På den översta bilden är vi tillbaka i Arvika Nyheters spalter, året är 1989. Då hette tävlingen Eda tvådagars. I klassen H12 står en ganska nöjd liten grabb som lyckats vinna. Bredvid sig hade han två klubbkamrater i OK Jösse, Kurt Mellkvist och Lars Sillfeldt, som också tog hem segrarna i sina klasser. Då, 1989, handlade allt om det enkla och omedelbara; springa så fort man bara orkade och hitta kontrollerna så snabbt som möjligt. Man tänkte nog inte så mycket längre än till nästa kontroll. Det var bara karta, kompass, leriga skor och en enorm vilja att inte bomma bort sig. Tror tävlingen avgjordes genom en spurtstrid med två andra killar då det var jaktstart andra dagen. Jaktstart är att man startar som man ligger till i resultatlistan efter första dagen och den som kommer först till målet vinner.
Sedan går det 37 år.
Och plötsligt står man där igen. Året är 2026. Tävlingen har bytt namn till Morokulien 2-dagars. Cirkeln sluts på ett nästan magiskt sätt. Extra fint blev det när jag dagen efter sprang på Kurt – nu 87 år gammal. Att få visa honom den gamla bilden och berätta om helgens tävling var som att sudda ut decennierna på ett ögonblick. Visst får man erkänna att återhämtningen inte riktigt är lika snabb idag som i H12. Kroppen protesterar lite mer, hälsenorna värker och när man studerar resultatlistan inser man snabbt att man har tampats med riktiga klassorienterare i toppen med landslagsmeriter och erfarenhet från sportens absolut högsta nivå. Bland annat en norsk mästare i sprintorientering. Och man får även känna på att man tränar på en helt annan nivå nuförtiden.
Tekniken har också tagit oss en bit framåt. Idag stämplar vi elektroniskt och analyserar våra GPS-spår på en skärm. 1989? Då tryckte vi stiftklämmor i ett papperskort och satt efteråt med en röd bläckpenna och ritade på kartan var vi trodde att vi hade sprungit. Men mitt i allt det nya är kärnan exakt densamma. En livslång kärlek till skogen. Orientering är en helt fantastisk idrott. Det är en av få platser i livet där du kan börja som liten, för att nästan fyra decennier senare stå vid samma startlinje och känna exakt samma nervkittlande pirr i magen när du vänder på kartan i startögonblicket.
Livetracking GPS – klicka på bilden för att spela upp löpvägen
Vi blir äldre. Vi blir kanske lite klokare, och definitivt lite långsammare. Men viljan att ta rätt beslut och hitta det perfekta vägvalet, den dör aldrig. Orientering är inte bara en sport. Det är ett arkiv av minnen, det är möten med människor, det är djupa skogar och en livslång kärlek till kampen mellan kroppen, huvudet och kartan.
Ibland är 37 år trots allt bara en väldigt lång transportsträcka mellan två kontroller…
Tävling i Jämtland i slutet av 1960-talet. Åke Wingskog. Foto Hallings foto, Östersund
En artikel jag skrev till GûnnerskeNytt Nr 2/2026 om en fantastisk idrottsprofil och inspirationskälla. Vissa personer betyder mer än sina egna resultat. Genom engagemang, ödmjukhet och kärlek till idrotten har han inspirerat många och bidragit till både gemenskap och stolthet i bygden. Köp gärna GûnnerskeNytt och stötta bygden. Här är texten till artikeln:
Historien om den verklige vinnaren av Vasaloppet 1975. Och om 23 678 timmars träning och 28 162 mil, vilket motsvarar sju varv runt jorden.
Vissa idrottsprestationer mäts i medaljer, andra i minuter och sekunder. Men så finns det prestationer som mäts i något större – moral, envishet och den respekt de lämnar efter sig långt efter målgången. Historien om Åke Wingskog och Vasaloppet 1975 är en berättelse om en värmländsk skidlegend som vägrade vika ner sig när idrotten förvandlades till ett politiskt maktspel.
Den hårt arbetande värmlänningen från Bryngelsbyn i Sillerud gjorde mer än att åka skidor, han gjorde avtryck. Formad av skogarna, har han i ett helt liv burit med sig något mycket större än tider och medaljer. Åkes förhållande till skidåkningen är orubblig och så djupt rotad att den blivit en del av vem han är. 8 januari 1969 presenterade Aftonbladet den unge Åke Wingskog som ”den nyaste skidstjärnan – en medicinsk sensation”. Journalisten målade upp bilden av en 26-årig värmlänning som tränade hårdare än någon annan, och som hade en fysisk kapacitet som förbryllade läkare. Han var rakt igenom det som svensk längdskidåkning byggde på; en arbetare, en slitvarg, en symbol för den klassiska svenska uthålligheten.
