ADVENTURE

För
25:e året i ordningen avgjordes Connys sydvästrace i Grums på
nyårsafton. Jubileet innebar också deltagarrekord med över 80
anmälda.

Tyckte
formen kändes stabil men var nog inte riktigt lika pigg som på
Kilterrängen och Terräng-DM tidigare i höst men jag hängde i bra.
Det räckte dock till en andraplats, 20 sekunder bakom IF Götas
landslagsman Andre Rangelind som är en mycket duktig löpare med bla
ett Nordiskt rekord på 6h löpning 2016.

Banan
som mäter 8,2 km är ganska tuff mot slutet och där vågade jag
inte gå med riktigt utan vek ner mig lite. Var dock återhämtad
efter backarna och kunde hålla samma avstånd hela vägen in. Min
tid är den tredje snabbaste någonsin sedan 1992, enbart nämnde André
Rangelind har sprungit fortare. Jag vet att jag tyckte för en antal år sen att det var mkt duktiga killar som sprungit fort här på 90 och 2000-talet och jag trodde aldrig då att jag som 40 åring skulle springa fortare än dessa…

Enda jag i efterhand kan komma på
jag kunde ha gjort bättre var att ligga på mer på platten och
utför där jag kände att det fanns lite till men ville gärna ha
kraft kvar i backarna mot slutet.

En
fin avslutning på säsongen alldeles timmarna innan riktiga inträdet i H 40
klassen…

Resultat
här:

http://www.okalgen.se/results.asp?Type=Lopp&id=42

Top
25 bästa resultaten sen 1992

http://www.okalgen.se/results.asp?Type=LoppTop&Klass=2

Blev
en dubbelseger i Kilterrängen till TEAM FORIMP och Set Sail IF då
jag och Mona Hallberg från Teamet tog hem segrarna i herr och
damklassen. Banan i Kil är tuff och går längst med knixiga stigar
och avslutas med en rejäl klättring x 2 i slalombacken vid Fryksta.
Tänkte innan start att jag kör det som jag kan, och kan krävas för
dagen, då jag vet att utifrån den träning jag gjort så är jag pigg i
kroppen. Även om jag såklart är en bit ifrån min bästa kapacitet, men formen har varit rätt så stabil på slutet och jag är
inte nerkörd vilket jag var sist jag deltog i detta lopp. Så klart
snabbare än så räknade jag med iaf. Hälsenan lovade också gott
på uppvärmningen och det brukar vara ett bra tecken för löpsteget.

Vi
var flera orienterare i täten från start som drog upp tempot.
Mycket duktiga och hårdsatsande juniorlandslagsmannen i orientering,
Andreas Uller som är riktigt vass i skogen nu körde på i början.
Han aviserade dock att han inte skulle köra stenhårt runt hela
vägen runt banan då han nyss börjat grundträna igen för nästa
års orienteringssäsong och inte ville riskera någonting så han
klev åt sidan efter ngr kilometer. Så därifrån blev jag ensam i
skogen. Höll uppe farten ett tag till men såg att det hade skapats
en rejäl lucka bakåt så då tog jag det lite lugnare i skogen men
försökte att flyta på i god fart. Tänkte jag kunde öka lite på
slutet där banan ändrar karaktär.

I
slalombacken så sprang jag upp på fel sida skidliften så jag fick
vända tillbaka ner och fick börja om klättringen uppåt. Detta
kändes mindre bra och när jag såg att jag inte var jagad så
började jag gå i backen. Tappade farten därifrån och in då jag
hade ett betryggande avstånd bakom och motivationen att pressa sista
biten försvann med felspringningen men fram dit var det ett bra lopp
och det hade faktiskt varit intressant vad sluttiden hade blivit om
man gått 100 % hela vägen. Räcker att veta att den blivit bra och
ett bra genomförande var det av båda teammedlemmarna.

Duktiga
USM-vinnaren på Långdistansorientering Lukas Olm Kils OK blev tvåa
och klubbkamraten, starke Viktor Kolberg som gjorde ett mycket bra lopp blev
trea. Team Forimps Mona Hallberg vann damklassen med 10 minuter!!?
och blev 6:a i herrklassen. Starkt!

