Luciadagen blev något alldeles extra i Arvika. När Åke Wingskog släppte sin bok Mina sju varv runt jorden fylldes lokalen till bristningsgränsen på Ritz. Stolarna räckte inte till, kön var lång och många fick stå – men ingen verkade ha något emot det. Tvärtom. Det låg en stark känsla av värme, respekt och nostalgi över hela den här dagen. Totalt fanns åtta olympier på plats under dagen – aktiva, ledare och vallare – däribland Mats Wallberg, Solveig Egman-Andersson, Benny Kohlberg (OS-guld längdskidor 1984), Ronnie Adolfsson och Inge Wadman.
Ett liv i skidspåren – bokstavligt talat
Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår. 2025. Av Åke Wingskog
Under pandemin tog Åke fram sina träningsdagböcker. Alla 66. De sträcker sig från 1957 till 2022 och summerar ett helt liv i rörelse. När han räknade ihop resultatet blev siffrorna nästan svindlande: 23 678 träningstimmar och 28 162 mil. Det motsvarar sju varv runt jorden – och gav boken dess titel.
Åke Wingskog är förstås mest känd för sin långa skidkarriär. Vasaloppet 1975 blev ett av de mest omtalade loppen i svensk skidhistoria: Åke slutade tvåa, men efter osportsligt agerande från DDR-åkare betraktas han av många som den egentlige vinnaren. Men boken handlar om mer än resultatlistor. Den handlar om uthållighet, disciplin, kärleken till idrotten – och livet självt. Det är ett stycke levande idrotts- och livshistoria. Åkes liv och gärning har också en tydlig norsk dimension. Hans kärlek till Norge har följt honom genom hela livet – inte minst genom de många träningsperioderna tillsammans med det norska landslaget, där han fann både inspiration och gemenskap. Den personliga länken till Norge blev ännu starkare genom hans fantastiska fru Bjørg, som varit ett livslångt stöd och en självklar del av Åkes resa. I boken märks tydligt hur denna gemenskap, och Åkes nära band till Norge, haft stor betydelse – inte bara för skidkarriären, utan för hela hans liv.
Jag har dessutom haft den stora äran att få skriva några rader i boken och dela några händelser och minnen av Åke. När jag innan boksläppet fick chansen att läsa igenom Mina sju varv runt jorden var det som att slungas tillbaka till en annan tid – till skidspåren, träningsdagböcker, ideellt engagemang och en idrottsvärld där hjärta och heder betydde allt. Åke Wingskog har ett enormt hjärta för idrotten, men också för människorna runt omkring sig och för livet i stort. Det märks på varje sida. Boken är inte bara en berättelse om träning och tävling, utan om gemenskap, respekt och den där okuvliga viljan som bär långt bortom mållinjen. Boken är otroligt läsvärd. Jag hade väntat mig en bra bok, men möttes av något mycket större. En berättelse som berör på djupet och stannar kvar långt efter sista sidan. Det finns nästan inga ord som räcker till…
Trevlig Nostaligkväll på stadshotellet
Bokförläggaren Sten Slottner hade inte väntat sig ett sådant gensvar på boksläppet. Åke själv hade det däremot på känn berättade han för mig kvällen innan. Dagen avslutades med en nostalgikväll på Stadshotellet. På nostalgikvällen fick jag också chansen att säga några ord om Åke och berätta om en händelse som etsat sig fast i minnet – när han på ett skidläger i Långberget visade oss yngre hur de tränade förr. Det glömmer man inte i första taget.
Hade turen att sitta vid samma bord som Benny Kohlberg, en fantastiskt duktig längdskidåkare på sin tid med många imponerande prestationer bakom sig. Samtalet rörde en del klassiska ögonblick i svensk skidhistoria. Bland annat berättade Benny om Svenska Skidspelen 1978, när han – som distriktsåkare för Värmlandslaget – var först in på första sträckan på stafetten. En helt otrolig prestation, inte minst eftersom han fick starta en bit bakom alla landslagen med landslagsåkarna och hade många starka åkare att passera. Efter den dagen visste hela Skidsverige vem Benny Kohlberg från Ottebol var.
Benny är kanske mest känd för stafettguldet vid olympiska vinterspelen 1984 i Sarajevo, Jugoslavien. Där ingick Benny i vad som beskrivs som ett av de bästa lag Sverige någonsin haft i längdskidåkning: Thomas Wassberg, Benny Kohlberg, Jan Ottosson och Gunde Svan. På sin andrasträcka mötte Benny en av dåtidens allra bästa sovjetiska åkare, Aleksandr Zavjalov, silvermedaljören från 30 km i samma OS. Benny gjorde en mycket bra sträcka – och resten är svensk idrottshistoria. Benny representerade Domnarvets IF under sina sista år som elitsatsande och ett av de sista loppen var Svenska skidspelen i Falun 1988 där han åkte för Dalarnas distriktslag och körde upp laget till en andraplats på tredje sträckan. Dalarnas distriktslag slutade trea. Bara Sverige och Norges landslag var före.
Under samtalet frågade jag Benny då jag hört att pappa var med honom och tränade ibland. Benny berättade då att min pappa Rolf ofta var med och tränade tillsammans med dem, i den tuffa terrängen väster om Ottebol, där den legendariska 310-höjden ligger. Otroligt roligt att få höra. Minns att pappa (född 1937) brukade säga att han kände sig i bra form utifrån sin ålder i början av 1990-talet – och 1992 tog han också ett SM-guld i orientering för veteraner. Trots att han bommade en kontroll med tre minuter sprang han så bra att han ändå kunde vinna med tre minuter i ett mycket starkt startfält. När jag hörde Bennys berättelse föll många bitar på plats. Det är inte orimligt att just de där träningspassen, med några av landets bästa uthållighetsidrottare, byggde en grund som bar långt fram i tiden. Det var i vart fall väldigt roligt att få höra alla dessa berättelser. Både Benny Kohlberg och Åke Wingskog har varit idrottare man verkligen sett upp till här i västra Värmland – inte bara för deras resultat, utan för vilka de var som människor. Mycket eftersom min pappa talade med stor värme om dem och berättade om dem när man växte upp. Det är sådant man kan reflektera över när man blivit äldre och tänker tillbaka.
