”The Norwegian army in Sweden during World War II – documentary”. (Se denna intressanta berättelsen om Polistrupperna ovan, bland annat medverkar författaren Anders Johansson i filmen).
Militär utbildning av norrmän i Sverige
Polistrupperna (på norska: Reservepolitiet, eller Polistropperne) var en avsiktligt vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. Huvudsyftet med ”polistrupperna” var att utbilda norska flyktingar till en militär styrka som kunde upprätthålla ordning, avväpna tyska soldater och gripa krigsförbrytare i Norge efter den tyska kapitulationen. Benämningen ”polistrupper” och ”polisutbildning” var ett medvetet täcknamn för att dölja programmens verkliga militära karaktär. Som ett taktiskt drag kallades träningslägren först för ”hälsoläger”. Detta var avgörande för att Sverige skulle kunna upprätthålla sin officiella neutralitetsfasad samtidigt som militär utbildning bedrevs på svenskt territorium. Mellan 15 000 och 20 000 norska flyktingar rekryterades och genomgick denna hemliga militära utbildning i Sverige under andra världskriget. Viktiga personer bakom upprättandet och organiseringen av dessa läger var kriminologen Harry Söderman, allmänt känd som ”Revolver-Harry”, och den norske överläkaren Carl Semb. Söderman var särskilt betydelsefull för att säkerställa att lägren försågs med nödvändig utrustning.
1943
Utbildningen och rustningen av polititroppene inleddes 1943. Organisationen av dessa kom igång från hösten 1943, och alla norska män i värnpliktig ålder (18-45) mobiliserades. Tjänsten var dock baserad på frivilligt deltagande. Initialt skedde detta ”bakom ryggen” på den svenska samlingsregeringen och militärledningen, men senare fick det svenska myndigheters godkännande. Ett 40-tal läger upprättades under sommaren och hösten 1943. Varje lägerperiod omfattade flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering kunde ske. Det var inte obligatoriskt att ansluta sig till ”polisutbildning”, men norrmännen ställde upp på detta i stor utsträckning. Hälsolägren sorterade under socialdepartementet där Gustav Möller var statsråd. I handläggningen av ärenden om ”Polistrupperna” medverkade ofta värmlänningen (Ransäter) Tage Erlander, sedermera svensk statsminister. Försvarsdepartementet hölls länge utanför.
Nazi-tysklands underrättelsetjänst
Nazityskland hade tydligen information om att ”polisutbildningen” pågick i Sverige. Den tyska underrättelsetjänsten Abwehr hade etablerat ett omfattande nätverk med nazitrogna norrmän, så kallade quislingar, som agenter. Ett sätt för Abwehr att inhämta information var genom norska quislingar som utgav sig för att vara flyktingar och därmed kunde infiltrera polistrupperna. Detta ständiga hot krävde extrem sekretess för operationerna. Det betydande antalet norrmän som utbildades (15 000–20 000) och tillhandahållandet av svenska militära instruktörer och utrustning krävde ett avsevärt resursåtagande från Sveriges sida. Detta var inte en mindre humanitär insats utan en storskalig, hemlig militär uppbyggnad. Att dessa trupper stod redo vid krigets slut och sattes in för att upprätthålla ordning och gripa krigsförbrytare visar deras roll i Norges befrielse. Investeringen i denna ”hemliga armé” vittnar om en långsiktig strategisk vision från både den norska exilregeringen (som finansierade den) och de element inom det svenska etablissemanget som stödde den.
Befrielsen av Finnmark
Från 12 januari 1945 deltog omkring 1300 man av polistrupperna i befrielsen av Finnmark fylke. En del av dessa polistrupper flögs in till Kirkenes under ”Operation Balchen”, ledd av den norskamerikanske flygöversten Bernt Balchen. Den norska staden Kirkenes och dess omgivningar befriades av Röda armén den 25 oktober 1944 som en del av Petsamo-Kirkenes-operationen (även känd som Slaget om Nordkalotten). När tyskarna retirerade från Finnmark fylke använde de den så kallade ”brända jordens taktik”. Detta innebar att samtliga byggnader brändes eller sprängdes, och allt annat fördes bort eller förstördes. Befolkningen evakuerades med tvång. Denna taktik ledde till enorm förödelse i Finnmark. OSS (Office of Strategic Services), föregångaren till CIA, gav sig också in i området i slutet av kriget då de hade ett starkt intresse av att se ett icke-kommunistiskt Nordnorge efter andra världskriget. De fruktade också att Röda armén skulle bli kvar.
Bengtstorp i Bogen och kopplingen till Polistrupperna
Vid Bengtstorp i Bogen, Gunnarskog var 5–6 unga norrmän från ”polistrupperna” stationerade. Detta var innan baserna i ”Mjölnarstugan” (Japetus) och ”Kösstorp” (Juno) var etablerade. Från Bengtstorp hade de unga norrmännen som huvuduppgift att transportera vapen och förnödenheter över gränsen till den norska motståndsrörelsen. En farlig uppgift som de utförde regelbundet. Kopplingen till Bengtstorp, och senare Mjölnarstugan och Kösstorp – som alla låg inom dagens Arvika kommun – visar på strategin att etablera diskreta men vitala gränsbaser i Värmland. Baserna var viktiga för att upprätthålla flödet av material till den norska motståndsrörelsen, långt innan de fullskaliga polistruppsutbildningarna i Sverige var allmänt kända. Verksamheten kom sedan vid dessa platser att bli en del av en större, topphemlig Operation PLANET, som syftade till att smuggla in utrustning för hundratals motståndsmän i Norge, inklusive stora mängder vapen, mat och kläder. Har inga uppgifter om detta men misstänker att de norrmän som verkade vid Bengtstorp utbildats vid Kommandoträningslägret (Vidarereiseforlegning) Ählby, på Ekerö, väster om Stockholm, Chef: löjtnant Kristen Aasen, SOE (”Kompani Linge”).
De norska polistrupperna passerade Arvika på sin väg tillbaka in i Norge vid krigsslutet, vilket understryker stadens strategiska betydelse som en port för dessa styrkor på väg hem.
”Polistruppernas” återfärd till Norge vid krigsslutet
Vid krigets slut i maj 1945 omfattade polistrupperna cirka 13 500 man, med ytterligare några tusen under utbildning på den svenska sidan av gränsen. De behövde inte strida, då den tyska ockupationen höll på att avvecklas, men de var viktiga för att säkra lag och ordning när Norge återupprättades. Omnämnandet av Arvika på vägen tillbaka in i Norge signalerar Arvikas strategiska läge som en port för dessa styrkor som återvände till sitt hemland. Arvika var också som ni vet sedan tidigare inlägg en viktig, aktiv knutpunkt i motståndsnätverket och djupt inblandad i hemliga operationer. Flera berättelser jag delat på min blogg understryker den djupa gränsöverskridande solidariteten och de enorma risker som svenska civila gränsbor tog.