Han säger ibland att han “inte riktigt nådde världseliten”, men vi som känner historien vet. Vi vet att han stod öga mot öga med några av sin tids mest omtalade och – som historien senare avslöjat – dopade motståndare. Vi vet att han var sju sekunder från en Vasaloppsseger 1975, efter att ha blivit utsatt för så osportsliga hinder som ingen idrottare skulle behöva uppleva. Vi vet att han trots det inte gav upp, att han tog upp jakten, meter för meter, med en beslutsamhet som bara verkliga mästare bär. Åke Wingskog vann något mycket större än Vasaloppet. Han vann respekt och han vann folkets hjärtan. Men framför allt vann han platsen som en av svensk skidåknings mest legendariska gestalter.
”Åk-Wi Årjäng” rullskidor
Åke såg tidigt potentialen i rullskidor, och öppnade dörrar som andra inte vågat med egen tillverkning. Norge såg potentialen i både rullskidorna och Åke. När andra vilade mellan träningspassen, gjorde Åke ett extra, inte för att någon krävde det, utan för att han älskade det. Livsresan som han själv beskriver som “sju varv runt jorden” – är fylld av möten, skratt, motgångar, kärlek till familjen, idrottsglädje och en okuvlig vilja att fortsätta framåt. När livet gett honom nya utmaningar med sjukdomen ALS, väljer han att delta i forskningsprojekt för att hjälpa andra. Intäkterna från hans bok går till Börje Salmings ALS-fond. Det säger allt om människan Åke Wingskog.
Ensam mot DDR:s mur i Vasaloppet 1975
Lördagen den 1 mars 1975 kände sig Åke i bra form. Förberedelserna hade varit rigorösa. Tillsammans med sina närmaste medhjälpare – Börje, Aina och Björg – hade allt från vallning till kostplanering skötts exemplariskt. När tävlingsmorgonen grydde i Sälen på söndagen stod termometern på minus tio grader. Åke vaknade med en vilopuls på 36 slag i minuten. Kroppen var i balans.
Redan från start hölls ett högt tempo. Snart återstod bara en handfull åkare i den absoluta täten. Bland dem Åke Wingskog, som med sin karaktäristiska råstyrka ibland låg först för att hålla tempot uppe, men han vågade inte göra något tidigt utbrytningsförsök eftersom åkarna runt honom var mycket meriterade. Med 15 kilometer kvar återstod fyra åkare i tätstriden. Gert-Dietmar Klause, DDR, Gerhard Grimmer, DDR, Åke Wingskog, Sverige och Alexander Yurasov, Sovjet. De låg klart under rekordtiden och fyra minuter före övriga fältet.
När det var 11 kilometer kvar delade sig spåren. I stället för två parallella spår blev det två enkelspår ute i terrängen. De skulle strax bli vittnen till en lagtaktik som i efterhand kan likställas med sabotage. Alla valde samma spår som Klause, som låg först. Strax efter kom de till en 30 meter lång saxbacke. Där händer det som kommer att avgöra hela loppet. Grimmer stannar plötsligt upp och ropar något till Klause. Klause uppfattar situationen direkt och sticker i väg i ett våldsamt tempo. Wingskog och Yurasov blir kvar bakom Grimmer. Grimmer saxar brett och långsamt uppför backen. Wingskog och Yurasov försöker komma förbi flera gånger, ropar och knuffar, men det är för mycket lössnö vid sidan av spåret. Det går inte att passera. Åke har beskrivit situationen som nära slagsmål, men han håller igen, bland annat av respekt för Grimmer som tidigare VM-guldmedaljör på 50 km 1974.
När de kommer uppför backen går spåren ihop igen. Wingskog får möjlighet till ett eget spår, men det andra spåret är sämre och lösare. Han får inte upp farten nog för att kunna passera. När han försöker gå om ökar Grimmer tempot och tränger sig in framför honom. Wingskog byter spår och växlar tempo, men Grimmer följer efter och kastar sig ut för att blockera igen. Detta upprepas gång på gång. Grimmer kör över Wingskogs skidor flera gånger. Åke fruktar att skidorna ska gå av. Hade det hänt hade loppet varit över.
