Sverige har en stark ställning som Finlands närmaste bilaterala partner i försvarssamarbete. Samarbetet mellan länderna utvecklas utifrån en lång historia, gemensamma värderingar och många olika förbindelser. Finland och Sverige bedömer sin säkerhetsmiljö i stort sett från samma utgångspunkter.
Norden är en fantastisk del av världen som är värd att försvara.
2014 undertecknade de dåvarande försvarsministrarna i Sverige och Finland en formell handlingsplan för fördjupat försvarssamarbete mellan länderna. Målet med försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland är att förbättra ländernas försvarsförmåga, möjliggöra gemensamt operativt agerande och främja gemensamma intressen på försvarsområdet, inklusive att stärka säkerhetssituationen i Östersjöregionen.
Samarbetet har fördjupats i flera steg under de senaste åren.
En trepartsförklaring om fördjupat försvarssamarbete antogs i september 2020 mellan Finland, Sverige och Norge. Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen, Norges försvarsminister Bjørn Arild Gram och Sveriges försvarsminister Pål Jonson undertecknade sedan en uppdaterad avsiktsförklaring i Oslo den 22 november 2022.
Dessutom har Finland, Sverige och Förenta staterna ett tätt trilateralt samarbete.
Inlägget ovan delades på Facebook 22 oktober 2019. Några kommentarer av att det inte alls var så utan det skulle vara ”Fake News…” eller ”Det är dock inte Ryssland, det är USA. Sverige är en puppet nation för USA. Ryssland har vi inget att oroa oss över.” Vad ska man säga? Intressant i vart fall att KGB´s propaganda från deras gamla instruktionsmanual gick igen i kommentarsfältet; att helt enkelt måla ut USA som den största faran.
Lyssna i videon nedan vad Gudrun Persson, forskningsledare Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) , säger om Fredlig samexistens mellan Ryssland och Europa– är det möjligt?
Den här texten från Anders Dybelius vid Jönköpings Universitet är också mycket läsvärd för en sammanfattning av Rysslands historia när det gäller statlig våldsanvändning:
”Ryssland – en annorlunda historia Våld, våld och våld – igår och idag!”
Värt att lyssna även på Säpo-chefen Charlotte Von Essen som uppmanar till ”särskild uppmärksamhet” inom tre olika sektorer: ”- Det handlar om telekommunikation, elförsörjning och transporter av kritisk materiel.”
Årets Julaftonstur blev lite annorlunda än den brukar. Vi var en man kort då Nilsson tyvärr blivit sjuk i influensa och inte ens kom till start. Han kom inte ens till Värmland. Jag själv var inte helt frisk ännu efter en långdragen sväng med influensa och Junior var skadad i en tass. Så tempot var inte det bästa och att gå med ryggsäck var jobbigare än vanligtvis. Men ut kom vi och det viktiga var att traditionerna hölls vid liv.
Det fick därför bli en hemmatur. På egna jaktmarker. Övernattningsplatsen var inte prövad tidigare men hade tänkt övernatta där någon gång så det passade bra. I mörkret var det svårt att komma rätt både med att hitta den exakta platsen och att hitta bra ved att elda med. Det var blött i skogen då det regnat ordentligt under dagen/kvällen och nästan all snö var borta. Att såga upp veden gick tyngre än vanligt men det var gott att komma ut och när vi väl fick en bra glödbädd så brann granveden bra. Hittade ingen tallved nära lägerplatsen i mörkret men hade med lite töre i ryggsäcken. Det blev en bra natt och vi sov gott.
Morgonen blev magisk med några minusgrader och en fin soluppgång. Både jag och JR var nöjda med att bara komma ut men vi får väl ta en ny tur snart som Nilsson blir med på. Kameran var med så det blev en liten film och några bilder som ni kan se i inlägget.
Norrlands dragonregemente K 4 i Arvidsjaur utbildar, utvecklar och leder jägarförband med kvalificerad förmåga att verka i framförallt subarktisk terräng. Regementets huvuduppgift är att leverera Försvarsmaktens främsta förband för strid och spaning på djupet av områden kontrollerade av motståndaren.
Vi bygger ett ännu starkare försvar för morgondagen.
