En fin artikel i Arvika Nyheter av Thomas Tynander som skildrar minnet av bröderna Sten och Bengt Samuelsson från Charlottenberg, två stridspiloter som omkom i flygolyckor under kalla kriget – båda endast 27 år gamla. Genom intervjuer med deras familj, främst brodern Kent och sonen Dan, beskrivs den livslånga saknaden och hur tragedierna präglat hela familjen.
Texten sätter också in deras öde i ett större sammanhang: det svenska flygvapnet var under kalla kriget ett av världens starkaste, men priset var högt med hundratals döda piloter i övningar som genomfördes som om krig rådde. Sten omkom 1976 i en Lansen-krasch i Norrbotten, troligen orsakad av tekniskt fel och hård belastning. Mindre än två år senare störtade Bengt med sin Draken i Östersjön efter att ha förlorat orienteringen i moln – och hans kropp har aldrig återfunnits. Familjen berättar om chocken, sorgen och tystnaden som omgav olyckorna, men också om stoltheten över brödernas tjänst. Trots att de hedras nationellt finns få spår lokalt i hembygden. I dag lever minnet vidare genom anhörigkontakter, besök på haveriplatser och flygvapnets årliga ceremonier. Bröderna Samuelsson är dessutom unika i svensk flyghistoria som de enda bröder som båda omkommit i flygvapnets tjänst.
Sammantaget är artikeln en varm och eftertänksam berättelse om uppoffring, familjesorg och minnet av dem som försvarade Sverige i fredstid – och om hur förlusten fortfarande känns, decennier senare.
Det finns ett inlägg här på bloggen som uppmärksammar deras öde.
Lägerplats i samma marker där basen Hector låg 1944-45. Foto: Christian Nilsson 2025
– till minne av dem som rörde sig i dessa skogar när det verkligen gällde
Tillsammans med turkamraten Nilsson har vi i många år gjort det som vi kallar vår julaftonstur. Det som började som en enkel vinter-skogstur har vuxit till en tradition – ett återkommande sätt att möta både naturen och historien. Eld, mörker och vinter. Med vandring eller skidåkning i skogslandskapet, ofta i gränslandet där Sverige möter Norge och där historien fortfarande känns levande. Julaftonsturen blev detta år ännu en vandring rakt in i historien. Två nätter i skogen under bar himmel. Att vakna klockan 03:00 en vinternatt i sovsäcken av snö i ansiktet ger en fysisk förståelse för hur tillvaron kunde vara i fält denna tid på året. Mötet med platsen och berättelserna blir desto starkare. Under andra världskrigets slutskede utvecklades gränsområdet mellan Norge och Sverige till ett strategiskt viktigt operationsområde för den norska motståndsrörelsen. Samtidigt som gränslandet var en livlina för många, fanns i Skillingmark–Eda-området där vi utgick ifrån denna turen, även relativt många svenska nazistsympatisörer. Min farmor, som höll till i trakterna under krigsåren, berättade om detta. Det var en tid där man aldrig kunde vara säker på vem man kunde lita på. I detta klimat förekom angiveri, och utfallet för flyktingar och desertörer avgjordes ofta av vilka de mötte längs vägen – inte av lagen.
En av de mest betydelsefulla, men länge okända, baserna var belägen i den långsträckta ravinen ”Nissedråga” på den svenska sidan av gränsen i västra Värmland. Här låg från hösten 1944 en hemlig kommandobas för den norska motståndsgruppen Hector. Platsen var vald för sin extrema avskildhet. Före 1954 fanns ingen bilväg (idag känd som sockervägen) i området. Ravinen kunde bara hittas av den som kände terrängen i detalj och efter kriget glömdes platsen bort tills den återfanns ett antal decennier senare.
Youtube: ”Julaftonsturen 2025 – Nissedråga” Nilsson vid torpet Mörkerud vid Tannsjön. Foto: L-O Gävert 2025Tannsjön – en viktig gränssjö 1940-45
Från Mörkerud till Nissedråga – nätverket tar form
Redan tidigt under kriget blev gården Mörkerud en central knutpunkt för flyktingar, kurirer och motståndsmän. Mörkerud låg extremt avsides i Skillingmark, vid sydspetsen av Tannsjøn/Tannsjön, en ganska stor gränssjö där Norra delen hör till Norge och den södra, större delen av sjön ligger i Sverige. Det avskilda läget gjorde torpet användbart: långt från stora vägar och “normala” rörelsemönster – men ändå nära gränsen och med möjlighet att snabbt ta sig vidare både mot Sverige och tillbaka mot Norge. Torpet omfattade omkring sex hektar mark (jord och skog) och Mörkerud byggdes upp genom hårt arbete. Mörkerud var ett hem där motståndet växte fram ur vardagens slit.
Syskonen Olof (”Ola” – ”Täcknamn: ”Mörkerun” och ”Döden”) och Lina Olsson gav skydd, mat och vila. Här passerade människor, underrättelser, pengar och utrustning mellan Norge och den norska legationen i Stockholm. Sommaren 1941 passerade här till och med Sovjetunionens ambassadör Aleksandra Kollontaj (”Madame Kollontaj”) efter att Tyskland angripit Sovjetunionen.
I ett reportage från 1985 (VF) beskrivs hur Mörkerud via en kurir tar emot ett väl emballerat paket med prover av ”tungt vatten” från Rjukan och sedan transporterar det vidare till Stockholm och vidare i kedjan – kopplat till de allierades kamp mot nazisternas (och den tyska forskningen/industrins) kapacitet. Oavsett exakt teknisk bakgrund visar episoden att Mörkerud inte bara var ett “flyktingtorp” utan kunde vara en logistisk länk i högprioriterade uppdrag.
Mörkerud fungerade under krigsåren som en strategisk stödpunkt i gränslandet och användes, i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, av personer knutna till såväl norska Milorg, Sivorg och XU, samt inom det brittiska SOE-nätverket. Platsens civila karaktär och diskreta roll gjorde den särskilt lämpad för denna verksamhet. Från hösten 1943 började även medlemmar ur agentgruppen Hector använda Mörkerud. Men i december 1944 var verksamheten nära att avslöjas. Tyskar, svenska myndigheter, landsfiskaler och fjärdingsmän var ute efter att avslöja dessa verksamheter. Den nitiske Åke Hiertner, t.f. landsfiskal i Järnskogs distrikt, var Mörkerud på spåren. Kurirverksamhet låg ofta i juridisk gråzon i det neutrala Sverige, och norska motståndsmän kunde dömas för spioneri mot främmande makt. Beslutet blev snabbt och nödvändigt: basen flyttades till Nissedråga.
Hans Christen Mamen och uppdraget från Stockholm
I juli 1944 kallades Hans Christen Mamen (1919–2009) ”prästen i Nissedråga” till den norska legationen i Stockholm. Som gränskunnig fick han i uppdrag att arbeta för MI IV, Milorgs Stockholmskontor. Om tyskarna skulle slå till med full kraft på norsk mark var det avgörande att i tid föra fram vapen och försörjning till hemstyrkorna på Østlandet. Försändelserna bestod främst av lättare vapen och stövlar – en stridsduglig soldat måste ha fungerande utrustning, inte minst på fötterna.
Samtidigt fungerade nätverket som en personell livlina. Motståndsmän från Oslo lotsades över gränsen till Sverige, flögs vidare till England för uppdrag eller utbildning och fördes därefter samma väg tillbaka. Andra från Milorg togs till Sverige för utbildning som vapeninstruktörer och återfördes i hemlighet. Att föra upp till tjugo man åt gången över gränsen var en ytterst riskfylld uppgift. Därtill gick en fast postrutt mellan legationen i Stockholm och Milorg i Oslo, av Mamen senare kallad ”kanske den längsta postrutten som någonsin skötts utan lön eller risktillägg”.
Nissedråga – liv i tält och ständig vaksamhet
Med markägaren Harald Nilssons allra hemligaste medgivande slog gruppen upp tält i Nissedråga, cirka 200 meter in på svensk sida, i en stenig ravin där ingen kunde ana att människor bodde. Fyra till fem tungt beväpnade män levde här i nästan nio månader. De byggde golv i tältet, inredde sig så gott det gick och levde på fiskbullar, och annan konservmat. En särskild glädje var när Mamen släpade dit en fältkamin från Stockholm – samma kamin som långt senare återfanns tillsammans med högar av rostiga konservburkar. De tränade skytte i dalgången, smugglade vapen till Milorg i Oslo och fungerade som länk mellan legationen i Stockholm och den norska motståndsrörelsen.
Säkerhetsrutinerna var rigorösa. Vid möten var man maskerad för att inte kunna kännas igen vid ett gripande. Man gick ofta två och två – ibland ensam – alltid med vapnen redo. Trots detta kunde Mamen senare konstatera att han aldrig behövde avlossa ett skott, även om det flera gånger var nära.
Vapentransporterna – över 1 000 vapen in i Norge
Aktiviteten vid bas Hector var omfattande. Under vintern och våren 1944–45 finns uppgifter på att det smugglades över 1 000 vapen till fots från Nissedråga och in i Norge. Ryggsäckarna var stupfulla med Stenguns, amerikanska karbiner (US-carbines), pistoler, stövlar och annan utrustning. Bördorna var som regel mycket tunga. Transportkedjan var minutiöst organiserad. Försändelserna gick med tåg från Stockholm till Charlottenberg eller Åmotfors. Kurirerna reste som vanliga passagerare med koffertar fyllda av vapen. Vid slutstationen bytte man snabbt gestalt – från resenär till ”skogsarbetare” – tog taxi till Skillingmark och gick till fots till Mörkerud. Där lastades vapnen om i ryggsäckar för den sista sträckan till Nissedråga och vidare in i Norge. Hoten bestod av tyska patruller, norska gränspoliser och angivare. Ändå avlossades inte ett enda skott under alla dessa transporter.
Mot krigets slut minskade trycket något i takt med att de allierades flygsläpp blev tätare. Hectorgruppen frigjordes delvis för andra uppgifter.
