Generalstabskartan från 1940 är en svensk topografisk karta i skala 1:100 000 som användes för militärt och civilt bruk och trycktes av Generalstabens Litografiska Anstalt. Bra att använda om man vill hitta gamla kurirstigar
I helgen tog jag och min trogne skogskamrat JR (Junior) en vandring över några av våra mest spännande och historietyngda marker längs den svensk-norska gränsen. Det blev en färd rätt in i de hemliga kurirleder som under krigsåren höll samman två länder – och som idag ligger dolda i skogens skuggor.
SOE-linjen Älvtorp – Håkerudtomta
Först försökte vi följa den gamla SOE-linjen Älvtorp-Håkerudtomta, där kurirer en gång rörde sig fram i tystnad, som skuggor mellan granarna: Bjarne Holth Larsen, Einar Judén, Allan Mann och Rasmus Tvinnereim med flera. Idrottsmän, som tog sig fram snabbare och tystare än någon tysk gränspatrull. De visste vad ett skidspår kunde avslöja – och vad ett misstag kunde kosta. Gunnar Sønsteby, känd som agent ”Nr 24” och ”Kjakan” var en av de mest ”iskalla” agenterna i SOE, som rörde sig längs dessa hemliga leder mellan Norge och Sverige och ansvarade för viktiga kommunikationsuppdrag och sabotageinsatser. Dessa agenter glömde aldrig familjen Skoglund på Håkerudtomta som gjorde helt ovärderliga insatser för motståndsrörelsen och kurirverksamheten längs gränsen. De glömde heller inte ”Arvikagruppen”, ett lokalt nätverk kring Östen Nilson och Helmer Sveder med flera, som stöttade ”Stockholmsruta” från Austmarka till Stockholm. De gav stöd genom bland annat kläder och transporter och beskrivs bland annat i boken ”Kurer för frihet”.
Gränsen söderut R.r 73Gränsen norrutR.r 73JR – en trogen skogskamrat som gillade markernaGränsgatan
Ekström – Grundels kurirlinje
Sen fortsatte vår vandring längs en nästan parallell linje över Tomtatorpet – den sista svenska utposten i nätverket. I gamla polisförhör från 1944 framträder en bild av ett väloljat system, byggt på förtroende och livsfara. Werner Ekström – kuriren från Norge, passerade ofta över gränsen i närheten av R.r 72 (Romyrsröset). Johan Augustsson – torparen på Tomtatorpet, som tog emot brev med kodade budskap för vidare leverans till Robert och Signe Grundel, som utgjorde en av Arvikas viktigaste länkar i motståndsarbetet. Deras hem blev en trygg fristad för kurirer och flyktingar, samtidigt som de själva genomförde riskfyllda resor med kurirpost mellan Stockholm och gränsområdet.
Och mitt i denna väv dyker tre utlänningar upp – ”Axel”, ”Frans” och ”Heddy” – mystiska gestalter som korsade samma stigar men försvann lika snabbt som de uppenbarade sig. Kanske var de kurirer. Kanske agenter.
Rekordsnabb kurir. Einar Judén, här som längdskidåkare före kriget, etablerade tillsammans med Bjarne Holth-Larsen den snabbaste kurirförbindelsen mellan Oslo och Stockholm. De cyklade gärna till Kongsvinger-området, tog sig sedan till fots över gränsen och tog tåget Arvika–Stockholm. På så sätt pressade de ner den totala restiden till mindre än 24 timmar. Båda var mångsidiga idrottsmän och fick ofta hjälp av svenska idrottskamrater. Foto: Skimuseet
En kort berättelse om Einar Judén (1905–1990) – en man som under krigsåren blev kurir, sabotör och medlem av Norwegian Independent Company No. 1 (Kompani Linge). Före kriget var han en skicklig orienterare och skidåkare, främst inom nordisk kombination. 1930 blev Einar Judén Kongepokal-vinnare i ”skiidrett for menn”. När tyska trupper invaderade Norge våren 1940 anslöt han sig tidigt till motståndet. Han tvingades gå under jorden, och efter en dramatisk flykt över Nordsjön kom han till Storbritannien, där han antogs till Kompani Linge – den norska specialstyrka som utbildades av Special Operations Executive (SOE) för sabotage och underrättelseverksamhet.
Judén deltog i flera av de mest riskfyllda operationerna mot den tyska ockupationsmakten, bland annat i sabotagen mot tyska fartyg i Oslos hamn (Operation Bundle) tillsammans med bland andra Max Manus. Den 5 februari 1944 ledde Einar Judén tillsammans med Carl Fredrik Wiborg ett ”vapensläpp” från Brittisk flyg vid Langpiperen på Romeriksåsen, öster om Harestua. Detta markerade det första vapensläppet som Milorg D13 (Milorgdistrikt 13) tog emot i Oslomarka.
Men Judéns berättelser handlar inte bara om dramatiken i huvudstaden eller farliga uppdrag i fiendens närhet. Den handlar också om de tysta hjältarna på landsbygden – de män och kvinnor som med sin gästfrihet, sitt mod och sin mänsklighet höll liv i motståndets nätverk längs gränsen mellan Norge och Sverige. Under sina färder mot gränsen besökte han ofta Östen Nilson och hans familj i Arvika, som liksom andra i trakten hade öppnat sitt hem för flyktingar och kurirer. De samtalade om gränsövergångarna mot Norge och just den här natten konstaterade de att skidor inte skulle behövas – det var ovanligt lite snö i markerna för årstiden. Marken var frusen, och han hoppades kunna ta sig över utan att lämna tydliga spår.
Innan Einar fortsatte färden mot gränsen i närheten av Håkerudtomta gjorde han ett stopp hos ”mor Nilsson” i Allstakan (Gunnarskog), en kvinna vars namn med tiden blev legendariskt bland de norska kurirerna. Hennes riktiga namn var Ester Nilsson. Hos henne stod dörren alltid öppen, kaffet alltid varmt och maten alltid klar – oavsett vilken tid på dygnet någon kurir knackade på. Hon hade blivit som en reservmor för de norska motståndsmännen, en trygg hamn på den svenska sidan där nervösa, utsvultna och frusna kurirer kunde vila en stund innan de gav sig vidare ut i mörkret mot Norge. Esters son, Arne ”i Kôrstan” var dessutom anlitad som chaufför av Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika för att köra norska kurirer. Även dottern i familjen, Aina, var engagerad i motståndsarbetet.
I sina anteckningar beskrev Einar senare att den största rädslan inte var att bli dödad, utan att bli fångad och förråda andra under tortyr. Han såg flera kamrater föras bort av Gestapo och aldrig återvända. En av dessa kamrater som torterades ihjäl var Kristian Aubert (1909–1942). Einar Judén skrev efter kriget ned sina minnen från krigsåren. Texten publicerades aldrig under hans livstid, men delar av den återfanns senare och trycktes 2011 i Sørkedalen historielags medlemsblad, 21 år efter hans död.
Där finns också hans varma ord om familjen Nilsson i Allstakan:
”På svensk side hadde vi også noen ypperlige kontakter, og jeg skal aldri glemme ’mor’ nede i Alstakan. Her kom og gikk jeg som jeg ville, og det var aldri for sent for Aina eller ’mor’ å stå opp og steke og koke for meg og mine venner. Hver gang jeg kom fra Arvika og skulle over, hadde gjerne ’mor’ en stor kartong med mel og flesk og andre goe saker. Og hver gang var hun like livende redd for at det skulle hende meg noe. Det var i grunnen slike mennesker som sporet meg til å gjøre det beste ut av alle situasjoner.”
Einar Judéns ord vittnar om en djup tacksamhet, inte bara gentemot dem som bar vapen eller utförde sabotage, utan också mot de civila som med små men avgörande handlingar höll motståndet vid liv. För varje lyckad övergång, varje kurir som kom fram med meddelanden, vapen, sprängmedel eller flyktingar, stod människor som “mor Nilsson” i bakgrunden – redo att hjälpa, och ge styrka.
När Einar efter kriget såg tillbaka på sina år i motståndet var det inte bragderna i Oslo eller träningen i Skottland han främst talade om, utan just dessa enkla, varma möten i gränsbygden. Det var i stugorna i Allstakan och Gunnarskog, som han menade att det verkliga modet visade sig – hos de kvinnor och män som aldrig bar uniform, men som ändå riskerade allt. För Einar var “mor Nilsson” i Allstakan, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika, med flera, symbolen för just detta mod – det tysta motståndet som inte syns i historieböckerna, men som bar de stridande genom krigets mörker…
Källförteckning
Judén, Einar. Uppteckningar och anteckningar (1945–1950). Efterlämnat manuskript, privat arkiv.
