VM-GULD på halvmaraton. 58.06. Nytt Europarekord. Första löparen utanför Afrika på 30 år att vinna VM-titeln på distansen. Det är svårt att riktigt ta in hur stort detta är. För bara några år sedan trodde typ alla som hade lite insikt i svensk löpning att detta inte kunde vara möjligt överhuvvudtaget.
Jag har under en längre tid kallat Andreas Almgren för den nye Gunder Hägg. I dag känns den jämförelsen mindre djärv. Sverige har haft fantastiska löpare genom historien. Gunder Hägg satte världsrekord på löpande band under 1940-talet. Anders Gärderud vann OS-guld. Det finns många namn. Men det Andreas Almgren nu gör mot dagens absoluta världselit är något alldeles extraordinärt. Faktum är att med den formen, den mentala urkraften och den taktiska fulländningen som visades upp fanns det helt enkelt inte en enda löpare i världen – varken i nutid eller förr – som hade kunnat vinna över Andreas denna dagen. Han var fullständigt oslagbar!
Har en svensk idrottare någonsin gjort en större enskild prestation?
Jag är inte säker på det.
Almgen och Hägg
Titta på gamla filmer av Gunder Hägg och jämför med Almgren. De springer i helt olika epoker, men det finns något bekant i uttrycket – det avslappnade, flytande steget och känslan av att farten kommer helt naturligt. Och vilken utveckling Almgren har haft. Från en karriär präglad av skadeproblem till att flytta gränserna för vad vi trodde var möjligt för en svensk och europeisk långdistanslöpare. Nu är han inte bara bäst i Sverige eller Europa. Andreas Almgren är världsmästare. Vilken dag för svensk idrott.
Den nye Gunder Hägg? Det börjar nästan kännas orättvist mot Andreas Almgren.
Jerringpriset. Bragdguldet. Årets manlige idrottare. Ge Andreas Almgren alla pris som går. Och när vi ändå håller på kan han få alla priser Donald Trump någonsin velat ha också. Nobelkommittén kan börja förbereda Nobelpriset i fysik. Almgren har precis skapat ett fysikproblem som någon behöver förklara. Hur kan en svensk springa 21,1 kilometer på 58.06? 2.45 per kilometer. I över två mil. Och som om det inte vore nog avslutar han sedan med en spurt som fullständigt krossar allt motstånd och lämnar världseliten långt bakom sig…
Käll- och litteraturförteckning
Gävert, L-O.Nytt Europarekord (!!) på 10 kilometer löpning av Andreas Almgren (samt historiska reflektioner kring löpsteget hos Gunder Hägg och svenska distanslöpare på ADVENTURE).Länk: blogg.l-ogaverth.com – Nytt Europarekord av Andreas Almgren
European Athletics.Historical Data & Athlete Profile: Andreas Almgren. Europeiska rekord, mästerskapsresultat och all-time-listor på landsväg.Länk: european-athletics.com – Andreas Almgren
Svenska Friidrottsförbundet (Friidrott.se).Svenska rekord och statistikarkiv. Officiell svensk rekordlista och historik för medel- och långdistanslöpning.Länk: friidrott.se – Statistik & Rekord
SVT Nyheter / SVT Sport & Riksidrottsmuseet.Arkivmaterial och journalfilm: Gunder Häggs rekorderövringar och det svenska löparundret under 1940-talet.Länk: svt.se – Sport / riksidrottsmuseet.se
Mitt i den mest intensiva fasen av valrörelsen tog jag en välbehövlig paus från kampanjandet på Arvika torg, snörde på mig löparskorna och ställde mig på startlinjen för Arvika Stadslopp (6 km). Det är alltid något speciellt med lopp på hemmaplan – för mig är det en självklarhet att försöka ställa upp och stötta lokala arrangemang när möjligheten ges.
Årets bana skilde sig en aning från i fjol och mätte något längre. Första halvan kändes riktigt bra; kroppen svarade fint, steget var lätt och flytet fanns där under de inledande tre kilometerna. Jag låg också bra med bakom starka elitlöparen Frida Michold, som vann damklassen överlägset precis som hon gjorde 2016. Jag hjälpte Frida med träningen under en period, så jag vet hur otroligt stark hon är – inte minst när det lutar uppför. Den här gången orkade jag inte följa henne hela vägen, men jag bet i och var nära under åtminstone de tre första kilometerna innan hon gled ifrån.