Hectors beväpning och beredskap
Till en början var gruppen i Nissedråga relativt lätt beväpnad, men efter hand tillkom Stenguns och US-karbiner, och allra sist även en bazooka! Uppdraget var då att vid behov rycka fram mot Fet, ta kontakt med Milorg där och skydda Fetsundbron om tyskarna skulle tillgripa den brända jordens taktik.
Kai Holst – kurirernas samordnare påMilitärkontor IV (4)
En central person för kurirverksamheten, som ofta återkommer i dokumentation, var Kai Holst (Militærkontor IV (MI IV) vid den norska legationen i Stockholm). Holst hade en överordnad roll i kurirverksamheten och i samordningen av baser på båda sidor gränsen. Han rörde sig i skärningspunkten mellan den norska motståndsrörelsen, legationen i Stockholm och de svenska gränsbaserna – däribland Hector i Nissedråga. Efter kriget kom hans namn att förekomma i sammanhang präglade av misstankar, listor och underrättelserelaterade rykten. Holsts mystiska död i Stockholm 1945 och de oklarheter som omgav den bidrog till den långvariga tystnaden kring delar av verksamheten, men samtida vittnesmål pekar på hans avgörande betydelse för kurirnätet och logistiken.
Informationsskylt vid basen. Foto: L-O Gävert 2025
”Hector”
Namnet Hector har enligt vissa källor koppling till den svenske prästen Sven Hector (som ingick i familjen Grundels kurirnätverk), verksam i Eda under krigsåren och känd för sina kommunistiska sympatier. Tydligen ska det ha varit Kai Holst som namngivit basen. Sven Hector själv hade ingen operativ roll i kommandogruppen (vad vi kunnat hitta än så länge), men namnet – och den politiska miljön runt honom – bidrog senare till misstankar och övervakning under det begynnande kalla kriget. Flera som verkat i gränstrakterna kom att följas av säkerhetstjänster, och tystnaden om de olika verksamheterna blev påfallande.
Människor i gränsskogen
Gränslandet rymde fler öden än kurirernas. Vid Aurskog fanns stora arbetsläger med ryska krigsfångar som ibland lyckades fly – ofta svårt hungriga. De leddes mot svenska gränsen och till Mörkerud, där de fick mat och vila innan de registrerades av svenska myndigheter. Även tyska desertörer dök upp i skogen. När de fick syn på Milorg-männen viftade de desperat och ropade ”Kaputt!”, väl medvetna om att återföring kunde innebära omedelbar dödsdom. Oväntade möten kunde också bli farliga. Vid ett tillfälle hotade Mamen och hans följeslagare en man de mötte i skogen för att tvinga honom till tystnad. Först senare visade det sig att mannen var Milorg-chef i Setskog – ett nervöst missförstånd som säger mycket om stämningen som rådde.
Sommaren 1941 deserterade den tyske soldaten Willi Jutzi. Tillsammans med sin norska flickvän Ragna Fevik begav han sig till Sverige.
Torpet Långebäck och Willi Jutzi
Under turen passerade vi också Långebäck flera gånger. Torpet Långebäck var under andra världskriget en viktig del av det nät av flykt- och kurirleder som gick genom gränslandet mellan Sverige och Norge. Enligt dokumentation och informationen på plats fungerade Långebäck som en tillfällig anhalt för människor som korsat gränsen. Hit tog man sig ofta efter den första, farligaste sträckan. Här kunde flyktingar vila kort, få mat och värme, byta kläder och samla kraft innan färden fortsatte vidare in i Sverige.
19412025
Bland dem som passerade Långebäck fanns Willi Jutzi, tysk soldat och desertör. Enligt både arkivhandlingar och informationen på plats tog han sig över gränsen år 1941 tillsammans med sin norska fästmö Ragna Fevik. För dem var flykten livsavgörande. Desertörer betraktades som förrädare av Nazityskland, och straffet var i praktiken alltid döden. Vid Långebäck fick de möjlighet att övernatta – ett kort andrum i ett annars extremt utsatt läge. Men flykten blev inte långvarig. Willi Jutzi blev angiven, och svenska myndigheter beslutade att han skulle utlämnas vid gränsen i Eda. För en desertör innebar ett sådant beslut ingen återvändo. Ett överlämnande innebar i praktiken dödsdom. Vid utlämningen i oktober 1941 försökte Willi Jutzi fly. Under flykten sköt svenskarna efter Jutzi med sina tjänstepistoler, över huvudet på honom enligt deras uppgifter i efterhand. Därefter försvann han.
I en formell förpassning daterad den 14 oktober 1941 beslutas att Willi Jutzi och Ragna Føvik ska avvisas ur Sverige, transporteras med bil från Skillingfors till Eda tullstation och där överlämnas till norska myndigheter. Beslutet fattas enligt 1937 års utlänningslag och genomförs under bevakning av svensk landsbygdspolis. Dokumentet avslöjar mer än vad den svenska formuleringen först ger sken av. Längst ned finns stämpeln från den tyska säkerhetspolisen och SD i Oslo, gränspolisposten Magnor.
Den 6 juli 1942 gjorde två pojkar ett makabert fynd vid Vrångsälven, i närheten av Eda Glasbruk. I älven låg en död man. Det visade sig vara Willi Jutzi. Omständigheterna förblev oklara. Det enda som stod klart var att flykten slutade här. Ragna Fevik överlevde men hamnade i tyska förhör på Möllergata 19 i Oslo (huvudpolisstationen i Oslo som användesanvändes av ockupationsmakten och NS som centralfängelse och tortyrkammare 1940-45), dömdes till ett års fängelse men slapp av hälsoskäl avtjäna hela straffet. Hon bar resten av livet med sig minnet av flykten, förräderiet och förlusten.
I dag står informationsskylten vid Långebäck som ett stilla vittnesmål. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast. Omständigheterna kring hans död klarades aldrig fullt ut. Arkiven ger inga entydiga svar. Det enda som med säkerhet kan sägas är att hans liv tog slut i gränslandet. I dag är Eda kyrka platsen där Willi Jutzi fått sin sista vila. Den 13 september 1959, en solig och vacker söndag, avtäcktes en minnessten över Jutzi på Eda kyrkogård i närvaro av 500 personer. Varje år sätts blommor på hans grav. Det är en stilla handling, utan ceremonier och stora ord – men med desto större betydelse. Blommorna markerar att hans öde inte är glömt.
Willi Jutzis öde visar med brutal tydlighet att gränsen inte bara var en väg till frihet. Den var också en farlig plats där angiveri, rädsla, byråkrati och storpolitik avgjorde människors livsöden. Långebäck blev för många en kort paus på vägen mot trygghet. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast.
Under lång tid vilade tystnad över de händelser som låg bakom fyndet av Willi Jutzis döda kropp. Först när skräddarmästaren D. W. Andersson i Arvika i slutet på 1950-talet genomförde en ingående och noggrann undersökning – av en kvalitet som hade hedrat vilken yrkesskicklig kriminalutredare som helst – började bilden klarna. D.V. Andersson gav 1961 ut en bok om fallet. Genom insamlade vittnesmål framkom omständigheter kring transporten som otvetydigt pekade på att Jutzi omkom i direkt samband med denna och att han med stor sannolikhet träffades av ett av de skott som den svenska patrullen senare medgav att de avlossat i samband med flyktförsöket.
Julen då och nu – att hedra
80 år har gått sedan Mamen och hans grupp kunde fira jul i tältet i Nissedråga. Själva julafton var han – enligt uppgifter han lämnade i efterhand – hos sin fru och släkt i Arvika, men juldagarna var han ute och reste igen. Mamen har senare förklarat att det var en underlig jul. Hans huvud var fyllt av många konstiga tankar just då. Han berättade också om en episod i jultider på Mörkerud. Den 13 december låg några motståndsmän över på övervåningen. I gryningen hörde de Luciasången och uppför trappan kommer Lina med ljus i ena handen och kaffebricka i den andra. Hela stämningen blev avbruten av ett hjälplöst vrål när Lina snubblade i träskon och föll in på golvet med kaffebrickan. Allt blev stumt svart då ljuset slocknade. Det enda ljudet var Lina som grät bittert över det som för henne kändes som den största tragedin på denna jord. Ett av de många exemplen på den stora hjärtlighet familjen på Mörkerud visade under kriget.
Några bilder från turen 2025. Fina och intressanta dygn i spännande gränsområden
När vi gick här, idag 2025, gick tankarna till dessa kurirer och agenter som arbetade mot Nazi-Tyskland. De bar vapen, ansvar och framtiden på sina axlar. Att vandra i samma marker, besöka platserna och sova under samma himmel och känna kylan mot ansiktet blev vårt stilla sätt att hedra deras slitsamma och avgörande uppdrag. Två nätter under bar himmel gav ett perspektiv. Samma platser – men helt olika villkor. Nissedråga är inte bara en häftig plats i skogen som är värd ett besök. Det är en unik plats där mod, disciplin och motstånd var självklart.
Efter kriget följde inte erkännande utan en ganska lång tystnad. Det begynnande kalla kriget, övervakning och politiska misstankar bidrog till att mycket av verksamheten i gränstrakterna förblev okänd under lång tid. Genom intervjuer, arkivforskning och lokalhistoriskt arbete har bilden av kommandobasen Hector kunnat rekonstrueras.
Övernattning i samma skogar
När vi nuförtiden slår läger i dessa marker gör vi det frivilligt. Vi kan avbryta, vända om, gå hem. Det kunde inte de. För dem var skogen inte rekreation utan skydd, arbetsplats och ibland deras grav. Att vandra här dessa dygn blev därför mer än en skogstur. Det är ett sätt att minnas alla som gick här när det verkligen gällde – gränslotserna, kurirerna, kvinnorna, männen och barnen. Att hedra deras slit, deras mod och deras insats mot Nazi-Tyskland.
Plus: kallt väder och lite snöfall under natten. Spännande marker. Mycket historia. Minus: –
Som alltid: turkamrat Nilsson – fältstark som få.
En fin skogstur att bära med sig. Önskar alla som läser detta en god fortsättning på det nya året.
