När Norge ockuperades av Nazi-Tyskland 1940, krävde tyskarna att den norska kungen Haakon VII skulle abdikera och istället utnämna Vidkun Quisling till statsminister. Kung Haakon vägrade dock att kapitulera och sade ”nej” till tyskarna. Detta avslag blev en symbol för norskt motstånd och kungens beslut att fortsätta kämpa för Norges självständighet från ockupationen. Bild: Riksarkivet / CC BY-NC-SA 4.0
År 2025 markerar två viktiga milstolpar: 85 år sedan Nazi-Tysklands ockupation av Norge och Danmark, samt 80 år sedan Hitlerregimens fall. Så vi får väl se till att göra en del inlägg på detta tema under året. Både jag och turkamraten Nilsson tyckte det var mycket uppskattat att få denna sammanfattning, nedtecknad av författaren Anders Johansson där han beskriver historiska händelser i området för Julaftonsturen 2024:
Har lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att inventera och sammanställa berättelser från beredskapstiden i trakterna kring Arvika. Genom att förstå vår historia kan vi bättre förstå nutiden och undvika att göra samma misstag igen. Det är också ett sätt att visa respekt och erkänna de uppoffringar som gjordes av människor under dessa tider och att deras handlingar gjorde skillnad. Man har gjort sådana sammanställningar på andra platser och det har blivit mycket uppskattat och användbart, så jag hoppas att detta initiativ blir verklighet. Det finns mycket att berätta om trakterna kring Arvika och västra Värmland under den här tiden.
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
Julaftonsturen 2024 hade, bland annat, inspiration från Anders Johanssons bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”, som utförligt beskriver svenska och norska underrättelseoperationer över gränsen.
2024 års Julaftonstur blev en intressant upplevelse av platser som bär på en spännande historia från andra världskriget. Vi besökte bland annat Millomgården, Askosberget och Nyckelvattnet, platser som bär på unika berättelser och minnen från svunna tider.
Millomgården viktig bas för motståndsrörelsen
En viktig bas för norska motståndsrörelsen var Millomgården som ligger strax intill Millomberget. I ladan vid Millomgården, ungefär 150 meter från gränsen till Norge, förvarade Milorg vapen, uniformer och annan utrustning som bland annat hade släppts från brittiska flygplan och sedan smugglades in i Norge under den tyska ockupationen. En vapenleverans hamnade fel, och gick rakt ner i ett uthus och byn Röjdåsen fick evakueras. En gång transporterades bland annat vapen och andra varor över gränsen till 200–300 man från Millomgården. På Millomgården bodde Thorvald och Jenny Olsson som gjorde en stor insats för Milorg och Norge under kriget. De tog emot många flyktingar och kurirer som fick mat och husrum. Det var först 20 år efter krigsslutet, då en delegation Milorg-veteraner från Drammen kom och uppvaktade Jenny Olsson på hennes 70-årsdag, som det avslöjades att gården Millom varit en av norska Hjemmefrontens främsta gränsbaser med omfattande flykting- och kurirtrafik. Gården var också en viktig gränsstation för kurirtrafiken mellan Oslo och Stockholm. Under kriget samarbetade Special Operations Executive (SOE) med norska motståndsgrupper för att smuggla in vapen och förnödenheter till Norge. Detta samarbete var avgörande för motståndsrörelsens framgång.
