ADVENTURE

I söndags fick jag ett telefonsamtal som jag aldrig kommer
att glömma. Hörde direkt att något mycket allvarligt hade hänt. Det värsta
tänkbara var ett faktum, min älskade vän och tidigare arbetskamrat Mathias hade
lämnat den här världen för nästa. Kändes som hjärtat gick i tusen bitar, jag
blev alldeles kall och skakade i hela kroppen. Kunde inte tro att det var sant.

Åkte hem till hans hus tillsammans med Mathias sambo Helenas
vän, och min tidigare klasskamrat, Veronica. När vi kom dit var det tomt men hundarna
var hemma. Jag såg direkt på Mathias hund Tsappo, som jag haft med mig i skogen
både med och utan Mathias många gånger att något var väldigt fel. Hela hunden
hade ett kroppspråk som utstrålade saknad och sorg, och när jag satte mig hos
honom så la han sina stora tassar på mina axlarna på ett sätt han aldrig gjort
förut. Det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Många fina minnen kom över
mig och jag såg dem så klart fast det kändes som allt annat var en mardröm
denna hemska dag.

Det var därefter inte lätt att möta Mathias familj men jag
hoppas det betydde en del för dem att känna att stödet finns även utanför
familjen. När sådana här saker sker så vet man inte alls hur man ska vara men
det viktigaste är nog bara att finnas till. Och lyssna. Smärtan i hjärtat när
hans mamma, som nyss förlorat sin enda son, säger till mig att jag har varit
en så fin kompis till Mathias och att han pratade om mig ofta är
obeskrivlig..

Mathias var mer än bara en vanlig vän. Han var någon som
brydde sig om en av hela sitt hjärta. Hans värme gjorde också att han hjälpte
många som inte hade det så lätt i livet men kanske glömde han bort sig själv.
Mathias var så oerhört omtyckt av de som hade någon form av funktionshinder som
han hade jobbat med. Han hade en naturlig fallenhet att jobba med människor så
han var i detta jobb i en helt egen divison. Mathias hade en intelligens och
förståelse som var unik på alla sätt. Att han skulle börja läsa juridik här i
vår hade nog också att göra med att han ville hjälpa folk.

När min mamma dog 2005 så fanns han där, när pappa dog 2012
likaså, med värme, medkänsla och med hopp om framtiden. Kanske var det så, att
just därför att han kunde känna in andras smärta, på riktigt, var en del i att han
själv inte orkade längre. Det får vi aldrig veta. Mycket låg nog till grund för
att han tog det beslut han gjorde, men han valde själv att gå den vägen, och då
litar jag på att han gjorde det han trodde på och det respekterar jag. Den här
världen blev i varje fall i detta ögonblick en mycket kallare plats att leva på
men jag är säker på att Mathias kommer att vaka över oss som blev kvar…

Vi kommer att ses igen min älskade vän. Men inte än… Vila
i frid!

Det gick över två månader
innan jag kunde träna igen efter revbensbrottet. Nu känner jag inget vid
löpning men vid skidåkning så känner jag lite smärta vid ren stakning. Blev en
ofrivillig paus just när jag hade påbörjat en träningsperiod med mer träning som
alltså gick omintet. Inte så mycket att göra åt nu mer än att man kan
konstatera att jag tappat en del träning.

Har inte gjort någon
ordentlig utvärdering av säsongen som gick och ska inte göra någon i detalj
heller. Däremot kan jag se vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Var på
väg mot en bra säsong med bra resultat på tester innan säsongen drog igång.
Kanske bättre än någonsin. När sen första tävlingen kördes så kände jag efter
ett tag att det mer eller mindre tog slut på energin. Kroppen bara dog vid hög
ansträngning. Sen hade jag egentligen mer eller mindre problem med detta hela
säsongen.

