insatser lämnar ett outplånligt avtryck i Arvikas och hela Sveriges motståndshistoria.

Från SÄK-arkivet

Tungt ekonomsikt för Grundels

Signe fick dra ett tungt lass, kurirerna och motståndsmännen behövde mat, förnödenheter
och vatten som de ibland tog med sig över gränsen. Vid den här tiden fanns inget rinnande vatten i huset utan vatten fick de hämta en bit bort, vid Bergsgatan. Det kunde hända att ”sabotörsgrupper” med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Gästerna hade oftast inga pengar. Signe och Robert var enkla människor som inte hade det så gott ställt, men de hade fått lov till att hämta matvaror av Holger Andersson vid Karl Anderssons Livs på Fallängsvägen, för att betala senare. Holger ställde aldrig några frågor, och utan hans hjälp skulle verksamheten inte ha varit möjlig. Skulderna fick återbetalas när det fanns möjlighet, och Signe betalade av på dessa skulder ända tills hon gick bort 1974. Trots alla ansträngningar och risker som familjen utsatte sig för under krigsåren, fick de aldrig någon ekonomisk hjälp från Norge. Jag är övertygad om att det berodde på att de sabotörer som nyttjade Grundels skydd inte skulle få någon uppmärksamhet i Norge för deras insatser under kriget. Sannslöst när man tänker på det.

Utdrag från Ulla Grundels uppsats: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.

Hirdens dagbok gömdes på vinden i Arvika

Vid ett tillfälle lyckades en norsk motståndsman, vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo, stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Denna värdefulla dokumentation fördes sedan över gränsen till Sverige efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stulit dagboken tvingades skjuta för att komma undan. Dagboken/liggaren gömdes sedan på vinden hos familjen Grundel i Arvika, hämtades efter kriget av representanter från den norska regeringen och tjänade som bevismaterial i processen/rättegångarna mot de norska nazisterna och landsförrädarna. Bevis som samlats av motståndsrörelsen, inklusive dagböcker och andra dokument, var avgörande för att styrka åklagarens fall mot de anklagade. En mycket viktig handling och ett verkligt kap framhöll Jan Grundel när jag var hemma hos honom.

Sprängmedel

Hos Grundel förvarades militärt sprängmedel. En gång fick familjen in 70 kg trotyl, som några norska motståndsmän/sabotörer kommit dragandes med. Något av sprängmedlet som förvarades hos familjen smugglades senare över gränsen till Norge och en del av det sägs ska ha kommit till bruk vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, vid sprängningen av Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark. Detta för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). Sprängmedel användes också till att spränga den färja över Tinnsjøn som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland. Färjan sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid, som även deltagit i tungvattenaktionen. Jan berättade att han som barn såg när motståndsmännen/sabotörerna förberedde sprängladdningar och dynamit i köket hemma hos Grundels. En av ”bombmakarna” var Sverre Emanuel Steen (1918-1944). Sabotörerna i Saborg/Osvaldgruppen var skickliga i att använda dessa och andra metoder för att skapa förödelse för fienden, ofta genom att rikta in sig på infrastruktur som järnvägar. En viktig del av krigsföringen som bidrog till de allierades slutliga seger.

Statspolisen genomför en gryningsrädd mot Grundels

Familjen Grundel stod inför allt större utmaningar när den illegala verksamheten växte. Flyktingar, motståndsmän och sabotörer kom och gick ständigt. Den 4 juni 1944 hände det som inte fick hända. Statspolisen slog till och genomförde en gryningsräd hos familjen Grundel. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statspolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till säkerhetspolisen. Ordern var utfärdad av polisintendent Martin Lundqvist i Stockholm och landsfogde Anders Holmström i Karlstad. Statspolisen hade varit Grundels på spåren sedan 1942 då de genom efterforskningar, och övervakning fått tag i upplysningar om en person som kallade sig ”Sven”, och de misstänkte att verksamheten avsåg kurirer som färdades illegalt mellan Sverige och Norge. Lokalpolisen i Arvika hade inte fått någon information om insatsen från statspolisen då de var rädda att Arvikapolisen skulle varna Grundels. Husrannsakan med förhör följde, men Statspolisen hittade – som tur var – inte hirdens dagbok/liggare som låg gömd under några plankor på vinden. De hittade dock ransoneringskort som tillhörde flera av Osvaldgruppens medlemmar. Även Ragnar Sollie (ledare för Pellegruppen, en framgångsrik sabotagegrupp i Norge i slutet av andra världskriget) ransoneringskort upphittades under husrannsakan. Man hittade också två väskor med stora mängder propaganda på norska och tyska, ex. uppmaningar till tyska soldater att desertera till Sverige, kartor över gränsområdena, täckadresser med norska förbindelser mm. Makarna Grundel häktades och togs med Karlstad, och därefter till Kronoberg i Stockholm där förhören fortsatte under tre veckor. Sonen Jan var förtvivlad när hans mor och far hämtades av statspolisen. Efter förhören klarades ut att ”Sven” var det täcknamn som Robert hade använt i den illegala verksamheten.