Sørkedalen historielag – medlemsblad, utgåva med återpublicering av utdrag ur Judéns berättelse.
Manus, Max: ”Det vil helst gå godt” (Steenstrup forlag 1945).
Lokala intervjuer och muntlig tradition, Allstakan och Arvika (Nilssonfamiljen, Östen Nilsson, muntliga vittnesmål om åren 1940–46).
Vaggelinjen vid sjön Gunnerns utlopp. Foto: L-O Gävert 2013
Skrev ihop en artikel till GunnerskeNytt om ”Vaggelinjen”, som ligger mig varmt om hjärtat. Som barn sprang jag själv i skyttegravarna och värnen i Gunnarskogs skogar, och än idag finns tydliga spår kvar som påminnelser om beredskapsåren och vår historia. Min farfar tjänstgjorde för Sveriges säkerhet som gränsförsvarssoldat i dessa skogar, och hans insatser gör att platserna betyder ännu mer för mig…
GûnnerskeNytt är en lokal tidning om Gunnarskogs hembygd, utgiven av Gunnarskogs bygdelag, med fokus på bygdens historia, aktuella evenemang, föreningsliv och berättelser från området.
Försvarsområde 52 (FO 52) var det militära territorialområde som omfattade Värmlands län och dess ansvar för lokal försvarsplanläggning och mobilisering inom ramen för svenska arméns struktur under 1942–2000.Foto: L-O Gävert 2025
Texten med fler bilder nedan:
GUNNARSKOG/SÄLBODA. I skogarna runt Fredros, Sälboda och Vårforsen – ja, i nästan hela Gunnarskog – syns spåren fortfarande; stenblock, rostiga taggtrådsstolpar, gjutna betongvärn och övergivna skyttegravar. Här löpte den värmländska huvudlinjen – Vaggelinjen – som under andra världskriget skulle stoppa ett tyskt anfall från Norge. Värmlands försvar byggdes i tre steg, med Gunnarskog som ett av navområdena. Tre linjer – ett mål: vinna tid mot en angripare.
1) Gränsnära linjen – ”varierande djup” Direkt innanför norsk-svenska gränsen i varierande djup skapades ett pärlband av spärrar, värn och ställningar. Sträckningen var från Eda i norr till Töcksfors i söder. Syftet var att fördröja och bryta upp en första framstöt, tvinga fienden att stanna, gruppera om – och gå rakt in i förberedda skottfält. Närmare studier tyder på att försvaret avsåg att tillåta ett begränsat intåg över Eda tull, leda fienden ner mot Bysjön och därefter stoppa framryckningen. Angreppet skulle mötas med korseld från flanker där starka ställningar var utbyggda.
2) Vaggelinjen – Älgå–Jössefors–Brättne–Sälboda–Vårforsen–Fredros–Torsbyställningen Detta var Värmlands verkliga ryggrad. Linjen utnyttjade den svårforcerade terrängen genom Gunnarskog; älvar, sjöar, myrar, blockterräng och smala vägpass. Vaggelinjen bands samman av betongvärn, skyttegravar, pansarhinder, mineringar och sprängberedda broar – ett sammanhängande system, inte enstaka bunkrar. Vaggelinjen gick genom mark som tyskarna ogillade och en tysk framryckning hade blivit krävande. Från 1942 bevakades dessutom Värmlandsgränsen av välutbildade, erfarna soldater.
3) Den inre linjen – Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsbyställningen Som sista spärr låg en tredje, djupare förskansning tvärs igenom länet. Här skulle striden kunna fortsätta även om fienden bröt igenom längre västerut. Borgvik, Vikene och Torsby pekades ut som avgörande nyckelplatser – tre portar som absolut inte fick tappas.
Befästningszoner Värmlands försvarsområde (Fo 52) med Vaggelinjen. Hemlig tom 1995.
Genomtänkta terrängval
Befästningarna placerades där terrängen gav naturliga fördelar: höjdryggar med god sikt, älvar, smala passager mellan sjöar och myrar samt vägkorsningar där fienden tvingades bromsa in. Eldsektorer lades så att fientliga förband skulle styras in i överlappande skottfält från flera riktningar. Avståndsmärken i terrängen, som en ensam tall eller en stor sten, fördes in i eldplanerna så att inskjutning kunde ske i förväg. Skansar, värn och skyttegravar låg tätt. Vägar spärrades med betongblock och pansarhinder.
Materialtransport via järnväg
Närliggande järnvägsstationer blev avgörande för försörjningen till försvarslinjerna. Charlottenberg, Årjäng, Koppom, Vännacka och Skillingfors betjänade direkt linje 1 – gränsnära linjen. Ottebol, Jössefors och Jössefors Östra kanaliserade tillförseln mot linje 2 och Gunnarskog. Navet var Ottebol, som blev huvudstation för skanssystemet längs vattendragen mellan Glafsfjorden och Gunnarskog, och där pågick en intensiv järnvägsverksamhet under hela kriget.
”Tio mil befästning skulle stoppa tysken”
Så rubricerade Nya Wermlands-Tidningen en artikel om Vaggelinjen. Linjen beskrevs som ”ett verkligt avskräckande försvarsverk”. Under general Axel Rappes ledning växte försvaret från tidiga gränsspärrar till en sammanhängande, djup försvarszon. I en skrivelse daterad 17 mars 1943 skickade Rappe – då militärbefälhavare – in ett förslag till ”permanenta befästningar” inom en kostnadsram på 1 500 000 kr (ungefär 40–41 miljoner i dagens penningvärde). Där specificeras bland annat att skyddsrum skulle tåla 100 kg-bomber och att tidigare avbrutna hinderlinjer – de berömda ”1000‑punkterna” – måste fullbordas med väg- och järnvägsspärrar samt mineringar. På marken följdes arbetet upp i detalj. I tjänsteanteckningar från 1943 om bland annat Allstakan södra (värnplats 148) diskuteras pansarvärnspjäsens fria bredd (155 cm), skyddsrum, pansarvärns-garage och otillräckligt dimensionerade hinderlinjer. Bakom den stora strategiska försvarsplanen låg precisionsarbete ända ned på centimeternivå.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras.
Byggnation och skansar
Under beredskapsåren uppfördes totalt 123 skansar i Värmland. Varje skans var i regel avsedd för ett gränsförsvarskompani, förstärkt med en eller flera kulsprutegrupper, pansarvärnsgrupper och liknande enheter. De snabba tyska framgångarna i Europa oroade överbefälhavaren, general Olof Thörnell. Hösten 1941 påbörjades därför anläggning av pansarhinder av bruten granit, lagda i en till tre rader. Prov visade snart att blocken kunde skjutas sönder, och hindren ersattes med betong. Efter forceringsförsök med stridsvagn m/42 i Brunskog fastställdes standarden; armerade betonghinder i tre rader, kompletterade med minor och taggtråd. Utbyggnaden färdigställdes 1942. Pansarhindren kompletterades av olika vägspärrar – såsom spärrblock, tippspärrar och balkspärrar. Skansarna bemannades vanligen av täcktrupper ur Landstormsregementet (L 2) under överstelöjtnant Hjalmar Lövgrens befäl, med stabsplats i Arvika. År 1942 omorganiserades L 2 till lokalförsvarsförband, och täcktrupperna sammanhölls i ett till sex gränsförsvarsbataljoner.
Några av Vaggelinjens skansar
Skans nr 141 – Brättne. Byggd 1940–1941 för en pluton. Låg längs Kollboforsen och Vaggeälven fram till bron vid väg 61. Anläggningar: kulsprutehatt (stål-/järnkupol), öppen kulspruteställning, pansarvärnsgarage och sammanhängande värngångssystem. Ksp-värn nr 10d hade fullträffstäckning och järnkupol på taket och beskrivs i nutid som det bäst bevarade i skansen.
Skans nr 142 – Sälboda. Byggd 1940–1941 för en pluton. Uppgift: stoppa en fientlig framryckning längs vägen från Nysockensjön. Huvudanläggningarna låg runt Sälboda gård och kraftstationen. Ksp-värn nr 19a med fullträffstäckning låg strax söder om kraftstationen. Skyddsrum sk36 (plats för 36 personer) fanns nära ladugården, helt nedsprängt i marken.