Mamen, H.C. (1990–2005). Intervjuer, föredrag och minnesberättelser rörande kurirverksamhet, kommandobasen Hector och gränsoperationer 1944–1945. Privatarkiv och lokalhistoriska samlingar, Norge och Sverige.
Ljøner, W. (1985–2000). Muntliga och skriftliga vittnesmål om Hectorgruppen, sambandsverksamhet, efterkrigstidens övervakning och återupptäckten av basen i Nissedråga. Privatarkiv.
Milorg – MI IV (Stockholmskontoret) (1943–1945). Arkivmaterial rörande kurirrutter, postförbindelser, persontransporter och vapentransporter via norska legationen i Stockholm. Riksarkivet, Oslo.
Riksarkivet (Norge) (1940–1945). Arkivserier rörande norsk motståndsrörelse, Milorg, gränsoperationer och flyktverksamhet. Oslo: Arkivverket
Riksarkivet (Sverige) (1940–1945). Handlingar om flyktingmottagning, gränsövervakning, polis- och militärärenden i Värmland under andra världskriget. Stockholm: Riksarkivet.
Norske Grenselosers Museum / Grenselosmuseet (u.å.). Dokumentation, utställningsmaterial och intervjuer rörande flyktningeruter, gränsloser och motståndsverksamhet i gränsområdet Eidskog–Värmland. Eidskog.
Yad Vashem – The World Holocaust Remembrance Center (1999). Righteous Among the Nations: Hans Christen Mamen. Jerusalem: Yad Vashem.
Värmlands Folkblad (1985-06-04). ”Täcknamn ‘Mörkerun’ – Värmlänningen som gjorde mest för den norska frihetskampen”. Karlstad: VF.
Flyktningeruta / Timianruta (2010). Historisk sammanställning av kurir- och flyktrutter mellan Oslo, Østmarka, Aurskog–Høland, Eidskog och Värmland 1940–1945. Oslo: Den Norske Turistforening.
Avslöjandet som knyter ihop hemliga CIA-operationer på svensk mark, och CIA-chefen William Colby till en lada i Gunnarskog.
Arvid Knöppel med en av sina björnar. Foto från Facebookgruppen: Det gamla Arvika
Knöppelåsen i Tollesrud för inte direkt tankarna till något av det allra hemligaste vi haft i Sverige. En hästgård, ett reservat för nordiska vilda djur och en ateljé – en plats där historien vanligtvis passerar utan att lämna några storpolitiska spår. Denna artikel belyser dock en dold dimension av svensk efterkrigshistoria. I maj 1951 skedde något unikt här som i dag framstår som ett av de mest konkreta bevisen på att västra Värmland, och Gunnarskog, spelade en roll i kalla krigets mest dolda och hemligaste projekt: stay behind. Ett nätverk som byggdes i nästan alla europeiska länder, ofta med hjälp av amerikanska CIA och brittiska MI6. Det här är en historia som börjar i de norska fjällen, fortsätter på CIA:s kontor i Stockholm och slutar i en lada på Knöppelåsen.
Från norska fjällen till uppbyggnad av en skandinavisk motståndsrörelse
Året är 1945. En ung William Colby hoppar fallskärm in över Trøndelag och leder Operation Rype, USA:s enda egenledda sabotageinsats i Norge under kriget. Han rör sig i fjällterräng, samarbetar med norska motståndsfolk och bygger upp små grupper som ska överleva bakom fiendens linjer. Det är ett uppdrag som formar honom. Några år senare arbetar samme Colby – nu CIA-officer – vid den amerikanska ambassaden i Stockholm. Hans uppdrag är – enligt honom själv – att bygga upp ett skandinaviskt stay behind-nätverk, en hemlig motståndsrörelse som skulle aktiveras vid en sovjetisk ockupation. I sina memoarer skriver Colby att hans uppgift var att etablera stay behind-nät i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I starten hade man satsat på Belgien, Nederländerna och Luxemburg i syd, och trion Danmark, Norge och Sverige i norr.
OSS Norwegian Special Operations Group, Operation Rype, Snåsa 1945. Rustkammeret, Forsvarets museer. Foto: troligen Herbert Helgesen
Samtidigt driver statsminister Tage Erlander uppbyggnaden av en helsvensk motståndsrörelse – vår egen variant av stay behind. Den 20 juni 1949 utfärdade Erlander fyra fullmakter med följande lydelse:
”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift om att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperat av främmande makt”.
De fyra fullmakterna gavs till försäkringsdirektören Alvar Lindencrona, arméchefen Carl August Ehrensvärd, generaldirektören Håkan Sterky (som också var central för det hemliga svenska kärnvapenprogrammet) och vd:n för Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag Anders E. Bjelle. Också LO:s blivande ordförande Arne Geijer och inrikesminister Eije Mossberg (S) kom att ingå i styrelsen. Någon av dessa fullmakter kom att kompletteras med Olof Palmes signatur drygt 20 år senare, år 1970. Trots att CIA inledningsvis försökte att etablera ett eget nätverk i Sverige lyckades svenska regeringsföreträdare driva igenom att stay behind skulle organiseras som en helt svensk struktur, om än i nära samverkan med västliga underrättelsetjänster. Internt ska den svenska varianten fått namnet Metro. Ett sorts parallellt Sverige, tänkt att fortsätta fungera om det officiella Sverige krossades. Med förberedda fältbrevlådor, flyktvägar, dolda utrustningsdepåer och säkra kommunikationslinjer. Stay behind-verksamhetens förberedelser hade sin storhetstid under de första decennierna efter andra världskriget, då erfarenheterna av den tyska ockupationen av Norge ännu var i färskt och plågsamt minne. Hur snabbt ett land kunde slås ut, och hur avgörande ett organiserat motstånd varit, präglade säkerhetstänkandet.
Evakuering västerut
Norges försvarsdepartement uppgav 1995 i ”Okkupasjonsberedskap, tidigare ”Stay behind””, att försvaret år 1948 etablerade en verksamhet som skulle kunna genomföra evakuering, sabotage och bedriva underrättelsetjänst på norsk mark i händelse av en ockupation. Verksamheten baserades på erfarenheter från andra världskriget och organiserades i olika nät, bland annat: ROC – sabotagegrupper, ARGUS – rapportering, samband och motstånd, samt Blue Mix – evakuering och exfiltration av prioriterade personer. Sverige hade ett evakueringssamarbete med Norge, där norska ”Blue Mix” uppgavs ha till uppgift att föra svenska nyckelpersoner till England. Det fanns bland annat en flyktväg längs den gamla pilgrimsleden genom Medelpad och Jämtland till Trondheim. Evakueringsplanen innebar att den kungliga familjen och regeringsmedlemmar, vid ett akut läge, skulle transporteras västerut till bergsområden i Bergslagen, där särskilda skyddsrum för civil och militär ledning fanns. Planen inkluderade också beredskap för fortsatt förflyttning mot Norge eller den svenska västkusten, med möjlighet till evakuering vidare till Storbritannien eller USA. Det var ett Europa i skräck och Sovjet hade en armé som i princip stod färdig vid Finnskogen. Mitt i detta placerade CIA sin framtida chef.
En amerikansk radiosändare placerades under Arvid Knöppels lada
Thède Palm tjänstgjorde under kriget vid C-byrån och tillträdde 1946 som chef för T-kontoret, benämningen på Sveriges underrättelsetjänst 1946–1964. I hans dagbok återfinns noteringar som i efterhand framstår som mycket betydelsefulla. I maj 1951 får Palm besked att han bör träffa Colby “i ett särskilt ärende”. Palm vill inte. Han skriver i dagboken:
“Jag har ingenting med honom att göra.”
Men han måste. Och då kommer förklaringen som åter skakar föreställningen om svensk neutralitet. En amerikan, som inte tillhörde amerikanska ambassaden, har placerat en radiosändare under en lada hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel själv var helt ovetande. När han byggde om sin lada hittade han sändaren – väl gömd, redo att användas. Knöppel gjorde det enda rimliga – han gick till polisen i Arvika. Ärendet skickades vidare till Stockholm, där utrustningen snabbt identifierades som amerikansk. Därifrån gick frågan direkt in på högsta nivå. CIA-representant i Sverige var William Colby. När hans agent avslöjades i Gunnarskog tvingades Colby rådfråga sin svenska motpart, chefen för T-kontoret, Thede Palm. Palm beskriver att radiosändaren var avsedd att tas i bruk endast om Sverige blev ockuperat. Så skulle stay behind fungera: gömda sändare, gömda vapen och gömda planer. Nato-kontrollerade nätverk av paramilitära grupper för att underlätta gerillakrigföring och motstånd efter en eventuell sovjetisk invasion.
Knöppelåsen. Nuvarande ägaren visar utrymmet under ladan där radiosändaren låg gömd. Foto: L-O Gävert, 2025
Varför Gunnarskog och Knöppelåsen?
För att försöka hitta förklaringen måste vi gå tillbaka till 1940-talet. Knöppelåsen ligger avskilt nära gränsen, men med vägar och stigar som redan använts av flyktingar och kurirer under kriget in och ut ur det ockuperade Norge. Gunnarskog hade 1940–45 varit del av omfattande norska kurirnät, som Palm, Colby och amerikanerna kände till. Viktiga flykt- och kurirvägar passerade genom området – en nod där agenter från Special Operations Executive och soldater ur Kompani Linge rörde sig över gränsen. Efter kriget kom flera Linge-män att verka i stay behind i Norge, bland annat som instruktörer. Någon har kanske läst om baserna i Bogen – där skuggorna från OSS, CIA:s föregångare, ännu tycks vila över skogarna. Här fanns folk som kunde terrängen – och som kunde hålla tyst. Knöppelåsen ligger precis så avsides att en radiosändare kunde gömmas utan risk för insyn, men ändå nås snabbt av en operatör. Arvid Knöppel var konstnär, inte militär. Civila med låg politisk profil ansågs idealiska att ha som “ovetande värdar” för material som skulle användas först vid en ockupation.
