Blog Image

ADVENTURE

SM-guld i stafett på hemmaplan…

Tävling Posted on ons, september 05, 2018 17:23:49

Springskytte SM 2018 avgjordes på Sanna skjutbana i Karlstad.

Gamla I2 regementes skjutbana och hemmaplan för oss i
Kungliga Värmlands regementes skytteförening (I2 skytteförening). Vi var många i klubben som hade satsat rätt hårt på detta från hemmaföreningen. Jag hade själv som
målsättning under året SM som det enda mål jag hade. Skulle
försöka en 5:e gång att försvara mitt individuella H 21 guld efter att ha tagit
guld 2014,2015,2016 och 2017. Det sas innan att den resultatraden var unik, men skulle i varje fall prova. Vetskapen var dock som jag
alltid har sagt, att ju fler gånger du vinner, desto större är chansen
att du förlorar. Eftersom jag trappat ner sedan 2014 så hade jag egentligen
ingen press på mig och jag har tidigare sagt att så länge jag lyckats försvara
titeln som svensk mästare tävlar jag fortsatt i H 21. Som 41-åring stod jag
där som regerande mästare i H 21. En medalj för mig i övriga klasser är en veteran
SM medalj, och för mig rankas det inte i närheten av en seniormedalj. Därför har
jag fortsatt tävla i H 21 så länge det gått.

Ett stort mål vi hade med årets SM var SM-stafetten, där vi
skulle ha minst två starka lag med. För mig har faktiskt SM-stafetterna varit,
och är fortfarande det häftigaste man kan vinna. Det är laget tillsammans
(tre sträckor) som vinner, och det är gemensam start, med mkt mera action,
snabbare och svårare skytte. Med tuffare fast kortare löpning (högre fart).

I just stafett har vi haft otroligt bra resultat. Jag var
den enda i laget som varit med alla dessa 6 år (2013-2018) i rad och varit obesegrad på dessa. Har
ofta fått till bra sträckor som varit avgörande för våra fina resultat. Ifjol
hade dock varken jag eller laget någon bra dag men med ett oturligt vapenfel
för stockholmspolisens skytteförenings skytt på sista skjutstationen när allt redan såg avgjort ut kunde vi ändå gå förbi och ta guldet än en gång.

Den här gången var vi bättre förberedda, vi hade tränat stafett-träning innan under vår duktiga lagledare Hans Törneviks instruktioner, och det såg bra ut.

Vi var laddade för SM på hemmaplan.

Individuella tävlingen startade ca 12.00. Inskjutningen vid
10.00 gick bättre än någonsin, ett slarvskott av 30 skott mitt i med fri
och stödhand. Eftersom jag inte har den fysiska form som tidigare hade jag
skjutit mkt inför SM. Hade bland annat gjort 30/30 på springskytte träning
inför. Så självförtroendet var gott inför start. Under uppvärmningen började
det spöregna och slog om i vädret. Jag startade och i första skjutstationen med
frihand hade jag fullt. Solen kom fram lite på väg in i andra skjutningen med
stödhand, som brukar vara den lättaste skjutstationen. Missar alla!? Helt skumt.
Sen fortsätter eländet och jag kommer helt ur fas. Ledde garanterat tävlingen på
väg in till andra skjutningen men förstör egentligen allt där och då. Försöker
ladda om mentalt till varje skjutning men allt går fel. I efterhand visar det
sig att alla bomskott sitter ca 2 cm utanför klockan 7. Mycket illa. Analysen i
efterhand verkar ha gett att jag börjat titta på fallmålet precis sista 100
dels sekunden innan skottet går, istället för korn och sikte och därmed vinklar
lite, lite snett ner. Det är så små marginaler med pistol så det kan räcka för
att förstöra allt. Dessutom så satte jag nog en onödig anspänning i mig själv
då det var hemmaplan och jag var regerande mästare som kan ha påverkat negativt.
Konstaterar att jag slutade 4:a, i mitt sista individuella SM i H 21. Bara att bryta
ihop och komma igen. Hade ju en tävling kvar.