Signe och Robert Grundel klarade sig undan med böter på 450 kronor, (ca 12 000 i dagens penningvärde) för att ha ”ha hyst utlänning utan att göra anmälan därom”. När människorna i Arvika fick höra talas om detta gjorde de en insamling för att betala böterna. När Signe kom tillbaka hem till Arvika efter tre veckor i häktet på Kronoberg försökte hon smyga på bakgator hem till Rosendal då hon var rädd för vad folket i Arvika skulle tycka om det som hänt. Signe försökte hålla sig undan från folk men hamnade till sin förtvivlan mitt i en större skara människor som kommit ut från en föreställning. När de fick syn på Signe stannande de och ropade ”HURRA!”.

Familjen Grundels historia är en viktig del av berättelsen om mod, uppoffring och motstånd mot tyranni under andra världskriget och deras handlingar under denna mörka tid i historien är en påminnelse om att mod och beslutsamhet kan göra en stor skillnad – även under de mest utmanande omständigheterna. Familjens hem på Rosendal hade en mycket stor betydelse för den norska motståndsrörelsen under ockupationstiden. Arvika kommun borde därför ordna en minnesplakett vid den här historiska platsen för att uppmärksamma denna viktiga del av historien som utspelade sig i utkanten av Arvika under andra
världskriget.

Från Arvika Nyheter fredagen den 6 april 1990

INTRESSANTA FAKTA:

  • Asbjørn “Osvald” Sunde var ledare för Saborg (Osvaldgruppen), som var den norska delen av Wolllweberorganisationen, från 1938–1944.
  • Sabotageorganisationen grundades på initiativ av den tyska kommunisten Ernst Wollweber runt 1936. Gruppen blev också känd som ” Wollweberligan”.
  • Ursprungligen kallades organisationen Sabotageorganisationen, Saborg eller bara Sab.
  • Många av gruppens medlemmar, som de flesta var vanliga arbetare, fick skydd och husrum hos familjen Grundel i Rosendal, Arvika (Sven, var det täcknamn som användes i den illegala verksamheten) 1941–1944.
  • Osvaldgruppen låg bakom cirka 110 sabotageaktioner.
  • Osvaldgruppen hade de största förlusterna av alla motståndsgrupper i Norge under kriget. Totalt miste 35 medlemmar livet. Flera andra blev torterade och hamnade på Grini fångläger eller andra läger.
  • Robert Grundel ska ha tillerkänts Haakon VII:s Frihetsmedalj. Medaljen tilldelas norsk eller utländsk militär och civila som tjänat Norge på ett förtjänstfullt sätt under krig. Den instiftades den 18 maj 1945. Robert valde att tacka nej till denna ärofyllda utmärkelse. Varken han eller hans fru, Signe gjorde detta för att få medalj.
  • Den 17 april 1943 eliminerades angivare som var på spåret och jagade efter Gunnar «Kjakan» Sønsteby, efter kriget Norges mest dekorerade medborgare. Milorg anlitade ”Osvaldgruppen”, och kommunisten Asbjørn Sunde, utförde ännu en likvidering åt Milorg som därmed sannolikt räddade livet på Sønsteby.
  • I det politiska klimat som utspelade sig under det kalla kriget fick den kommunistledda motståndskampen lite kredit. Fördömandet av kommunisterna i Norge nådde en topp 1954, då Osvaldsgruppens ledare Asbjørn Sunde anklagades för förräderi och spioneri och dömdes till åtta års fängelse.
  • Den 30 maj 1995 restes ett minnesmärke i Oslo av Landsorganisasjonen över Osvaldgruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.
  • 2013 hedrades alla medlemmar i Osvaldgruppen officiellt med utmärkelser av försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen för deras insatser för Norge under kriget. Ledaren Asbjørn Sunde hade då dött, men fyra av gruppens medlemmar levde fortfarande. ” Dere var sabotørene og soldatene i mørke, som forble i mørke. I dag beklager vi at mange av dere ble mistenkeliggjort og underkjent”, sa Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen i sitt tal. Enligt Strøm-Erichsen genomförde gruppen inte bara de flesta, utan också de mest effektiva sabotageaktionerna i Norge under kriget. ” Vår nære allierte ble plutselig vår bitre fiende da Hitler-Tyskland var beseiret. Derfor kunne en mann som Asbjørn Sunde gå fra å være krigshelt i det ene øyeblikket til å bli stemplet som forræder i det neste. Derfor ble dere stille. Derfor forble dere i mørke”, sa försvarsministern. Hon framhävde medlemmarnas personliga egenskaper som avgörande för resultaten de uppnådde. ”Det dere gjorde den gangen, må og skal fram i lyset. Dere er ikke lenger soldater i mørke. Dere er krigsveteraner med en lysende innsats”, sa Strøm-Erichsen.