Askosberget, Aksel Gjeverts hem
Aksel Gjevert (1887–1944) som bodde på Askosberget var en av de norrmän som smugglade in vapen, ammunition, uniformer, propaganda mm över gränsen till Norge. En stark skogsarbetare som kände dessa skogar i området utan och innan. Enligt sidan ”Special Forces – Roll Of Honour” tillhörde Aksel även en allierad specialstyrka under andra världskriget. Organisation som Gestapo rullade upp påsken 1943, och som Aksel tillhörde verkar ha ett samband med att Margit Bergström blev arresterad och förhörd. Margit berättade för författaren av boken ”Min bok om Östmark”av John Eriksson (2009) att det fanns en tysk (!) med i förhörsrummet i Stockholm. Under andra världskriget hade den tyska legationen i Stockholm en central roll för Sveriges kontakter med Nazityskland. I huvudstaden fanns även den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr, vars verksamhet bevakades av svensk säkerhets- och underrättelsetjänst. Att det innan kriget funnits ett nära samarbete med Gestapo och svenska säkerhetspolisen finns dokumenterat, men det var främst att jaga rätt på “farliga” kommunister och misstänkta sabotörer i ”organisation Bernardh” (svenska sektionen av Wollweberorganisationen). 32 personer i Kongsvinger/Grue-området häktades när ”Finnskogskullaffären” eller ”Thomlesaken” rullades upp av Gestapo. Trots det Aksel utsattes för under fånguppehållet så bevarade han alltid det goda humöret, och en fast och lysande tro att den dagen skulle komma då den norska flaggan skulle vaja fritt och de tyska undertryckarna skulle vara förvisade från landet. Tyvärr fick han aldrig uppleva detta. Aksel var dömd till döden för sitt illegala arbete mot den tyska ockupationsmakten, men han dog innan denna dom hann verkställas, den 17 maj 1944.
Askoberget i Grue, Hedmark Røykstue från 1863
När vi kom fram till Askosberget, där Aksel Gjevert bodde, kändes det som att vi hade tagit ett steg tillbaka i historien. Platsen andades både mod och beslutsamhet. Skylten med texten ”Flyktingrute 1940–45” var en påminnelse om de faror och utmaningar som många människor stod inför under andra världskriget när de skulle över gränsen till Sverige. Tidigt under ockupationsåren fanns fasta rutter för flyktingar över Finnskogen som bland annat kom med tåg till Kongsvinger. Exempelvis ”Skarabergsruta” var en flyktingled som gick vid Askosberget på norska sidan, över på sjön Nyckelvattnets södra sida i Sverige till Gåstjärn. Att stå där, mitt i skogen, och se denna plats som varit en central punkt i motståndsrörelsens aktiviteter, väckte en mäktig känsla av respekt och vördnad. Man kunde nästan känna närvaron av de människor som en gång riskerade sina liv för frihet och rättvisa. Varje träd, varje sten, verkade bära på tysta vittnesmål om de många modiga gärningar som utfördes här. Att veta att vi stod på samma mark där Gjevert och andra kurirer planerade och genomförde sina farliga uppdrag, fyllde oss med en djup tacksamhet för deras uppoffringar. Det var en stund av eftertanke och en stark påminnelse om historien och dess påverkan på vår nutid.
Riksröse 84 (S Nyckelvattnetsröset), gränsgatan och Nyckelvattnets is
Nyckelvattnet, ca 1/3 av sjön ligger på norska sidan
Vi besökte även Riksröse 83 och 84 (S Nyckelvattnetsröset), historiska gränspunkter som spelat en viktig roll under de norska ockupationsåren. Författaren Mia Berner flydde under sin studietid över till Sverige vid sjön Nyckelvattnet vilket hon beskriver i sin bok ”Österut”. Berner var hemlig agent för XU. Mia Berner kom tillbaka till Östmark 2003 och det blev ett kärt återseensde med en av lotsarna som hjälpte henne fly till Sverige, Martin Møllerud. Han var både lots, kurir o i slutet av kriget XU agent. Møllerud var den som skapade Mølleruds-ruta som korsade gränsen vid Nyckelvattnet och Gåstjärn. Vi tog rutten över Nyckelvattnets is där Aksel Gjevert och Margit Bergström, båda på skidor, träffades julen 1942. Margit Bergström från Rännberg i Östmark var bara 17 år när hon blev agent för Norge. Aksel fick god hjälp av Margit att smuggla propagandamaterial, underrättelser med mera över gränsen. Bland annat smugglades tidningen Håndslag med underrubriken ”Fakta och orientering for Nordmenn” in i Norge denna väg. En tidning som trycktes i Sverige och smugglades i stor utsträckning in i Norge, där den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna. En av skribenterna i denna tidning var Willy Brandt.