Bryter sig loss från DDR:s Stasitaktik
Vid Eldris blir det fem spår i bredd. Där får Wingskog utrymme och kommer äntligen förbi. I en enorm kraftansträngning kliver han ut i de oplogade sidospåren och påbörjade en jakt som sent ska glömmas. Grimmer och Yurasov släpper direkt, de har ingen chans att följa. Klause ligger då ungefär en minut före. Så småningom får han syn på Klauses rygg. Publiken skriker och Wingskog tar in sekund efter sekund. Vid Moraparken är avståndet nere i cirka 20 sekunder. I den sista lilla backen efter älven är det bara ungefär 10 sekunder. Med 100 meter kvar ser Åke hur Klause vacklar till och tappar balansen kort. Där tror han att han ska hinna i kapp. Men Klause håller sig på benen och passerar mållinjen sju sekunder före Wingskog.
Resultat
1. Gert-Dietmar Klause, DDR – 4.20.29 2. Åke Wingskog, Sverige – 4.20.36 3. Gerhard Grimmer, DDR – 4.21.22
Den gamla rekordtiden var 4.35.00. Officiellt blev Wingskog tvåa men moraliskt var han vinnaren. Gert-Dietmar Klause ställde inte till med några större glädjescener då han hela tiden var hårt bevakad av östtysk säkerhetspolis, och han gav bara några korta kommentarer till segern.
7 sekunder…
Åkes tystnad
Efter målgången blev det stort ståhej. Åke tas emot nästan som en segrare, eftersom de omkring honom i resultatlistan var utländska stjärnåkare. Mora-Nisse kommer fram och gratulerar och vill veta detaljer om loppet. Men Åke säger inget om östtyskarnas osportsliga metoder. Han vill inte framstå som en dålig förlorare. Därför tiger han, trots att loppet avgjordes genom DDR:s lagkörning och Grimmers blockering. Först vid Eldris kunde Åke åka fritt – och då hade Klause fått en minut. Att Åke ändå nästan hann i kapp säger väldigt mycket om hans kapacitet den dagen. Han tog in nästan hela avståndet från Eldris till Mora. Från en minut till sju sekunder. En enorm upphämtning efter nästan nio mils skidåkning. Åke Wingskog var den klart starkaste skidåkaren i Vasaloppet 1975. Kämpen som ensam utmanade en statlig idrottsmaskin och så när vunnit. I backspegeln – efter avslöjanden om DDR:s statsdopning – framstår hans insats som ännu större. Åke fick aldrig stå överst på pallen i Vasaloppet eftersom han mötte ett system – DDR:s – som världen senare dömde ut som dopat, korrupt och osportsligt. Men ingen kunde stoppa Åke Wingskog från att bli folkets vinnare. Det är den finaste segern av dem alla.
Den känslosamma vägen till Bortans IK
Många år efter elitkarriären skulle en annan händelse komma att definiera Åkes relation till skidåkningen. Vasaloppet år 2000 blev inte bara ännu ett lopp utan ett av de mest känslosamma i hans liv. Egentligen hade han missat att anmäla sig. Under en träningstur på cykel i Treskog stötte han på vännen Jonny Johansson, som erbjöd Åke sin nummerlapp eftersom han själv kände sig krasslig. Det blev deras sista samtal. En månad senare nås Åke av beskedet att Jonny hittats död på Torvströmossen.
Stig Karlsson, en bärande skidledare i Bortans IK, kontaktade Åke och frågade om han ville genomföra loppet i Jonnys namn och representera klubben. Åke tackade ja. Han visste hur hårt Stig och de andra i Bortan kämpade för att hålla klubben levande och få ihop åkare. Att dra på sig Bortans IK:s färger blev ett sätt att hedra både vänskapen och bygden. Från Evertsberg till mål avancerade Wingskog omkring 900 placeringar och kom i mål på tiden 5.37.07. Wingskog beskrev hur det kändes som att Jonny var med honom hela vägen till Mora. Efter loppet tog han med sig medaljen från Vasaloppet till Gunnarskogs kyrka och lade den vid Jonnys grav. En medalj vissnar inte som blommor gör.
Som veteranskidåkare i Bortans IK visade Åke att de gamla takterna satt i. Han förenades i klubben med en annan stor skidprofil, Bertil Dannberg. Bertil, som i sin ungdom representerat Sverige i junior-EM, och Åke bildade en veteran-duo som ingöt respekt. De bevisade att tävlingsinstinkt och skidglädje inte har något bäst-före-datum med många starka resultat.