Anders Johanssons bok ”Den glömda armén: Norge–Sverige 1939–1945”
Anders som medverkar i filmen ovan har skrivit en utförlig bok om ”Den glöma armén”. Boken handlar om de norska polistrupperna (polititroppene) och deras verksamhet i Sverige under andra världskriget. Johansson skildrar hur omkring 20 000 norska flyktingar rekryterades och fick en hemlig militär utbildning i Sverige, organiserad i flera bataljoner under det vilseledande namnet polititroppene. Utbildningen startade 1943, ofta utan full insyn från den svenska regeringen och militären. Boken lyfter fram hur denna ”bortglömda armé” byggdes upp i det neutrala Sverige och vilken betydelse den fick vid krigsslutet, då cirka 15 000 norska soldater stod redo vid den svenska gränsen för att återvända till Norge och bidra till landets befrielse. Johansson beskriver också de hemliga lägren och den militära utbildningen, bland annat i Dalarna och på andra platser i Sverige. Han granskar även samarbetet mellan norska exilmyndigheter och svenska myndigheter, samt de politiska och diplomatiska komplikationerna kring verksamheten.
Boken anses vara en av de mest utförliga och kunniga skildringarna av detta ämne och ger en unik inblick i en företeelse som länge varit relativt okänd för den breda allmänheten.
Norges tack
Som ett uttryck för Norges tacksamhet för Sveriges utbildning och utrustning av polissoldaterna överlämnade kung Olav 1983 en minnessten till kung Carl XVI Gustaf. Minnesstenen Norges tack står på Kungl. Djurgården i Stockholm.
Under övning i Sverige. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten
I Gunnarskogs bygdelags tidning, Gûnneske Nytt NR 2 2025, kan ni läsa en artikel om två av våra egna – två riktiga ”Gûnnerskinger” – som valt att engagera sig djupt i Försvarsmakten och därmed i försvaret av Sverige.
”Specialförbandsoperatörens uppgift är att när som helst över hela världen leverera unika och väldigt eftertraktade förmågor”
Artikeln ger en unik inblick i deras erfarenheter och engagemang. En av personerna jag har haft förmånen att intervjua besitter en enastående och sällsynt kompetens. Redan i unga år inledde han sin karriär som operatör i SSG, Särskilda Skyddsgruppen. Detta förband var på den tiden känt som Försvarsmaktens absolut skarpaste och mest kvalificerade enhet. Hans berättelse ger en fascinerande inblick i en värld där precision, disciplin och strategisk skärpa är avgörande.
Det är med stor tacksamhet som jag fått chansen att skriva för Gunnarskogsnytt om detta viktiga ämne. Känns meningsfullt att få informera om sådant som kanske inte så många känner till, men som har en avgörande betydelse för vår demokrati och landets säkerhet.
Springskyttetävling med hemmaföreningen I 2 skytteförening. Det var mina första skarpa skott med sportpistolen för året. Jag missade några skott och hade svårt att hitta flytet men riktigt kul att vara igång för säsongen och det räckte till en andraplats. Det var fint att se så många skyttar på plats – 20 deltagare från sju olika föreningar.
Stafettseger
När jag hörde att de skulle införa en stafett på I 2-loppet i år kände jag direkt att det kan vara något för mig. Brukar höja mig i stafettsammanhang. På SM är det tremannastafett och nu var det tvåmannastafett. Jag visste inte vem jag skulle köra med men lagledare Hans sa att jag skulle köra med Niklas. Kändes som vi inte var favoriter då Marcus och Lars Persson var i samma lag och de båda hade vunnit de individuella klasserna i loppet och jag och Niklas var tvåa respektive sexa. Lars och Marcus har båda vunnit SM-stafetten några ggr genom åren, oftast tillsammans med mig som tredje man så det skulle givetvis vara tufft att rå på dem. Niklas och jag snackade ihop oss lite innan och sa att han kör första och försöker göra ett stabilt lopp och sen så får jag köra och se hur det känns. Hade lite ont i en vad sen det individuella loppet så det kunde sluta lite hur som helst. Niklas gjorde en riktigt bra första sträcka och kunde växla ut mig som tvåa, cirka åtta sekunder bakom ledaren. Jag tog ganska snabbt in sekunderna och kom in med ett litet försprång till första skjutningen. Där fick jag tyvärr ta extraskott och det resulterade i en straffrunda. Lars råkade ut för samma sak, och han gick ut strax före mig. Jag körde snabbt om honom och skapade en lucka fram till andra skyttet. Där sköt jag ner fyra prickar snabbt! Sedan fick jag ta ett reservskott och sänkte den sista brickan, vilket innebar att vi ohotat kunde jogga i mål som segrare i den prestigefyllda stafetten. Niklas var verkligt glad för det här! Så kul!
Värmland. Farfar Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är fortfarande okända. Om någon vet vilka de andra i detta inlägg är, vänligen kontakta mig!
