I onsdags var det dags för
sista Hiernmannen för året. Denna gång i verkliga hemmamarker för mig. Skogar
jag rört mig i dagligen sen jag var kanske 7-8 år. Skogar som ingen annan
känner bättre, nu när farsan vandrat vidare. Där jag sovit, sprungit, åkt skidor – tur och längd, fiskat och
vandrat ofantligt många ggr, ensam eller med pappa. Många småstigar som nu är
mer igenvuxna är efter mig eller farsan. Det är även ett väldigt fint område med
krävande och hård terräng. Farsan lade här grunden till många segrar i fjällorienteringen.
Brorsan hade lagt kvällens banor på skogskartan där bonitet var utritat och TC var förlagd till Abborrtjärnet på
Säterudskogen. En idyll. Faktiskt så hade han fått till banorna, åtminstone
långa banan på ett imponerande sätt. Det var en fin, utmanande bana med
vägvalsmöjligheter och äkta svår Hiernmannenterräng. Jag fick äran att dagen
innan sätta ut några kontroller med bil (som bla var en av dem jag senare
bommade på) eftersom brorsan var skadad i ett knä.
Eftersom jag inte mer än
joggat efter skadan i vaden så hade jag tänkt att springa korta banan där
tempot är lugnare. Hade dagen innan upptäckt att i skogen där man använder
lårmusklerna mer så funkade vaden bättre. Värmde upp och beslöt mig att starta
på långa banan och kliva av om jag skulle få ont. Ville gärna se vad man kunde
prestera i denna terrängen mot de starkare på långa banan. Eftersom det inte är
lika viktigt med att någon har terrängkännedom och annat som på en mer seriös orienteringstävling
så kan jag starta. I ärlighetens namn har jag väntat på en tävling i
dessa marker i 20 år, så att en vadskada skulle stoppa mig från att vara med
var nästan otänkbart. Hann tänka på farsan som jag saknar så otroligt mycket innan start och jag minns hur han önskade att det skulle kunna
arrangeras orienteringstävlingar här. Han hade varit mycket glad över att det
nu kunde bli något arrangemang, även om det ”bara” var en
Hiernmannen, där han själv tränat och tävlat under hans tid i bla Sälboda GOIF. Tänkte
även på vilket otroligt tomrum han lämnade efter sig..
Lade mig en bit bak i början
och kände på hur vadmuskeln kändes. Ner till kontroll 2 så kom jag in som 3:a
eller 4:a. På väg mot kontroll 3 så drog jag ett eget vägval som gick över hela
Gravåsmasthöjden. När jag var på toppen så tänkte jag på om detta verkligen var
så smart men eftersom jag väl känner terrängen så visste jag om fina stråk ner
mot hygget där 3:an skulle sitta. Kom ikapp folk på korta banan men dessa låg i
ett stråk 50 meter öster om mig så de såg inte ens att jag passerade dem och
här hade jag skruvat upp tempot rejält. Kroppen kändes förvånansvärt bra. När
jag stämplade vid kontrollen så lyssnade jag om jag skulle höra någon annan men
det var tyst, misstänkte att mitt vägval ändå var ganska bra och kanske låg jag
nu först.
Drog sen ett säkert vägval i
kända stråk mot nästa. Även om jag tror att det fanns snabbare alternativ så
lät jag bli att fundera så mycket över dessa. Hittade först inte var kontrollen
satt men efter ett tag så kunde jag stämpla. Nästa kontroll låg vid
Mjölnarstenen, en kulturmärkt sten där de som bodde förr i världen på andra
sidan skogen ställde ner mjölsäckarna när de varit nere och handlat på affären
i Säterud. Det var längesen nu men detta berättade farsan om för många år sen
så jag visste väl var stenen fanns. Drog ganska långt på Gårdstjärnsvägen innan
jag vek upp efter den gamla mjölnarstigen som nu var kvaddad av
skogsmaskinskörning. Nu var det bara en kontoll kvar som satt vid en myr där vi
haft skidbana. Blandade ihop myrarna i skallen och kom först till fel myr men
fick springa tillbaka och kunde ta den västerifrån. Sen var det bara att hitta
ett bra stråk mot Abbortjärnet och målet.
Resultatet då? Detta kan, från
att jag drog på maximalt, vara ett av mina vassaste orienteringslopp och
löpning i obanad skog. Jag hade otroliga 15 minuter!!?? bättre tid än tvåan på
långa banan som ändå är en kille som springer juniorelitklass och ännu mer till
de andra som var än längre bak. Frågan är om jag någonsin sprungit bättre där
terrängen var tung, det var åtminstone i samma klass som när man varit i bra
orienteringsform. Och i denna här hemmaterrängen får det vara klassorienterare
om de ska kunna ta mig, speciellt med en skogskarta/gröna karta som enda kartmaterial.
Känslan att dundra fram i hög fart i denna skogen var i varje fall fantastisk
och detta lopp kommer jag nog minnas länge. Vet iaf att farsan hade varit glad över mycket denna kväll..