Det blev en kväll fylld av minnen och en påtaglig känsla av hur allt hänger ihop – människor, träning och historia. Precis som Åkes bok i sin helhet.
Rekordsnabb kurir. Einar Judén, här som längdskidåkare före kriget, etablerade tillsammans med Bjarne Holth-Larsen den snabbaste kurirförbindelsen mellan Oslo och Stockholm. De cyklade gärna till Kongsvinger-området, tog sig sedan till fots över gränsen och tog tåget Arvika–Stockholm. På så sätt pressade de ner den totala restiden till mindre än 24 timmar. Båda var mångsidiga idrottsmän och fick ofta hjälp av svenska idrottskamrater. Foto: Skimuseet
En kort berättelse om Einar Judén (1905–1990) – en man som under krigsåren blev kurir, sabotör och medlem av Norwegian Independent Company No. 1 (Kompani Linge). Före kriget var han en skicklig orienterare och skidåkare, främst inom nordisk kombination. 1930 blev Einar Judén Kongepokal-vinnare i ”skiidrett for menn”. När tyska trupper invaderade Norge våren 1940 anslöt han sig tidigt till motståndet. Han tvingades gå under jorden, och efter en dramatisk flykt över Nordsjön kom han till Storbritannien, där han antogs till Kompani Linge – den norska specialstyrka som utbildades av Special Operations Executive (SOE) för sabotage och underrättelseverksamhet.
Judén deltog i flera av de mest riskfyllda operationerna mot den tyska ockupationsmakten, bland annat i sabotagen mot tyska fartyg i Oslos hamn (Operation Bundle) tillsammans med bland andra Max Manus. Den 5 februari 1944 ledde Einar Judén tillsammans med Carl Fredrik Wiborg ett ”vapensläpp” från Brittisk flyg vid Langpiperen på Romeriksåsen, öster om Harestua. Detta markerade det första vapensläppet som Milorg D13 (Milorgdistrikt 13) tog emot i Oslomarka.
Men Judéns berättelser handlar inte bara om dramatiken i huvudstaden eller farliga uppdrag i fiendens närhet. Den handlar också om de tysta hjältarna på landsbygden – de män och kvinnor som med sin gästfrihet, sitt mod och sin mänsklighet höll liv i motståndets nätverk längs gränsen mellan Norge och Sverige. Under sina färder mot gränsen besökte han ofta Östen Nilson och hans familj i Arvika, som liksom andra i trakten hade öppnat sitt hem för flyktingar och kurirer. De samtalade om gränsövergångarna mot Norge och just den här natten konstaterade de att skidor inte skulle behövas – det var ovanligt lite snö i markerna för årstiden. Marken var frusen, och han hoppades kunna ta sig över utan att lämna tydliga spår.
Innan Einar fortsatte färden mot gränsen i närheten av Håkerudtomta gjorde han ett stopp hos ”mor Nilsson” i Allstakan (Gunnarskog), en kvinna vars namn med tiden blev legendariskt bland de norska kurirerna. Hennes riktiga namn var Ester Nilsson. Hos henne stod dörren alltid öppen, kaffet alltid varmt och maten alltid klar – oavsett vilken tid på dygnet någon kurir knackade på. Hon hade blivit som en reservmor för de norska motståndsmännen, en trygg hamn på den svenska sidan där nervösa, utsvultna och frusna kurirer kunde vila en stund innan de gav sig vidare ut i mörkret mot Norge. Esters son, Arne ”i Kôrstan” var dessutom anlitad som chaufför av Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika för att köra norska kurirer. Även dottern i familjen, Aina, var engagerad i motståndsarbetet.
I sina anteckningar beskrev Einar senare att den största rädslan inte var att bli dödad, utan att bli fångad och förråda andra under tortyr. Han såg flera kamrater föras bort av Gestapo och aldrig återvända. En av dessa kamrater som torterades ihjäl var Kristian Aubert (1909–1942). Einar Judén skrev efter kriget ned sina minnen från krigsåren. Texten publicerades aldrig under hans livstid, men delar av den återfanns senare och trycktes 2011 i Sørkedalen historielags medlemsblad, 21 år efter hans död.
Där finns också hans varma ord om familjen Nilsson i Allstakan:
”På svensk side hadde vi også noen ypperlige kontakter, og jeg skal aldri glemme ’mor’ nede i Alstakan. Her kom og gikk jeg som jeg ville, og det var aldri for sent for Aina eller ’mor’ å stå opp og steke og koke for meg og mine venner. Hver gang jeg kom fra Arvika og skulle over, hadde gjerne ’mor’ en stor kartong med mel og flesk og andre goe saker. Og hver gang var hun like livende redd for at det skulle hende meg noe. Det var i grunnen slike mennesker som sporet meg til å gjøre det beste ut av alle situasjoner.”
Einar Judéns ord vittnar om en djup tacksamhet, inte bara gentemot dem som bar vapen eller utförde sabotage, utan också mot de civila som med små men avgörande handlingar höll motståndet vid liv. För varje lyckad övergång, varje kurir som kom fram med meddelanden, vapen, sprängmedel eller flyktingar, stod människor som “mor Nilsson” i bakgrunden – redo att hjälpa, och ge styrka.
