Blog Image

ADVENTURE

Farfars år vid Gränsen 1940-1945 🇸🇪

Försvarsmakten, Lokalhistoria Posted on tor, maj 22, 2025 23:51:52

Farfars tjänstgöring och minnet av krigets närhet

Min farfar, som tillbringade i stort sett hela sitt arbetsliv på Sälboda såg/hyvleri/snickerifabrik i Gunnarskog från 1920-talet fram till pensionen 1975, levde genom en epok fylld av omvälvningar. Hans arbetsliv på ”sågen” sträckte sig från ångmaskinernas tid till den modernisering som skedde på 60- och 70-talen. Under beredskapstiden producerade sågen diverse byggnadssnickerier samt lådor för ammunition. Sågverket levererade plank och bräder, främst för att förstärka väggarna i skyttegravar. Silverrävfarmen i Sälboda, som grundades på 1920-talet, utökades med platinaräv, som under ockupationen smugglades in från Norge. Rävfarmen lades ned år 1950. Men det var inte bara sågverkets utveckling som formade hans berättelser. Han bar också med sig starka minnen från beredskapstiden under andra världskriget, en period som präglade hela Sverige – inte minst gränsbygderna som Gunnarskog. Trots Sveriges neutralitet var oron för krig påtaglig, och många familjer, inklusive vår, fick känna på krigets brutala realitet. Jag har ett svagt minne av hur farfar någon gång berättade om att; ”nazisterna fick tag i en släkting till oss”. Som barn hade jag ingen aning om vem han menade eller vad det innebar. Det var först långt senare jag insåg att han måste ha talat om Aksel Gjevert, som dog i nazisternas fångenskap på Grini den 17 maj 1944. Det gav farfars berättelser från förr ett helt nytt djup. Kriget var ingen avlägsen händelse som bara utspelade sig i tidningarnas rubriker och på slagfält långt borta. Det påverkade vardagen och smög sig in i våra familjers liv, även här i det ”neutrala” Sverige…

80 år sedan kriget i Europa tog slut

För bara drygt 80 år sedan hölls Europa i ett kvävande järngrepp av Nazi-Tyskland. I de ockuperade länderna var straffen för motstånd skoningslösa och majoriteten av befolkningen kämpade sig igenom en vardag med matbrist, förföljelse och nationalsocialistisk propaganda. I maj 1945, kom dagen då min farfar fick besked om att hans militärtjänstgöring under beredskapsåren var avslutad. Efter sex långa och mörka år var kriget äntligen slut i Europa, och Norge och Danmark befriades från Nazi-Tysklands ockupation. Detta är en berättelse om farfars upplevelser (som jag också beskrivit på Facebook – men här är en något utförligare version), från de isande kalla vintrarna i Norrland och den tragiska olyckan vid sjön Armasjärvi, till gränsen i västra Värmland och den slutliga återkomsten till familjen. Åren i beredskapstjänst var fyllda av ovisshet, slitsamt arbete och långa perioder i ödemarken eller tältförläggningar. Bland de tyngsta bördorna farfar upplevde under krigsåren var att ta hand om de många som miste livet i Armasjärvi – 44 soldater och två civila drunknade, en påminnelse om krigets obevekliga realitet. Sverige stod i världskrigets skugga och höll sig de första åren ”neutralt”, och beredskapssoldater skickades ut för att förstärka försvaret längs gränserna. För farfar innebar första året en tid i Norrland, där han tjänstgjorde i beredskapsförbandet I 31 som var ett dubbleringsregemente (det ordinarie regementets nummer plus 30). Till exempel fick Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Svea livgarde (I 1/Fo 44) var ett av de viktigaste infanteriförbanden inom den svenska armén och dess uppgifter under denna period var centrala för försvaret av Sverige.

Krigsmakten 
Per Fredrik Gävert Brättne, Värml Sälboda. Född 1910-11-08 i Västra Sälboda, Gunnarskog. Död 1986-05-17 i Sätered, Gunnarskog.
Nation: Sverige 🇸🇪
Titel/Yrke: Snickare
Civilstatus: Gift man 1936-12-31
Värnplikt: 1930-1931 Värmlands regemente (I 22), rep.övning 1932. 
Tjänstgöringstid: Beredskap 1940–1945. Inkallad den 14/4 1940. Formellt avregistrerad från tjänst 31/12 1957. Platser; Norrland (Tidvis i Tornedalen, specifikt Övertorneå, Tapani och Kuivankangas), Värmlandsgränsen (Mitandersfors och Häljeboda mm).
Regementen: I 31 (Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente), 18. gränsförsvarskompaniet (L2), Värmlands regemente (I 22, I 2) 
Viktiga händelser: Armasjärviolyckan (24 oktober 1940): Deltog i räddnings-/bärgning efter att en färja med 102 personer kapsejsade, vilket ledde till 46 dödsfall (44 soldater, 2 civila).
Extrem kyla i Tornedalen (vintern 1940-1941): Upplevede temperaturer så låga som -48°C. 
Mindre eldstrid vid norska gränsen: Inblandad i en incident där tyska soldater besköt flyktingar som försökte korsa gränsen. Farfar sköt mot tyskarna. 
Personlig Påverkan: Långa perioder av separation från familjen, ständig osäkerhet, krävande fysiska förhållanden och ett bestående trauma från Armasjärviolyckan.
Familjesituation 1945: Fru Märtha (f 1913) (som var gravid) och sonen Rolf (f 1937).