Margit Bergström, på bilden 16 år, blev anställd som kokka för ett vedhuggarlag nära gränsen till Norge. Hon kom omgående i kontakt med norska flyktingar, och strax därefter, med sin norska kontaktman; Aksel Gjevert. Foto på Margit: Privat. Foto på Aksel: Okänd
När det gäller Nyckelvattnet finns många intressanta historier. Den 30 november 1943 kallades studenten Rolf Sørbye till ett brådskande möte med en av underrättelseorganisationen XU:s ledare som kallade sig ”Eva Berg”. Hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart skulle omringa Universitetet och arrestera studenter. Han fick beskedet att gå under jorden och försöka rädda så många studenter som möjligt för transport till Sverige. Efter en strapatsrik resa beskriver han mötet med Sverige så här:
I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
Hittade bra töre-vedGränsgatan norrut
Sammanfattningsvis en otroligt mäktig skogstur ur många perspektiv
Om vi ska beskriva turen ur ett friluftsperspektiv så var det en fantastisk tur med god tillgång på töreved vid en lägerplats nära gränsgatan. Christian hade med sig massor av godsaker och glögg som han fått av en granne. Glöggen var nog det starkaste jag druckit, och jag kände mig nästan lite berusad, speciellt efter att inte ha druckit alkohol alls sedan midsommar 2007. Man tål kanske inte så mycket längre. Tyvärr var vädret inte det bästa, och på natten kom det både snöblandat regn och regn. Hunden Junior var skadad i en tass och därför fick han stanna hemma. Förhoppningsvis återhämtar han sig snabbt och kan vara med på nästa tur. Den här Julaftonsturen blev främst en genomgång av de kurirlinjer som användes under andra världskriget i trakten, där modiga kurirer riskerade sina liv för att transportera viktiga meddelanden och material genom skogarna. Vi besökte även Aksels viloplats vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866 innan vi åkte söderut. Det kändes hedersamt att besöka hans grav efter att ha vandrat i hans fotspår genom de skogar han säkert kände bättre än någon annan. Att stå vid hans viloplats efter att ha följt hans rutter och upptäckt de platser som var centrala i hans liv och motståndsinsatser, fyllde oss med djup respekt och tacksamhet. Det var en stark påminnelse om hans mod och uppoffringar, och en bekräftelse på den betydelse hans handlingar hade för både hans samtid och eftervärlden.
Aksels (1887-1944) viloplats vid Grue Finnskogs kyrka, i graven ligger också hans mor Anne (1867-1951)
Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till författaren Anders Johansson (f. 1942). Johansson har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst som utrikesreporter. Hans insiktsfulla skrivande är alltid intressant, och särskilt hans senaste bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”. Denna bok har varit en stor källa till inspiration och erbjuder värdefulla insikter om de dramatiska händelserna och det samarbete som präglade de svensk-norska relationerna under andra världskriget.
Det här blev mer än bara en vanlig skogstur – det var också en resa genom tid och rum. En mäktig känsla som jag kommer att minnas länge.
Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
Deltog i en bra militärövning i Karlsborg och Skövde. Trots att man trappat ner på tjänstgöringen i Försvarsmakten är det alltid roligt att träffa vännerna på mitt gamla förband. Vissa har jag tjänstgjort med i många år och det finns många duktiga kollegor där. En gevärsskytt har till exempel vunnit nordiska mästerskapen i långhållsskytte flera gånger. Någon annan har otroligt tekniska kunskaper om olika system. Under övningen fick vi testa ny utrustning, vilket alltid är intressant. Som alltid vid all vapenhantering gäller säker vapenhantering. Alla vapen ska alltid hanteras som om de är laddade! Patron ur görs först när alla ammunitionsdetaljer är borttagna ur vapnet. Vi hade som vanligt många intressanta diskussioner, bland annat om de Arvikabor som agerade för att hjälpa norrmännen i gränsområdet under den tyska ockupationen 1940-1945. Flera av de norska motståndsmän som var i Arvika, bland annat Bjarne Holth-Larsen, var många gånger på vårt regemente (K 3) och föreläste om krigsåren. Jag har några kollegor som är väldigt intresserade av detta ämne, och tack vare olika infallsvinklar och bakgrundsresearch har vi fått bra kunskap om dessa händelser. Det är otroligt fascinerande att lära sig mer om denna del av vår historia.