Till stafetten kontrollerade jag pistolen, och laddade om.
Var så grymt revanschsugen så jag nästan var lika taggad som man kunde vara när
man satsade som mest, före hösten 2014. Vårt lag var samma som förra året med
Marcus på första, jag på andra och Lars på sista. Marcus gör en stabil insats
på första sträckan men tappar lite mot tätlagen och när jag växlade ut så låg
vi på 4:e plats. In till första skjutningen så tog jag det lugnt. Vi var typ fyra
lag som var inne samtidigt. Var riktigt snabb till första skott och gjorde ett
snabbt skytte som var hur säkert som helst. Först ut i ledningen samtidigt som
flera andra lag gör några bommar. Stockholmspolisen ut som 2:a efter mig. Det
visar sig än en gång att det kommer stå mellan oss och deras bästa lag. Nästa
skjutning chansar jag lite för att kunna få en än större lucka men lyckas inte helt
med taktiken, men har redan skapat en rejäl lucka så när jag går i mål så har
vi ca 300 meters försprång. Har dagens snabbaste sträcktid och Lars får ett
rejält försprång som han förvaltar hela vägen in även om luckan krymper något. Härlig
känsla när vi bärgar SM-guldet och bättre revansch kan man inte ta på sig själv
i ett sådant läge. Vårt andralag går in på bronsplats efter en riktig grym prestation
så det var en otroligt bra genomförd stafett för klubbens del. Stockholmspolisens duktiga första lag kom 2:a igen, för 6:e året i rad.

Summerar man SM på hemmaplan så får man vara riktigt nöjd
med insatsen. Faktiskt så blev jag lite sugen på att kanske även
nästa år köra H 21 på den individuella distansen, för jag tyckte att detta
var inte ett riktigt värdigt avslut då jag otränad i våras både sprang och sköt
betydligt bättre. Nu betydligt bättre med i träningen och skytteresultaten borde jag kunnat gjort mycket bättre. Vi får se hur det känns nästa år. Kanske borde man även uppdatera den gamla
70-talspistolen till ett modernare instrument också. Många medaljer har den på
sitt samvete men kan vara söndertränad efter många, många tusen skott som
gått igenom den pipan…

Sponsrar någon med en ny värsting-pistol ska jag lova att köra H 21 nästa år.

Artiklar NWT:

https://nwt.se/sport/2018/08/27/sm-guld-till-i2

https://nwt.se/sport/2018/08/26/favoriten-skot-bort-sig



Test av opererad hälsena..

Träning Posted on tis, maj 01, 2018 23:27:14

20 oktober 2017 opererade jag min
hälsena. En efterhängsen skada som funnits där i ca 5 års tid. Det hade varit
mkt smärtsamt att träna och i vardagen så haltade jag fram – så det var
verkligen dags att göra något åt detta. Två benbitar tog de loss, som hade
skavt på hälsenan så delar av hälsenan var sönder. En ganska omfattande åtgärd
och doktorn som opererade frågade hur har jag överhuvudtaget kunnat springa med
denna, så det var inte konstigt att jag i perioder haft mycket ont. Gott att få
det gjort. Så under vintern var det skidåkning och cykel som gällde i
träningsväg. Kunde börja springa lite smått för någon vecka sedan med endast
lite stelhet och smärta från främst ärrvävnaden.

För skojs skull anmälde jag mig
till Baksjöloppet i Norge. En tävling över 11,4 km där jag startat 9 ggr, med
ca 600-700 deltagare. 2 ggr har jag stått som segrare, och resterande ggr varit
på pallen. Tänkte innan att prio 1 är att hälsenan funkar brukligt och det var
främst en test för den. Kunde jag vara topp 10 så var det en bragd med tanke på
att jag inte elit tränat sen hösten 2014 – men det var en tanke jag hade. Nu
tog benen slut efter 2 km och jag kämpade mig i mål på 17:e plats. Enorm
skillnad i form, och man fattar först nu vad som egentligen krävs för att vara
med i toppen på en sådan tävling. I huvudet trodde jag ändå i typ 10 sekunder
att jag kunde vinna och tog mig plötsligt strax före startskottet small tillbaka
till 2007 eller 2014.

Hälsenan gjorde lite ont efteråt,
som väntat vid full belastning, och mina tankar är att bli lite bättre form
framöver. Det blir absolut inte någon
riktig träning men hålla igång lite bättre får jag allt göra.

