Blev en fin tur i skogen med turkamraterna Nilsson och JR förra helgen. Klart väder och kyla utlovades. På natten snöade det lite grann och blåste, men förutom det var det fint. Vi sov som vanligt under bar himmel och eldade hela natten. På morgonen gick vi en längre tur med lätt packning och eftersom isen på slutet blivit stark och höll att gå på blev det vandring över en del tjärn.
Vi såg en kungsörn som lyfte över en myr men hann tyvärr inte få med det på film. Kungsörnen är mäktig och det gav vildmarkskänsla över turen. Bra start på den kallare årstiden. Nu hoppas vi att kylan håller i sig framöver och laddar för traditionell jultur.
På dagen för 77 år sedan tilldelades vår skolbusschaufför i Gunnarskog – Arne ”i Korstan” Nilsson, Kung Haakon VIIs Frihetsmedalj (den 13 september 1946) för sina insatser för Norge under kriget;
”for store fortjenester av Norges sak under krigen”.
Kanske ett passande datum att släppa ett försök att göra en artikel som handlar om Arne den här tiden (PDF):
En historisk diskussion uppstod på nätet då flera har läst den nya boken om Allan Manns öden och äventyr (Allan Mann : svensken som stred mot Hitler och Stalin), där Arvika är omnämnt som en viktig knutpunkt för norska motståndsrörelsen på den Svenska sidan. Allan Mann var bara 18 år 1939 och hade inte ens mönstrat när han reste som frivillig till det finska vinterkriget. Den unge elitidrottsmannen blev ordonnans i den svenska frivilligkåren. Allan hade knappt hunnit hem från Finland förrän tyskarna överföll Norge. Några dagar senare var han där. I boken omnämns Arne Nilsson.
Denne Arne som omnämns i boken är alltså samma glade Arne i Korstan som körde oss barn på Järvenskolan eller Tväruds skola i skolbussen, eller till badhuset och när vi blev lite större i ungdomsåren till parkhallen i Arvika på dans. Eller till Tvällens festplats. Listan över de gånger vi åkte med Arne i Korstan kan göras nästan oändligt lång. Jag kan fortfarande minnas, fast det är omkring 35 år sedan, hur det lät och kändes när han frikopplade bussen i backen ner mot Rackstad när vi närmade oss Arvika. Resorna till Arvika folketspark var en höjdare. Hur alla kom med hem igen känns idag helt osannolikt men Arne kunde man lita på. Arne lämnade ingen. ”Leave No Man Behind”.
Vad få visste då eller pratade om var att vi åkte med en riktig hjälte. En svensk krigshjälte. Visste någon som åkte med honom då detta? Frågade min kamrat som varit i Försvarsmakten i stort sett hela sitt vuxna liv och är uppväxt i grannbyn där Arne levde och verkade, om han kände till detta, och kamraten nämnde att de äldre pratat lite vagt om det nån gång men han visste inga detaljer.
I boken om Allan Mann framkommer att Allan i oktober 1941 träffar de lokala motståndsmännen Helmer Sveder, klädhandlare, bankdirektören Östen Nilsson och taxichauffören Arne Nilsson. Motståndscentralen finns i källaren hos Sveders herrekipering mitt i Arvika.
Här kommer en kort beskrivning av Arnes uppgift under kriget:
Arnes uppdrag var att svara för transport av kurirer och paket mellan Arvika och gränsen. Motståndsmännen Allan Mann, Max Manus och Gunnar Sønsteby ”kodnamn Nr 24 / Kjakan” ska bla. ha åkt med Arne. Ofta användes en kurirrutt som gick över Håkerudtomta (ligger på Austmarka ett stenkast från gränsen nordväst om Kyrkskogen och ett centrum för kurirverksamhet). Håkerudtomta, blev ett nav på den mycket viktiga postvägen mellan Oslo och Stockholm som kallades ”Stockholmsruta”. En rutt som leddes av Gunnar ”Kjakan” Sønsteby (1918-2012) och var central för Special Operations Executive (SOE). Sønsteby är den norska medborgare som blivit mest prisad för sina insatser under kriget. Bland annat har han som enda person hittills mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Dessutom har han mottagit Presidential Medal of Freedom, den högsta civila utmärkelsen i USA, som en av mycket få utlänningar.