Knöppelåsen och den lada som radiosändaren gömdes under. Flygfoto från slutet av 1950-talet
”Jag drog på det. Jag har ingenting med honom att göra. […] En amerikan som inte tillhörde ambassaden har på ambassadens uppdrag deponerat en radiosändare under ett loggolv hos konstnären Arvid Knöppel i Gunnarskog. Knöppel kände inte till saken. Sändaren skulle endast användas i händelse av utländsk ockupation av Sverige. Knöppel har börjat bygga om sin lada och hittade sändaren och har sannolikt lämnat denna till polisen. Nu undrade Colby hur han skulle göra. Jag tog på onsdag morgon kontakt med [chefen för säkerhetspolisen Åke] Hasselrot och lade alltsammans i händerna på honom och bad honom reda upp det.” (Palm, Thède. Dagboksanteckningar)
Thède Palms anteckningar visar att kontakter gick via amerikaner som arbetade utanför ambassaden. Palm skriver vidare att Colby hade “mycket att göra” med uppbyggnaden av stay behind i Skandinavien. Radiosändaren kan kopplas direkt till denna verksamhet. Det betyder i klartext att CIA hade operativ personal som agerade i våra trakter. Och att viktig stay behind-utrustning gömdes i Gunnarskog.
General stabens karta (1940) Knöppelåsen. Ladan strax NV om första ’l’ i Tollesrud. Därmed lätt att peka ut platsen för en operatör
Gunnarskog i världspolitiken
Fyndet av radiosändaren blir på bara några timmar en fråga som involverar CIA, svenska underrättelsetjänsten och landets högsta säkerhetspolitiska nivå. Radiosändaren gör också de stora linjerna i kalla kriget påtagliga och nära. Den osynliga gränsen mellan Nato och Sovjetunionen. Sveriges dubbelnatur. Neutralt utåt, förberett inåt. CIA:s nätverk i Norden som de flesta varit helt ovetandes om, men även om en helt svenskledd motståndsrörelse, beredd att aktiveras vid en sovjetisk invasion. Och allt detta tog sin början i en lada i Gunnarskog, där Arvid Knöppel lyfte på några brädor och fann en amerikansk radiosändare. För den som rör sig i Gunnarskog i dag är det svårt att föreställa sig vad som en gång dolde sig här. Tystnaden i dessa stora skogar är total, som den alltid varit. Men under krigsåren och det efterföljande kalla kriget blev just denna tystnad ett säkerhetspolitiskt verktyg. Det kalla kriget utspelades inte bara mellan Moskva och Washington – det sträckte sig ända hit. På Knöppelåsen låg det bokstavligen under golvbrädorna: en radiosändare som aldrig borde ha hittats, ett konkret bevis på att våra trakter ingick i Europas dolda säkerhetspolitiska frontlinje. En till synes enkel lada i Gunnarskog kom därmed att rymma en unik historia.
*William E. Colby utsågs till Director of Central Intelligence den 4 september 1973 och tjänstgjorde som CIA:s högste chef fram till den 30 januari 1976.
*Gustav Arvid Oskar Knöppel (1892–1970) var en svensk skulptör, tecknare, grafiker, författare och målare. Från 1944 bodde han på gården Knöppelåsen i Tollesrud, Gunnarskog, där han anlade en djurpark med nordiska vilda djur som modeller för sitt verk.
Källförteckning (ett urval)
1. Colby, William & Forbath, Peter. Honorable Men: My Life in the CIA. Simon & Schuster, 1978.
2. Colby, William & McCargar, James. Lost Victory: A Firsthand Account of America’s Sixteen-Year Involvement in Vietnam. Contemporary Books, 1989.
3. Palm, Thède. Dagboksanteckningar och PM ur Säkerhetspolisens arkiv (1950–1955).
4. OSS Operational Reports, Operation Rype/NORSO (1945). U.S. National Archives.
5. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen SOU 2002:108
6. Johan Wennström. Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers Förlag, 2025).
Generalstabskartan från 1940 är en svensk topografisk karta i skala 1:100 000 som användes för militärt och civilt bruk och trycktes av Generalstabens Litografiska Anstalt. Bra att använda om man vill hitta gamla kurirstigar
I helgen tog jag och min trogne skogskamrat JR (Junior) en vandring över några av våra mest spännande och historietyngda marker längs den svensk-norska gränsen. Det blev en färd rätt in i de hemliga kurirleder som under krigsåren höll samman två länder – och som idag ligger dolda i skogens skuggor.
SOE-linjen Älvtorp – Håkerudtomta
Först försökte vi följa den gamla SOE-linjen Älvtorp-Håkerudtomta, där kurirer en gång rörde sig fram i tystnad, som skuggor mellan granarna: Bjarne Holth Larsen, Einar Judén, Allan Mann och Rasmus Tvinnereim med flera. Idrottsmän, som tog sig fram snabbare och tystare än någon tysk gränspatrull. De visste vad ett skidspår kunde avslöja – och vad ett misstag kunde kosta. Gunnar Sønsteby, känd som agent ”Nr 24” och ”Kjakan” var en av de mest ”iskalla” agenterna i SOE, som rörde sig längs dessa hemliga leder mellan Norge och Sverige och ansvarade för viktiga kommunikationsuppdrag och sabotageinsatser. Dessa agenter glömde aldrig familjen Skoglund på Håkerudtomta som gjorde helt ovärderliga insatser för motståndsrörelsen och kurirverksamheten längs gränsen. De glömde heller inte ”Arvikagruppen”, ett lokalt nätverk kring Östen Nilson och Helmer Sveder med flera, som stöttade ”Stockholmsruta” från Austmarka till Stockholm. De gav stöd genom bland annat kläder och transporter och beskrivs bland annat i boken ”Kurer för frihet”.
Gränsen söderut R.r 73Gränsen norrutR.r 73JR – en trogen skogskamrat som gillade markernaGränsgatan
Ekström – Grundels kurirlinje
Sen fortsatte vår vandring längs en nästan parallell linje över Tomtatorpet – den sista svenska utposten i nätverket. I gamla polisförhör från 1944 framträder en bild av ett väloljat system, byggt på förtroende och livsfara. Werner Ekström – kuriren från Norge, passerade ofta över gränsen i närheten av R.r 72 (Romyrsröset). Johan Augustsson – torparen på Tomtatorpet, som tog emot brev med kodade budskap för vidare leverans till Robert och Signe Grundel, som utgjorde en av Arvikas viktigaste länkar i motståndsarbetet. Deras hem blev en trygg fristad för kurirer och flyktingar, samtidigt som de själva genomförde riskfyllda resor med kurirpost mellan Stockholm och gränsområdet.
Och mitt i denna väv dyker tre utlänningar upp – ”Axel”, ”Frans” och ”Heddy” – mystiska gestalter som korsade samma stigar men försvann lika snabbt som de uppenbarade sig. Kanske var de kurirer. Kanske agenter.
Försvarsmakten har tagit emot två nya typer av prickskyttegevär. Jämfört med sina föregångare är dessa konstruerade i modernare material med fokus på funktionalitet och ergonomi. Förekomsten av dessa förmågor bidrar till att skydda egna förband och att avskräcka potentiella motståndare från att använda öppet exponerad materiel eller sensorer. All användning sker enligt gällande internationell rätt och i enlighet med Försvarsmaktens regelverk.
Under förra veckan hölls en överlämning där Försvarets materielverk (FMV) och Försvarsmakten visade upp vapnen:
Prickskyttegevär 23 (PSG 23) PSG 23 är ett repetergevär med cylindermekanism i kaliber 8,6×70 mm och 7,62×51 mm. Det är framför allt byggt för precision och kommer användas av Försvarsmaktens prickskyttar för att bekämpa enskilda motståndare på mycket långa avstånd. Tillverkare: Sako.
Automatgevär 90D (AG 90D) AG90D är ett halvautomatiskt luftkylt vapen med kort piprekyl och vridlåsmekanism i kaliber 12,7×99 mm. Det används för att bekämpa lättare fordon, materiell som radarinstallationer och för att röja oexploderad ammunition och minor. Tillverkare: Barret.
Vaggelinjen vid sjön Gunnerns utlopp. Foto: L-O Gävert 2013
Skrev ihop en artikel till GunnerskeNytt om ”Vaggelinjen”, som ligger mig varmt om hjärtat. Som barn sprang jag själv i skyttegravarna och värnen i Gunnarskogs skogar, och än idag finns tydliga spår kvar som påminnelser om beredskapsåren och vår historia. Min farfar tjänstgjorde för Sveriges säkerhet som gränsförsvarssoldat i dessa skogar, och hans insatser gör att platserna betyder ännu mer för mig…
GûnnerskeNytt är en lokal tidning om Gunnarskogs hembygd, utgiven av Gunnarskogs bygdelag, med fokus på bygdens historia, aktuella evenemang, föreningsliv och berättelser från området.
Försvarsområde 52 (FO 52) var det militära territorialområde som omfattade Värmlands län och dess ansvar för lokal försvarsplanläggning och mobilisering inom ramen för svenska arméns struktur under 1942–2000.Foto: L-O Gävert 2025
Texten med fler bilder nedan:
GUNNARSKOG/SÄLBODA. I skogarna runt Fredros, Sälboda och Vårforsen – ja, i nästan hela Gunnarskog – syns spåren fortfarande; stenblock, rostiga taggtrådsstolpar, gjutna betongvärn och övergivna skyttegravar. Här löpte den värmländska huvudlinjen – Vaggelinjen – som under andra världskriget skulle stoppa ett tyskt anfall från Norge. Värmlands försvar byggdes i tre steg, med Gunnarskog som ett av navområdena. Tre linjer – ett mål: vinna tid mot en angripare.
1) Gränsnära linjen – ”varierande djup” Direkt innanför norsk-svenska gränsen i varierande djup skapades ett pärlband av spärrar, värn och ställningar. Sträckningen var från Eda i norr till Töcksfors i söder. Syftet var att fördröja och bryta upp en första framstöt, tvinga fienden att stanna, gruppera om – och gå rakt in i förberedda skottfält. Närmare studier tyder på att försvaret avsåg att tillåta ett begränsat intåg över Eda tull, leda fienden ner mot Bysjön och därefter stoppa framryckningen. Angreppet skulle mötas med korseld från flanker där starka ställningar var utbyggda.
