ADVENTURE

Blev tuffa
dagar förra helgen. Fredagskvällen spenderades i Karlstad och arbete sent in på
nattimmarna. Lördag morgon vigdes åt klubbmästerskap löpning med Set Sail IF.
Eftersom vi inte är som alla andra så kör vi alla våra tre deltävlingar på
samma dag, direkt efter varandra. Något som är genomförbart för de flesta
men även ett krävande koncept som bygger karaktär. Hårt men fullt möjligt så
att säga. Fanns
också många som gjorde fina prestationer i årets KM.

Dagen
började med vårt traditionella testlopp på 5 km. Har tufft att tagga till på
dessa race men tänkte att jag skall i varje fall öppna hårt så får vi se vad
kroppen säger. Första och andra kilometern gick väl runt 3,00 fart men sen var
det slut på farten så då var det bara att försöka ta sig till mål. Det konstiga
med vår testloppsbana är att fast jag tycker den är ganska lätt blir det
aldrig riktigt bra tider i den.

Några
minuter senare bar det upp på klassiska Rävracebanan på viks elljusspår. Ca 4
km terränglöpning. Kändes som kroppen hade vaknat lite mer nu och behövde inte
ta i för att springa helt okej. Hade inte den mentala kraften att försöka nå
rekordet jag har på den här banan och kom in drygt ca 20 sek bakom. 12,12 tror
jag det blev.

Sista
deltävlingen var 310 höjden. Så som det ser ut nu förtiden med sönderkörd stig
och en regnig dag så skulle det bli tufft att bara ta sig upp med hög fart.
Hade svårt att motivera mig att köra hårt så tänkte att jag kör lugnt i början
och ökar på mot slutet om det känns bra. Det krävs att man vill pressa sig om
man skall springa fort här. När jag nått sista platån innan sista backarna
körde jag på ordentligt och kom upp på 7,09 med skönt nog mkt krafter kvar.
Tiden är bra med två lopp i benen strax innan samt med tanke på hur underlaget
och banan ser ut nu. Conny Kolberg trodde detta gjorde närmare halvminuten på
tiden. Inte otänkbart för när jag körde för länge sen var stigen betydligt
bättre, nu måste man in i skogen vid sidan av stigen någon gång och klättra
över rötter och sådant tar tid. Ska försöka köra ett maxlopp utan två tävlingar
samma dag när det är torrt nästa år så ska vi se om det inte kan gå ”rätt”
fort.

Resultat
KM

Dagen
efter bar det iväg till Norge och Matrand där Langturn arrangerades. Ett
långlopp i orientering med gemensam start i krävande terräng. Var
titelförsvarare då jag var först i förra årets tävling men tänkte framförallt
ta racet som ett hårt träningspass. Blev ensam i början då det var gafflat
efter första kontrollen. Missade lite på några kontroller vilket gjorde att jag
kom efter täten och fick jaga. Tog ett tag innan jag kom ikapp de framför med
nattorienteringstaktik men var ikapp efter några kontroller. Andreas B var
stark i mittdelen av banan och skötte mycket av i dragjobbet. Några småmissar
blev det då det var 38 kontroller som skulle tas efter banan men annars flöt
det rätt bra. När vi gick in på den gemensamma slingan så kom Norske Eivind
Lande som var stark i slutdelen av banan ikapp oss och började köra hårt. Andreas
tappade och jag fick ensam försöka stå upp för svenska flaggan. Var lite
väglöpning ner mot sista kontrollen så där kunde jag gå ifrån honom och
försvara segern i loppet. Alltid kul för lite prestige är det ju. Sa till Olle Beckius, en gammal legend i
orienteringsporten som var ute efter banan och tittade att: ”Jag är nöjd å
länge inte en norrman vinner!”. Vilket otroligt intresse, över 80 år gammal, åker
till Norge för att titta på en orienteringstävling och dessutom går ut med karta
i skogen och står vid några kontroller efter banan. Helt fantastiskt, man blir
alldeles varm inombords när man tänker på det. Sådant som gör orientering till
världens vackraste idrott. Förstår mer och mer varför farsan alltid framhöll
orienteringssporten så mycket. Efteråt kändes det så smått i kroppen att man
hade sprungit i nästan 1,50h. Och dagen innan hade väl också satt sina små
spår.

