Generalstabskartan från 1940 är en svensk topografisk karta i skala 1:100 000 som användes för militärt och civilt bruk och trycktes av Generalstabens Litografiska Anstalt. Bra att använda om man vill hitta gamla kurirstigar
I helgen tog jag och min trogne skogskamrat JR (Junior) en vandring över några av våra mest spännande och historietyngda marker längs den svensk-norska gränsen. Det blev en färd rätt in i de hemliga kurirleder som under krigsåren höll samman två länder – och som idag ligger dolda i skogens skuggor.
SOE-linjen Älvtorp – Håkerudtomta
Först försökte vi följa den gamla SOE-linjen Älvtorp-Håkerudtomta, där kurirer en gång rörde sig fram i tystnad, som skuggor mellan granarna: Bjarne Holth Larsen, Einar Judén, Allan Mann och Rasmus Tvinnereim med flera. Idrottsmän, som tog sig fram snabbare och tystare än någon tysk gränspatrull. De visste vad ett skidspår kunde avslöja – och vad ett misstag kunde kosta. Gunnar Sønsteby, känd som agent ”Nr 24” och ”Kjakan” var en av de mest ”iskalla” agenterna i SOE, som rörde sig längs dessa hemliga leder mellan Norge och Sverige och ansvarade för viktiga kommunikationsuppdrag och sabotageinsatser. Dessa agenter glömde aldrig familjen Skoglund på Håkerudtomta som gjorde helt ovärderliga insatser för motståndsrörelsen och kurirverksamheten längs gränsen. De glömde heller inte ”Arvikagruppen”, ett lokalt nätverk kring Östen Nilson och Helmer Sveder med flera, som stöttade ”Stockholmsruta” från Austmarka till Stockholm. De gav stöd genom bland annat kläder och transporter och beskrivs bland annat i boken ”Kurer för frihet”.
Gränsen söderut R.r 73Gränsen norrutR.r 73JR – en trogen skogskamrat som gillade markernaGränsgatan
Ekström – Grundels kurirlinje
Sen fortsatte vår vandring längs en nästan parallell linje över Tomtatorpet – den sista svenska utposten i nätverket. I gamla polisförhör från 1944 framträder en bild av ett väloljat system, byggt på förtroende och livsfara. Werner Ekström – kuriren från Norge, passerade ofta över gränsen i närheten av R.r 72 (Romyrsröset). Johan Augustsson – torparen på Tomtatorpet, som tog emot brev med kodade budskap för vidare leverans till Robert och Signe Grundel, som utgjorde en av Arvikas viktigaste länkar i motståndsarbetet. Deras hem blev en trygg fristad för kurirer och flyktingar, samtidigt som de själva genomförde riskfyllda resor med kurirpost mellan Stockholm och gränsområdet.
Och mitt i denna väv dyker tre utlänningar upp – ”Axel”, ”Frans” och ”Heddy” – mystiska gestalter som korsade samma stigar men försvann lika snabbt som de uppenbarade sig. Kanske var de kurirer. Kanske agenter.
Rekordsnabb kurir. Einar Judén, här som längdskidåkare före kriget, etablerade tillsammans med Bjarne Holth-Larsen den snabbaste kurirförbindelsen mellan Oslo och Stockholm. De cyklade gärna till Kongsvinger-området, tog sig sedan till fots över gränsen och tog tåget Arvika–Stockholm. På så sätt pressade de ner den totala restiden till mindre än 24 timmar. Båda var mångsidiga idrottsmän och fick ofta hjälp av svenska idrottskamrater. Foto: Skimuseet
En kort berättelse om Einar Judén (1905–1990) – en man som under krigsåren blev kurir, sabotör och medlem av Norwegian Independent Company No. 1 (Kompani Linge). Före kriget var han en skicklig orienterare och skidåkare, främst inom nordisk kombination. 1930 blev Einar Judén Kongepokal-vinnare i ”skiidrett for menn”. När tyska trupper invaderade Norge våren 1940 anslöt han sig tidigt till motståndet. Han tvingades gå under jorden, och efter en dramatisk flykt över Nordsjön kom han till Storbritannien, där han antogs till Kompani Linge – den norska specialstyrka som utbildades av Special Operations Executive (SOE) för sabotage och underrättelseverksamhet.
Judén deltog i flera av de mest riskfyllda operationerna mot den tyska ockupationsmakten, bland annat i sabotagen mot tyska fartyg i Oslos hamn (Operation Bundle) tillsammans med bland andra Max Manus. Den 5 februari 1944 ledde Einar Judén tillsammans med Carl Fredrik Wiborg ett ”vapensläpp” från Brittisk flyg vid Langpiperen på Romeriksåsen, öster om Harestua. Detta markerade det första vapensläppet som Milorg D13 (Milorgdistrikt 13) tog emot i Oslomarka.
Men Judéns berättelser handlar inte bara om dramatiken i huvudstaden eller farliga uppdrag i fiendens närhet. Den handlar också om de tysta hjältarna på landsbygden – de män och kvinnor som med sin gästfrihet, sitt mod och sin mänsklighet höll liv i motståndets nätverk längs gränsen mellan Norge och Sverige. Under sina färder mot gränsen besökte han ofta Östen Nilson och hans familj i Arvika, som liksom andra i trakten hade öppnat sitt hem för flyktingar och kurirer. De samtalade om gränsövergångarna mot Norge och just den här natten konstaterade de att skidor inte skulle behövas – det var ovanligt lite snö i markerna för årstiden. Marken var frusen, och han hoppades kunna ta sig över utan att lämna tydliga spår.
Innan Einar fortsatte färden mot gränsen i närheten av Håkerudtomta gjorde han ett stopp hos ”mor Nilsson” i Allstakan (Gunnarskog), en kvinna vars namn med tiden blev legendariskt bland de norska kurirerna. Hennes riktiga namn var Ester Nilsson. Hos henne stod dörren alltid öppen, kaffet alltid varmt och maten alltid klar – oavsett vilken tid på dygnet någon kurir knackade på. Hon hade blivit som en reservmor för de norska motståndsmännen, en trygg hamn på den svenska sidan där nervösa, utsvultna och frusna kurirer kunde vila en stund innan de gav sig vidare ut i mörkret mot Norge. Esters son, Arne ”i Kôrstan” var dessutom anlitad som chaufför av Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika för att köra norska kurirer. Även dottern i familjen, Aina, var engagerad i motståndsarbetet.
I sina anteckningar beskrev Einar senare att den största rädslan inte var att bli dödad, utan att bli fångad och förråda andra under tortyr. Han såg flera kamrater föras bort av Gestapo och aldrig återvända. En av dessa kamrater som torterades ihjäl var Kristian Aubert (1909–1942). Einar Judén skrev efter kriget ned sina minnen från krigsåren. Texten publicerades aldrig under hans livstid, men delar av den återfanns senare och trycktes 2011 i Sørkedalen historielags medlemsblad, 21 år efter hans död.
Där finns också hans varma ord om familjen Nilsson i Allstakan:
”På svensk side hadde vi også noen ypperlige kontakter, og jeg skal aldri glemme ’mor’ nede i Alstakan. Her kom og gikk jeg som jeg ville, og det var aldri for sent for Aina eller ’mor’ å stå opp og steke og koke for meg og mine venner. Hver gang jeg kom fra Arvika og skulle over, hadde gjerne ’mor’ en stor kartong med mel og flesk og andre goe saker. Og hver gang var hun like livende redd for at det skulle hende meg noe. Det var i grunnen slike mennesker som sporet meg til å gjøre det beste ut av alle situasjoner.”