Löpare i kronans tjänst. Artikel från tidningen Livhusaren 2013 av Major Henrik Beck-Friis
Fina minnen
Minns tydligt när vi gjorde testerna inför det nya systemet (GSST), alltså tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten, som då var helt nytt. Det är längesen nu. Några tyckte nog att det fanns en del ”för gamla” i ”vårt gäng” redan då, men efter några års tjänst och några regementsmästerskap så var tonen en helt annan. Det är intressant att se närmare på inläggen i länkarna nedan och minnas tillbaka på sin bästa tid på regementet. Då man var en stark jägarsoldat som hade fysik för att sätta banrekord – trots att man var långt från toppform – och jag tror det står sig än idag. Underrättelsebataljonen på K 3 hade väldigt många vassa bland sin personal då, vilket bidrog till en hög nivå av professionalism och kamratskap. Flerfaldiga världsmästaren, VM-guldmedaljören i multisport (adventureracing) blev vad jag minns strax utanför topp 10 på regementmästerskapet på K 3. Säger det mesta om hur många som var bra då.
Fick dessutom vara med i Militärlandslaget under några år och vann Försvarsmaktsmästerskapet samt var med och tog flera medaljer med K 3 i orienteringsstafett.
Den gemenskap och de erfarenheter vi delade skapade minnen som fortfarande är tydliga.
Det är fantastiskt roligt att flera hört av sig och uppskattar det jag gör för att lyfta fram viktiga historier och händelser. Det finns ett stort intresse för Arvikatrakternas lokala historia. Speciellt när det gäller berättelser och händelser under andra världskriget. Ert stöd betyder oerhört mycket för mig. Även otroligt kul att höra att ni uppskattar det man försöker åstadkomma politiskt också. Det värmer verkligen i hjärtat. Jag kan också säga att jag har flera spännande uppslag på gång och en del saker jag har fått tag på har inte berättats tidigare. Jag ser fram emot att dela dessa med er och hoppas att ni kommer att tycka att de är lika fascinerande som jag gör.
Klassisk bild för ”gränspatrullen” i västra Värmland. 40 cm nysnö var det den gången så skidorna gled inte så lätt, speciellt inte när det frös vatten under dem vid en passage över ett tjärn..
Tävling i Jämtland i slutet av 1960-talet. Åke Wingskog. Foto: Hallings foto, Östersund
Åke Wingskog (född 1942) är en av de mest framstående skidåkarna i västvärmlands idrottshistoria. Wingskog är kanske mest känd för sin prestation på Vasaloppet 1975, då han slutade tvåa i loppet. Gert-Dietmar Klause, Östtyskland (DDR) vann med endast 6 (!!) sekunder. DDR-landsmannen Grimmer blockerade effektivt Wingskog så han inte kom förbi när Klause satte in ett ryck i slutet av loppet, och när Åke äntligen kunde ta sig förbi hade Klause ett försprång på en halv minut.
