Efter många års frånvaro stod jag äntligen på startlinjen igen. Arvika Stadslopp har betytt mycket för mig genom åren – under elitsatsningen vann jag loppet några gånger och satte punkt för den perioden med en seger det sista året jag tränade ordentligt (2016). Idag handlade det mer om glädje än om tider eller placeringar. Men jag ville ha en bra känsla. Och ja, det kändes riktigt fint att vara tillbaka på hemmaplan. Dagen började på bästa tänkbara sätt med barnloppen. Min yngsta dotter sprang fantastiskt (vilket löpsteg!) och blev 2:a – bara fem meter bakom en kille i mål. Min stora tjej (9 år) sprang modigt i klassen upp till 12 år och slutade 7:a. Viktigast av allt, och det enda som betyder något; de hade roligt och ville springa. Det värmer mer än alla personliga rekord i världen!
6 km – Stadslopp med kontrollerad öppning
Jag springer inte många pass på asfalt längre, så planen var enkel; öppna kontrollerat, hitta känslan och låta kroppen bestämma farten. De första kilometrarna kändes bra och det känns som jag är på väg åt rätt håll igen. På slutet saknades dock den där riktiga viljan att pressa mig – pannbenet var inte hundraprocentigt idag. Bättre inställning på Häljebodaloppet och på svenska mästerskapen i springskytte. Men helheten? Väl godkänt. Kroppen svarade ganska bra, steget fanns där, och det finns tydliga saker att bygga vidare på. I mål kom jag som 7:a med tiden 21:00 minuter.
Dagens imponerande insatser
En som imponerade var Sören Persson (IF Göta) – ursprungligen från Bosebyn i Gunnarskog – en verklig legend som fortsatt år efter år. Han kom in placeringen före mig, cirka 12 sekunder bättre. En superveteran med, bland annat, veteran-VM-guld på 800 meter i bagaget och för sin ålder ruggigt stark. Jag märkte att jag tog in lite uppför, men på platten gick vi jämt. Sören är mentalt stenhård och kunde ta ut sig hela vägen in i mål. En förebild – otroligt imponerande.
Min gamla teamkamrat Frida Michold levererade som väntat och vann damklassen överlägset. Kul att se!
Här finns ett blogginlägg från loppet 2016 med mig och Frida: Blogginlägg 2016
Det är något speciellt med Arvika Stadslopp; alla deltagare små som stora, publiken, hejaropen och målet i vackra stadsparken. Banans kombination av små men ganska långa motlut och platta partier gör att man måste vara smart – det straffar sig att gå för hårt. Speciellt när man är äldre och inte lika tränad längre.
Idag var målet att göra ett stabilt lopp och njuta av stämningen. Mission accomplished.
Vad tar jag med mig?
Styrkan börjar komma – i backarna.
Farten på platten behöver vässas.
Huvudet behöver få tillbaka lite mer tävlingsdjävul.
Får se om jag kan smyga in fler asfaltpass inför nästa års Arvika Stadslopp och hitta bättre klipp i steget. Det behöver inte vara krångligare än så – bara konsekvent. En målbild, i varje fall. Sen gäller det att faktiskt göra det också. Hoppas jag får lite mer tid till träning. Det är kul när kroppen ”svarar”.
Tack – och på återseende
Stort tack till arrangörer, funktionärer och publik. Det var verkligen roligt att vara tillbaka på stadsloppet. Värmer i hjärtat. Förhoppningen är att stå på startlinjen nästa år igen – gärna lite vassare.
Kort summering
Barnlopp: Yngsta dottern 2:a (spurt om segern). Äldsta dottern (9 år) 7:a i klassen upp till 12 år.
6 km Stadslopp: Stabil comeback, bra känsla i början, saknade lite vilja att pressa sista kilometrarna.
Dagens plus: Alla barnens insatser. Sören Persson – förebild och superveteran; Frida Michold – grymt löpsteg och klar seger i damklassen.
Framåt: Mer asfaltvana för att vässa löpningen på platten till nästa års Arvika stadslopp.
Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika
Den helt unika Moraklockan från Grundels motståndscentral (1940–1945) på Rosendal i Arvika står nu där den hör hemma – på museet ”Beredskapsåra” i Järnskog. Under krigsåren gömdes hemlig kurirpost, meddelanden och brev i klockan. När Jan Grundel gick bort fick jag den av familjen Grundel. Ett otroligt hedersamt förtroende – men jag kände starkt att denna unika klocka inte bara kunde stå hemma hos oss. Den behövde bli en del av det gemensamma minnet. Därför körde vi den till museet. Det var en stor stund när barnbarnen till Signe och Robert Grundel, Ulla och Lotta, stod där och såg klockan komma på plats. Man kunde bokstavligen känna historiens närvaro i rummet. Klockans långsamma tickande har tystnat, men den bär fortfarande ekot av viskningar, stora risker och mod.