Einar Judéns ord vittnar om en djup tacksamhet, inte bara gentemot dem som bar vapen eller utförde sabotage, utan också mot de civila som med små men avgörande handlingar höll motståndet vid liv. För varje lyckad övergång, varje kurir som kom fram med meddelanden, vapen, sprängmedel eller flyktingar, stod människor som “mor Nilsson” i bakgrunden – redo att hjälpa, och ge styrka.
När Einar efter kriget såg tillbaka på sina år i motståndet var det inte bragderna i Oslo eller träningen i Skottland han främst talade om, utan just dessa enkla, varma möten i gränsbygden. Det var i stugorna i Allstakan och Gunnarskog, som han menade att det verkliga modet visade sig – hos de kvinnor och män som aldrig bar uniform, men som ändå riskerade allt. För Einar var “mor Nilsson” i Allstakan, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika, med flera, symbolen för just detta mod – det tysta motståndet som inte syns i historieböckerna, men som bar de stridande genom krigets mörker…
Källförteckning
Judén, Einar. Uppteckningar och anteckningar (1945–1950). Efterlämnat manuskript, privat arkiv.
Sørkedalen historielag – medlemsblad, utgåva med återpublicering av utdrag ur Judéns berättelse.
Manus, Max: ”Det vil helst gå godt” (Steenstrup forlag 1945).
Lokala intervjuer och muntlig tradition, Allstakan och Arvika (Nilssonfamiljen, Östen Nilsson, muntliga vittnesmål om åren 1940–46).
Vaggelinjen vid sjön Gunnerns utlopp. Foto: L-O Gävert 2013
Skrev ihop en artikel till GunnerskeNytt om ”Vaggelinjen”, som ligger mig varmt om hjärtat. Som barn sprang jag själv i skyttegravarna och värnen i Gunnarskogs skogar, och än idag finns tydliga spår kvar som påminnelser om beredskapsåren och vår historia. Min farfar tjänstgjorde för Sveriges säkerhet som gränsförsvarssoldat i dessa skogar, och hans insatser gör att platserna betyder ännu mer för mig…
GûnnerskeNytt är en lokal tidning om Gunnarskogs hembygd, utgiven av Gunnarskogs bygdelag, med fokus på bygdens historia, aktuella evenemang, föreningsliv och berättelser från området.
Försvarsområde 52 (FO 52) var det militära territorialområde som omfattade Värmlands län och dess ansvar för lokal försvarsplanläggning och mobilisering inom ramen för svenska arméns struktur under 1942–2000.Foto: L-O Gävert 2025
Texten med fler bilder nedan:
GUNNARSKOG/SÄLBODA. I skogarna runt Fredros, Sälboda och Vårforsen – ja, i nästan hela Gunnarskog – syns spåren fortfarande; stenblock, rostiga taggtrådsstolpar, gjutna betongvärn och övergivna skyttegravar. Här löpte den värmländska huvudlinjen – Vaggelinjen – som under andra världskriget skulle stoppa ett tyskt anfall från Norge. Värmlands försvar byggdes i tre steg, med Gunnarskog som ett av navområdena. Tre linjer – ett mål: vinna tid mot en angripare.
1) Gränsnära linjen – ”varierande djup” Direkt innanför norsk-svenska gränsen i varierande djup skapades ett pärlband av spärrar, värn och ställningar. Sträckningen var från Eda i norr till Töcksfors i söder. Syftet var att fördröja och bryta upp en första framstöt, tvinga fienden att stanna, gruppera om – och gå rakt in i förberedda skottfält. Närmare studier tyder på att försvaret avsåg att tillåta ett begränsat intåg över Eda tull, leda fienden ner mot Bysjön och därefter stoppa framryckningen. Angreppet skulle mötas med korseld från flanker där starka ställningar var utbyggda.
2) Vaggelinjen – Älgå–Jössefors–Brättne–Sälboda–Vårforsen–Fredros–Torsbyställningen Detta var Värmlands verkliga ryggrad. Linjen utnyttjade den svårforcerade terrängen genom Gunnarskog; älvar, sjöar, myrar, blockterräng och smala vägpass. Vaggelinjen bands samman av betongvärn, skyttegravar, pansarhinder, mineringar och sprängberedda broar – ett sammanhängande system, inte enstaka bunkrar. Vaggelinjen gick genom mark som tyskarna ogillade och en tysk framryckning hade blivit krävande. Från 1942 bevakades dessutom Värmlandsgränsen av välutbildade, erfarna soldater.
3) Den inre linjen – Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsbyställningen Som sista spärr låg en tredje, djupare förskansning tvärs igenom länet. Här skulle striden kunna fortsätta även om fienden bröt igenom längre västerut. Borgvik, Vikene och Torsby pekades ut som avgörande nyckelplatser – tre portar som absolut inte fick tappas.
Befästningszoner Värmlands försvarsområde (Fo 52) med Vaggelinjen. Hemlig tom 1995.
Genomtänkta terrängval
Befästningarna placerades där terrängen gav naturliga fördelar: höjdryggar med god sikt, älvar, smala passager mellan sjöar och myrar samt vägkorsningar där fienden tvingades bromsa in. Eldsektorer lades så att fientliga förband skulle styras in i överlappande skottfält från flera riktningar. Avståndsmärken i terrängen, som en ensam tall eller en stor sten, fördes in i eldplanerna så att inskjutning kunde ske i förväg. Skansar, värn och skyttegravar låg tätt. Vägar spärrades med betongblock och pansarhinder.
Materialtransport via järnväg
Närliggande järnvägsstationer blev avgörande för försörjningen till försvarslinjerna. Charlottenberg, Årjäng, Koppom, Vännacka och Skillingfors betjänade direkt linje 1 – gränsnära linjen. Ottebol, Jössefors och Jössefors Östra kanaliserade tillförseln mot linje 2 och Gunnarskog. Navet var Ottebol, som blev huvudstation för skanssystemet längs vattendragen mellan Glafsfjorden och Gunnarskog, och där pågick en intensiv järnvägsverksamhet under hela kriget.
”Tio mil befästning skulle stoppa tysken”
Så rubricerade Nya Wermlands-Tidningen en artikel om Vaggelinjen. Linjen beskrevs som ”ett verkligt avskräckande försvarsverk”. Under general Axel Rappes ledning växte försvaret från tidiga gränsspärrar till en sammanhängande, djup försvarszon. I en skrivelse daterad 17 mars 1943 skickade Rappe – då militärbefälhavare – in ett förslag till ”permanenta befästningar” inom en kostnadsram på 1 500 000 kr (ungefär 40–41 miljoner i dagens penningvärde). Där specificeras bland annat att skyddsrum skulle tåla 100 kg-bomber och att tidigare avbrutna hinderlinjer – de berömda ”1000‑punkterna” – måste fullbordas med väg- och järnvägsspärrar samt mineringar. På marken följdes arbetet upp i detalj. I tjänsteanteckningar från 1943 om bland annat Allstakan södra (värnplats 148) diskuteras pansarvärnspjäsens fria bredd (155 cm), skyddsrum, pansarvärns-garage och otillräckligt dimensionerade hinderlinjer. Bakom den stora strategiska försvarsplanen låg precisionsarbete ända ned på centimeternivå.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras.