Skans nr 142a – Tollesrud. Byggd 1940–1941. Karaktär: bevakningslinje med en stark stödjepunkt söder om fastigheten Lillåsen. Stödjepunkten flankerades av två ksp-värn med fullträffstäckning och järnkupoler.
Skans nr 152 – vid sjön Treen. Skansen var belägen på båda sidor av landsvägen vid östra sidan av sjön Treen. Fredros blev inte bara en spärrpunkt – 1945 användes området också för hemliga bombtester, där effekten av bomberna mättes i detalj för att utveckla framtidens befästningar. Tre bombomgångar genomfördes med lätta bombplan B 17 från F 7 (Skaraborgs flygflottilj). Sammanlagt fälldes cirka 45 bomber i kalibrar 50, 250 och 500 kg.
Rapport från bombfällning mot skans 152 (Fredros) den 29 maj 1945
Skans nr 162 – Klockargården. Byggd 1940–1941 som ett knutpunktsförsvar. Belägen cirka 3 km sydost om Mitandersfors; spärrade vägen mot Gräsmark och söderut mot Gunnarskog. Anläggningen låg på båda sidor om vägen och avgränsades i öster av Bogsälven. I skansens norra del fanns ett värngångssystem med en kulsprutehatt och en ksp-ställning. Pansarhinder på båda sidor om vägen.
(utan detaljerad beskrivning här)
Skans nr 145 – Gunnarskog
Skans nr 148 – Allstakan (södra)
Skans nr 150 – Allstakan (norra)
Skans nr 163 – Mitandersfors
Skans nr 1006 – Gunnern östra
Skans nr 1007 – Gunnern västra
Skans nr 1008 – Lyckan
Skans nr 1009 – Lövsjön (bland annat Fältsjukhus – bergrum för 48 personer)
Skans nr 1011 – Nordsjöbruket
Skans nr 1012 – Gränsjön
Skans nr 1015 – Mangen
Begrepp (kort förklaring)
Ksp-värn: Värn för kulspruta (ksp).
Kulsprutehatt/järnkupol: Pansrad kupol som skyddar kulspruteställning.
Fullträffstäckning: Skydd konstruerat för att tåla direkta träffar från fientlig eld.
sk36: Typbeteckning för skyddsrum med plats för cirka 36 man.
Osäkerheten var total efter Nazi-Tysklands attack på Norge. Skulle Sverige stå näst på tur? Den frågan gav Värmlands försvar ny tyngd, och kort därefter började försvarslinjerna i västra Värmland grävas, gjutas och mineras – i tre parallella djup.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras. Den sammanfattar strategin med de tre linjerna: 1. Fånga upp fienden tidigt i gränszonen. 2. Slita ut och bromsa fienden i Vaggelinjen – med Gunnarskog som en av huvudsektorerna. 3. Ställa upp den sista, tunga spärren längs Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsby. Misslyckades steg ett och två skulle Borgvik, Vikene och Torsby låsa läget och köpa avgörande tid. Hotet om en tysk framryckning via Norge gjorde att Värmland blev landets tyngst bemannade gränsavsnitt. Under sommaren 1943 hade Sverige under beredskapsåren fler inkallade förband än vid någon annan tidpunkt. I Eda roterade 24 bataljoner under krigsåren – med 40 dagars intervall. Totalt uppgick styrkan då till 367 000 personer, varav 211 000 tillhörde armén, och omkring 85 000 soldater var placerade i Värmland. Orsaken var att transiteringsavtalet med Tyskland avbröts den 29 juni. Överbefälhavaren bedömde att ett tyskt anfall troligen skulle ske via Eda–Arvika–Karlstad med målet att snabbt erövra Stockholm och därmed framtvinga en svensk kapitulation. 1961 blev det känt att Tyskland faktiskt hade långtgående planer på att anfalla den 1 juli 1943 klockan 02:00. De tyska planerna för att invadera Sverige under andra världskriget hade flera olika namn, men det mest kända är ”Operation Polarräv” (tyska: Operation Polar Fuchs). Hitler sägs ha avblåst anfallet bara ett dygn före den planerade tidpunkten.
Annons från 1943. Källa: lugne.seFlottningsrännan, sågen, snickarverkstaden och kontoret Foto: Anders Olsson, Gravås
Sälboda i beredskapstjänst
Under beredskapstiden bidrog såg-, hyvleri- och snickerifabriken i Sälboda till försvaret med byggnadssnickerier, ammunitionslådor samt plank och bräder för att förstärka skyttegravar. En av arbetarna, Per Gävert, tjänstgjorde samtidigt i 18:e gränsförsvarskompaniet (I 2/L 2), som främst bemannade befästningar nära norska gränsen – bland annat i Häljeboda – efter att han tidigare (1940–41) gjort beredskapstjänst i Tornedalen. Flera av anläggningarna nära gränsen avslöjades i detalj för tyskarna i Norge genom svensk spionverksamhet. Den 25 november 1944 greps en misstänkt agent på Charlottenbergs järnvägsstation. De röjda målen omfattade bland annat befästningar på Klätten i Häljeboda, en skans vid Vassbottens nordspets (Allstakan), ett ammunitionsförråd vid Håvildsrud, vägspärrar vid Håvildsrudshöjda och Håvildsrudssätra samt ett elektriskt minfält längst vägen från Kyrkskogen.
Soldater från 18. Gränsförsvarskompaniet vid Vällens utlopp intill stenbron i Häljeboda. Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är okända. Foto: Okänd
Arvet efter Vaggelinjen
Delar av Vaggelinjen finns ännu kvar; värn, skyttegravar, betongfundament och sprängrösen. De påminner inte bara om krigsåren – utan också om hur Sveriges frihet vilade på ett minutiöst planerat försvar. I Gunnarskog kan man fortfarande gå i skyttegravarna som utformades för att styra en angripare in i korseld. Och bakom varje betongvärn fanns en detaljerad ritning, en kostnadsram, en måttangivelse – och en mycket tydlig avsikt; Värmland skulle inte falla utan strid! Lämningarna är samtidigt kulturhistoriska vittnesmål om ett samhälle som förberedde sig i detalj för det värsta men lyckades bevara freden.
Vid besök i terrängen; visa hänsyn till markägare och natur, gå varsamt i skyttegravar och lämna platsen som du fann den. Spåren är en del av en viktig historia – och en påminnelse om att försvarsvilja också är något som byggs, planeras och vårdas över tid.
(Maginotlinjen var Frankrikes stora försvarslinje, byggd på 1930-talet längs gränsen mot Tyskland och Luxemburg).
Östens medalj från Kompani Linge Karin och Östen Nilson i ArvikaÖsten med barnen Leif och Rolf några år efter kriget
Mod, solidaritet och gränslös vänskap.
Östen Nilson i Arvika är en av de människor som i den lokala historien står som en symbol för mod, solidaritet och gränslös vänskap. Med risker för sitt eget liv hjälpte han Norge under de mörkaste åren. För en tid sedan var jag med om ett varmt och berörande ögonblick på Nertomta, när sonen till Östen, Rolf Nilson och hans kusiner kom på besök. Rolf önskade att jag skulle föra vidare Östens medalj – den han tilldelades av Kompani Linge efter krigsslutet. Kompani Linge, officiellt benämnt Norwegian Independent Company No. 1, bildades 1941 av brittiska Special Operations Executive (SOE) och samlade några av de mest avgörande motståndsmännen i kampen mot nazismen. Att hålla denna medalj i händerna var en stor ära som gjorde mig djupt överväldigad.
Rune Skoglund, som bara var 14 år när han började som kurir, och Rolf Nilson vid Håkerudtomta strax efter kriget. Foto: Rolf Nilson
Ett ovärderligt erkännande från Kompani Linge för Östen Nilson
Kompani Linges medalj var inte en officiell statlig utmärkelse från Norge efter kriget – till skillnad från exempelvis statliga ordnar och medaljer som delades ut enligt formella kriterier och förteckningar. Denna medalj hade i stället sin tyngd i vem som gav den: motståndsrörelsens elitstyrka, Kompani Linge (Norwegian Independent Company No. 1), utbildad inom brittiska SOE. Att få en sådan hedersbetygelse innebar att mottagaren hade gjort påtagliga och betrodda insatser för den praktiska motståndsverksamheten—kuriruppdrag, samband, materieltransporter, underrättelseinhämtning och stöd till sabotageoperationer.