Apropå gammal form. 10-Mila orienteringen
avgjordes i helgen. Satt och kollade på det och blev imponerad hur fort de
springer i skogen. Tänkte för mig själv att för ett antal år sedan kunde jag
hänga med i stort sett vem som helst på ”långa natten” sträckan , nu skulle jag
inte hänga med i 500 meter ens. Och Park tour Värmland kommer till Arvika imorgon.
Sprintorientering, har bra facit där, har varit med 2 ggr i Arvika, på
hemmaplan och vunnit två av två. Ett år var jag nere på 34:e plats vid första
kontrollen men i mål drygt 30 sek före tvåan, vilken jäkla form man måste ha
haft då. Imorgon skulle jag vara glad om jag blev, typ, 34:a.

Sista snön i västvärmland tog man
vara på. Jag och Christian åkte bland annat på en ruskigt fin övernattningsskidtur
med drömföre. Grymt! Bilderna är från den veckan och veckan efter.



Julaftonsturen 2017

Natur Posted on tis, december 26, 2017 15:26:49

Julaftonsturen 2017 blev äntligen
med snö och skidåkning. Senast jag och Christian åkte skidor på julaftonsturen
var så länge sedan som 2011, då vi åkte från Lekvattnet över gränsen till Norge.
Året efter var det skidföre men då var Christian sjuk och var inte med på
turen. Denna tur hade vi styrt upp till höjderna runt Blåbärskullemasten där
det fanns gott om snö. Masten på Blåbärskullens är radio- och Tv-station och stod
klar att användas i augusti 1960. Själva masten var från början 323 meter hög,
men rasade delvis ner under ett kraftigt snöoväder torsdagen den 27 december
1979 kl 20.08. Det var den övre delen av masten som knäcktes, alldeles ovanför
FM-antennerna. Sändningarna försvann för TV1 och TV2 försvann för närmare
180 000 hushåll. Jag tycker mig ha ett svagt minne från jag var två år,
eller så har jag fått berättat för mig senare att mamma säger att TV-masten
blåst ner och vi tittade ut och inte såg den eftersom den syntes från mitt
föräldrahem i Säterud, Gunnarskog.

De återstående 270 metrarna
hotade även de att rasa ner eftersom den rasade delen drog med sig några
staglinor på ena sidan. Under söndagen lyckades man koppla in en 24 ton tung
traktor som motvikt till de avslitna linorna för att hålla emot. Masten
räddades och reparerades senare. Masten var nu 274 meter hög. Den gamla masten
byggdes på med nya TV1-antenner och ny toppspira, men är idag inte lika hög som
originalmasten.

Själva höjden som masten står på
är också högsta berget i Gräsmarks socken och Sunne kommun med sina 425 meter
över havet. Det största snödjup som uppmätts i Värmland är 180 cm vid
Blåbärskullen i Gräsmark den 28-29 mars 1951. Nuförtiden växer det en del träd
på toppen men förr i tiden var det möjligt att se ända till Kongsvinger
fästning i Norge. Något annat som också gör närvaron kring masten speciell med
en bra känsla är när jag ser masten i fjärran, det är vetskapen om att min
mamma och pappa förlovade sig på Blåbärskullen. Är ganska säker på att det var
den 7/7 1963. Kan tänka mig att utsikten då var riktigt fin i alla riktningar.

Vi körde över sjöisen på bla
Lången, Abborrtjärn och Övern innan vi tog N Baksjön rakt norrut. Isarna var
lättare att åka på än i skogen där man sjönk ner en bit i snön. Mycket älgspår
och tjäder samt att vi stötte på vargspår efter ett par vargar. Vargarna verkar
trivas i detta området för det har funnits varg i över 20 år här, och det kan
man förstå för det verkar vara gott om vilt här.

Vi hade en plats vi hade passerat
på en löptur som vi funderade på att använda. När vi kom fram så kändes det som
ett mycket bra val av övernattningsplats. Vedtillgången var inte så bra och det
var långt till dricksvatten men utsikten var magnifik. Sov mycket gott och
vaknade vid 04 av att brasan brunnit ut och jag frös lite. Fick elda på lite
igen. Det var kallare, omrking -8 grader och stjärnklart. Nilsson i sin tjocka Carithia
sovsäck frös inte utan han bara sov..