Familjen Grundel och Rosendal – ett vardagligt hem i motståndets tjänst
Hemmet på Rosendal var mer än ett hem. Det var ett diskret nav där människor fann trygghet för natten, ibland betydligt längre än så, där bud och kurirer kunde passera utan att väcka uppmärksamhet och där hemlig information kunde byta händer utan att lämna spår. Signe och Robert bar ansvaret med lugn beslutsamhet; dörren stod öppen när det behövdes, gardiner drogs för när det krävdes, och tystnaden hölls där den måste hållas. Jan Grundel var bara ett barn, men hjälpte de norrmän som gömde sig i familjens hem – en slags tyst, självklar medverkan som säger mycket om vilken moral som rådde i huset. Det modet bar han med sig hela livet.
En hemlig motståndscentral i Rosendal, ArvikaRobert och Signe Grundel
Om Järnskogs beredskapsmuseum (Beredskapsåra)
Museet ligger vid Järnskogs hembygdsgård i Hajom, söder om Koppom, och skildrar beredskapstiden i gränsbygden. Utställningen tar dig rakt in i 1940-talet; ett bondkök med pigkammare, en befälsexpedition med uniformer, kartor och planer för gränsförsvaret, samt en fotodel som även belyser situationen i det ockuperade Norge. Här finns också en unik förteckning över 9 912 flyktingar som tog sig över gränsen inom Järnskogs landsfiskalsdistrikt 1941–1945. I anslutning står en järnvägsvagn av den typ som användes för trupptransporter, och i det lilla stationshuset intill visas film från beredskapstiden.
Själva museibyggnaden har en egen historia; den började som en hemvärnsbarack i Holmedal under kriget, blev senare omklädningsrum på Sagesätra (bl.a. under Schröderloppet 1968–73) och flyttades på 1990-talet till hembygdsgården för att bli beredskapsmuseum. Intill finns dessutom den charmiga lanthandelsmiljön ”Hiombua”.
Att klockan nu står här gör sammanhanget tydligt; gränsbygdernas vardag, militär beredskap, flyktingströmmar och motståndets kurirlinjer flätas ihop i ett och samma rum – på en plats där skolklasser, föreningar och besökare kan följa spåren av krigstidens öden.
Osvaldgruppen – berättelser sida vid sida
Märkligt nog, bara dagar innan klockan kom på plats, hade ett barn till den siste överlevande i Osvaldgruppen besökt museet. Hennes mamma var ”Grete” – som var täcknamnet för Signe Raassum (1924–2022). Signe var född på Lunner 18 december 1924, och blev tidigt en del av Osvaldgruppens stöd- och kurirnät. Hon lämnade sitt arbete som sömmerska när fabriken började producera åt tyskarna och anslöt till organisationen 1943. På Sollia fick hon utbildning i illegalt arbete och var med när hotellet angreps i slutet av maj 1944. Den 4 oktober 2013 hedrades hon av norska myndigheter (bland annat med Deltagermedaljen) i samband med den sena, officiella upprättelsen av Osvaldgruppens insats.
I dag står därför informationen sida vid sida; till vänster om klockan information om Osvaldgruppen och Signe Raassum, till höger om familjen Grundel. Det är ingen slump. Under krigsåren gömde sig flera av Osvaldgruppens medlemmar i just Grundels hem. Våren 1944 (30 maj) angreps Osvaldgruppen av tyska styrkor på Sollia turisthotell vid Trevatn i Søndre Land (Innlandet) som var ett av Osvaldgruppens viktigaste gömställen under våren 1944. Den avskilda platsen användes för planering, utbildning och utsändning av sabotagegrupper – bland annat mot transformatorfabriken Per Kure i Oslo i maj 1944. Natten till 30 maj 1944 slog cirka 35 tyska soldater till mot anläggningen efter angivelse. Signe ”Grete” Raassum hade just stigit upp när en kula slog in i väggen bakom henne. Under Osvaldsgruppens ledare med täcknamnen ”Knut” eller ”Osvald” (Asbjørn Sunde) lyckades gruppen skjuta sig ut ur byggnaden och undkomma med livet i behåll. Det som kan ses lite märkligt med detta datum är att, några dagar senare, den 4 juni 1944 slog Statspolisen till och genomförde en gryningsräd hemma hos familjen Grundel i Rosendal.
Att dessa berättelser nu möts i museirummet är både symboliskt och rättvist; det lokala och det gränsöverskridande motståndet hänger ihop. Arvika, Järnskog och gränsbygderna var en vardaglig kuliss för ovanligt mod.
Illustrationen visar dramatiken vid Sollia när omkring tio personer, bestående av män, kvinnor och barn, som tillhörde motståndsrörelsen, blev omringade av tyska styrkor. Tjejen till höger ska vara ”Grete”.