Vår viktigaste byggsten är och förblir den högpresterande individen som är motiverad och växer med utmaningar.
Norrlands dragonregemente K 4 Små enheter Svåra förhållanden Stor effekt
Sven Lidberg (1934–2007) bodde i Säterud, Gunnarskog och var vår närmaste granne när jag växte upp. Sven var speciell – på mer än ett sätt – och gav oss barn/grannar många roliga minnen. Mitt första minne av Sven är när han bjuder oss på dricka utanför hans hus. Champis, sockerdricka eller Trocadero var det jag minns som fanns att välja på. Sven var stamkund och handlade ofta på ”Koppra” (Gunnarskogs Kooperativa Handelsförenings affär) i Sälboda och i skottkärran körde han sin drickaback. Drickan var till oss barn, förutom några lättöl som han köpte till sig själv. Det säger en del om hans omtänksamhet. Ofta satt vi på hans trapp och pratade. Om allt. Högt och lågt. Sven berättade om allt möjligt; om hembygden, om djur och natur och om gammaldags jordbruksliv.
Sven berättade också om tyskarnas angreppskrig med bland annat Messerschmitt Bf 109, ett tyskt jaktplan som användes under andra världskriget. Det var nog i de här samtalen på trappen hos Sven jag först fick förståelse för att det är viktigt att Sverige har ett starkt försvar. Även framtida intressen för underrättelseanalys startade kanske här. Var nog cirka 8-9 år när Sven visade mig en medalj han fått under hans värnplikt på 1950-talet. Det var vad jag minns Arméns Kulsprutemärke, i silver. Sven var mycket intresserad av andra världskriget och historierna därifrån. Han läste oerhört mycket om kriget och hade stor kunskap. Även om sådant som inte var så välkänt för allmänheten. Det var intressant och lärorikt att lyssna på. Minns att Sven tyckte det var väldigt bra när jag långt senare gjorde min värnplikt. Han var intresserad av vilka vapen vi använde och hur utrustningen fungerade. Sven var en förespråkare för att Sverige skulle ha ett mycket robust försvar.
Sven levde enkelt. Han hade endast utedass, och eldade i en kamin i köket. Förstärkte värmen med ett värmeelement när det var som kallast. Värmde tegelstenar och hade i sängen som värmekälla. Hade ingen telefon. Det verkade som han ville ha det så. När han behövde ringa kom han till oss och lånade vår telefon. Ofta ringde han till biblioteket och lånade om böcker han hade lånat eller så var det mediciner han behövde ha nya recept på. Sven hade Parkinsons sjukdom, en nervsjukdom som gör att hjärnan får svårt att kontrollera nervsignalerna som styr rörelserna. Sven hade sjukdomen i många år, och vad jag minns sa han att den hade kommit efter att han varit med och hjälp en granne med att köra in höskörden på 1970-talet. Sven bodde ensam i sitt hus sedan 1976 då hans mor Olga hade dött. Hans far hade dött tidigare, 1971 så han hade ingen annan nära familj.
Söndagspromenader till Gunnern och Vårforsen.
En tradition Sven hade var att gå till Gunnern och Vårforsen. När jag var liten kändes som det var en jättelång skogstur. Bilden längst upp i inlägget är nog tagen när min bror Per-Anders varit med Sven till Vårforsen. Vid Gunnern kunde man se till Gunnarskogs kyrka och det var något Sven brukade tala om nere vid Gunnern. Det var en fantastisk ”storskog” på vägen som var spännande. En gammal gran på vägen brukade Sven klappa om. Sven var en sann naturvän och uppskattade vacker gammelskog och djur. Varje vecka lade han ut mat till rävarna vid en speciell plats i Ängshaget. Att få vara med på dessa för oss barn strapatser var nyttigt, på många sätt. När jag tänker tillbaka så var nog det här en av anledningarna till att jag själv trivs väldigt bra i naturen.
Sista 8-10 åren Sven levde bodde han på Gunnebo äldreboende i Stommen Gunnarskog, men han ändrade aldrig adressen dit vad jag förstod så Per-Anders och farsan var dit med posten. Han följde med i tidningarna och hade god koll på de tävlingar man deltog i. Så det var roligt att höra att han hade koll på en när man hälsade på.