Byggnation och skansar
Under beredskapsåren uppfördes totalt 123 skansar i Värmland. Varje skans var i regel avsedd för ett gränsförsvarskompani, förstärkt med en eller flera kulsprutegrupper, pansarvärnsgrupper och liknande enheter. De snabba tyska framgångarna i Europa oroade överbefälhavaren, general Olof Thörnell. Hösten 1941 påbörjades därför anläggning av pansarhinder av bruten granit, lagda i en till tre rader. Prov visade snart att blocken kunde skjutas sönder, och hindren ersattes med betong. Efter forceringsförsök med stridsvagn m/42 i Brunskog fastställdes standarden; armerade betonghinder i tre rader, kompletterade med minor och taggtråd. Utbyggnaden färdigställdes 1942. Pansarhindren kompletterades av olika vägspärrar – såsom spärrblock, tippspärrar och balkspärrar. Skansarna bemannades vanligen av täcktrupper ur Landstormsregementet (L 2) under överstelöjtnant Hjalmar Lövgrens befäl, med stabsplats i Arvika. År 1942 omorganiserades L 2 till lokalförsvarsförband, och täcktrupperna sammanhölls i ett till sex gränsförsvarsbataljoner.
Några av Vaggelinjens skansar
Skans nr 141 – Brättne. Byggd 1940–1941 för en pluton. Låg längs Kollboforsen och Vaggeälven fram till bron vid väg 61. Anläggningar: kulsprutehatt (stål-/järnkupol), öppen kulspruteställning, pansarvärnsgarage och sammanhängande värngångssystem. Ksp-värn nr 10d hade fullträffstäckning och järnkupol på taket och beskrivs i nutid som det bäst bevarade i skansen.
Skans nr 142 – Sälboda. Byggd 1940–1941 för en pluton. Uppgift: stoppa en fientlig framryckning längs vägen från Nysockensjön. Huvudanläggningarna låg runt Sälboda gård och kraftstationen. Ksp-värn nr 19a med fullträffstäckning låg strax söder om kraftstationen. Skyddsrum sk36 (plats för 36 personer) fanns nära ladugården, helt nedsprängt i marken.
Skans nr 142a – Tollesrud. Byggd 1940–1941. Karaktär: bevakningslinje med en stark stödjepunkt söder om fastigheten Lillåsen. Stödjepunkten flankerades av två ksp-värn med fullträffstäckning och järnkupoler.
Skans nr 152 – vid sjön Treen. Skansen var belägen på båda sidor av landsvägen vid östra sidan av sjön Treen. Fredros blev inte bara en spärrpunkt – 1945 användes området också för hemliga bombtester, där effekten av bomberna mättes i detalj för att utveckla framtidens befästningar. Tre bombomgångar genomfördes med lätta bombplan B 17 från F 7 (Skaraborgs flygflottilj). Sammanlagt fälldes cirka 45 bomber i kalibrar 50, 250 och 500 kg.
Rapport från bombfällning mot skans 152 (Fredros) den 29 maj 1945
Skans nr 162 – Klockargården. Byggd 1940–1941 som ett knutpunktsförsvar. Belägen cirka 3 km sydost om Mitandersfors; spärrade vägen mot Gräsmark och söderut mot Gunnarskog. Anläggningen låg på båda sidor om vägen och avgränsades i öster av Bogsälven. I skansens norra del fanns ett värngångssystem med en kulsprutehatt och en ksp-ställning. Pansarhinder på båda sidor om vägen.
(utan detaljerad beskrivning här)
Skans nr 145 – Gunnarskog
Skans nr 148 – Allstakan (södra)
Skans nr 150 – Allstakan (norra)
Skans nr 163 – Mitandersfors
Skans nr 1006 – Gunnern östra
Skans nr 1007 – Gunnern västra
Skans nr 1008 – Lyckan
Skans nr 1009 – Lövsjön (bland annat Fältsjukhus – bergrum för 48 personer)
Skans nr 1011 – Nordsjöbruket
Skans nr 1012 – Gränsjön
Skans nr 1015 – Mangen
Begrepp (kort förklaring)
Ksp-värn: Värn för kulspruta (ksp).
Kulsprutehatt/järnkupol: Pansrad kupol som skyddar kulspruteställning.
Fullträffstäckning: Skydd konstruerat för att tåla direkta träffar från fientlig eld.
sk36: Typbeteckning för skyddsrum med plats för cirka 36 man.
Osäkerheten var total efter Nazi-Tysklands attack på Norge. Skulle Sverige stå näst på tur? Den frågan gav Värmlands försvar ny tyngd, och kort därefter började försvarslinjerna i västra Värmland grävas, gjutas och mineras – i tre parallella djup.
”Ingen jävel fick släppas förbi här”
Ordern vid skansen ”Cigarren” – att hållas till sista man – citeras. Den sammanfattar strategin med de tre linjerna: 1. Fånga upp fienden tidigt i gränszonen. 2. Slita ut och bromsa fienden i Vaggelinjen – med Gunnarskog som en av huvudsektorerna. 3. Ställa upp den sista, tunga spärren längs Grums–Borgvik–Vikene–Gräsmark–Torsby. Misslyckades steg ett och två skulle Borgvik, Vikene och Torsby låsa läget och köpa avgörande tid. Hotet om en tysk framryckning via Norge gjorde att Värmland blev landets tyngst bemannade gränsavsnitt. Under sommaren 1943 hade Sverige under beredskapsåren fler inkallade förband än vid någon annan tidpunkt. I Eda roterade 24 bataljoner under krigsåren – med 40 dagars intervall. Totalt uppgick styrkan då till 367 000 personer, varav 211 000 tillhörde armén, och omkring 85 000 soldater var placerade i Värmland. Orsaken var att transiteringsavtalet med Tyskland avbröts den 29 juni. Överbefälhavaren bedömde att ett tyskt anfall troligen skulle ske via Eda–Arvika–Karlstad med målet att snabbt erövra Stockholm och därmed framtvinga en svensk kapitulation. 1961 blev det känt att Tyskland faktiskt hade långtgående planer på att anfalla den 1 juli 1943 klockan 02:00. De tyska planerna för att invadera Sverige under andra världskriget hade flera olika namn, men det mest kända är ”Operation Polarräv” (tyska: Operation Polar Fuchs). Hitler sägs ha avblåst anfallet bara ett dygn före den planerade tidpunkten.
Annons från 1943. Källa: lugne.seFlottningsrännan, sågen, snickarverkstaden och kontoret Foto: Anders Olsson, Gravås
Sälboda i beredskapstjänst
Under beredskapstiden bidrog såg-, hyvleri- och snickerifabriken i Sälboda till försvaret med byggnadssnickerier, ammunitionslådor samt plank och bräder för att förstärka skyttegravar. En av arbetarna, Per Gävert, tjänstgjorde samtidigt i 18:e gränsförsvarskompaniet (I 2/L 2), som främst bemannade befästningar nära norska gränsen – bland annat i Häljeboda – efter att han tidigare (1940–41) gjort beredskapstjänst i Tornedalen. Flera av anläggningarna nära gränsen avslöjades i detalj för tyskarna i Norge genom svensk spionverksamhet. Den 25 november 1944 greps en misstänkt agent på Charlottenbergs järnvägsstation. De röjda målen omfattade bland annat befästningar på Klätten i Häljeboda, en skans vid Vassbottens nordspets (Allstakan), ett ammunitionsförråd vid Håvildsrud, vägspärrar vid Håvildsrudshöjda och Håvildsrudssätra samt ett elektriskt minfält längst vägen från Kyrkskogen.