Trötta ben sista biten
Med några kilometer kvar började tröttheten komma smygande. Benen blev märkbart slitna och tempot sjönk något. Jag låg på tredje plats när vi närmade oss biblioteket, och där uppstod lite oväntad dramatik. Bansträckningen var ny, och en otydligt placerad pil ställde till det. Både jag och löparen som till slut knep andraplatsen tog fel väg. Den ofrivilliga omvägen kostade inte bara värdefulla sekunder och förlorad fart – det värsta var att fyran i herrklassen plötsligt tog in ett rejält försprång bakifrån. Med trött kropp uppstod en viss oro; skulle pallplatsen ryka på grund av en missad sväng?
Som väl var lyckades jag bita ihop, hålla undan på slutet och säkra tredjeplatsen! En dos nostalgi – om jag inte minns fel är det väl tio år sedan jag stod på pallen i Arvika Stadslopp senast (då det blev seger sommaren 2016).
Urklipp från Arvika Nyheters reportage om Arvika stadslopp
Allt som allt blev det ett riktigt fint och givande träningspass. Sen var det bara att byta om och ta sig tillbaka till torget. Ett stort tack till arrangörerna med Erik Nordlöf och Viktor Kolberg i spetsen för ett fint arrangemang!
Årets SM i springskytte arrangerades av Hallands Pistolskyttekrets och avgjordes den 22–23 augusti utanför Varberg. Två dagar med träffar, bommar, medaljer som skulle delas ut – och framför allt en fantastisk lagkänsla. Och vilken helg det blev för I 2 Skytteförening!
På lördagen avgjordes SM med C-vapen. Traditionella springskytte-SM. Det blev någon bom för mycket men det räckte ändå till en 5:e plats individuellt. Den individuella tävlingen ligger också till grund för lagtävlingen (H-21) med tremannalag. Där lyckades Marcus Wilhelmsson, Johan Lindqvist och jag få ihop tre ganska jämna lopp som räckte hela vägen till SM-GULD i hård konkurrens! Vi visste inte innan prisutdelningen hur vi låg till så det var lite överraskande även om vi trodde våra lopp kunde räcka långt. Det är något speciellt med ett lagguld. Individuellt kan man alltid gräma sig över den där bommen, sekunderna man tappade eller loppet som kunde ha gått lite fortare. Men i laget räknas allas insats och vi blev svenska mästare.
SM-silver i stafett – och brons till andralaget!
Tre timmar senare väntade H21-stafetten. Prestige. Spänning. Nerver. Såg att Johan som körde första sträckan hade lite oflyt med sitt skytte. Här blir det att jaga. Gick ut som sjua på min sträcka och växlade som tvåa. Farten var bättre än på hela året, men skyttet kostade på. Använde väl många extraskott (och det kostar dyrbar tid) och jag drog dessutom på mig en straffrunda. Därmed fick vi aldrig riktig kontakt med laget som tog hem guldet. Ett rättvist resultat. Men SM-silver är ett SM-silver – och något vi ska vara stolta över. Ännu roligare var att I 2 andralag tog SM-brons! Otroligt bra gjort.
Stafettlagen. Två I2 lag på pallen. Otroligt starkt
På lördagen tävlade vi med C-vapen (.22-pistol) på skidskyttemål och på söndagen med A-vapen på papptavlor – med grövre pistoler, exempelvis 9 mm (typ tjänstevapen). Det första officiella SM med A-vapen någonsin. Inget vi direkt tränar på men när vi ändå var på plats så kunde vi givetvis lika gärna vara med och köra. Där tog ena laget silver och laget där jag ingick tog SM-brons.
Stolt över klubbens prestationer
När man summerar helgen är det svårt att inte känna en rejäl stolthet. Medaljer i flera tävlingar, flera lag långt framme och många fina prestationer. Men det bästa är egentligen något annat. Pulsen är hög, benen är slitna och sedan ska man på några sekunder försöka bli helt stilla och göra det kanske svåraste som finns just då – träffa. Ibland går det bra. Ibland går det absolut inte bra.
Då betyder människorna runt omkring desto mer.
Lagledar-Hans tog SM-guld
Och om det är någon som förkroppsligar allt som har med springskytte att göra, så är det vår lagledare Hans Törnevik. Hans är hjärtat i föreningens springskytteverksamhet och lägger ner ett enormt arbete för föreningen och springskyttet, år efter år. Träningar, tävlingar, planering, uppmuntran och alla de där timmarna bakom kulisserna som väldigt få ser men som är helt avgörande för att en förening ska fungera och utvecklas. Och i helgen fick han själv sin belöning. Efter 32 års tävlande kom äntligen det individuella SM-GULDET, när Hans vann H65 och fick ställa sig överst på prispallen.
Det känns som helgens finaste medalj. Så oerhört välförtjänt!
