Liksom tidigare sticker Ryssland, Kina och Iran ut när det gäller säkerhetshotande verksamhet mot Sverige i rapporterna. Många av hoten har blivit allvarligare, men de har funnits sen länge.
”Vi tar med oss ett mycket allvarligt säkerhetsläge med flera stora parallella kriser in på det nya året.” (Must)
Ryssland och det brutala anfallskriget i Ukraina tar självklart en stor plats i rapporterna. Ryssland har ställt om landet till ”krigsfot” och de har skapat sig en förmåga att fortsätta med sin aggression under flera år framåt. Ukraina försvarar sig till varje pris och hävdar rätten till sitt territorium. Rysslands anfallskrig och krigsförbrytelser i och med invasion av Ukraina har på ett allvarligt sätt skadat trovärdigheten av folkrätten och en av dess mest grundläggande principer – det vill säga förbudet mot bruk av våld i mellanstatliga relationer.
Tyvärr verkar det som att vi kan utgå från att det blir ett långvarigt krig i Ukraina.
Ryssland kommer att vara ett hot mot Sverige och våra nordiska grannländer som vi nu är i allians med under en lång tid framöver.
Kina får stort utrymme i rapporterna. Det är tydligt hur mångfacetterat det kinesiska hotet är, även om landet inte utgör ett militärt hot mot Sverige. Kina bedriver bland annat underrättelseverksamhet, påverkar svensk opinionsbildning och vill komma över svensk innovation genom både uppköp och forskningssamarbete. Att tillåta storskaliga kinesiska vindkraftverk/vindkraftparker på svenskt territorium måste anses vara mycket naivt.
”Sårbarheterna är fortfarande för stora, även om allt fler gör allt mer.” (FRA)
Rapporterna påminner om att hotaktörerna är fler än Ryssland och Kina. Länder som Iran ingår i hotbilden, liksom terrorism med olika motiv och olika metoder. Det går inte att slappna av mot terrorhotet, i synnerhet inte så länge hotnivån ligger kvar på en förhöjd nivå. Ryssland är experter på att stötta terroristorganisationer, en statlig sponsor av terrorism som går tillbaka till Sovjettiden.
Rapporterna pekar på ett brett spektrum av hotaktörer, och det går inte att bortse från någon av dem när skyddet dimensioneras.
Det är inte bara hotaktörerna som är många. De använder dessutom många metoder för att hota vår säkerhet. En komponent i hotet är naturligtvis kriget, det väpnade angreppet. Det pågår ett krig i vår närhet, och Ryssland har visat att landet är berett att ta till vapen mot andra länder. Men rapporterna illustrerar också att vi utsätts för antagonistiska aktiviteter redan idag. Länder som Ryssland och Kina försöker till exempel komma över teknik på olovlig väg för att runda sanktioner och snabbt komma åt tekniska framsteg. Kan man inte köpa eller stjäla det man vill ha kan man försöka köpa det svenska företag som har den eftersökta produkten eller kompetensen. Som några av årsrapporterna nämner finns det sedan 1 december 2023 en lag på plats som ska kunna förhindra direktinvesteringar som hotar vår säkerhet.
Aktiviteter på cyberarenan är en del av det dagliga hotet, men personbaserad underrättelseinhämtning och inhämtning från öppna källor är också en del av det vi måste skydda oss mot.
”Om den röda tråden som kopplar ihop skyddsvärden, säkerhetshot och sårbarheter saknas finns risk för att felaktiga eller otillräckliga säkerhetsskyddsåtgärder vidtas.” (Säkerhetspolisen)
Vill man komplettera de svenska rapporterna med andra perspektiv från vårt närområde rekommenderas att läsa de norska årsrapporterna, som också har publicerats i början av året. De grundläggande budskapen är de samma som i de svenska, men de kompletterar de svenska bedömningarna på ett intressant sätt.
Här finns exempelvis Politiets sikkerhetstjeneste (PST) rapport. PST är Norges nationella underrättelse och säkerhetstjänst:
Russlands angrepskrig i Ukraina har skapt en ny sikkerhetspolitisk situasjon som påvirker trusselbildet i Norge. Krigen bidrar til å skjerpe etterretningstrusselen fra Russland sammenlignet med før invasjonen. Samtidig gjør Norges NATO-medlemskap og vår felles grense at Russland vil bruke etterretningstjenestene sine mot norske mål i overskuelig fremtid. I dagens sikkerhetspolitiske klima er også etterretningstrusselen fra Kina betydelig. Etter vår vurdering vil trusselen tilta de nærmeste årene. Dette skyldes blant annet Kinas posisjonering i nordområdene, et forverret forhold mellom Kina og Vesten samt et kinesisk ønske om kontroll over kritiske forsyningskjeder. I tillegg forventer vi fortsatt aktivitet fra Iran og Nord-Korea mot norske mål i 2024.
Russlands angrepskrig i Ukraina har skapt en ny sikkerhetspolitisk situasjon som påvirker trusselbildet i Norge. Krigen bidrar fremdeles til å skjerpe etterretningstrusselen fra Russland. Samtidig gjør Norges NATO-medlemskap og vår felles grense at Russland vil bruke etterretningstjenestene sine mot norske mål i overskuelig fremtid. Kina vil utgjøre en betydelig etterretningstrussel i 2024. Vi forventer at trusselen vil tilta i løpet av de nærmeste årene. Det skyldes særlig det forverrede forholdet mellom Kina og Vesten, Kinas ønske om økt kontroll over forsyningskjeder og posisjonering i Arktis. Samtidig forventer vi fortsatt aktivitet fra Iran og Nord-Korea mot norske mål. Fremmed etterretning vil bruke en rekke ulike metoder mot enkeltpersoner og virksomheter i Norge. Cyberoperasjoner og rekruttering av kilder vil være blant de mest sentrale i 2024. Cyberoperasjoner mot mål i Norge vil hovedsakelig ha informasjonsinnhenting som formål. I tillegg vil målet med enkelte cyberoperasjoner være å skape usikkerhet i samfunnet. Rekruttering av kilder forventer vi at særlig de russiske og kinesiske tjenestene vil forsøke i 2024. Tradisjonelt foregår kilderekruttering via fysiske møter. Vi ser imidlertid en ny trend med rekruttering av kilder via digitale virkemidler, som chatteapplikasjoner. Vi forventer at Russland og Kina vil gjennomføre flest forsøk på å skaffe norske varer og teknologi på fordekte måter i 2024. Målet vil være å styrke deres eget militærvesen. I tillegg vil også andre stater av bekymring forsøke å anskaffe teknologi som er relevant for deres militære våpenprogrammer, inkludert utvikling av masseødeleggelsesvåpen og leveringsmidler til disse. Vi forventer også at flyktninger, dissidenter og regimekritikere vil utsettes for kartlegging og overvåking i inneværende år.
Russland har vedvarende etterretningsbehov i Norge, blant annet som følge av vår grense til Russland og Norges NATO-medlemskap. Politiske prosesser av relevans for Russland og militære mål i Norge er eksempler på dette. Det Russland oppfatter som militære og politiske trusler mot det russiske regimet, vil også til enhver tid bli prioritert. I 2024 vil de russiske etterretningstjenestene fokusere på mål som er knyttet til eget lands krigføring i Ukraina.
För att bättre skydda oss mot dessa hot kan vi överväga följande åtgärder:
Öka medvetenheten: Det är viktigt att öka medvetenheten om de olika hoten och hur de manifesterar sig. Detta kan inkludera utbildning och informationsspridning till allmänheten och organisationer.