Soldater från 18. Gränsförsvarskompaniet vid Vällens utlopp intill stenbron i Häljeboda. Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är okända. Foto: Okänd
Arvet efter Vaggelinjen
Delar av Vaggelinjen finns ännu kvar; värn, skyttegravar, betongfundament och sprängrösen. De påminner inte bara om krigsåren – utan också om hur Sveriges frihet vilade på ett minutiöst planerat försvar. I Gunnarskog kan man fortfarande gå i skyttegravarna som utformades för att styra en angripare in i korseld. Och bakom varje betongvärn fanns en detaljerad ritning, en kostnadsram, en måttangivelse – och en mycket tydlig avsikt; Värmland skulle inte falla utan strid! Lämningarna är samtidigt kulturhistoriska vittnesmål om ett samhälle som förberedde sig i detalj för det värsta men lyckades bevara freden.
Vid besök i terrängen; visa hänsyn till markägare och natur, gå varsamt i skyttegravar och lämna platsen som du fann den. Spåren är en del av en viktig historia – och en påminnelse om att försvarsvilja också är något som byggs, planeras och vårdas över tid.
(Maginotlinjen var Frankrikes stora försvarslinje, byggd på 1930-talet längs gränsen mot Tyskland och Luxemburg).
Från föräldrahemmet i Säterud minns vi Sven Skoglund (1935—2025) med värme och respekt – en god granne och inspiratör inom idrotten.
Reportage från OK Jösses träningstävling Hartjärn runt
Löpning och orientering
Sven tävlade både som löpare och orienterare, där friidrotten var hans huvudinriktning, men orienteringen erbjöd en välkommen omväxling och social gemenskap, särskilt under 1960- och 1970-talen. Bland hans meriter märks bland annat en tid på 14:54,6 på 5 000 meter, 4:02 på 1 500 meter, ett distriktsmästerskapsguld i stafett på 4 x 800 meter samt DM-silver på distanserna 1 500 och 5 000 meter. Sven noterade också flera lopp på 800 meter under två minuter. Han tävlade på krävande kolstybbsbanor, som var betydligt tuffare än dagens moderna allvädersbanor. Under sin aktiva tid representerade han KFUM Arvika friidrott.
DM-brons 4 x 1500 meter 1959OK Jösses segrarlag på Kyrkviken runt 1970
Orienteringsklubben Jösse
Sven uppskattades för sin målmedvetna träning och var en inspirerande träningskamrat, känd för sina högkvalitativa träningspass och positiva inställning. Han deltog återkommande i träningar/tävlingar som medlem av OK Jösse och bidrog till klubbens sociala och sportsliga framgångar under perioden. Bland annat ingick han i OK Jösse-laget som vann Kyrkviken runt, en av de mest prestigefyllda och kända stafettävlingarna i Arvika.
Östens medalj från Kompani Linge Karin och Östen Nilson i ArvikaÖsten med barnen Leif och Rolf några år efter kriget
Mod, solidaritet och gränslös vänskap.
Östen Nilson i Arvika är en av de människor som i den lokala historien står som en symbol för mod, solidaritet och gränslös vänskap. Med risker för sitt eget liv hjälpte han Norge under de mörkaste åren. För en tid sedan var jag med om ett varmt och berörande ögonblick på Nertomta, när sonen till Östen, Rolf Nilson och hans kusiner kom på besök. Rolf önskade att jag skulle föra vidare Östens medalj – den han tilldelades av Kompani Linge efter krigsslutet. Kompani Linge, officiellt benämnt Norwegian Independent Company No. 1, bildades 1941 av brittiska Special Operations Executive (SOE) och samlade några av de mest avgörande motståndsmännen i kampen mot nazismen. Att hålla denna medalj i händerna var en stor ära som gjorde mig djupt överväldigad.
Rune Skoglund, som bara var 14 år när han började som kurir, och Rolf Nilson vid Håkerudtomta strax efter kriget. Foto: Rolf Nilson
Ett ovärderligt erkännande från Kompani Linge för Östen Nilson
Kompani Linges medalj var inte en officiell statlig utmärkelse från Norge efter kriget – till skillnad från exempelvis statliga ordnar och medaljer som delades ut enligt formella kriterier och förteckningar. Denna medalj hade i stället sin tyngd i vem som gav den: motståndsrörelsens elitstyrka, Kompani Linge (Norwegian Independent Company No. 1), utbildad inom brittiska SOE. Att få en sådan hedersbetygelse innebar att mottagaren hade gjort påtagliga och betrodda insatser för den praktiska motståndsverksamheten—kuriruppdrag, samband, materieltransporter, underrättelseinhämtning och stöd till sabotageoperationer.
För Östen Nilson är Linge-medaljen därför ett direkt erkännande från dem som visste bäst vad hans insatser betydde. Den markerade att Östen inte enbart var en välvillig stödperson vid gränsen, utan en nyckelfigur vars arbete var avgörande för att logistik, kontakter och uppdrag faktiskt skulle fungera under tryck, i hemlighet och under ständig risk. Även om medaljen inte följde den officiella statens ordningars hierarki, bar den en annan sorts auktoritet—den kollegiala, professionella och moraliska—som i motståndskretsar vägde minst lika tungt. Den berättar att Östen åtnjöt förtroende på högsta nivå, att hans insatser var verifierade i praktiken, och att han betraktades som pålitlig, modig och handlingskraftig när det verkligen gällde. I den meningen blir medaljen ett historiskt vittnesbörd – ett bevis på hur centralt hans bidrag var för kampen mot nazismen, sett inifrån rörelsen själv. Att denna heder just kom från Kompani Linge förstärker betydelsen. Gruppen var navet för många norska specialoperationer och samarbeten över gränsen. En utmärkelse från dem var sällsynt, personlig och grundad i konkret erfarenhet—ett kvitto på att Östen Nilson gjorde skillnad, i den farliga, vardagliga verklighet som motståndet levde i. Med allt detta i åtanke framstår det som att av de utmärkelser Östen mottog, är det inte förvånande om det var denna medalj som Östen själv satte allra högst värde på – därför att den kom från hans egna kamrater i motståndsrörelsen, de som bäst visste vilken betydelse hans insatser verkligen hade.
Norska dekorationer (officiella)
Detta är en översikt över norska utmärkelser och deras inbördes rangordning, fastställd genom kunglig resolution den 11 juni 1943 med senare tillägg, senast 17 januari 2016.
Krigskorset med sverd
Medaljen for borgerdåd
Den Kongelige Norske St. Olavs Orden
Den Kongelige Norske Fortjenstorden
Haakon VIIs frihetskors
St. Olavsmedaljen med ekegren
Medaljen for edel dåd i gull
Kongens fortjenstmedalje i gull
St. Olavsmedaljen
Krigsmedaljen
Kongens fortjenstmedalje
Forsvarets medalje for edel dåd
Haakon VIIs frihetsmedalje
Medaljen for edel dåd i sølv
Medaljen for redningsdåd til sjøs
Nansenmedaljen for fremragende forskning
Politiets hederskors*
Sivilforsvarets hederskors*
Forsvarets hederskors *
Forsvarsmedaljen med laurbærgren
Politimedaljen med laurbærgren
Sivilforsvarsmedaljen med laurbærgren
Deltagermedaljen 9. april 1940 – 8. mai 1945
Fortjenstmedaljen for Heimevernet/ Hæren/ Sjøforsvaret/ Luftforsvaret/ Etteretningstjenesten
Den norske koreamedaljen
Maudheimmedaljen
Antarktismedaljen
H.M. Kongens erindringsmedalje i gull
Kongehusets 100-årsmedalje
Haakon VIIs minnemedalje 1. oktober 1957
Haakon VIIs jubileumsmedalje 1905-1930
Haakon VIIs jubileumsmedalje 1905-1955
Haakon VIIs 70-årsmedalje
Haakon VIIs 100-årsmedalje
Olav Vs minnemedalje 30. januar 1991
Olav Vs jubileumsmedalje 1957 – 1982
Olav Vs 100-årsmedalje
Kong Harald Vs jubileumsmedalje 1991-2016
H.M. Kongens erindringsmedalje i sølv
Forsvarsmedaljen
Politimedaljen
Sivilforsvarsmedaljen
Forsvarets medalje for sårede i strid
Forsvarets medalje for internasjonale operasjoner
Politiets medalje for internasjonal tjeneste
Sivilforsvarets medalje for internasjonal tjeneste
Forsvarets innsatsmedalje
Forsvarets operasjonsmedalje
Forsvarets vernedyktighetsmedalje
Vem var Östen?