Dock gjorde jag några bra
insatser och trots att jag var tveksam till start (fick klartecken av läkare på
morgonen) på SM i springskytte så kunde jag under den tiden loppet pågick
prestera riktigt bra. Vann med 3 minuter när resultaten summerades och jag tog
därmed mitt första individuella SM-guld efter att ha stått några kliv ner på
pallen sedan tidigare. Hade länge jobbat för detta guld så det var nog belöningen
som kom efter en lång och trogen tjänst. Kunde även samma dag ta hem ett guld i
stafett där jag egentligen gjorde en medioker andrasträcka. Försvarade mitt
DM-guld i halvmaraton fast jag sprang 5 minuter!? långsammer än året innan på
samma bana.

Gjorde även några andra lopp
som var godkända och på Häljebodaloppet var jag 1 sek från mitt eget banrekord
från 2010. Sedningsloppet till Göteborgsvarvet här i Arvika vann jag med 4 min
över bra löpare och tar vi med hur långsam banan var så var det ett bra lopp.
Representerade även Sverige på VM i marathon för militärer i
Holland. Tyvärr hade jag ingen lyckad dag men lärde mig en del på kuppen.

Med tanke på framförallt
SM-gulden kan jag inte vara missnöjd med säsongen.

Summering:

Totalt antal tävlingar:
Mindre än vanligt

Totalt antal segrar: Minst 6
(2013 17) (2012 ?) (2011 9) (2010 17)

Totalt antal andraplatser:
Känns som det var en del 2:a, 3:e och 4:e platser i år.. (2011 8) (2010 12)

Totalt antal medaljer: 2
SM-guld, 1 SM-brons, 1 DM-guld, 2 DM-silver

Totalt antal felstämplat:
Ingen (2013 0) (2012 0) (2011 2) (2010 2)

Totalt antal träningsdagar
jag trivdes: Träningspassen med min turkamrat Nilsson är alltid lätta att
genomföra. När jag och Frida har tränat tillsammans så är det alltid bra pass.
Kul att vara bollplank för en sådan träningsvillig och ambitiös person..

Totalt antal whiskeyflaskor
konsumerande: 0, som vanligt. Kanske får dra någon detta år som kommer 😉

Totalt antal söndertrasade
skor: Några stycken, finns många dåliga skor som inte håller i skogen..

Summa Nattjakta: 4:a på enda
deltävlingen jag deltog där jag hade hög fart men gjorde för många missar..

Bästa årsbästa på halvmaran
och milen i samma lopp: 33,20 på milen vid Karlstad halvmarathon men bara 1,15
imål. (2011 – 1.11 resp. 32.39)

Årsbästa 10 km landsväg: Inga
millopp på lätt bana men min 34 tid på långsamma sedningsloppet var nog strax
under 33 på en lätt mil. (2013 32.40 i ganska dålig form). (2011 32,39 första
milen i en halvmara)

Årets roligaste tävling:
Häljebodaloppet. Kände att kroppen fungerade bra för en gångs skull samt SM i
springskytte där jag fick två SM-guld. Att vara med på militär-VM var en
trevlig upplevelse.

Årets bästa form: Testlopp
innan säsongen, behövde inte ta i men ändå gick det fort. Var nog rätt bra form
efter sommaruppehållet också.

Årets sämsta form: Var nog
många lopp det men mest pga låga järnvärden samt magnesiumbrist.

Årets roligaste träningspass:
När en mård hoppade upp i ett träd precis framför mig.

Årets tråkigaste träningspass:
Nått är det säkert..

Årets konstigaste i
orienteringskogen: När Andreas Blomgren drog på för fullt åt fel håll på
Hiernmannen i Norge.

Årets bästa träningspass: Ryggsäck
i skogen är bra, håller långa turer med ryggsäck fortfarande högt på träningsrankingen.

Årets bästa tävlingar: SM
springskytte. Otroligt fint arrangemang och bra resultat.

Årets tråkigaste tävlingar:
Triathlon-stafetten i Arvika då det var fokus på annat än att idrott är på
kul…

Årets brutalaste tävling: En
marathon med håll i magen. Att jag överhuvudtaget kom imål är ett under.

Årets tuffaste tävlingsdag:. Samma
som ovan.

Årets trevligaste segrar: SM-guld
springskytte. Häljebodaloppet.