Förbättra cybersäkerheten: Med tanke på det växande hotet från cyberattacker, är det viktigt att stärka cybersäkerheten. Detta kan innebära att uppdatera och patcha system regelbundet, använda starka lösenord, och implementera robusta säkerhetsprotokoll.
Stärka lagstiftningen: Det kan vara nödvändigt att stärka lagstiftningen för att bättre skydda oss mot antagonistiska aktiviteter. Detta kan inkludera lagar som förhindrar olaglig tekniköverföring, direktinvesteringar som hotar vår säkerhet, och andra aktiviteter som kan skada oss.
Förbättra underrättelseverksamheten: Underrättelseverksamheten spelar en avgörande roll för att identifiera och motverka hot. Det kan vara nödvändigt att investera mer resurser i underrättelseverksamheten och att förbättra samarbetet mellan olika underrättelseorgan.
Internationellt samarbete: Att arbeta tillsammans med internationella partners kan hjälpa till att motverka hot. Detta kan innebära att dela information, samordna svar på hot, och arbeta tillsammans för att stärka global säkerhet.
Motståndskraft och beredskap: Sverige arbetar för att stärka sin motståndskraft och beredskap inför det försämrade säkerhetsläget. Detta innebär att hela samhället måste ha beredskap för ett försämrat läge.
Några positiva trender när det gäller Sveriges säkerhet:
Stärkt totalförsvar: Regeringen genomför den största upprustningen av totalförsvaret sedan 1950-talet. Detta inkluderar en ökning av försvarsanslaget som motsvarar två procent av BNP 2024, enligt Natos sätt att räkna.
Nya nationella strategier: Regeringen har nyligen presenterat tre nya nationella strategier för ökad trygghet och säkerhet i Sverige. Dessa strategier fokuserar på att bekämpa våldsbejakande extremism och terrorism, organiserad brottslighet, och sociala brottsförebyggande åtgärder.
Medlemskap i Nato: Sverige blev medlem i Nato den 7 mars 2024. Som medlem i Nato kommer Sverige att vara en engagerad och trovärdig allierad och bidra till Natos avskräcknings- och försvarsåtgärder. Som medlem i Nato omfattas Sverige av de ömsesidiga försvarsgarantier som följer av artikel 5 i nordatlantiska fördraget.
Med Ungerns deponering i Washington av sin ratificering av svenskt Natomedlemskap, Stoltenbergs inbjudan och sedan Sveriges regeringsbeslut, som nu överlämnats till USA:s regering är Sverige nu medlemmar i Nato sedan klockan 17:28 svensk tid.
Natodebatten har nu pågått i 75 år sedan Norge lämnade samtalen om det skandinaviska försvarsförbund (och i stället gick in som medlemmar i NATO) som Sverige, genom Tage Erlander tog initiativ till. Då det skandinaviska ”försvarsförbundet” föll så upprättades hemliga kontakter med USA, NATO och enskilda NATO-länder. Redan från slutet av 1940-talet förvandlade Sverige till ett de facto västallierat land. Jag brukar hävda att detta skedde med början 1943. Och från 1946 ingick Sverige i en ”underrättelseallians” med västmakterna med spetsen riktad mot Sovjetunionen. Denna bestod bh. i samarbete och utbyte av signalspaningsinformation med det amerikanska europahögkvarteret (EUCOM) och dess underrättelsecentral i Wiesbaden.
De resultatlösa förhandlingarna 1948–49 om ett skandinaviskt försvarsförbund blev 1949 med den svenska regeringens godkännande också startpunkten för militärt samarbete på stabsnivå med NATO-länderna Norge och Danmark. 1952 slöt Sverige ett hemligt avtal om inköp av amerikansk krigsmateriel genom vilket USA blev Sveriges ”egentliga skyddsmakt. I september 1950 konstaterade den norske försvarsministern Jens Christian Hauge att; ”if the Northern Region can count on the Swedish combat forces, we will to begin with be able to cover the bare minimum.”
NATO betraktade således 1950 Sverige som militärt starkt. Det hade vid denna tid Europas tredje största flygvapen efter de sovjetiska och brittiska. I Nordeuropa var Sverige en regional stormakt. Enligt den svenska ambassadören i Washington kunde Sverige 1949 mobilisera 700 000 man, Norge 30 000 och Danmark 15 000. Det svenska flygvapnet hade 1 000 moderna jaktplan, Norge 90 och Danmark. Sverige hade därmed ett betydande militärt värde för NATO som sköld mot öster.
Den 1 juli 1952 undertecknades avtalet som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Länderna inledde ett professionellt utbyte av militär spaning och information. Det svenska flygvapnet skulle förses med bränsle och smörjoljor från USA, tillräckligt för nittio dygns krigföring. Så mycket ansågs nödvändigt för att det svenska flygvapnet skulle kunna hålla stånd mot ett sovjetiskt anfall i väntan på Nato. ”I realiteten spelade den en avgörande roll för den uppgörelse som inordnade Sverige i västs ekonomiska krigföring och samtidigt gav Sverige samma militärtekniska fördelar som USA:s västeuropeiska allierade”, skrev Agrell när han i boken ”Den stora lögnen (1991)” berättade hur det svenska Nato-samarbetet föddes.
Intressant PM finns från Dean Acheson som gav sin chef, landets president Harry Truman klara upplysningar om hur saker och ting verkligen förhöll sig inför statsminister Tage Erlanders besök. Dokument var sannerligen inte neutralt.
Här stod tydligt att svenskarna hyste; ”en officiell önskan om ett diskret och hemligt samarbete med väst, men ett sådant samarbete fick under inga som helst omständigheter bli känt”.
Nu går vi öppet med i Nato. 75 år efter Norge och Danmark. En kort tid efter Finland, som ledde vägen in i Nato. Alla nordiska länder i samma försvarsallians som Tage Erlander önskade och vi kan öppet hedra avtalen han upprättade och som Olof Palme förvaltade och upprätthöll tills sin död.
Atlantfördraget är föredömligt kort och lättfattligt med dess fjorton paragrafer. Artikel ett anger till exempel att alla konflikter mellan medlemmarna ska lösas fredligt och för att säkerställa fortsatt fred, dvs länder inom Nato måste inte vara överens, men bråket ska ske med ord och lag, och man ska främja fredlig utveckling och fredliga institutioner.
Man kan säga att Nato är världens största demokratiska försvarsorganisation, medan FN även består av diktaturer.
Kampen för frihet och demokrati fortsätter trots tryggheten som Natomedlemskapet ger. Frihet och demokrati måste alltid försvaras. Igen och igen, från de krafter som vill beröva oss dem med våld.
Jobbet med att upprusta Sveriges försvar fortsätter, Nato är ingen genväg för att slippa detta!
Vi behöver bli bättre på att hantera desinformation. Märker att det finns de som omedvetet deltar i konspirationskampanjer och sprider Kremls lögner. De skulle bara veta vilken enormt stor roll Ryssland spelar i att plantera desinformationen som de sprider vidare.
Ryssland bedriver bland annat;
Psykologisk krigföring och Informationsoperationer
Elektronisk krigföring
IT-angrepp
Skapande eller understödjande av oro i andra länder, exempelvis via separatiströrelser eller politisk opposition
Ett antal länder dagligen bedriver spionage riktat mot Sverige och svenska företag. Tre av dessa utmärker sig extra mycket och det är Kina, Ryssland och Iran.