För idrott handlar inte bara om vem som är snabbast eller skjuter bäst just den dagen. Den handlar också om människorna som år efter år håller verksamheten levande, hjälper andra att bli bättre och bygger den gemenskap som gör att man vill fortsätta. På söndagen hände också något som ganska väl sammanfattar vilket gäng vi är. När jag kom springande utefter banan dök plötsligt flera lagkamrater upp vilt springandes bredvid och skrek:
”DU LIGGER FÖR LÅNGT ÅT VÄNSTER!” 😄🎯
De hade sett var mina skott satt och försökte hjälpa till från sidan. Jag tog med mig informationen, kompenserade i nästa skytte – och då började träffarna sitta bättre. Det räckte inte riktigt till en topplacering men en sjätteplats individuellt. Några bättre träffar så hade det gått riktigt bra även på söndagens tävling. För mig blev det en av helgens roligaste bilder; lagkamrater som bokstavligen springer bredvid banan för att hjälpa en att skjuta bättre. Det är I 2 Skytteförening för mig.
Laget före jaget
Vi åkte hem från Varberg med några medaljer i bagaget, ganska trötta och en stor stolthet över att tävla för I 2 Skytteförening. SM-medaljer är fantastiskt. Men när jag summerar helgen är det inte i första hand medaljerna som väger tyngst. Det är skratten. Det är människorna. Laget och människorna man delar detta med betyder ännu mer.
Tack till alla lagkamrater, funktionärer och alla andra som gjorde helgen möjlig.
Starten av 2026 års lopp. Bild: Arvika Nyheter/Jan-Olof ”Lollo” Johansson
I lördags gick färden åter norrut till Häljeboda och ett av de lopp som betyder allra mest för mig rent känslomässigt. Det är inte bara 7,4 kilometer löpning genom skog, på grusvägar och fina stigar längs Finnskogsleden. Häljebodaloppet är också minnen, historia och en resa genom trakter där mycket av mitt idrottsliv började.
Vägen till Häljeboda är som en resa genom den egna historien. Förbi Säterud, där jag tänker på mamma och pappa Rolf och alla träningspass som lade grunden till mitt idrottande. Åker förbi där farmor och farfar bodde. Vid Allstakan finns minnet av Arne ”i Kôrstan”, som under krigsåren körde norska motståndsmän genom bygden. Vid Bortan, Älvtorp och vägen mot Håkerudtomta finns berättelserna om dem som riskerade sina liv för vårt norska broderfolk. Och i Häljeboda stod farfar stationerad som gränsförsvarssoldat under beredskapsåren. Det är därför platsen alltid känns lite som att komma hem.
En bra start
Målsättningen inför årets lopp var tydlig sedan fjolåret: att för första gången på några år springa under 30 minuter igen. Det var ett tufft mål, men jag trodde att tiden fanns i kroppen. Några orienteringspass på slutet hade gått bättre. Dock är det först under sommarmånaderna man kan träna lite mera nuförtiden och jag har haft problem med hälsenorna (vänstra värre) några år som stör en del. Funderar på det där med hälsenorna kan vara genetiskt då min pappa Rolf som jag minns det hade problem med sina under många år.
När starten gick försökte jag hitta ett jämnt och kontrollerat tempo. Jag kände direkt att jag kände mig starkare framför allt uppför men även utför gick det bättre än tidigare i år. Jag la mig som 4:a efter några hundra meter och fick bromsa för att inte springa in i de framför. När vi kom in på Finnskogsleden och började närma oss de tyngre partierna hade jag fin kontakt med löparna framför, även Elias som vann, men släppte lite uppför medvetet. Det är inte där loppet avgörs. Upp mot det klassiska Bergspriset svarade kroppen bättre än under fjolårets lopp. När vi kom över Finnskogsleden och ut på grusvägen så märkte jag att jag ganska snabbt tog in på de framför. Det kändes som att det fanns möjlighet att avancera och kanske nå målet för dagen.
Då kom krampen. Kände först smärta i vänstra hälsena som spred sig uppåt i benet. Vaden låste sig och steget förändrades. Jag kunde inte längre trycka ifrån ordentligt och på ett backkrön blev jag tvungen att stanna och massera. Löparna som jag varit på väg att komma ikapp försvann åter framför mig. Det var frustrerande. Särskilt när kroppen i övrigt kändes bra och jag hade krafter kvar. Under de sista kilometrarna fick jag anpassa steget, slå av på farten och försöka undvika att vaden skulle låsa sig helt igen.