Från privat minne till gemensamt arv
En möbel som ”alltid funnits” väcker ingen större misstanke. Moraklockan var därför perfekt; stor nog att rymma massor av kuvert och meddelanden i sitt djupa mörka innanmäte, men alldaglig nog att inte dra blickarna till sig. Klockans värde låg inte i träet och urverket, utan i dess funktion som tyst medspelare i en kamp som inte fick synas.
Att överlämna moraklockan till museet var en självklarhet. Vissa föremål bär berättelser som är större än vi kan tänka oss. På Järnskogs beredskapsmuseum blir klockan inte bara ett utställningsobjekt – den blir en berättare. Den påminner oss om att mod också kan utspela sig i hem och vardagsrum, inte bara på slagfältet. Grundels moraklocka har ett stort kulturhistoriskt värde och tillför mycket till museets samlingar, och den har även förekommit i SVT:s produktion ”Sverige och kriget” som just nu går på NRK. Det gör klockan till mer än bara ett föremål – den har blivit en del av vårt kollektiva kulturarv, både genom sin egen historia och genom den uppmärksamhet den fått i ett nationellt TV-program.
Vi gjorde ett muntligt avtal som innebär att om museet någon gång lägger ner sin verksamhet, så ska klockan återgå till ursprunglig ägare/överlämnare. Ett muntligt avtal är enligt svensk avtalsrätt lika giltigt som ett skriftligt, så länge det kan styrkas vad som faktiskt har avtalats. Det innebär att även om överenskommelsen inte dokumenterades skriftligen vid tillfället, så gäller den fortfarande på samma sätt som ett kontrakt.
Ett stort och varmt Tack
Tack till familjen Grundel för ert mod när det behövdes som mest – och tack till Stig Bengtsson och Järnskogs beredskapsmuseum för att ni låter dessa berättelser fortsätta tala till kommande generationer.
Jag har blivit djupt berörd och fylld av en stark känsla av vördnad när jag efterforskat historien om familjen Grundel i Arvika under kriget. Att följa deras väg genom en tid präglad av fara, osäkerhet och mod har rört mig på djupet. Varje detalj jag upptäckt, varje berättelse om deras kamp och uppoffringar, har fått mig att känna en stark koppling till det mänskliga i deras erfarenheter — rädslan, hoppet och den okuvliga viljan att stå upp för det rätta. Denna historia har inte bara gett mig insikt i det förflutna utan också väckt en stor tacksamhet för friheten och freden vi har idag. Det är en berättelse som lämnar ett outplånligt spår i hjärtat och som jag bär med mig med största respekt och ödmjukhet…
I 2 skytteförening lag 1, Stockholmspolisens skytteförening lag 1 och Stockholmspolisens skytteförening lag 2
Hemmaklubben I 2 Skytteförening arrangerade, på uppdrag av Svenska Pistolskytteförbundet och Värmlands Pistolskyttekrets, SM i springskytte 2025 på pistolbanan på Sörmon i Karlstad. Klubbkamraterna Marcus Wilhelmsson och Lars Persson ansvarade för banorna – och både den individuella tävlingen och stafetten höll mycket hög klass.
Så funkar SM i springskytte (pistol) – tre tävlingar:
Individuell tävling. Löpning 6 km (D/H 65–70: ca 3,5–4 km). Sex skjutstationer mot fallmål av typen Kurvinen. Fem patroner per station, totalt 30 patroner. 1 minut tillägg per bom. Skjutavstånd 17,5 m. Tre skjutningar stående med stödhand och tre utan stödhand. Från och med D/H 65 får stödhand användas vid samtliga stationer. Klasser: D/H junior, D/H 21–34, D/H 35–49, D/H 50–59, D/H 60–64, D/H 65–69 samt D/H 70+.
Lagtävling. Mellan föreningarnas föranmälda tremannalag oavsett ålder och klass, med undantag för D/H 65–70 som tävlar i tvåmannalag.
Stafett. Löpning ca 1 000 m per sträcka. Två skjutstationer per sträcka. Fem patroner per skjutning samt tre extraskott tillåtna (laddas ett och ett). Totalt 16 patroner per deltagare. Skjutavstånd 17,5 m. Stående med stödhand är tillåten. För varje kvarstående mål efter grundseriens fem skott och eventuella extraskott löps en straffrunda på ca 60 m. Löparen ansvarar själv för att rätt antal straffrundor genomförs; vid för få rundor blir det tidstillägg med 2 minuter per missad runda. Stafettklasser: D junior – 2-mannalag, D21 – 3-mannalag, D50 – 2-mannalag; H junior – 2-mannalag, H21 – 3-mannalag, H50 – 2-mannalag. Vapen: endast .22-pistol med blykula. Vapnet ska vara proppat och bäras i någon form av hölster. Tävlingsbestämmelser i övrigt, SPSF:s Skjuthandbok, upplaga 20. Vapenkontroll ska vara utförd i god tid före start.