Kina
Intresserar sig mest över företagsspionage och innovationsspionage
Iran
Utmärker sig främst genom att spionera på flyktingar och politiska motståndare som befinner sig i Sverige.
Ryssland
Bedriver spionage mot Sverige av militärstrategiska syften.
Bedriver påverkanskampanjer mot flertalet länder, däribland Sverige.
Blev ett enhälligt bifall i kommunfullmäktige till motionen om minnesplakett för Arvikas motståndsmän när Norge var ockuperat. Kändes stort, och det var verkligen på tiden att dessa personer uppmärksammas för deras otroliga insatser.
Bakgrunden till motionen
Första gången jag hörde talas om de lokala motståndsmännen i Gunnarskog och Arvika; Arne Nilsson, Helmer Sveder och Östen Nilsson med flera som under andra världskriget var agenter för Norge, var genom min före detta granne Sven Lidberg. Han hade många intressanta historier att berätta och kunde väldigt mycket om andra världskriget. Som barn satt jag i timtal på hans veranda under sommarkvällarna och bara lyssnade på hans berättelser om kriget. Det gjorde intryck, men som barn tänkte man inte precis på vad det här innebar. Efter jag gjort värnplikten förstod jag däremot bättre vilka otroligt betydande insatser de här personerna hade gjort för det norska folket. Värnplikten var nyttig och gjorde mig på många sätt till en mognare person. I min årskull var vi 36 903 värnpliktiga som ryckte in – att jämföra med idag när det låter som det skulle vara problem att få ihop max 10 000.
ExfillTransportUtan spaning ingen aning
När jag senare blev anställd i Försvarsmakten, på regementet i Karlsborg, kom händelserna i Arvika och Gunnarskog under kriget närmare. De norska motståndsmännen som många ggr hade varit i Arvika under kriget, hade nämligen – flera gånger – besökt regementet i Karlsborg och föreläst för jägarsoldaterna om deras erfarenheter under ockupationen.
Honnör för motståndsmännen
Bjarne Holth-Larsen var en av dem som var flera gånger i Karlsborg. Kan berätta om den gången när han för 33:e året i rad är i Sverige för att hålla föredrag. Bjarne berättar för de nyfikna och intresserade svenska elitsoldaterna i Karlsborg om det illegala arbetet och hur illa ute Norge var under ockupationen. Han visar upp material från kriget. Falska pass, illegala tidningar och vapen. Dagen efter ska hela Fallskärmsjägarkompaniet hoppa fallskärm i närheten av Karlsborg. Bjarne och hans vänner från Norge får en inbjudan om att åka med upp i ett av flygplanen vilket de självklart tackar ja till. När de kommit upp i höjd känner Bjarne den kalla luften slå emot ansiktet när dörren till flygplanet öppnas. Fallskärmsjägarna börjar hoppa, en efter en. Bjarne betraktar skärmarna som svävar nedåt – 43 år tidigare gjorde han själv sitt första fallskärmshopp. Flyget tar en stor lov bortåt. Efter en stund kommer de tillbaka och flygplanet går ner i höjd, och de tre norrmännen får ett besked; se ut! Bjarne kikar ut och upptäcker att alla de omkring 100 svenska Fallskärmsjägarna som nyligen hoppat står uppställda i givakt nere på en myr. De tittar upp mot flygplanet och gör honnör.
De flesta av Bjarne Holth-Larsens 47 gränspasseringar under ockupationen gick över kurirrutten som han själv satte upp; Oslo – Kongsvinger – Åbogen – Håkerudtomta – Bortan – Allstakan – Gunnarskog – Arvika – Stockholm.
Delar av deras historia och det som utspelade sig i Arvika under den här tiden har också beskrivits i diverse böcker genom åren.
Nämnas bör böckerna; De glömda agenterna, Kurér for frihet och den lokala boken: ”i Arvika” av Jan Sandström och Tomas Nilsson. Men jag upplever att vetskapen om motståndet mot nazismen här i Arvika – i modern tid – kanske inte riktigt kommit gemene man till känna förrän boken om Allan Mann: ”svensken som stred mot Hitler och Stalin”av Thomas Tynander kom ut 2023. Ett riktigt bra jobb av Thomas som har gett delar av den här historien bättre spridning över hela Sverige, och lokalt i Arvika.
Fler motståndscentraler
Det bör nämnas att det fanns fler motståndscentraler i Arvika under krigsåren. Och flera familjer inhyste motståndsmän under kriget och deras insatser var ovärderliga. Så varför inte hylla dessa också? Det ska vi försöka göra framöver – historierna om vad som hände i Arvika under kriget är långt ifrån färdigberättade. Fortfarande finns okända delar kvar att forska i.
Kan nämna några spännande detaljer från Arvika de här åren. Exempelvis så lyckades norska motståndsmän vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Dokumenten fördes sedan över gränsen efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stal dagboken fick skjuta sig ut. Dagboken gömdes på en vind hos en familj i Arvika och användes efter kriget i rättegången mot de norska nazisterna. Ovan nämnda hem förvarade även en tid 70 kg trotyl (militärt sprängmedel) som några norska motståndsmän/sabotörer kommit med. Trotylen smugglades sedan över gränsen till Norge och en del av sprängmedlet kan ha använts vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, när de sprängde Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). Det som ska vara bekräftat är att delar av sprängmedlet från Arvika åtminstone användes att spränga den färja över Tinnsjø som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland, som sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid som deltagit i tungvattenaktionen.
Så nog fanns det fler ”motståndscentraler” i Arvika som betydde enormt mycket för Norge.
Det som dock är helt unikt med Sveders herrekipering är att butiken finns kvar – nästan helt oförändrad – sedan uppstarten 1939.
Sveders förvandlades under krigsåren till en avancerad administrativ motståndscentral. Det var mer eller mindre en ren underrättelsetjänst/underrättelseavdelning som herrarna Östen Nilsson och Helmer Sveder bistod med – från Arvika. Östen hjälpte också till som kurir på egen hand, organiserade andra kurirer, flyktingtrafik, framställde kartor mm.
Vänskap genom idrott, skytte och jakt
Vänskapen mellan norrmän och svenskar hade knutits innan kriget bröt ut i Norge 1940, bland annat genom jaktlag/skytteklubbar i gränsområdena, och många års idrottsligt utbyte mellan Kongsvinger idrottslag (KIL) och Arvika idrottssällskap (AIS). En AIS:are var just ovan nämnde Helmer Sveder, innehavare av Sveders herrekipering. En annan idrottsentusiast var Jordbrukarbankens Östen Nilsson. Vem i Arvika kunde tro att dessa respekterade medborgare i Arvika, som Nilsson och Sveder ägnade sig åt illegala aktiviteter? Väldigt få visste om vad som pågick.
Under dagarna var Östen Nilsson den korrekta bankkamreren, men på eftermiddagarna, och under helgerna hjälpte han hjemmefronten (civila motståndsrörelsen i Norge under den tyska ockupationen) på olika sätt. Liknande insatser gjorde Helmer Sveder, då han inte sålde kläder. I Arvika övernattade kurirerna hos både Sveder och Östen Nilsson, eller gömde sig där under dagtid om de anlänt under natten. Motståndsmännen var tvungen att vara mycket försiktiga vid inkvartering i Sveders Herrekipering, för på andra sidan Kyrkogatan bodde en nazist.