Farfars tjänstgöring och minnet av krigets närhet
Min farfar, som tillbringade i stort sett hela sitt arbetsliv på Sälboda såg/hyvleri/snickerifabrik i Gunnarskog från 1920-talet fram till pensionen 1975, levde genom en epok fylld av omvälvningar. Hans arbetsliv på ”sågen” sträckte sig från ångmaskinernas tid till den modernisering som skedde på 60- och 70-talen. Under beredskapstiden producerade sågen diverse byggnadssnickerier samt lådor för ammunition. Sågverket levererade plank och bräder, främst för att förstärka väggarna i skyttegravar. Silverrävfarmen i Sälboda, som grundades på 1920-talet, utökades med platinaräv, som under ockupationen smugglades in från Norge. Rävfarmen lades ned år 1950. Men det var inte bara sågverkets utveckling som formade hans berättelser. Han bar också med sig starka minnen från beredskapstiden under andra världskriget, en period som präglade hela Sverige – inte minst gränsbygderna som Gunnarskog. Trots Sveriges neutralitet var oron för krig påtaglig, och många familjer, inklusive vår, fick känna på krigets brutala realitet. Jag har ett svagt minne av hur farfar någon gång berättade om att; ”nazisterna fick tag i en släkting till oss”. Som barn hade jag ingen aning om vem han menade eller vad det innebar. Det var först långt senare jag insåg att han måste ha talat om Aksel Gjevert, som dog i nazisternas fångenskap på Grini den 17 maj 1944. Det gav farfars berättelser från förr ett helt nytt djup. Kriget var ingen avlägsen händelse som bara utspelade sig i tidningarnas rubriker och på slagfält långt borta. Det påverkade vardagen och smög sig in i våra familjers liv, även här i det ”neutrala” Sverige…
80 år sedan kriget i Europa tog slut
För bara drygt 80 år sedan hölls Europa i ett kvävande järngrepp av Nazi-Tyskland. I de ockuperade länderna var straffen för motstånd skoningslösa och majoriteten av befolkningen kämpade sig igenom en vardag med matbrist, förföljelse och nationalsocialistisk propaganda. I maj 1945, kom dagen då min farfar fick besked om att hans militärtjänstgöring under beredskapsåren var avslutad. Efter sex långa och mörka år var kriget äntligen slut i Europa, och Norge och Danmark befriades från Nazi-Tysklands ockupation. Detta är en berättelse om farfars upplevelser (som jag också beskrivit på Facebook – men här är en något utförligare version), från de isande kalla vintrarna i Norrland och den tragiska olyckan vid sjön Armasjärvi, till gränsen i västra Värmland och den slutliga återkomsten till familjen. Åren i beredskapstjänst var fyllda av ovisshet, slitsamt arbete och långa perioder i ödemarken eller tältförläggningar. Bland de tyngsta bördorna farfar upplevde under krigsåren var att ta hand om de många som miste livet i Armasjärvi – 44 soldater och två civila drunknade, en påminnelse om krigets obevekliga realitet. Sverige stod i världskrigets skugga och höll sig de första åren ”neutralt”, och beredskapssoldater skickades ut för att förstärka försvaret längs gränserna. För farfar innebar första året en tid i Norrland, där han tjänstgjorde i beredskapsförbandet I 31 som var ett dubbleringsregemente (det ordinarie regementets nummer plus 30). Till exempel fick Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Svea livgarde (I 1/Fo 44) var ett av de viktigaste infanteriförbanden inom den svenska armén och dess uppgifter under denna period var centrala för försvaret av Sverige.
Krigsmakten
Per Fredrik Gävert Brättne, Värml Sälboda. Född 1910-11-08 i Västra Sälboda, Gunnarskog. Död 1986-05-17 i Sätered, Gunnarskog.
Nation: Sverige 🇸🇪
Titel/Yrke: Snickare
Civilstatus: Gift man 1936-12-31
Värnplikt: 1930-1931 Värmlands regemente (I 22), rep.övning 1932.
Tjänstgöringstid: Beredskap 1940–1945. Inkallad den 14/4 1940. Formellt avregistrerad från tjänst 31/12 1957. Platser; Norrland (Tidvis i Tornedalen, specifikt Övertorneå, Tapani och Kuivankangas), Värmlandsgränsen (Mitandersfors och Häljeboda mm).
Regementen: I 31 (Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente), 18. gränsförsvarskompaniet (L2), Värmlands regemente (I 22, I 2)
Viktiga händelser: Armasjärviolyckan (24 oktober 1940): Deltog i räddnings-/bärgning efter att en färja med 102 personer kapsejsade, vilket ledde till 46 dödsfall (44 soldater, 2 civila).
Extrem kyla i Tornedalen (vintern 1940-1941): Upplevede temperaturer så låga som -48°C.
Mindre eldstrid vid norska gränsen: Inblandad i en incident där tyska soldater besköt flyktingar som försökte korsa gränsen. Farfar sköt mot tyskarna.
Personlig Påverkan: Långa perioder av separation från familjen, ständig osäkerhet, krävande fysiska förhållanden och ett bestående trauma från Armasjärviolyckan.
Familjesituation 1945: Fru Märtha (f 1913) (som var gravid) och sonen Rolf (f 1937).
Tornedalen 1940 till 1941. Minus 48 grader (!) i förläggningsområdet
Farfars förband, I 31 tjänstgjorde med beredskap i Tornedalen från oktober 1940 till mars 1941. Militär närvaro var utbredd i hela Tornedalen för att bevaka gränsen och förhindra krigshandlingar på svensk mark. Avtransporterna skedde från Karlstad och tog flera dygn i anspråk. Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas.
”Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.”
Arkivhandling från Beredskapsverket, Avdelning 1 A:5 (1937-1945)
I november 1939 bröt Finska vinterkriget ut, vilket ställde Sverige inför en akut situation där den östra gränsen krävde omedelbar bevakning. Ny information, presenterad i en nyligen utgiven bok, kastar nytt ljus över händelseförloppet. Enligt denna bok ska den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån, kommit över uppgifter om en häpnadsväckande anfallsplan. Denna plan involverade Sovjetunionen och Storbritannien, som uppenbarligen i största hemlighet samarbetade för att kunna angripa norra Sverige. Detta avslöjande är inte osannolikt, med tanke på att dessa båda nationer bevisligen hade ett etablerat samarbete och även ingick avtal om sabotageplaner på svenskt territorium senare under kriget.
”Svenskt elitförband på väg norrut”
Samtidigt som dessa dramatiska underrättelser cirkulerade, mobiliserades svenska förband. När farfars förband förflyttades sig norrut, började uppgifter cirkulera bland de inkallade soldaterna på tåget. Det sades att en rysk radiostation sänt detaljerade rapporter om att ett svenskt elitförband var på väg norrut via Krylbo-Vännäs. Enligt dessa sändningar hade förbandet mobiliserats särskilt för att förstärka gränsen mot Finland. Oavsett sanningshalten i dessa uppgifter, förstärkte de sannolikt den redan laddade stämningen bland de svenska trupperna inför den osäkra framtid som väntade dem. Man kan säga att de var eliten i Värmland. En fältstark bataljon skulle bildas, och efter en strikt läkarundersökning valdes enbart de starkaste och friskaste männen ut för att tjänstgöra norrut. I 31 bestod främst av 5:e, 6:e och 7:e skyttekompanierna samt 8:e jägarkompaniet.
Farfar och en okänd kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940–41.
Under perioden 1940-41 var Tornedalen en strategiskt viktig plats i Sverige på grund av sin geografiska närhet till Finland och Norge, som båda var indragna i andra världskriget. Huvuduppgiften var att bevaka gränsen mot Finland och förhindra att krigshandlingar spred sig över till svenskt territorium, samt att kontrollera flyktingströmmar och annan trafik. Vintern 1940–1941 var farfar stationerad i Tornedalen i 180 dagar i sträck, förmodligen en av de kallaste vintrarna han upplevde. Bitande kyla, meterdjup snö och enorma ytor. Få miljöer ställer lika hårda krav på en soldat som det norrländska vinterlandskapet. Den här vintern blev en av de strängaste i mannaminne. Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige. Obekräftade uppgifter talar om att man uppmätte 55 minusgrader i närheten av tältlägret vid samma tillfälle. Informationen om de 55 minusgraderna har inte kunnat styrkas med tillförlitliga källor men i boken Värmländsk beredskap från 1947 står att kylan uppgick till -51 °C. Vintern, 1940-1941, var mycket kall i stora delar av Sverige. En prövning både fysiskt och mentalt. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. I tälten eldades kaminerna röda när den norrländska vintern var som kallast.