När Einar efter kriget såg tillbaka på sina år i motståndet var det inte bragderna i Oslo eller träningen i Skottland han främst talade om, utan just dessa enkla, varma möten i gränsbygden. Det var i stugorna i Allstakan och Gunnarskog, som han menade att det verkliga modet visade sig – hos de kvinnor och män som aldrig bar uniform, men som ändå riskerade allt. För Einar var “mor Nilsson” i Allstakan, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika, med flera, symbolen för just detta mod – det tysta motståndet som inte syns i historieböckerna, men som bar de stridande genom krigets mörker…
Källförteckning
Judén, Einar. Uppteckningar och anteckningar (1945–1950). Efterlämnat manuskript, privat arkiv.
Sørkedalen historielag – medlemsblad, utgåva med återpublicering av utdrag ur Judéns berättelse.
Manus, Max: ”Det vil helst gå godt” (Steenstrup forlag 1945).
Lokala intervjuer och muntlig tradition, Allstakan och Arvika (Nilssonfamiljen, Östen Nilsson, muntliga vittnesmål om åren 1940–46).
Annorlunda och spännande tävling vid Hundfjället i Sälen. För en tid sedan var jag med på tävlingen Execute Sälen by adidas Terrex som är en tävling för fyrmannalag. Det var Christian Nilsson, Jörgen Olofsson, Marcus Wilhelmson och jag i laget. Yngste lagmedlemmen i vårt lag var 48 år, tre av oss är födda 1977. Upplägget var speciellt – jag hade i vart fall aldrig gjort något liknande. Fyra olika slingor (grön, blå, röd och svart) som skulle löpas fyra gånger vardera. Totalt blev det omkring 100 km och 4 000 höjdmeter, vilket i ett fyrmannalag innebar runt 25 km och 1 000 höjdmeter per löpare. Tidsgränsen var 12 timmar, med den avslutande sträckan rakt upp för “Väggen” i Hundfjället. Kändes i kroppen när man kom upp där kan jag säga.
Ut ur dimmanSista metrarna av VäggenTuff grusväg in i dimman
Vi slutade på en andraplats i herrklassen med tiden 9 timmar och 13 minuter. Vinnarna var ett oerhört meriterat lag med bland annat en svensk mästare på maraton, flera riktigt vassa orienterare i absoluta eliten och en SM-trea i terräng – alla i toppform om man jämför med vårt ”bäst före” datum-lag.
Riktigt trevligt, och det blev rejäl träningsvärk efteråt.
Från föräldrahemmet i Säterud minns vi Sven Skoglund (1935—2025) med värme och respekt – en god granne och inspiratör inom idrotten.
Reportage från OK Jösses träningstävling Hartjärn runt
Löpning och orientering
Sven tävlade både som löpare och orienterare, där friidrotten var hans huvudinriktning, men orienteringen erbjöd en välkommen omväxling och social gemenskap, särskilt under 1960- och 1970-talen. Bland hans meriter märks bland annat en tid på 14:54,6 på 5 000 meter, 4:02 på 1 500 meter, ett distriktsmästerskapsguld i stafett på 4 x 800 meter samt DM-silver på distanserna 1 500 och 5 000 meter. Sven noterade också flera lopp på 800 meter under två minuter. Han tävlade på krävande kolstybbsbanor, som var betydligt tuffare än dagens moderna allvädersbanor. Under sin aktiva tid representerade han KFUM Arvika friidrott.
DM-brons 4 x 1500 meter 1959OK Jösses segrarlag på Kyrkviken runt 1970
Orienteringsklubben Jösse
Sven uppskattades för sin målmedvetna träning och var en inspirerande träningskamrat, känd för sina högkvalitativa träningspass och positiva inställning. Han deltog återkommande i träningar/tävlingar som medlem av OK Jösse och bidrog till klubbens sociala och sportsliga framgångar under perioden. Bland annat ingick han i OK Jösse-laget som vann Kyrkviken runt, en av de mest prestigefyllda och kända stafettävlingarna i Arvika.
Östens medalj från Kompani Linge Karin och Östen Nilson i ArvikaÖsten med barnen Leif och Rolf några år efter kriget
Mod, solidaritet och gränslös vänskap.
Östen Nilson i Arvika är en av de människor som i den lokala historien står som en symbol för mod, solidaritet och gränslös vänskap. Med risker för sitt eget liv hjälpte han Norge under de mörkaste åren. För en tid sedan var jag med om ett varmt och berörande ögonblick på Nertomta, när sonen till Östen, Rolf Nilson och hans kusiner kom på besök. Rolf önskade att jag skulle föra vidare Östens medalj – den han tilldelades av Kompani Linge efter krigsslutet. Kompani Linge, officiellt benämnt Norwegian Independent Company No. 1, bildades 1941 av brittiska Special Operations Executive (SOE) och samlade några av de mest avgörande motståndsmännen i kampen mot nazismen. Att hålla denna medalj i händerna var en stor ära som gjorde mig djupt överväldigad.
Rune Skoglund, som bara var 14 år när han började som kurir, och Rolf Nilson vid Håkerudtomta strax efter kriget. Foto: Rolf Nilson
Ett ovärderligt erkännande från Kompani Linge för Östen Nilson
Kompani Linges medalj var inte en officiell statlig utmärkelse från Norge efter kriget – till skillnad från exempelvis statliga ordnar och medaljer som delades ut enligt formella kriterier och förteckningar. Denna medalj hade i stället sin tyngd i vem som gav den: motståndsrörelsens elitstyrka, Kompani Linge (Norwegian Independent Company No. 1), utbildad inom brittiska SOE. Att få en sådan hedersbetygelse innebar att mottagaren hade gjort påtagliga och betrodda insatser för den praktiska motståndsverksamheten—kuriruppdrag, samband, materieltransporter, underrättelseinhämtning och stöd till sabotageoperationer.