”Jag skulle aldrig klarat mina uppdrag utan hjälp av värmlänningar som Östen Nilsson och Helmer Sveder i Arvika och Gunnar Svensson och Arne Nilsson i Gunnarskog”berättade Bjarne Holth-Larsen, SOE-agent, Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1) (kompani Linge) för en reporter fyra decennier efter sina kuriruppdrag.
Bjarne igen: ”Det var rent militära uppdrag som vi genomförde”. ”Vi förde hem radiosändare, vapen, instruktioner – på skiffer givetvis – samt inte minst pengar”.
Happy smugglar automatvapen till norska motståndsrörelsen
En som blev involverad i motståndsarbetet var Helmer Sveders anställde assistent, Sven-Erik ”Happy” Johansson. Även han hade skapat vänskapsband med norska idrottsmän innan kriget. Sommaren 1942 gjorde 22-årige ”Happy” sin första Stockholmsresa – någonsin – tillsammans med frun Gudrun. Han hade fått instruktioner av norska kontakter att möta upp vid en viss adress i Stockholm och därifrån ta med två stora koffertar med automatvapen. Vapnen skulle via Arvika smugglas till de norska motståndsmännen. Sven-Erik och hustrun bar väskorna till Stockholms central, steg på tåget, lastade upp väskorna i en tågvagn och satte sig i en annan vagn. Väl hemma i Arvika drog de koffertarna till Sveders affär där de gömde dem. Dagen efter kom två norska kurirer och hämtade koffertarna och förde in dem över gränsen. Man ska ha i åtanke att Sveriges regering den här tiden upprätthöll en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen…
Gunnar Sönsteby, b.l.a. ledare av den mycket framgångsrika sabotagegruppen Oslogjengen. De utförde sabotageaktioner mot järnvägar, vapenfabriker, olje- och bensinlager och mycket annat. Sønsteby hade som specialitet att dölja sig bakom många olika identiteter.
”Kjakan”
Gunnar Sønsteby, ”Nr 24”, eller ”Kjakan” som han också kallades var en helt central person i den norska motståndsrörelsen under kriget och är Norges mest dekorerade medborgare. Bland annat har han som enda person hittills mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Han har även mottagit Presidential Medal of Freedom – den högsta civila utmärkelsen i USA – som en av mycket få utlänningar.
Gunnar har sagt bland annat så här om Sveders;
Hos Sveders fick vi mat och vilade oss innan vi skulle vidare. Men framför allt bytte vi kläder. Det var det viktigaste av allt. Man fick inte väcka uppmärksamhet. Därför fick man vara klädd på ett sätt i Sverige och ett annat i Norge.
Kurirer som passerar gränsgatan. Omslaget till boken; ”Kurer for frihet – Historien om Bjarne Holth-Larsen” (Grøndahl & Søn Forlag A.S. 1986)
Kurirlinjen mellan Stockholm och Oslo via Arvika och Gunnarskog och Håkerudtomta strax över gränsen på norska sidan var motståndsrörelsens allra mest betydelsefulla. Det var bland annat på så sätt man höll kontakt med exilregeringen i London. Rutten var även helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att kunna ge stöd till norska motståndsrörelsen.
”For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her.” citat Gunnar Sönsteby.
Filmen om Gunnar Sönsteby ”NR24” kommer hösten 2024.
Ska nu berätta lite mer ingående om hur motståndsarbetet från Arvika, på Sveders startade, och framhålla kanske den Arvikabo som var allra mest var engagerad i att hjälpa norrmännen under de här åren. Nämligen Östen Nilsson. Redan i april 1940, strax efter att Tyskarna anfallit Norge och Danmark satte Östen i gång att hjälpa sina vänner i Norge.
I det civila arbetade han på Jordbrukarbanken – men efter krigsutbrottet i Norge tog han på sig helt andra uppdrag. Uppgifterna som kommer här nedan är unika och har inte redovisats tidigare i några böcker eller dokument jag har kunnat hitta. En av källorna till information består av bland annat brev mellan Östen och motståndsledare i Norge. Dessa brev har jag fått direkt från Östen Nilssons son, Rolf Nilsson, som föddes 1942 – mitt under kriget. Kändes stort när Rolf hörde av sig till mig, och gav beröm för motionen och ville delge mig denna unika information. Mycket tacksam över detta.
Hösten 1939, dagen före andra världskriget utbröt låg Östen Nilsson med svenska och norska vänner på Kyrkskogen, Gunnarskog (Bogen) och jagade. Samma dag som kriget bröt ut, den 1 september 1939 då Tyskland anföll Polen, åkte de ner till Mitandersfors för att ta del av nyheterna. De norska vännerna återvände till Kongsvinger. 9 april 1940 anföll Tyskland Norge. Den 14 april tävlade Östen Nilsson i en fältskjutningstävling på Vik i Arvika där det fanns en skjutbana den här tiden och blev hämtad för att kunna ta emot ett norskt statssamtal. Samtalet gick ut på att Östen skulle leverera ammunition från Norma Projektilfabrik till det norska motståndet i Kongsvingerområdet. Norma med norskt ursprung grundades år 1902 av bröderna Enger från Kristiania (nuvarande Oslo). Östen tog hjälp av sina goda vänner Oskar Andersson och Sten Johansson, och de for till Norma med en lastbil som de fyllde med ammunition, (6,5 mm). Sveriges regering upprätthöll den här tiden en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen till de norska styrkorna. När de skulle fara vidare hade Normafabriken omringats av svensk militär. Fabriken var tagen i beslag!
Som tur var kände Östen den vakthavande officeraren och talade om för honom att de skulle till Gyttorp för att få stridsspetsar monterade på lasten som bestod av luftvärnsammunition. Det gick bra och de kom ut från fabriken med lasten. Under natten stod lastbilen parkerad i Arvika. När Östen tänkte tillbaka på händelsen så tror han att den här natten var första gången de hörde flyglarmet i Arvika. Morgonen efter körde Östen och kamraterna vidare, bedömt var det säkrast att åka in över gränsen till Norge över Torsby och Lekvattnet. Att köra in över Charlottenberg/Eda ansågs för riskabelt. De fortsatte över Brandval och vidare ett par mil in i Norge, där en lastbil stod och väntade. Lösenordet som utväxlades var ”Kulblikk”. Solör Skyttersamlag (som fortfarande 2024 är en aktiv förening) hade blivit mobiliserade 05:00 den 10 april 1940. Rekvirerad ammunition som skulle till skyttelaget från Elverum kunde inte levereras och lagren var tomma, så Östen och de svenska vännernas last med ammunition hade stor betydelse. Skytterörelsen i Norge var en mycket viktig del av försvaret och motståndet under ockupationen.
En tid därefter kom en av de norska motståndsmännen hem till Östen på Höjdgatan (huset finns kvar och är nu nr: 9) i Haga, Arvika där Östen då bodde tillsammans med sin familj. De ville ha hjälp att ordna transporter mellan Norge och den norska legationen (dåtidens ambassad) i Stockholm. Östen sa omgående ja till att hjälpa till med detta arbete. De kom också överens om att Östen behövde en medhjälpare som kunde rycka in i hans ställe. De kom överens om att Helmer Sveder nog var lämpligast och kontaktade honom och han kom omgående upp till Höjdgatan och tog del av planerna. Helmer sa genast ja till att hjälpa till. Helmers klädbutik var också en utmärkt lokal för verksamheten, och hade ett ganska rymmligt källarutrymme där norska motståndsmän kunde vila upp sig. Östen kom också överens med de norska motståndsmännen att han skulle ordna fram folk som kunde köra kurirerna och motståndsmännen mellan gränsen och Arvika. Bland annat engagerades Arne Nilsson i Allstakan, (Arne i ”Kôrstan”) Gunnarskog till detta uppdrag. Östen och motståndsmännen skulle också träffas i närheten av Håkerudtomta för att närmare utforma planerna. Vid nästa kontakt fick Östen namnet på kontaktpersoner vid den norska legationen som han skulle kontakta. Den första försändelsen som Östen fick med sig innehöll en kartläggning av tyskarnas luftförsvar över Trondheim. Som kurirer från Arvika till Stockholm engagerades också några ”gamla” fotbollsspelare, tex Sven ”Högis” Olsson och Albert ”Tjota” Bergström.