Gunnar har sagt så här om den viktiga kurirrutten: For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her, sa Sønsteby i et intervju med NRK i 2004.
Ett skäl till att denna gränsövergång aldrig avslöjades var begränsning i antalet kurirlinjer som fick passera här. Den geografiskt närmsta basen var Arvika. När freden kom hade många hundratals kurirer/agenter och medhjälpare passerat gränsen mellan Sverige och Norge med många tusen paket och andra försändelser till och från London och Exilregeringen. Arne ”i Korstan” Nilsson var en verklig hedersman och viktig person för denna verksamheten. När jag tänker på det här borde Arne fått mer uppmärksamhet kring sina insatser när han levde. Tänk om man hade vetat. Vår busschaufför var en äkta hjälte som gav stöd till våra grannar när det brann i hela Norge. Även Arnes mamma, Ester Nilsson hjälpte kurirer/motståndsmän under hela kriget med bland annat mat och husrum och kallades av norskarna för; ”Mor Nilsson”.
Arne tilldelades Kung Haakon VIIs Frihetsmedalj den 13. september 1946 för sin insats för Norge under kriget.
Årets Julaftonstur blev lite annorlunda än den brukar. Vi var en man kort då Nilsson tyvärr blivit sjuk i influensa och inte ens kom till start. Han kom inte ens till Värmland. Jag själv var inte helt frisk ännu efter en långdragen sväng med influensa och Junior var skadad i en tass. Så tempot var inte det bästa och att gå med ryggsäck var jobbigare än vanligtvis. Men ut kom vi och det viktiga var att traditionerna hölls vid liv.
Det fick därför bli en hemmatur. På egna jaktmarker. Övernattningsplatsen var inte prövad tidigare men hade tänkt övernatta där någon gång så det passade bra. I mörkret var det svårt att komma rätt både med att hitta den exakta platsen och att hitta bra ved att elda med. Det var blött i skogen då det regnat ordentligt under dagen/kvällen och nästan all snö var borta. Att såga upp veden gick tyngre än vanligt men det var gott att komma ut och när vi väl fick en bra glödbädd så brann granveden bra. Hittade ingen tallved nära lägerplatsen i mörkret men hade med lite töre i ryggsäcken. Det blev en bra natt och vi sov gott.
Morgonen blev magisk med några minusgrader och en fin soluppgång. Både jag och JR var nöjda med att bara komma ut men vi får väl ta en ny tur snart som Nilsson blir med på. Kameran var med så det blev en liten film och några bilder som ni kan se i inlägget.
Video Julaftonsturen 2021, med Nilsson, JR och L-O. (Bilden: JR och Nilsson. Turkamrater som gillar varandra.)
Julaftonsturen år 2021 blev ganska kall, fin och händelserik.
Det är nu 14 år som jag och Nilsson kört decembertur/jultur tillsammans och borde då vara 24 år sedan jag tog den första traditionella ”decemberturen” i Jultider. Även under 2021 har COVID-19 haft ett järngrepp över världen. Massvaccinering har inte lyckats att stoppa smittspridningen så bra som de trodde. Bästa platsen att vara helt ”Coronasäkrade” lär vara djupt inne i skogen.
Junior, Nilsson och jag var laddade för en skogstur. Det här året skulle vi dessutom få både kallt väder och snötäckt mark, en viss skillnad mot året innan då det var barmark och plusgrader. Kylan var något vi såg fram emot då det blir mer vildmarksupplevelse då. Vi bestämde oss denna gång för att använda en tidigare lägerplats där vi lagt kvar en del virke. Det finns några lägerplatser med uppbyggda eldstäder i skogarna efter oss, vore kul att markera ut dessa på någon karta – undrar hur många det kan vara?