För Östen Nilson är Linge-medaljen därför ett direkt erkännande från dem som visste bäst vad hans insatser betydde. Den markerade att Östen inte enbart var en välvillig stödperson vid gränsen, utan en nyckelfigur vars arbete var avgörande för att logistik, kontakter och uppdrag faktiskt skulle fungera under tryck, i hemlighet och under ständig risk. Även om medaljen inte följde den officiella statens ordningars hierarki, bar den en annan sorts auktoritet—den kollegiala, professionella och moraliska—som i motståndskretsar vägde minst lika tungt. Den berättar att Östen åtnjöt förtroende på högsta nivå, att hans insatser var verifierade i praktiken, och att han betraktades som pålitlig, modig och handlingskraftig när det verkligen gällde. I den meningen blir medaljen ett historiskt vittnesbörd – ett bevis på hur centralt hans bidrag var för kampen mot nazismen, sett inifrån rörelsen själv. Att denna heder just kom från Kompani Linge förstärker betydelsen. Gruppen var navet för många norska specialoperationer och samarbeten över gränsen. En utmärkelse från dem var sällsynt, personlig och grundad i konkret erfarenhet—ett kvitto på att Östen Nilson gjorde skillnad, i den farliga, vardagliga verklighet som motståndet levde i. Med allt detta i åtanke framstår det som att av de utmärkelser Östen mottog, är det inte förvånande om det var denna medalj som Östen själv satte allra högst värde på – därför att den kom från hans egna kamrater i motståndsrörelsen, de som bäst visste vilken betydelse hans insatser verkligen hade.
Norska dekorationer (officiella)
Detta är en översikt över norska utmärkelser och deras inbördes rangordning, fastställd genom kunglig resolution den 11 juni 1943 med senare tillägg, senast 17 januari 2016.
Krigskorset med sverd
Medaljen for borgerdåd
Den Kongelige Norske St. Olavs Orden
Den Kongelige Norske Fortjenstorden
Haakon VIIs frihetskors
St. Olavsmedaljen med ekegren
Medaljen for edel dåd i gull
Kongens fortjenstmedalje i gull
St. Olavsmedaljen
Krigsmedaljen
Kongens fortjenstmedalje
Forsvarets medalje for edel dåd
Haakon VIIs frihetsmedalje
Medaljen for edel dåd i sølv
Medaljen for redningsdåd til sjøs
Nansenmedaljen for fremragende forskning
Politiets hederskors*
Sivilforsvarets hederskors*
Forsvarets hederskors *
Forsvarsmedaljen med laurbærgren
Politimedaljen med laurbærgren
Sivilforsvarsmedaljen med laurbærgren
Deltagermedaljen 9. april 1940 – 8. mai 1945
Fortjenstmedaljen for Heimevernet/ Hæren/ Sjøforsvaret/ Luftforsvaret/ Etteretningstjenesten
Den norske koreamedaljen
Maudheimmedaljen
Antarktismedaljen
H.M. Kongens erindringsmedalje i gull
Kongehusets 100-årsmedalje
Haakon VIIs minnemedalje 1. oktober 1957
Haakon VIIs jubileumsmedalje 1905-1930
Haakon VIIs jubileumsmedalje 1905-1955
Haakon VIIs 70-årsmedalje
Haakon VIIs 100-årsmedalje
Olav Vs minnemedalje 30. januar 1991
Olav Vs jubileumsmedalje 1957 – 1982
Olav Vs 100-årsmedalje
Kong Harald Vs jubileumsmedalje 1991-2016
H.M. Kongens erindringsmedalje i sølv
Forsvarsmedaljen
Politimedaljen
Sivilforsvarsmedaljen
Forsvarets medalje for sårede i strid
Forsvarets medalje for internasjonale operasjoner
Politiets medalje for internasjonal tjeneste
Sivilforsvarets medalje for internasjonal tjeneste
Forsvarets innsatsmedalje
Forsvarets operasjonsmedalje
Forsvarets vernedyktighetsmedalje
Vem var Östen?
Östen föddes i Motala men växte upp i Arvika. Han arbetade på Jordbrukarbankens lokalkontor i staden fram till mitten av 1950-talet, då han utsågs till bankchef i Tranås. I Arvika var han djupt rotad i föreningslivet, inte minst genom Arvika Idrottssällskap (AIS). Via idrottslivet, skyttet och jakten fick han ett stort norskt kontaktnät – ett nät som skulle bli avgörande våren 1940.
April 1940
Redan i april 1940, när Nazi-Tyskland invaderade Norge, fick Östen, som då arbetade vid Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika ett uppdrag, han och några vänner (Oskar Andersson och Sten Johansson) lastade en bil full med ammunition (6,5 x 55 mm – ca 10 000 patroner) från Norma Projektilfabrik och körde över till det norska motståndet i Kongsvingerområdet, via Lekvattnet. Detta var bara början. Östens insatser under krigsåren gick långt bortom detta; han organiserade kurirtrafik, tog fram kartor och ritade in kurirleder, förmedla transporter – allt från sitt hem och via Sveders Herrekipering, där han samverkade tillsammans med Helmer Sveder. Tillsammans utgjorde de hjärtat i en avancerad motståndsverksamhet/underrättelsesektion från Arvika med stöd av SOE.
Fru Karin bar ett ovärderligt ansvar under svåra förhållanden. Trots att hon var gravid och hade lille Leif, född 1939, samt ett barn till på väg, Rolf som föddes 1942, såg hon alltid till att kurirer som gav sig av från deras hem var väl förberedda. Hon såg till att de hade mat, kläder och andra förnödenheter som behövdes för de ofta långa och riskfyllda färderna genom gränstrakterna. Tack vare hennes omsorg och noggrannhet kunde motståndsmännen stå emot både väder och vind under sina svåra uppdrag. Hennes hem blev en trygg fristad för många norrmän som kämpade för friheten i hemlandet.