I 2 skytteföreningRobert Drottz. Foto: Svenska Pistolskytteförbundet
Tävlingsdag
Dagen inleddes med den individuella tävlingen. Dessförinnan hölls inskjutning för att kontrollera pistolens träffbild, men jag fick tyvärr inte ordning på det. Ju mer jag sköt och skruvade, desto sämre blev det – och när inskjutningen var färdig kände jag mig ovanligt stressad. Men det var bara att köra. På första stationen tog jag det lugnt, kramade av första skottet och tyckte mig se en träff – men målet flippade tillbaka upp. Jag började titta på målet i stället för korn och sikte och brände därmed fyra skott. Egentligen var tävlingen nästan körd där, men på nästa station lyckades jag skjuta fullt med fem fina träffar. Sedan darrade skyttet igen och det blev ett par missar på återstående stationer. Löpningen kändes däremot pigg och min tid var bra. Med 13 bom slutade jag fyra – bara några träffar till hade räckt till medalj.
I lagtävlingen räckte våra insatser till ett SM-silver: Robert Drottz blev 6:a och Marcus Wilhelmsson 7:a, vilket tillsammans gav oss en stark lagpoäng.
Stafetten – tävlingens höjdpunkt
Stafetten är alltid höjdpunkten på springskytte-SM, och där bestämde jag mig för att verkligen få till det. Jag visste att skyttet varit darrigt, men en stafett är en ny tävling med nya möjligheter. Jag sprang sträcka två av tre – en verklig nyckelsträcka där mycket kan avgöras – och var riktigt taggad.
Starten gick och Marcus gjorde en stabil förstasträcka och växlade ut mig med en ledning på 21 sekunder. På första skyttet brände jag första skottet och fick ta ett extraskott, som satt. Samma sak på andra skyttet: ett extraskott, som också satt. Jag kunde växla ut Robert Drottz med 30 sekunders ledning. Där och då kändes det riktigt bra och jag trodde att det skulle räcka. Robert fick tyvärr några knappa missar och behövde extraskott på båda stationerna, medan motståndarnas sistasträckslöpare sköt fullt och passerade oss. Guldet gick till Stockholmspolisens lag 1 efter en stark avslutning. Den här gången blev extraskotten vi fick ta till avgörande – små marginaler som fällde utslaget och vände glädjen över vår ledning till en liten besvikelse.
Resultat från de främsta lagen i stafetten (H 21)
Mycket bra gjort också av vårt andralag att ta fjärdeplatsen, samt Karlstad Hemvärns Pistolskytteförening att komma femma. Starkt!
Vår lagledare Hans Törnevik – I 2 skf springskyttets hjärta
Hans är den som håller allt samman i I 2:s springskytte – året runt. Han lägger träningsplaner, bokar banor, sätter upp träningstävlingar och ordnar träningsläger där både nybörjare och rutinerade får utmaningar på sin nivå. Han fixar startlistor, material, funktionärer och ser till att säkerhet och regeltolkning följer Skjuthandboken till punkt och pricka. Och han gör det med ett lugn som smittar; tydlig när det behövs, stöttande när nerverna ligger utanpå. Alltid med glimten i ögat.
Under SM tog Hans dessutom helhetsansvaret som tävlingsledare. Han synkade tidscheman, löste småkrångel innan någon ens hann märka det och fick hela maskineriet att rulla. På tävlingsdagen var han överallt; svarade på frågor, såg till att funktionärer hade det de behövde och att skyttarna kände sig trygga. Dessutom tävlade han själv och kom fyra i H 60! Det är otroligt tacksamt att ha en sådan eldsjäl i föreningen. Hans arbete skapar inte bara medaljchanser – det skapar gemenskap, utveckling och stolthet över vår klubb. Och en otrolig glädje, mycket därför jag tycker den här sporten är så givande. Tack, Hans, för din fantastiska insats år efter år och ditt stora hjärta för I 2 skytteförening.
Summering
Trots en viss känsla av att det inte gått riktigt så bra som jag tänkt mig åkte jag ändå hem med två välförtjänta SM-silver tack vare mina grymma lagkamrater. Stort grattis till Stockholmspolisens lag 1 till guldet – riktigt stark prestation. En mycket bra arrangerad tävling av I 2 skytteförening och ett stort tack till alla funktionärer för ett väl genomfört arrangemang!
Totalt deltog 15 stafettlag i H 21 och över 100 startande i de individuella klasserna.
Bild 1: Segrare 2025 Johan Silfält, tvåan Marcus Stenebo och jag. Bild 2: Bansträckning. Bild 3: Från loppet för ca tio år sedan.
I lördags bar det norrut, längs vägar fyllda av minnen och historia, till det vackra Häljebodaloppet. I år Jubileumslopp – 20 loppet. Ett 7,4 km långt lopp genom varierande terräng – skogsväg, grusväg och fina stigar som slingrar sig upp på Finnskogsleden och dess klassiska Bergspris.