Karta

Tisdagen
ägnade jag åt skogsarbete och drog ihop en del ved i en kompis skog. Det är fin
träning det också och man sover gott efteråt…

Startade upp vinterträningen med
ett terränglopp i Karlsborg. Det var regementsmästerskap K3 i terränglöpning 5
km. Finns en hel del snabba killar så man fick ligga i. Fick en lucka vid 2 km
som jag sedan höll in till mål. Sluttiden blev 16,32. Kändes att det fattades
lite fart i benen men upplevde att uthålligheten och grunden finns där. Kanske
lite svårt att pressa det sista då man mentalt har avslutat säsongen så insatsen
var godkänd. Många deltagare och banan var fin. Mitt resultat blev också nytt
banrekord. I övrigt kan man konstatera att standarden var god detta år då 3
banrekord sattes i de olika klasserna.

Nu börjar det komma in
lite kyligare luft nu vilket är skönt. Känns friskt om kvällarna. Ser fram emot
att få ta fram turskidorna och packa ”storryggsäcken” full och ge mig ut i markerna.
Tror det kan bli mer spårning i år och länsstyrelsen önskade sig rapporter så
snart jag kunde informera dem om tecken efter de stora rovdjuren som lever i
Värmland.

<!–
WriteFlash(”);
//–>

Video från en del spårning förra året

Under en löptur på skogen med
pannlampa förra veckan så hörde jag plötsligt en varg som ylade några hundra
meter bort. Hade inte förväntat mig detta just här där det inte finns någon
stationär varg så det var mycket överraskande. Släckte pannlampan och bara
lyssnade till det magiska ljudet. Var månljust också så det var rena ”skriet
från vildmarken” stämning på skogen. När han slutade så härmade jag ylandet och
fick häftigt nog ett långt utdraget svar. När jag sedan ylade för andra gången
blev det dödstyst. Sprang dit därifrån jag hört ylandet och lyste upp markerna
med 4000 lumen för att kanske få en skymt av den men då var vargen redan långt
borta.

Till helgen kör Set Sail IF ett
öppet klubbmästerskap. Så välkomna alla som vill ha en bra träningsdag eller
vill testa formen.

Mer info här: http://setsailif.se/klubbmasterskap/

Fick en fråga här på
bloggen:

”Hej L-O!
Vore kul att höra lite om din träning de senaste åren, antal timmar, antal mil
mm. Även vad du har för Vo2 Max. Även en liten presentation av dina
favoritpass/ formtoppningsupplägg mm.”

Tyckte jag kunde ge ett mer komplett svar på den frågan. Att
prata om träning är alltid intressant och jag har själv varit ganska aktiv på
området när det gäller att hitta forskningsrapporter. Har dessutom alltid tyckt
det varit kul att prata med erfarna och kunniga personer. På så sätt har man
fått olika infallsvinklar och även kunnat dra sina egna slutsatser, samt testat
lite olika saker för att slutligen hitta något som passar ganska bra och som
man tror på. När det gäller läsning så kan man hitta en hel del från vårt
grannland Norge där man genom Olympiatoppens försorg satsar många miljoner på
utveckling av träningsmetoder/forskning och därmed ligger i framkant. Man ser
också klara resultat där om man jämfört med Sverige då Norge ofta har fler
aktiva som når världsnivå inom ”slitsporter” såsom längdskidor, cykel, löpning,
orientering mm.

När det gäller personer som tacksamt delat med sig värdefull
erfarenhet och på så sätt gett mig kunskap och idéer ang. träning under många
år så finns det många att nämna och nämner några här. Jag har naturligtvis
lyssnat massor på farsan hur man tränade förr inom orienteringen. När jag sedan
började köra lite hårdare med konditionsträning igen efter några års
fotbollspelande så kom jag snart i kontakt med Christian Nilsson och Martin
Larsson som båda då satsade hårt på längdskidor och hade gjort så i många år.
Att träna med dessa herrar var oerhört värdefullt och gav mig insikt om vad som
krävdes för att nå en högre nivå. De var målinriktade och lämnade inget åt
slumpen på den tiden. Framförallt Martin gjorde det som krävdes för att nå så
långt som möjligt med sin skidåkning och skapade sig själv en miljö där allt
var inriktat mot att åka så fort som möjligt på ett par skidor. Förstod ganska
snart att med den inställningen finns möjligheten att bli fantastiskt bra men
man bränner sig kanske fortare mentalt då det kräver mycket att satsa så
helhjärtat.