Sammanfattningsvis en mycket fin
tur.



Ang. den vita älgtjuren ”Ferdinand” i Gunnarskog.

Natur Posted on fre, november 17, 2017 13:23:53

Bilden fick jag skickat till mig från Tommy
Johansson inför O-ringen i Arvika och Värmland 2017, Tommy är en duktig fotograf från Charlottenberg som följt älgen genom
åren. Bilden användes i bland annat i O-ringentidningen. Har någon likn. bild själv men långt ifrån samma kvalité som de bilder TJ tagit på älgen.

Blev engagerad i frågan då en kille jag känner hörde av sig
och sa att man hade fått ett skyddsjaktbeslut på den vita älgtjuren som visat
sig för många fotografer och turister mm genom åren. Han hade gjort ett utfall
mot en tjej som kom med sina två hundar som hon hade fastknutna i midjan
(precis som jag kör med junior). Älgen hade rusat mot dem så hundarna drog
omkull henne så hon skadade axeln. Säkert en fruktansvärd upplevelse och jag
förstår om tjejen och de som står henne nära tyckte att nu fick det räcka, för
en stor älg, vit som brun som springer mot en är inte så trevligt och kan vara
förenat med livsfara. Tydligen hade man även tidigare diskuterat frågan om
skyddsjakt, då främst äldre människor hade farhågor om älgen skulle komma då de
var ute och gick. Inte så lätt att springa ifrån en älg med rullator, så har
full respekt för känslan. Älgen har ofta hållit sig nära bebyggelsen och därför
har man kunnat se den ganska ofta. Dock var incidenten med tjejen den första,
som jag hört talas om ska påpekas, där någon faktiskt blev skadad. Detta är
givetvis nog så illa. Det ska kanske också nämnas att älgen stötte inte ihop
med vare sig tjejen eller hundarna – som tur var.

När jag följt älgen, på det avstånd man alltid ska hålla
till vilda djur, har den alltid varit mycket lugn. Den har även varit lugn och inte ett dugg
stressad trots att det varit gånger en del andra personer som jag givetvis har
sagt till gått allt för nära. Har följt den länge och jag var också noga med
att påpeka för många år sedan att denna skulle sparas för dess unika förmåga
att kunna dra turister, och så blev det. Bara timmar efter detta med skyddsjakten
kommit ut i media fick jag mail från USA från bekymrade människor som vill se den vita tjuren.

Det ansöktes om skyddsjakt från det lokala jaktlaget, där
det stått i social media att man var emot beslutet men så var det inte. Även om det
var en jämn omröstning så var fler för skyddsjakten än emot. Och det är också så
i området där han ofta visar sig, att några är för och några är emot, älgen i
sig till viss del, men framförallt är man emot turisterna som dras till platsen
där älgen finns. Och det finns förklarliga orsaker till detta då det varit
människor som följt älgen som inte
respekterat tomtgränser och annat.

Polisen som fick ansökan måste utgå från medborgarnas
säkerhet och beviljade skyddsjakt. Från polisens sida i det läget var man
kanske inte fullt informerade om älgens unika ”mediala” uppmärksamhet och
därmed dess oerhört viktiga funktion för turismen i området. De flesta som
diskuterat frågan på sociala medier var heller inte medveten om att det även finns mycket vit älg
i trakten och även vita tjurar i stort sett i samma klass som den som har visat upp
sig för fotograferna. De andra tjurarna rör sig över större områden, och de är
mkt skyggare, så även om de finns så är de inte i närheten av den
turistattraktion som #whitemoose, och kommer kanske inte att bli heller även om
de har potentialen. Och min förhoppning är väl egentligen där att alla vita
älgar i området ska dra turister till bygden. Genetiken finns där i tillräcklig
mängd så det är inga problem med tillgången.

Där är bakgrunden. Jag funderade ett tag och tyckte att det
kändes som ett beslut som togs allt för snabbt i ett sådant unikt fall och med
en så ”speciell” älg. Den ger så oerhört mkt reklam för Gunnarskog, och vi
kommer nog aldrig att uppleva något annan levande som gör detsamma. Jag som
brinner för min gamla hembygd känner mig skyldig till att försöka värna om
sådant som är bra för trakten i helhet. Vill man bevara arbetstillfällen,
skolor och annan service är ett sådant tänk ett måste. Vi kan inte sitta fast i
gammalt tänk för då dör allt ut tillslut. I trakten kan turismen utvecklas
något så enormt men få ser detta. Inte ens med älgen har man riktigt förstått värdet,
trots all uppmärksamhet världen över.