Åke Wingskog nådde nästan ikapp Gert-Dietmar Klause från Östtyskland (DDR)
Andraplatsen på Vasaloppet var en fin framgång för Åke och ett bevis på hans förmåga att prestera på långa distanser. Utöver sina resultat på Vasaloppet har han alltid visat sig vara en stark konkurrent. Åke gjorde sin landslagsdebut 1968, blev fast i landslaget året efter och åkte ur laget efter ett benbrott 1971 när han blev påkörd under träning. Inför VM i Falun 1974 var han högaktuell för att starta på femmilen, men blev bortvald i sista kvaltävlingen och kom endast med som reserv. Det blev några fina SM-medaljer, inklusive ett unikt junior-SM silver med Glava Skidförening. Glavas lag på junior-SM-stafetten 1961 vid Sundsjön i Filipstad bestod av Göran Söljemo/Jansson, Åke Wingskog och Willy Johansson. De missade SM-guldet med enbart en halvmeter. Senior-DM i längdskidor vann Åke när han var över 50 år!
AN-medaljen fick Åke 1969. Säffle-Tidningens guldplakett 1969. NWTs guldmärke 1969. Hans engagemang för skidåkning sträcker sig långt bortom tävlingsbanan, och han har varit en inspirationskälla för många uthållighetsidrottare. Åke Wingskog var också en pionjär inom användningen av rullskidor och tog fram en egen rullskida.
Sammanfattningsvis är Åke Wingskog en av de mest betydelsefulla individuella idrottarna i västra Värmlands idrottshistoria, med en idrottskarriär som sträcker sig över 1950-, 1960-, 1970-, 1980-, 1990- och 2000-talet. Åke skriver nu på sin bok som handlar om hans liv. Är säker på att denna bok blir något riktigt speciellt. Med hans rika erfarenheter och unika insikter inom skidåkning, både från tävlingsbanorna och många träningspass kommer det att bli en fascinerande läsning. Boken kommer beröra hans tankar om träning, tävlingar och anekdoter från hans tid i landslaget och hans bidrag till utvecklingen av skidsporten och mycket mer…
Åkes prestationer och engagemang inom skidsporten har gjort honom till en legendarisk figur i Värmlands idrottshistoria. En stor inspirationskälla och förebild!
Helmer Sveders (1907–1973) foto i butiken med Haakon VII:s frihetsmedalj som Helmer fick efter kriget.
Igår hyllade vi Helmer Sveder, Östen Nilsson, Arne ”i kôrstan” Nilsson med flera med en minnesplakett från Arvika kommun på Sveders Herrekipering på Kyrkogatan 34.
Kommunalrådet Peter Söderström (S), barnbarnen till Helmer, Thomas Tynander (författare till boken om Allan Mann : Svensken som stred mot Hitler och Stalin), Försvarsministern Pål Jonsson (M) och jag höll tal. Det kändes mycket bra att förvarsministern kunde närvara. Han vävde ihop den historiska aspekten av Östen Nilsson och Helmer Sveders m.fl. insatser under andra världskriget med dagens händelser i Ukraina. Sverige har spelat en viktig roll i att stödja Ukraina under kriget. Sedan Rysslands invasion 2022 har Sverige bidragit med omfattande humanitärt och militärt stöd, samt ekonomiskt stöd.
Kändes ärofyllt och stort att få säga några ord.
Under den tyska ockupationen av Norge, förvandlades Sveders till en avancerad motståndscentral. En underrättelseavdelning som Östen Nilsson och Helmer Sveder byggde upp, med klädbutiken som bas. Vänskapen mellan norrmän och svenskar hade knutits innan kriget bröt ut i Norge 1940, bland annat genom jaktlag och skytteklubbar i gränsområdena, samt idrottsligt utbyte mellan Kongsvinger idrottslag (KIL) och Arvika idrottssällskap (AIS). Helmer Sveder var verkligen en central person inom idrottsrörelsen i Arvika under många år, och han var en av Värmlands bästa fotbollsspelare på sin tid. Även bankmannen Östen Nilsson var idrottare och jägare med mycket kontakter på den norska sidan gränsen.
Helmer Sveder fotboll och Östen Nilsson i friidrotts ”landskamp” Arvika IS vs Kongsvinger IL. (Klicka på respektive bild för att läsa)
Gunnar Sønsteby, SOE-agent med agentnummer ”Nr 24”, är aktuell i Norge då filmen om honom hade premiär den 30 oktober 2024. Han blev en central person i den norska motståndsrörelsen och blev Norges högst dekorerade medborgare efter sina insatser under kriget.