Arne ”i Körstan” Nilsson i Gunnarskog spelade en viktig roll under kriget. På uppdrag från Östen transporterade han kurirer mellan gränsen och Arvika, vilket var en livsviktig länk i det hemliga nätverket som förband motståndsrörelsen i Norge med stödpersoner i Sverige. Arnes insatser med att smidigt och säkert föra fram kurirerna i sin “droska” var avgörande för att upprätthålla kommunikationen och förnödenhetsflödet under hela ockupationstiden. Arne var även vår busschaufför under 1980- och 1990-talen, och hans insatser under kriget är en viktig del av historien i området. Tack vare hans lojalitet kunde många hemliga transporter genomföras säkert under ockupationstiden.
Karin och Arne var några av de personer vars insatser gjorde att motståndet kunde fungera trots den hårda krigssituationen.
Hemlig vapensmuggling vid Häljeboda
Under besöket av Rolf och hans kusiner framkom nya, viktiga pusselbitar om hur det hemliga arbetet vid gränsen gick till under krigsåren. De berättade att Östens bror Allan var involverad i vapensmuggling i Häljebodatrakten. Flera gånger körde han, tillsammans med andra förtrogna, med bil över gränsen nära Häljeboda för att föra in vapen och ammunition till norska motståndsrörelsen.
Är säker på att Östen själv också deltog i dessa riskfyllda transporter, åtminstone stod han för planeringen. Han kanske är den Arvikabo som närmast var en professionell ”underrättelseman” under krigsåren. Som ”spindeln i nätet” i den så kallade Arvikagruppen hade han ett övergripande ansvar för att samordna insatserna, hålla kontakt med norska mottagare och välja rätt tidpunkt i övrig kurirverksamhet och med tanke på allt detta är min analys gällande hans roll självklar.
Transporterna valdes dessutom med största noggrannhet och genomfördes (oftast) på tisdagar – ett medvetet val, eftersom de tyska gränsvakterna då brukade samlas för filmvisning, troligen på biografen i Brødbøl i Austmarka. Denna detalj visar hur ett minutiöst och högkvalificerat underrättelsearbete låg till grund för varje körning och stärker bilden om Östens medverkan. Häljeboda och de kringliggande skogarna var en knutpunkt för smuggelvägar under ockupationsåren. Att Allan och hans följeslagare lyckades passera gränsen gång på gång, ofta med tung last och under ständig risk för att bli avslöjade, vittnar både om deras mod och den höga disciplin som präglade motståndsarbetet i ”vårt” område.
Mod och beslutsamhet
Lokalhistoria i all ära — det krävs modiga handlingar för att förändra någons öde. Dessa Arvikabor var tillsammans med familjen Grundel några av de mest betydelsefulla för norrmännen under dessa mörka år. I mina efterforskningar ser jag att det finns saker som tyder på att dessa båda motståndscentraler i Arvika började samverka under senare delen av kriget. När det kommer uniformerade och fullutrustade norrmän och övernattade hos familjen Grundel under 1944 så var dessa med största sannolikhet från SOE-linjen.
Samtidigt fanns det andra som valde att samarbeta med nazisterna, och gick deras ärenden!
Urklipp från artikel “Östen Nilsson – Ett svenskt trumfkort för Norge”
Efter kriget hyllades Östens insatser med flera utmärkelser; Haakon VII:s Frihetskors (tilldelat 13 september 1946), en graverad pokal från norska legationen – och dessutom ett fint vapen, en amerikansk M1-karbin, som minne från norrmännen. En norsk motståndsvän sammanfattade det: ”För min del var du lika god norsk som någon av oss.”
Norska legationen avd D
Norska legationens avdelning D i Stockholm under Tysklands ockupation av Norge var en särskild organisatorisk enhet inom den norska diplomatiska representationen i Sverige. Syftet var att stödja och samordna motståndsverksamhet, underrättelsearbete samt hjälpa norska flyktingar och motståndsmän som tagit sig över gränsen. Legationen fungerade som en livsviktig förbindelselänk mellan exilregeringen och motståndsrörelsen i Norge, särskilt genom kurir- och underrättelsekanaler mellan Stockholm och London. Trots vissa lokala och organisatoriska skillnader gällande självständighet och egna initiativ utgjorde avdelning D i praktiken exilregeringens främsta verkställande organ i Sverige för samordning av motstånd, flyktinghjälp och kommunikation med både norska hemmafronten och de allierade.
Officiell skrivelse från Norska legationens avdelning D i Stockholm och Kungliga utrikesdepartementet ang. utdelningen av Haakon VII:s Frihetskors och Kompani Linge-medaljen
Efterord
Det finns fler namn och fler trådar i denna historia – gömställen, skogsstigar och köksbord där beslut fattades. Men kärnan är enkel; Östen och Karin Nilson var några av de som gjorde Arvika till en trygg hamn för Norges frihetskamp. De band samman människor, platser och hopp – och höll linjen levande ända tills den inte längre behövdes.
Minnet av Östen och andra modiga Arvikabor som stod på frihetens sida lever vidare. 🌹
Några medlemmarna i Kompani Linge:
Martin Linge
Martin Linge ledde Kompani Linge och gav sitt namn åt enheten. Han deltog personligen i sabotageaktioner, bland annat ett lyckad rädd i Lofoten 1941. Linge stupade under Måløy-raiden julen samma år.
Gunnar Sønsteby
Gunnar Sønsteby, även kallad ”Kjakan”, eller Nr 24 blev senare ledare för den legendariska sabotörsgruppen Oslogjengen och genomförde många viktiga aktioner mot tyska mål i Oslo. Han var Norges högst dekorerade motståndsman. Ytterst ansvarig för SOE-linjen som gick genom Östen Nilson och Sveders Herrekipering. Hör Helmer Sveder berättar om Gunnar här:
Bjarne Holth-Larsen
SOE-agent, kurir och medlem av Kompani Linge.En norsk agent/kurir som opererade flitigt över norsk-svenska gränsen i västra Värmland. God vän med norsk-svenske vapenbrodern Allan Mann. Flydde till England, fick utbildning hos Kompani Linge och blev instruktör för Milorg. Bjarne var med i uppbyggnaden av kurirrutten från Oslo via Kongsvinger och Åbogen, genom gränsområdet i Gunnarskog och Arvika hela vägen till Stockholm. Han gjorde 47 gränspassager under ockupationen, hjälpte till att leverera vapen, radiosändare och illegala tidningar, och organiserade flyktingtrafik och sabotage tillsammans med svenska motståndsvänner. Betydelsefull vänskap knöts mellan honom, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika – som han alltid sade att han aldrig klarat sina uppdrag utan deras hjälp.