För Östen Nilson är Linge-medaljen därför ett direkt erkännande från dem som visste bäst vad hans insatser betydde. Den markerade att Östen inte enbart var en välvillig stödperson vid gränsen, utan en nyckelfigur vars arbete var avgörande för att logistik, kontakter och uppdrag faktiskt skulle fungera under tryck, i hemlighet och under ständig risk. Även om medaljen inte följde den officiella statens ordningars hierarki, bar den en annan sorts auktoritet—den kollegiala, professionella och moraliska—som i motståndskretsar vägde minst lika tungt. Den berättar att Östen åtnjöt förtroende på högsta nivå, att hans insatser var verifierade i praktiken, och att han betraktades som pålitlig, modig och handlingskraftig när det verkligen gällde. I den meningen blir medaljen ett historiskt vittnesbörd – ett bevis på hur centralt hans bidrag var för kampen mot nazismen, sett inifrån rörelsen själv. Att denna heder just kom från Kompani Linge förstärker betydelsen. Gruppen var navet för många norska specialoperationer och samarbeten över gränsen. En utmärkelse från dem var sällsynt, personlig och grundad i konkret erfarenhet—ett kvitto på att Östen Nilson gjorde skillnad, i den farliga, vardagliga verklighet som motståndet levde i. Med allt detta i åtanke framstår det som att av de utmärkelser Östen mottog, är det inte förvånande om det var denna medalj som Östen själv satte allra högst värde på – därför att den kom från hans egna kamrater i motståndsrörelsen, de som bäst visste vilken betydelse hans insatser verkligen hade.
Norska dekorationer (officiella)
Detta är en översikt över norska utmärkelser och deras inbördes rangordning, fastställd genom kunglig resolution den 11 juni 1943 med senare tillägg, senast 17 januari 2016.
Krigskorset med sverd
Medaljen for borgerdåd
Den Kongelige Norske St. Olavs Orden
Den Kongelige Norske Fortjenstorden
Haakon VIIs frihetskors
St. Olavsmedaljen med ekegren
Medaljen for edel dåd i gull
Kongens fortjenstmedalje i gull
St. Olavsmedaljen
Krigsmedaljen
Kongens fortjenstmedalje
Forsvarets medalje for edel dåd
Haakon VIIs frihetsmedalje
Medaljen for edel dåd i sølv
Medaljen for redningsdåd til sjøs
Nansenmedaljen for fremragende forskning
Politiets hederskors*
Sivilforsvarets hederskors*
Forsvarets hederskors *
Forsvarsmedaljen med laurbærgren
Politimedaljen med laurbærgren
Sivilforsvarsmedaljen med laurbærgren
Deltagermedaljen 9. april 1940 – 8. mai 1945
Fortjenstmedaljen for Heimevernet/ Hæren/ Sjøforsvaret/ Luftforsvaret/ Etteretningstjenesten
Den norske koreamedaljen
Maudheimmedaljen
Antarktismedaljen
H.M. Kongens erindringsmedalje i gull
Kongehusets 100-årsmedalje
Haakon VIIs minnemedalje 1. oktober 1957
Haakon VIIs jubileumsmedalje 1905-1930
Haakon VIIs jubileumsmedalje 1905-1955
Haakon VIIs 70-årsmedalje
Haakon VIIs 100-årsmedalje
Olav Vs minnemedalje 30. januar 1991
Olav Vs jubileumsmedalje 1957 – 1982
Olav Vs 100-årsmedalje
Kong Harald Vs jubileumsmedalje 1991-2016
H.M. Kongens erindringsmedalje i sølv
Forsvarsmedaljen
Politimedaljen
Sivilforsvarsmedaljen
Forsvarets medalje for sårede i strid
Forsvarets medalje for internasjonale operasjoner
Politiets medalje for internasjonal tjeneste
Sivilforsvarets medalje for internasjonal tjeneste
Forsvarets innsatsmedalje
Forsvarets operasjonsmedalje
Forsvarets vernedyktighetsmedalje
Vem var Östen?
Östen föddes i Motala men växte upp i Arvika. Han arbetade på Jordbrukarbankens lokalkontor i staden fram till mitten av 1950-talet, då han utsågs till bankchef i Tranås. I Arvika var han djupt rotad i föreningslivet, inte minst genom Arvika Idrottssällskap (AIS). Via idrottslivet, skyttet och jakten fick han ett stort norskt kontaktnät – ett nät som skulle bli avgörande våren 1940.
April 1940
Redan i april 1940, när Nazi-Tyskland invaderade Norge, fick Östen, som då arbetade vid Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika ett uppdrag, han och några vänner (Oskar Andersson och Sten Johansson) lastade en bil full med ammunition (6,5 x 55 mm – ca 10 000 patroner) från Norma Projektilfabrik och körde över till det norska motståndet i Kongsvingerområdet, via Lekvattnet. Detta var bara början. Östens insatser under krigsåren gick långt bortom detta; han organiserade kurirtrafik, tog fram kartor och ritade in kurirleder, förmedla transporter – allt från sitt hem och via Sveders Herrekipering, där han samverkade tillsammans med Helmer Sveder. Tillsammans utgjorde de hjärtat i en avancerad motståndsverksamhet/underrättelsesektion från Arvika med stöd av SOE.
Fru Karin bar ett ovärderligt ansvar under svåra förhållanden. Trots att hon var gravid och hade lille Leif, född 1939, samt ett barn till på väg, Rolf som föddes 1942, såg hon alltid till att kurirer som gav sig av från deras hem var väl förberedda. Hon såg till att de hade mat, kläder och andra förnödenheter som behövdes för de ofta långa och riskfyllda färderna genom gränstrakterna. Tack vare hennes omsorg och noggrannhet kunde motståndsmännen stå emot både väder och vind under sina svåra uppdrag. Hennes hem blev en trygg fristad för många norrmän som kämpade för friheten i hemlandet.
Arne ”i Körstan” Nilsson i Gunnarskog spelade en viktig roll under kriget. På uppdrag från Östen transporterade han kurirer mellan gränsen och Arvika, vilket var en livsviktig länk i det hemliga nätverket som förband motståndsrörelsen i Norge med stödpersoner i Sverige. Arnes insatser med att smidigt och säkert föra fram kurirerna i sin ”droska” var avgörande för att upprätthålla kommunikationen och förnödenhetsflödet under hela ockupationstiden. Arne var även vår busschaufför under 1980- och 1990-talen, och hans insatser under kriget är en viktig del av historien i området. Tack vare hans lojalitet kunde många hemliga transporter genomföras säkert under ockupationstiden.
Karin och Arne var några av de personer vars insatser gjorde att motståndet kunde fungera trots den hårda krigssituationen.
Hemlig vapensmuggling vid Häljeboda
Under besöket av Rolf och hans kusiner framkom nya, viktiga pusselbitar om hur det hemliga arbetet vid gränsen gick till under krigsåren. De berättade att Östens bror Allan var involverad i vapensmuggling i Häljebodatrakten. Flera gånger körde han, tillsammans med andra förtrogna, med bil över gränsen nära Häljeboda för att föra in vapen och ammunition till norska motståndsrörelsen.
Är säker på att Östen själv också deltog i dessa riskfyllda transporter, åtminstone stod han för planeringen. Han kanske är den Arvikabo som närmast var en professionell ”underrättelseman” under krigsåren. Som ”spindeln i nätet” i den så kallade Arvikagruppen hade han ett övergripande ansvar för att samordna insatserna, hålla kontakt med norska mottagare och välja rätt tidpunkt i övrig kurirverksamhet och med tanke på allt detta är min analys gällande hans roll självklar.
Transporterna valdes dessutom med största noggrannhet och genomfördes (oftast) på tisdagar – ett medvetet val, eftersom de tyska gränsvakterna då brukade samlas för filmvisning, troligen på biografen i Brødbøl i Austmarka. Denna detalj visar hur ett minutiöst och högkvalificerat underrättelsearbete låg till grund för varje körning och stärker bilden om Östens medverkan. Häljeboda och de kringliggande skogarna var en knutpunkt för smuggelvägar under ockupationsåren. Att Allan och hans följeslagare lyckades passera gränsen gång på gång, ofta med tung last och under ständig risk för att bli avslöjade, vittnar både om deras mod och den höga disciplin som präglade motståndsarbetet i ”vårt” område.