Resultat
Kilterrängen

I
lördags avgjordes årets långa terräng-dm på hemmaplan där KFUM
Arvika Friidrott hade fixat banan i terrängen vid Viks elljusspår.
Det var en tuff tvåkilometersbana som seniorklassen skulle avverka 6
gånger, alltså 12 km. Hade förhoppningar om att göra ett bra
lopp, då det är hemmaplan, trots att man inte kan förvänta sig
att springa så fort som man har gjort då kapaciteten är klart
sämre numera. Rent mentalt tror man ändå fortfarande att formen är
superbra bara man sätter på sig en nummerlapp och det kändes också
rätt bra på uppvärmningen, vilket gav förhoppningarna en extra
boost. Hade tagit ett beslut långt innan tävlingen att detta skulle
vara mitt sista DM som jag springer seniorklassen. Ett fint avslut på
hemmaplan vore kul att få till tänkte jag redan när jag först
gången i våras såg att långa DM skulle gå i Arvika.

Hälseneskadan
kändes också mindre under uppvärmningen och det brukar vara
lovande för löpsteget. Detta innebar också att jag kunde köra i
riktiga tävlingsskor vilket jag inte gjort på ett tag då det
smärtat för mycket i hälsenan och fått haft lätta träningsskor
istället.

Planen
innan start var att öppna kontrollerat och hålla farten och
eventuellt öka mot slutet. Tyvärr var det inget stort startfält i
någon av klasserna men det var inget jag kunde göra något åt utan
jag bestämde mig innan att försöka göra det så bra som möjligt
utifrån förutsättningarna. Starten gick och nån junior ville
såklart köra fort första biten, som vanligt. När vi gick in i
första riktigt långa stigningen som höll i sig omkring 300
meter så blev jag dock ganska snart ensam. Var rätt förvånad.
Kände i backen att denna backen är rejält lång och krävande, och
6 ggr här var inte att leka med förstod jag men det kändes ändå
förvånansvärt bra och kontrollerat.

Efter
2 varv var jag förvånad att det flöt på såpass bra och jag kunde
konstatera att dagsformen var riktigt bra utifrån nuvarande status.
Go känsla att känna detta på en hemmatävling. Träningskamrat
Nilsson langade lite sportdryck åt mig och jag kunde växla några
ord med honom ut på tredje varvet. Kul att han var där mitt sista
lopp som H 21:a. Det var nu en rejäl lucka bakåt men jag försökte
hålla upp farten ändå. Sprang fortsatt avslappnat och snart så
var jag ute på sista varvet och kunde gå i mål med en klar seger i
H 21 till Set Sail IF med en tid på 41,?? minuter. Var ett riktigt
bra lopp på denna tuffa bana utifrån förutsättningarna tycker
jag. De vann ju faktiskt DM för ngr år sen på 44 min på en
enklare och snabbare bana. En fin avslutning på min H 21 sejour
innan jag tar klivet upp till H 40 och riktig gubbmotionär nästa
år. Då får man springa 8 km om man ska vara med på långa DM.
Blir lagomt. Kul att Mona Hallberg i vårt team FORIMP och tävlandes
för Set Sail IF hade så fin fart på benen lagom till hösten och
gjorde ett mycket bra lopp i damseniorklassen.

Sammantaget
en mkt bra bana och arrangemang, synd bara att det var så få
deltagare med i loppet och +Wattcupen…

Stockholmspolisens
Skytteförening
arrangerade Springskytte-SM 2016 på Grimsta Skjutbana lördagen
17/9. Jag tävlar i springskytte för anrika skytteklubben Kungliga
Värmlands regementes skytteförening (I2 skf). Hade på slutet
tränat lite mera springskytte med klubbkamraterna inför SM och hade
gjort några kanonresultat. Eftersom jag lyckades vinna
kretsmästerskapet så visste jag att jag låg bra med för klubben
håller såpass bra klass i springskytte där man bla är regerande
mästare i stafett 5 ggr i en följd. Jag kom även till start som regerande svensk mästare i den individuella tävlingen i H 21, där jag har försvarat titeln en gång tidigare då jag första gången vann individuellt guld 2014.