Bortans IK Olympia. Grundad: 1944
Boken om ett skidåkarliv
2025 blev Åke klar med sin bok som är långt mer än en berättelse om skidåkning. Det är en skildring av uthållighet, vänskap, dramatik och ett liv präglat av envishet och målmedvetenhet. Genom berättelserna från skidspåren, Vasaloppet och åren i Bortan IK växer också en viktig del av den värmländska idrottshistorien fram. Samtidigt finns ett större allvar i berättelsen. Åke har drabbats av ALS, men fortsätter trots sjukdomen att kämpa med samma inställning som präglat hela hans liv. Boken blir därför också något mer än en idrottsskildring – den blir ett vittnesmål om människan Åke Wingskog. Boken är helt enkelt fantastisk. För undertecknad blev det också mycket speciellt då jag fick den stora äran att skriva några rader i boken – något jag känner stor tacksamhet och stolthet över.
Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår Författare: Åke Wingskog
Kampen mot ALS
Idag för Åke en kamp som är viktigare än tävlingar. Genom att starta en egen insamling via Börje Salming Stiftelse arbetar han aktivt för att stödja forskningen kring ALS. Samma egenskaper som drev honom i skidspåren driver insamlingen som hittills gett 64 650 kr. Ser vi tillbaka på Åkes gärning ser vi mycket mer än bara resultatlistor. Vi ser en man som formats av hårt arbete, som stått upp mot orättvisor, och som visat en sällsynt lojalitet mot sina vänner. Oavsett om det gäller att jaga fuskande östtyskar eller att samla in pengar till livsviktig forskning, så gör Åke det med samma rakryggade inställning.
Åke Wingskog är, och förblir, en av Sveriges största skidhjältar.
Per Slungård (1937–2025), en sann kämpe och en mästare i skogen. Ibland räcker det med ett namn för att många fina minnen ska komma tillbaka. När jag nyligen fick veta att Per Slungård hade gått bort i vintras (2 december 2025) var det som att en dörr öppnades till en annan tid. Till orienteringskartor på köksbordet, resultatlistor, fjäll, myrar, vägval, skratt och den där gemenskapen som bara orienterare riktigt förstår. Per som i orientering tävlade för, bland annat, Halden SK, var en av min pappa Rolf Gäverts orienteringskompisar – födda samma år – men också en av hans allra starkaste konkurrenter. De hade många dueller genom åren. Dueller som inte bara handlade om placeringar, utan om respekt. Två starka veteranorienterare, med pannben, rutin och kärlek till skogen.
Per Slungård var en otroligt duktig veteranidrottare. Han vann veteran-VM i orientering flera gånger och tillhörde de allra främsta i sin klass genom åren. Samtidigt var han inte bara orienterare. Han sprang också ibland på landsväg med en kapacitet som imponerar än idag. Norska åldersrekord på både maraton och halvmaraton säger en hel del om vilken idrottsman han var. Att springa halvmaraton runt 1.11 som veteran och maraton på 2.31 när man är över 50 år vittnar om en enorm träningsvilja och styrka. Bara tre norrmän har på 40 år lyckats springa fortare så idag står han som nummer 4 i ”all-time” listor i Norge.
Men när jag tänker på Per är det långt ifrån bara resultaten som kommer upp.
Fjäll-OL
De allra finaste minnena leder upp till de öppna vidderna och den nu nedlagda Fjällorienteringen. Denna anrika tredagars patrulltävling, som Jämtland-Härjedalens Orienteringsförbund arrangerade nästan varje år sedan 1938, bar på en helt egen magi. Man springer i patrull två och två, håller ihop hela vägen och tar kontrollerna tillsammans. Med kartskala 1:50 000 blir det något annat än vanlig orientering. Ute i fjällterrängen måste man läsa landskapet och hålla huvudet kallt. Det var en tävlingsform som passade sådana som Per och pappa. Gamla tidens orienterare. Starka, envisa, ödmjuka inför naturen och trygga med karta och kompass. Såg själv ute i terrängen många ggr hur stark Per var i motbackarna på fjället.
Per brukade hälsa på pappa när han reste förbi på väg till tävlingar eller kartritningsuppdrag, något han var riktigt duktig på. Och bodde hos honom när han ritade orienteringskartor i närheten av Arvika. Det säger mycket. Han var inte bara ett namn i en resultatlista eller en motståndare i skogen. Han var en god vän. En sådan där person som hörde till orienteringslivet runt pappa, som det pratades om, och med och som därför också blev en del av mina egna minnen. När min pappa gick bort i cancer 2012 kom Per på begravningen. Efteråt följde han med hem till oss. Ett fint minne. Han tog sig tid. Han ville vara där. Han hedrade pappa med sin närvaro och berättade.