Mod och beslutsamhet
Lokalhistoria i all ära — det krävs modiga handlingar för att förändra någons öde. Dessa Arvikabor var tillsammans med familjen Grundel några av de mest betydelsefulla för norrmännen under dessa mörka år. I mina efterforskningar ser jag att det finns saker som tyder på att dessa båda motståndscentraler i Arvika började samverka under senare delen av kriget. När det kommer uniformerade och fullutrustade norrmän och övernattade hos familjen Grundel under 1944 så var dessa med största sannolikhet från SOE-linjen.
Samtidigt fanns det andra som valde att samarbeta med nazisterna, och gick deras ärenden!
Urklipp från artikel ”Östen Nilsson – Ett svenskt trumfkort för Norge”
Efter kriget hyllades Östens insatser med flera utmärkelser; Haakon VII:s Frihetskors (tilldelat 13 september 1946), en graverad pokal från norska legationen – och dessutom ett fint vapen, en amerikansk M1-karbin, som minne från norrmännen. En norsk motståndsvän sammanfattade det: ”För min del var du lika god norsk som någon av oss.”
Norska legationen avd D
Norska legationens avdelning D i Stockholm under Tysklands ockupation av Norge var en särskild organisatorisk enhet inom den norska diplomatiska representationen i Sverige. Syftet var att stödja och samordna motståndsverksamhet, underrättelsearbete samt hjälpa norska flyktingar och motståndsmän som tagit sig över gränsen. Legationen fungerade som en livsviktig förbindelselänk mellan exilregeringen och motståndsrörelsen i Norge, särskilt genom kurir- och underrättelsekanaler mellan Stockholm och London. Trots vissa lokala och organisatoriska skillnader gällande självständighet och egna initiativ utgjorde avdelning D i praktiken exilregeringens främsta verkställande organ i Sverige för samordning av motstånd, flyktinghjälp och kommunikation med både norska hemmafronten och de allierade.
Officiell skrivelse från Norska legationens avdelning D i Stockholm och Kungliga utrikesdepartementet ang. utdelningen av Haakon VII:s Frihetskors och Kompani Linge-medaljen
Efterord
Det finns fler namn och fler trådar i denna historia – gömställen, skogsstigar och köksbord där beslut fattades. Men kärnan är enkel; Östen och Karin Nilson var några av de som gjorde Arvika till en trygg hamn för Norges frihetskamp. De band samman människor, platser och hopp – och höll linjen levande ända tills den inte längre behövdes.
Minnet av Östen och andra modiga Arvikabor som stod på frihetens sida lever vidare. 🌹
Några medlemmarna i Kompani Linge:
Martin Linge
Martin Linge ledde Kompani Linge och gav sitt namn åt enheten. Han deltog personligen i sabotageaktioner, bland annat ett lyckad rädd i Lofoten 1941. Linge stupade under Måløy-raiden julen samma år.
Gunnar Sønsteby
Gunnar Sønsteby, även kallad ”Kjakan”, eller Nr 24 blev senare ledare för den legendariska sabotörsgruppen Oslogjengen och genomförde många viktiga aktioner mot tyska mål i Oslo. Han var Norges högst dekorerade motståndsman. Ytterst ansvarig för SOE-linjen som gick genom Östen Nilson och Sveders Herrekipering. Hör Helmer Sveder berättar om Gunnar här:
Bjarne Holth-Larsen
SOE-agent, kurir och medlem av Kompani Linge.En norsk agent/kurir som opererade flitigt över norsk-svenska gränsen i västra Värmland. God vän med norsk-svenske vapenbrodern Allan Mann. Flydde till England, fick utbildning hos Kompani Linge och blev instruktör för Milorg. Bjarne var med i uppbyggnaden av kurirrutten från Oslo via Kongsvinger och Åbogen, genom gränsområdet i Gunnarskog och Arvika hela vägen till Stockholm. Han gjorde 47 gränspassager under ockupationen, hjälpte till att leverera vapen, radiosändare och illegala tidningar, och organiserade flyktingtrafik och sabotage tillsammans med svenska motståndsvänner. Betydelsefull vänskap knöts mellan honom, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika – som han alltid sade att han aldrig klarat sina uppdrag utan deras hjälp.
Einar Judén
Aktiv motståndsman, kurir över Sönstebys Arvika-linje genom Sveder och Östen. Tränad till commandosoldat i Skottland (”Kompani Linge”). Mycket duktig skidåkare och orienterare. Smugglade med Östen Nilsons hjälp över nästan 1 miljon kronor (ett värde av ca 26–30 miljoner kronor idag) till norska motståndsrörelsen. Greps en kväll av svensk gränsförsvarspatrull i närheten av Håkerudtomta/Håvildsrudsätra (Häljeboda) när han skulle över. Kan ha varit min farfars 18. Gränsförsvarskompaniet som grep honom (tänk om det var farfar) då de verkade i detta område. Utvisades därefter till England och kompani Linge.
Einar Judén, en duktig skidåkare och orienterare. Perfekt kurir. Kongepokalvinnere 1930.
Rasmus Tvinnereim
Medlem i Kompani Linge, kurir i samma linje som Einar och Bjarne och SOE-agent. Greps av polis i Arvika när han köpte choklad. Utvisades till England.
Max Manus
Max Manus var en norsk motståndsman och löjtnant i Kompani Linge. Han är kanske mest känd för sin roll i ”Oslogänget”, där han deltog i flera stora sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Max mest kända insats är troligen sprängningen av trupptransportfartyget DS Donau i Oslo hamn i januari 1945 – det skepp som transporterat hundratals norska judar till koncentrationsläger. Sabotageoperationen utfördes tillsammans med Roy Nielsen. Max använde både SOE-linjen genom Arvika och familjen Grundels linje.
Allan Mann
Allan Mann hade starka kopplingar till Arvika. Efter finska vinterkriget och hans deltagande i norska strider mot tyskarna 1940, arbetade han som kurir och spion (SOE) med knytning till motståndsrörelsen. Under kriget genomförde Allan Mann hela 52 gränsövergångar mellan Sverige och det ockuperade Norge, varav många utgick från Arvika via Sveders eller Östen Nilson. Allan Mann blev senare en uppskattad instruktör inom fysisk träning och närstrid och utvecklade träningsprogram som använts av bland annat (BRAK) Försvarsmakten och polis- och brandkårer. Han engagerade sig även i att hedrande minnen över svenska krigsveteraner, och medverkade till ett minnesmärke i Oslo över de svenskar som stupade i tjänst för Norge under kriget.
Knut Haukelid
Knut Haukelid var en av Norges mest kända motståndsmän under andra världskriget. Han var medlem i Kompani Linge och spelade en avgörande roll i tungvattenaktionen mot Norsk Hydros anläggning i Rjukan 1943, en insats som syftade till att stoppa Nazitysklands försök att utveckla atombomb. Haukelid ledde också operationen där färjan med tungt vatten sänktes på Tinnsjön i februari 1944. Efter kriget gjorde han militär karriär och blev bland annat överstelöjtnant och chef för hemvärnet i Oslo. Hans insatser har uppmärksammats i både böcker och filmer, bland annat som inspiration för karaktären Knut Straud i den kända filmen “Hjältarna från Telemarken” (1965). God vän med svenske Allan Mann.
Joachim Rønneberg
Joachim Rønneberg ledde den berömda tungvattenoperationen mot fabriken i Vemork vid Rjukan 1943, vilket hindrade tyskarnas kärnvapenplaner. Han utförde även andra sabotageuppdrag. Reträttvägen gick till Värmland. Fem sabotörer med Joachim Rønneberg i spetsen kom den 19 mars 1943 in vid gränsröse 106 i norra Värmland, grävde ner sina vapen och övernattade (Uggleheden, Höljes), anmälde sig under falska namn hos en landsfiskal som ”civila” flyktingar, fick enkel biljett till Vingåker och Kjesäter, där de passerade genom ”gräddfilen” för VIPs, kom till Stockholm och flög från Bromma till Skottland – hela vägen under sina falska namn från Rjukan. (Källa: Anders Johansson). En del av sprängmedlet som användes vid aktionerna vid Rjukan förvarades en tid i familjen Grundels hem i Rosendal, då några sabotörer kommit släpande med det i en stor väska.