Åtta sekunder från pallen
Jag tog mig ändå i mål som fyra på 30.32. Tog in lite på slutet igen. Legendariska Sören Persson (VM-guldmedaljör som veteranlöpare) blev trea på 30.24 – åtta sekunder före. Carl Hamnesjö tog andraplatsen på 30.00 och Elias Björnson vann på 27.57. Med tanke på stoppet och problemen med vaden under de sista tre kilometrarna är det svårt att inte fundera på vad tiden kunde ha blivit. Jag tror också att en tid under 30 minuter fanns i kroppen den här dagen. Åtminstone kändes det så rent syreupptagsmässigt. Men benen höll ju inte så då hjälper det inte.
Samtidigt sprang jag 26 sekunder snabbare än förra året, då jag hade 30.58. Det är ändå ett fall framåt. Formen var bättre, farten högre och fram till krampen var känslan att jag genomförde ett bättre lopp än 2025. Resultatet lämnar därför en blandning av besvikelse och tillfredsställelse. Besvikelse över att inte kunna fullfölja loppet som jag ville – men glädje över att fortfarande kunna vara med, 20 år efter premiärloppet.
Häljebodaloppet fortsätter att vara något mer än ett vanligt lopp för mig. Här möts idrotten, släkten, historia och minnena av dem som gått före. Förr studsade man uppför Bergspriset. Numera får man kämpa lite mer – och ibland stanna på ett backkrön och försöka få liv i en krampande vad.
Men jag kommer tillbaka.
Och kanske är det just det som betyder mest.
Målet under 30 minuter ännu en gång får leva vidare.
Nästa år gör jag ett nytt försök. Som 50 åring. Nu fick jag kanske mer motivation, åtminstone känns det som det nu när jag skriver detta.
Resultat Häljebodaloppet 2026 – herrar, tio främsta:
Extra roligt var det att Elias Björnson kom till Häljeboda och sprang. Han är från Åmål men bor nu i Göteborg där han är forskare (molekylär och klinisk medicin). Vi har mötts i många tävlingar genom åren, men också sprungit tillsammans som lagkamrater. År 2013 ingick vi i laget som vann Kraftloppstafetten i Finspång på nytt banrekord. Elias gjorde då en stark insats på den tolv kilometer långa sträckan, medan jag fick förtroendet att springa den avslutande sträckan och föra laget i mål som segrare med både sträck och banrekord om jag minns rätt. Elias visade nu sin klass genom att vinna Häljebodaloppet på fina 27.57. Gjorde 68 på halvmaran i våras och under 15 min på 5 km gatlopp ifjol. Han är bara 38 så på honom märks nog inte åldern ännu…
Kul också att Erik Sundbäck gjorde comeback i Häljeboda efter lång frånvaro. Erik och hans bror Martin var med vid premiärloppen och gjorde starka insatser.
På den översta bilden är vi tillbaka i Arvika Nyheters spalter, året är 1989. Då hette tävlingen Eda tvådagars. I klassen H12 står en ganska nöjd liten grabb som lyckats vinna. Bredvid sig hade han två klubbkamrater i OK Jösse, Kurt Mellkvist och Lars Sillfeldt, som också tog hem segrarna i sina klasser. Då, 1989, handlade allt om det enkla och omedelbara; springa så fort man bara orkade och hitta kontrollerna så snabbt som möjligt. Man tänkte nog inte så mycket längre än till nästa kontroll. Det var bara karta, kompass, leriga skor och en enorm vilja att inte bomma bort sig. Tror tävlingen avgjordes genom en spurtstrid med två andra killar då det var jaktstart andra dagen. Jaktstart är att man startar som man ligger till i resultatlistan efter första dagen och den som kommer först till målet vinner.
Sedan går det 37 år.
Och plötsligt står man där igen. Året är 2026. Tävlingen har bytt namn till Morokulien 2-dagars. Cirkeln sluts på ett nästan magiskt sätt. Extra fint blev det när jag dagen efter sprang på Kurt – nu 87 år gammal. Att få visa honom den gamla bilden och berätta om helgens tävling var som att sudda ut decennierna på ett ögonblick. Visst får man erkänna att återhämtningen inte riktigt är lika snabb idag som i H12. Kroppen protesterar lite mer, hälsenorna värker och när man studerar resultatlistan inser man snabbt att man har tampats med riktiga klassorienterare i toppen med landslagsmeriter och erfarenhet från sportens absolut högsta nivå. Bland annat en norsk mästare i sprintorientering. Och man får även känna på att man tränar på en helt annan nivå nuförtiden.