Tacksam över alla de goda minnen jag fått från min granne Sven.
”Både Socialdemokraterna och borgerligheten försummade under nästan tre decennier rikspolitikens kanske mest grundläggande uppgift: att säkra riket mot yttre hot.”
De båda bröderna varav åtminstone en varit svensk medborgare sedan 1994 är misstänkta för att vara ryska spioner. Rimligt att de kan betraktas som illegalister (vilande spioner – så kallade illegalister – som ryska staten under falsk identitet har skickat till Sverige och som inte träder i aktiv tjänst som spion på flera månader eller ibland till och med år). En har tidigare varit anställd på Säkerhetspolisen och Försvarsmaktens underrättelsetjänst Must. Enligt uppgifter till Dagens Nyheter har han även arbetat på Kontoret för särskild inhämtning, KSI.
Under fredagsförmiddagen lämnades stämningsansökan in till Stockholms tingsrätt och åtalet blev därmed offentligt:
”Peyman Kia och Payam Kia har, gemensamt och i samråd, under perioden 28 september 2011– 20 september 2021 inom riket bl.a. i Stockholmsområdet, gått Ryssland och den ryska underrättelsetjänsten GRU tillhanda, genom att obehörigen anskaffa, befordra samt röja uppgifter vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet”
Frågan är vem som möjliggjorde hur dessa lyckades komma in i Säpo och KSI?
För fyra år sedan, den 10 november 2018, skrev jag på Facebook:
Vila i frid älskade Lasse! Du kommer vara så enormt saknad och jag ska bära dig i mitt hjärta så länge jag lever. Mamma, pappa och Mathias kommer att ta hand om dig på andra sidan! Det är med fruktansvärd sorg i hjärtat jag skriver dessa rader. Men jag måste. Det ni kommer läsa nu kan vara det viktigaste ni läst om Arvika, någonsin. Och jag är oerhört tacksam om ni delar inlägget så fler kan förstå vad Lasse råkat ut för. LSS, socialtjänst och kommunens överförmyndarnämnd har alla gjort ”special-lösningar”, eller rättare sagt ”Arvika-lösningar” trots ett mycket tydligt lag och regelverk.
Detta, var ett rent svek mot en skyddslös person som gjorde att en stor summa pengar togs ifrån honom (868 000 kr enligt kommunens egen uträkning) samt att han helt i onödan fick en dödlig hjärtsjukdom. Denna sjukdom var det som gjorde att Lasse togs ifrån oss imorse. Allt som skett är ett så enormt svek från samhället som inte på något sätt ska vara möjligt! Dessutom var detta godkänt av Arvika kommun! År efter år! Detta ledde alltså till att en funktionshindrad kille med Downs syndrom, och medfött hjärtfel, står helt rätts och skyddslös, även långt efter det att han fyller 18 år och blir myndig. Han blev på detta sätt omyndigförklarad ända fram till 2017 då han ej har fått bestämma över sitt eget liv, och hans ekonomiska medel har använts fritt utom all kontroll, med kommunens godkännande.