Historien hann ifatt mig
På startlinjen kände jag hur historien hann ifatt mig. Jag vann premiärloppet 2006. Jag var 28 år då, mitt i en elitsatsning. Nu, dryga 20 år senare och 48 år gammal, stod jag här igen – sämre tränad och tyngre – men några fler mil i benen – både i livet och i skogen. Vägen upp mot Häljeboda är i sig en historielektion. När jag passerade Säterud såg jag framför mig pappa Rolf (1937-2012) – orienteringsentusiasten och svenska mästaren som lade grunden till mitt idrottande. Jag mindes hur vi tränade i de här skogarna, och hur det blev fundamentet för mina framgångar i flera idrotter. Vid Allstakan mindes jag Arne ”i Kôrstan”, vår busschaufför som under krigsåren körde motståndsmän mellan Norge och Arvika i sin ”droska”. Han fick Haakons VII:s frihetsmedalj för sina insatser. Längre norrut vid Bortans bussgarage fanns likande berättelser, med busschauffören Gunnar Svensson som också hjälpte motståndsrörelsen på olika sätt. Han fick Haakon VII:s frihetskors. I bussgaraget ställdes ibland fullpackade ryggsäckar in till motståndsrörelsen, efter natten var de borta. Historien sitter i vägarna här.
När jag körde förbi Älvtorp där Arne brukade lämna av motståndsmännen tänkte jag på Skoglundfamiljen på gården Håkerudtomta några kilometer norrut – Albin, Rune, Alma och Emil – och deras avgörande insatser för motståndsrörelsen. Tidigare i våras besökte jag Skoglunds gravar vid Austmarka kyrka, och allt kändes så nära. Håkerudtomta var den fasta övergångsplatsen för post- och kurirtrafiken under hela kriget. Den norske motståndsledaren Gunnar Sønsteby (Nr:24) sa en gång bland annat:
”Jag var här minst 25 gånger, alltid med falska papper och med Gestapos kontroll nästan varje gång”, ”Och på Håkerudtomta blev jag alltid väl mottagen och kände mig trygg.”
När jag passerade vägkorset ner mot Häljeboda mindes jag berättelserna om hur motståndsmän som Bjarne Holth Larssen hämtades upp just här av Arne. Så kom jag fram. Häljeboda känns alltid som en hemkomst. Jag vet varför. I byn hade farfar stått stationerad under beredskapsåren, gränsförsvarssoldat i skogarna som drar sig upp mot Norge. Släkten hade gått här, sprungit här, arbetat här.
Fina minnen både vid start och mål
Starten gick. Jag höll mig lugn i första backen, låg femma–sexa och släppte på utför. Allt eftersom loppet fortskred tröttnade några framför mig, och jag avancerade. Vid stället/fastigheten som heter Västerås, nära norska gränsen, vek vi in på Finnskogsleden – samma plats där en tysk gränspluton med skidåkare en gång råkade hamnade på fel sida gränsen och snabbt återvände när husägarna påpekade att de var i Sverige. Ännu en påminnelse om traktens dramatiska historia. Upp mot Bergspriset gick det tungt. En gång i tiden studsade man upp där. Jag visste att om jag höll ihop löpningen tills vi kom ut på grusvägen, kunde tredjeplatsen vara min. Och det höll. Trött men nöjd sprang jag i mål som trea – bättre tid än 2023, och med känslan av att ha knutit ihop en cirkel. Ett jubileum att minnas. Häljebodaloppets jubileumslopp – och jag var med redan från början. Det är några år sedan, men känns fortfarande som igår. Otroligt speciellt och en fin känsla.
Johan Silfält fortsätter att imponera och tog hem segern i sitt andra försök. Hans utveckling som löpare går stadigt framåt och han ser ut att bli allt bättre. Tidigare satsade Johan på elitnivå inom slalom, men har nu tagit upp löpningen där han snabbt tagit stora kliv. Med sin starka fysik och lätthet i steget verkar han ha goda förutsättningar – och mycket talar för att han kan bli riktigt bra.
Kanske blev detta mitt sista Häljebodalopp. Arrangörerna tvekar inför framtiden – byråkrati, avgifter till förbund hotar tävlingens fortsättning. Deltagarantalet har varit sviktande. Det vore sorgligt om loppet lades ner, men för mig känns det som att historien är komplett oavsett vad som händer. Minnena lever kvar – i skogarna, i byarna, i berättelserna som återberättas. (Borde kanske skriva den där boken). Och i hjärtat hos en före detta elitidrottare som rört sig genom Finnskogens historia…
Hiernmannen deltävling 2 hölls på Storkasberget onsdagen den 16 juli 2025 och arrangerades gemensamt av OK Hierne och OK Tyr. Det var Lars och Anna Nordström samt Lennart Moberg som arrangerade och de hade gjort fina banor i terrängen kring Storkasberget och ner mot ”Långtjarne”. En gammal karta användes och detta gjorde det särskilt utmanande. Många stigar stämmer inte överens med hur det ser ut idag i terrängen. Kartan var ett särtryck av ”Friluftskartan Arvika SO” ritad tidigt 60-tal av skohandlare Bertil Ericsson. Två banor fanns: på cirka 7 och 4,5 km. En del kontroller var gemensamma.