”När termometern visar bortåt 50 minusgrader bör det nog vara krig på riktigt innan soldaterna kommenderas ut. Det tjänar både de och försvarsviljan på”
Citat från en läkare på platsen.
Förläggninsområdet i Kuivakangas, en by i Övertorneå kommun i Tornedalen, var liksom många andra orter i gränsområdet starkt påverkad under andra världskriget och den svenska beredskapstiden (1939-1945). Skiss av Morgan Eliasson, I 31 Förläggning Kuivakangas Övertorneå 1940-1941.
Armasjärviolyckan – En av Sveriges svåraste fredstidsolyckor
Den 24 oktober 1940, under kvällens mörker, nådde larmet dem om att det skett en olycka på sjön Armasjärvi. Farfar och hans kamrater skyndade till platsen och bistod i arbetet med att rädda överlevande och ta hand om de omkomna. Sökandet efter alla förolyckade pågick i flera dagar. Olyckan skedde då ett ingenjörkompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. Denna olycka räknas som en av de svåraste som drabbat det svenska försvaret i fredstid. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:
”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”
Efter sin tid i Tornedalen blev farfar skickad till gränsen vid Mitandersfors och Häljeboda nära hemtrakterna. Här fortsatte han sin beredskapstjänst inom 18. gränsförsvarskompaniet (L2). I Värmland fanns sex gränsförsvarsbataljoner tillhörande landstormsregemente L 2 (1. – 6.) för försvar av gränsen mot Norge. Från 1942 blev landstormsförbanden lokalförsvarsförband. Under krigsåren, var Mitandersfors och Häljeboda, som ligger nära gränsen mot Norge i västra Värmland, viktiga platser för den svenska militären. Osäkerheten var alltid närvarande, och varje dag innebar patrulltjänst och bevakning. Sommaren 1943 är den tidpunkt som flest förband under beredskapsåren var inkallade till tjänstgöring i Sverige. Totalt fanns då 367.000 man varav 211.000 man inom armén, enbart i Värmland fanns 85.000 man grupperade. Anledningen var uppsägningen av transiteringsavtalet den 29 juni med Tyskland. Överbefälhavaren bedömde att om Tyskland anfaller Sverige kommer de sannolikt att göra det över Eda – Arvika – Karlstad för att nå slutmålet Stockholm för att få en snabb svensk kapitulation. Därför satsades inte mindre än 17% av Sveriges totala kostnader för befästningsutbyggnaden under beredskapsperioden, för befästningsarbeten i Värmland. En stor del av de initiala befästningarna var färdigställda våren 1941 och förbättrades kontinuerligt under kriget. Försvaret i Värmland byggdes upp i tre distinkta försvarslinjer:
Gränsnära linjer: Dessa linjer hade ett varierande djup och byggdes huvudsakligen under åren 1940–1941. Exempel inkluderar Skans Hultet (Skans 153 Hultet) som var avsedd att tidigt hejda en framryckning i riktning mot Karlstad.
Vaggelinjen: Denna linje, sträckte sig från Älgå till Jössefors, Fredros och vidare mot den betydande Torsby-ställningen. Planen var att, vid motgångar vid gränsen, ta upp försvar i höjd med Arvika längs Vaggelinjen, från sjön Gunnern till Glafsfjorden vid Sulvik.
Fördröjningslinjen: Denna linje sträckte sig från Grums via Borgvik och Vikene till Gräsmark och Torsby-ställningen. Den representerade en ytterligare försvarslinje i djupled, vilket bidrog till en starkare försvarsstrategi.
När kriget gick mot sitt slut under våren 1945, nådde honom beskedet: tjänstgöringen var över. Farmor, väntade barn, och bara några veckor senare kom en liten flicka till världen. Min pappa Rolf, då sju år gammal, fick ha sin pappa hemma, efter de långa åren av frånvaro under beredskapstiden. Man kan bara föreställa sig vilka tankar som rörde sig i farfars sinne den dagen han lämnade tjänsten vid gränsen för sista gången. En dag då lättnaden över att få stanna hos familjen säkert vävdes samman med vemodet att lämna kära kamrater och de prövningar som hade format honom under beredskapsåren.
Infanteriet, avregistrerad 31/12 1957. Förmodligen enligt dåtidens Värnpliktslag (1941:967).
Intressant att tänka på att min farfar blev formellt avregistrerad från tjänstgörning i Försvarsmakten (då Krigsmakten) den 31 december 1957. Han var då 47 år gammal –samma ålder som jag är i nu. Det var, som jag förstått, en ganska vanlig ålder för avregistrering från militären under denna tidsperioden.
Troligen framför förläggningen i Mitandersfors 1943-44. Om någon känner igen soldaterna på bilderna så vänligen kontakta mig.
Farfars berättelser
”Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne.”
Minnet av händelsen vid Armasjärvi var en tung börda som farfar bar med sig hela livet. Omkring 45 år senare, när han talade med min storebror, uttryckte han sin övertygelse om att olyckan vid Armasjärvi aldrig borde ha inträffat. Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater, som ska ha skett då tyskarna öppnat eld efter flyktingar som tog sig över gränsen. Min bror berättade nyligen att farfar sa att de svenska soldaterna fick nazisterna att retirera, och att eldstriden upphörde först när de befann sig en bit in på norsk mark. Har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Var dock så liten då, så kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns än idag, tydligt, hans allvarsamma ton som vittnade om de känslor som var förknippade med upplevelserna från krigsåren…
De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort. (Sverige och kriget på SVT har lagt färg på bilden)
När jag sitter och skriver denna text slog det mig hur fascinerande det är att vissa fysiska intryck, som starka händer och handleder, etsar sig fast och blir symboler för en person. Att jag minns honom som väldigt stark med stora händer och grova handleder. På snickerifabriken i Sälboda, någon gång i slutet av 50-talet, fanns en låda som vägde omkring 70 kilo. Det blev en utmaning bland arbetarna – vem kunde pressa lådan över huvudet. Några få klarade det med båda händerna. Pappa försökte, men lyckades inte. Farfar däremot, vid dryga 50 års ålder, tog lådan och lyfte den över huvudet med en hand. Ett ögonblick av ren råstyrka. Pappa brukade berätta om det med en blandning av beundran och förundran: ”Han var helt otroligt stark.” När jag var liten bodde vi nära farmor och farfar, bara en åker skiljde oss åt så vi träffades ofta. Lådan på snickerifabriken var bara en av många anekdoter som cementerade bilden av farfar som en riktig kraftkarl. Hans styrka satt inte bara i musklerna, utan i hela hans väsen – en obestridlig kraft som inspirerade respekt. Minnet av hans otroliga styrka lever kvar lika levande; ett arv av uthållighet och förmåga som jag fortfarande bär med mig.