Det startades vad jag såg tom upprop på Facebook mm och folk
beklagade beslutet. Det var en mediastorm utan dess like. Kommunalrådet i Eda
kommun löpte amok och var beredd att ställa sig som mänsklig sköld. Det tyckte
jag kändes mindre genomtänkt och jag tyckte i hans roll som kommunalråd att han
även borde ha kollat med tjejen som faktiskt blev skadad och nämna detta lite i
sina samtal med media. Jag förstod dock att han insåg det stora turistvärdet kring älgen över världen.

Jag tog kontakt med länsstyrelsen, polisen, turistbyrån mm
och diskuterade läget. Det var info jag bland annat skrivit här som inte hade
kommit fram till dem, för INGEN, ingen hade trots alla protester på socialmedia, ex kontaktat
turistbyrån. Turistbyrån blev rätt chockade när jag ringde. De får samtal varje
dag, från hela världen ang. denna älg och förstår storheten. Polisen jag
pratade med var förstående och vi hade en mycket bra diskussion om helheten kring
älgen. Inte långt efter vårt samtal hävdes skyddsjaktbeslutet. Vill inte ta åt
mig någon som helst ära av det men det jag konstaterar är att man inte gör sitt
om man inte går hela vägen. Att skriva en massa på Facebook löser inga problem. Ska det bli något gjort får man göra det
själv. Skriva att man ska göra en massa det kan vem som helst göra men de som
verkligen gör något på riktigt, det är det som kommer betyda något i slutändan
ändå.

Åter till älgen. Senast idag ringde Christer från polisen.
Ett mycket bra samtal med en genomtänkt polis som såg det från flera
synvinklar. Vi diskuterade läget kring älgen, och andra aspekter och kom överens om
att säkerheten är viktigast. Det var nu säkert att det var ”rätt” vit älg som låg bakom utfallet mot tjejen med hundarna. Pratade även om de boende i området som känner
rädsla och de som känner glädje över älgen. Det är många aspekter att väga in i
ett beslut som detta. Högst troligen så blir det så att om älgen visar mer
aggressivt beteende mot människor så kommer den troligen att avlivas, för allas
bästa. Om nu inte någon medvetet provocerar fram en attack för då är det något
annat, men om han utan anledning påvisar ett aggressivt beteende.

Hoppas bara
bygden, turistbyrån, Arvika – Eda kommuner ser till att vi marknadsför de vita
älgarna, och inte bara denna. Tjuren har varit en väldigt bra start för turismen kring
de vita älgarna – hoppas det fortsätter. För det är sådant vi behöver! Det har funnits vit älg i området i över 100 år, och det kommer att fortsätta i 100 år till…



SM-guld x 3 i springskytte!!!

Tävling Posted on tis, augusti 29, 2017 23:35:36

SM
i springskytte arrangerades i år av Uppsala läns pistolskyttekrets.
Tävlingsplatsen var Ekebyboda Skyttecentrum som låg c:a 10km norr
om Uppsala. Vi var tre från i I2 skf som åkte dit tillsammans från
Karlstad på tävlingsdagens morgon. Vi tre var också de samma som
deltog i stafettlaget från de tidigare åren där vi hade ett guld
att försvara. Lagledare och tävlande Hans mötte upp på plats. Jag
hade i bagaget tre år!!?? i rad vunnit i H21 och jag visste att i år
kommer det bli mycket svårt att försvara titeln. Ju fler ggr det
går bra, desto närmare ett nederlag kommer man rent statistiskt och
så är det. Dessutom så hade jag med mig en säsong där egentligen
ingenting fungerat då jag varit skadad i stort sett hela säsongen
förutom tidigt i våras.

Men
jag visste att på ett SM brukar jag kunna höja mig lite extra rent
fysiskt då man tänder till i skallen och får lite extra krafter.
Så har det alltid varit och så blev det även i år. Hälsenan som
varit mkt illa däran hela säsongen visste jag skulle göra ont,
framförallt på tävling nr 2 för dagen, stafetten. En sista gång
denna säsongen får jag ta en rejäl smärta och hoppas det håller
ihop.