Starten gick och fältet spreds snabbt ut i skogen. Jag hamnade lite efter i början och fick börja med att plocka placeringar, först förbi Maria – min sambo – och strax därefter Elin, hennes syster. Redan här märktes stämningen – tävling, men på ett vänligt och familjärt sätt. När jag kommit in i spåret låg det flera löpare framför, och bakom mig hörde jag plötsligt hur Martin Fogelberg föll. Då förstod jag inte att det var allvarligt, men i efterhand visade det sig att han brutit handleden och tvingades ta sig tillbaka till mål och vidare till akuten. Stackars Martin, det satte verkligen tävlingen i perspektiv.
På väg mot kontroll två började jag hitta mitt flyt och hann ifatt gänget framför mig när vi tog oss upp mot Örshultet. Med lite terrängkännedom från mina hemtrakter, som ligger en bit söder om kartområdet, trodde jag det skulle ge fördelar – men insåg att orientering ofta innebär oväntade vägval och att terrängkännedom tappat betydelse. Vid fjärde kontrollen tryckte jag upp tempot, tog mig ner till Långtjärnet och valde stigen runt tjärnet. Här var jag i ledning utan att veta om det och det var helt tyst i skogen. Men osäkerheten smög sig på in mot kontrollen, och jag gick inte tillräckligt långt fram för att upptäcka kontrollen. I stället hörde jag det började braka i skogen och en trio löpare kunde springa ikapp mig innan jag lyckades stämpla. Mot slutet var benen riktigt trötta, men tävlingskänslan fanns där – jag kom i mål som trea. Två duktiga bröder från Kils OK före. Det är jag riktigt nöjd med! Riktigt bra träning, skön stämning och häftigt att få springa på den gamla kartan. Det blev en minnesvärd kväll, både för utmaningen, kamratskapet och den fina naturen.
”The Norwegian army in Sweden during World War II – documentary”. (Se denna intressanta berättelsen om Polistrupperna ovan, bland annat medverkar författaren Anders Johansson i filmen).
Militär utbildning av norrmän i Sverige
Polistrupperna (på norska: Reservepolitiet, eller Polistropperne) var en avsiktligt vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. Huvudsyftet med ”polistrupperna” var att utbilda norska flyktingar till en militär styrka som kunde upprätthålla ordning, avväpna tyska soldater och gripa krigsförbrytare i Norge efter den tyska kapitulationen. Benämningen ”polistrupper” och ”polisutbildning” var ett medvetet täcknamn för att dölja programmens verkliga militära karaktär. Som ett taktiskt drag kallades träningslägren först för ”hälsoläger”. Detta var avgörande för att Sverige skulle kunna upprätthålla sin officiella neutralitetsfasad samtidigt som militär utbildning bedrevs på svenskt territorium. Mellan 15 000 och 20 000 norska flyktingar rekryterades och genomgick denna hemliga militära utbildning i Sverige under andra världskriget. Viktiga personer bakom upprättandet och organiseringen av dessa läger var kriminologen Harry Söderman, allmänt känd som ”Revolver-Harry”, och den norske överläkaren Carl Semb. Söderman var särskilt betydelsefull för att säkerställa att lägren försågs med nödvändig utrustning.
1943
Utbildningen och rustningen av polititroppene inleddes 1943. Organisationen av dessa kom igång från hösten 1943, och alla norska män i värnpliktig ålder (18-45) mobiliserades. Tjänsten var dock baserad på frivilligt deltagande. Initialt skedde detta ”bakom ryggen” på den svenska samlingsregeringen och militärledningen, men senare fick det svenska myndigheters godkännande. Ett 40-tal läger upprättades under sommaren och hösten 1943. Varje lägerperiod omfattade flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering kunde ske. Det var inte obligatoriskt att ansluta sig till ”polisutbildning”, men norrmännen ställde upp på detta i stor utsträckning. Hälsolägren sorterade under socialdepartementet där Gustav Möller var statsråd. I handläggningen av ärenden om ”Polistrupperna” medverkade ofta värmlänningen (Ransäter) Tage Erlander, sedermera svensk statsminister. Försvarsdepartementet hölls länge utanför.
