I lördags avgjordes Arvika stadslopp. Hade på förhand trott och hoppats på att benen och formen skulle vara bättre till detta lopp, allt enligt plan, och när jag värmde upp kändes det bättre än på länge. Visste inte riktigt om jag kunde lita på känslan så när starten gått var jag väldigt avvaktande. Mot spurtpriset gick jag jämt men fortfarande med några växlar kvar. Det kändes som jag hade bra steg, bättre än på länge, hade ganska hög fart utan att det kändes speciellt jobbigt alls och passerade i ledningen förbi spurtpriset. Körde som tvåa upp mot Parkgatan avvaktande och då gick det rätt lugnt ett tag, i backarna upp mot Styckåsen kände jag att de andra hade problem att följa trots att jag inte körde hårdare.

Upp i långbacken från Myravallen mot Vågen så utökades luckan trots att jag tog det ganska lugnt uppför. Kände att jag var ganska spänstig uppför. Var pigg på toppen och knappt andfådd då jag inte vågade gå på tillräckligt hårt uppför. Nedför så gick det sen inte lika fort som när man var som bäst, såklart, det kunde jag tom känna ganska tydligt men ändå brukbart.

Sen kändes det kontrollerat hela vägen in och det kändes hela tiden som det fanns nån växel till som man kunde ha kastat in om det hade behövts. Vet inte om det blev något fel med chipet och det inte registrerades direkt i mål för hade bättre tid på klockan än i resultatet men det kvittar. Viktigaste var att det var bättre fart i benen som man hoppats på tack vare att man använt andra race till att köra upp sig mot detta. Med den lilla och ej kvalitetsinriktad träning man bedriver i dagsläget var denna form nog det bästa man kunde få ihop. Tom hälsenan gjorde sig mindre påmind än vanligt så kroppen gillade att tävla i lördags.

Teamkamraten Frida tog spurtpriset och blev tvåa bara sekunder från segern.

Resultat här:

http://dubhetiming.racetecresults.com/results.aspx?CId=16462&RId=75