Östen blev ofta kontaktad av folk han inte kände till som ville ha hjälp med transporter och liknande, men Östen var försiktig innan han visste vilka dessa var. En dag kom en ”fru Santesson” och ville ha hjälp med transport till gränsen vid Skillingmark. Östen kände inte till henne men hjälpte henne till Gränsen. Fru Santesson är lika med Gerd Santesson, med kodnamnen ”Faktum” eller ”Mosse”, och var en norsk-svensk skribent och motståndskvinna. Underrättelser och upplysningar var Gerds främsta uppdrag. Gerd Santesson avled dock plötsligt i oktober 1943, endast 40 år gammal. Stressen och pressen som låg på hennes axlar under kriget var förmodligen tung att bära.
Gerd var en av initiativtagarna att få till stånd utgivningen av en tidning på norska i Sverige, formellt riktad till norrmän som vistades i Sverige, men i realiteten avsedd som ”illegal” tidning i Norge. Bakgrunden var svårigheter att få till stånd tryckning av pressmaterial i Norge, bland annat på grund av problem att få tag i papper och trycksvärta för denna under ockupationen illegala verksamhet. Tidskriften hette ”Håndslag” och publicerades från våren 1942 till 1945 trycktes på ett extra tunt papper i ett extra litet format för att underlägga smuggling till Norge. Håndslag hade underrubriken; ”Fakta och orientering for Nordmenn”. Den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna så tidningen hade stor betydelse att få ut till det norska folket. Tidningen finansierades av den norska legationen (dåtidens ambasad) i Stockholm. Tidningen utkom var 14:e dag under åren 1942–1945. Upplagan var inledningsvis 3000 men uppgick mot slutet av kriget till 20 000 exemplar.
Gestapo slår till på Finnskogen
Det var bland annat tidskriften Håndslag, samt vapen, uniformer och ammunition som släktingen till undertecknad – Aksel Gjevert, smugglade in över gränsen till Norge. Detta gjorde att Gestapo slog till på Grue Finnskog och Aksel fängslades av Gestapo, förhördes under bryska former och där han senare hamnade i koncentrationslägret Grini (länk info om Grini), där han avled den 17 maj 1944.
Tidslinjen
Arrestasjon
20. april 1943 (Overført)
Arrestasjonsårsak: Smugling av propagandamateriell. Flyktningehjelp. Eksportorganisasjon.Länk
En kväll när Östen satt på banken (Jordbrukarbanken i Arvika – låg där Proffs Radio Tv Foto Arvika ligger idag) och jobbade ringde hans fru Karin. Karin berättar att statspolisen kommit hem till dem på Höjdgatan och de söker efter Östen och är nu på väg ner till banken. Statspolisen bildades 1933 efter riksdagsbeslut och stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Anledningen till statspolisens tillkomst var bland annat Ådalskravallerna i maj 1931. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statskriminalpolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till den svenska säkerhetspolisen.
Jordbrukarbanken, Arvika, 21 november 1926. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika
Det ringer snart på dörren till banken och Östen går och öppnar. Där står Landsfogdens närmaste medarbetare, Åslund, med bister uppsyn och vill ställa frågor till Östen. Östen kände till honom sedan tidigare genom idrotten där han bland annat slagit honom på 1500 meters löpning. Åslund säger att han är där på uppdrag från statspolisen och ska förhöra sig om Östens samröre med fru Santesson. Östen ställer sig helt oförstående till frågan. Åslund säger då att fru Santesson blivit anhållen av statspolisen på sin återresa till Stockholm när tåget var i Laxå. Östen klarade sig ganska helskinnad från förhöret men han tror att det gick värre för killen som skjutsade fru Santesson till Skillingmark.
Av naturliga skäl blev det nu ett uppehåll i transporterna då Östen var övervakad, och han tvingas tacka nej till att hjälpa till med en vapenleverans.
Efter en tid fick Östen ett brev som ej var undertecknat där brevskrivaren ber Östen komma i gång med kurirtrafiken igen. Och på något sätt kom kurirtrafiken i gång också, men nu var det norska kurirer som helt skötte större delen av transporterna. Östen hade bara att ordna med transporter mellan gränsen och Arvika. Som regel kom kurirerna med tåg från Stockholm och fick byta kläder i Arvika innan de begav sig vidare mot Norge. Hämtningen vid gränsen vållade inga större bekymmer så länge det gick att köpa Aftonposten på Järnvägskiosken i Arvika. De hade kommit överens om att en annons skulle införas i tidningen där Östen kunde utläsa när vederbörande skulle hämtas upp. Givetvis var annonsen utformad så ingen annan än Östen kunde utläsa dess innebörd. Nu blev det mycket besök av Östens gamla vänner som Einar Judén, Arnold Matissen, Bjarne Holth-Larsen, Rasmus Tvinnerheim, Vilhelm Aubert, Odd Andresen med flera. Det hela löpte på utan större missöden men ”Remia” – Rasmus Tvinnerheim, åkte fast i Arvika då han blev oförsiktig och köpte choklad i en butik. Han hade bytt kläder till ”norsk” utstyrsel och blev igenkänd som ”ickesvensk”. Norska medborgare fick över huvud taget inte vistas i Värmland utan särskilt tillstånd. Svenskar hade dessutom skyldighet enligt lag att anmäla utländska gäster till polisen. Tvinnereim åkte i fängelse i Karlstad och därefter hamnade han i interneringsläger i Falun där han satt innan han blev utvisad till England.
Dramatik på Höjdgatan
Något som Östen och hans fru Karin aldrig glömde, var den gången då kuriren och motståndsmannen ”Reima”, hade varit hos dem på Höjdgatan och bytt till andra kläder. Någon timme efter ”Reima” dragit vidare kommer sonen Leif (2 år) med en kapsel i handen. Och visar den för Karin. Det var ”dödskapseln”, (kapsel med kaliumcyanid även kallat cyankalium – om man tuggar i sig den är man död på ett ögonblick) som ”Reima” haft i kläderna och tappat på golvet och som Leif fått tag på! Han kunde lika gärna ha stoppat den i munnen. Kapseln var till för om motståndsmännen blev skadade eller togs till fånga av Gestapo – då skulle de tugga i sig kapseln.
Även nazisterna använde kaliumcyanid. Förutom Hermann Göring, begick även Hitlers mest berömda befälhavare, Erwin Rommel, självmord med kaliumcyanid, liksom hans älskarinna Eva Braun. De nära medarbetarna, propagandaminister Joseph Goebbels och SS-chefen Heinrich Himmler tog också kaliumcyanid när slutet kom för nazistregimen. Den dödliga effekten uppstår när kaliumcyaniden, även kallad cyankalium, når magsäcken. Där omvandlas den till vätecyanid eller blåsyra, som är extremt giftigt. Det räcker tydligen med 0,15 – 0,3 gram för en dödlig dos.