Tornedalen 1940 till 1941. Minus 48 grader (!) i förläggningsområdet

Farfars förband, I 31 tjänstgjorde med beredskap i Tornedalen från oktober 1940 till mars 1941. Militär närvaro var utbredd i hela Tornedalen för att bevaka gränsen och förhindra krigshandlingar på svensk mark. Avtransporterna skedde från Karlstad och tog flera dygn i anspråk. Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas.

”Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.

I november 1939 bröt Finska vinterkriget ut, vilket ställde Sverige inför en akut situation där den östra gränsen krävde omedelbar bevakning. Ny information, presenterad i en nyligen utgiven bok, kastar nytt ljus över händelseförloppet. Enligt denna bok ska den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån, kommit över uppgifter om en häpnadsväckande anfallsplan. Denna plan involverade Sovjetunionen och Storbritannien, som uppenbarligen i största hemlighet samarbetade för att kunna angripa norra Sverige. Detta avslöjande är inte osannolikt, med tanke på att dessa båda nationer bevisligen hade ett etablerat samarbete och även ingick avtal om sabotageplaner på svenskt territorium senare under kriget.

”Svenskt elitförband på väg norrut”

Samtidigt som dessa dramatiska underrättelser cirkulerade, mobiliserades svenska förband. När farfars förband förflyttades sig norrut, började uppgifter cirkulera bland de inkallade soldaterna på tåget. Det sades att en rysk radiostation sänt detaljerade rapporter om att ett svenskt elitförband var på väg norrut via Krylbo-Vännäs. Enligt dessa sändningar hade förbandet mobiliserats särskilt för att förstärka gränsen mot Finland. Oavsett sanningshalten i dessa uppgifter, förstärkte de sannolikt den redan laddade stämningen bland de svenska trupperna inför den osäkra framtid som väntade dem. Man kan säga att de var eliten i Värmland. En fältstark bataljon skulle bildas, och efter en strikt läkarundersökning valdes enbart de starkaste och friskaste männen ut för att tjänstgöra norrut. I 31 bestod främst av 5:e, 6:e och 7:e skyttekompanierna samt 8:e jägarkompaniet.

Under perioden 1940-41 var Tornedalen en strategiskt viktig plats i Sverige på grund av sin geografiska närhet till Finland och Norge, som båda var indragna i andra världskriget. Huvuduppgiften var att bevaka gränsen mot Finland och förhindra att krigshandlingar spred sig över till svenskt territorium, samt att kontrollera flyktingströmmar och annan trafik. Vintern 1940–1941 var farfar stationerad i Tornedalen i 180 dagar i sträck, förmodligen en av de kallaste vintrarna han upplevde. Bitande kyla, meterdjup snö och enorma ytor. Få miljöer ställer lika hårda krav på en soldat som det norrländska vinterlandskapet. Den här vintern blev en av de strängaste i mannaminne. Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige. Obekräftade uppgifter talar om att man uppmätte 55 minusgrader i närheten av tältlägret vid samma tillfälle. Informationen om de 55 minusgraderna har inte kunnat styrkas med tillförlitliga källor men i boken Värmländsk beredskap från 1947 står att kylan uppgick till -51 °C. Vintern, 1940-1941, var mycket kall i stora delar av Sverige. En prövning både fysiskt och mentalt. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. I tälten eldades kaminerna röda när den norrländska vintern var som kallast.

”När termometern visar bortåt 50 minusgrader bör det nog vara krig på riktigt innan soldaterna kommenderas ut. Det tjänar både de och försvarsviljan på”

Citat från en läkare på platsen.