Vi
gick tillsammans runt banan och konstaterade att det var lite
otydligt å några ställen som vi korrigerade med arrangörerna. De
var nya på att arrangera SM i springskytte så det var några grejer
som inte fungerade riktigt (bland annat resultatservicen) som det
brukar på SM men banan var trevlig.’

Visste
inte förrän på prisutdelningen hur det hade gått då jag fick
lite problem med skyttet på framförallt sista skjutningen utan
stödhand. Men jag var åtminstone snabb i genomförandet hela vägen. Fler hade dock problem i H21 klassen och värsta
konkurrenterna sköt bort sig ur leken på de sista stationerna så
det blev otroligt nog ännu ett guld till samlingen. Med bra resultat
från de övriga i laget blev det dessutom lagguld.

Nu
var det dags för det mest prestigefyllda – SM-stafetten som avgörs
i ett grymt tempo med snabbt skytte. Vi var titelförsvarare för 6:e
gången då vi haft bra flyt flera tillfällen och gått segrande ur
duellen med framförallt Stockholmspolisens skytteförening som varit
tvåa efter oss dessa gånger. Marcus startade för oss men sköt
sämre än han brukar så vi låg en bit bakom. När jag tog över så
hade vi en bra bit upp. Jag gjorde en av mina sämre stafettsträckor
men lyckades ändå få upp laget till medaljplats, främst tack vare
att de andra lagen framför sköt bort sig ännu mer. Till ledande
stockholmspolisens 1:a lag som gjort två av sina bästa
stafettsträckor som jag har sett var försprånget ointagligt.
Dessutom hade de sin bästa och löpstarkaste skytt på
sistasträckan. Det såg ut som det hela var helt klart och efter
första skjutningen på första sträckan där deras kille sätter
allt så var det solklart. Men kom ihåg att en tävling är ALDRIG
avgjord förrän man korsar mållinjen och detta vet jag vis av många
års erfarenheter. Jag var nöjd med medaljplats och att
stockholmspolisens lag äntligen efter 6 års kamp få ta oss var de
verkligen värda, detta efter en mkt bra stafett samtidigt som jag
och Marcus inte når upp till våran normala nivå. Så det kändes
rättvist.


sista skjutstationen händer dock det osannolika att deras kille får
vapenfel på sin pistol och får inte iväg skotten. Tiden går och
går och när han börjar skjuta kommer våran Lars Persson in till
skjutningen. Lars satsar vilt och skjuter mycket mycket fort men får
en straffrunda. Det får också stockholmspolisens kille som får
nervdaller och eftersom Lars är först in i straffrundan kan vi
återigen vinna, för 6:e året i rad. Helt osannolikt och på ett
osannolikt sätt, nästan så man kan bli religös och tro på högre
makter efter detta.


jag summerar alltså ett SM- med TRE SM-guldmedaljer, återigen. Helt
sanslöst! Jag som trappat ner för länge sen. Nästa år går SM på
hemmaplan i Karlstad och hoppas jag är hel i hälsenan då för det
blir mkt roligt med detta. Ska träna en hel del skytte nästa säsong
har jag tänkt mig.



Smärtsam hälsena och O-ringen Arvika (Värmland) succé

Tävling Posted on ons, augusti 09, 2017 15:10:02

Haft
en rätt tuff period fysiskt då kroppen inte samarbetat alls.
Framförallt är det hälseneskadan som har varit värre än någonsin
och smärtar vid varje löpsteg och jag har även ont när jag går.
Slitsamt att ha haft ont i över tre år också. Så nu är det dags
att ta tag i det och göra något åt detta på riktigt för det är
i stort sett ohållbart som det är nu.