Trots att det i årsräkningarna varje år, finns en större summa pengar oredovisade godkänns dessa årsräkningar! Vilket helt enkelt ska vara omöjligt! Ändå håller detta på mellan åren 2003-2017 tills jag tillträder som god man den 1 mars 2017 och jag och Lasse då dag 1 tillsammans bryter detta olagliga avtal. Så på grund av detta svek från samhället och att man inte tillsatte en god man på ett riktigt sätt enligt tingsrättens beslut drar Lasse på sig, helt i onödan, en dödlig sjukdom som även tidigare förorsakade flera livshotande tillstånd för honom. En sjukdom han kunde ha blivit frisk ifrån om han bara hade fått chansen att operera detta när det fortfarande var möjligt, fram tom 2007.Många med samma sjukdom dog innan de fyllde 30 år. Lasse blev 35. Skulle fylla 36 nu den 14 november. Lasse skulle aldrig ha fått denna sjukdom om inte Arvika kommun lämnat honom i sticket från det att han var liten.Fakta är alltså att Arvika kommun svek honom så skoningslöst att han både drar på sig en dödlig sjukdom och ca 868 000 kr av hans intäkter är försvunna. Intäkter som jag stridit tillsammans med advokat för att Lasse ska få tillbaka ända sedan i början på sommaren, där vi nämnde att det var bråttom, så han skulle kunna hinna få ta del av dessa. Inget har hänt! Och därmed fick Lasse alltså inte ta del i sina egna pengar innan det var försent!!!!! Arvika kommun har i saken slingrat sig som de halaste ålar man kan tänka sig!Och det värsta är att man fortsatte svika honom från LSS ända tills han dog, fast hans hjälpbehov den tiden han hade kvar sen hjärtstoppet var enorma, för man beviljade honom inte de stödinsatser som krävdes och som alla tyckte var uppenbara. Ändå var det just Arvika kommun själva som är skyldiga till att han hamnat i denna allvarliga situation han hamnade i – som krävde dessa hjälpinsatser!
Efter sitt hjärtstopp okt 2017 påtalar jag tillsammans med ombud hjälpbehovet och att Lasse måste ha personal, dygnet runt. Han fick då beviljat 0 minuter tillsynsbehov!!!?? Vi tar upp detta igen och efter flera möten med LSS chefer och nya ansökningar som inte leder någonstans får han till slut journätter. Men fortfarande fattas insatser på omkring 8 h per dygn, då de menar han ska vara ensam. Från LSS i Arvika har man under många år missförstått sitt uppdrag, man verkar tro att man ska motarbeta människor som behöver stöd enligt LSS, inte hjälpa dem. Då tar det privata assistansbolaget Livsam personlig assistans på eget bevåg och sätter in personal dygnet runt hos Lasse vilket gjorde att den sista tiden hade Lasse det mkt bra. Alla assistenter som jobbade kring Lasse var så otroligt duktiga och Lasse var jättenöjd och kände sig trygg. Jag är så enormt tacksam över att Livsam och assistenter ställde upp som de gjorde, men de ersätts alltså inte av Arvika kommun för detta för det finns inget beslut som täcker. Än. Det beslutet som finns står det 0 minuter tillsynsbehov. Ni fattar hur fel detta är!? Även utan hjärtsjukdomen så är tillsynsbehovet för en person som Lasse dygnet runt styrkt från personal, läkare, adl, logoped utredning osv, men det hjälpte ingenting, hur mkt fakta vi än la fram. Nu är det försent! Och tydligare kan väl inte ett behov styrkas…
När man läser den viktigaste dokumentationen som finns redovisat i ett enskilt dokument, som jag har som alla som vill får läsa, för sådant här bör komma fram, tror man inte detta är en sann historia, på något sätt – för det känns som fiktion, men det är precis så här det gått till och det är så skrämmande för det kostade en ung människa med den största glädjen och viljan att leva jag sett, både hans liv och större delen av hans intjänade pengar! Man tog på detta sätt ifrån honom allt han hade! Och imorse avled han. Må han vila i frid och jag hoppas att hans död ska leda till att man åtgärdar de kraftiga brister som finns/funnits hos överförmyndaren, inom LSS och socialtjänsten i Arvika verkligen genomlyses och åtgärdas. LSS måste börja jobba ”för” de personer som behöver det! Inte ”mot”! Och någon riktig ursäkt från Arvika kommun, dess tidigare överförmyndare, LSS osv för deras misslyckande och inkompetens fick inte Lasse heller!
VILA I FRID! Lars-Olof Gävert, Lasses god man från 1 mars 2017. ”Älskar dig” brukade Lasse alltid säga det sista när vi hördes i telefon och skulle lägga på. Och jag älskade verkligen Lasse, av hela mitt hjärta. Det var det många som gjorde!
Det som då skrevs med mycket sorg och ilska i hjärtat är korrekt återgivet. Fruktansvärd historia som satte rejäla spår. Lasse blev ett offer för många märkliga och totalt felaktiga beslut. Hur det kunde tillåtas att hända är fortfarande ett mysterium. Lasse är så saknad, han var verkligen speciell.