Det är kanske just det som gör mest intryck nu.
Alla veteran-VM-medaljer, veteranrekord och segrar berättar om en fantastisk idrottsman. Men minnena av besöken, samtalen, och respekten berättar om människan Per Slungård. Han var en mästare i skogen. Men han var också en del av en generation orienterare som bar sporten med värdighet – där kampen var hård, men vänskapen ändå större. Nu har Per Slungård stämplat vid sin sista kontroll och nått slutmålet. Vinden fortsätter att blåsa över de fjällvidder han älskade att springa på med lätta steg, och skogarna står tysta kvar..
Fjällorienteringen.Tävlingens egen presentation. Källa för bakgrund om Fjällorienteringen som klassisk patrulltävling, arrangerad sedan 1938, med kartskala 1:50 000. https://fjallorienteringen.se/fjallorienteringen/
Delar här en intressant och välskriven artikel (PDF) om Allan Mann som rörde sig över gränsen i området västra Värmland under krigsåren. I artikeln “I Allan Manns spår” framträder en bild av ett gränsland fyllt av hemliga uppdrag, där Allan Mann genomförde ett stort antal kurirresor och arbetade nära både Special Operations Executive (SOE) och Kompani Linge. Allan ska ha gjort 52 resor som SOE-kurir in i det ockuperade Norge från svensk sida – med vapen, radiosändare, handlingar mm.
Författarna bakom artikeln är:
Lars Gyllenhaal – välkänd militärhistoriker och författare med fokus på nordisk krigshistoria
Anders Johansson – journalist och författare med djup kunskap om andra världskriget i Norden
Tillsammans bidrar de med både källkritik, nya fynd och viktiga perspektiv – och att lyfta fram det som ännu inte är fullt klarlagt. Motståndsmannen och Norges mest dekorerade medborgare, Gunnar Sønsteby (NR 24) skrev en gång följande till Allan:
”Til Allan Mann,
min kjære venn som har alle nordmenns respekt for hans store innsats for vårt land under krigen. I tillegg til dette Allan har du min dypeste respekt for ditt hjertelag og din alltid store omtanke for alle dine mange venner.
Luciadagen blev något alldeles extra i Arvika. När Åke Wingskog släppte sin bok Mina sju varv runt jorden fylldes lokalen till bristningsgränsen på Ritz. Stolarna räckte inte till, kön var lång och många fick stå – men ingen verkade ha något emot det. Tvärtom. Det låg en stark känsla av värme, respekt och nostalgi över hela den här dagen. Totalt fanns åtta olympier på plats under dagen – aktiva, ledare och vallare – däribland Mats Wallberg, Solveig Egman-Andersson, Benny Kohlberg (OS-guld längdskidor 1984), Ronnie Adolfsson och Inge Wadman.
Ett liv i skidspåren – bokstavligt talat
Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår. 2025. Av Åke Wingskog
Under pandemin tog Åke fram sina träningsdagböcker. Alla 66. De sträcker sig från 1957 till 2022 och summerar ett helt liv i rörelse. När han räknade ihop resultatet blev siffrorna nästan svindlande: 23 678 träningstimmar och 28 162 mil. Det motsvarar sju varv runt jorden – och gav boken dess titel.
Åke Wingskog är förstås mest känd för sin långa skidkarriär. Vasaloppet 1975 blev ett av de mest omtalade loppen i svensk skidhistoria: Åke slutade tvåa, men efter osportsligt agerande från DDR-åkare betraktas han av många som den egentlige vinnaren. Men boken handlar om mer än resultatlistor. Den handlar om uthållighet, disciplin, kärleken till idrotten – och livet självt. Det är ett stycke levande idrotts- och livshistoria. Åkes liv och gärning har också en tydlig norsk dimension. Hans kärlek till Norge har följt honom genom hela livet – inte minst genom de många träningsperioderna tillsammans med det norska landslaget, där han fann både inspiration och gemenskap. Den personliga länken till Norge blev ännu starkare genom hans fantastiska fru Bjørg, som varit ett livslångt stöd och en självklar del av Åkes resa. I boken märks tydligt hur denna gemenskap, och Åkes nära band till Norge, haft stor betydelse – inte bara för skidkarriären, utan för hela hans liv.