2) Vaggelinjen – Älgå–Jössefors–Brättne–Sälboda–Vårforsen–Fredros–Torsbyställningen Detta var Värmlands verkliga ryggrad. Linjen utnyttjade den svårforcerade terrängen genom Gunnarskog; älvar, sjöar, myrar, blockterräng och smala vägpass. Vaggelinjen bands samman av betongvärn, skyttegravar, pansarhinder, mineringar och sprängberedda broar – ett sammanhängande system, inte enstaka bunkrar. Vaggelinjen gick genom mark som tyskarna ogillade och en tysk framryckning hade blivit krävande. Från 1942 bevakades dessutom Värmlandsgränsen av välutbildade, erfarna soldater.
3) Den inre linjen – Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsbyställningen Som sista spärr låg en tredje, djupare förskansning tvärs igenom länet. Här skulle striden kunna fortsätta även om fienden bröt igenom längre västerut. Borgvik, Vikene och Torsby pekades ut som avgörande nyckelplatser – tre portar som absolut inte fick tappas.
Befästningszoner Värmlands försvarsområde (Fo 52) med Vaggelinjen. Hemlig tom 1995.
Genomtänkta terrängval
Befästningarna placerades där terrängen gav naturliga fördelar: höjdryggar med god sikt, älvar, smala passager mellan sjöar och myrar samt vägkorsningar där fienden tvingades bromsa in. Eldsektorer lades så att fientliga förband skulle styras in i överlappande skottfält från flera riktningar. Avståndsmärken i terrängen, som en ensam tall eller en stor sten, fördes in i eldplanerna så att inskjutning kunde ske i förväg. Skansar, värn och skyttegravar låg tätt. Vägar spärrades med betongblock och pansarhinder.
Materialtransport via järnväg
Närliggande järnvägsstationer blev avgörande för försörjningen till försvarslinjerna. Charlottenberg, Årjäng, Koppom, Vännacka och Skillingfors betjänade direkt linje 1 – gränsnära linjen. Ottebol, Jössefors och Jössefors Östra kanaliserade tillförseln mot linje 2 och Gunnarskog. Navet var Ottebol, som blev huvudstation för skanssystemet längs vattendragen mellan Glafsfjorden och Gunnarskog, och där pågick en intensiv järnvägsverksamhet under hela kriget.
”Tio mil befästning skulle stoppa tysken”
Så rubricerade Nya Wermlands-Tidningen en artikel om Vaggelinjen. Linjen beskrevs som ”ett verkligt avskräckande försvarsverk”. Under general Axel Rappes ledning växte försvaret från tidiga gränsspärrar till en sammanhängande, djup försvarszon. I en skrivelse daterad 17 mars 1943 skickade Rappe – då militärbefälhavare – in ett förslag till ”permanenta befästningar” inom en kostnadsram på 1 500 000 kr (ungefär 40–41 miljoner i dagens penningvärde). Där specificeras bland annat att skyddsrum skulle tåla 100 kg-bomber och att tidigare avbrutna hinderlinjer – de berömda ”1000‑punkterna” – måste fullbordas med väg- och järnvägsspärrar samt mineringar. På marken följdes arbetet upp i detalj. I tjänsteanteckningar från 1943 om bland annat Allstakan södra (värnplats 148) diskuteras pansarvärnspjäsens fria bredd (155 cm), skyddsrum, pansarvärns-garage och otillräckligt dimensionerade hinderlinjer. Bakom den stora strategiska försvarsplanen låg precisionsarbete ända ned på centimeternivå.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras.
Byggnation och skansar
Under beredskapsåren uppfördes totalt 123 skansar i Värmland. Varje skans var i regel avsedd för ett gränsförsvarskompani, förstärkt med en eller flera kulsprutegrupper, pansarvärnsgrupper och liknande enheter. De snabba tyska framgångarna i Europa oroade överbefälhavaren, general Olof Thörnell. Hösten 1941 påbörjades därför anläggning av pansarhinder av bruten granit, lagda i en till tre rader. Prov visade snart att blocken kunde skjutas sönder, och hindren ersattes med betong. Efter forceringsförsök med stridsvagn m/42 i Brunskog fastställdes standarden; armerade betonghinder i tre rader, kompletterade med minor och taggtråd. Utbyggnaden färdigställdes 1942. Pansarhindren kompletterades av olika vägspärrar – såsom spärrblock, tippspärrar och balkspärrar. Skansarna bemannades vanligen av täcktrupper ur Landstormsregementet (L 2) under överstelöjtnant Hjalmar Lövgrens befäl, med stabsplats i Arvika. År 1942 omorganiserades L 2 till lokalförsvarsförband, och täcktrupperna sammanhölls i ett till sex gränsförsvarsbataljoner.
Några av Vaggelinjens skansar
Skans nr 141 – Brättne. Byggd 1940–1941 för en pluton. Låg längs Kollboforsen och Vaggeälven fram till bron vid väg 61. Anläggningar: kulsprutehatt (stål-/järnkupol), öppen kulspruteställning, pansarvärnsgarage och sammanhängande värngångssystem. Ksp-värn nr 10d hade fullträffstäckning och järnkupol på taket och beskrivs i nutid som det bäst bevarade i skansen.
Skans nr 142 – Sälboda. Byggd 1940–1941 för en pluton. Uppgift: stoppa en fientlig framryckning längs vägen från Nysockensjön. Huvudanläggningarna låg runt Sälboda gård och kraftstationen. Ksp-värn nr 19a med fullträffstäckning låg strax söder om kraftstationen. Skyddsrum sk36 (plats för 36 personer) fanns nära ladugården, helt nedsprängt i marken.
Skans nr 142a – Tollesrud. Byggd 1940–1941. Karaktär: bevakningslinje med en stark stödjepunkt söder om fastigheten Lillåsen. Stödjepunkten flankerades av två ksp-värn med fullträffstäckning och järnkupoler.
Skans nr 152 – vid sjön Treen. Skansen var belägen på båda sidor av landsvägen vid östra sidan av sjön Treen. Fredros blev inte bara en spärrpunkt – 1945 användes området också för hemliga bombtester, där effekten av bomberna mättes i detalj för att utveckla framtidens befästningar. Tre bombomgångar genomfördes med lätta bombplan B 17 från F 7 (Skaraborgs flygflottilj). Sammanlagt fälldes cirka 45 bomber i kalibrar 50, 250 och 500 kg.
Rapport från bombfällning mot skans 152 (Fredros) den 29 maj 1945
Skans nr 162 – Klockargården. Byggd 1940–1941 som ett knutpunktsförsvar. Belägen cirka 3 km sydost om Mitandersfors; spärrade vägen mot Gräsmark och söderut mot Gunnarskog. Anläggningen låg på båda sidor om vägen och avgränsades i öster av Bogsälven. I skansens norra del fanns ett värngångssystem med en kulsprutehatt och en ksp-ställning. Pansarhinder på båda sidor om vägen.
(utan detaljerad beskrivning här)
Skans nr 145 – Gunnarskog
Skans nr 148 – Allstakan (södra)
Skans nr 150 – Allstakan (norra)
Skans nr 163 – Mitandersfors
Skans nr 1006 – Gunnern östra
Skans nr 1007 – Gunnern västra
Skans nr 1008 – Lyckan
Skans nr 1009 – Lövsjön (bland annat Fältsjukhus – bergrum för 48 personer)
Skans nr 1011 – Nordsjöbruket
Skans nr 1012 – Gränsjön
Skans nr 1015 – Mangen
Begrepp (kort förklaring)
Ksp-värn: Värn för kulspruta (ksp).
Kulsprutehatt/järnkupol: Pansrad kupol som skyddar kulspruteställning.
Fullträffstäckning: Skydd konstruerat för att tåla direkta träffar från fientlig eld.
sk36: Typbeteckning för skyddsrum med plats för cirka 36 man.
Osäkerheten var total efter Nazi-Tysklands attack på Norge. Skulle Sverige stå näst på tur? Den frågan gav Värmlands försvar ny tyngd, och kort därefter började försvarslinjerna i västra Värmland grävas, gjutas och mineras – i tre parallella djup.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras. Den sammanfattar strategin med de tre linjerna: 1. Fånga upp fienden tidigt i gränszonen. 2. Slita ut och bromsa fienden i Vaggelinjen – med Gunnarskog som en av huvudsektorerna. 3. Ställa upp den sista, tunga spärren längs Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsby. Misslyckades steg ett och två skulle Borgvik, Vikene och Torsby låsa läget och köpa avgörande tid. Hotet om en tysk framryckning via Norge gjorde att Värmland blev landets tyngst bemannade gränsavsnitt. Under sommaren 1943 hade Sverige under beredskapsåren fler inkallade förband än vid någon annan tidpunkt. I Eda roterade 24 bataljoner under krigsåren – med 40 dagars intervall. Totalt uppgick styrkan då till 367 000 personer, varav 211 000 tillhörde armén, och omkring 85 000 soldater var placerade i Värmland. Orsaken var att transiteringsavtalet med Tyskland avbröts den 29 juni. Överbefälhavaren bedömde att ett tyskt anfall troligen skulle ske via Eda–Arvika–Karlstad med målet att snabbt erövra Stockholm och därmed framtvinga en svensk kapitulation. 1961 blev det känt att Tyskland faktiskt hade långtgående planer på att anfalla den 1 juli 1943 klockan 02:00. De tyska planerna för att invadera Sverige under andra världskriget hade flera olika namn, men det mest kända är ”Operation Polarräv” (tyska: Operation Polar Fuchs). Hitler sägs ha avblåst anfallet bara ett dygn före den planerade tidpunkten.