Einar Judén
Aktiv motståndsman, kurir över Sönstebys Arvika-linje genom Sveder och Östen. Tränad till commandosoldat i Skottland (“Kompani Linge”). Mycket duktig skidåkare och orienterare. Smugglade med Östen Nilsons hjälp över nästan 1 miljon kronor (ett värde av ca 26–30 miljoner kronor idag) till norska motståndsrörelsen. Greps en kväll av svensk gränsförsvarspatrull i närheten av Håkerudtomta/Håvildsrudsätra (Häljeboda) när han skulle över. Kan ha varit min farfars 18. Gränsförsvarskompaniet som grep honom (tänk om det var farfar) då de verkade i detta område. Utvisades därefter till England och kompani Linge.
Einar Judén, en duktig skidåkare och orienterare. Perfekt kurir. Kongepokalvinnere 1930.
Rasmus Tvinnereim
Medlem i Kompani Linge, kurir i samma linje som Einar och Bjarne och SOE-agent. Greps av polis i Arvika när han köpte choklad. Utvisades till England.
Max Manus
Max Manus var en norsk motståndsman och löjtnant i Kompani Linge. Han är kanske mest känd för sin roll i “Oslogänget”, där han deltog i flera stora sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Max mest kända insats är troligen sprängningen av trupptransportfartyget DS Donau i Oslo hamn i januari 1945 – det skepp som transporterat hundratals norska judar till koncentrationsläger. Sabotageoperationen utfördes tillsammans med Roy Nielsen. Max använde både SOE-linjen genom Arvika och familjen Grundels linje.
Allan Mann
Allan Mann hade starka kopplingar till Arvika. Efter finska vinterkriget och hans deltagande i norska strider mot tyskarna 1940, arbetade han som kurir och spion (SOE) med knytning till motståndsrörelsen. Under kriget genomförde Allan Mann hela 52 gränsövergångar mellan Sverige och det ockuperade Norge, varav många utgick från Arvika via Sveders eller Östen Nilson. Allan Mann blev senare en uppskattad instruktör inom fysisk träning och närstrid och utvecklade träningsprogram som använts av bland annat (BRAK) Försvarsmakten och polis- och brandkårer. Han engagerade sig även i att hedrande minnen över svenska krigsveteraner, och medverkade till ett minnesmärke i Oslo över de svenskar som stupade i tjänst för Norge under kriget.
Knut Haukelid
Knut Haukelid var en av Norges mest kända motståndsmän under andra världskriget. Han var medlem i Kompani Linge och spelade en avgörande roll i tungvattenaktionen mot Norsk Hydros anläggning i Rjukan 1943, en insats som syftade till att stoppa Nazitysklands försök att utveckla atombomb. Haukelid ledde också operationen där färjan med tungt vatten sänktes på Tinnsjön i februari 1944. Efter kriget gjorde han militär karriär och blev bland annat överstelöjtnant och chef för hemvärnet i Oslo. Hans insatser har uppmärksammats i både böcker och filmer, bland annat som inspiration för karaktären Knut Straud i den kända filmen “Hjältarna från Telemarken” (1965). God vän med svenske Allan Mann.
Joachim Rønneberg
Joachim Rønneberg ledde den berömda tungvattenoperationen mot fabriken i Vemork vid Rjukan 1943, vilket hindrade tyskarnas kärnvapenplaner. Han utförde även andra sabotageuppdrag. Reträttvägen gick till Värmland. Fem sabotörer med Joachim Rønneberg i spetsen kom den 19 mars 1943 in vid gränsröse 106 i norra Värmland, grävde ner sina vapen och övernattade (Uggleheden, Höljes), anmälde sig under falska namn hos en landsfiskal som ”civila” flyktingar, fick enkel biljett till Vingåker och Kjesäter, där de passerade genom ”gräddfilen” för VIPs, kom till Stockholm och flög från Bromma till Skottland – hela vägen under sina falska namn från Rjukan. (Källa: Anders Johansson). En del av sprängmedlet som användes vid aktionerna vid Rjukan förvarades en tid i familjen Grundels hem i Rosendal, då några sabotörer kommit släpande med det i en stor väska.
Knut Haugland
Knut Haugland deltog också i tungvattenaktionen som radiotelegrafist. Han bidrog starkt till sabotagets genomförande och överlevde kriget. Efteråt blev han museichef och deltog i bland annat Kon-Tiki-expeditionen.
Jan Baalsrud
Jan Baalsrud överlevde ett dramatiskt sabotageuppdrag i Nordnorge, där han ensam lyckades fly till Sverige efter en strapatsrik flykt över fjäll och is, vilket gjort honom till legend. Han var sedan instruktör i Kompani Linge.
Edvard Tallaksen
Edvard Tallaksen var aktiv i Oslogjengen, deltog i många sabotageaktioner och tog sitt liv efter att ha blivit tillfångatagen, för att skydda sina kamrater.
Fler framträdande namn
Hans Storhaug – deltog i flera sabotageuppdrag.
Gregers Gram – känd motståndsman och sabotör.
Sverre K. Andersen – etablerade en hemlig radiosändare och skickade viktig information till de allierade under hela kriget.