Jag har dessutom haft den stora äran att få skriva några rader i boken och dela några händelser och minnen av Åke. När jag innan boksläppet fick chansen att läsa igenom Mina sju varv runt jorden var det som att slungas tillbaka till en annan tid – till skidspåren, träningsdagböcker, ideellt engagemang och en idrottsvärld där hjärta och heder betydde allt. Åke Wingskog har ett enormt hjärta för idrotten, men också för människorna runt omkring sig och för livet i stort. Det märks på varje sida. Boken är inte bara en berättelse om träning och tävling, utan om gemenskap, respekt och den där okuvliga viljan som bär långt bortom mållinjen. Boken är otroligt läsvärd. Jag hade väntat mig en bra bok, men möttes av något mycket större. En berättelse som berör på djupet och stannar kvar långt efter sista sidan. Det finns nästan inga ord som räcker till…
Trevlig Nostaligkväll på stadshotellet
Bokförläggaren Sten Slottner hade inte väntat sig ett sådant gensvar på boksläppet. Åke själv hade det däremot på känn berättade han för mig kvällen innan. Dagen avslutades med en nostalgikväll på Stadshotellet. På nostalgikvällen fick jag också chansen att säga några ord om Åke och berätta om en händelse som etsat sig fast i minnet – när han på ett skidläger i Långberget visade oss yngre hur de tränade förr. Det glömmer man inte i första taget.
Hade turen att sitta vid samma bord som Benny Kohlberg, en fantastiskt duktig längdskidåkare på sin tid med många imponerande prestationer bakom sig. Samtalet rörde en del klassiska ögonblick i svensk skidhistoria. Bland annat berättade Benny om Svenska Skidspelen 1978, när han – som distriktsåkare för Värmlandslaget – var först in på första sträckan på stafetten. En helt otrolig prestation, inte minst eftersom han fick starta en bit bakom alla landslagen med landslagsåkarna och hade många starka åkare att passera. Efter den dagen visste hela Skidsverige vem Benny Kohlberg från Ottebol var.
Benny är kanske mest känd för stafettguldet vid olympiska vinterspelen 1984 i Sarajevo, Jugoslavien. Där ingick Benny i vad som beskrivs som ett av de bästa lag Sverige någonsin haft i längdskidåkning: Thomas Wassberg, Benny Kohlberg, Jan Ottosson och Gunde Svan. På sin andrasträcka mötte Benny en av dåtidens allra bästa sovjetiska åkare, Aleksandr Zavjalov, silvermedaljören från 30 km i samma OS. Benny gjorde en mycket bra sträcka – och resten är svensk idrottshistoria. Benny representerade Domnarvets IF under sina sista år som elitsatsande och ett av de sista loppen var Svenska skidspelen i Falun 1988 där han åkte för Dalarnas distriktslag och körde upp laget till en andraplats på tredje sträckan. Dalarnas distriktslag slutade trea. Bara Sverige och Norges landslag var före.
Under samtalet frågade jag Benny då jag hört att pappa var med honom och tränade ibland. Benny berättade då att min pappa Rolf ofta var med och tränade tillsammans med dem, i den tuffa terrängen väster om Ottebol, där den legendariska 310-höjden ligger. Otroligt roligt att få höra. Minns att pappa (född 1937) brukade säga att han kände sig i bra form utifrån sin ålder i början av 1990-talet – och 1992 tog han också ett SM-guld i orientering för veteraner. Trots att han bommade en kontroll med tre minuter sprang han så bra att han ändå kunde vinna med tre minuter i ett mycket starkt startfält. När jag hörde Bennys berättelse föll många bitar på plats. Det är inte orimligt att just de där träningspassen, med några av landets bästa uthållighetsidrottare, byggde en grund som bar långt fram i tiden. Det var i vart fall väldigt roligt att få höra alla dessa berättelser. Både Benny Kohlberg och Åke Wingskog har varit idrottare man verkligen sett upp till här i västra Värmland – inte bara för deras resultat, utan för vilka de var som människor. Mycket eftersom min pappa talade med stor värme om dem och berättade om dem när man växte upp. Det är sådant man kan reflektera över när man blivit äldre och tänker tillbaka.
Det blev en kväll fylld av minnen och en påtaglig känsla av hur allt hänger ihop – människor, träning och historia. Precis som Åkes bok i sin helhet.