Efter kriget
Efter kriget var slut, i maj 1945, fick Östen ett brev av en norsk vän där det stod;
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
De här orden värmde i Östens hjärta, och gjorde så även på äldre dagar när han tänkte tillbaka på upplevelserna under kriget. Vännerna i Norge höll han kontakt med livet ut och de träffades regelbundet.
Östen Nilsson mottog Haakon VII Frihetskors genom Kongelig resolusjon 13/09 – 1946. Utmärkelsen delas ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insatsunder krig, både i strid och i administrativ tjänst. Han fick också en mycket fin graverad pokal av norska legationen för sina betydelsefulla insatser under kriget.
Östen Nilssons Haakon VII Frihetskors som han fick 13/09 – 1946
Källförteckning
Nilsson Rolf: Brevkorrespondens mellan Östen Nilsson och hans vän Sverre Herdahl, som var en motståndsledare i Kongsvingerområdet.
Haganæs, Jul: Kurer for frihet – Historien om Bjarne Holth-Larsen (Grøndahl & Søn Forlag A.S. 1986)
Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010)
Sveriges Radio Värmland rapporterade igår att det är brist på luftvärnssystem i Sverige. Det menar Överstelöjtnanten Thomas Vrenngård i Karlstad, och listar flera negativa konsekvenser om Sverige skulle anfallas av främmande makt.
Det var annat förr i tiden. Under beredskapsåren (1939–1945) skaffades luftvärn till Arvika stad. Detta skedde genom Arvika luftvärnsförening. Föreningens ändamål var att; ”verka för anordnandet av ett av den militära sakkunskapen förordat luftvärn”. När det var klart skulle föreningen upplösas. Föreningen samlade in 199 049,14 kr som idag motsvarar nästan 5 miljoner. Det tog nästan tre år från föreningen bildades tills luftvärnet var komplett och på plats, 1943.
4 Luftvärnspjäser beställdes och förvarades inom staden.
Luftvärnskanon m/36 40 mm 2 st.
Luftvärnskanon m/40 20 mm 2 st.
Bild: Luftvärnskanon m/36 40 mmBild: Från Arvika luftvärnsförening
Text från då:
”Jag hoppas också, att vetskapen om att vi ej stå utan försvar, om vi bli angripna från luften skall medföra en känsla av trygghet hos Stadens innebyggare, väl värd de penningar som nedlagts på saken, men vi hoppas säkerligen också alla, att de kanoner, vi nu äga aldrig skola behöva träda i aktion”.
Svenska Dagbladet (10 april 1940) dagen efter nazisternas anfall på Norge – Tyskland begär strikt neutralitet av Sverige
Kul att få positiva omdömen på artikeln och blogginlägget om; Arne ”i Korstan” Nilsson och hans familjs insatser för frihet och demokrati under andra världskriget. Många har tydligen inte vetat om det som framkom i artikeln.
Här kommer lite bonusmaterial och annat som inte fick plats i en artikel.
Gården som alltså heter Håkerudtomta (kallas Tomta), blev ett nav i den mycket viktiga kurirrutten/postvägen mellan Oslo och Stockholm som kallades ”Stockholmsruta”. En rutt som leddes och planerades av Gunnar ”Kjakan” ”Nr 24” Sønsteby (1918–2012) tillsammans med Bjarne Holth-Larsen. Även Östen Nilsson från Arvika var med och drog upp denna kurirrutt och framställde kartor till den för att kurirerna skulle komma säkert över gränsen.
Kurirrutten var helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att stödja norska motståndsrörelsen.
Håkerudtomta ligger i Austmarka alldeles intill gränsen mot Sverige väster om Kyrkskogen och norr om Bortan. När den här rutten användes så var det väglöst land från den norska sidan och den närmaste grannen bodde flera kilometer bort. Numera finns det väg från både Norge och Sverige till ”tomta”, och jag tog bilen till gränsen i somras, för att sen knalla in över gränsen till gården Håkerudtomta.
När jag kom fram till Håkerudtomta mötte jag en mycket trevlig man som hette Kenneth Skoglund. Det visade sig att han var ättling i nedstigande led till alla de som hjälpte motståndsrörelsen på Håkerudtomta, Emil och Alma Skoglund och sönerna Albin och Rune.
Rune som bara var 14 år då han blev involverad i motståndsarbetet visade sig vara Kenneths pappa.
OS och VM
Kenneth Skoglund hade varit med i OS och VM i skytte. Han var med i Olympiska spelen i Los Angeles 1984 och blev där 6:a i 50m Running Target, och även OS i Montreal 1976 i 50m Running Target. Om inte Norge bojkottat OS i Moskva 1980 hade han varit med där också. Han blev VM-bronsmedaljör 1987 i Budapest. Just det här med skytteföreningar i Norge är även intressant för under kriget så hade lokala ”skytelag” en viktig roll att fördröja nazisternas framryckning och sedan bygga upp motståndet. Historiskt var en beväpnad och skjutskicklig allmänhet ett inslag i den svenska försvarsplaneringen. Frivilliga skytterörelsen var en del av den svenska försvarsidén. Självklart kan något liknande göras igen.
Jag blev förvånad när Kenneth pratade ren svenska och inte norska, fast vi befann oss i Norge och han var norsk medborgare. Det fanns förklaringar till detta. Skolgången hade Kenneth haft i Sverige, först i Häljeboda och sedan i Charlottenberg, för det fanns ingen bilväg på den norska sidan när han började skolan. Läs mer om Kenneths idrottande här: https://www.issf-sports.org/athletes/athlete.ashx?personissfid=SHNORM0000000037
Kenneth hade också jobbat i många år på Norma ammunitionsfabrik. Passande arbete för en duktig skytt.
Avancerad verksamhet
Kenneth berättade om Håkerudtomta under kriget. Det var väldigt intressant och spännande att höra. Det var en avancerad verksamhet som bedrevs på ”tomta”. Äldste sonen på Håkerudtomta under kriget, Albin Skoglund, fick uppdrag av Sønsteby att gå in i nazistiska Quislings parti National Samling. Detta för att vilseleda och ge sken av att på Håkerudtomta var man nazistsympatisörer. Albin fick hirduniform (Hirden var en ideologisk och paramilitär organisation inom Nasjonal Samling) och ledde jaktturer för tyskarna i närheten av Tomta, och kunde tack vare partitillhörighet göra lagliga resor till Oslo. Albin smugglade han bland annat radiosändare och annat material hela vägen till Oslo. Denna skenmanöver var sanktionerad från London och SOE (Special Operations Executive). SOE svarade för sabotage- och understödsverksamhet inom ramen för vad som idag kallas för Military Operations Other Than War (MOOTW). Winston Churchill och Hugh Dalton tog i juli 1940 initiativet till att bilda organisationen som ursprungligen kallades för Section D inom MI6. Uppdraget till SOE var att uppmuntra och understödja spionage och sabotageverksamhet bakom fiendens linjer, men också att utgöra grunden för bildandet av en motståndsrörelse i Storbritannien i händelse av en invasion från Nazi-Tyskland.
Albin blev på grund av sin skenmanöver till NS illa sedd av andra i bygden som såg honom som en landsförrädare. Dock inte alla. Det fanns nazistsympatisörer och quislingar i bygden, och skulle någon av dessa få reda på vad som försiggick på Håkerudtomta hade allt varit över. Då hade alla de fått tag i torterats och skjutits utan pardon av nazisterna. Det här var ingen lek – det var blodigt allvar.