Armasjärviolyckan – En av Sveriges svåraste fredstidsolyckor

Den 24 oktober 1940, under kvällens mörker, nådde larmet dem om att det skett en olycka på sjön Armasjärvi. Farfar och hans kamrater skyndade till platsen och bistod i arbetet med att rädda överlevande och ta hand om de omkomna. Sökandet efter alla förolyckade pågick i flera dagar. Olyckan skedde då ett ingenjörkompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. Denna olycka räknas som en av de svåraste som drabbat det svenska försvaret i fredstid. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:

”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”

Här finns en hedersam film från minnesceremonin den 24 oktober 2020, som hölls till minne av Armasjärviolyckan 80 år: https://www.youtube.com/watch?v=QhaZkda69GY

Vid gränsen i västra Värmland

Efter sin tid i Tornedalen blev farfar skickad till gränsen vid Mitandersfors och Häljeboda nära hemtrakterna. Här fortsatte han sin beredskapstjänst inom 18. gränsförsvarskompaniet (L2). I Värmland fanns sex gränsförsvarsbataljoner tillhörande landstormsregemente L 2 (1. – 6.) för försvar av gränsen mot Norge. Från 1942 blev landstormsförbanden lokalförsvarsförband. Under krigsåren, var Mitandersfors och Häljeboda, som ligger nära gränsen mot Norge i västra Värmland, viktiga platser för den svenska militären. Osäkerheten var alltid närvarande, och varje dag innebar patrulltjänst och bevakning. Sommaren 1943 är den tidpunkt som flest förband under beredskapsåren var inkallade till tjänstgöring i Sverige. Totalt fanns då 367.000 man varav 211.000 man inom armén, enbart i Värmland fanns 85.000 man grupperade. Anledningen var uppsägningen av transiteringsavtalet den 29 juni med Tyskland. Överbefälhavaren bedömde att om Tyskland anfaller Sverige kommer de sannolikt att göra det över Eda – Arvika – Karlstad för att nå slutmålet Stockholm för att få en snabb svensk kapitulation. Därför satsades inte mindre än 17% av Sveriges totala kostnader för befästningsutbyggnaden under beredskapsperioden, för befästningsarbeten i Värmland. En stor del av de initiala befästningarna var färdigställda våren 1941 och förbättrades kontinuerligt under kriget. Försvaret i Värmland byggdes upp i tre distinkta försvarslinjer:

  • Gränsnära linjer: Dessa linjer hade ett varierande djup och byggdes huvudsakligen under åren 1940–1941. Exempel inkluderar Skans Hultet (Skans 153 Hultet) som var avsedd att tidigt hejda en framryckning i riktning mot Karlstad.
  • Vaggelinjen: Denna linje, sträckte sig från Älgå till Jössefors, Fredros och vidare mot den betydande Torsby-ställningen. Planen var att, vid motgångar vid gränsen, ta upp försvar i höjd med Arvika längs Vaggelinjen, från sjön Gunnern till Glafsfjorden vid Sulvik.
  • Fördröjningslinjen: Denna linje sträckte sig från Grums via Borgvik och Vikene till Gräsmark och Torsby-ställningen. Den representerade en ytterligare försvarslinje i djupled, vilket bidrog till en starkare försvarsstrategi.

När kriget gick mot sitt slut under våren 1945, nådde honom beskedet: tjänstgöringen var över. Farmor, väntade barn, och bara några veckor senare kom en liten flicka till världen. Min pappa Rolf, då sju år gammal, fick ha sin pappa hemma, efter de långa åren av frånvaro under beredskapstiden. Man kan bara föreställa sig vilka tankar som rörde sig i farfars sinne den dagen han lämnade tjänsten vid gränsen för sista gången. En dag då lättnaden över att få stanna hos familjen säkert vävdes samman med vemodet att lämna kära kamrater och de prövningar som hade format honom under beredskapsåren.

Intressant att tänka på att min farfar blev formellt avregistrerad från tjänstgörning i Försvarsmakten (då Krigsmakten) den 31 december 1957. Han var då 47 år gammal –samma ålder som jag är i nu. Det var, som jag förstått, en ganska vanlig ålder för avregistrering från militären under denna tidsperioden.

Farfars berättelser

”Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne.”

Minnet av händelsen vid Armasjärvi var en tung börda som farfar bar med sig hela livet. Omkring 45 år senare, när han talade med min storebror, uttryckte han sin övertygelse om att olyckan vid Armasjärvi aldrig borde ha inträffat. Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater, som ska ha skett då tyskarna öppnat eld efter flyktingar som tog sig över gränsen. Min bror berättade nyligen att farfar sa att de svenska soldaterna fick nazisterna att retirera, och att eldstriden upphörde först när de befann sig en bit in på norsk mark. Har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Var dock så liten då, så kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns än idag, tydligt, hans allvarsamma ton som vittnade om de känslor som var förknippade med upplevelserna från krigsåren…