Tekniken har också tagit oss en bit framåt. Idag stämplar vi elektroniskt och analyserar våra GPS-spår på en skärm. 1989? Då tryckte vi stiftklämmor i ett papperskort och satt efteråt med en röd bläckpenna och ritade på kartan var vi trodde att vi hade sprungit. Men mitt i allt det nya är kärnan exakt densamma. En livslång kärlek till skogen. Orientering är en helt fantastisk idrott. Det är en av få platser i livet där du kan börja som liten, för att nästan fyra decennier senare stå vid samma startlinje och känna exakt samma nervkittlande pirr i magen när du vänder på kartan i startögonblicket.
Livetracking GPS – klicka på bilden för att spela upp löpvägen
Vi blir äldre. Vi blir kanske lite klokare, och definitivt lite långsammare. Men viljan att ta rätt beslut och hitta det perfekta vägvalet, den dör aldrig. Orientering är inte bara en sport. Det är ett arkiv av minnen, det är möten med människor, det är djupa skogar och en livslång kärlek till kampen mellan kroppen, huvudet och kartan.
Ibland är 37 år trots allt bara en väldigt lång transportsträcka mellan två kontroller…
Tävling i Jämtland i slutet av 1960-talet. Åke Wingskog. Foto Hallings foto, Östersund
En artikel jag skrev till GûnnerskeNytt Nr 2/2026 om en fantastisk idrottsprofil och inspirationskälla. Vissa personer betyder mer än sina egna resultat. Genom engagemang, ödmjukhet och kärlek till idrotten har han inspirerat många och bidragit till både gemenskap och stolthet i bygden. Köp gärna GûnnerskeNytt och stötta bygden. Här är texten till artikeln:
Historien om den verklige vinnaren av Vasaloppet 1975. Och om 23 678 timmars träning och 28 162 mil, vilket motsvarar sju varv runt jorden.
Vissa idrottsprestationer mäts i medaljer, andra i minuter och sekunder. Men så finns det prestationer som mäts i något större – moral, envishet och den respekt de lämnar efter sig långt efter målgången. Historien om Åke Wingskog och Vasaloppet 1975 är en berättelse om en värmländsk skidlegend som vägrade vika ner sig när idrotten förvandlades till ett politiskt maktspel.
Den hårt arbetande värmlänningen från Bryngelsbyn i Sillerud gjorde mer än att åka skidor, han gjorde avtryck. Formad av skogarna, har han i ett helt liv burit med sig något mycket större än tider och medaljer. Åkes förhållande till skidåkningen är orubblig och så djupt rotad att den blivit en del av vem han är. 8 januari 1969 presenterade Aftonbladet den unge Åke Wingskog som ”den nyaste skidstjärnan – en medicinsk sensation”. Journalisten målade upp bilden av en 26-årig värmlänning som tränade hårdare än någon annan, och som hade en fysisk kapacitet som förbryllade läkare. Han var rakt igenom det som svensk längdskidåkning byggde på; en arbetare, en slitvarg, en symbol för den klassiska svenska uthålligheten.
Han säger ibland att han “inte riktigt nådde världseliten”, men vi som känner historien vet. Vi vet att han stod öga mot öga med några av sin tids mest omtalade och – som historien senare avslöjat – dopade motståndare. Vi vet att han var sju sekunder från en Vasaloppsseger 1975, efter att ha blivit utsatt för så osportsliga hinder som ingen idrottare skulle behöva uppleva. Vi vet att han trots det inte gav upp, att han tog upp jakten, meter för meter, med en beslutsamhet som bara verkliga mästare bär. Åke Wingskog vann något mycket större än Vasaloppet. Han vann respekt och han vann folkets hjärtan. Men framför allt vann han platsen som en av svensk skidåknings mest legendariska gestalter.
”Åk-Wi Årjäng” rullskidor
Åke såg tidigt potentialen i rullskidor, och öppnade dörrar som andra inte vågat med egen tillverkning. Norge såg potentialen i både rullskidorna och Åke. När andra vilade mellan träningspassen, gjorde Åke ett extra, inte för att någon krävde det, utan för att han älskade det. Livsresan som han själv beskriver som “sju varv runt jorden” – är fylld av möten, skratt, motgångar, kärlek till familjen, idrottsglädje och en okuvlig vilja att fortsätta framåt. När livet gett honom nya utmaningar med sjukdomen ALS, väljer han att delta i forskningsprojekt för att hjälpa andra. Intäkterna från hans bok går till Börje Salmings ALS-fond. Det säger allt om människan Åke Wingskog.
Ensam mot DDR:s mur i Vasaloppet 1975
Lördagen den 1 mars 1975 kände sig Åke i bra form. Förberedelserna hade varit rigorösa. Tillsammans med sina närmaste medhjälpare – Börje, Aina och Björg – hade allt från vallning till kostplanering skötts exemplariskt. När tävlingsmorgonen grydde i Sälen på söndagen stod termometern på minus tio grader. Åke vaknade med en vilopuls på 36 slag i minuten. Kroppen var i balans.