Knut Haugland
Knut Haugland deltog också i tungvattenaktionen som radiotelegrafist. Han bidrog starkt till sabotagets genomförande och överlevde kriget. Efteråt blev han museichef och deltog i bland annat Kon-Tiki-expeditionen.
Jan Baalsrud
Jan Baalsrud överlevde ett dramatiskt sabotageuppdrag i Nordnorge, där han ensam lyckades fly till Sverige efter en strapatsrik flykt över fjäll och is, vilket gjort honom till legend. Han var sedan instruktör i Kompani Linge.
Edvard Tallaksen
Edvard Tallaksen var aktiv i Oslogjengen, deltog i många sabotageaktioner och tog sitt liv efter att ha blivit tillfångatagen, för att skydda sina kamrater.
Fler framträdande namn
Hans Storhaug – deltog i flera sabotageuppdrag.
Gregers Gram – känd motståndsman och sabotör.
Sverre K. Andersen – etablerade en hemlig radiosändare och skickade viktig information till de allierade under hela kriget.
Flera av dessa personer tillhörde den absoluta kärnan av norskt motstånd och bidrog avgörande till sabotage, underrättelseverksamhet i det ockuperade Norge under andra världskriget.
Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika
Den helt unika Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika står nu där den hör hemma – på museet ”Beredskapsåra” i Järnskog. Under krigsåren gömdes hemlig kurirpost, meddelanden och brev i klockan. När Jan Grundel gick bort fick jag den av familjen Grundel. Ett otroligt hedersamt förtroende – men jag kände starkt att denna unika klocka inte bara kunde stå hemma hos oss. Den behövde bli en del av det gemensamma minnet. Därför körde vi den till museet. Det var en stor stund när barnbarnen till Signe och Robert Grundel, Ulla och Lotta, stod där och såg klockan komma på plats. Man kunde bokstavligen känna historiens närvaro i rummet. Klockans långsamma tickande har tystnat, men den bär fortfarande ekot av viskningar, stora risker och mod.
Familjen Grundel och Rosendal – ett vardagligt hem i motståndets tjänst
Hemmet på Rosendal var mer än ett hem. Det var ett diskret nav där människor fann trygghet för natten, ibland betydligt längre än så, där bud och kurirer kunde passera utan att väcka uppmärksamhet och där hemlig information kunde byta händer utan att lämna spår. Signe och Robert bar ansvaret med lugn beslutsamhet; dörren stod öppen när det behövdes, gardiner drogs för när det krävdes, och tystnaden hölls där den måste hållas. Jan Grundel var bara ett barn, men hjälpte de norrmän som gömde sig i familjens hem – en slags tyst, självklar medverkan som säger mycket om vilken moral som rådde i huset. Det modet bar han med sig hela livet.
En hemlig motståndscentral i Rosendal, ArvikaRobert och Signe Grundel
Om Järnskogs beredskapsmuseum (Beredskapsåra)
Museet ligger vid Järnskogs hembygdsgård i Hajom, söder om Koppom, och skildrar beredskapstiden i gränsbygden. Utställningen tar dig rakt in i 1940-talet; ett bondkök med pigkammare, en befälsexpedition med uniformer, kartor och planer för gränsförsvaret, samt en fotodel som även belyser situationen i det ockuperade Norge. Här finns också en unik förteckning över 9 912 flyktingar som tog sig över gränsen inom Järnskogs landsfiskalsdistrikt 1941–1945. I anslutning står en järnvägsvagn av den typ som användes för trupptransporter, och i det lilla stationshuset intill visas film från beredskapstiden.
Själva museibyggnaden har en egen historia; den började som en hemvärnsbarack i Holmedal under kriget, blev senare omklädningsrum på Sagesätra (bl.a. under Schröderloppet 1968–73) och flyttades på 1990-talet till hembygdsgården för att bli beredskapsmuseum. Intill finns dessutom den charmiga lanthandelsmiljön ”Hiombua”.
Att klockan nu står här gör sammanhanget tydligt; gränsbygdernas vardag, militär beredskap, flyktingströmmar och motståndets kurirlinjer flätas ihop i ett och samma rum – på en plats där skolklasser, föreningar och besökare kan följa spåren av krigstidens öden.
Osvaldgruppen – berättelser sida vid sida
Märkligt nog, bara dagar innan klockan kom på plats, hade ett barn till den siste överlevande i Osvaldgruppen besökt museet. Hennes mamma var ”Grete” – som var täcknamnet för Signe Raassum (1924–2022). Signe var född på Lunner 18 december 1924, och blev tidigt en del av Osvaldgruppens stöd- och kurirnät. Hon lämnade sitt arbete som sömmerska när fabriken började producera åt tyskarna och anslöt till organisationen 1943. På Sollia fick hon utbildning i illegalt arbete och var med när hotellet angreps i slutet av maj 1944. Den 4 oktober 2013 hedrades hon av norska myndigheter (bland annat med Deltagermedaljen) i samband med den sena, officiella upprättelsen av Osvaldgruppens insats.
I dag står därför informationen sida vid sida; till vänster om klockan information om Osvaldgruppen och Signe Raassum, till höger om familjen Grundel. Det är ingen slump. Under krigsåren gömde sig flera av Osvaldgruppens medlemmar i just Grundels hem. Våren 1944 (30 maj) angreps Osvaldgruppen av tyska styrkor på Sollia turisthotell vid Trevatn i Søndre Land (Innlandet) som var ett av Osvaldgruppens viktigaste gömställen under våren 1944. Den avskilda platsen användes för planering, utbildning och utsändning av sabotagegrupper – bland annat mot transformatorfabriken Per Kure i Oslo i maj 1944. Natten till 30 maj 1944 slog cirka 35 tyska soldater till mot anläggningen efter angivelse. Signe ”Grete” Raassum hade just stigit upp när en kula slog in i väggen bakom henne. Under Osvaldsgruppens ledare med täcknamnen ”Knut” eller ”Osvald” (Asbjørn Sunde) lyckades gruppen skjuta sig ut ur byggnaden och undkomma med livet i behåll. Det som kan ses lite märkligt med detta datum är att, några dagar senare, den 4 juni 1944 slog Statspolisen till och genomförde en gryningsräd hemma hos familjen Grundel i Rosendal.
Att dessa berättelser nu möts i museirummet är både symboliskt och rättvist; det lokala och det gränsöverskridande motståndet hänger ihop. Arvika, Järnskog och gränsbygderna var en vardaglig kuliss för ovanligt mod.
Illustrationen visar dramatiken vid Sollia när omkring tio personer, bestående av män, kvinnor och barn, som tillhörde motståndsrörelsen, blev omringade av tyska styrkor. Tjejen till höger ska vara ”Grete”.
Från privat minne till gemensamt arv
En möbel som ”alltid funnits” väcker ingen större misstanke. Moraklockan var därför perfekt; stor nog att rymma massor av kuvert och meddelanden i sitt djupa mörka innanmäte, men alldaglig nog att inte dra blickarna till sig. Klockans värde låg inte i träet och urverket, utan i dess funktion som tyst medspelare i en kamp som inte fick synas.
Att överlämna moraklockan till museet var en självklarhet. Vissa föremål bär berättelser som är större än vi kan tänka oss. På Järnskogs beredskapsmuseum blir klockan inte bara ett utställningsobjekt – den blir en berättare. Den påminner oss om att mod också kan utspela sig i hem och vardagsrum, inte bara på slagfältet. Grundels moraklocka har ett stort kulturhistoriskt värde och tillför mycket till museets samlingar, och den har även förekommit i SVT:s produktion ”Sverige och kriget” som just nu går på NRK. Det gör klockan till mer än bara ett föremål – den har blivit en del av vårt kollektiva kulturarv, både genom sin egen historia och genom den uppmärksamhet den fått i ett nationellt TV-program.
Vi gjorde ett muntligt avtal som innebär att om museet någon gång lägger ner sin verksamhet, så ska klockan återgå till ursprunglig ägare/överlämnare. Ett muntligt avtal är enligt svensk avtalsrätt lika giltigt som ett skriftligt, så länge det kan styrkas vad som faktiskt har avtalats. Det innebär att även om överenskommelsen inte dokumenterades skriftligen vid tillfället, så gäller den fortfarande på samma sätt som ett kontrakt.
Ett stort och varmt Tack
Tack till familjen Grundel för ert mod när det behövdes som mest – och tack till Stig Bengtsson och Järnskogs beredskapsmuseum för att ni låter dessa berättelser fortsätta tala till kommande generationer.