Stolt barnbarn
Kära farfar. Nästan 40 år har gått sedan du lämnade oss, men minnen och berättelser lever vidare. Det har varit en otrolig upplevelse att nu, med distans och nyfikenhet, få skriva om din tid under krigsåren. Att pussla ihop delar av ditt liv som jag kanske inte förstod fullt ut som barn har varit djupt berörande och insiktsfullt. Tack för att du var den orubbliga, trygga och oerhört starke farfar jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.
Jag känner en djup stolthet över min farfars insatser som beredskapssoldat här i Sverige under krigsåren. Att han stod redo och bidrog till vårt lands säkerhet är något jag värdesätter oerhört högt. Att begrunda min farfars insats under en så avgörande period i Sveriges historia fyller mig med stor tacksamhet. Att han var i tjänst så mycket och så omfattande dessa åren hade jag inte förstått innan. I en osäker värld var han en del av den kollektiva kraft som säkrade vår fred och självständighet.
Farfars vilja att försvara Sverige påminner oss även idag om vikten av att skydda vår frihet och de värden vi håller högt..
Källor / Vidare läsning
Försvarsmakten. (u.å.). Färjeolyckan i Armasjärvi 1940.
Olsson, Simon (2022). ”Härmed får jag vördsamt meddela. Historien om de svenskar som omkom i försvarets tjänst 1939-1945.” [Stockholm]: [Lopinita]. ISBN 978-91-987440-2-6.
Soldat och Teknik. ”Historien om Krigsplatsen i Kuivakangas” #1 2017
Den 8 maj 1945 vaknade Norge till en ny verklighet. Efter fem år av nazistisk ockupation var landet äntligen fritt. Idag markerar vi 80 år sedan Norge befriades från nazistisk ockupation och andra världskriget tog slut i Europa. Det är en dag att fira, en dag att minnas de som kämpade för friheten, och en dag att hedra de otaliga hjältarna som vågade trotsa förtrycket. Natten mot den 7 maj 1945 samlades tolv män från Tyskland, Frankrike, England, USA och Sovjet i ett litet hus i franska Reims. Där undertecknades Tysklands ovillkorliga kapitulation. Men i Norge är det den 8 maj som räknas som fredsdagen, eftersom det var då meddelandet om befrielsen nådde den norska befolkningen och firandet kunde börja.
Gratulerer med dagen, Norge! 🇳🇴
Norge och Sverige har Europas längsta landsgräns och den spelade en helt avgörande roll under den norska ockupationen av flera skäl. Många svenskar i gränsområdet engagerade sig i att hjälpa sina norska grannar genom att smuggla vapen, förnödenheter och information över gränsen. Denna samverkan stärkte banden mellan länderna och cementerade begreppet broderfolk som en symbol för vänskap och samarbete. Motståndsrörelsens berättelser har bevarats genom lokala historier och dokumentation. På den här bloggen under kategorin: ”Lokalhistoria” finns gripande skildringar av de modiga män och kvinnor som riskerade allt för att hjälpa sina norska grannar.
Här är en sammanfattning av några inlägg från bloggen som handlar om motståndsrörelsen och beredskapstiden då Nazi-Tyskland ockuperade Norge under andra världskriget:
Familjen Grundels motståndscentral – En gripande berättelse om hur familjen Grundel i Arvika hjälpte många norska motståndsmän och sabotörer genom att ge dem en fristad och att gömma vapen, sprängmedel och kurirpost i sitt hem i Rosendal, Arvika. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
Julaftonsturen 2024 ”Över gränsen” var en historisk vandring som följde i Aksel Gjeverts fotspår. Turen gick genom platser som Millomgården och Askosberget, områden som spelade en viktig roll för den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Millomgården var en bas där vapen och utrustning förvarades innan de smugglades in i Norge. Aksel Gjevert, skogsarbetare och motståndsman, var en av dem som hjälpte till att smuggla material över gränsen. Under turen besöktes även Riksröse 83 och 84, historiska gränsmarkeringar som var viktiga under den tyska ockupationen. Vi följde rutter som användes av kurirer under kriget, inklusive den väg över isen på Nyckelvattnet där Aksel Gjevert och Margit Bergström möttes vid julen 1942. Margit, endast 17 år gammal, hjälpte till att smuggla propaganda och annat material till Norge. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/12/26/julaftonsturen-2024-over-gransen-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4/
Blogginlägget om Vapenbrödernas återträff vid svensk-norska gränsen skildrar en historisk sammankomst där några av de mest centrala personerna i den viktiga kurirlinjen ”Stockholmsruta” mellan Oslo och Stockholm möttes igen. Bland deltagarna fanns bröderna Albin och Rune Skoglund på Håkerudtomta, Sverre Herdahl, en motståndsledare i Kongsvingerområdet, Östen Nilson, en svensk agent från Arvika som hjälpte norska motståndsmän, och Gunnar Sønsteby, Norges mest dekorerade motståndsman. De samlades för att minnas sina insatser och den livsfarliga verksamhet de bedrev under kriget. Kurirlinjen över Arvika och Gunnarskog var en central rutt för SOE (Special Operations Executive) och användes för att smuggla information, vapen och förnödenheter till den norska motståndsrörelsen. En hyllning till deras mod och en påminnelse om den viktiga roll Sverige spelade i kampen mot nazismen. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/09/18/hjaltar-pa-atertraff-vid-svensk-norska-gransen/
Sverre Herdahl, Östen Nilson, Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby (Nr:24), Albin Skoglund, Rune Skoglund och Arne Nilsson. Foto: Privat/Rolf Nilson.