Tränade också en hel del med Martin Holmstrand då han
fortfarande bodde i västra Värmland. Trots att han var några år yngre har han
hållit på med konditionsidrott sen han var liten och hade därmed en hel del
erfarenhet. Martin kanske inte alltid hade ordning på allt runt omkring då
prylar och annat kunde hamna var som helst men han gjorde mkt rätt när det
gällde träning och han krånglade inte till det. Martin gjorde också några år i
Norge där han tränade med några av Norges bästa skidåkare och löpare vilket
gjorde att han fick insikt i deras träning vilket man fick uppdateringar om
vilket var intressant.

Andra som jag diskuterat med som gett mig spännande uppslag
är bl.a. L-E Nilsson, Tore Axelsson och Grete Waitz. Alla duktiga inom löpning
som haft både framgångar och motgångar under sin livstid. Tore började om för
ett antal år sen och gör nu en mkt framgångsrik veteransatsning där han söker
det optimala träningsupplägget för just sin förmåga. Där tror jag själv mycket
av hemligheten ligger, det finns vissa grunder men man måste anpassa det till
varje individ samt dess övriga livsförhållanden. Det är stor skillnad på någon
som kan leva som proffs eller heltidsarbetare när det gäller tid till
återhämtning mellan passen osv.

Filosofin

Om jag skall beskriva min egen träningsfilosofi så är det
nog att jag inte har någon direkt träningsfilosofi, utan kör den träningen jag
tycker är kul och när tillfället ges men vissa mönster finns. Skall nu försöka
beskriva dem närmare. Filosofin grundar sig på att jag själv är mest imponerad
av de som är tränade på flera sätt. Ex de som har snabbhet, uthållighet och styrka.
För mig är en imponerad fysisk förmåga någon som har alla dessa egenskaper. Jag
ser också att många lätt jämför ”bra tränad” med hur fort de springer vilket
oftast är helt fel. De som är bra på exempelvis löpning på hårt underlag
behöver inte vara de med bäst syreupptagningsförmåga etc. Det finns en hel del,
ex många orienterare som springer grymt bra i skogen där hjärta lungor belastas
hårt men är sämre på väg. Det finns också exempel på motsatsen där några
springer riktigt fort på hårt underlag men är hopplöst efter på obanad löpning
där fler parametrar spelar in. Min egen filosofi är också framförallt att göra
det enkelt, att inte krångla till det med pulsmätare, kilometertider mm utan
helt enkelt köra på känsla. Ett bra träningspass kan var löpning i 12 km men
det kan också vara skogsarbete i 8h. Något jag också tänker på numera är att
inte ta det för allvarligt. Det finns trots allt andra viktigare saker än
träning/tävling även om det säkert inte känns så för många.

Träningen

Ibland gör jag saker som kanske är träning men i själva
verket räknar jag det som något annat. Om man går mil med tung packning och
turskidor några dagar så får man mycket ”gratisträning” som ger en perfekt
grund till övrig träning samt även en bra grund till mitt extrajobb i
försvarsmakten där jag ingår i en jägaregrp. Jag har numera ingen nedskriven
träningsplanering eftersom jag känt att jag blev för styrd av en sådan och att
det krockade med arbete mm. Planeringen har jag därmed i huvudet och det som
ligger till grund för den är samlade erfarenheter. Är heller inte rädd för att
missa några pass eller ta några dagars vila. För mig som har ett (vad det
verkar) medfött lågt järnvärde kan detta kanske bara vara bra.

Annars lägger jag grunden med ”mängdträning” då jag tror att
man inte kan ersätta mängden med kvalité. Känns som man kan nå en nivå relativt
snabbt med mkt kvalité i träningen men du måste ha en bred och stabil grund för
att komma vidare och bygga upp en bra återhämtningsförmåga. Om man skall se
till hur jag tränade i år så kan jag förmodligen räkna antalet intervallpass på
en hand, resten var lugn distansträning. Då jag tävlar relativt ofta på en
sommarsäsong så tar jag också vissa tävlingar som ren träning och detta tror
jag mycket på. Om man verkligen kan göra det. Vissa har säkert problem med att
ta tävling som träning och vill alltid prestera på högsta nivå, blir nervösa
innan etc. För dem kanske inte detta passar men jag har inga problem med att
bara köra på längre. Förr kanske man laddade för hårt även för dessa tävlingar
som man tog som träning.

Sammanfattningsvis så kan man på nått sätt säga att man
strävar man efter att bli sin egen tränare. Jag har alltså fått influenser från
många håll och när man testat själv så blir det till slut en beprövad
erfarenhet.