Redan från start hölls ett högt tempo. Snart återstod bara en handfull åkare i den absoluta täten. Bland dem Åke Wingskog, som med sin karaktäristiska råstyrka ibland låg först för att hålla tempot uppe, men han vågade inte göra något tidigt utbrytningsförsök eftersom åkarna runt honom var mycket meriterade. Med 15 kilometer kvar återstod fyra åkare i tätstriden. Gert-Dietmar Klause, DDR, Gerhard Grimmer, DDR, Åke Wingskog, Sverige och Alexander Yurasov, Sovjet. De låg klart under rekordtiden och fyra minuter före övriga fältet.
När det var 11 kilometer kvar delade sig spåren. I stället för två parallella spår blev det två enkelspår ute i terrängen. De skulle strax bli vittnen till en lagtaktik som i efterhand kan likställas med sabotage. Alla valde samma spår som Klause, som låg först. Strax efter kom de till en 30 meter lång saxbacke. Där händer det som kommer att avgöra hela loppet. Grimmer stannar plötsligt upp och ropar något till Klause. Klause uppfattar situationen direkt och sticker i väg i ett våldsamt tempo. Wingskog och Yurasov blir kvar bakom Grimmer. Grimmer saxar brett och långsamt uppför backen. Wingskog och Yurasov försöker komma förbi flera gånger, ropar och knuffar, men det är för mycket lössnö vid sidan av spåret. Det går inte att passera. Åke har beskrivit situationen som nära slagsmål, men han håller igen, bland annat av respekt för Grimmer som tidigare VM-guldmedaljör på 50 km 1974.
När de kommer uppför backen går spåren ihop igen. Wingskog får möjlighet till ett eget spår, men det andra spåret är sämre och lösare. Han får inte upp farten nog för att kunna passera. När han försöker gå om ökar Grimmer tempot och tränger sig in framför honom. Wingskog byter spår och växlar tempo, men Grimmer följer efter och kastar sig ut för att blockera igen. Detta upprepas gång på gång. Grimmer kör över Wingskogs skidor flera gånger. Åke fruktar att skidorna ska gå av. Hade det hänt hade loppet varit över.
Bryter sig loss från DDR:s Stasitaktik
Vid Eldris blir det fem spår i bredd. Där får Wingskog utrymme och kommer äntligen förbi. I en enorm kraftansträngning kliver han ut i de oplogade sidospåren och påbörjade en jakt som sent ska glömmas. Grimmer och Yurasov släpper direkt, de har ingen chans att följa. Klause ligger då ungefär en minut före. Så småningom får han syn på Klauses rygg. Publiken skriker och Wingskog tar in sekund efter sekund. Vid Moraparken är avståndet nere i cirka 20 sekunder. I den sista lilla backen efter älven är det bara ungefär 10 sekunder. Med 100 meter kvar ser Åke hur Klause vacklar till och tappar balansen kort. Där tror han att han ska hinna i kapp. Men Klause håller sig på benen och passerar mållinjen sju sekunder före Wingskog.
Resultat
1. Gert-Dietmar Klause, DDR – 4.20.29 2. Åke Wingskog, Sverige – 4.20.36 3. Gerhard Grimmer, DDR – 4.21.22
Den gamla rekordtiden var 4.35.00. Officiellt blev Wingskog tvåa men moraliskt var han vinnaren. Gert-Dietmar Klause ställde inte till med några större glädjescener då han hela tiden var hårt bevakad av östtysk säkerhetspolis, och han gav bara några korta kommentarer till segern.
7 sekunder…
Åkes tystnad
Efter målgången blev det stort ståhej. Åke tas emot nästan som en segrare, eftersom de omkring honom i resultatlistan var utländska stjärnåkare. Mora-Nisse kommer fram och gratulerar och vill veta detaljer om loppet. Men Åke säger inget om östtyskarnas osportsliga metoder. Han vill inte framstå som en dålig förlorare. Därför tiger han, trots att loppet avgjordes genom DDR:s lagkörning och Grimmers blockering. Först vid Eldris kunde Åke åka fritt – och då hade Klause fått en minut. Att Åke ändå nästan hann i kapp säger väldigt mycket om hans kapacitet den dagen. Han tog in nästan hela avståndet från Eldris till Mora. Från en minut till sju sekunder. En enorm upphämtning efter nästan nio mils skidåkning. Åke Wingskog var den klart starkaste skidåkaren i Vasaloppet 1975. Kämpen som ensam utmanade en statlig idrottsmaskin och så när vunnit. I backspegeln – efter avslöjanden om DDR:s statsdopning – framstår hans insats som ännu större. Åke fick aldrig stå överst på pallen i Vasaloppet eftersom han mötte ett system – DDR:s – som världen senare dömde ut som dopat, korrupt och osportsligt. Men ingen kunde stoppa Åke Wingskog från att bli folkets vinnare. Det är den finaste segern av dem alla.