Följde fotspåren av kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes 🇳🇴 genom tysta skogar i Bogen. Blogginlägget om Rolf Sannes beskriver hans insatser som norsk motståndsman och kurir under andra världskriget. Han var en del av ”de vitklädda”, en grupp norska kommandosoldater som utförde specialuppdrag i det ockuperade Norge. Under kriget deltog han i vapensändningar, kurirverksamhet och sabotageaktioner. Efter att ha blivit efterlyst av Gestapo flydde han till Sverige, där han fortsatte sitt arbete. Han opererade från hemliga baser nära gränsen, bland annat Juno-basen vid Kösstorp i Bogen (norra delen av Gunnarskog), där norska kommandosoldater tränades i strid och sabotage. Inlägget skildrar också en historisk vandring i Rolf Sannes fotspår genom skogarna, där han och andra motståndsmän verkade. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/03/26/
Det här inlägget handlar om Bogen-baserna och operation ”PLANET”, en topphemlig samverkan mellan Sverige, Norge, Storbritannien och USA under andra världskriget. Från sommaren 1944 etablerades hemliga baser längs gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge. Dessa baser blev ett nätverk som involverade den norska motståndsrörelsen, brittiska Special Operations Executive (SOE), amerikanska Office of Strategic Services (OSS) och den svenska försvarsstabens underrättelsetjänst, C-byrån med flera. Vid baserna verkade kommandosoldater, inklusive norrmän som utbildats i Kompani Linge, polistrupperna och/eller lokala kurirer. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/04/20/bogen-baserna-och-hemligheterna-bakom-operation-planet-top-secret
På bloggen finns fler inlägg som berör relationen mellan Norge och Sverige under andra världskriget. Under kategorin Lokalhistoria kan du hitta berättelser om motståndsmän, kurirverksamhet och hemliga operationer som skedde vid gränsen. Även efter åtta decennier finns det historier kvar att lyfta fram. Många insatser gjordes i det tysta, och vissa hjältars namn är fortfarande okända. Därför är det så viktigt att fortsätta dokumentera, skriva och minnas. Till alla som har bidragit med sin kunskap, sina minnen och sin tid för att dokumentera dessa gripande berättelser på bloggen: ett stort och hjärtligt tack.
Gratulerer med dagen, Norge! Låt oss hedra alla som kämpade för friheten.
Norska motståndsmän i Mitandersfors när Nazi-Tyskland kapitulerat i maj 1945. I mitten Oskar Solberg (Mjölnar-Oskar), Mitandersfors med en Engelsk Sten gun (9 × 19 mm Parabellum). Andre man från höger är Odd Kulblik (Grue), som väcktes 00:15 när Nazi-Tyskland anföll Norge natten till den 9 april 1940. Han var chaufför åt Birger Ljungberg och Tryggve Lie i norska regeringen, en orädd Milorg-man som involverades i mycket. Foto: Privat
År 2025 markerar två avgörande milstolpar i historien: 85 år har passerat sedan Nazi-Tyskland invaderade Norge och Danmark, och 80 år sedan Hitlerregimen slutligen föll. I en tid där Europa återigen präglas av oroligheter och osäkerhet, är det av stor betydelse att förmedla berättelser om människor och händelser från de mörka krigsåren, särskilt till nya generationer. En spännande och okänd historia från den tiden utspelade sig i de tysta skogarna i norra Gunnarskog för nästan exakt 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Från sommaren 1944 etablerades – på svenskt territorium – hemliga baser längs hela gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge, ett topphemligt samarbete som involverade Sverige, Norge, Storbritannien och USA. Dessa baser blev en central del av ett sofistikerat nätverk som knöt samman den norska motståndsrörelsen, brittiska Special Operations Executive (SOE) och SIS (Secret Intelligence Service), amerikanska Office of Strategic Services (OSS) och den svenska försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst, känd som C-byrån. Avhemligade OSS-dokument avslöjar detaljer som tidigare varit omslutna av skuggorna. År 1943 inledde OSS specialoperationer i Sverige, och genom detta samarbete utbyttes känsliga underrättelser och ett intrikat logistiskt stöd möjliggjorde agenternas förflyttningar. En flygtransporttjänst etablerades i Stockholm, där civilt kamouflerade B-24 Liberator-bombplan användes för att flyga in militära förnödenheter. Dessa förnödenheter levererades till OSS-depåer i Stockholm för vidare distribution till motståndsstyrkorna. Det är en historia om mod, strategi och samverkan på högsta nivå – en historia som fortfarande viskar genom träden vid gränsen.
OSS Westfield Mission – Code namn: PLANET – Top Secret
Vid baserna verkade kommandosoldater som förde en isolerad tillvaro i öde skogs eller fjällmarker. En del av dessa soldater var norrmän som hade flytt till England och blivit upplärda vid Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1), eller som det oftast kallas Kompani Linge, andra var från polistrupperna (täcknamn för norrmän som fått militär utbildning i Sverige), lokala kurirer eller Milorgmän. De försågs med avancerad utrustning och var beväpnade ”til tennene”. USA:s stöd organiserades genom Stockholmskontoret – ”Westfield Mission” som tillhörde OSS, föregångaren till Central Intelligence Agency (CIA). Från slutet av 1944 hade britter och amerikaner byggt upp ett omfattande lager i Stockholm med fältutrustning, vapen och sprängmedel. Krigsmaterialet transporterades därefter till baserna efter gränsen och vidare in i Norge.
”De hvitkledte” i Kösstorp. Foto: OkändKösstorp 2025. Foto: L-O Gävert
Basen Juno i Kösstorp, central för ”de vitklädda”
I arkivdokument från OSS framgår att operationen, kodnamn ”PLANET”, omfattade baser vid Värmlands gräns till Norge, vilka namngavs efter himlakroppar som månar, asteroider och andra föremål som kretsar kring planeter. De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är förhållandevis väl dokumenterade, bland annat genom en radiodokumentär. Däremot har baserna i Värmland förblivit till största delen okända. Några har varit medvetna om deras existens, men att föregångaren till CIA – OSS – varit involverade är sannolikt okänt för de flesta. Ett exempel är basen Juno (namn från en asteroid), enskilt belägen i skogen vid torpet Kösstorp några kilometer från norska gränsen i norra Gunnarskog (Bogen). Här planerade 7–8 norska kommandosoldater strid, sabotageaktioner och gjorde gränsöverskridande räder utrustade med material från brittiska och amerikanska styrkor. Tidigare under kriget användes också Bengtstorp till liknande uppgifter. Där uppehöll sig 5–6 unga norrmän från polistrupperna som deltog i transport av vapen och förnödenheter och korsade gränsen med jämna mellanrum. När frihetskämparna från Junobasen utförde räder in i det tyskockuperade Norge, passerade de oftast gränsen vid Långtjärne. Denna plats valdes sannolikt på grund av sin avlägsna och svårtillgängliga terräng, vilket minskade risken för att bli upptäckta av fienden. Vid något tillfälle var det nära att de blev upptäckta av en tysk gränspatrull som patrullerade i området, men de lyckades undkomma utan incidenter.