Innan vi kom fram till den tänkta lägerplatsen gick vi på ett alldeles dagsfärskt vargspår. På platsen har det inte rört sig varg på några år men nu när den var tillbaka använde den precis samma stråk som tidigare vargar hade gjort. Genom erfarenhet har vi lärt oss att så är ofta fallet. Det verkade vara en ganska stor hane på ca 45 kg som lämnat spåren. Junior ville följa spåret efter sin vildare kusin.
När vi kom fram till lägerplatsen sågade vi upp riktig ”Töreved”. Töre är kådrikt virke av tjärved som bildas oftast i självdöda tallar. Vi sågade upp ved som räckte hela natten. Rejält med minusgrader i klarväder på natten blev det, ca -20. Vi låg och tittade på stjärnorna. Fanstastiskt fint. JR hade lagt sig en bit från lägret och höll vakt. Han verkade inte frysa av att ligga rakt på marken och hans liggunderlag kom inte till bruk.
På morgonen blev det frukost, lätt packning och därefter joggade vi igång kropparna i kylan. Det knarrade gott under skorna i den kalla snön. Vi bakspårade vargspåret en bit för att se vart det kom ifrån men några kilometer från lägret gick Nilsson rakt genom isen. POFF lät det och så låg han där. Han kastade sig dock upp blixtsnabbt och rullade sig i snön så snön sög upp lite av det iskalla myrvatten. Det var en kallkälla precis under isen där han gick igenom som vi missat. Isen var mycket stark förutom där. Hade något svagt minne av att farsan varnat för dålig is i närheten för en massa år sen och minnet stämde tydligen. Nilsson fick fortsätta röra på sig för att inte frysa. Blöt utrustning och kläder i kyla kan vara förödande och förenat med stor fara. Utrustningen han hade höll dock bra kvalité i kylan och han höll värmen uppe bra tills vi återkom till lägret.
Aclima Woolnet långkalsonger i nät av merinoullmesh får nog högsta Nilsson-betyg (10/10). Nätet gör att luftfickor bildas, vilket isolerar extra bra samtidigt som andningsförmågan ökar och förmågan att torka upp blir bättre. Väl i lägret kunde vi värma oss vid brasan och förbereda stora ryggsäcken för att återvända till civilisationen.
När vi kom tillbaka till bilen var Junior inte alls sugen på att åka hem utan ville stanna kvar i skogen – och vem ville inte det?
Elden var i högsta grad en livsnödvändighet för stenålderns människor. Jag tror att även idag är det en fördel att ibland återvända till ursprunget. Detta tillsammans med fysisk aktivitet i naturen är bra för ”sunda tankar”
Varför jag engagerar mig.
Som någon kanske märkt har jag de senaste åren börjat engagera mig i politik. I Arvika lär det väl i varje fall inte gått helt obemärkt förbi kan jag tänka mig. Det hela började egentligen med att jag blev god man och redan första dagen, 1 mars 2017, upptäckte jag att allt som kunde vara fel också var fel. Innan dess hade jag haft en bild av att kommunen var välskött på alla sätt. Den bilden rämnade där och då.
Min huvudman som jag var god man för hette Lasse, befann sig inom personkretsen för LSS och var en fantastisk person på alla sätt. Varm, empatisk, omtänksam, öppen, ärlig, humoristisk och med en mycket stark vilja. Lägger några länkar nedan som har med saken att göra där det bland annat finns en sammanfattande berättelse som skrevs strax efter att han, helt i onödan, lämnade jordelivet. Det är tack vare Lasse som fler drabbade av den illa skötta administrationen på överförmyndarnämnden i Arvika/Eda kunde få upprättelse. Det är också tack vare Lasse Arvikapartiet har skapats och de förbättringar som redan har skett är tack vare Lasse. Många har Lasse att tacka för mycket men det tror jag inte de är riktigt medvetna om.