Den känslosamma vägen till Bortans IK
Många år efter elitkarriären skulle en annan händelse komma att definiera Åkes relation till skidåkningen. Vasaloppet år 2000 blev inte bara ännu ett lopp utan ett av de mest känslosamma i hans liv. Egentligen hade han missat att anmäla sig. Under en träningstur på cykel i Treskog stötte han på vännen Jonny Johansson, som erbjöd Åke sin nummerlapp eftersom han själv kände sig krasslig. Det blev deras sista samtal. En månad senare nås Åke av beskedet att Jonny hittats död på Torvströmossen.
Stig Karlsson, en bärande skidledare i Bortans IK, kontaktade Åke och frågade om han ville genomföra loppet i Jonnys namn och representera klubben. Åke tackade ja. Han visste hur hårt Stig och de andra i Bortan kämpade för att hålla klubben levande och få ihop åkare. Att dra på sig Bortans IK:s färger blev ett sätt att hedra både vänskapen och bygden. Från Evertsberg till mål avancerade Wingskog omkring 900 placeringar och kom i mål på tiden 5.37.07. Wingskog beskrev hur det kändes som att Jonny var med honom hela vägen till Mora. Efter loppet tog han med sig medaljen från Vasaloppet till Gunnarskogs kyrka och lade den vid Jonnys grav. En medalj vissnar inte som blommor gör.
Som veteranskidåkare i Bortans IK visade Åke att de gamla takterna satt i. Han förenades i klubben med en annan stor skidprofil, Bertil Dannberg. Bertil, som i sin ungdom representerat Sverige i junior-EM, och Åke bildade en veteran-duo som ingöt respekt. De bevisade att tävlingsinstinkt och skidglädje inte har något bäst-före-datum med många starka resultat.
Bortans IK Olympia. Grundad: 1944
Boken om ett skidåkarliv
2025 blev Åke klar med sin bok som är långt mer än en berättelse om skidåkning. Det är en skildring av uthållighet, vänskap, dramatik och ett liv präglat av envishet och målmedvetenhet. Genom berättelserna från skidspåren, Vasaloppet och åren i Bortan IK växer också en viktig del av den värmländska idrottshistorien fram. Samtidigt finns ett större allvar i berättelsen. Åke har drabbats av ALS, men fortsätter trots sjukdomen att kämpa med samma inställning som präglat hela hans liv. Boken blir därför också något mer än en idrottsskildring – den blir ett vittnesmål om människan Åke Wingskog. Boken är helt enkelt fantastisk. För undertecknad blev det också mycket speciellt då jag fick den stora äran att skriva några rader i boken – något jag känner stor tacksamhet och stolthet över.
Mina sju varv runt jorden : en skidresa som satt sina spår Författare: Åke Wingskog
Kampen mot ALS
Idag för Åke en kamp som är viktigare än tävlingar. Genom att starta en egen insamling via Börje Salming Stiftelse arbetar han aktivt för att stödja forskningen kring ALS. Samma egenskaper som drev honom i skidspåren driver insamlingen som hittills gett 64 650 kr. Ser vi tillbaka på Åkes gärning ser vi mycket mer än bara resultatlistor. Vi ser en man som formats av hårt arbete, som stått upp mot orättvisor, och som visat en sällsynt lojalitet mot sina vänner. Oavsett om det gäller att jaga fuskande östtyskar eller att samla in pengar till livsviktig forskning, så gör Åke det med samma rakryggade inställning.
Åke Wingskog är, och förblir, en av Sveriges största skidhjältar.
Per Slungård (1937–2025), en sann kämpe och en mästare i skogen. Ibland räcker det med ett namn för att många fina minnen ska komma tillbaka. När jag nyligen fick veta att Per Slungård hade gått bort i vintras (2 december 2025) var det som att en dörr öppnades till en annan tid. Till orienteringskartor på köksbordet, resultatlistor, fjäll, myrar, vägval, skratt och den där gemenskapen som bara orienterare riktigt förstår. Per som i orientering tävlade för, bland annat, Halden SK, var en av min pappa Rolf Gäverts orienteringskompisar – födda samma år – men också en av hans allra starkaste konkurrenter. De hade många dueller genom åren. Dueller som inte bara handlade om placeringar, utan om respekt. Två starka veteranorienterare, med pannben, rutin och kärlek till skogen.