När jag sitter och skriver denna text slog det mig hur fascinerande det är att vissa fysiska intryck, som starka händer och handleder, etsar sig fast och blir symboler för en person. Att jag minns honom som väldigt stark med stora händer och grova handleder. På snickerifabriken i Sälboda, någon gång i slutet av 50-talet, fanns en låda som vägde omkring 70 kilo. Det blev en utmaning bland arbetarna – vem kunde pressa lådan över huvudet. Några få klarade det med båda händerna. Pappa försökte, men lyckades inte. Farfar däremot, vid dryga 50 års ålder, tog lådan och lyfte den över huvudet med en hand. Ett ögonblick av ren råstyrka. Pappa brukade berätta om det med en blandning av beundran och förundran: ”Han var helt otroligt stark.” När jag var liten bodde vi nära farmor och farfar, bara en åker skiljde oss åt så vi träffades ofta. Lådan på snickerifabriken var bara en av många anekdoter som cementerade bilden av farfar som en riktig kraftkarl. Hans styrka satt inte bara i musklerna, utan i hela hans väsen – en obestridlig kraft som inspirerade respekt. Minnet av hans otroliga styrka lever kvar lika levande; ett arv av uthållighet och förmåga som jag fortfarande bär med mig.

Stolt barnbarn

Kära farfar. Nästan 40 år har gått sedan du lämnade oss, men minnen och berättelser lever vidare. Det har varit en otrolig upplevelse att nu, med distans och nyfikenhet, få skriva om din tid under krigsåren. Att pussla ihop delar av ditt liv som jag kanske inte förstod fullt ut som barn har varit djupt berörande och insiktsfullt. Tack för att du var den orubbliga, trygga och oerhört starke farfar jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.

Jag känner en djup stolthet över min farfars insatser som beredskapssoldat här i Sverige under krigsåren. Att han stod redo och bidrog till vårt lands säkerhet är något jag värdesätter oerhört högt. Att begrunda min farfars insats under en så avgörande period i Sveriges historia fyller mig med stor tacksamhet. Att han var i tjänst så mycket och så omfattande dessa åren hade jag inte förstått innan. I en osäker värld var han en del av den kollektiva kraft som säkrade vår fred och självständighet.

Farfars vilja att försvara Sverige påminner oss även idag om vikten av att skydda vår frihet och de värden vi håller högt..

Källor / Vidare läsning

  1. Försvarsmakten. (u.å.). Färjeolyckan i Armasjärvi 1940.
  2. Försvarsmakten. ”80 år efter Armasjärviolyckan – hedrades offren”https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2020/10/80-ar-efter-armasjarviolyckan-hedrades-offren/
  3. L-O Gävert Blogg (2024-12-21) ”Färjeolyckan i sjön Armasjärvi 1940: Farfars ögonvittnesskildring”: https://blogg.l-ogaverth.com/2024/12/21/farjeolyckan-i-sjon-armasjarvi-1940-farfars-ogonvittnesskildring/
  4. Armasjärviolyckan 80 år – Minnesceremoni 24/10 2020: https://www.youtube.com/watch?v=QhaZkda69GY
  5. SVT Nyheter Norrbotten. (2020, 24 oktober). ”80 år sedan katastrofen i Armasjärvi”: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/80-ar-sedan-katastrofen-i-armasjarvi
  6. Lugne.se ”Sälboda Såg, Hyvleri och Snickerifabrik”: https://www.lugne.se/affarer/salboda/snickeri.htm
  7. Lugne.se ”Sälboda”: https://www.lugne.se/forsta%20sidan1.htm
  8. Lugne.se ”Konfirmander Gunnarskogs kyrka år 1925”: https://www.lugne.se/forsta%20sidan1.htm
  9. Krigsarkivet
  10. Olsson, Simon (2022). ”Härmed får jag vördsamt meddela. Historien om de svenskar som omkom i försvarets tjänst 1939-1945.” [Stockholm]: [Lopinita]. ISBN 978-91-987440-2-6.
  11. Soldat och Teknik. ”Historien om Krigsplatsen i Kuivakangas” #1 2017
  12. SVT. ”Sverige och kriget” https://www.svtplay.se/sverige-och-kriget
  13. RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:12) | Sveriges riksdag: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/riksdagens-protokoll_e49o12/html/
  14. Beredskapsverket, Avdelning 1 A:5 (1937-1945) 
  15. B. Furtenbach. ”Värmländsk beredskap” Karlstad 1947
  16. Ragnar Linder. Egilsförlaget 1948. ”Det var Bohus Bataljon”



Vägen till Sverige. Av Rolf Sörbye 🇳🇴 🇸🇪

Demokrati, Historia, Lokalhistoria Posted on mån, februari 17, 2025 23:41:14
XU-agenten och flyktingen Rolf Sörbye berättar om flykten till Sverige över Nyckelvattnets is. Filmklippet redigerat av Martin Bergström. En längre version finns via länkarna längst ner i inlägget.