Antal timmar

Timmar och mil har jag ingen aning om då jag slutat med
träningsdagbok och statistik (min filosofi: man tränar knappast bättre med en
massa siffror) men rimligtvis ligger jag runt 400-500h om året senaste två
säsongerna. Mil har jag än mindre aning om då det mesta sker i skogsterräng.

Värden

Mätte vad jag minns 5,9 l, 79ml/kg på ett submaximalt
cykeltest som skulle vara tillförlitligt 2008. Borde väl ha värden kring där
även nu, ev. något högre då förmågan i tung terräng känns bättre numera. För
mig när det gäller (framförallt) löpning är det nog inte syreupptaget som är
den begränsande faktorn, det är en inte fulländad löpteknik och annat som är
den begränsande faktorn för att springa snabbare. I orienteringskogen är det
kartläsningsförmågan.

Favoritpass/Formtoppning

Favoritpasset är nog ett längre pass i skogen där banan är kuperad
och man springer lugnt och snackar men terrängen är sådan att det ändå är ett
krävande pass. Ett annat favoritpass är att packa ryggsäcken med käk, tält,
varma kläder, en varm sovsäck och bara ge sig ut i terrängen med skidor för att
stanna ute några dagar. Ett sådant pass ger otroligt mycket för mig. Nilsson
brukar vara en medresenär på båda sorterna. Formtoppningen går väl mestadels
till så att jag drar ner på träningsmängden ca 2 v innan och lägger ett hårt
pass 6-7 dagar innan tävlingsdagen. Det kan vara en mindre betydande tävling
också som man använder som hårdare pass. Detta har funkat, ibland skall sägas.
Andra gånger inte alls så det är svårt att få till ett upplägg som alltid funkar
men att man tränat lite mindre en period är ofta bra toppning då kroppen är
fräsch när man skall tävla.

Slutord

När det gäller min träning så finns det säkert massor av detaljer
som man kan ändra och göra bättre men överlag tycker jag att jag ligger på en
lagom nivå när det gäller antal pass och dess innehåll. Jag tröttnar inte på
träningen då det ofta är varierande pass och jag har en komplett fysik som man kan
använda i många sammanhang.

Åkte till Norge och ställde upp på Krystallmarschen. En fin tävling som går på stigar på tallheden utanför Magnor. Hade på förhand bestämt mig för att ta det som enbart bra träning då jag var lite mör efter en lång natt på 10-Mila samt hade fortsatt att träna ganska så bra ända fram till denna tävling. På förhand såg startfältet ganska så vasst ut så det skulle bli tufft för den som ville vara först i spåret. Starten gick och efter ca 500 meters löpning hamnade jag i täten och på stigarna i skogen kände jag mig ganska stark men hade också en känsla av att kroppen var lite matt. Körde inte riktigt allt vad jag hade utan låg på ett högt tempo som kändes kontrollerat. Alla fick släppa utom Hallvard Nilsen från IF Gular som låg kvar i rygg på mig. Ungefär så låg vi också hela loppet men kände att där det var knixigare stig så var han nära att släppa lite några gånger, vilket han även bekräftade efteråt. Kände dock att på finare stiglöpning och grusväg att där var han spänstig i benen denna dag så antog att jag skulle få vika mig sista biten in mot målet i Magnor. Och mycket riktigt blev det så men jag var helt nöjd med en andraplats denna dag.

Resultat

Efter denna tävling åkte jag och jobbade på FM. Blev inte mycket tränat då dagarna var fulla med utbildning men en fin orienteringsbana på karta sen O-ringen 2005 fick jag sätta ut och plocka in under veckan. Riktigt fin, öppen och ganska snabblöpt terräng. Just idag är det annars en tung dag då det var på dagen ett år sedan som min underbare och älskade pappa lämnade in för gott. Det har varit förbannat tufft på många sätt och att fortsätta med en del saker som vi gjorde tillsammans i så många år har känts konstigt. Ska åka upp och besöka graven ikväll och även ge mig ut i hans gamla träningsmarker..