Årets bästa känsla i kroppen:
Häljebodaloppet

Årets bästa insikt: Allt kan
förändras på ett ögonblick..

Årets tråkigaste insikt:
Ryssarna kommer starta mer än en konflikt i framtiden.

Årets mest spännande tävling:
SM-springskytte

Årets bästa sko: Icebug
fulldubbade orienteringssko är grym.

Årets sämsta sko: Många

Årets investering: Glock 22 kal .40

Årets lärdomar
träningsmässigt: Skada dig inte i onödan och håll koll på mineralbalansen i
kroppen.

Årets lärdomar livet: Såg
döden i vitögat när jag flög 8 meter och bla knäckte revbenen. Säg till de du
tycker om att du tycker om dem..

Så såg det enkelt ut 2014. Så
får hoppas att man gör något resultat man är nöjd med 2015 och sen är det nog
nedtrappning som gäller..

För en vecka sen råkade jag få sladd med en fyrhjuling på
blankis, och när det sen högg fast i gruset åkandes i sidled så rullade hela
ekipaget några varv. Fick mig en liten flygtur på drygt 8 meter. Var en mindre
skön upplevelse och skadade lår, knä, armbåge, axel och framförallt revbenen
där jag klämde in min egen armbåge när jag landade på armen så jag knäckte
några. Kunde faktiskt ha gått än värre och viss tur i oturen hade jag nog för
några andra som jag hört gjort ungefär liknande vurpor hade fått fyrhjulingen över
sig och strök med.

Blir därmed lugnt med träningen ett bra tag då tom en
nysning känns som om revbenen skall hoppa ur kroppen. Men julaftonsturen skall
jag ut på till varje pris, kosta vad det kosta vill. Turen numera lika helig
som tempelberget är för vissa religioner, så den ska man vara död för att inte
deltaga på. Döende räknas inte som giltigt frånfall.

Mörkt, blött och lerigt hör november till i de här delarna i
landet. Brukar vara svårt med motivationen och gnistan den här delen på året
som är en verklig lågsäsong för de flesta sommaridrottare. Håller igång kroppen
men inte mycket mer just nu, idag gick det dock lite lättare än på ett tag
vilket tyder på att kroppen kanske är i fas. Skall försöka få mer
ryggsäcksturer i skogarna framöver då det är något man kan göra under lång tid,
är skonsamt och uppbyggande.

I helgen hade vi ett riktigt skjutkalas i skogen då vi
samlade ihop en massa pistoler och gevär och sköt på en diverse massa mål.
Enligt grannarna några kilometer bort lät det som det var krig. Testade även en revolver liknande den som man sänkte Palme med en gång i tiden, och
efter att ha testskjutit med enhandsfattning på ett liknande sätt som det
sägs att man gjorde, och träffat ,fast på större avstånd än -86, så tror jag
ännu mer på min teori att den som sköt den gången var en van, stabil skytt som
visste vad han gjorde. Colt 1911, 45 cal som jag inte skjutit tidigare blev
annars en ny favorit. Kändes nästan som jag sköt bättre snabbskytte med den än
min glock som har lite klenare kaliber, 40 cal.

Nån kraftig björnbössa hade vi plockat fram som också var
fin att skjuta med men när allt var väl inskjutet så verkade alla överens om
att en kraftig jaktpilbåge som man kan skjuta rakt igenom en elefant var kanske det
brutalaste vapnet för dagen.

Till helgen är det Lången som gäller. 20 km orientering.
Första och sista långdistansorienteringen för mig denna säsongen. Blir kul. Bara att köra..