Oslo 19450508. Gunnar Sønsteby i kaptensuniform utanför Møllergata 19, huvudpolisstationen i Oslo. Foto: Sverre Martens Planke / Arkiv / SCANPIX
Gunnar sa så här om Sveders:
”Hos Sveders fick vi mat och vilade oss innan vi skulle vidare. Men framför allt bytte vi kläder. Det var det viktigaste av allt. Man fick inte väcka uppmärksamhet. Därför fick man vara klädd på ett sätt i Sverige och ett annat i Norge.”
Kurirlinjen mellan Stockholm och Oslo via Arvika, Gunnarskog och Håkerudtomta, precis vid gränsen på den norska sidan, var viktig. På så sätt höll man kontakt med exilregeringen i London. Linjen var även mycket viktig för Special Operations Executive (SOE). SOE:s huvudsakliga uppgift var att bedriva spionage, sabotage och rekognoscering i de av axelmakterna ockuperade områdena i Europa, samt att stödja de lokala motståndsrörelserna.
”For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her,” sa Sønsteby i ett intervju med NRK 2004.
Filmen NR. 24 efter Gunnars agentnummer i Engelska SOE, åkte jag och en kamrat till Kongsvinger och såg. Vi åkte då den gamla kurirlinjen från Arvika, Gunnarskog, vidare över Håkerudtomta (familjen Skoglund) och Austmarka till Kongsvinger. Nuförtiden går det att åka bil denna sträcka, under kriget var det något helt annat och delar av sträckan var väglöst land.
Extra intressant med tanke på detta är att höra när Helmer Sveder berättade om Gunnar Sönsteby i en radiointervju från 1962.
Helmer berättade om första gången han träffade Gunnar. Han sa att när Gunnar först kom till honom i Arvika så var han väldigt försynt och bad nästan om ursäkt för att han kom till besvär. Detta var i början på den tyska ockupationen av Norge. Helmer berättade vidare om att han trodde det var just för att Gunnar var så anonym och hade en oerhörd vilja kunde åstadkomma det han gjorde under kriget. Helmer berättade också att det aldrig var någon tvekan om att han skulle ställa upp och hjälpa norrmännen när han fick denna fråga.
En annan norrman som talade om Sveders efter kriget sa:
”Jag skulle aldrig klarat mina uppdrag utan hjälp av värmlänningar som Östen Nilsson och Helmer Sveder i Arvika och Gunnar Svensson och Arne Nilsson i Gunnarskog” det här berättade Bjarne Holth-Larsen, SOE-agent, Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1) (kompani Linge) för en reporter fyra decennier efter sina kuriruppdrag.
Bjarne igen: ”Det var rent militära uppdrag som vi genomförde”. ”Vi förde hem radiosändare, vapen, instruktioner – på skiffer givetvis – samt inte minst pengar”.
Bjarne Holth-Larsen tog sig över gränsen 47 gånger under den tyska ockupationen 1940-1945. Jag och turkamraten Christian har väl gått över gränsen ungefär lika många gånger, med skidor eller till fots, men då i fredstid. Varje gång har vi tänkt på dessa hjältar och hur det skulle kännas att passera gränsgatan om man gått 80 år tillbaka i tiden. När vi gör våra turer över gränsen idag, är det svårt att föreställa sig de faror och utmaningar som Bjarne och andra motståndsmän stod inför. De riskerade sina liv. Deras mod och uppoffringar är en påminnelse om den tunga tiden under kriget och vikten av att minnas och hedra deras insatser. Varje steg vi tar på denna historiska mark ger oss en djupare respekt för de som kämpade för friheten…
Gunnar Fridtjof Thurmann Sønsteby, född 11 januari 1918 i Rjukan, Telemark fylke, död 10 maj 2012 i Oslo, var en central person i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Vid krigsslutet var han nazisternas mest eftersökta man och Norges högst dekorerade medborgare. Sønsteby gav aldrig upp sitt outtröttliga arbete för fred och demokrati. Det här är hans berättelse.