Nazi-tysklands underrättelsetjänst
Nazityskland hade tydligen information om att ”polisutbildningen” pågick i Sverige. Den tyska underrättelsetjänsten Abwehr hade etablerat ett omfattande nätverk med nazitrogna norrmän, så kallade quislingar, som agenter. Ett sätt för Abwehr att inhämta information var genom norska quislingar som utgav sig för att vara flyktingar och därmed kunde infiltrera polistrupperna. Detta ständiga hot krävde extrem sekretess för operationerna. Det betydande antalet norrmän som utbildades (15 000–20 000) och tillhandahållandet av svenska militära instruktörer och utrustning krävde ett avsevärt resursåtagande från Sveriges sida. Detta var inte en mindre humanitär insats utan en storskalig, hemlig militär uppbyggnad. Att dessa trupper stod redo vid krigets slut och sattes in för att upprätthålla ordning och gripa krigsförbrytare visar deras roll i Norges befrielse. Investeringen i denna ”hemliga armé” vittnar om en långsiktig strategisk vision från både den norska exilregeringen (som finansierade den) och de element inom det svenska etablissemanget som stödde den.
Befrielsen av Finnmark
Från 12 januari 1945 deltog omkring 1300 man av polistrupperna i befrielsen av Finnmark fylke. En del av dessa polistrupper flögs in till Kirkenes under ”Operation Balchen”, ledd av den norskamerikanske flygöversten Bernt Balchen. Den norska staden Kirkenes och dess omgivningar befriades av Röda armén den 25 oktober 1944 som en del av Petsamo-Kirkenes-operationen (även känd som Slaget om Nordkalotten). När tyskarna retirerade från Finnmark fylke använde de den så kallade ”brända jordens taktik”. Detta innebar att samtliga byggnader brändes eller sprängdes, och allt annat fördes bort eller förstördes. Befolkningen evakuerades med tvång. Denna taktik ledde till enorm förödelse i Finnmark. OSS (Office of Strategic Services), föregångaren till CIA, gav sig också in i området i slutet av kriget då de hade ett starkt intresse av att se ett icke-kommunistiskt Nordnorge efter andra världskriget. De fruktade också att Röda armén skulle bli kvar.
Bengtstorp i Bogen och kopplingen till Polistrupperna
Vid Bengtstorp i Bogen, Gunnarskog var 5–6 unga norrmän från ”polistrupperna” stationerade. Detta var innan baserna i ”Mjölnarstugan” (Japetus) och ”Kösstorp” (Juno) var etablerade. Från Bengtstorp hade de unga norrmännen som huvuduppgift att transportera vapen och förnödenheter över gränsen till den norska motståndsrörelsen. En farlig uppgift som de utförde regelbundet. Kopplingen till Bengtstorp, och senare Mjölnarstugan och Kösstorp – som alla låg inom dagens Arvika kommun – visar på strategin att etablera diskreta men vitala gränsbaser i Värmland. Baserna var viktiga för att upprätthålla flödet av material till den norska motståndsrörelsen, långt innan de fullskaliga polistruppsutbildningarna i Sverige var allmänt kända. Verksamheten kom sedan vid dessa platser att bli en del av en större, topphemlig Operation PLANET, som syftade till att smuggla in utrustning för hundratals motståndsmän i Norge, inklusive stora mängder vapen, mat och kläder. Har inga uppgifter om detta men misstänker att de norrmän som verkade vid Bengtstorp utbildats vid Kommandoträningslägret (Vidarereiseforlegning) Ählby, på Ekerö, väster om Stockholm, Chef: löjtnant Kristen Aasen, SOE (”Kompani Linge”).
De norska polistrupperna passerade Arvika på sin väg tillbaka in i Norge vid krigsslutet, vilket understryker stadens strategiska betydelse som en port för dessa styrkor på väg hem.
”Polistruppernas” återfärd till Norge vid krigsslutet
Vid krigets slut i maj 1945 omfattade polistrupperna cirka 13 500 man, med ytterligare några tusen under utbildning på den svenska sidan av gränsen. De behövde inte strida, då den tyska ockupationen höll på att avvecklas, men de var viktiga för att säkra lag och ordning när Norge återupprättades. Omnämnandet av Arvika på vägen tillbaka in i Norge signalerar Arvikas strategiska läge som en port för dessa styrkor som återvände till sitt hemland. Arvika var också som ni vet sedan tidigare inlägg en viktig, aktiv knutpunkt i motståndsnätverket och djupt inblandad i hemliga operationer. Flera berättelser jag delat på min blogg understryker den djupa gränsöverskridande solidariteten och de enorma risker som svenska civila gränsbor tog.
Anders Johanssons bok ”Den glömda armén: Norge–Sverige 1939–1945”
Anders som medverkar i filmen ovan har skrivit en utförlig bok om ”Den glöma armén”. Boken handlar om de norska polistrupperna (polititroppene) och deras verksamhet i Sverige under andra världskriget. Johansson skildrar hur omkring 20 000 norska flyktingar rekryterades och fick en hemlig militär utbildning i Sverige, organiserad i flera bataljoner under det vilseledande namnet polititroppene. Utbildningen startade 1943, ofta utan full insyn från den svenska regeringen och militären. Boken lyfter fram hur denna ”bortglömda armé” byggdes upp i det neutrala Sverige och vilken betydelse den fick vid krigsslutet, då cirka 15 000 norska soldater stod redo vid den svenska gränsen för att återvända till Norge och bidra till landets befrielse. Johansson beskriver också de hemliga lägren och den militära utbildningen, bland annat i Dalarna och på andra platser i Sverige. Han granskar även samarbetet mellan norska exilmyndigheter och svenska myndigheter, samt de politiska och diplomatiska komplikationerna kring verksamheten.