Jag har blivit djupt berörd och fylld av en stark känsla av vördnad när jag efterforskat historien om familjen Grundel i Arvika under kriget. Att följa deras väg genom en tid präglad av fara, osäkerhet och mod har rört mig på djupet. Varje detalj jag upptäckt, varje berättelse om deras kamp och uppoffringar, har fått mig att känna en stark koppling till det mänskliga i deras erfarenheter — rädslan, hoppet och den okuvliga viljan att stå upp för det rätta. Denna historia har inte bara gett mig insikt i det förflutna utan också väckt en stor tacksamhet för friheten och freden vi har idag. Det är en berättelse som lämnar ett outplånligt spår i hjärtat och som jag bär med mig med största respekt och ödmjukhet…
Bild 1: Segrare 2025 Johan Silfält, tvåan Marcus Stenebo och jag. Bild 2: Bansträckning. Bild 3: Från loppet för ca tio år sedan.
I lördags bar det norrut, längs vägar fyllda av minnen och historia, till det vackra Häljebodaloppet. I år Jubileumslopp – 20 loppet. Ett 7,4 km långt lopp genom varierande terräng – skogsväg, grusväg och fina stigar som slingrar sig upp på Finnskogsleden och dess klassiska Bergspris.
Historien hann ifatt mig
På startlinjen kände jag hur historien hann ifatt mig. Jag vann premiärloppet 2006. Jag var 28 år då, mitt i en elitsatsning. Nu, dryga 20 år senare och 48 år gammal, stod jag här igen – sämre tränad och tyngre – men några fler mil i benen – både i livet och i skogen. Vägen upp mot Häljeboda är i sig en historielektion. När jag passerade Säterud såg jag framför mig pappa Rolf (1937-2012) – orienteringsentusiasten och svenska mästaren som lade grunden till mitt idrottande. Jag mindes hur vi tränade i de här skogarna, och hur det blev fundamentet för mina framgångar i flera idrotter. Vid Allstakan mindes jag Arne ”i Kôrstan”, vår busschaufför som under krigsåren körde motståndsmän mellan Norge och Arvika i sin ”droska”. Han fick Haakons VII:s frihetsmedalj för sina insatser. Längre norrut vid Bortans bussgarage fanns likande berättelser, med busschauffören Gunnar Svensson som också hjälpte motståndsrörelsen på olika sätt. Han fick Haakon VII:s frihetskors. I bussgaraget ställdes ibland fullpackade ryggsäckar in till motståndsrörelsen, efter natten var de borta. Historien sitter i vägarna här.
När jag körde förbi Älvtorp där Arne brukade lämna av motståndsmännen tänkte jag på Skoglundfamiljen på gården Håkerudtomta några kilometer norrut – Albin, Rune, Alma och Emil – och deras avgörande insatser för motståndsrörelsen. Tidigare i våras besökte jag Skoglunds gravar vid Austmarka kyrka, och allt kändes så nära. Håkerudtomta var den fasta övergångsplatsen för post- och kurirtrafiken under hela kriget. Den norske motståndsledaren Gunnar Sønsteby (Nr:24) sa en gång bland annat:
”Jag var här minst 25 gånger, alltid med falska papper och med Gestapos kontroll nästan varje gång”, ”Och på Håkerudtomta blev jag alltid väl mottagen och kände mig trygg.”
När jag passerade vägkorset ner mot Häljeboda mindes jag berättelserna om hur motståndsmän som Bjarne Holth Larssen hämtades upp just här av Arne. Så kom jag fram. Häljeboda känns alltid som en hemkomst. Jag vet varför. I byn hade farfar stått stationerad under beredskapsåren, gränsförsvarssoldat i skogarna som drar sig upp mot Norge. Släkten hade gått här, sprungit här, arbetat här.
Fina minnen både vid start och mål
Starten gick. Jag höll mig lugn i första backen, låg femma–sexa och släppte på utför. Allt eftersom loppet fortskred tröttnade några framför mig, och jag avancerade. Vid stället/fastigheten som heter Västerås, nära norska gränsen, vek vi in på Finnskogsleden – samma plats där en tysk gränspluton med skidåkare en gång råkade hamnade på fel sida gränsen och snabbt återvände när husägarna påpekade att de var i Sverige. Ännu en påminnelse om traktens dramatiska historia. Upp mot Bergspriset gick det tungt. En gång i tiden studsade man upp där. Jag visste att om jag höll ihop löpningen tills vi kom ut på grusvägen, kunde tredjeplatsen vara min. Och det höll. Trött men nöjd sprang jag i mål som trea – bättre tid än 2023, och med känslan av att ha knutit ihop en cirkel. Ett jubileum att minnas. Häljebodaloppets jubileumslopp – och jag var med redan från början. Det är några år sedan, men känns fortfarande som igår. Otroligt speciellt och en fin känsla.
Johan Silfält fortsätter att imponera och tog hem segern i sitt andra försök. Hans utveckling som löpare går stadigt framåt och han ser ut att bli allt bättre. Tidigare satsade Johan på elitnivå inom slalom, men har nu tagit upp löpningen där han snabbt tagit stora kliv. Med sin starka fysik och lätthet i steget verkar han ha goda förutsättningar – och mycket talar för att han kan bli riktigt bra.
Kanske blev detta mitt sista Häljebodalopp. Arrangörerna tvekar inför framtiden – byråkrati, avgifter till förbund hotar tävlingens fortsättning. Deltagarantalet har varit sviktande. Det vore sorgligt om loppet lades ner, men för mig känns det som att historien är komplett oavsett vad som händer. Minnena lever kvar – i skogarna, i byarna, i berättelserna som återberättas. (Borde kanske skriva den där boken). Och i hjärtat hos en före detta elitidrottare som rört sig genom Finnskogens historia…
Hiernmannen deltävling 2 hölls på Storkasberget onsdagen den 16 juli 2025 och arrangerades gemensamt av OK Hierne och OK Tyr. Det var Lars och Anna Nordström samt Lennart Moberg som arrangerade och de hade gjort fina banor i terrängen kring Storkasberget och ner mot ”Långtjarne”. En gammal karta användes och detta gjorde det särskilt utmanande. Många stigar stämmer inte överens med hur det ser ut idag i terrängen. Kartan var ett särtryck av ”Friluftskartan Arvika SO” ritad tidigt 60-tal av skohandlare Bertil Ericsson. Två banor fanns: på cirka 7 och 4,5 km. En del kontroller var gemensamma.
Starten gick och fältet spreds snabbt ut i skogen. Jag hamnade lite efter i början och fick börja med att plocka placeringar, först förbi Maria – min sambo – och strax därefter Elin, hennes syster. Redan här märktes stämningen – tävling, men på ett vänligt och familjärt sätt. När jag kommit in i spåret låg det flera löpare framför, och bakom mig hörde jag plötsligt hur Martin Fogelberg föll. Då förstod jag inte att det var allvarligt, men i efterhand visade det sig att han brutit handleden och tvingades ta sig tillbaka till mål och vidare till akuten. Stackars Martin, det satte verkligen tävlingen i perspektiv.
På väg mot kontroll två började jag hitta mitt flyt och hann ifatt gänget framför mig när vi tog oss upp mot Örshultet. Med lite terrängkännedom från mina hemtrakter, som ligger en bit söder om kartområdet, trodde jag det skulle ge fördelar – men insåg att orientering ofta innebär oväntade vägval och att terrängkännedom tappat betydelse. Vid fjärde kontrollen tryckte jag upp tempot, tog mig ner till Långtjärnet och valde stigen runt tjärnet. Här var jag i ledning utan att veta om det och det var helt tyst i skogen. Men osäkerheten smög sig på in mot kontrollen, och jag gick inte tillräckligt långt fram för att upptäcka kontrollen. I stället hörde jag det började braka i skogen och en trio löpare kunde springa ikapp mig innan jag lyckades stämpla. Mot slutet var benen riktigt trötta, men tävlingskänslan fanns där – jag kom i mål som trea. Två duktiga bröder från Kils OK före. Det är jag riktigt nöjd med! Riktigt bra träning, skön stämning och häftigt att få springa på den gamla kartan. Det blev en minnesvärd kväll, både för utmaningen, kamratskapet och den fina naturen.