Rekordsnabb kurir. Einar Judén, här som längdskidåkare före kriget, etablerade tillsammans med Bjarne Holth-Larsen den snabbaste kurirförbindelsen mellan Oslo och Stockholm. De cyklade gärna till Kongsvinger-området, tog sig sedan till fots över gränsen och tog tåget Arvika–Stockholm. På så sätt pressade de ner den totala restiden till mindre än 24 timmar. Båda var mångsidiga idrottsmän och fick ofta hjälp av svenska idrottskamrater. Foto: Skimuseet
En kort berättelse om Einar Judén (1905–1990) – en man som under krigsåren blev kurir, sabotör och medlem av Norwegian Independent Company No. 1 (Kompani Linge). Före kriget var han en skicklig orienterare och skidåkare, främst inom nordisk kombination. 1930 blev Einar Judén Kongepokal-vinnare i ”skiidrett for menn”. När tyska trupper invaderade Norge våren 1940 anslöt han sig tidigt till motståndet. Han tvingades gå under jorden, och efter en dramatisk flykt över Nordsjön kom han till Storbritannien, där han antogs till Kompani Linge – den norska specialstyrka som utbildades av Special Operations Executive (SOE) för sabotage och underrättelseverksamhet.
Judén deltog i flera av de mest riskfyllda operationerna mot den tyska ockupationsmakten, bland annat i sabotagen mot tyska fartyg i Oslos hamn (Operation Bundle) tillsammans med bland andra Max Manus. Den 5 februari 1944 ledde Einar Judén tillsammans med Carl Fredrik Wiborg ett ”vapensläpp” från Brittisk flyg vid Langpiperen på Romeriksåsen, öster om Harestua. Detta markerade det första vapensläppet som Milorg D13 (Milorgdistrikt 13) tog emot i Oslomarka.
Men Judéns berättelser handlar inte bara om dramatiken i huvudstaden eller farliga uppdrag i fiendens närhet. Den handlar också om de tysta hjältarna på landsbygden – de män och kvinnor som med sin gästfrihet, sitt mod och sin mänsklighet höll liv i motståndets nätverk längs gränsen mellan Norge och Sverige. Under sina färder mot gränsen besökte han ofta Östen Nilson och hans familj i Arvika, som liksom andra i trakten hade öppnat sitt hem för flyktingar och kurirer. De samtalade om gränsövergångarna mot Norge och just den här natten konstaterade de att skidor inte skulle behövas – det var ovanligt lite snö i markerna för årstiden. Marken var frusen, och han hoppades kunna ta sig över utan att lämna tydliga spår.
Innan Einar fortsatte färden mot gränsen i närheten av Håkerudtomta gjorde han ett stopp hos ”mor Nilsson” i Allstakan (Gunnarskog), en kvinna vars namn med tiden blev legendariskt bland de norska kurirerna. Hennes riktiga namn var Ester Nilsson. Hos henne stod dörren alltid öppen, kaffet alltid varmt och maten alltid klar – oavsett vilken tid på dygnet någon kurir knackade på. Hon hade blivit som en reservmor för de norska motståndsmännen, en trygg hamn på den svenska sidan där nervösa, utsvultna och frusna kurirer kunde vila en stund innan de gav sig vidare ut i mörkret mot Norge. Esters son, Arne ”i Kôrstan” var dessutom anlitad som chaufför av Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika för att köra norska kurirer. Även dottern i familjen, Aina, var engagerad i motståndsarbetet.
I sina anteckningar beskrev Einar senare att den största rädslan inte var att bli dödad, utan att bli fångad och förråda andra under tortyr. Han såg flera kamrater föras bort av Gestapo och aldrig återvända. En av dessa kamrater som torterades ihjäl var Kristian Aubert (1909–1942). Einar Judén skrev efter kriget ned sina minnen från krigsåren. Texten publicerades aldrig under hans livstid, men delar av den återfanns senare och trycktes 2011 i Sørkedalen historielags medlemsblad, 21 år efter hans död.
Där finns också hans varma ord om familjen Nilsson i Allstakan:
”På svensk side hadde vi også noen ypperlige kontakter, og jeg skal aldri glemme ’mor’ nede i Alstakan. Her kom og gikk jeg som jeg ville, og det var aldri for sent for Aina eller ’mor’ å stå opp og steke og koke for meg og mine venner. Hver gang jeg kom fra Arvika og skulle over, hadde gjerne ’mor’ en stor kartong med mel og flesk og andre goe saker. Og hver gang var hun like livende redd for at det skulle hende meg noe. Det var i grunnen slike mennesker som sporet meg til å gjøre det beste ut av alle situasjoner.”