Flera av dessa personer tillhörde den absoluta kärnan av norskt motstånd och bidrog avgörande till sabotage, underrättelseverksamhet i det ockuperade Norge under andra världskriget.
Efter många års frånvaro stod jag äntligen på startlinjen igen. Arvika Stadslopp har betytt mycket för mig genom åren – under elitsatsningen vann jag loppet några gånger och satte punkt för den perioden med en seger det sista året jag tränade ordentligt (2016). Idag handlade det mer om glädje än om tider eller placeringar. Men jag ville ha en bra känsla. Och ja, det kändes riktigt fint att vara tillbaka på hemmaplan. Dagen började på bästa tänkbara sätt med barnloppen. Min yngsta dotter sprang fantastiskt (vilket löpsteg!) och blev 2:a – bara fem meter bakom en kille i mål. Min stora tjej (9 år) sprang modigt i klassen upp till 12 år och slutade 7:a. Viktigast av allt, och det enda som betyder något; de hade roligt och ville springa. Det värmer mer än alla personliga rekord i världen!
6 km – Stadslopp med kontrollerad öppning
Jag springer inte många pass på asfalt längre, så planen var enkel; öppna kontrollerat, hitta känslan och låta kroppen bestämma farten. De första kilometrarna kändes bra och det känns som jag är på väg åt rätt håll igen. På slutet saknades dock den där riktiga viljan att pressa mig – pannbenet var inte hundraprocentigt idag. Bättre inställning på Häljebodaloppet och på svenska mästerskapen i springskytte. Men helheten? Väl godkänt. Kroppen svarade ganska bra, steget fanns där, och det finns tydliga saker att bygga vidare på. I mål kom jag som 7:a med tiden 21:00 minuter.
Dagens imponerande insatser
En som imponerade var Sören Persson (IF Göta) – ursprungligen från Bosebyn i Gunnarskog – en verklig legend som fortsatt år efter år. Han kom in placeringen före mig, cirka 12 sekunder bättre. En superveteran med, bland annat, veteran-VM-guld på 800 meter i bagaget och för sin ålder ruggigt stark. Jag märkte att jag tog in lite uppför, men på platten gick vi jämt. Sören är mentalt stenhård och kunde ta ut sig hela vägen in i mål. En förebild – otroligt imponerande.
Min gamla teamkamrat Frida Michold levererade som väntat och vann damklassen överlägset. Kul att se!
Här finns ett blogginlägg från loppet 2016 med mig och Frida: Blogginlägg 2016
Det är något speciellt med Arvika Stadslopp; alla deltagare små som stora, publiken, hejaropen och målet i vackra stadsparken. Banans kombination av små men ganska långa motlut och platta partier gör att man måste vara smart – det straffar sig att gå för hårt. Speciellt när man är äldre och inte lika tränad längre.
Idag var målet att göra ett stabilt lopp och njuta av stämningen. Mission accomplished.
Vad tar jag med mig?
Styrkan börjar komma – i backarna.
Farten på platten behöver vässas.
Huvudet behöver få tillbaka lite mer tävlingsdjävul.
Får se om jag kan smyga in fler asfaltpass inför nästa års Arvika Stadslopp och hitta bättre klipp i steget. Det behöver inte vara krångligare än så – bara konsekvent. En målbild, i varje fall. Sen gäller det att faktiskt göra det också. Hoppas jag får lite mer tid till träning. Det är kul när kroppen “svarar”.
Tack – och på återseende
Stort tack till arrangörer, funktionärer och publik. Det var verkligen roligt att vara tillbaka på stadsloppet. Värmer i hjärtat. Förhoppningen är att stå på startlinjen nästa år igen – gärna lite vassare.
Kort summering
Barnlopp: Yngsta dottern 2:a (spurt om segern). Äldsta dottern (9 år) 7:a i klassen upp till 12 år.
6 km Stadslopp: Stabil comeback, bra känsla i början, saknade lite vilja att pressa sista kilometrarna.
Dagens plus: Alla barnens insatser. Sören Persson – förebild och superveteran; Frida Michold – grymt löpsteg och klar seger i damklassen.
Framåt: Mer asfaltvana för att vässa löpningen på platten till nästa års Arvika stadslopp.
Bild 1: Segrare 2025 Johan Silfält, tvåan Marcus Stenebo och jag. Bild 2: Bansträckning. Bild 3: Från loppet för ca tio år sedan.
I lördags bar det norrut, längs vägar fyllda av minnen och historia, till det vackra Häljebodaloppet. I år Jubileumslopp – 20 loppet. Ett 7,4 km långt lopp genom varierande terräng – skogsväg, grusväg och fina stigar som slingrar sig upp på Finnskogsleden och dess klassiska Bergspris.
Historien hann ifatt mig
På startlinjen kände jag hur historien hann ifatt mig. Jag vann premiärloppet 2006. Jag var 28 år då, mitt i en elitsatsning. Nu, dryga 20 år senare och 48 år gammal, stod jag här igen – sämre tränad och tyngre – men några fler mil i benen – både i livet och i skogen. Vägen upp mot Häljeboda är i sig en historielektion. När jag passerade Säterud såg jag framför mig pappa Rolf (1937-2012) – orienteringsentusiasten och svenska mästaren som lade grunden till mitt idrottande. Jag mindes hur vi tränade i de här skogarna, och hur det blev fundamentet för mina framgångar i flera idrotter. Vid Allstakan mindes jag Arne “i Kôrstan”, vår busschaufför som under krigsåren körde motståndsmän mellan Norge och Arvika i sin ”droska”. Han fick Haakons VII:s frihetsmedalj för sina insatser. Längre norrut vid Bortans bussgarage fanns likande berättelser, med busschauffören Gunnar Svensson som också hjälpte motståndsrörelsen på olika sätt. Han fick Haakon VII:s frihetskors. I bussgaraget ställdes ibland fullpackade ryggsäckar in till motståndsrörelsen, efter natten var de borta. Historien sitter i vägarna här.