”Vägen till Sverige” Av Rolf Sörbye (1921-2017), december 2010       

”I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att (de svenska) militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.

När vi vaknade frampå förmiddagen den onsdagen så hade militärerna rapporterat till landsfiskalen, som redan kommit i sin Citroen personbil för att hämta oss. Otroligt nog klarade han att stoppa in alla oss fem personer med tillhörigheter och köra oss till Tinghuset i Torsby, där övervåningen var inrättad som stor sovsal för flyktingar. Efter korta förhör inbjöds vi till mat, kaffe och julbak hos vaktmästarparet Persson i deras tjänstebostad i bottenvåningen, och sedan sov vi!   

”Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen.”

Nästa dags upplevelser var  bl. a. obligatorisk avlusning (vi hade inga löss), badande med hjälp av baderska (ny erfarenhet), samt  privat bioföreställning för 5 personer, med amerikansk flygfilm (förbjuden i Norge) körd av även biovaktmästare Persson. Sedan blev det nödfallsvisering och enkel SJ-biljett till Vingåker och norska mottagningslägret Kjesäter för ytterligare förhör, undersökningar och placeringsåtgärder.

Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen. Uteslutningsvis har jag kommit fram till att det måste ha varit Nyckelvattnet, vilket sedan också bekräftats.

Sommaren 2010 kom så ett lämpligt tillfälle att återse det aktuella stället. På olika vägar hade jag fått kontakt med Monika och Jörgen Axelsson i Östmark och genom dem även med Ann-Britt Edvardsson, och den 3 augusti blev min hustru Elsa och jag mycket gästvänligt omhändertagna av dessa tre. Det var mycket roligt att höra deras berättelser och se bilder från äldre tider, och det var roligt att återse Nyckelvattnet och Gåstjärn, även om mycket hade ändrats efter nästan 67 år, och årstiden var ju nu en helt annan. Intressant var också bilturen med Jörgen och dottern Sofie genom milslånga finnskogar för att försöka hitta höjden där vi den gången först fick syn på Sverige. Under vårt besök fick jag frågor om händelserna som jag varit med om, och även önskemål om en berättelse i medlemstidningen Röjdådalingen, om flykten och dess bakgrund. Därför dessa rader.

Det började egentligen med att jag i maj 1942, under ett år som forskarassistent på Oslo Universitet, värvades till en hemlig tjänst inom XU – den största hemliga underrättelse-organisationen i det ockuperade Norge – den norske Londonregeringens underrättelse-organisation. Jag skulle arbeta i Oslo, i direkt samarbete med ledningen för XU i Norge.

Men XU och detaljer om denna organisation fick jag kunskap om först efter att kriget var slut! Vad jag visste då var bara att en person som kallade sig Eva Berg var min kontaktperson och uppdragsgivare. Hon visste däremot, i tillägg till mina två  täcknamn, även mitt riktiga namn, mitt telefonnummer och bostad. Detta var nödvändigt, jag måste alltid vara disponibel till envar tid på dygnet. ”Eva” gav mig ansvaret för ett antal ”brevlådor” (t.ex. affärer, kontorer) i Oslo, där jag hämtade allt möjligt, från brev och paket till tunga lådor. Dessutom skickades jag i diverse specialuppdrag i omgivningarna. När jag återgick till mina medicinstudier hösten 1943 genomförde jag de obligatoriska dissektionerna, men föreläsningarna hann jag sällan med.

På förmiddagen den 30 november 1943 kallades jag akut till ett brådskande möte med ”Eva” vid Vestbanestasjonen i Oslo, där hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart ville omringa Universitetet och arrestera alla manliga studenter. Jag fick besked att gå under jorden, med uppdraget att på något sätt försöka rädda så många studenter som möjligt undan tyskarna, för vidare transport till Sverige. Innan vi skildes såg vi plötsligt både motorcyklar och tyska militära lastbilar med soldater komma i hög fart på Karl Johan, i riktning mot universitetet. Jag tog mig snabbt undan och fick tag på två pålitliga kurskamrater, den kvinnliga hade även tagit med sin väninna. Under dagen ordnade flickorna ett gömställe för mig och min kamrat Jon, en lägenhet som inneboende dam omedelbart helt överlämnade till oss. Svårigheten var bara att komma dit, genom hela stan från min fars kontor. Vid återkomsten berättade flickorna nämligen att hela Oslo var full av tyska soldater, vakter stod i gathörnen och andra körde runt på motorcyklar och letade efter studenter.