Einar Judéns ord vittnar om en djup tacksamhet, inte bara gentemot dem som bar vapen eller utförde sabotage, utan också mot de civila som med små men avgörande handlingar höll motståndet vid liv. För varje lyckad övergång, varje kurir som kom fram med meddelanden, vapen, sprängmedel eller flyktingar, stod människor som “mor Nilsson” i bakgrunden – redo att hjälpa, och ge styrka.
När Einar efter kriget såg tillbaka på sina år i motståndet var det inte bragderna i Oslo eller träningen i Skottland han främst talade om, utan just dessa enkla, varma möten i gränsbygden. Det var i stugorna i Allstakan och Gunnarskog, som han menade att det verkliga modet visade sig – hos de kvinnor och män som aldrig bar uniform, men som ändå riskerade allt. För Einar var “mor Nilsson” i Allstakan, Östen Nilson och Helmer Sveder i Arvika, med flera, symbolen för just detta mod – det tysta motståndet som inte syns i historieböckerna, men som bar de stridande genom krigets mörker…
Källförteckning
Judén, Einar. Uppteckningar och anteckningar (1945–1950). Efterlämnat manuskript, privat arkiv.
Sørkedalen historielag – medlemsblad, utgåva med återpublicering av utdrag ur Judéns berättelse.
Manus, Max: ”Det vil helst gå godt” (Steenstrup forlag 1945).
Lokala intervjuer och muntlig tradition, Allstakan och Arvika (Nilssonfamiljen, Östen Nilsson, muntliga vittnesmål om åren 1940–46).
Annorlunda och spännande tävling vid Hundfjället i Sälen. För en tid sedan var jag med på tävlingen Execute Sälen by adidas Terrex som är en tävling för fyrmannalag. Det var Christian Nilsson, Jörgen Olofsson, Marcus Wilhelmson och jag i laget. Yngste lagmedlemmen i vårt lag var 48 år, tre av oss är födda 1977. Upplägget var speciellt – jag hade i vart fall aldrig gjort något liknande. Fyra olika slingor (grön, blå, röd och svart) som skulle löpas fyra gånger vardera. Totalt blev det omkring 100 km och 4 000 höjdmeter, vilket i ett fyrmannalag innebar runt 25 km och 1 000 höjdmeter per löpare. Tidsgränsen var 12 timmar, med den avslutande sträckan rakt upp för “Väggen” i Hundfjället. Kändes i kroppen när man kom upp där kan jag säga.
Ut ur dimmanSista metrarna av VäggenTuff grusväg in i dimman
Vi slutade på en andraplats i herrklassen med tiden 9 timmar och 13 minuter. Vinnarna var ett oerhört meriterat lag med bland annat en svensk mästare på maraton, flera riktigt vassa orienterare i absoluta eliten och en SM-trea i terräng – alla i toppform om man jämför med vårt ”bäst före” datum-lag.
Riktigt trevligt, och det blev rejäl träningsvärk efteråt.
Från föräldrahemmet i Säterud minns vi Sven Skoglund (1935—2025) med värme och respekt – en god granne och inspiratör inom idrotten.
Reportage från OK Jösses träningstävling Hartjärn runt
Löpning och orientering
Sven tävlade både som löpare och orienterare, där friidrotten var hans huvudinriktning, men orienteringen erbjöd en välkommen omväxling och social gemenskap, särskilt under 1960- och 1970-talen. Bland hans meriter märks bland annat en tid på 14:54,6 på 5 000 meter, 4:02 på 1 500 meter, ett distriktsmästerskapsguld i stafett på 4 x 800 meter samt DM-silver på distanserna 1 500 och 5 000 meter. Sven noterade också flera lopp på 800 meter under två minuter. Han tävlade på krävande kolstybbsbanor, som var betydligt tuffare än dagens moderna allvädersbanor. Under sin aktiva tid representerade han KFUM Arvika friidrott.
DM-brons 4 x 1500 meter 1959OK Jösses segrarlag på Kyrkviken runt 1970
Orienteringsklubben Jösse
Sven uppskattades för sin målmedvetna träning och var en inspirerande träningskamrat, känd för sina högkvalitativa träningspass och positiva inställning. Han deltog återkommande i träningar/tävlingar som medlem av OK Jösse och bidrog till klubbens sociala och sportsliga framgångar under perioden. Bland annat ingick han i OK Jösse-laget som vann Kyrkviken runt, en av de mest prestigefyllda och kända stafettävlingarna i Arvika.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