”The Norwegian army in Sweden during World War II – documentary”. (Se denna intressanta berättelsen om Polistrupperna ovan, bland annat medverkar författaren Anders Johansson i filmen).
Militär utbildning av norrmän i Sverige
Polistrupperna (på norska: Reservepolitiet, eller Polistropperne) var en avsiktligt vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. Huvudsyftet med ”polistrupperna” var att utbilda norska flyktingar till en militär styrka som kunde upprätthålla ordning, avväpna tyska soldater och gripa krigsförbrytare i Norge efter den tyska kapitulationen. Benämningen ”polistrupper” och ”polisutbildning” var ett medvetet täcknamn för att dölja programmens verkliga militära karaktär. Som ett taktiskt drag kallades träningslägren först för ”hälsoläger”. Detta var avgörande för att Sverige skulle kunna upprätthålla sin officiella neutralitetsfasad samtidigt som militär utbildning bedrevs på svenskt territorium. Mellan 15 000 och 20 000 norska flyktingar rekryterades och genomgick denna hemliga militära utbildning i Sverige under andra världskriget. Viktiga personer bakom upprättandet och organiseringen av dessa läger var kriminologen Harry Söderman, allmänt känd som ”Revolver-Harry”, och den norske överläkaren Carl Semb. Söderman var särskilt betydelsefull för att säkerställa att lägren försågs med nödvändig utrustning.
1943
Utbildningen och rustningen av polititroppene inleddes 1943. Organisationen av dessa kom igång från hösten 1943, och alla norska män i värnpliktig ålder (18-45) mobiliserades. Tjänsten var dock baserad på frivilligt deltagande. Initialt skedde detta ”bakom ryggen” på den svenska samlingsregeringen och militärledningen, men senare fick det svenska myndigheters godkännande. Ett 40-tal läger upprättades under sommaren och hösten 1943. Varje lägerperiod omfattade flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering kunde ske. Det var inte obligatoriskt att ansluta sig till ”polisutbildning”, men norrmännen ställde upp på detta i stor utsträckning. Hälsolägren sorterade under socialdepartementet där Gustav Möller var statsråd. I handläggningen av ärenden om ”Polistrupperna” medverkade ofta värmlänningen (Ransäter) Tage Erlander, sedermera svensk statsminister. Försvarsdepartementet hölls länge utanför.
Nazi-tysklands underrättelsetjänst
Nazityskland hade tydligen information om att ”polisutbildningen” pågick i Sverige. Den tyska underrättelsetjänsten Abwehr hade etablerat ett omfattande nätverk med nazitrogna norrmän, så kallade quislingar, som agenter. Ett sätt för Abwehr att inhämta information var genom norska quislingar som utgav sig för att vara flyktingar och därmed kunde infiltrera polistrupperna. Detta ständiga hot krävde extrem sekretess för operationerna. Det betydande antalet norrmän som utbildades (15 000–20 000) och tillhandahållandet av svenska militära instruktörer och utrustning krävde ett avsevärt resursåtagande från Sveriges sida. Detta var inte en mindre humanitär insats utan en storskalig, hemlig militär uppbyggnad. Att dessa trupper stod redo vid krigets slut och sattes in för att upprätthålla ordning och gripa krigsförbrytare visar deras roll i Norges befrielse. Investeringen i denna ”hemliga armé” vittnar om en långsiktig strategisk vision från både den norska exilregeringen (som finansierade den) och de element inom det svenska etablissemanget som stödde den.
Befrielsen av Finnmark
Från 12 januari 1945 deltog omkring 1300 man av polistrupperna i befrielsen av Finnmark fylke. En del av dessa polistrupper flögs in till Kirkenes under ”Operation Balchen”, ledd av den norskamerikanske flygöversten Bernt Balchen. Den norska staden Kirkenes och dess omgivningar befriades av Röda armén den 25 oktober 1944 som en del av Petsamo-Kirkenes-operationen (även känd som Slaget om Nordkalotten). När tyskarna retirerade från Finnmark fylke använde de den så kallade ”brända jordens taktik”. Detta innebar att samtliga byggnader brändes eller sprängdes, och allt annat fördes bort eller förstördes. Befolkningen evakuerades med tvång. Denna taktik ledde till enorm förödelse i Finnmark. OSS (Office of Strategic Services), föregångaren till CIA, gav sig också in i området i slutet av kriget då de hade ett starkt intresse av att se ett icke-kommunistiskt Nordnorge efter andra världskriget. De fruktade också att Röda armén skulle bli kvar.
Bengtstorp i Bogen och kopplingen till Polistrupperna
Vid Bengtstorp i Bogen, Gunnarskog var 5–6 unga norrmän från ”polistrupperna” stationerade. Detta var innan baserna i ”Mjölnarstugan” (Japetus) och ”Kösstorp” (Juno) var etablerade. Från Bengtstorp hade de unga norrmännen som huvuduppgift att transportera vapen och förnödenheter över gränsen till den norska motståndsrörelsen. En farlig uppgift som de utförde regelbundet. Kopplingen till Bengtstorp, och senare Mjölnarstugan och Kösstorp – som alla låg inom dagens Arvika kommun – visar på strategin att etablera diskreta men vitala gränsbaser i Värmland. Baserna var viktiga för att upprätthålla flödet av material till den norska motståndsrörelsen, långt innan de fullskaliga polistruppsutbildningarna i Sverige var allmänt kända. Verksamheten kom sedan vid dessa platser att bli en del av en större, topphemlig Operation PLANET, som syftade till att smuggla in utrustning för hundratals motståndsmän i Norge, inklusive stora mängder vapen, mat och kläder. Har inga uppgifter om detta men misstänker att de norrmän som verkade vid Bengtstorp utbildats vid Kommandoträningslägret (Vidarereiseforlegning) Ählby, på Ekerö, väster om Stockholm, Chef: löjtnant Kristen Aasen, SOE (”Kompani Linge”).
De norska polistrupperna passerade Arvika på sin väg tillbaka in i Norge vid krigsslutet, vilket understryker stadens strategiska betydelse som en port för dessa styrkor på väg hem.
”Polistruppernas” återfärd till Norge vid krigsslutet
Vid krigets slut i maj 1945 omfattade polistrupperna cirka 13 500 man, med ytterligare några tusen under utbildning på den svenska sidan av gränsen. De behövde inte strida, då den tyska ockupationen höll på att avvecklas, men de var viktiga för att säkra lag och ordning när Norge återupprättades. Omnämnandet av Arvika på vägen tillbaka in i Norge signalerar Arvikas strategiska läge som en port för dessa styrkor som återvände till sitt hemland. Arvika var också som ni vet sedan tidigare inlägg en viktig, aktiv knutpunkt i motståndsnätverket och djupt inblandad i hemliga operationer. Flera berättelser jag delat på min blogg understryker den djupa gränsöverskridande solidariteten och de enorma risker som svenska civila gränsbor tog.
Anders Johanssons bok ”Den glömda armén: Norge–Sverige 1939–1945”
Anders som medverkar i filmen ovan har skrivit en utförlig bok om ”Den glöma armén”. Boken handlar om de norska polistrupperna (polititroppene) och deras verksamhet i Sverige under andra världskriget. Johansson skildrar hur omkring 20 000 norska flyktingar rekryterades och fick en hemlig militär utbildning i Sverige, organiserad i flera bataljoner under det vilseledande namnet polititroppene. Utbildningen startade 1943, ofta utan full insyn från den svenska regeringen och militären. Boken lyfter fram hur denna ”bortglömda armé” byggdes upp i det neutrala Sverige och vilken betydelse den fick vid krigsslutet, då cirka 15 000 norska soldater stod redo vid den svenska gränsen för att återvända till Norge och bidra till landets befrielse. Johansson beskriver också de hemliga lägren och den militära utbildningen, bland annat i Dalarna och på andra platser i Sverige. Han granskar även samarbetet mellan norska exilmyndigheter och svenska myndigheter, samt de politiska och diplomatiska komplikationerna kring verksamheten.
Boken anses vara en av de mest utförliga och kunniga skildringarna av detta ämne och ger en unik inblick i en företeelse som länge varit relativt okänd för den breda allmänheten.
Norges tack
Som ett uttryck för Norges tacksamhet för Sveriges utbildning och utrustning av polissoldaterna överlämnade kung Olav 1983 en minnessten till kung Carl XVI Gustaf. Minnesstenen Norges tack står på Kungl. Djurgården i Stockholm.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