Var
ändå med på Hiernmannen som gick i Häljeboda. Det var en
toppenbana på alla sätt med rejäl obanad terräng precis som
Hiernmannen ska vara. Start i en myr på 2 km och sen upp på varje
utsiktshöjd som fanns på ”Häljebodaklätten”. Hade ont i
hälsenan under loppet men på mjukt underlag som det är i skogen
fungerar det bättre att inte trycka ifrån med vaden vilket jag helt
enkelt får låta bli. Ett löpsteg som inte är ett löpsteg helt
enkelt. Hängde väl ändå med ganska bra på kartan fram emot sista
kontrollen där vi var tre kvar. Det var en rejäl höjd att forcera,
brant som en slalombacke så där man fick krypa fram på vissa
ställen. Tappade sista biten mot Oskar Johansson som var stark i
klättringen, och är mkt stark i obanad terräng. Kom ifatt nerför
branten och i skogen på slutet var jag i rygg men sen var de sista
200 meterna grusväg och där kunde jag inte springa alls fort för
på hårt underlag är det värre med hälsenan.

http://nwt.se/arvika/an-sport/2017/07/13/oskar-tog-revansch-i-hiernmannen

Att
det skulle kännas i hälsenan när Häljebodaloppet gick för 13:e
gången på lördagen förstod jag efter onsdagens hårda test och
framförallt då grusvägslöpningen inte fungerade alls. Men ville
ändå gärna starta då jag varit med alla tidigare gångerna loppet
arrangerats. Vunnit alla lopp där, utom två då jag hade problem
med järnvärdet och kroppen varit riktigt risig. Denna gång förstod
jag att det går inte att försvara sviten men på något sätt
inbillar man sig ändå att det kan gå – hoppet är verkligen det
sista som överger en. En som var mycket sugen på att äntligen
vinna Häljebodaloppet var ”ständiga tvåan” David Sjögren. Han
har medans jag trappat ner nivån hållit ”sin nivå” så vår
prestationsförmåga på en sådan bana är idag ganska jämn,
åtminstone om jag har en bra dag. Annars har jag ingen chans.

Och
en bra dag var det inte utan redan i första utförsbacken efter 300
meter så flög David ifrån mig. Eftersom jag sprang och haltade
fram utan löpsteg fick jag även finna mig i att bli frånsprungen
av flera andra som aldrig varit nära mig i någon tävling tidigare
men så är det när inte kroppen fungerar. Blev 5:a. Det var på
tiden att David fick vinna på sin hemmaplan och han gjorde ett
mycket bra lopp, och även om jag haft en ”årsbästa” i form så
är det tveksamt att jag hängt med hela vägen till mål. I
fjolårsformen hade det gått men finns inget som tyder på att jag
hade haft en chans denna gång.

Förhoppningarna
är att få ordning på senan i höst och kunna bjuda på bättre
motstånd nästa år.

En
annan grej som dock varit mycket positiv för hela Arvika har varit
O-ringen. Även fast jag visste att terrängen vi erbjöd de tävlande
var mycket bra skogsterräng så vill man ändå veta vad de tycker.
Kul när världseliten tycker det var bland de bästa banorna de
sprungit under ett O-ringen. Här nedan en video från tävlingarna:



Succé för TEAM FORIMP i Borejoggen..

Tävling Posted on tor, juni 29, 2017 13:56:13

Borejoggen
blev stor succé för TEAM FORIMP. Både Frida och André kunde vinna
samt att vi hade Mona, som bara dagar innan kört bra på tempo-sm i
cykel på tredjeplatsen. Mycket starkt. Att Frida som nyligen vunnit
SM-guld skulle gå bra var det ingen tvekan om och när hon släppte
loss sina krafter från kyrkan och in till mål var det bara de allra
främsta herrlöparna i startfältet som löpte snabbare. Att André
skulle var den mest värdiga vinnaren var det ingen tvekan om då han
har varit med i toppstriden i nästan alla år han deltagit (11 år).
Så det var grymt kul att han äntligen fick vinna, i sin hemkommun.
Det är faktiskt roligare som teamledare att se andra lyckas, efter
så många års gediget arbete, än att själv prestera bra. Tycker
det är fantastiskt roligt att se Teamet nu och dessa duktiga
idrottare som gör fantastiska resultat gång på gång.

Nuförtiden
när man inte satsar själv så spelar det mindre roll hur resultatet blir
men man vill ändå känna att kroppen funkar. Då är man nöjd och det
kan jag väl säga att det gjorde det inte riktigt i Borejoggen. För
jag var faktiskt med även om jag var långt ner i resultatlistan. Det
viktigaste var dock att vaden inte skulle bli sämre då jag ännu
känner av den lite ännu men under själva loppet gick det ganska
bra.