För mer information om Osvaldgruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942” (aktionen omnämnd tillsammans med Arvika i ett av de bifogade dokumenten): https://youtu.be/BHIAXnwGh_w?si=WF8V6XAfgKJRkhNh

För mer information om Pellegruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Pelle-gruppa, Norges største skips-sabotasje 1944” (ledaren i Pellegruppen Ragnar Sollie fick skydd och boende hemma hos familjen Grundel sommaren 1944): https://youtu.be/WinJyp_KuAA?si=q-7QEXss5J4Gs04E

För mer information om Osvald-sabotörerna: Många norska motståndsmän som utförde sabotage mot nazisterna hedrades aldrig efter kriget. I stället blev de utstötta och övervakade av norska myndigheter: NRK Brennpunkt ” Sabotører i mørke”: https://tv.nrk.no/se?v=MDUP11000410

Slutord

Tycka vad man vill om kommunisterna i Sverige och Norge, men forskning visar att under den här tiden var de kommunistiska motståndsgrupperna de mest motiverad motståndarna mot nazismen. Många i de här motståndsgrupperna var vanliga arbetare som inte alls var intresserade av politik. De flesta av Saborg/Osvalgruppens medlemmar kom från vanliga yrken. En del var fackligt förtroendevalda och aktiva i fackföreningsrörelsen. Några var kommunister, men inte alla. Ingen av dem ställde sig först i kön när det gällde utmärkelser, uppmärksamhet i tidningar och media. De skrev inte böcker om sin insats. Under det kalla kriget glömdes de bort av allmänheten. Om någon sökte efter de här grupperna och deras insatser i skolböckerna i Norge hittade de nästan ingenting. Men Osvaldgruppen förlorade mest medlemmar av alla motståndsgrupper i Norge och fick utföra de mest riskabla och smutsigaste uppdragen åt de andra motståndsgrupperna.

Robert Grundel (född 3 juni 1898) var en mycket intressant och engagerad profil i Arvikas historia. Han blev kommunist som ung när en myndighetsperson (fattigvårdsnämnd) hade sagt till hans mor att gå på gatan och sälja sig; ”för hon såg ju bra ut”, när de inte hade några pengar. Han var med och bildade SKP 1917 det svenska kommunistpartiet, som ursprungligen hette Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som en utbrytning ur det dåvarande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Redan i juli 1927 förutsåg han vad som kunde hända då han höll ett anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 18 (MIAF18) i Arvika om ”fascist- och krigsfaran.” Han beskrev fascismens uppkomst ur de förlorande länderna i första världskriget, som ett resultat av den stora arbetslösheten efter krigsindustriernas förfall och lyfter i synnerhet de italienska fascisternas roll som strejkbrytare. Vidare beskrev han svenska organisationer som Samhällshjälpen, en organisation som förmedlade strejkbrytare, som fascister. Han beskrev också hur fascister bearbetar långtidsarbetslösa och infiltrera militären. Robert hade under 1930-talet en del ”illegala” kontakter genom sitt engagemang i kommunistpartiet men tog senare ansvar för detta ”misstag” och gjorde rätt för sig. Det var också de här tidigare kontakterna han hade som gjorde att han hade mycket att bidra med och kunde hjälpa de norska sabotörerna i Saborg när kriget i Norge bröt ut. När Sovjet under kalla kriget sedan verkligen tog kommandot över kommunistpartier i Europa valde Grundels att lämna kommunistpartiet (SKP) (1949) på Roberts initiativ, och Robert uttryckte även att kommunistparitet inte hade ett existensberättigande inom svensk politik på grund av att de styrdes från Moskva och inte arbetade för Sveriges intressen.

Jan Grundels berättelse om en norsk motståndsman som upprepade gånger besökte dem under kriget gjorde ett starkt intryck på mig. Även för Jan, över 80 år senare, kvarstod känslorna. Han kunde inte erinra sig mannens namn, men minns honom som väldigt stor och stark. Mannen brukade lyfta upp Jan i sin hand, upp och ner, som en del av sin träning, vilket fick Jan att känna en stor samhörighet med honom. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut avslöjades det tragiska beskedet att han inte skulle återvända; tyskarna hade tagit hans liv.

Vill uttrycka min stora tacksamhet till Grundel-familjen för deras beundrandsvärda insatser under kriget, samt för den öppenhet och värme de i nutid har visat mig när jag berättade att jag ville skriva en motion om familjens insatser. Ett särskilt tack till Jan, samt syskonen Lotta, Maria och Ulla.

Källförteckning / Referenser

  1. Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010).
  2. Säkerhetstjänstens arkiv: ca 700 dokument.
  3. Ulla Grundel: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
  4. Samtal med Lotta, Maria, Ulla och Jan Grundel (det sista vittnet).
  5. Lars Borgersrud: ”Wollweber-organisasjonen i Norge” Doktorsavhandling i historia vid Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Oslo 1995.
  6. Osvaldgruppen – Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Osvaldgruppen
  7. Expressen: ”Hitlers ärkefiende greps på perrong i Värmland”. https://www.expressen.se/gt/hitlers-arkefiende-greps-pa-perrong-i-varmland/
  8. Festningsverk Militærhistorie: Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942. https://www.youtube.com/watch?v=BHIAXnwGh_w
  9. NRK – Sabotører i mørke 2013: https://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/2010/MDUP11000410/avspiller
  10. Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel


Nästa »