Vilket starkt psyke Albin måste ha haft, ett sådant dubbelspel är påfrestande. Albins lillebror, Rune Skoglund som bara var 14 år när kriget bröt ut blev också en viktig grenseloser (gränslots) och kurir under kriget. Runes första uppdrag blev med cykel från gården in till Kongsvinger, som 14-åring. Är cirka 5 mil till Kongsvinger från Håkerudtomta. Rune skulle denna gång leverera post som skulle till en motståndsman. När Rune kom fram skrek motståndsmannen: ”Dette sender de med en guttunge!?”. Rune hade funnits sig snabbt och dragit upp en skarpladdad pistol som han hade i fickan och svarade: ”Jeg har denne.”. Runes kodnamn som gränslots och kurir blev ”Guten”. Många barn och unga utförde livsfarliga uppdrag som gränslotser och kurirer under kriget i Norge. Rune har berättat att han blev beskjuten två gånger, av de svenska gränsvakterna. Men Rune visste deras rutiner, först skrek dom sen sköt dom tre varningsskott och då var Rune redan långt borta.
När kurirerna tog sig över gränsen måste de också se upp för nazistsympatisörer på både norska och svenska sidan och sen hade svenska soldater bevakning på den svenska sidan en liten bit från Håkerudtomta. Dessutom patrullerade ibland tyska soldater på gränsen. Kurirerna och deras värdfolk måste vara på sin vakt hela tiden. Gestapo och norska gränspolisen jagade också kurirer så det fanns all anledning att se upp. Det hände några gånger att det sköts varningsskott efter de som tog sig över gränsen. De svenska gränsvakterna hade order om att skjuta om de såg någon som inte stannade vid gränsen.
Gammal artikel om ”Tomta”
Varför ”Tomta”
Varför blev just Håkerudtomta en knutpunkt i kurirverksamheten mellan Oslo – Stockholm? Norska legasjonen (dåtidens ambassad) låg på Strandvägen i Stockholm. Från krigets utbrott i april 1940 blev den en viktig sambandscentral mellan hjemmefronten och exilregeringen i London. Svenska regeringens kursändring – sedan Hitlers arméer lidit nederlag vid Stalingrad – medförde efterhand ett betydande militärt samarbete. Över 20 000 flyktingar rekryterades till militär verksamhet av olika slag i Sverige och hos de allierade. 15 000 man rustades i hemlighet i polititroppene, som förutom en fältpoliskår på c:a 1 500 man bestod av reguljära infanteribataljoner. Polititroppene tränades vid ett 15-tal läger, men därtill etablerades mot slutet av kriget en lång rad commandobaser, depåer och radiospaningsstationer längs den långa gränsen till Norge. På Östermalm i Stockholm samverkade de norska militära kontoren med svenska försvarsstaben. I upprustning och planering ingick en eventuell svensk inmarsch i Norge 1945 tillsammans med polititroppene – i ett katastrofläge om de tyska trupperna vägrade kapitulera.
Och det var så att när Gunnar Sønsteby skulle planera en ny kurirrutt över gränsen för Milo-organisationen i Stockholm sökte han efter ett avskilt ställe längs Värmlandsgränsen. Som jag förstått så var Bjarne Holth-Larsen och hans gode vän i Arvika, Östen Nilsson, med i själva planläggningen över sträckningen av den här kurir-rutten. Bjarne var väl känd med området genom sitt idrottande på både norska och svenska sidan i bland annat orientering, och han hade även kört bud/brödbil till gränsen och in i Sverige från Kongsvinger under några år. Bjarne Holth-Larsens täcknamn var Håkon Arnt Lundgren.
Oslo-Håkerudtomta-Arvika-Stockholm var under flera år den säkraste rutten från Stockholm till Oslo. Norrmännen var påhittiga i att dölja sin egentliga verksamhet och exempelvis kurirkontoret i Stockholm kallades en tid för ”Idrettskontoret”.
När kurirerna väl hade kommit över gränsen som oftast skedde på olika ställen någonstans mellan Riksröse 72 och 73 och kommit undan från de svenska soldater som patrullerade så tog de sig några kilometer in i Sverige, i närheten av Älvtorp, norr om Bortan i Gunnarskog. Där kom Arne ”i Korstan” från Allstakan eller en busschaufför som hette Gunnar Svensson som Helmer Sveder och Östen Nilsson anlitade och hämtade kurirerna för vidare färd mot Arvika – som var den geografiskt närmaste basen. Basen/motståndscentralen var belägen i källaren vid Sveders herrekipering på Kyrkogatan som hade startat upp några år innan, och där fick de ta sig in bakvägen eftersom det bodde nazister på andra sidan gatan.
Två namn på dessa nazister är; Hilding Walltin och Thorwald Calais. Calais var svensk frivillig i Waffen-SS och tjänstgjorde inom SS-ledningen i Berlin när han omkom i en allierad bombräd den 26 februari 1945. Thorvald Calais bedrev organiserat spioneri mot Sverige med hjälp av ett stort agentnät.
Elof Thorwald Calais ”Thorvald” ”Torvald” ”Elow” (född: 18990726 Långserud – död: 19450226 Berlin). Kommissionär 1942, Arvika. SNF, SAP, NSAP/SSS. Till Norge 1942. Waffen SS/Sicherheitsdienst 1942-45. Norge 1943-44, Berlin 1945.
Walltin var en hängiven nazist som hade kontakter med nazisterna i Norge och satt i en lokal SSS (Svensk socialistisk samling) förening. De båda Arvika-nazisterna var under hela kriget helt ovetande om den verksamhet och motståndsrörelse som höll till i källaren på Sveders herrekipering. Butiken skulle givetvis ha en minnesplakett på väggen till affären som beskriver vilken viktig insats som gjordes här för våra grannar i Norge. Norrmän har besökt butiken i många år på grund av vad som pågick där under kriget. Att Sveders klädbutik i Arvika var en avancerad svensk motståndscentral under andra världskriget är det inte alla Arvikabor som känner till.
Väldigt märkligt att detta inte redan är ordnat med tanke på den stora betydelse lokalen hade haft historiskt, men vi får hoppas motionen går igenom då vi ska vara stolta över de insatser som utfördes av Arvikabor och övriga kommuninvånare under kriget. Jag har hört på ryktes vägar att motionen tagits emot bra av kommunledningen och håller tummarna. Vore otroligt glädjande i så fall. Och viktig i tider som dessa.
Följande invånare fick fina utmärkelser av norska staten efter kriget:
Haakon VII Frihetskors
Östen Nilsson, Arvika
Haakon VII Frihetsmedalje
Arne Nilsson, Kolstad, Allstakan, Arvika
Gustav Bergquist, Mitanderfors, Bogen
Helmer Sveder, Arvika
Arthur Johansson, Arvika
Erik Johansson, Arvika
Fru Regina Malmsjö, Arvika
Fröken Karin Sönsteby, Arvika
Haakon VII:s Frihetskors instiftades den 18 maj 1945. Det delas ut till norska eller utländska militärer eller civila för framstående militära eller civila insatser i krig, både i strid och i administrativ tjänst. Haakon VII:s frihetskors rankas som nummer två av de norska krigsmedaljerna och femma i raden av norska utmärkelser. När Haakon VII:s frihetskors instiftades i maj 1945 instiftades det i samma kungliga dekret som Haakon VII:s frihetsmedalj. De två nya utmärkelserna sågs i sitt sammanhang: I det kungliga dekretet beslutades att inrätta ”en tjänsteordning med 2 klasser”, där Frihetskorset var den övre klassen och frihetsmedaljen den nedre.