Det var en mörk kväll och sträng mörkläggning, men redan i det första gathörnet skymtade vi en vakt. Med armen om var sin flicka raglade vi sjungande framåt. Soldaten lyste intensivt på oss med sin ficklampa, medan vi fortsatte med fjolligt prat och skrattande. Till slut bestämde han sig för att vi nog inte var studenter. Ett tag senare var vi nära att bli tagna av soldater på motorcykel, och ytterligare en vakt passerade vi på lite avstånd, men sedan var vi framme. På dagarna sedan höll Jon och jag oss i lägenheten, medan flickorna gick runt på stan och letade rätt på studenter som inte var arresterade. Många ville ha hjälp till att komma till Sverige och helst vidare till de norska styrkorna i England. Varje dag ringde jag till min far och meddelade att jag skickade ett visst antal ”paket” med tåget, och sedan hämtade han ”paketen” på stationen och tog dem till gömställen hos pålitliga grannar och bekanta. Därefter skickades studenterna till Sverige med ”Eva”s hjälp.

Efter ca två veckor var vår uppgift genomförd så långt det gick. Av allmänna säkerhetsskäl beordrades Jon och jag att ge oss av till Sverige. Eva hade redan tidigare sagt att det var för farligt för både henne och andra om jag fortsatte min tidigare aktivitet efter det som hänt. Jag var eftersökt av tyskarna, de hade redan gjort undersökningar i mitt rum hemma, och om jag blev tagen var risken stor att jag under tortyr kunde avslöja vad jag kände till. Och det skulle leda till katastrof, sa Eva. Jag insåg rimligheten i hennes argument och lyckades skaffa en mycket bra efterträdare.

”Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform.”

En dag kom Eva med nya identitetshandlingar till mig och Jon, tågbiljetter till Eidsvoll från Oslo söndagen den 12 december, samt skriftligt tillstånd att resa ut ur Oslo-området, allt försett med många ståtliga stämplar från de tyska myndigheterna. Själva tågbiljetterna var äkta, allt annat var mycket välgjorda förfalskningar.  Eva hade också kontaktat min far och givit honom instruktioner, så på söndagen kom Eva till lägenheten tillsammans med far, som medbringade skidutrustning och fullpackad ryggsäck till både Jon och mig.

En överraskande ny tysk razzia och kontroller på stan orsakade ett för oss dramatiskt men lyckligtvis endast tillfälligt avbrott i planerna, och efter en händelsefri spårvagnsresa till Oslo Östbanestasjon, där vi fann våra tre medresenärer, testades våra falska papper.  Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform. Alla, i synnerhet de två sistnämnda, granskade noga våra handlingar, stirrade oss i ansiktet och jämförde med fotot. Det var några långa sekunder för var och en, men vi kom alla igenom. Inne på plattformen kontaktade vi konduktören som gick där, och efter utbyte av de överenskomna fraserna visade han oss till vagnen och sa att om det blev tysk razzia på tåget så skulle han ge tecken, så att vi snarast kunde hoppa av tåget.

Resan gick bra. I Eidsvoll var det mörkt. Vi hämtade ut våra skidor, och med dem på fötterna och ryggsäcken på ryggen gick vi i en lång rad ett stycke bakom vår konduktör. På väg ut ur samhället mötte vi två uniformerade män ur Quislings hird, de stannade och stod länge och tittade efter oss. Det kändes lite obehagligt. Konduktören hade fortsatt att gå. I en sväng på vägen fortsatte han rakt ut i snön med sina lågskor och gick in i skogen. Vi följde efter på skidorna. Klockan var nära midnatt. Efter ett tag kom vi till en liten timmerstuga, där vi fick kaffe och mackor av två skidlöpare som skulle ta oss vidare. Konduktören tog snart farväl och vadade tillbaka genom snön, till ett par timmars sömn innan nästa dags arbete. Flyktinglotsarna hade ett livsfarligt och ansträngande dubbelarbete, och många togs av tyskarna eller fick senare psykiska problem.

När våra skidlöpare tog oss vidare var det fint skidföre, 12 grader kallt och vackert månsken. Vi gick hela natten, ibland med korta vaksamma uppehåll innan vi i stor fart passerade över en väg, andra gånger blev det längre vilostunder under ett träd i skogen. När det ljusnade av dag måndagen den 13. gick vi mera varsamt fram, tydligen på många omvägar. Ett lyckligt tillfälle till matrast i en olåst nybyggd timmerstuga gick omkull när den vaktande skidlöparen plötsligt hörde röster. Iväg igen !