Så mycket hade gått fel gällande Lasses liv, från början till slut. Det är inte för starkt att skriva att allt som kunde gå fel också hade gått fel. Ren försummelse rakt igenom. Lasse, och överförmyndarfallet var ett tydligt tecken på den oförmåga att agera som politiker i Arvika hade visat upp en längre tid. Det var många fina ord men i praktiken var människor som Lasse helt utelämnade åt sitt eget öde. Desto mer insatt jag blev i ”överförmyndaraffären” ju mer såg/upptäckte jag bristerna lite varstans i politiska beslut. Bristerna fanns inom kärnverksamheten. Ofta var beslutet till nackdel för personer inom LSS, eller ”arbetare” som arbetade på golvet i verksamheterna. Däremot så var det fina förhållande för högre chefer och tjänstemän i organisationen. När tjänster tillsattes gjordes detta oftast på tjänstemannasidan och inte bland fotfolket. Kändes märkligt då det var en socialdemokratiskt styrd kommun som borde vara till för ”arbetaren”, och inte för organisationen i sig själv. Kärnverksamhet verkade inte vara något som prioriterades allra tydligast – det såg man om inte annat i den tidigare underbemannade överförmyndarverksamheten.
Det verkade som man hade lätt för att dra in på löner för LSS-personal som jobbade nätter, eller att ”köpa ut” snabba och kompetenta handläggare som vägrade delta i någon form av mörkläggning på överförmyndarnämnden. Men en hög tjänsteman som; raderade mejl, påverkade rapporter som skulle vara oberoende, försökte sekretessbelägga allmänna handlingar och drog på sig både JO-anmälningar och polisanmälningar och dålig publicitet för Arvika verkade sitta hur säkert som helst på sin plats. Till synes helt skyddad av politikerna.
Detta var bara några exempel. Inte kunde väl jag, som älskade min hembygd så mycket att jag stannade kvar – vilka – både idrottsliga och yrkesmässigt erbjudanden från andra orter jag än fick – bara se på när det här händer. Därför startade jag arbetet med det som senare blev Arvikapartiet. När jag sen fick erbjudande om att bli ersättare i kommunstyrelsen genom KD i Arvika tackade jag inte nej. En bra chans att komma på insidan och kunna göra någon skillnad. Innan detta hade jag även fått erbjudanden att kliva in i politiken genom (S) några år tidigare och (SD) i Arvika i samband med ÖFN-affären. Ett intressant faktum som nog inte många vet om.
Vilka värderingar har jag då som ”politiker”?
Kanske skulle det kunna sammanfattas med orden; ”sunt bonnförnuft”. Känns spontant som det finns alldeles för lite av det i politiken utan det handlar för vissa istället att krångla till allt så mycket det går. Att alltid behandla alla lika är bland det viktigaste som politiker, och det har jag verkligen gjort hittills. Såväl kungen, prinsen eller funktionsnedsatta har jag pratat till på samma sätt och alltid sett som jämlikar. Ryggrad är inget vem som helst har, det är tydligt. Vi behöver inte ha fler ”bönstjälkar” i politiken som svänger sig som värsta ålarna när det börjar bli jobbigt. Vet du inte svaret på något så säg det då. Var alltid öppen och ärlig om politiska förhållanden. Vill du tänka över saken, gå ut och spring i skogen i ett par timmar – då tänker du som klarast.
Några exempel på vad jag tycker man ska jobba med i Arvika:
Fokusera på kärnverksamhet i första hand. (När det sedan finns pengar ”över” så kan man lägga dem på annat – inte innan.)
Lyssna bättre på kommuninvånarna.
Alla människor har ett lika värde. (Det är något många säger men det är ytterst få som menar det och lever upp till det på riktigt.)
Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.
Satsa på att utveckla idrott och friskvård i olika former. (Fullstora idrottshallar på landsbygden och mer möjligheter till friskvård till kommunens anställda med mera.)
Trygghet (Kan vara allt ifrån att minska kriminalitet för att människor alltid ska kunna känna sig trygga, till att beslutsfattandet från kommunen sker på ett korrekt sätt och enligt gällande lagstiftning.)
Alltid sätta kommuninvånarna främst. (Det är på deras uppdrag jag och alla andra politiker agerar.)