Fått en liten känning i ena vaden men några dgr med lugnare (läs inga) aktiviteter ska nog kunna hjälpa till så det blir bättre. Henrik på Hagapraktiken kollade också över detta igår och fixade till det så bra det gick. Bra när någon som kan skador ställer upp med så kort varsel. Det är värt mkt. Har annars blivit några fler pass i de gamla hemma-skogarna. Träffade en Amerikan tidigare i vinter som var med mig på en skogstur norrut. När man hamnar vid lägerelden en kall vinternatt så blir det lätt att man lär känna en annan människa bättre än vid ett vanligt möte så vi pratade om det mesta. Han berättade vad han fick inspiration av och det var intressant att lyssna på. Hans uttryck ”back to basic” etsade sig fast i min hjärna så jag kommer själv att gå tillbaka till ”basic” träningsmetoder i gamla marker. Sådant som byggt en upp en ganska bra fysik tidigare helt enkelt. Enkel träning där det inte finns några krångligheter med inspiration hämtad från naturen och dessa starka invånare. Skippar att föra träningsdagbok numera för det är mindre viktigt och jag vill inte ens veta hur jag tränat. Det ska finnas i skallen. Frågan är ens hur man ska föra en sådan då det mesta känns som natur/friluftsliv och kanske är det så att man inte ens tränar längre utan det är aktiviteter på ett eller annat sätt. För vilket är bäst eller mest träning? Ute på skidtur med 20 kg packning i ett par dygn där man går låångt och hugger massor med ved eller att springa 18 km? Allt detta är aktiviteter och allt är även träning i viss mån, om än ganska ospecifik sådan. Några av dessa aktiviteter lägger jag i skogar där farsan tränade sin orientering i dryga 60 år. Känns speciellt när jag kommer på vissa håll i hans gamla träningsmarker där jag vet att han satt sina fötter så ofattbart många ggr. Var med om en riktigt konstig upplevelse då hjärnan spelade mig ett spratt. När man som jag spårat både djur och människor i många år så lär man sig känna igen spår och fotavtryck mm. Jag ser liksom om det är Nilsson som kommit springande i snön på skogen etc. Man ser det på storleken på skorna, vinklar på nedtrampet och hur mkt av sulan som haft markkontakt mm. När jag kom på ett ställe så kom plötsligt farsans fotspår över en myr. Vad satan är det som händer tänkte jag innan hjärnan kopplade att det var mina gamla spår men i stort sett identiska med hur jag sett farsans spår något år tidigare. Samma vinkel, samma stl, steglängd och lika stor del av skon i nedslaget mm. Skrämmande lika, i stort sett samma spår. Och kanske är det så att han fortsatt springer i dessa skogar fast genom mig istället, så det är väl bäst jag kör på…

Tycker det är ganska skönt att köra ensam däruppe då man får tid till att tänka tillbaka och minnas fina stunder. Finns många platser, stenar, höjder, tjärn och mossar som påminner mig om saker. Känns för egen del som jag kommer nära dem man saknar på dessa turer. Brukar också titta till stenarna som markerar graven för vår tax Ayla när jag tar en sådan runda. Hon var en liten go hund med en stor personlighet. Hon hade också grymma gryt och råttfångaregenskaper så när jag passerade grävlingsgrytet så tänkte jag på när jag drog ut både henne och en grävling ur grytet då hon bitit sig fast i denna. Fina minnen…

Imorse körde jag och Nilsson skateskidåkning på skaren. Bilden är från Krokstjärnet 290 möh

Haft det helt ok helgen som gått. Blivit några skogsturer och en del roligt jobb. Tycker mig även märka att kroppen sakta börjar anpassa sig till den träningen jag genomför just nu. När Nilsson är hemma från sitt resjobb blir det bra träning så det känns som vi äntligen har fått ihop ett bra Arvika-team.

Ikväll var jag uppe i Säterudskogen och höll uppe de gamla stigarna. Sprang förbi en fin lägerplats jag gjort vid Björndrågen. Blev sugen på att lägga mig där inatt men får vänta några v när jag får mer tid till det. Fin tid att vara ute i naturen nu… Behöver inte åka utomlands för att sola

Har tränat ordentligt i en månad nu. Det känns faktiskt riktigt kul att träna för tillfället även om fantasin inte direkt flödar kring vilka pass man ska köra utan det mesta blir en form av samma pass. Hade trevligt sällskap på en tur igår. ”Pratpass” där man pratar om roliga saker lyfter tillvaron. De flesta pass är nu väldigt lugna men testade att ligga 3 km i 3,10 fart förra v och det kändes förvånansvärt bra i andningen så den centrala kapaciteten är det nog inga större fel på. Benen var dock inte så rappa men åker man 5h skidor dagen innan med 15 kg packning så kanske det förklarar saken. Körde lite bänkpress med Erik N och några andra i helgen, första gången på drygt 10 år trodde jag men såg att det var nog 8 år sen sist när jag kollade upp det. Kändes ruskigt ovant, och att klättra upp i vikter kändes. Var ganska besviken att jag inte fick upp 100 kg även om det var nära. 90 fixades lätt iaf. Nervsystemet kanske kom igång nu efter ett pass så jag tror att nästa gång åker 100 kg upp utan problem. Skumt att jag inte tappar mer ändå efter så många år, har ju liksom tränat precis allting som motverkar och minskar styrkan senaste åren. Är säkert farfars grundstyrka som finns någonstans där i kroppen, han var ju ruskigt stark av naturen.