Östen föddes i Motala men växte upp i Arvika. Han arbetade på Jordbrukarbankens lokalkontor i staden fram till mitten av 1950-talet, då han utsågs till bankchef i Tranås. I Arvika var han djupt rotad i föreningslivet, inte minst genom Arvika Idrottssällskap (AIS). Via idrottslivet, skyttet och jakten fick han ett stort norskt kontaktnät – ett nät som skulle bli avgörande våren 1940.
April 1940
Redan i april 1940, när Nazi-Tyskland invaderade Norge, fick Östen, som då arbetade vid Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika ett uppdrag, han och några vänner (Oskar Andersson och Sten Johansson) lastade en bil full med ammunition (6,5 x 55 mm – ca 10 000 patroner) från Norma Projektilfabrik och körde över till det norska motståndet i Kongsvingerområdet, via Lekvattnet. Detta var bara början. Östens insatser under krigsåren gick långt bortom detta; han organiserade kurirtrafik, tog fram kartor och ritade in kurirleder, förmedla transporter – allt från sitt hem och via Sveders Herrekipering, där han samverkade tillsammans med Helmer Sveder. Tillsammans utgjorde de hjärtat i en avancerad motståndsverksamhet/underrättelsesektion från Arvika med stöd av SOE.
Fru Karin bar ett ovärderligt ansvar under svåra förhållanden. Trots att hon var gravid och hade lille Leif, född 1939, samt ett barn till på väg, Rolf som föddes 1942, såg hon alltid till att kurirer som gav sig av från deras hem var väl förberedda. Hon såg till att de hade mat, kläder och andra förnödenheter som behövdes för de ofta långa och riskfyllda färderna genom gränstrakterna. Tack vare hennes omsorg och noggrannhet kunde motståndsmännen stå emot både väder och vind under sina svåra uppdrag. Hennes hem blev en trygg fristad för många norrmän som kämpade för friheten i hemlandet.
Arne ”i Körstan” Nilsson i Gunnarskog spelade en viktig roll under kriget. På uppdrag från Östen transporterade han kurirer mellan gränsen och Arvika, vilket var en livsviktig länk i det hemliga nätverket som förband motståndsrörelsen i Norge med stödpersoner i Sverige. Arnes insatser med att smidigt och säkert föra fram kurirerna i sin ”droska” var avgörande för att upprätthålla kommunikationen och förnödenhetsflödet under hela ockupationstiden. Arne var även vår busschaufför under 1980- och 1990-talen, och hans insatser under kriget är en viktig del av historien i området. Tack vare hans lojalitet kunde många hemliga transporter genomföras säkert under ockupationstiden.
Karin och Arne var några av de personer vars insatser gjorde att motståndet kunde fungera trots den hårda krigssituationen.
Hemlig vapensmuggling vid Häljeboda
Under besöket av Rolf och hans kusiner framkom nya, viktiga pusselbitar om hur det hemliga arbetet vid gränsen gick till under krigsåren. De berättade att Östens bror Allan var involverad i vapensmuggling i Häljebodatrakten. Flera gånger körde han, tillsammans med andra förtrogna, med bil över gränsen nära Häljeboda för att föra in vapen och ammunition till norska motståndsrörelsen.
Är säker på att Östen själv också deltog i dessa riskfyllda transporter, åtminstone stod han för planeringen. Han kanske är den Arvikabo som närmast var en professionell ”underrättelseman” under krigsåren. Som ”spindeln i nätet” i den så kallade Arvikagruppen hade han ett övergripande ansvar för att samordna insatserna, hålla kontakt med norska mottagare och välja rätt tidpunkt i övrig kurirverksamhet och med tanke på allt detta är min analys gällande hans roll självklar.
Transporterna valdes dessutom med största noggrannhet och genomfördes (oftast) på tisdagar – ett medvetet val, eftersom de tyska gränsvakterna då brukade samlas för filmvisning, troligen på biografen i Brødbøl i Austmarka. Denna detalj visar hur ett minutiöst och högkvalificerat underrättelsearbete låg till grund för varje körning och stärker bilden om Östens medverkan. Häljeboda och de kringliggande skogarna var en knutpunkt för smuggelvägar under ockupationsåren. Att Allan och hans följeslagare lyckades passera gränsen gång på gång, ofta med tung last och under ständig risk för att bli avslöjade, vittnar både om deras mod och den höga disciplin som präglade motståndsarbetet i ”vårt” område.
Mod och beslutsamhet
Lokalhistoria i all ära — det krävs modiga handlingar för att förändra någons öde. Dessa Arvikabor var tillsammans med familjen Grundel några av de mest betydelsefulla för norrmännen under dessa mörka år. I mina efterforskningar ser jag att det finns saker som tyder på att dessa båda motståndscentraler i Arvika började samverka under senare delen av kriget. När det kommer uniformerade och fullutrustade norrmän och övernattade hos familjen Grundel under 1944 så var dessa med största sannolikhet från SOE-linjen.
Samtidigt fanns det andra som valde att samarbeta med nazisterna, och gick deras ärenden!
Urklipp från artikel ”Östen Nilsson – Ett svenskt trumfkort för Norge”
Efter kriget hyllades Östens insatser med flera utmärkelser; Haakon VII:s Frihetskors (tilldelat 13 september 1946), en graverad pokal från norska legationen – och dessutom ett fint vapen, en amerikansk M1-karbin, som minne från norrmännen. En norsk motståndsvän sammanfattade det: ”För min del var du lika god norsk som någon av oss.”
Norska legationen avd D
Norska legationens avdelning D i Stockholm under Tysklands ockupation av Norge var en särskild organisatorisk enhet inom den norska diplomatiska representationen i Sverige. Syftet var att stödja och samordna motståndsverksamhet, underrättelsearbete samt hjälpa norska flyktingar och motståndsmän som tagit sig över gränsen. Legationen fungerade som en livsviktig förbindelselänk mellan exilregeringen och motståndsrörelsen i Norge, särskilt genom kurir- och underrättelsekanaler mellan Stockholm och London. Trots vissa lokala och organisatoriska skillnader gällande självständighet och egna initiativ utgjorde avdelning D i praktiken exilregeringens främsta verkställande organ i Sverige för samordning av motstånd, flyktinghjälp och kommunikation med både norska hemmafronten och de allierade.
Officiell skrivelse från Norska legationens avdelning D i Stockholm och Kungliga utrikesdepartementet ang. utdelningen av Haakon VII:s Frihetskors och Kompani Linge-medaljen
Efterord
Det finns fler namn och fler trådar i denna historia – gömställen, skogsstigar och köksbord där beslut fattades. Men kärnan är enkel; Östen och Karin Nilson var några av de som gjorde Arvika till en trygg hamn för Norges frihetskamp. De band samman människor, platser och hopp – och höll linjen levande ända tills den inte längre behövdes.