På kvällen närmade vi oss Glomma, och på en höjd vid älven lämnades vi i en stor timmerstuga där ägaren, med täcknamnet Björn, snart skulle komma och ta oss över älven. Det var så skönt att sitta ned i de goda stolarna, men det gick många ovissa timmar innan Björn äntligen kom. Folket på granngården var nazister och hade just fest, och med deras fria utsikt över älven ville han vänta tills han trodde att alla sov där. När vi kom till Björns gård var bordet dukat med massor av god mat och julbak, och sedan placerades vi i härbret hos den slaktade julgrisen. Där fick vi bra service, men vi måste vara stilla och tysta helt till kvällen, och det var det svåraste.

När mörkret kom lotsade Björn oss efterhand till en glänta i skogen, där en pistolbeväpnad lång skidlöpare övertog oss och förklarade att vi nu måste vara tysta och göra precis som han sa, särskilt på ett farligt avsnitt. Detta visade sig vara på vägen längs en bergsida där man delvis kunde ses från en tysk militärförläggning nedanför. I det klara månskenet kunde vi se vakten patrullera fram och tillbaka mellan husen. På lotsens dirigering kom vi alla efterhand över denna sträcka och åkte tysta vidare.

”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen.”

När vi kom till en liten väg som skar rakt genom skogen beordrades vi vänta en bit därifrån medan lotsen försiktigt gick fram och spanade. Efter klartecken kom vi oss snabbt över vägen och in i skogen på andra sidan. Vi fortsatte, långsamt och med största vaksamhet. Vi närmade oss gränsen. En bilväg som enligt lotsen var ganska livligt trafikerad av tyska militärfordon passerades på liknande sätt. Sedan fortsatte vi ganska raskt, och plötsligt kom vi ut ur skogen på en höjd, med utsikt över ett ganska stort vatten nedanför.

Bild 1 Nyckelvattnet. Foto: Lars-Olof Gävert december 2024. Bild 2 karta över Nyckelvattnet.

”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen. Vi blev stående, stilla, tysta, andäktiga. Blicken följde strandlinjen åt båda håll, och inöver skogen där borta. Natten var så stilla. Det starka, klara månljuset flödade över landskapet. Bredvid oss låg en gammal utlada av åldrat timmer, med meterhögt snötäcke på taket, och månskenet gnistrade i höga snötäckta granar bakom oss. Det var högtidligt. Vi åkte ned till vattnet och gick i tystnad tills vi stannade framför det tyska patrullspåret.

”Här går gränsen,” sa lotsen. Vi blev stående. Ingen sa något. Jag tittade bakåt, mot det Norge som jag nu lämnade och som jag inte visste om jag någonsin skulle återse. Tänkte på dem hemma, som jag så hastigt hade lämnat den dagen. Undrade hur de hade det nu… Vi pratade lite, tog varandra högtidligt i hand, och så gick vi över gränsen. Väl iland på andra sidan stannade lotsen i den strandnära björkskogen. Han samlade in våra falska identitetshandlingar och våra likaledes välgjorda och rikt stämplade olika tillståndspapper och gjorde en liten brasa av alltihop. Sedan tog han farväl och skidade ut på vattnet, tillbaka till Norge igen.

Lotsen hade beskrivit hur vi skulle hitta ett skidspår som ledde till en svensk militärvakt, och vid ungefär kl 04,30 onsdagen den 15 december knackade vi på där. Fyra rejäla bönder på neutralitetsvakt tog hjärtligt emot oss.

Vi var i trygghet i Sverige.”

(Trycket i lokala medlemstidningen Röjdådalingens julnummer 2010 Östmark)

Länkar/Mer information

  1. ”Flykting Rolf Sörbye” (Youtube Martin Bergström 9 nov. 2022 – filmen ursprungligen producerad av Leif Floren Torsby, Jörgen Axelsson Östmark och Nils-Åke Antonsson Torsby): https://www.youtube.com/watch?v=jgwIVFzWLxw
  2. ”Vägen till Sverige” (PDF – Rolf Sörbye, december 2010): https://l-ogaverth.com/Historia/ROLF%20S%C3%96RBYE%20V%C3%A4gen%20till%20Sverige%20%C3%B6ver%20%C3%96stmark%20G%C3%85STJ%C3%84RN.pdf
  3.  Julaftonsturen 2024 ”Över gränsen” 🇸🇪 🇳🇴 (26 december 2024) : https://blogg.l-ogaverth.com/2024/12/26/julaftonsturen-2024-over-gransen-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4/


Gränsenarkivet – De glömda hjältarna 🇸🇪 🇳🇴

Historia, Lokalhistoria Posted on lör, februari 08, 2025 14:22:30

https://leader7-sam.se/projekt/gransenarkivet

I veckan var jag på ett mycket spännande möte. Jag träffade två otroligt engagerade och trevliga värmlänningar som jagade information om gränsområdet under andra världskriget. De håller på med ”Gränsenarkivet – De glömda hjältarna” som är ett projekt att kartlägga händelser och personer i gränsområdet främst i Torsby kommun. Projektet ska vara klart i maj 2026. Projektledare är Martin Bergström och Johnny Steen. Martin har bland annat en Youtubekanal där han lägger ut intressanta drönarfilmer och Johnny Steen har regisserat bland annat filmerna; Gränsen (2011) och Rallybrudar (2008).  