Oskar Solberg. Foto: PrivatBasen ”Japetus”. Mjölnarstugan 2025. Foto: L-O Gävert
Japetus viktig transportbas – fara för upprullning – uppdrag slutfört
En bas som fick namnet ”Japetus” (måne till Saturnus) upprättades i fjärdingsmannen Oskar och Jenny Solbergs bostad vid Varaldsjön i Mitandersfors, känd som ”Mjölnarstugan”. Basen tvingades dock stänga ner i november 1944, eftersom det förelåg stor fara för upprullning efter att personer knutna till organisationen hade dödats och överlevande arresterats av tyskarna på norskt territorium. Under tiden basen var aktiv transporterades militär utrustning för minst 50 man, tillsammans med flera skrivmaskiner och en koffert full med detonatorer för sabotageaktioner. Utrustningen roddes över Varaldsjön och vidarebefordrades gömt i lastbilar. Vingersruta, en flyktingled från Kongsvinger, användes också i transportverksamheten och grenseloser som Einar Solbergseter från Austmarka med flera förde med sig material tillbaka till Norge.
En mörk och sen höstkväll körde tre lastbilar med släckt belysning in på familjen Solbergs gårdsplan. Människorna ombord lastade av och fyllde huset till brädden med gods som transporterats från Stockholm. Materialet var noggrant förberett för att smugglas över gränsen till motståndsrörelsen. Planen för Planet-grupperna var att få in utrustning till ca 600 man, och detta blev utfört. Totalt smugglades 145 vapenlådor och 6 400 kg mat och kläder över gränsen i Värmland. Varje vapenlåda kunde innehålla ca 10 karbiner, eller 25 pistoler, eller 6 maskinpistoler eller två maskingevär.
9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”
– från Oskar Solbergs dagbok.
Varaldsjön och Varaldskogen 2025. Foto: L-O Gävert
Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Den kallades för Appetuss. Efter kriget fick han Haakon VII:s frihetsmedalj. Medaljen tilldelades både norska och utländska militärer och civila som på ett betydande sätt bidragit till Norges sak under kriget. Även för den dagliga försörjningen av mat till basen Juno i Kösstorp svarade familjen Solberg. De hade en utmanande gångväg på fem kilometer genom skogen i kuperad terräng för att nå basen. Jenny och Oskar Solbergs barn, bar ofta själva maten genom skogen till basen, vilket krävde både mod och uthållighet. Genom sina insatser visar de oss vad sanna hjältar är – vanliga människor som trotsade farorna och bidrog till motståndets framgångar i kampen mot nazismen.
Basen ”Juno” – nu finns bara resterna av grunden kvar. Foto: Lars-Olof Gävert 2025
Rolf Sannes offrade allt för Norges frihet
En månljus novembernatt samlades motståndsmän, varav två tillhörde Juno- och Japetus-baserna, på en överenskommen plats på norskt territorium (Endelausmyrene nordväst om Elverum). Väntan blev lång, men till slut hördes ljudet av flygplan i fjärran. Tre vita ljus i en rad tändes på myren, och strax därefter kom två flygplan in på låg höjd. Varje flygplan släppte 24 containrar fyllda med utrustning och vapen. Planen gjorde en sväng, blinkade med sina ljus och försvann sedan i mörkret. En av dem som deltog i mottagningen av denna viktiga last skulle aldrig få uppleva befrielsedagarna.
Flera hundra flyglaster med vapen och ammunition blev nedsläppta på bestämda platser och togs emot av norska motståndsfolk. Foto: Hjemmefrontmuseet
Några dagar senare, måndagen den 13 november 1944, färdades två lastbilar från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första lastbilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, medan Hans Amundsen samt två norska kurirer, däribland Rolf Sannes från Larvik, åkte i den andra. Rolf var en av ”de hvitkledte” som opererade i Kösstorp (Juno), en norsk grupp specialutbildad för uppdrag i Norge. Dessa uppdrag kunde innefatta att ta emot vapenleveranser, eliminera farliga nazister, föra bort angivare, kurirverksamhet eller utföra sabotage. Ursprungligen var planen att de båda kurirerna skulle ta sig till fots genom Varaldskogen, som de oftast gjorde, men tidsnöd gjorde att de valde att lifta med några lastbilar. Mellan Austmarka och Mitandersfors, öster om Sunddamsaga stoppades bilarna av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. De förstod att de hade blivit avslöjade, och Rolf såg sin chans att försöka fly in i skogen. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29-årige Rolf avled omedelbart. Vid tillfället då Rolf blev skjuten var han på väg till familjen Solberg i Mitandersfors för att hämta kläder. Planen var sedan att fortsätta vidare till Stockholm. På platsen, vid nuvarande Fylkesväg 203 (Mitandersforsvägen), cirka 3,5 kilometer från Austmarka centrum, restes den 17 maj 1954 en minnessten av Austmarka Arbeiderungdomslag med följande text:
”Til minne om kurer Rolf Sannes, Larvik. Født 16.05.1915. Skutt av tyskerne 13.11.1944. Kjemp for alt du har kjært dø om så det gjelder da er livet ei så svært døden ikke heller”
Tystnadsplikt i 50 år
Flera av dem som deltog i hemliga operationer under krigsåren avlade ett löfte om tystnad och delade aldrig med sig av vad som hade skett. Många förstod heller inte att de medverkade i en större allierad insats, där även föregångaren till CIA, Office of Strategic Services (OSS), spelade en viktig roll. Men historien bär vittnesbörd om en tid då lojalitet och samarbete präglade både individer och nationer. Även om mycket av informationen förblivit dold, framträder bilden av ett avgörande och djupgående partnerskap mellan Sverige, Norge, USA och Storbritannien i slutet av andra världskriget. Detta samarbete lade grunden för långvariga relationer som kom att bli avgörande för säkerhets- och underrättelsesamarbeten långt efter krigets slut och som har fortsatt att spela en viktig roll i vår samtid. Framtiden för dessa band är dock inte helt förutsägbar. Politiska förändringar, som en president med bristande historisk förståelse eller andra oväntade beslut, skulle kunna påverka dessa relationer. Ändå kan man knappast förneka den historiska betydelsen och den styrka som detta partnerskap en gång hade – och som det potentiellt kan ha även i framtiden.
Vid Jenny och Oskar Solbergs hus vid Varaldsjön (Mjölnarstugan) 2025. Foto: L-O Gävert
Källförteckning
Juhl, Berit. ”Mitandersfors : från järnbruk till hjärnbruk” (2019)
Stuedal, Viggo. ”Militær motstand i Folldalsområdet 1940–45”. Utg. V. Stuedal. Tynset. (1985).
Christensen, Dag. ”Hemmelig agent i Norge”. Utg. Hjemmet. Oslo. (1987).
”Broderfolk i ufredstid”. Utg. Universitetsforlaget. Oslo. (1991).
Artikel ”Framtid i Nord 1989.07.21”. (1989-07-21).
”Krigsminner fra Austmarka 1940–1945”. Utg. Austmarka historielag. Austmarka. (2000).