Minnet av Östen och andra modiga Arvikabor som stod på frihetens sida lever vidare. 🌹
Några medlemmarna i Kompani Linge:
Martin Linge
Martin Linge ledde Kompani Linge och gav sitt namn åt enheten. Han deltog personligen i sabotageaktioner, bland annat ett lyckad rädd i Lofoten 1941. Linge stupade under Måløy-raiden julen samma år.
Gunnar Sønsteby
Gunnar Sønsteby, även kallad ”Kjakan”, eller Nr 24 blev senare ledare för den legendariska sabotörsgruppen Oslogjengen och genomförde många viktiga aktioner mot tyska mål i Oslo. Han var Norges högst dekorerade motståndsman. Ytterst ansvarig för SOE-linjen som gick genom Östen Nilson och Sveders Herrekipering. Hör Helmer Sveder berättar om Gunnar här:
Bjarne Holth-Larsen
SOE-agent, kurir och medlem av Kompani Linge.En norsk agent/kurir som opererade flitigt över norsk-svenska gränsen i västra Värmland. God vän med norsk-svenske vapenbrodern Allan Mann. Flydde till England, fick utbildning hos Kompani Linge och blev instruktör för Milorg. Bjarne var med i uppbyggnaden av kurirrutten från Oslo via Kongsvinger och Åbogen, genom gränsområdet i Gunnarskog och Arvika hela vägen till Stockholm. Han gjorde 47 gränspassager under ockupationen, hjälpte till att leverera vapen, radiosändare och illegala tidningar, och organiserade flyktingtrafik och sabotage tillsammans med svenska motståndsvänner. Betydelsefull vänskap knöts mellan honom, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika – som han alltid sade att han aldrig klarat sina uppdrag utan deras hjälp.
Einar Judén
Aktiv motståndsman, kurir över Sönstebys Arvika-linje genom Sveder och Östen. Tränad till commandosoldat i Skottland (”Kompani Linge”). Mycket duktig skidåkare och orienterare. Smugglade med Östen Nilsons hjälp över nästan 1 miljon kronor (ett värde av ca 26–30 miljoner kronor idag) till norska motståndsrörelsen. Greps en kväll av svensk gränsförsvarspatrull i närheten av Håkerudtomta/Håvildsrudsätra (Häljeboda) när han skulle över. Kan ha varit min farfars 18. Gränsförsvarskompaniet som grep honom (tänk om det var farfar) då de verkade i detta område. Utvisades därefter till England och kompani Linge.
Einar Judén, en duktig skidåkare och orienterare. Perfekt kurir. Kongepokalvinnere 1930.
Rasmus Tvinnereim
Medlem i Kompani Linge, kurir i samma linje som Einar och Bjarne och SOE-agent. Greps av polis i Arvika när han köpte choklad. Utvisades till England.
Max Manus
Max Manus var en norsk motståndsman och löjtnant i Kompani Linge. Han är kanske mest känd för sin roll i ”Oslogänget”, där han deltog i flera stora sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Max mest kända insats är troligen sprängningen av trupptransportfartyget DS Donau i Oslo hamn i januari 1945 – det skepp som transporterat hundratals norska judar till koncentrationsläger. Sabotageoperationen utfördes tillsammans med Roy Nielsen. Max använde både SOE-linjen genom Arvika och familjen Grundels linje.
Allan Mann
Allan Mann hade starka kopplingar till Arvika. Efter finska vinterkriget och hans deltagande i norska strider mot tyskarna 1940, arbetade han som kurir och spion (SOE) med knytning till motståndsrörelsen. Under kriget genomförde Allan Mann hela 52 gränsövergångar mellan Sverige och det ockuperade Norge, varav många utgick från Arvika via Sveders eller Östen Nilson. Allan Mann blev senare en uppskattad instruktör inom fysisk träning och närstrid och utvecklade träningsprogram som använts av bland annat (BRAK) Försvarsmakten och polis- och brandkårer. Han engagerade sig även i att hedrande minnen över svenska krigsveteraner, och medverkade till ett minnesmärke i Oslo över de svenskar som stupade i tjänst för Norge under kriget.
Knut Haukelid
Knut Haukelid var en av Norges mest kända motståndsmän under andra världskriget. Han var medlem i Kompani Linge och spelade en avgörande roll i tungvattenaktionen mot Norsk Hydros anläggning i Rjukan 1943, en insats som syftade till att stoppa Nazitysklands försök att utveckla atombomb. Haukelid ledde också operationen där färjan med tungt vatten sänktes på Tinnsjön i februari 1944. Efter kriget gjorde han militär karriär och blev bland annat överstelöjtnant och chef för hemvärnet i Oslo. Hans insatser har uppmärksammats i både böcker och filmer, bland annat som inspiration för karaktären Knut Straud i den kända filmen “Hjältarna från Telemarken” (1965). God vän med svenske Allan Mann.
Joachim Rønneberg
Joachim Rønneberg ledde den berömda tungvattenoperationen mot fabriken i Vemork vid Rjukan 1943, vilket hindrade tyskarnas kärnvapenplaner. Han utförde även andra sabotageuppdrag. Reträttvägen gick till Värmland. Fem sabotörer med Joachim Rønneberg i spetsen kom den 19 mars 1943 in vid gränsröse 106 i norra Värmland, grävde ner sina vapen och övernattade (Uggleheden, Höljes), anmälde sig under falska namn hos en landsfiskal som ”civila” flyktingar, fick enkel biljett till Vingåker och Kjesäter, där de passerade genom ”gräddfilen” för VIPs, kom till Stockholm och flög från Bromma till Skottland – hela vägen under sina falska namn från Rjukan. (Källa: Anders Johansson). En del av sprängmedlet som användes vid aktionerna vid Rjukan förvarades en tid i familjen Grundels hem i Rosendal, då några sabotörer kommit släpande med det i en stor väska.
Knut Haugland
Knut Haugland deltog också i tungvattenaktionen som radiotelegrafist. Han bidrog starkt till sabotagets genomförande och överlevde kriget. Efteråt blev han museichef och deltog i bland annat Kon-Tiki-expeditionen.
Jan Baalsrud
Jan Baalsrud överlevde ett dramatiskt sabotageuppdrag i Nordnorge, där han ensam lyckades fly till Sverige efter en strapatsrik flykt över fjäll och is, vilket gjort honom till legend. Han var sedan instruktör i Kompani Linge.
Edvard Tallaksen
Edvard Tallaksen var aktiv i Oslogjengen, deltog i många sabotageaktioner och tog sitt liv efter att ha blivit tillfångatagen, för att skydda sina kamrater.
Fler framträdande namn
Hans Storhaug – deltog i flera sabotageuppdrag.
Gregers Gram – känd motståndsman och sabotör.
Sverre K. Andersen – etablerade en hemlig radiosändare och skickade viktig information till de allierade under hela kriget.
Flera av dessa personer tillhörde den absoluta kärnan av norskt motstånd och bidrog avgörande till sabotage, underrättelseverksamhet i det ockuperade Norge under andra världskriget.
Efter många års frånvaro stod jag äntligen på startlinjen igen. Arvika Stadslopp har betytt mycket för mig genom åren – under elitsatsningen vann jag loppet några gånger och satte punkt för den perioden med en seger det sista året jag tränade ordentligt (2016). Idag handlade det mer om glädje än om tider eller placeringar. Men jag ville ha en bra känsla. Och ja, det kändes riktigt fint att vara tillbaka på hemmaplan. Dagen började på bästa tänkbara sätt med barnloppen. Min yngsta dotter sprang fantastiskt (vilket löpsteg!) och blev 2:a – bara fem meter bakom en kille i mål. Min stora tjej (9 år) sprang modigt i klassen upp till 12 år och slutade 7:a. Viktigast av allt, och det enda som betyder något; de hade roligt och ville springa. Det värmer mer än alla personliga rekord i världen!