Annons från 1943. Källa: lugne.seFlottningsrännan, sågen, snickarverkstaden och kontoret Foto: Anders Olsson, Gravås
Sälboda i beredskapstjänst
Under beredskapstiden bidrog såg-, hyvleri- och snickerifabriken i Sälboda till försvaret med byggnadssnickerier, ammunitionslådor samt plank och bräder för att förstärka skyttegravar. En av arbetarna, Per Gävert, tjänstgjorde samtidigt i 18:e gränsförsvarskompaniet (I 2/L 2), som främst bemannade befästningar nära norska gränsen – bland annat i Häljeboda – efter att han tidigare (1940–41) gjort beredskapstjänst i Tornedalen. Flera av anläggningarna nära gränsen avslöjades i detalj för tyskarna i Norge genom svensk spionverksamhet. Den 25 november 1944 greps en misstänkt agent på Charlottenbergs järnvägsstation. De röjda målen omfattade bland annat befästningar på Klätten i Häljeboda, en skans vid Vassbottens nordspets (Allstakan), ett ammunitionsförråd vid Håvildsrud, vägspärrar vid Håvildsrudshöjda och Håvildsrudssätra samt ett elektriskt minfält längst vägen från Kyrkskogen.
Soldater från 18. Gränsförsvarskompaniet vid Vällens utlopp intill stenbron i Häljeboda. Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är okända. Foto: Okänd
Arvet efter Vaggelinjen
Delar av Vaggelinjen finns ännu kvar; värn, skyttegravar, betongfundament och sprängrösen. De påminner inte bara om krigsåren – utan också om hur Sveriges frihet vilade på ett minutiöst planerat försvar. I Gunnarskog kan man fortfarande gå i skyttegravarna som utformades för att styra en angripare in i korseld. Och bakom varje betongvärn fanns en detaljerad ritning, en kostnadsram, en måttangivelse – och en mycket tydlig avsikt; Värmland skulle inte falla utan strid! Lämningarna är samtidigt kulturhistoriska vittnesmål om ett samhälle som förberedde sig i detalj för det värsta men lyckades bevara freden.
Vid besök i terrängen; visa hänsyn till markägare och natur, gå varsamt i skyttegravar och lämna platsen som du fann den. Spåren är en del av en viktig historia – och en påminnelse om att försvarsvilja också är något som byggs, planeras och vårdas över tid.
(Maginotlinjen var Frankrikes stora försvarslinje, byggd på 1930-talet längs gränsen mot Tyskland och Luxemburg).
Östens medalj från Kompani Linge Karin och Östen Nilson i ArvikaÖsten med barnen Leif och Rolf några år efter kriget
Mod, solidaritet och gränslös vänskap.
Östen Nilson i Arvika är en av de människor som i den lokala historien står som en symbol för mod, solidaritet och gränslös vänskap. Med risker för sitt eget liv hjälpte han Norge under de mörkaste åren. För en tid sedan var jag med om ett varmt och berörande ögonblick på Nertomta, när sonen till Östen, Rolf Nilson och hans kusiner kom på besök. Rolf önskade att jag skulle föra vidare Östens medalj – den han tilldelades av Kompani Linge efter krigsslutet. Kompani Linge, officiellt benämnt Norwegian Independent Company No. 1, bildades 1941 av brittiska Special Operations Executive (SOE) och samlade några av de mest avgörande motståndsmännen i kampen mot nazismen. Att hålla denna medalj i händerna var en stor ära som gjorde mig djupt överväldigad.
Rune Skoglund, som bara var 14 år när han började som kurir, och Rolf Nilson vid Håkerudtomta strax efter kriget. Foto: Rolf Nilson
Ett ovärderligt erkännande från Kompani Linge för Östen Nilson
Kompani Linges medalj var inte en officiell statlig utmärkelse från Norge efter kriget – till skillnad från exempelvis statliga ordnar och medaljer som delades ut enligt formella kriterier och förteckningar. Denna medalj hade i stället sin tyngd i vem som gav den: motståndsrörelsens elitstyrka, Kompani Linge (Norwegian Independent Company No. 1), utbildad inom brittiska SOE. Att få en sådan hedersbetygelse innebar att mottagaren hade gjort påtagliga och betrodda insatser för den praktiska motståndsverksamheten—kuriruppdrag, samband, materieltransporter, underrättelseinhämtning och stöd till sabotageoperationer.
För Östen Nilson är Linge-medaljen därför ett direkt erkännande från dem som visste bäst vad hans insatser betydde. Den markerade att Östen inte enbart var en välvillig stödperson vid gränsen, utan en nyckelfigur vars arbete var avgörande för att logistik, kontakter och uppdrag faktiskt skulle fungera under tryck, i hemlighet och under ständig risk. Även om medaljen inte följde den officiella statens ordningars hierarki, bar den en annan sorts auktoritet—den kollegiala, professionella och moraliska—som i motståndskretsar vägde minst lika tungt. Den berättar att Östen åtnjöt förtroende på högsta nivå, att hans insatser var verifierade i praktiken, och att han betraktades som pålitlig, modig och handlingskraftig när det verkligen gällde. I den meningen blir medaljen ett historiskt vittnesbörd – ett bevis på hur centralt hans bidrag var för kampen mot nazismen, sett inifrån rörelsen själv. Att denna heder just kom från Kompani Linge förstärker betydelsen. Gruppen var navet för många norska specialoperationer och samarbeten över gränsen. En utmärkelse från dem var sällsynt, personlig och grundad i konkret erfarenhet—ett kvitto på att Östen Nilson gjorde skillnad, i den farliga, vardagliga verklighet som motståndet levde i. Med allt detta i åtanke framstår det som att av de utmärkelser Östen mottog, är det inte förvånande om det var denna medalj som Östen själv satte allra högst värde på – därför att den kom från hans egna kamrater i motståndsrörelsen, de som bäst visste vilken betydelse hans insatser verkligen hade.
Norska dekorationer (officiella)
Detta är en översikt över norska utmärkelser och deras inbördes rangordning, fastställd genom kunglig resolution den 11 juni 1943 med senare tillägg, senast 17 januari 2016.
Krigskorset med sverd
Medaljen for borgerdåd
Den Kongelige Norske St. Olavs Orden
Den Kongelige Norske Fortjenstorden
Haakon VIIs frihetskors
St. Olavsmedaljen med ekegren
Medaljen for edel dåd i gull
Kongens fortjenstmedalje i gull
St. Olavsmedaljen
Krigsmedaljen
Kongens fortjenstmedalje
Forsvarets medalje for edel dåd
Haakon VIIs frihetsmedalje
Medaljen for edel dåd i sølv
Medaljen for redningsdåd til sjøs
Nansenmedaljen for fremragende forskning
Politiets hederskors*
Sivilforsvarets hederskors*
Forsvarets hederskors *
Forsvarsmedaljen med laurbærgren
Politimedaljen med laurbærgren
Sivilforsvarsmedaljen med laurbærgren
Deltagermedaljen 9. april 1940 – 8. mai 1945
Fortjenstmedaljen for Heimevernet/ Hæren/ Sjøforsvaret/ Luftforsvaret/ Etteretningstjenesten
Den norske koreamedaljen
Maudheimmedaljen
Antarktismedaljen
H.M. Kongens erindringsmedalje i gull
Kongehusets 100-årsmedalje
Haakon VIIs minnemedalje 1. oktober 1957
Haakon VIIs jubileumsmedalje 1905-1930
Haakon VIIs jubileumsmedalje 1905-1955
Haakon VIIs 70-årsmedalje
Haakon VIIs 100-årsmedalje
Olav Vs minnemedalje 30. januar 1991
Olav Vs jubileumsmedalje 1957 – 1982
Olav Vs 100-årsmedalje
Kong Harald Vs jubileumsmedalje 1991-2016
H.M. Kongens erindringsmedalje i sølv
Forsvarsmedaljen
Politimedaljen
Sivilforsvarsmedaljen
Forsvarets medalje for sårede i strid
Forsvarets medalje for internasjonale operasjoner
Politiets medalje for internasjonal tjeneste
Sivilforsvarets medalje for internasjonal tjeneste
Forsvarets innsatsmedalje
Forsvarets operasjonsmedalje
Forsvarets vernedyktighetsmedalje
Vem var Östen?
Östen föddes i Motala men växte upp i Arvika. Han arbetade på Jordbrukarbankens lokalkontor i staden fram till mitten av 1950-talet, då han utsågs till bankchef i Tranås. I Arvika var han djupt rotad i föreningslivet, inte minst genom Arvika Idrottssällskap (AIS). Via idrottslivet, skyttet och jakten fick han ett stort norskt kontaktnät – ett nät som skulle bli avgörande våren 1940.
April 1940
Redan i april 1940, när Nazi-Tyskland invaderade Norge, fick Östen, som då arbetade vid Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika ett uppdrag, han och några vänner (Oskar Andersson och Sten Johansson) lastade en bil full med ammunition (6,5 x 55 mm – ca 10 000 patroner) från Norma Projektilfabrik och körde över till det norska motståndet i Kongsvingerområdet, via Lekvattnet. Detta var bara början. Östens insatser under krigsåren gick långt bortom detta; han organiserade kurirtrafik, tog fram kartor och ritade in kurirleder, förmedla transporter – allt från sitt hem och via Sveders Herrekipering, där han samverkade tillsammans med Helmer Sveder. Tillsammans utgjorde de hjärtat i en avancerad motståndsverksamhet/underrättelsesektion från Arvika med stöd av SOE.
Fru Karin bar ett ovärderligt ansvar under svåra förhållanden. Trots att hon var gravid och hade lille Leif, född 1939, samt ett barn till på väg, Rolf som föddes 1942, såg hon alltid till att kurirer som gav sig av från deras hem var väl förberedda. Hon såg till att de hade mat, kläder och andra förnödenheter som behövdes för de ofta långa och riskfyllda färderna genom gränstrakterna. Tack vare hennes omsorg och noggrannhet kunde motståndsmännen stå emot både väder och vind under sina svåra uppdrag. Hennes hem blev en trygg fristad för många norrmän som kämpade för friheten i hemlandet.