”Jeg har fem skuffer i hodet mitt. De tre øverste skuffene åpner jeg hele tiden. Den fjerde langt sjeldnere. Den nederste skuffen lukket jeg 8.mai 1945. Og har aldri åpnet den siden.” – Gunnar Sønsteby
I förra veckan åkte jag och en kompis den gamla kurirlinjen över Arvika, Gunnarskog, Håkerudtomta och Austmarka till Kongsvinger för att se den nya spelfilmen NR:24. På vägen visade jag kompisen var Arne ”i kôrstan” Nilsson, ”mor” och Aina bodde i Allstakan, och familjen Skoglunds gård på Håkerudtomta. Bilresan och bakgrundshistorierna gav upplevelsen en ytterligare dimension.
Filmen fångade dramatiken och faran i de norska motståndsrörelsernas kamp under andra världskriget, med särskilt fokus på Gunnar Sønsteby, känd som ”Nr. 24” efter hans agentnummer i Special Operation Exekutive (SOE). Filmen skildrar hans bedrifter och hur han tillsammans med andra motståndsmän lyckades genomföra riskfyllda operationer mot den tyska ockupationsmakten. Sønsteby var en av de mest betydelsefulla figurerna inom den norska motståndsrörelsen. Filmen tog oss med på hans resa från okänd ungdom till att bli en legendarisk motståndsman. De hade lyckats skapa en spännande berättelse som inte bara fokuserar på spänningen i själva sabotageuppdragen, utan också på de mänskliga aspekterna av kriget – mod, rädsla, förlust och kamratskap. Fotot i filmen var imponerande, och skildrar det norska landskapet på ett både vackert och dystert sätt, vilket förstärker den känslomässiga tyngden av berättelsen. Musiken gav ytterligare en dimension till filmen. Sjur Vatne Brean i rollen som Gunnar Sønsteby fångar känslan av en man driven av patriotism och pliktkänsla. En av de mest imponerande aspekterna av NR:24 är dess förmåga att balansera mellan action och historisk autenticitet. Filmen ger en inblick i de strategier och taktiker som användes av motståndsrörelsen, och visar samtidigt på de moraliska dilemman som de ställdes inför. Sammanfattningsvis är NR:24 en gripande och engagerande film som inte bara hyllar Gunnar Sønstebys insatser, utan också ger en rörande skildring av de norska motståndsrörelsernas kamp mot överväldigande odds.
I filmen saknade jag dock gränspassager och Austmarka och Håkerudtomta med familjen Skoglund, samt de viktiga ”idrottskamraterna” i Arvika, Östen Nilsson och Helmer Sveder m.fl. som spelade en betydande roll under kriget kunde ha tillfört filmen en ännu djupare förståelse för motståndsrörelsens omfattning och komplexitet. Även min norska orienteringskamrat Tor, vars pappa (Einar Solbergseter) opererade som ”flyktninglos” under kriget var besviken över att dessa viktiga delar saknades i filmen. Gunnar ska för övrigt ha tagit sig över gränsen med hjälp av Einar en gång. Men en hel del av händelserna i Gunnars liv under krigsåren fick väl helt enkelt inte plats i filmen. Att filmen lyfte fram en del nya uppgifter om Gunnars medverkan i likvideringarna av norska medborgare gav en viktig och nyanserad bild av den mörka sidan av motståndskampen, något som ibland kan förbises i skildringar av hjältemod. Om de svåra moraliska val som motståndsmän och kvinnor tvingades göra och en sådan situation var när Gunnars tidigare kamrat från uppväxten i Rjukan blev angivare och allt vad det innebar.
Filmen lämnade ett bestående intryck och påminner om vikten av att stå upp för frihet och demokrati, precis som Gunnar förmedlade i många år genom alla sina föreläsningar.
Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