När jag körde förbi Älvtorp där Arne brukade lämna av motståndsmännen tänkte jag på Skoglundfamiljen på gården Håkerudtomta några kilometer norrut – Albin, Rune, Alma och Emil – och deras avgörande insatser för motståndsrörelsen. Tidigare i våras besökte jag Skoglunds gravar vid Austmarka kyrka, och allt kändes så nära. Håkerudtomta var den fasta övergångsplatsen för post- och kurirtrafiken under hela kriget. Den norske motståndsledaren Gunnar Sønsteby (Nr:24) sa en gång bland annat:
“Jag var här minst 25 gånger, alltid med falska papper och med Gestapos kontroll nästan varje gång”, “Och på Håkerudtomta blev jag alltid väl mottagen och kände mig trygg.”
När jag passerade vägkorset ner mot Häljeboda mindes jag berättelserna om hur motståndsmän som Bjarne Holth Larssen hämtades upp just här av Arne. Så kom jag fram. Häljeboda känns alltid som en hemkomst. Jag vet varför. I byn hade farfar stått stationerad under beredskapsåren, gränsförsvarssoldat i skogarna som drar sig upp mot Norge. Släkten hade gått här, sprungit här, arbetat här.
Fina minnen både vid start och mål
Starten gick. Jag höll mig lugn i första backen, låg femma–sexa och släppte på utför. Allt eftersom loppet fortskred tröttnade några framför mig, och jag avancerade. Vid stället/fastigheten som heter Västerås, nära norska gränsen, vek vi in på Finnskogsleden – samma plats där en tysk gränspluton med skidåkare en gång råkade hamnade på fel sida gränsen och snabbt återvände när husägarna påpekade att de var i Sverige. Ännu en påminnelse om traktens dramatiska historia. Upp mot Bergspriset gick det tungt. En gång i tiden studsade man upp där. Jag visste att om jag höll ihop löpningen tills vi kom ut på grusvägen, kunde tredjeplatsen vara min. Och det höll. Trött men nöjd sprang jag i mål som trea – bättre tid än 2023, och med känslan av att ha knutit ihop en cirkel. Ett jubileum att minnas. Häljebodaloppets jubileumslopp – och jag var med redan från början. Det är några år sedan, men känns fortfarande som igår. Otroligt speciellt och en fin känsla.
Johan Silfält fortsätter att imponera och tog hem segern i sitt andra försök. Hans utveckling som löpare går stadigt framåt och han ser ut att bli allt bättre. Tidigare satsade Johan på elitnivå inom slalom, men har nu tagit upp löpningen där han snabbt tagit stora kliv. Med sin starka fysik och lätthet i steget verkar han ha goda förutsättningar – och mycket talar för att han kan bli riktigt bra.
Kanske blev detta mitt sista Häljebodalopp. Arrangörerna tvekar inför framtiden – byråkrati, avgifter till förbund hotar tävlingens fortsättning. Deltagarantalet har varit sviktande. Det vore sorgligt om loppet lades ner, men för mig känns det som att historien är komplett oavsett vad som händer. Minnena lever kvar – i skogarna, i byarna, i berättelserna som återberättas. (Borde kanske skriva den där boken). Och i hjärtat hos en före detta elitidrottare som rört sig genom Finnskogens historia…
Hiernmannen deltävling 2 hölls på Storkasberget onsdagen den 16 juli 2025 och arrangerades gemensamt av OK Hierne och OK Tyr. Det var Lars och Anna Nordström samt Lennart Moberg som arrangerade och de hade gjort fina banor i terrängen kring Storkasberget och ner mot ”Långtjarne”. En gammal karta användes och detta gjorde det särskilt utmanande. Många stigar stämmer inte överens med hur det ser ut idag i terrängen. Kartan var ett särtryck av ”Friluftskartan Arvika SO” ritad tidigt 60-tal av skohandlare Bertil Ericsson. Två banor fanns: på cirka 7 och 4,5 km. En del kontroller var gemensamma.
Starten gick och fältet spreds snabbt ut i skogen. Jag hamnade lite efter i början och fick börja med att plocka placeringar, först förbi Maria – min sambo – och strax därefter Elin, hennes syster. Redan här märktes stämningen – tävling, men på ett vänligt och familjärt sätt. När jag kommit in i spåret låg det flera löpare framför, och bakom mig hörde jag plötsligt hur Martin Fogelberg föll. Då förstod jag inte att det var allvarligt, men i efterhand visade det sig att han brutit handleden och tvingades ta sig tillbaka till mål och vidare till akuten. Stackars Martin, det satte verkligen tävlingen i perspektiv.
På väg mot kontroll två började jag hitta mitt flyt och hann ifatt gänget framför mig när vi tog oss upp mot Örshultet. Med lite terrängkännedom från mina hemtrakter, som ligger en bit söder om kartområdet, trodde jag det skulle ge fördelar – men insåg att orientering ofta innebär oväntade vägval och att terrängkännedom tappat betydelse. Vid fjärde kontrollen tryckte jag upp tempot, tog mig ner till Långtjärnet och valde stigen runt tjärnet. Här var jag i ledning utan att veta om det och det var helt tyst i skogen. Men osäkerheten smög sig på in mot kontrollen, och jag gick inte tillräckligt långt fram för att upptäcka kontrollen. I stället hörde jag det började braka i skogen och en trio löpare kunde springa ikapp mig innan jag lyckades stämpla. Mot slutet var benen riktigt trötta, men tävlingskänslan fanns där – jag kom i mål som trea. Två duktiga bröder från Kils OK före. Det är jag riktigt nöjd med! Riktigt bra träning, skön stämning och häftigt att få springa på den gamla kartan. Det blev en minnesvärd kväll, både för utmaningen, kamratskapet och den fina naturen.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