Arne ”i Körstan” Nilsson i Gunnarskog spelade en viktig roll under kriget. På uppdrag från Östen transporterade han kurirer mellan gränsen och Arvika, vilket var en livsviktig länk i det hemliga nätverket som förband motståndsrörelsen i Norge med stödpersoner i Sverige. Arnes insatser med att smidigt och säkert föra fram kurirerna i sin ”droska” var avgörande för att upprätthålla kommunikationen och förnödenhetsflödet under hela ockupationstiden. Arne var även vår busschaufför under 1980- och 1990-talen, och hans insatser under kriget är en viktig del av historien i området. Tack vare hans lojalitet kunde många hemliga transporter genomföras säkert under ockupationstiden.
Karin och Arne var några av de personer vars insatser gjorde att motståndet kunde fungera trots den hårda krigssituationen.
Hemlig vapensmuggling vid Häljeboda
Under besöket av Rolf och hans kusiner framkom nya, viktiga pusselbitar om hur det hemliga arbetet vid gränsen gick till under krigsåren. De berättade att Östens bror Allan var involverad i vapensmuggling i Häljebodatrakten. Flera gånger körde han, tillsammans med andra förtrogna, med bil över gränsen nära Häljeboda för att föra in vapen och ammunition till norska motståndsrörelsen.
Är säker på att Östen själv också deltog i dessa riskfyllda transporter, åtminstone stod han för planeringen. Han kanske är den Arvikabo som närmast var en professionell ”underrättelseman” under krigsåren. Som ”spindeln i nätet” i den så kallade Arvikagruppen hade han ett övergripande ansvar för att samordna insatserna, hålla kontakt med norska mottagare och välja rätt tidpunkt i övrig kurirverksamhet och med tanke på allt detta är min analys gällande hans roll självklar.
Transporterna valdes dessutom med största noggrannhet och genomfördes (oftast) på tisdagar – ett medvetet val, eftersom de tyska gränsvakterna då brukade samlas för filmvisning, troligen på biografen i Brødbøl i Austmarka. Denna detalj visar hur ett minutiöst och högkvalificerat underrättelsearbete låg till grund för varje körning och stärker bilden om Östens medverkan. Häljeboda och de kringliggande skogarna var en knutpunkt för smuggelvägar under ockupationsåren. Att Allan och hans följeslagare lyckades passera gränsen gång på gång, ofta med tung last och under ständig risk för att bli avslöjade, vittnar både om deras mod och den höga disciplin som präglade motståndsarbetet i ”vårt” område.
Mod och beslutsamhet
Lokalhistoria i all ära — det krävs modiga handlingar för att förändra någons öde. Dessa Arvikabor var tillsammans med familjen Grundel några av de mest betydelsefulla för norrmännen under dessa mörka år. I mina efterforskningar ser jag att det finns saker som tyder på att dessa båda motståndscentraler i Arvika började samverka under senare delen av kriget. När det kommer uniformerade och fullutrustade norrmän och övernattade hos familjen Grundel under 1944 så var dessa med största sannolikhet från SOE-linjen.
Samtidigt fanns det andra som valde att samarbeta med nazisterna, och gick deras ärenden!
Urklipp från artikel ”Östen Nilsson – Ett svenskt trumfkort för Norge”
Efter kriget hyllades Östens insatser med flera utmärkelser; Haakon VII:s Frihetskors (tilldelat 13 september 1946), en graverad pokal från norska legationen – och dessutom ett fint vapen, en amerikansk M1-karbin, som minne från norrmännen. En norsk motståndsvän sammanfattade det: ”För min del var du lika god norsk som någon av oss.”
Norska legationen avd D
Norska legationens avdelning D i Stockholm under Tysklands ockupation av Norge var en särskild organisatorisk enhet inom den norska diplomatiska representationen i Sverige. Syftet var att stödja och samordna motståndsverksamhet, underrättelsearbete samt hjälpa norska flyktingar och motståndsmän som tagit sig över gränsen. Legationen fungerade som en livsviktig förbindelselänk mellan exilregeringen och motståndsrörelsen i Norge, särskilt genom kurir- och underrättelsekanaler mellan Stockholm och London. Trots vissa lokala och organisatoriska skillnader gällande självständighet och egna initiativ utgjorde avdelning D i praktiken exilregeringens främsta verkställande organ i Sverige för samordning av motstånd, flyktinghjälp och kommunikation med både norska hemmafronten och de allierade.
Officiell skrivelse från Norska legationens avdelning D i Stockholm och Kungliga utrikesdepartementet ang. utdelningen av Haakon VII:s Frihetskors och Kompani Linge-medaljen
Efterord
Det finns fler namn och fler trådar i denna historia – gömställen, skogsstigar och köksbord där beslut fattades. Men kärnan är enkel; Östen och Karin Nilson var några av de som gjorde Arvika till en trygg hamn för Norges frihetskamp. De band samman människor, platser och hopp – och höll linjen levande ända tills den inte längre behövdes.
Minnet av Östen och andra modiga Arvikabor som stod på frihetens sida lever vidare. 🌹
Några medlemmarna i Kompani Linge:
Martin Linge
Martin Linge ledde Kompani Linge och gav sitt namn åt enheten. Han deltog personligen i sabotageaktioner, bland annat ett lyckad rädd i Lofoten 1941. Linge stupade under Måløy-raiden julen samma år.
Gunnar Sønsteby
Gunnar Sønsteby, även kallad ”Kjakan”, eller Nr 24 blev senare ledare för den legendariska sabotörsgruppen Oslogjengen och genomförde många viktiga aktioner mot tyska mål i Oslo. Han var Norges högst dekorerade motståndsman. Ytterst ansvarig för SOE-linjen som gick genom Östen Nilson och Sveders Herrekipering. Hör Helmer Sveder berättar om Gunnar här:
Bjarne Holth-Larsen
SOE-agent, kurir och medlem av Kompani Linge.En norsk agent/kurir som opererade flitigt över norsk-svenska gränsen i västra Värmland. God vän med norsk-svenske vapenbrodern Allan Mann. Flydde till England, fick utbildning hos Kompani Linge och blev instruktör för Milorg. Bjarne var med i uppbyggnaden av kurirrutten från Oslo via Kongsvinger och Åbogen, genom gränsområdet i Gunnarskog och Arvika hela vägen till Stockholm. Han gjorde 47 gränspassager under ockupationen, hjälpte till att leverera vapen, radiosändare och illegala tidningar, och organiserade flyktingtrafik och sabotage tillsammans med svenska motståndsvänner. Betydelsefull vänskap knöts mellan honom, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika – som han alltid sade att han aldrig klarat sina uppdrag utan deras hjälp.
Einar Judén
Aktiv motståndsman, kurir över Sönstebys Arvika-linje genom Sveder och Östen. Tränad till commandosoldat i Skottland (”Kompani Linge”). Mycket duktig skidåkare och orienterare. Smugglade med Östen Nilsons hjälp över nästan 1 miljon kronor (ett värde av ca 26–30 miljoner kronor idag) till norska motståndsrörelsen. Greps en kväll av svensk gränsförsvarspatrull i närheten av Håkerudtomta/Håvildsrudsätra (Häljeboda) när han skulle över. Kan ha varit min farfars 18. Gränsförsvarskompaniet som grep honom (tänk om det var farfar) då de verkade i detta område. Utvisades därefter till England och kompani Linge.
Einar Judén, en duktig skidåkare och orienterare. Perfekt kurir. Kongepokalvinnere 1930.
Rasmus Tvinnereim
Medlem i Kompani Linge, kurir i samma linje som Einar och Bjarne och SOE-agent. Greps av polis i Arvika när han köpte choklad. Utvisades till England.
Max Manus
Max Manus var en norsk motståndsman och löjtnant i Kompani Linge. Han är kanske mest känd för sin roll i ”Oslogänget”, där han deltog i flera stora sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Max mest kända insats är troligen sprängningen av trupptransportfartyget DS Donau i Oslo hamn i januari 1945 – det skepp som transporterat hundratals norska judar till koncentrationsläger. Sabotageoperationen utfördes tillsammans med Roy Nielsen. Max använde både SOE-linjen genom Arvika och familjen Grundels linje.
Allan Mann
Allan Mann hade starka kopplingar till Arvika. Efter finska vinterkriget och hans deltagande i norska strider mot tyskarna 1940, arbetade han som kurir och spion (SOE) med knytning till motståndsrörelsen. Under kriget genomförde Allan Mann hela 52 gränsövergångar mellan Sverige och det ockuperade Norge, varav många utgick från Arvika via Sveders eller Östen Nilson. Allan Mann blev senare en uppskattad instruktör inom fysisk träning och närstrid och utvecklade träningsprogram som använts av bland annat (BRAK) Försvarsmakten och polis- och brandkårer. Han engagerade sig även i att hedrande minnen över svenska krigsveteraner, och medverkade till ett minnesmärke i Oslo över de svenskar som stupade i tjänst för Norge under kriget.
Knut Haukelid
Knut Haukelid var en av Norges mest kända motståndsmän under andra världskriget. Han var medlem i Kompani Linge och spelade en avgörande roll i tungvattenaktionen mot Norsk Hydros anläggning i Rjukan 1943, en insats som syftade till att stoppa Nazitysklands försök att utveckla atombomb. Haukelid ledde också operationen där färjan med tungt vatten sänktes på Tinnsjön i februari 1944. Efter kriget gjorde han militär karriär och blev bland annat överstelöjtnant och chef för hemvärnet i Oslo. Hans insatser har uppmärksammats i både böcker och filmer, bland annat som inspiration för karaktären Knut Straud i den kända filmen “Hjältarna från Telemarken” (1965). God vän med svenske Allan Mann.
Joachim Rønneberg
Joachim Rønneberg ledde den berömda tungvattenoperationen mot fabriken i Vemork vid Rjukan 1943, vilket hindrade tyskarnas kärnvapenplaner. Han utförde även andra sabotageuppdrag. Reträttvägen gick till Värmland. Fem sabotörer med Joachim Rønneberg i spetsen kom den 19 mars 1943 in vid gränsröse 106 i norra Värmland, grävde ner sina vapen och övernattade (Uggleheden, Höljes), anmälde sig under falska namn hos en landsfiskal som ”civila” flyktingar, fick enkel biljett till Vingåker och Kjesäter, där de passerade genom ”gräddfilen” för VIPs, kom till Stockholm och flög från Bromma till Skottland – hela vägen under sina falska namn från Rjukan. (Källa: Anders Johansson). En del av sprängmedlet som användes vid aktionerna vid Rjukan förvarades en tid i familjen Grundels hem i Rosendal, då några sabotörer kommit släpande med det i en stor väska.