Fåren trivs bra i Dalen…

Trodde givetvis, som
alla andra gånger att kroppen skulle bli bättre till nästa race men det var mycket
sämre när jag skulle springa Lidingöloppet förra helgen. Tog loppet mest som
träning men hade givetvis önskat mig positiva svar av kroppen. Speciellt då det
var två veckor innan en som tävling jag önskar prestera på. Hade tillsammans
med rutinerat folk planerat att kliva av vid 20 km om kroppen inte var bättre
än förra helgen och skulle den vara bättre så skulle jag springa runt. Märkte efter
några hundra meter att kroppen fungerade ännu sämre än på Dotteviksrundan och
för första gången (som jag borde ha tänkt för månader sen) tänkte jag att det
måste vara något som är fel. Jag tror på nått sätt alltid att man är i dålig form
när det inte funkar, men när man är långt ifrån sin nivå som jag varit senaste
tiden så är det något annat än bara dålig form och det borde man givetvis
förstått långt innan. (Detta var sånt som farsan kunde se när han var med mig
på tävlingar. Svårare utan honom.)

Märkte att folk jag
sprungit ifrån med minuter tidigare i år låg framför mig och efter 10 km fick
jag dessutom sånt där håll som jag fått ngr ggr tidigare så därefter gick det
inte att springa alls så jag fick smärtsamt jogga med mag och benkramp fram
till 20 km där jag klev av. Sen tog jag kontakt med läkaren som hjälpte mig
inför springskytte-SM. Det visade sig sedan att jag hade bla hade
magnesiumbrist. Efter några dagars behandling så märkte jag att stelheten jag
haft i benen sen månder tillbaka nästan var helt borta. Det sas dessutom att
magnesiumbrist kunde ha ett samband med håll och det har jag känt av mera i
höst än i våras. Magnesium är viktigt för bland annat våra muskler, nerver,
cellerna, levern, benstommen, hormonsystemet, immunförsvaret och
matsmältningen. Trötthet och spända och svaga muskler är vanliga symptom vilka
jag märkte samtliga senaste 4 v. Trodde jag blivit gammal där ett tag men nu
finns det hopp igen :-)..

Läkaren sa att min
kropp inte alls verkar vara gjord för moderna kosthållning och att jag omsätter
mkt mineraler i kroppen så det gäller att vara vaksam och även ta tillskott
regelbundet och äta som en häst vilket jag också gör. Men i och med att jag
tillslut upptäckte problemen så finns i alla fall hoppet kvar att jag kan göra
ett hyfsat resultat på militära-VM i marathon som går den 12 oktober. Detta är
det andra loppet som jag hoppas finna formen ordentligt på i höst.
Springskytte-SM var det första. Jag har varit uttagen sedan länge till loppet,
och meningen var att jag även skulle springa terräng-VM för militärer tidigare
i höst, i Libanon, men det blev en del oroligheter och bombningar där nere som
gjorde att det ställdes in för oss svenskar som var uttagna.

Ute i Dalenskogen..

Så nu får jag ladda
mentalt för detta då möjligheterna till träning innan är dåliga då jag skall
iväg på militärövning från och med imorgon.

För en kamp mot klockan att bli frisk till SM i springskytte
imorgon. Tveksamt att det går då jag blev kraftigt förkyld efter förra helgens
seedningslopp här i Arvika. Rätt kul att banan på loppet i tidningen beskrevs
som lätt då det var en av de långsammaste milbanor jag sprungit på många år,
trots ett riktigt bra lopp. Har i veckan fått hjälp av en duktig läkare för att
bli frisk fortare men beslutet om jag startar kan jag inte ta förrän timmarna
innan start. Att jag därmed kommer till start i halvmaraton-DM på söndag är också
väldigt tveksamt. Vi får se vad som händer men hoppet är väl det sista som
överger människan så…

För övrigt så är jag riktigt besviken på den partipolitiska
debatten som förs inför valet. Mer personangrepp och klagande på varandra än
att göra något vettigt och förklara vad man vill själv. Riktigt lågvattenmärke.
Och viktiga frågor kommer aldrig i fokus utan det blir små frågor och detaljer
som är totalt oviktiga för helheten. Vill man medvetet ta fokus från viktigare
områden, eller är det för att det är dessa intriger folk vill höra? Med tanke
på allt man ser på tv så kanske det är så. Kanske bättre att flytta så långt
bort som möjligt, i ödemarken. Alaska är ett bra alternativ för att slippa höra
eländet eller så kan man göra som grannen, kasta ut tv´n.