6 km – Stadslopp med kontrollerad öppning
Jag springer inte många pass på asfalt längre, så planen var enkel; öppna kontrollerat, hitta känslan och låta kroppen bestämma farten. De första kilometrarna kändes bra och det känns som jag är på väg åt rätt håll igen. På slutet saknades dock den där riktiga viljan att pressa mig – pannbenet var inte hundraprocentigt idag. Bättre inställning på Häljebodaloppet och på svenska mästerskapen i springskytte. Men helheten? Väl godkänt. Kroppen svarade ganska bra, steget fanns där, och det finns tydliga saker att bygga vidare på. I mål kom jag som 7:a med tiden 21:00 minuter.
Dagens imponerande insatser
En som imponerade var Sören Persson (IF Göta) – ursprungligen från Bosebyn i Gunnarskog – en verklig legend som fortsatt år efter år. Han kom in placeringen före mig, cirka 12 sekunder bättre. En superveteran med, bland annat, veteran-VM-guld på 800 meter i bagaget och för sin ålder ruggigt stark. Jag märkte att jag tog in lite uppför, men på platten gick vi jämt. Sören är mentalt stenhård och kunde ta ut sig hela vägen in i mål. En förebild – otroligt imponerande.
Min gamla teamkamrat Frida Michold levererade som väntat och vann damklassen överlägset. Kul att se!
Här finns ett blogginlägg från loppet 2016 med mig och Frida: Blogginlägg 2016
Det är något speciellt med Arvika Stadslopp; alla deltagare små som stora, publiken, hejaropen och målet i vackra stadsparken. Banans kombination av små men ganska långa motlut och platta partier gör att man måste vara smart – det straffar sig att gå för hårt. Speciellt när man är äldre och inte lika tränad längre.
Idag var målet att göra ett stabilt lopp och njuta av stämningen. Mission accomplished.
Vad tar jag med mig?
Styrkan börjar komma – i backarna.
Farten på platten behöver vässas.
Huvudet behöver få tillbaka lite mer tävlingsdjävul.
Får se om jag kan smyga in fler asfaltpass inför nästa års Arvika Stadslopp och hitta bättre klipp i steget. Det behöver inte vara krångligare än så – bara konsekvent. En målbild, i varje fall. Sen gäller det att faktiskt göra det också. Hoppas jag får lite mer tid till träning. Det är kul när kroppen ”svarar”.
Tack – och på återseende
Stort tack till arrangörer, funktionärer och publik. Det var verkligen roligt att vara tillbaka på stadsloppet. Värmer i hjärtat. Förhoppningen är att stå på startlinjen nästa år igen – gärna lite vassare.
Kort summering
Barnlopp: Yngsta dottern 2:a (spurt om segern). Äldsta dottern (9 år) 7:a i klassen upp till 12 år.
6 km Stadslopp: Stabil comeback, bra känsla i början, saknade lite vilja att pressa sista kilometrarna.
Dagens plus: Alla barnens insatser. Sören Persson – förebild och superveteran; Frida Michold – grymt löpsteg och klar seger i damklassen.
Framåt: Mer asfaltvana för att vässa löpningen på platten till nästa års Arvika stadslopp.
I 2 skytteförening lag 1, Stockholmspolisens skytteförening lag 1 och Stockholmspolisens skytteförening lag 2
Hemmaklubben I 2 Skytteförening arrangerade, på uppdrag av Svenska Pistolskytteförbundet och Värmlands Pistolskyttekrets, SM i springskytte 2025 på pistolbanan på Sörmon i Karlstad. Klubbkamraterna Marcus Wilhelmsson och Lars Persson ansvarade för banorna – och både den individuella tävlingen och stafetten höll mycket hög klass.
Så funkar SM i springskytte (pistol) – tre tävlingar:
Individuell tävling. Löpning 6 km (D/H 65–70: ca 3,5–4 km). Sex skjutstationer mot fallmål av typen Kurvinen. Fem patroner per station, totalt 30 patroner. 1 minut tillägg per bom. Skjutavstånd 17,5 m. Tre skjutningar stående med stödhand och tre utan stödhand. Från och med D/H 65 får stödhand användas vid samtliga stationer. Klasser: D/H junior, D/H 21–34, D/H 35–49, D/H 50–59, D/H 60–64, D/H 65–69 samt D/H 70+.
Lagtävling. Mellan föreningarnas föranmälda tremannalag oavsett ålder och klass, med undantag för D/H 65–70 som tävlar i tvåmannalag.
Stafett. Löpning ca 1 000 m per sträcka. Två skjutstationer per sträcka. Fem patroner per skjutning samt tre extraskott tillåtna (laddas ett och ett). Totalt 16 patroner per deltagare. Skjutavstånd 17,5 m. Stående med stödhand är tillåten. För varje kvarstående mål efter grundseriens fem skott och eventuella extraskott löps en straffrunda på ca 60 m. Löparen ansvarar själv för att rätt antal straffrundor genomförs; vid för få rundor blir det tidstillägg med 2 minuter per missad runda. Stafettklasser: D junior – 2-mannalag, D21 – 3-mannalag, D50 – 2-mannalag; H junior – 2-mannalag, H21 – 3-mannalag, H50 – 2-mannalag. Vapen: endast .22-pistol med blykula. Vapnet ska vara proppat och bäras i någon form av hölster. Tävlingsbestämmelser i övrigt, SPSF:s Skjuthandbok, upplaga 20. Vapenkontroll ska vara utförd i god tid före start.
I 2 skytteföreningRobert Drottz. Foto: Svenska Pistolskytteförbundet
Tävlingsdag
Dagen inleddes med den individuella tävlingen. Dessförinnan hölls inskjutning för att kontrollera pistolens träffbild, men jag fick tyvärr inte ordning på det. Ju mer jag sköt och skruvade, desto sämre blev det – och när inskjutningen var färdig kände jag mig ovanligt stressad. Men det var bara att köra. På första stationen tog jag det lugnt, kramade av första skottet och tyckte mig se en träff – men målet flippade tillbaka upp. Jag började titta på målet i stället för korn och sikte och brände därmed fyra skott. Egentligen var tävlingen nästan körd där, men på nästa station lyckades jag skjuta fullt med fem fina träffar. Sedan darrade skyttet igen och det blev ett par missar på återstående stationer. Löpningen kändes däremot pigg och min tid var bra. Med 13 bom slutade jag fyra – bara några träffar till hade räckt till medalj.
I lagtävlingen räckte våra insatser till ett SM-silver: Robert Drottz blev 6:a och Marcus Wilhelmsson 7:a, vilket tillsammans gav oss en stark lagpoäng.
Stafetten – tävlingens höjdpunkt
Stafetten är alltid höjdpunkten på springskytte-SM, och där bestämde jag mig för att verkligen få till det. Jag visste att skyttet varit darrigt, men en stafett är en ny tävling med nya möjligheter. Jag sprang sträcka två av tre – en verklig nyckelsträcka där mycket kan avgöras – och var riktigt taggad.