Filmen gränsen trailer 2011 – Två unga soldater lämnar sin post vid vägspärr 83 i norra Värmland och beger sig genom vinternatten mot det naziockuperade Norges gräns.

Projektet syftar till att samla, bevara och tillgängliggöra berättelser från gränstrakterna i Torsby kommun under andra världskriget. Många av dessa berättelser finns i arkiv eller i människors minnen och riskerar att gå förlorade. Genom faktainsamling, intervjuer och samarbete med arkiv och lokala aktörer ska materialet bearbetas och presenteras på en digital portal, www.gransenarkivet.se. Portalen kommer innehålla:

  • 50 berättelser, personporträtt och historier.
  • Interaktiv karta för geografisk orientering.
  • Fördjupningsmaterial med bilder, filmer och texter.
  • Den är avsedd för både allmänheten och skolor och ska fungera som undervisningsmaterial.
  • Aktiviteter och mål som kommer genomföras under projekttiden är bl.a.
  • Insamling av fakta via intervjuer och arkivbesök.
  • Produktion av filmer, kartanimationer och digitalt material.
  • Skapande av webbportalen och dess lansering.
  • Föreläsningar för skolklasser.

Genom detta projekt hoppas de bevara och sprida viktig lokalhistoria för framtida generationer och stärka lokal identitet genom en användarvänlig och innehållsrik digital resurs. Var helt otroligt spännande att få ta del av detta och vi kollade på släktingen Aksel Gjeverts (1887–1944) göromål och medarbetare på svenska och norska sidan gränsen under kriget. Fick berätta vad jag visste om Aksel och när vi lade ihop olika delar så blev det ännu mer spännande. Ser fram emot att detta projekt blir färdigt och vi pratade om att detta kunde vara något att utöka över Arvika och Edaområdet mm, så man har kartlagt hela värmlandsgränsen. Det tycker jag låter som en mycket bra idé. Dessa händelser får inte glömmas bort och friheten får aldrig tas för given..



Två viktiga milstolpar 2025

Demokrati, Historia, Lokalhistoria Posted on lör, januari 11, 2025 18:08:07

År 2025 markerar två viktiga milstolpar: 85 år sedan Nazi-Tysklands ockupation av Norge och Danmark, samt 80 år sedan Hitlerregimens fall. Så vi får väl se till att göra en del inlägg på detta tema under året. Både jag och turkamraten Nilsson tyckte det var mycket uppskattat att få denna sammanfattning, nedtecknad av författaren Anders Johansson där han beskriver historiska händelser i området för Julaftonsturen 2024:

JULAFTONSTUR I HISTORISK GRÄNSBYGD 2024

Anders Johansson har skrivit flera intressanta böcker och här kan ni se en del av dem:

https://lindco.se/product/over-gransen-norsk-svensk-krigsdramatik-1940-1945/’

Har lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att inventera och sammanställa berättelser från beredskapstiden i trakterna kring Arvika. Genom att förstå vår historia kan vi bättre förstå nutiden och undvika att göra samma misstag igen. Det är också ett sätt att visa respekt och erkänna de uppoffringar som gjordes av människor under dessa tider och att deras handlingar gjorde skillnad. Man har gjort sådana sammanställningar på andra platser och det har blivit mycket uppskattat och användbart, så jag hoppas att detta initiativ blir verklighet. Det finns mycket att berätta om trakterna kring Arvika och västra Värmland under den här tiden.

Motionen finns här: Motion-berattelser-om-beredskapstiden.pdf



Artikel – Arne Nilsson ”i Korstan” och hans familj – hjältar från Gunnarskog som under andra världskriget hjälpte norska motståndsrörelsen

Artikel, Demokrati, Historia, Lokalhistoria, Minnen Posted on ons, september 13, 2023 23:54:33

På dagen för 77 år sedan tilldelades vår skolbusschaufför i Gunnarskog – Arne ”i Korstan” Nilsson, Kung Haakon VIIs Frihetsmedalj (den 13 september 1946) för sina insatser för Norge under kriget;

”for store fortjenester av Norges sak under krigen”.

Kanske ett passande datum att släppa ett försök att göra en artikel som handlar om Arne den här tiden (PDF):

blogg.l-ogaverth.com/wp-content/uploads/2023/09/Arne-Nilsson-artikel-Gunnarskog-med-referenser-2023.pdf