Alla arbetare i kommunen är lika värdefulla som någon annan. (Jag kommer aldrig göra skillnad på någon, vare sig det gäller kommundirektören eller om det är personal på daglig verksamhet.)
Respektera demokratin. (Kalla inte andra partier för bruna råttor och nazist-facister, det är respektlöst mot deras väljare, och väldigt märkligt då samma väljare tidigare kanske tom har varit med i deras eget parti. Kan det i själva verket finnas en anledning att de numera röstar som de gör. Föregå med gott exempel.)
Arvikapartiet
Arvikapartiet startade upp då vi anser att ett lokalt parti behövs i Arvika, eftersom de lokala frågorna behöver syresättas bättre, där fokus skall ligga på mer öppenhet och en förstärkt demokrati över hela den politiska linjen i kommunen. Det är en ny tid nu. Då krävs det en förändring.
Arvikapartiet anser sig ha en större handlingsfrihet i de lokala frågorna än de etablerade partierna, eftersom dessa i grund och botten följer de centrala riktlinjer som styr deras nationella politik. Det skall vi agera kvickt och konkret på. För Arvikabornas bästa. I nuläget mejslas Arvikapartiets valprogram fram och vår ambition är att presentera det steg för steg över den närmaste tiden.
Det är dags att politiken i Arvika arbetar aktivt för kommunens invånare; inte tvärtom.
2020 års JULTUR kändes speciell. 2020 var överlag ett speciellt år då COVID-19 tog ett järngrepp över världen. Det innebär dock inte att en Jul-tur i skogen ställs in. Vi räknade också med att vara Coronasäkrade i skogen. Junior (hunden), Nilsson och jag var alla lika laddade för en skogstur.
Turen gick till ett välkänt område som varit min och farsans tidigare träningsmarker där vi avverkat tusentals timmar genom åren. Nuförtiden är det sällan man är här och därför desto roligare att komma tillbaka. Kändes verkligen hemma, och inga kartor var nödvändiga trots att vi gick ut i mörker.
Vi hittade i mörkret en fin lägerplats i bergig tallskog/Hällmarkskog (HÄLLSKOG) och det fanns en del virke av mycket god kvalité. Riktig ”Töreved”. Töre är kådrikt virke av tjärved som bildas oftast i tallar. Vi sågade till några stockar som räckte hela natten. Nilsson byggde som vanligt en perfekt eldstad av stora sten.
Några minusgrader med klarväder på natten var perfekt för att sova under bar himmel.
På morgonen blev det frukost och därefter bar det ut på
träningstur i gamla träningsmarker. Vi hade med oss träningskläder i ryggsäcken
på denna Jul-tur. Så det blev en ordentlig FLASHBACK gällande träning för oss
båda. Blev ett 2 timmars löp-pass efter en del fina gamla hästkörvägar bland
annat förbi Statartorpet och Ängflan. Här körde pappa en del träningspass förr
och det blev lite prat på honom under passet. Bland annat när vi sprang uppför till
Gravåsmasten där han ofta sprang förbi på sina träningsturer. Det är ca 130
höjdmeters stigning från Backsjön och upp till toppen så nog motar det lite.
Sprang också förbi Abborrtjärnet. En klassisk plats som ligger på höjden och fick FLASHBACK från när vi hade skidbanor uppkörda däruppe. Minns grannen kom och klagade på svårighetsgraden på banorna och framförallt hur han skulle komma ner från höjden då det stundtals gick snabbt i spåret. I varje fall var spåret förenat med svårigheter för grannen. Jag och farsan kunde se hur han hade satt sig på rumpan flera ggr i sin väg utför höjden. Rätt kul minne.
Christian och jag kände oss stärkta av att köra ett så långt
pass igen vilket sker mkt sällan numera så efter vi bytt om och ätit somnade vi
alla tre och sov länge. När vi vaknade började det skymma och vi började skata röra
oss tillbaka mot bilen i den mörka skogen. Tog över Grävlingsberget hem.
När vi kom tillbaka till bilen var Junior inte alls sugen på att åka hem utan ville stanna kvar i skogen – och vem ville inte det?