I
början på racet kändes det ganska lätt och jag märkte att
syreupptaget var helt ok än då jag tog in på många i första
långa backen. När jag kom upp och det började gå utför märkte
jag dock att jag var chanslös mot de flesta runt mig, och det är ju
för att man inte kört några intervallpass eller race på länge.
Kunde inte löpa ut utför på något sätt som man gjorde förr och
där man förr om åren vilade kände jag att jäklar vad det tar på
benen i medluten. Efter ca 5km fick jag dessutom känning av håll
plus att benen var slut så det blev en rejäl plåga in i mål men
vaden höll och jag fick en genomkörare som jag vet höjer min form
rätt rejält.

Därför
såg jag fram emot Arvika stadslopp som jag tog Borejoggen som en
genomkörare till. Tyvärr blir det tråkigt nog ingen start där då
jag fått feber, som legat på 40 grader. Jäkligt synd för det hade
varit kul att se om det gav såna resultat med ett race för benen
som jag tror det skulle göra nu med tanke på enbart jogg som
träning samt åldern. Ifjol gick det riktigt bra på Arvika
stadslopp utefter förutsättningarna och kunde löpa på bra hela
vägen utan att förta mig. Vann med ca 30 sek har jag för mig. Ca
19,30 hade jag tror jag. Men det var stor skillnad mot 2013 då jag
körde i halvmaratonfart hela loppet och joggade sista biten då jag
ledde med över en minut och sprang på 18,57. Hade jag löpt max den
gången hade jag sprungit riktigt fort. Ändå ska man veta att jag
var bättre tränad året innan, 2012 men hade fått järnbrist en
tid innan loppet och var helt slut efter bara 2 km. Hade väl 20,18
det året och de vann på 19,58. Så resultaten har varit varierande
från min sida och det har oftast inte berott på hur bra tränad man
varit utan andra tillfälligheter. Nu är man dock dåligt tränad
men skulle förmodligen fortfarande en bra dag kunna utmana de flesta
från Värmland då man lyfter sig lite extra på hemmaplan.

Men
det får bli ett annat år!



Seger med FORIMP AB på Karlstad maratonstafett

Tävling Posted on lör, maj 13, 2017 23:54:37

I
onsdags så avgjordes Karlstad maratonstafett. En stafett med 18
sträckor på en ganska kuperad terrängbana. Vi hade från Forimp AB
ett starkt lag och vann hela tävlingen med nytt banrekord! Vi vann
företagsklassen med 17 minuter före Valmet AB. I tävlingsklassen
var IF Göta med Team Forimps André Rangelind i spetsen de som var
närmast oss, ca 4 minuter bakom. Alla gjorde ett stabilt jobb och
skötte detta kanonbra.

För
egen del fick jag ta det försiktigt med min vadskada och kunde inte
gå på max såklart, även om det kändes klart bättre än på
Sotarblixtledens trailrunning. Jag visste att nu blir det totalvila
tills det blir bättre och inga tävlingar efter detta innan det är
helt bra så jag vågade ändå stå på. Försökte framförallt
ligga på lite där banan var platt. Uppför och nedför är klart
värst med skadan. Kunde denna gång inte köra många sträckor, pga
skadan men de andra gjorde stabila insatser så det räckte till en
fin seger.

Riktigt
roligt och jag har alltid gillat stafett-tävlingar, det kommer nog
från orienteringen där det är mer vanligt med stafetter i olika
slag. Där har man kört stafett sen man var 10-12 år. Lite skillnad
är det numera då jag förr alltid var en av de vassaste som oftast
fick ta någon av de längsta och tyngsta sträckorna.
Nyckelsträckorna. Då kunde man hänga med landslagsorienterare i
skogen, och någon gång har jag upplevt att ingen kunde springa
ifrån mig den dagen, att man varit starkast i klungorna på långa
natten exempelvis, nu skulle jag inte hänga med de riktigt vassa
till första kontrollen och man är därför en utfyllnadslöpare i
stafett-tävlingar. Men även en sådan är viktig för annars hade
man inget lag. Och roligt som tusan är det.

Artikel AN/Nwt

Artikel VF



« FöregåendeNästa »