På
den individuella tävlingen så gick det sämre på skyttet för
mig än på mycket länge, men såg att även andra missade. Var dock
väldigt snabb på skyttestationerna, där var det blixtsnabbt agerande, finns många som står oerhört
länge och siktar för varje skott och går in sista 50 meterna till skjutstationerna för att få ner pulsen för att skjuta bättre men det är sällan det lönar sig
i H 21. Åtminstone har det inte gjort det hittills jag har varit med
även om jag vann ett SM-guld 2014 med 3 minuters marginal
tack vare ett bra skytte. I de äldre klasserna där man får använda
stödhand, har kortare banor och där man springer långsammare så
funkar nog detta bättre. Efter målgång så var det länge ovisst
hur långt det skulle räcka men hade verkligen marginalerna på
rätt sida och kunde för tredje gången i rad!!?? vinna SM-guldet, med 23 sekunders marginal. Gäller att ha rätt taktik vid rätt tillfälle och att marginalerna är med på rätt sida, då kvittar det om det är snyggt eller inte, det är ju ingen skönhetstävling precis. I ett SM är det resultatet som räknas och eftersom jag tagit guld tre år i rad verkar det som taktiken jag haft vid varje tillfälle har lönat sig.

Eftersom
mina duktiga lagkamrater (3 i varje lag) som tränat springskytte
bättre än någonsin gjorde otroligt bra prestationer så kom även
lagguldet, SM-guld i lagtävlan med oss hem till Värmland. Riktigt
kul för det var de andra verkligen värda!

Stafetten
(3 sträckor) som går någon timme efter den individuella tävlingen
blev även i år en tight uppgörelse där jag åren innan varit med i det
vinnande laget tre år i rad. Stafetten är nog höjdpunkten för
publik och tävlande där det premieras snabbt skytte och att ha is i
magen vid man mot man dueller. Vi har haft flyt alla år jag varit
med och ett år vann vi med endast 3 sekunder efter 3 sträckor och 6
skjutstationer. Det
skulle även i år bli riktigt spännande. Jag sprang som ifjol andrasträckan
och fick gå ut som fjärde man med en marginal på ca 20 sekunder
upp till förstaplatsen efter att första sträckan var avgjord där
Marcus gjorde en stabil insats. Första skjutstationen gick inte helt
bra där jag var uppstressad och skakig så vi låg kvar på samma
placering men sedan kunde jag springa ikapp några framförvarande
lag och kom in till andra skjutningen som 2:a. Där gjorde jag en
mycket snabb och säker skjutning vilket gjorde att jag kunde växla
ut laget i ledningen med ca 18 sekunder och eftersom flera av de
andra lagens skyttar blev stressade av detta och sköt bort sig
samtidigt som vår siste man, säkre Lars Persson gjorde en klockren
insats på skjutvallen så kunde stafettlaget ta hem sitt 4:e SM guld
i rad, återigen före Stockholmspolisens lag 1.

Tre
SM-guld trodde jag inte var möjligt. Helt otroligt bra, 3 SM-guld av
3 möjliga, alla i laget hade verkligen rätt flyt på rätt dag och vi har ett riktigt bra lag där lagledare Hans Törnevik som ordnar med träningar mm, år efter år, är oerhört betydelsefull. Och
att avslutningsvis vinna Stafetten tillsammans med de andra känns
verkligen otroligt bra. Bättre än detta resultat kan man ju aldrig få
så det är lika bra att lämna in vapenlicenser och skrota alla löpskor man
har och aldrig titta åt det igen. 🙂 Sen kanske man kommer igen så småningom i
motionsklasserna i loppen. Går ju upp i H 40 nästa år.