Utmärkelserna delades ut till dessa invånare i nuvarande Arvika kommun genom; Kongelig resolusjon 13/09 – 1946.
Haakon VII Frihetskors Östen Nilsson, Arvika
Gränspassager
Som deltidsanställd vid Underrättelsebataljonen (K3) i Karlsborg blir man riktigt nyfiken på de här turerna över gränsen som kurirerna/motståndsmännen gjorde. Bjarne Holth-Larsen föreläste på K3 i många år, men det var långt före min tid. En av de sista gångerna han är där, 1985, är han där som pensionerad militär med två andra gamla motståndsmän och de håller föreläsning. Han berättar om det illegala arbetet och att Norge var illa ute. Han visar material från kriget. Dagen efter ska hela Fallskärmsjägarkompaniet hoppa. Bjarne och hans vänner får en inbjudan att vara med och flyga. De lyfter och Fallskärmsjägarna börjar hoppa, Bjarne känner den kalla luften när dörren öppnas. Bjarne betraktar skärmarna som svävar nedåt – 43 år tidigare gjorde han sitt första fallskärmshopp. Flyget lyfter och tar en tur bortåt. De kommer efter en stund tillbaka och går ner i höjd, planet stryker trädtopparna och de tre norrmännen får ett besked; att se ut. Bjarne ser ut och ser att alla Fallskärmsjägarna står uppställda i givakt nere på en myr. De tittar upp på flyget och gör honnör. Man förstår att denna händelse berörde Bjarne starkt när man läser hans bok. Ett erkännande om något för de viktiga insatser som han gjorde för broderfolket.
Bjarnes smeknamn i Kongsvinger inom idrotten var ”meld mig på”, alltså anmäl mig. Han ställde upp på alla tävlingar som fanns, låter lite som den inställning jag och pappa hade för en del år sedan (ca. 50 tävlingar per år), så den mentaliteten känns mycket bekant.
Soldathjärta på Försvarsmaktens Youtube-kanal. En serie i sju delar som handlar om hur det är att vara soldat, i dag och för 500 år sedan.
Om våldet i mänsklighetens historia. Varför det i vissa fall bara är svärdet som fungerar. Hur mycket ett stridspar längst fram kan betyda. När ingen vill åka i kolonnens tredje fordon. Vad Sverige försvarar idag, men också hur kriget var närmast ett svenskt normaltillstånd i nästan 300 år. Och vad man faktiskt slåss för, när man väl strider.
Min analys är att det hela är värre än så. Mycket värre.
Från samma inslag:
Säpos presstalesperson Adam Samare säger att den grova kriminaliteten välkomnas av både främmande makt och våldsbejakande extremism.
Jörgen Holmlund lärare i underrättelsetjänst / Lecturer Intelligence Analysis vid försvarshögskolan, kopplar ihop ryska intressen med gängkriminalitet, både vad gäller propaganda och pengaflödet.
Ser vi på det här med ett historiskt perspektiv agerade KGB just såhär på 1980-talet. Organiserad brottslighet har länge varit ett ryskt/Sovjet/USSR utrikespolitiskt redskap. Den jag är ganska övertygad om var med och avrättade statsminister Olof Palme 1986 var en ligamedlem i ett kriminellt nätverk som under flera år var en av de stora aktörerna i 1980-talets svenska narkotikahandel, hade samröre med terrorklassade motståndsgruppen PKK och kopplingar till Sovjet och den östtyska säkerhetstjänsten. Information finns i den så kallade diplomatbuggningen där Sovjetunionen kände till mordet på vår statsminister i förväg genom buggningen av en rysk diplomat (Källa Erik) som också var chef för en grupp vilande sovjetiska agenter, så kallade illegalister.
Sverige är kanske det land i Norden som ända sedan andra världskrigets dagar varit mest utsatta för olika påverkansoperationer. Både vår ”neutralitet” och geografiska läge har bidragit till detta. Stockholm kan väl beskrivas som ett internationellt spionnäste och alla de krigförande ländernas underrättelsetjänster fanns på plats.
Några exempel:
Strandvägen 82 (idag Dag Hammarskiölds väg 20) – brittisk underrättelsetjänst
Den aktör som försökt påverka Sverige mest på massa olika sätt de senast 10-15 åren – är föga förvånande – Ryssland. Något som svenska myndigheter som Säpo och MSB varnat för. Ett av Rysslands större säkerhetspolitiska mål är att splittra EU/Nato och kapa den transatlantiska länken. Informationspåverkan mot Sverige idag utövas även av andra aktörer, som våldsbejakande islamister och statsaktörer som Kina och Iran.
Vid det här laget kan nog också fler klarsynt se att det också är uppenbart att man utnyttjat migranter och flyktingar för att destabilisera Sverige under många år. Att EU-länder får tampas med diverse flyktingkriser har passat Ryssland utmärkt och detta har man därmed ”påverkat”. ”Nyttiga idioter” har gått rakt i den här fällan och det gäller både tidigare högerregeringar och vänsterregeringar. De som varnade för utvecklingen skulle tystas till varje pris, vilket också är en klar signal att något inte är riktigt som det verkar.
Och minns igen. Många varnade tidigt.
I en intervju med tidskriften Invandrare & Minoriteter 1977 fick Palme denna fråga och svarade:
”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem”.
Statsminister Olof Palme varnade även sin invandrarminister Anna-Greta Leijon:
”Du kan dra olycka över oss om för många kommer hit”
Sedan Olof Palmes dagar blev migrationspolitiken gradvis alltmer generös. Samtidigt har opinionsundersökningarna visat att detta inte haft folkligt stöd. Säger sig självt att det blir inget bra. Och nu står vi där med skägget i brevlådan.
Vad ska vi göra nu då?
Både Moderaterna och Socialdemokraterna är nu förespråkare för att använda Försvarsmakten för att hjälpa polisen. Bara för några år sedan var det ett ”vansinnigt populistiskt” påhitt av SD enligt de andra partierna (!). Men nu är man själva där. Regeringen ska ge Försvarsmakten i uppdrag att stötta polisen i kampen mot gängen. Enligt 2 § förordningen (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten har Försvarsmakten som uppgift att ”med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet”. Försvarsmakten på kort sikt ska öka stödet till Polisen inom ramen för den lagstiftning som finns idag. På längre sikt avser regeringen att ändra lagstiftningen så att Försvarsmakten kan samarbeta med Polisen i fler situationer än idag.
Vissa verkar tro att Försvarsmakten ska rulla in med stridsfordon i förorten men det är knappast tanken (kanske händer det med så småningom med tanke på vad naiva politiker har ställt till med). Finns andra uppgifter Försvarsmakten kan stötta Polismyndigheten med. Exempelvis personal, bevakning, utrustning, specialistkompetens, hantering av explosiva varor och tekniska undersökningar. Det har också sagts att IT-forensiska utredningar är något som Försvarsmakten kan hjälpa polisen med. Något jag har sagt länge som skulle avlasta polisen är att använda spanings och jägarsoldater som spanare åt polisen. Finns mycket kunskap och erfarenhet av spaningstjänst i Försvarsmakten som kan användas och ett stort antal underrättelse, spanings och jägarsoldater som borde kunna användas till uppgiften.
Blir intressant att se hur det här blir i praktiken. Hoppas verkligen vi lyckas vända den här utvecklingen och vi kan återfå ett tryggare och säkrare samhälle igen…