Svendsen, Odd: Edderkopp : ”den tause hær 1940-1945” : en dokumentar, Larvik 1987, s.144-146 och 150
Från tidskrift: Aktuell (Oslo: tryckt utg.) 1960 Vol. 16 Nr. 39
Här omnämns några Arvikabor som jag hyser den djupaste respekt för: stadsfullmäktige i Arvikas vice ordförande, metallarbetaren Robert Grundel (1898–1962), hans hustru Signe (1905–1974) och deras son Jan (1933–2025). De utförde sina gärningar i det tysta, med starka släkt- och vänskapsband till Norge. Signe var född där, och Robert hade arbetat i Norge i sin ungdom. Robert kände gränstrakterna mycket väl och smugglade, otroligt nog, människor över gränsen till Norge – vid två världskrig!
Moraklockans hemligheter
Grundels moraklocka, där de gömde viktiga meddelanden och brev, kan betraktas som en symbol för det omfattande samarbetet som ägde rum under ockupationsåren 1940–1945, över gränsen mellan Norge och Värmland. Klockan representerar den officiellt ”illegala” trafiken mellan ett ockuperat land och ett fritt.
Begravning för Jan
Idag deltog jag i en värdig ceremoni för att hedra Jan Grundel på hans begravningsdag. Det var en fin och minnesvärd stund. Samma dag uppmärksammade Arvika Nyheter hans historia i papperstidningen. Jan Grundel var en sann hjälte, även om han själv inte såg sig som en sådan. Han menade att han som barn inte hade något val annat än att hjälpa till med den verksamhet som pågick i hemmet. Något som är tydligt när man träffat Jan och hans barn är att familjen Grundels värme och generositet har gått i arv, och deras engagemang under kriget vittnar om en djup medmänsklighet och en stark vilja att hjälpa andra i svåra tider.
Jan har nu fått sin eviga vila och är återförenad med sina föräldrar, Signe och Robert, samt sin kära hustru Gertrud. Tillsammans vilar de nu i frid, förenade i minnen och kärlek.
Låten ”Menn i mørket” av Bjølsen Valsemølle handlar om en del av de motståndsgrupper som under andra världskriget ofta hade en fristad i Grundels hem i Arvika
Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
OsvaldgruppenJan Grundel 2024. Foto: PrivatMoraklockan där man smugglade hemlig kurirpost. Foto: Privat/L-O Gävert
”Det sista vittnet” Jan Grundel, Arvika, har avlidit 91 år gammal. Närmast sörjande är barnen Maria, Ulla och Lotta med anhöriga.
Jan var en unik länk till en dramatisk, länge glömd och förbisedd del av historien från tiden när Norge var ockuperat av Nazityskland. Som barn hade han under flera år daglig kontakt med många norska motståndsmän och sabotörer från grupper som Saborg, Osvaldgruppen och Pellegruppen. Dessa motståndsgrupper spelade avgörande roller i kampen mot nazistockupationen under andra världskriget men fick inga medaljer och glömdes efter kriget nästan bort. I familjen Grundels hem samlades motståndsmän från alla samhällsklasser, även om majoriteten var arbetare. Bland dem fanns landsflyktige tyske fackföreningsmannen Ernst Wollweber som organiserade sabotageaktioner mot nazistiska mål i Europa, och var en av Gestapos mest eftersökta personer. Familjen Grundel gav även skydd åt flyktingar som flydde nazismen. Bland dem fanns en desertör från den tyska armén (Wehrmacht), som bodde hos dem i ett helt år.
Jan Grundels berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som liten pojke deltog han själv i kampen genom att vägleda norska motståndsmän och sabotörer, som övernattade i familjens hem på Rosendal – ibland i flera månader. Han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.
En av Jans berättelser om en norsk motståndsman som ofta besökte dem gjorde ett särskilt intryck på mig. För Jan, mer än 80 år senare, var känslorna fortfarande starka. Han kunde inte minnas mannens namn, men kom ihåg honom som stor och stark. Mannen brukade lyfta Jan upp och ner som en del av sin träning, vilket skapade en stark samhörighet mellan dem. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut fick Jan det tragiska beskedet: nazisterna hade tagit hans liv, och han skulle aldrig återvända.
Förutom att vara förmedlare av viktig lokalhistoria var Jan en mångsysslare av rang. Som ung var han aktiv inom Arvika Boxningssällskap och hade ett stort intresse för sport, särskilt fotboll och bandy. Hans yrkesbana började som journalist på Arvika Tidning, och han fortsatte senare som frilansare. Han drev en egen byggfirma, arbetade som husförsäljare och avslutade sitt yrkesliv inom olika studieförbund. Hans ständiga nyfikenhet ledde honom till att studera viner och att konvertera till katolicismen 1996. Han delade med sig av sina kunskaper genom vinkurser och artiklar i Arvika Nyheter. Musik, särskilt jazz, var en annan stor passion och han var en av initiativtagarna till Jössejazzen.
Man kunde ofta se Jan vandra längs Arvikas gator, klädd i en lodenrock, en österrikisk jägarhatt, med en kamera hängande runt halsen, en axelremsväska över axeln och en käpp i handen – ibland även med en hund vid sin sida. Trots sjukdomar visade han en oböjlig livsvilja och mötte livet med humor och ironi. Ironiskt nog träffade han sin maka Gertrud på Arvika sjukhus en vårdag 1956. Tillsammans bildade de familj och fick tre döttrar.
Jans liv präglades av djupa övertygelser, nära vänskap och en orubblig vilja att stå upp för sina åsikter. Han gick inte bara sin egen väg, utan formade den aktivt med starka politiska ideal. Hans politiska resa började redan i ungdomen, då han var aktiv inom SAP och deltog på läger i städer som Wien och Paris. Under senare delen av 1950-talet valde han dock att byta riktning och anslöt sig till högern, ett beslut som inte alltid möttes med förståelse i hans gamla parti. Trots detta behöll han vänskapen med sin fars vänner inom SKP, vilket visar på hans förmåga att bygga broar över politiska skiljelinjer. Under sitt liv fortsatte Jan att utveckla sina politiska ståndpunkter. Han gick senare över till Folkpartiet och avslutade sina politiska engagemang som medlem i Arvikapartiet. Oavsett vilken riktning han följde, stod han alltid upp för sina åsikter med en principfasthet som imponerade.
Hans barndomsår var ofta närvarande i hans tankar, men många gånger fann han det svårt att tala om sina upplevelser från krigsåren, även med sina närmaste.
Med Jan Grundels bortgång har Arvika förlorat ett band till vår stads lokala historia. Låt oss hedra hans minne genom att föra hans berättelser vidare – som en källa till inspiration och en påminnelse om modets och lojalitetens verkliga betydelse.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