Hälsenan
och vaden är dock illa sargade nu men 3 SM-guldmedaljer dämpar ju smärtan en hel del…

Förra
lördagen avgjordes Brunskogsloppet. Blev ensam rätt tidigt i täten
och kunde ganska ohotat springa i mål som segrare. Det var några år
sedan jag senast sprang Brunskogsloppet. Hade glömt hur tuff banan
är för jag blev rejält trött under vägen. Kände mig ganska seg
och inte riktigt på hugget men det var bara att köra så gott man
kunde. Märks ju rätt väl att man trappat ner på en sådan här
bana.

http://nwt.se/arvika/an-sport/2016/08/22/l-o-vann-hett-brunskogslopp

Resultat: http://www.progress.se/index.php?page=p0

DM på 10 000 meter avgjordes på tisdagskvällen i Karlstad där
jag ställde upp som ensam represtentant från Set Sail IF. Var
kraftigt påverkad av lördagsloppet så även fast jag startade och
höll tröskelfart tog kroppen slut efter 6 km och resterande 4 km
blev en plåga. Höll andraplatsen genom hela loppet. Nöjd med
placering men inte med den gamla kroppen eller tiden som är den
sämsta någonsin på ett slätt löplopp som ett banlopp måste
räknas som.

Rätt intressant att se hur man påverkas av race nuförtiden, har
i och för sig alltid vetat att jag har haft rätt stor skillnad på
kapacitet beroende på dagsformen. Även när man var betydligt
bättre tränad. Så två dagar senare körde jag ett pass med Viktor
där han ville köra lite hårdare på Sotarblixtleden. Intressant
att se hur jag skulle funka på en sådan bana några dar efter
tävling. Fick släppa honom flera ggr då kroppen inte fungerade
alls och då ska man veta att det brukar skilja 10 minuter mellan oss
på denna bana under tävling. Skillnaden blev alltså över 10
minuter runt Sotarblixt en bra och en dålig dag för mig beroende på
dagsformen, rätt extremt.

http://www.friidrottvarmland.se/globalassets/varmlands-friidrottsforbund/dokument/langlopning/2016/2016-dm-10-000m-resultat.html

Förra helgen avgjordes Häljebodaloppet på den trevliga skogsbanan som går på en bit av Finnskogsleden. En tradition att springa där och jag har deltagit samtliga gånger loppet körts. Denna gång var jag innan start mycket osäker på formen, det hade känts tungt på de få, korta och långsamma träningspass jag genomfört innan. Dock hade Axel dragit med mig på något fint tröskelpass någon vecka innan och det hade gått bra så helt borta var jag nog inte beräknade jag. Men något visste jag och det var att formen jag hade på Arvika stadslopp inte var där då jag inte kört samma uppladdning. David Sjögren som var tvåa i Arvika stadslopp fanns med, och han var laddad. Han brukar komma bra rustad till Häljebodaloppet och har varit tvåa efter mig här vid flertalet tillfällen. Trodde på honom som den som skulle ta det då han minst sagt jobbat ihop till en seger och han sa innan start att han kände sig stark.

Vi sprang också tillsammans hela loppet och jag märkte från start att han var i god form. Lät David dra mot bergspriset med en lucka på 10 meter för att jag skulle se rötterna i stigen bättre, testade lite och när jag ökade gick jag ikapp relativt snabbt i skogen. David tog Bergspriset på toppen av Klätten. I utförsbackarna så låg jag bakom och när vi gick ut på grusvägen så tyckte jag tempot var lugnt så efter ett tag gick jag upp och körde lite hårdare. David hängde med, något ansträngd hörde jag och när jag inte blev av med honom i sista uppförsbacken så förstod jag att detta kommer avgöras på en spurt. Laddade för den och försökte visualisera bra känsla och när David drog upp spurten med 200 meter kvar så kunde jag svara och slå om på ett bra sätt och sprang i mål som segrare för nionde gången i loppets historia.

Fanns även en artikel från sista Hiernmannen i AN som gick i grymt fin terräng.