Starten gick och Marcus gjorde en stabil förstasträcka och växlade ut mig med en ledning på 21 sekunder. På första skyttet brände jag första skottet och fick ta ett extraskott, som satt. Samma sak på andra skyttet: ett extraskott, som också satt. Jag kunde växla ut Robert Drottz med 30 sekunders ledning. Där och då kändes det riktigt bra och jag trodde att det skulle räcka. Robert fick tyvärr några knappa missar och behövde extraskott på båda stationerna, medan motståndarnas sistasträckslöpare sköt fullt och passerade oss. Guldet gick till Stockholmspolisens lag 1 efter en stark avslutning. Den här gången blev extraskotten vi fick ta till avgörande – små marginaler som fällde utslaget och vände glädjen över vår ledning till en liten besvikelse.
Resultat från de främsta lagen i stafetten (H 21)
Mycket bra gjort också av vårt andralag att ta fjärdeplatsen, samt Karlstad Hemvärns Pistolskytteförening att komma femma. Starkt!
Vår lagledare Hans Törnevik – I 2 skf springskyttets hjärta
Hans är den som håller allt samman i I 2:s springskytte – året runt. Han lägger träningsplaner, bokar banor, sätter upp träningstävlingar och ordnar träningsläger där både nybörjare och rutinerade får utmaningar på sin nivå. Han fixar startlistor, material, funktionärer och ser till att säkerhet och regeltolkning följer Skjuthandboken till punkt och pricka. Och han gör det med ett lugn som smittar; tydlig när det behövs, stöttande när nerverna ligger utanpå. Alltid med glimten i ögat.
Under SM tog Hans dessutom helhetsansvaret som tävlingsledare. Han synkade tidscheman, löste småkrångel innan någon ens hann märka det och fick hela maskineriet att rulla. På tävlingsdagen var han överallt; svarade på frågor, såg till att funktionärer hade det de behövde och att skyttarna kände sig trygga. Dessutom tävlade han själv och kom fyra i H 60! Det är otroligt tacksamt att ha en sådan eldsjäl i föreningen. Hans arbete skapar inte bara medaljchanser – det skapar gemenskap, utveckling och stolthet över vår klubb. Och en otrolig glädje, mycket därför jag tycker den här sporten är så givande. Tack, Hans, för din fantastiska insats år efter år och ditt stora hjärta för I 2 skytteförening.
Summering
Trots en viss känsla av att det inte gått riktigt så bra som jag tänkt mig åkte jag ändå hem med två välförtjänta SM-silver tack vare mina grymma lagkamrater. Stort grattis till Stockholmspolisens lag 1 till guldet – riktigt stark prestation. En mycket bra arrangerad tävling av I 2 skytteförening och ett stort tack till alla funktionärer för ett väl genomfört arrangemang!
Totalt deltog 15 stafettlag i H 21 och över 100 startande i de individuella klasserna.
Bild 1: Segrare 2025 Johan Silfält, tvåan Marcus Stenebo och jag. Bild 2: Bansträckning. Bild 3: Från loppet för ca tio år sedan.
I lördags bar det norrut, längs vägar fyllda av minnen och historia, till det vackra Häljebodaloppet. I år Jubileumslopp – 20 loppet. Ett 7,4 km långt lopp genom varierande terräng – skogsväg, grusväg och fina stigar som slingrar sig upp på Finnskogsleden och dess klassiska Bergspris.
Historien hann ifatt mig
På startlinjen kände jag hur historien hann ifatt mig. Jag vann premiärloppet 2006. Jag var 28 år då, mitt i en elitsatsning. Nu, dryga 20 år senare och 48 år gammal, stod jag här igen – sämre tränad och tyngre – men några fler mil i benen – både i livet och i skogen. Vägen upp mot Häljeboda är i sig en historielektion. När jag passerade Säterud såg jag framför mig pappa Rolf (1937-2012) – orienteringsentusiasten och svenska mästaren som lade grunden till mitt idrottande. Jag mindes hur vi tränade i de här skogarna, och hur det blev fundamentet för mina framgångar i flera idrotter. Vid Allstakan mindes jag Arne ”i Kôrstan”, vår busschaufför som under krigsåren körde motståndsmän mellan Norge och Arvika i sin ”droska”. Han fick Haakons VII:s frihetsmedalj för sina insatser. Längre norrut vid Bortans bussgarage fanns likande berättelser, med busschauffören Gunnar Svensson som också hjälpte motståndsrörelsen på olika sätt. Han fick Haakon VII:s frihetskors. I bussgaraget ställdes ibland fullpackade ryggsäckar in till motståndsrörelsen, efter natten var de borta. Historien sitter i vägarna här.
När jag körde förbi Älvtorp där Arne brukade lämna av motståndsmännen tänkte jag på Skoglundfamiljen på gården Håkerudtomta några kilometer norrut – Albin, Rune, Alma och Emil – och deras avgörande insatser för motståndsrörelsen. Tidigare i våras besökte jag Skoglunds gravar vid Austmarka kyrka, och allt kändes så nära. Håkerudtomta var den fasta övergångsplatsen för post- och kurirtrafiken under hela kriget. Den norske motståndsledaren Gunnar Sønsteby (Nr:24) sa en gång bland annat:
”Jag var här minst 25 gånger, alltid med falska papper och med Gestapos kontroll nästan varje gång”, ”Och på Håkerudtomta blev jag alltid väl mottagen och kände mig trygg.”
När jag passerade vägkorset ner mot Häljeboda mindes jag berättelserna om hur motståndsmän som Bjarne Holth Larssen hämtades upp just här av Arne. Så kom jag fram. Häljeboda känns alltid som en hemkomst. Jag vet varför. I byn hade farfar stått stationerad under beredskapsåren, gränsförsvarssoldat i skogarna som drar sig upp mot Norge. Släkten hade gått här, sprungit här, arbetat här.
Fina minnen både vid start och mål
Starten gick. Jag höll mig lugn i första backen, låg femma–sexa och släppte på utför. Allt eftersom loppet fortskred tröttnade några framför mig, och jag avancerade. Vid stället/fastigheten som heter Västerås, nära norska gränsen, vek vi in på Finnskogsleden – samma plats där en tysk gränspluton med skidåkare en gång råkade hamnade på fel sida gränsen och snabbt återvände när husägarna påpekade att de var i Sverige. Ännu en påminnelse om traktens dramatiska historia. Upp mot Bergspriset gick det tungt. En gång i tiden studsade man upp där. Jag visste att om jag höll ihop löpningen tills vi kom ut på grusvägen, kunde tredjeplatsen vara min. Och det höll. Trött men nöjd sprang jag i mål som trea – bättre tid än 2023, och med känslan av att ha knutit ihop en cirkel. Ett jubileum att minnas. Häljebodaloppets jubileumslopp – och jag var med redan från början. Det är några år sedan, men känns fortfarande som igår. Otroligt speciellt och en fin känsla.
Johan Silfält fortsätter att imponera och tog hem segern i sitt andra försök. Hans utveckling som löpare går stadigt framåt och han ser ut att bli allt bättre. Tidigare satsade Johan på elitnivå inom slalom, men har nu tagit upp löpningen där han snabbt tagit stora kliv. Med sin starka fysik och lätthet i steget verkar han ha goda förutsättningar – och mycket talar för att han kan bli riktigt bra.
Kanske blev detta mitt sista Häljebodalopp. Arrangörerna tvekar inför framtiden – byråkrati, avgifter till förbund hotar tävlingens fortsättning. Deltagarantalet har varit sviktande. Det vore sorgligt om loppet lades ner, men för mig känns det som att historien är komplett oavsett vad som händer. Minnena lever kvar – i skogarna, i byarna, i berättelserna som återberättas. (Borde kanske skriva den där boken). Och i hjärtat hos en före detta elitidrottare som rört sig genom Finnskogens historia…
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