Knut Haugland
Knut Haugland deltog också i tungvattenaktionen som radiotelegrafist. Han bidrog starkt till sabotagets genomförande och överlevde kriget. Efteråt blev han museichef och deltog i bland annat Kon-Tiki-expeditionen.
Jan Baalsrud
Jan Baalsrud överlevde ett dramatiskt sabotageuppdrag i Nordnorge, där han ensam lyckades fly till Sverige efter en strapatsrik flykt över fjäll och is, vilket gjort honom till legend. Han var sedan instruktör i Kompani Linge.
Edvard Tallaksen
Edvard Tallaksen var aktiv i Oslogjengen, deltog i många sabotageaktioner och tog sitt liv efter att ha blivit tillfångatagen, för att skydda sina kamrater.
Fler framträdande namn
Hans Storhaug – deltog i flera sabotageuppdrag.
Gregers Gram – känd motståndsman och sabotör.
Sverre K. Andersen – etablerade en hemlig radiosändare och skickade viktig information till de allierade under hela kriget.
Flera av dessa personer tillhörde den absoluta kärnan av norskt motstånd och bidrog avgörande till sabotage, underrättelseverksamhet i det ockuperade Norge under andra världskriget.
”The Norwegian army in Sweden during World War II – documentary”. (Se denna intressanta berättelsen om Polistrupperna ovan, bland annat medverkar författaren Anders Johansson i filmen).
Militär utbildning av norrmän i Sverige
Polistrupperna (på norska: Reservepolitiet, eller Polistropperne) var en avsiktligt vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. Huvudsyftet med ”polistrupperna” var att utbilda norska flyktingar till en militär styrka som kunde upprätthålla ordning, avväpna tyska soldater och gripa krigsförbrytare i Norge efter den tyska kapitulationen. Benämningen ”polistrupper” och ”polisutbildning” var ett medvetet täcknamn för att dölja programmens verkliga militära karaktär. Som ett taktiskt drag kallades träningslägren först för ”hälsoläger”. Detta var avgörande för att Sverige skulle kunna upprätthålla sin officiella neutralitetsfasad samtidigt som militär utbildning bedrevs på svenskt territorium. Mellan 15 000 och 20 000 norska flyktingar rekryterades och genomgick denna hemliga militära utbildning i Sverige under andra världskriget. Viktiga personer bakom upprättandet och organiseringen av dessa läger var kriminologen Harry Söderman, allmänt känd som ”Revolver-Harry”, och den norske överläkaren Carl Semb. Söderman var särskilt betydelsefull för att säkerställa att lägren försågs med nödvändig utrustning.
1943
Utbildningen och rustningen av polititroppene inleddes 1943. Organisationen av dessa kom igång från hösten 1943, och alla norska män i värnpliktig ålder (18-45) mobiliserades. Tjänsten var dock baserad på frivilligt deltagande. Initialt skedde detta ”bakom ryggen” på den svenska samlingsregeringen och militärledningen, men senare fick det svenska myndigheters godkännande. Ett 40-tal läger upprättades under sommaren och hösten 1943. Varje lägerperiod omfattade flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering kunde ske. Det var inte obligatoriskt att ansluta sig till ”polisutbildning”, men norrmännen ställde upp på detta i stor utsträckning. Hälsolägren sorterade under socialdepartementet där Gustav Möller var statsråd. I handläggningen av ärenden om ”Polistrupperna” medverkade ofta värmlänningen (Ransäter) Tage Erlander, sedermera svensk statsminister. Försvarsdepartementet hölls länge utanför.
Nazi-tysklands underrättelsetjänst
Nazityskland hade tydligen information om att ”polisutbildningen” pågick i Sverige. Den tyska underrättelsetjänsten Abwehr hade etablerat ett omfattande nätverk med nazitrogna norrmän, så kallade quislingar, som agenter. Ett sätt för Abwehr att inhämta information var genom norska quislingar som utgav sig för att vara flyktingar och därmed kunde infiltrera polistrupperna. Detta ständiga hot krävde extrem sekretess för operationerna. Det betydande antalet norrmän som utbildades (15 000–20 000) och tillhandahållandet av svenska militära instruktörer och utrustning krävde ett avsevärt resursåtagande från Sveriges sida. Detta var inte en mindre humanitär insats utan en storskalig, hemlig militär uppbyggnad. Att dessa trupper stod redo vid krigets slut och sattes in för att upprätthålla ordning och gripa krigsförbrytare visar deras roll i Norges befrielse. Investeringen i denna ”hemliga armé” vittnar om en långsiktig strategisk vision från både den norska exilregeringen (som finansierade den) och de element inom det svenska etablissemanget som stödde den.
Befrielsen av Finnmark
Från 12 januari 1945 deltog omkring 1300 man av polistrupperna i befrielsen av Finnmark fylke. En del av dessa polistrupper flögs in till Kirkenes under ”Operation Balchen”, ledd av den norskamerikanske flygöversten Bernt Balchen. Den norska staden Kirkenes och dess omgivningar befriades av Röda armén den 25 oktober 1944 som en del av Petsamo-Kirkenes-operationen (även känd som Slaget om Nordkalotten). När tyskarna retirerade från Finnmark fylke använde de den så kallade ”brända jordens taktik”. Detta innebar att samtliga byggnader brändes eller sprängdes, och allt annat fördes bort eller förstördes. Befolkningen evakuerades med tvång. Denna taktik ledde till enorm förödelse i Finnmark. OSS (Office of Strategic Services), föregångaren till CIA, gav sig också in i området i slutet av kriget då de hade ett starkt intresse av att se ett icke-kommunistiskt Nordnorge efter andra världskriget. De fruktade också att Röda armén skulle bli kvar.
Bengtstorp i Bogen och kopplingen till Polistrupperna
Vid Bengtstorp i Bogen, Gunnarskog var 5–6 unga norrmän från ”polistrupperna” stationerade. Detta var innan baserna i ”Mjölnarstugan” (Japetus) och ”Kösstorp” (Juno) var etablerade. Från Bengtstorp hade de unga norrmännen som huvuduppgift att transportera vapen och förnödenheter över gränsen till den norska motståndsrörelsen. En farlig uppgift som de utförde regelbundet. Kopplingen till Bengtstorp, och senare Mjölnarstugan och Kösstorp – som alla låg inom dagens Arvika kommun – visar på strategin att etablera diskreta men vitala gränsbaser i Värmland. Baserna var viktiga för att upprätthålla flödet av material till den norska motståndsrörelsen, långt innan de fullskaliga polistruppsutbildningarna i Sverige var allmänt kända. Verksamheten kom sedan vid dessa platser att bli en del av en större, topphemlig Operation PLANET, som syftade till att smuggla in utrustning för hundratals motståndsmän i Norge, inklusive stora mängder vapen, mat och kläder. Har inga uppgifter om detta men misstänker att de norrmän som verkade vid Bengtstorp utbildats vid Kommandoträningslägret (Vidarereiseforlegning) Ählby, på Ekerö, väster om Stockholm, Chef: löjtnant Kristen Aasen, SOE (”Kompani Linge”).
De norska polistrupperna passerade Arvika på sin väg tillbaka in i Norge vid krigsslutet, vilket understryker stadens strategiska betydelse som en port för dessa styrkor på väg hem.
”Polistruppernas” återfärd till Norge vid krigsslutet
Vid krigets slut i maj 1945 omfattade polistrupperna cirka 13 500 man, med ytterligare några tusen under utbildning på den svenska sidan av gränsen. De behövde inte strida, då den tyska ockupationen höll på att avvecklas, men de var viktiga för att säkra lag och ordning när Norge återupprättades. Omnämnandet av Arvika på vägen tillbaka in i Norge signalerar Arvikas strategiska läge som en port för dessa styrkor som återvände till sitt hemland. Arvika var också som ni vet sedan tidigare inlägg en viktig, aktiv knutpunkt i motståndsnätverket och djupt inblandad i hemliga operationer. Flera berättelser jag delat på min blogg understryker den djupa gränsöverskridande solidariteten och de enorma risker som svenska civila gränsbor tog.
Anders Johanssons bok ”Den glömda armén: Norge–Sverige 1939–1945”
Anders som medverkar i filmen ovan har skrivit en utförlig bok om ”Den glöma armén”. Boken handlar om de norska polistrupperna (polititroppene) och deras verksamhet i Sverige under andra världskriget. Johansson skildrar hur omkring 20 000 norska flyktingar rekryterades och fick en hemlig militär utbildning i Sverige, organiserad i flera bataljoner under det vilseledande namnet polititroppene. Utbildningen startade 1943, ofta utan full insyn från den svenska regeringen och militären. Boken lyfter fram hur denna ”bortglömda armé” byggdes upp i det neutrala Sverige och vilken betydelse den fick vid krigsslutet, då cirka 15 000 norska soldater stod redo vid den svenska gränsen för att återvända till Norge och bidra till landets befrielse. Johansson beskriver också de hemliga lägren och den militära utbildningen, bland annat i Dalarna och på andra platser i Sverige. Han granskar även samarbetet mellan norska exilmyndigheter och svenska myndigheter, samt de politiska och diplomatiska komplikationerna kring verksamheten.
Boken anses vara en av de mest utförliga och kunniga skildringarna av detta ämne och ger en unik inblick i en företeelse som länge varit relativt okänd för den breda allmänheten.
Norges tack
Som ett uttryck för Norges tacksamhet för Sveriges utbildning och utrustning av polissoldaterna överlämnade kung Olav 1983 en minnessten till kung Carl XVI Gustaf. Minnesstenen Norges tack står på Kungl. Djurgården i Stockholm.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