Hiernmannen del 3: -artikel

I lördags avgjordes Arvika stadslopp. Hade på förhand trott och hoppats på att benen och formen skulle vara bättre till detta lopp, allt enligt plan, och när jag värmde upp kändes det bättre än på länge. Visste inte riktigt om jag kunde lita på känslan så när starten gått var jag väldigt avvaktande. Mot spurtpriset gick jag jämt men fortfarande med några växlar kvar. Det kändes som jag hade bra steg, bättre än på länge, hade ganska hög fart utan att det kändes speciellt jobbigt alls och passerade i ledningen förbi spurtpriset. Körde som tvåa upp mot Parkgatan avvaktande och då gick det rätt lugnt ett tag, i backarna upp mot Styckåsen kände jag att de andra hade problem att följa trots att jag inte körde hårdare.

Upp i långbacken från Myravallen mot Vågen så utökades luckan trots att jag tog det ganska lugnt uppför. Kände att jag var ganska spänstig uppför. Var pigg på toppen och knappt andfådd då jag inte vågade gå på tillräckligt hårt uppför. Nedför så gick det sen inte lika fort som när man var som bäst, såklart, det kunde jag tom känna ganska tydligt men ändå brukbart.

Sen kändes det kontrollerat hela vägen in och det kändes hela tiden som det fanns nån växel till som man kunde ha kastat in om det hade behövts. Vet inte om det blev något fel med chipet och det inte registrerades direkt i mål för hade bättre tid på klockan än i resultatet men det kvittar. Viktigaste var att det var bättre fart i benen som man hoppats på tack vare att man använt andra race till att köra upp sig mot detta. Med den lilla och ej kvalitetsinriktad träning man bedriver i dagsläget var denna form nog det bästa man kunde få ihop. Tom hälsenan gjorde sig mindre påmind än vanligt så kroppen gillade att tävla i lördags.

Teamkamraten Frida tog spurtpriset och blev tvåa bara sekunder från segern.

Resultat här:

http://dubhetiming.racetecresults.com/results.aspx?CId=16462&RId=75

Borejoggen i Torsby är en tradition på midsommarafton. Har varit där många ggr. Blivit en del pallplaceringar där genom åren så självklart har man förhoppningar om dessa när man startar. Svårt att anpassa hjärnan efter träningsmängden. Tyvärr så kände jag efter halva loppet att benen blev väldigt stela och då blir det svårt att få ut steget. Det funkar inte riktigt. Kan bli så när man numera är både äldre och sämre tränad att man blir stel under loppet då man tävlat helgen innan och inte riktigt hämtat sig mm. Andning och kroppen i övrigt kändes ganska bra men fick finna mig i att benen inte kunde gå nog fort och steget var alltför kort. Det räckte till en 9:e plats i ett mycket kvalificerat startfält. Tror det inte var många av de 20 första i herrklassen som tränar under 650 h per år.

Men som teamledare och motionerande gubbe är det väl inte helt dåligt ändå. Och de som sett mig tränat på slutet har ju funderat på hur den ”där gubben” kan springa överhuvudtaget då hälsenan som jag haft problem med i 3 år är stel så man haltar fram första tio minuterna på ett pass, sen går det lite bättre när man är varm men det har gjort så att man inte belastar med högerbenet på samma sätt. Detta kan även ses på vadmuskeln som är klart mindre än på vänster ben. Vi får se om jag gör något åt saken i höst (läs operation).

Från Team FORIMP hade vi både Frida Michold och Mona Hallberg med och de kom till start med lite speciella förutsättningar. Frida som slitit med överbelastning startade väldigt lugnt men när hon drog på sista biten så tog hon in mkt tid på täten. Bådar gott inför senare delen av säsongen då hon förhoppningsvis är tillbaka till 100 %. Mona hade senaste veckan tävlat både i triathlon-SM och tempo-SM på cykel där hon mött ngr av världens bästa cyklister och var inte långt efter med fina placeringar i sina första SM i dessa sporter. Hon har heller inte kört en enda löptävling så att hon kunde knipa spurtpriset efter 5 km var mycket starkt. Hon tappade sen på sista delen av banan men kunde springa i mål som 3:a. Frida blev 6:a 20 sekunder efter.