Boken anses vara en av de mest utförliga och kunniga skildringarna av detta ämne och ger en unik inblick i en företeelse som länge varit relativt okänd för den breda allmänheten.
Norges tack
Som ett uttryck för Norges tacksamhet för Sveriges utbildning och utrustning av polissoldaterna överlämnade kung Olav 1983 en minnessten till kung Carl XVI Gustaf. Minnesstenen Norges tack står på Kungl. Djurgården i Stockholm.
Sveriges första Nato-insats: 71. bataljon tillbaka efter tjänstgöring i Lettland
Efter drygt ett halvår som en del av den multinationella Nato-brigaden i Lettland är 71. bataljonen nu åter hemma i Sverige. Detta var Sveriges första operativa truppbidrag som fullvärdig Nato-medlem – en milstolpe i svensk säkerhetspolitik och ett uttryck för vår solidaritet med övriga allierade inom alliansen. Sedan Sverige officiellt anslöt sig till Nato i mars 2024 har mycket förändrats i vår säkerhetspolitiska omvärld. Ett medlemskap i försvarsalliansen innebär inte bara en säkerhetsgaranti i form av artikel 5 – det innebär också skyldigheter. Den svenska insatsen i Lettland är ett konkret exempel på detta åtagande. Genom att bidra till den så kallade Enhanced Forward Presence (eFP), som syftar till att avskräcka aggression och stärka den östra flanken, visar Sverige att vi är beredda att ta vår del av ansvaret.
71. bataljons uppdrag
Under sex månader har soldater och officerare från 71. bataljon, med huvudsaklig bas i Revingehed, varit integrerade i den multinationella Nato-brigaden ledd av Kanada. Uppdraget har inneburit samövningar med trupper från bland annat Italien, Slovakien, Tjeckien och värdnationen Lettland. Syftet har varit att öva operabilitet, öka beredskapen och visa beslutsamhet gentemot potentiella hot – framför allt i skuggan av det försämrade säkerhetsläget i Europa. Insatsen var unik då det är första gången Sverige bidrar med ett helt förband till en stående Nato-styrka i fredstid. Tidigare har svenska soldater deltagit i insatser under FN-flagg eller EU-ledda uppdrag, men här var det inom ramen för det kollektiva försvaret i en allians.
Svenska Försvarsmaktens deltagande i eFP handlar inte bara om militär förmåga, utan också om att bygga relationer, förtroende och förmåga att agera gemensamt med allierade. Man har lyft fram det goda samarbetet och den höga graden av professionalism som präglat uppdraget. Den kanadensiske insatsledaren i NATO var mycket imponerad av den svenska bataljonens insats i Lettland. Han lyfte särskilt fram svenskarnas professionalism och höga standard. Han beskrev deras agerande och det de uppnådde som ”otroligt”.
Början på långsiktigt arbete i alliansen
71. bataljon insats ses som början på en långsiktigt samarbete och närvaro i alliansens strukturer. Övningar, stabsdeltagande och eventuella framtida roterande styrkebidrag är alla delar av Sveriges nya försvarspolitiska verklighet. Att Sverige nu är en del av Natos gemensamma försvarsplanering innebär också att den svenska Försvarsmakten kommer att anpassa, bland annat, materiel och utbildning för att fullt ut kunna fungera tillsammans med andra medlemsländer. För 71. bataljon markerar insatsen i Lettland startskottet för denna resa…
Under övning i Sverige. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten
I Gunnarskogs bygdelags tidning, Gûnneske Nytt NR 2 2025, kan ni läsa en artikel om två av våra egna – två riktiga ”Gûnnerskinger” – som valt att engagera sig djupt i Försvarsmakten och därmed i försvaret av Sverige.
”Specialförbandsoperatörens uppgift är att när som helst över hela världen leverera unika och väldigt eftertraktade förmågor”
Artikeln ger en unik inblick i deras erfarenheter och engagemang. En av personerna jag har haft förmånen att intervjua besitter en enastående och sällsynt kompetens. Redan i unga år inledde han sin karriär som operatör i SSG, Särskilda Skyddsgruppen. Detta förband var på den tiden känt som Försvarsmaktens absolut skarpaste och mest kvalificerade enhet. Hans berättelse ger en fascinerande inblick i en värld där precision, disciplin och strategisk skärpa är avgörande.
Det är med stor tacksamhet som jag fått chansen att skriva för Gunnarskogsnytt om detta viktiga ämne. Känns meningsfullt att få informera om sådant som kanske inte så många känner till, men som har en avgörande betydelse för vår demokrati och landets säkerhet.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