Farfar i mitten…

Fick en kommentar på facebook som var underlig eller lustig hur man nu skall se på det.Tänkte för mig själv att om en tomte som jag inte känner eller aldrig har träffat kommenterar saker han inte vet något om i direkt nedlåtande ordalag så säger det väl mer än honom än om mig, så det är inget att bry sig om. Sen gick det någon dag och jag kom att tänka på det igen, vad menade han egentligen? Och jag tänkte också på om han nu tyckte att inte jag kommit någonstans, hur långt har han då kommit själv när han kritiserar andras val i livet så kritiskt på ett internetforum? Om han nu menade rent idrottsligt och resultatmässigt så kan man säkert komma längre om man har gjort allting perfekt, men det är även otroligt många som har gjort samma eller större insats träningsmässigt än mig och inte nått samma resultat. Detta finns det säkert tusentals anledningar till men jag skulle aldrig någonsin kunna anse att någon av dessa människors insatser har varit ”tragiska”. Om de inte kommer under 24h på låt säga ett millopp så är de aldrig någonsin mer tragiska än Peter Skoogs egna kommentarer.

Och därför skriver jag dessa rader, han kan sparka på mig om han vill och han har tydligen på något konstigt sätt behov av detta, men jag tycker att det känns orättvist att han samtidigt gör det på alla andra som nått likvärdiga eller sämre resultat just idrottsmässigt med samma eller större träningsinsats. Hans påhopp är ett påhopp mot alla som tränar. Och vilken betydelse spelar detta överhuvudtaget? Var och en har sin fulla rätt att göra vad de vill här i livet utan att de ska behöva försvara sig mot att de varit eller är ”tragiska”. Jag vill inte gärna sänka mig till hans nivå men jag funderar på vem som är mest tragisk egentligen? Den som verkligen gör något den tycker är kul och brinner för eller den som anser detta är tragiskt och har ett stort behov att utrycka detta.

Men det fick mig även att tänka på resultat. För egen del. Vad borde jag ha nått för resultat för att vara mindre tragisk i hans underliga värld? Han utgår säkert från ren löpning när han tänker. Vi kan ge några exempel på tider, mer eller mindre tragiska. Om jag nådde låt säga 1,11 på halvmaraton, hade jag då varit mindre tragisk vid 1,09 eller 1,06? Och om jag nådde 32 på milen i samma lopp, hade 31 eller 30 varit mindre tragiskt? Och hur tragisk är den som tränat betydligt mer än mig och når 1,17 på halvmaraton eller 36 minuter på milen som bäst? Eller hur tragiskt är det att sätta ett banrekord i Norge på ett terränglopp där massor med västvärmlänningar kört i 30 år och samtidigt spurtslå en kille som gör runt 8,00 på 3000 meter och någon vecka senare springer 1,05 på halvmaraton. Kanske borde man ha slagit honom med 2 minuter för att vara mindre tragisk? Dessutom helst med 25 kg packning på ryggen så hade tragiken kanske varit nere i 25 %. Och hur ställer man sig till det faktum att man sätter testrekord i kondition tillsammans med olika styrkemoment i tester på ett av försvarsmaktens jägarförband där massor med grabbar tidigare har testat sina förmågor i dessa moment, och faktiskt tränat för dessa tester? I det läget måste tragiken vara total.

Men en sak är i alla fall väldigt säker, om jag i Peter Skoogs värld inte kom tillräckligt långt idrottsmässigt så kom jag i varje fall ganska långt i livet tack vare all rörelse och annat som jag haft i skog och mark. Längre än vad en inskränkt, fördomsfull och nedlåtande Peter Skoog någonsin kommer att gå i sin väg mot himmelriket. Hade det varit något lite ”man” i Peter Skoog så hade han tagit upp sina funderingar personligen öga mot öga från början och dessutom hade han efter några dagar bett om ursäkt för sitt klumpiga sätt att utrycka sig på nätet. Men det tror jag knappast kommer att hända. Så liten på jorden är nog denne krabat…