Per Slungård var en otroligt duktig veteranidrottare. Han vann veteran-VM i orientering flera gånger och tillhörde de allra främsta i sin klass genom åren. Samtidigt var han inte bara orienterare. Han sprang också ibland på landsväg med en kapacitet som imponerar än idag. Norska åldersrekord på både maraton och halvmaraton säger en hel del om vilken idrottsman han var. Att springa halvmaraton runt 1.11 som veteran och maraton på 2.31 när man är över 50 år vittnar om en enorm träningsvilja och styrka. Bara tre norrmän har på 40 år lyckats springa fortare så idag står han som nummer 4 i ”all-time” listor i Norge.
Men när jag tänker på Per är det långt ifrån bara resultaten som kommer upp.
Fjäll-OL
De allra finaste minnena leder upp till de öppna vidderna och den nu nedlagda Fjällorienteringen. Denna anrika tredagars patrulltävling, som Jämtland-Härjedalens Orienteringsförbund arrangerade nästan varje år sedan 1938, bar på en helt egen magi. Man springer i patrull två och två, håller ihop hela vägen och tar kontrollerna tillsammans. Med kartskala 1:50 000 blir det något annat än vanlig orientering. Ute i fjällterrängen måste man läsa landskapet och hålla huvudet kallt. Det var en tävlingsform som passade sådana som Per och pappa. Gamla tidens orienterare. Starka, envisa, ödmjuka inför naturen och trygga med karta och kompass. Såg själv ute i terrängen många ggr hur stark Per var i motbackarna på fjället.
Per brukade hälsa på pappa när han reste förbi på väg till tävlingar eller kartritningsuppdrag, något han var riktigt duktig på. Och bodde hos honom när han ritade orienteringskartor i närheten av Arvika. Det säger mycket. Han var inte bara ett namn i en resultatlista eller en motståndare i skogen. Han var en god vän. En sådan där person som hörde till orienteringslivet runt pappa, som det pratades om, och med och som därför också blev en del av mina egna minnen. När min pappa gick bort i cancer 2012 kom Per på begravningen. Efteråt följde han med hem till oss. Ett fint minne. Han tog sig tid. Han ville vara där. Han hedrade pappa med sin närvaro och berättade.
Det är kanske just det som gör mest intryck nu.
Alla veteran-VM-medaljer, veteranrekord och segrar berättar om en fantastisk idrottsman. Men minnena av besöken, samtalen, och respekten berättar om människan Per Slungård. Han var en mästare i skogen. Men han var också en del av en generation orienterare som bar sporten med värdighet – där kampen var hård, men vänskapen ändå större. Nu har Per Slungård stämplat vid sin sista kontroll och nått slutmålet. Vinden fortsätter att blåsa över de fjällvidder han älskade att springa på med lätta steg, och skogarna står tysta kvar..
Fjällorienteringen.Tävlingens egen presentation. Källa för bakgrund om Fjällorienteringen som klassisk patrulltävling, arrangerad sedan 1938, med kartskala 1:50 000. https://fjallorienteringen.se/fjallorienteringen/
Delar här en intressant och välskriven artikel (PDF) om Allan Mann som rörde sig över gränsen i området västra Värmland under krigsåren. I artikeln “I Allan Manns spår” framträder en bild av ett gränsland fyllt av hemliga uppdrag, där Allan Mann genomförde ett stort antal kurirresor och arbetade nära både Special Operations Executive (SOE) och Kompani Linge. Allan ska ha gjort 52 resor som SOE-kurir in i det ockuperade Norge från svensk sida – med vapen, radiosändare, handlingar mm.
Författarna bakom artikeln är:
Lars Gyllenhaal – välkänd militärhistoriker och författare med fokus på nordisk krigshistoria
Anders Johansson – journalist och författare med djup kunskap om andra världskriget i Norden
Tillsammans bidrar de med både källkritik, nya fynd och viktiga perspektiv – och att lyfta fram det som ännu inte är fullt klarlagt. Motståndsmannen och Norges mest dekorerade medborgare, Gunnar Sønsteby (NR 24) skrev en gång följande till Allan:
”Til Allan Mann,
min kjære venn som har alle nordmenns respekt for hans store innsats for vårt land under krigen. I tillegg til dette Allan har du min dypeste respekt for ditt hjertelag og din alltid store omtanke for alle dine mange venner.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, lokalhistoria & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
