Sven Lidberg (1934–2007), som bodde i Säterud i Gunnarskog, var vår närmaste granne när jag växte upp. Sven var speciell – på mer än ett sätt – och gav oss barn och grannar många roliga och varma minnen som levt kvar genom åren.
Mitt första minne av Sven är när han bjuder oss på dricka utanför sitt hus. Champis, sockerdricka eller Trocadero – det var vad jag minns att det fanns att välja på. Sven var stamkund och handlade ofta på ”Koppra” (Gunnarskogs Kooperativa Handelsförenings affär) i Sälboda, och i skottkärran körde han hem sin drickaback. Drickan var till oss barn, förutom några lättöl som han köpte till sig själv. Det säger en hel del om hans omtänksamhet.
Ofta satt vi på hans trapp och pratade. Om allt. Högt och lågt. Sven berättade om hembygden, om djur och natur och om det gamla jordbrukslivet. Samtalen kunde pågå länge, och det var alltid intressant att lyssna.
Sven berättade också om tyskarnas angreppskrig och om bland annat Messerschmitt Bf 109, det tyska jaktplan som användes under andra världskriget. Det var nog i de här samtalen på Svens trapp som jag för första gången fick en förståelse för hur viktigt det är att Sverige har ett starkt försvar. Kanske var det också här som ett framtida intresse för försvars- och underrättelsefrågor väcktes.
Jag var nog omkring åtta–nio år gammal när Sven visade mig en medalj han fått under sin värnplikt på 1950-talet. Det var, som jag minns det, Arméns kulsprutemärke i silver. Sven var mycket intresserad av andra världskriget och av berättelserna därifrån. Han läste oerhört mycket och hade en stor kunskap – även om sådant som inte var särskilt välkänt för allmänheten. Jag minns särskilt när han berättade om Arne i ”Körstan” och hans insatser under kriget. Det var både fascinerande och lärorikt att lyssna på.
Sven tyckte det var väldigt bra när jag långt senare gjorde min värnplikt. Han var nyfiken på vilka vapen vi använde och hur utrustningen fungerade. Sven var en stark förespråkare för att Sverige skulle ha ett robust och fungerande försvar.
Sven levde enkelt. Han hade endast utedass och eldade i en kamin i köket. När det var som kallast förstärkte han värmen med ett värmeelement. Ibland värmde han tegelstenar och lade dem i sängen som extra värmekälla. Han hade ingen telefon – och det verkade som om han ville ha det så. När han behövde ringa kom han till oss och lånade vår. Ofta ringde han till biblioteket för att låna om böcker, eller så gällde det mediciner och nya recept.
Sven hade Parkinsons sjukdom, en nervsjukdom som gör att hjärnan får svårt att styra de nervsignaler som kontrollerar rörelserna. Han levde med sjukdomen i många år, och som jag minns det sa han att den hade kommit efter att han hjälpt en granne med att köra in höskörden på 1970-talet. Sven bodde ensam i huset sedan 1976, då hans mor Olga gick bort. Hans far hade dött tidigare, 1971, så han hade ingen nära familj kvar.
Söndagspromenader till Gunnern och Vårforsen
En tradition Sven hade var sina promenader till Gunnern och vidare till Vårforsen. När jag var liten kändes det som en oändligt lång skogstur. Bilden längst upp i inlägget är troligen tagen när min bror Per-Anders var med Sven till Vårforsen.
Vid Gunnern kunde man se hela vägen bort till Gunnarskogs kyrka, något som Sven ofta brukade peka ut och prata om när vi stod där nere. Vägen dit gick genom en fantastisk storskog som var både spännande och lite mystisk. En gammal gran längs stigen brukade Sven alltid klappa om, som en gammal vän.
Sven var en sann naturvän. Han uppskattade den gamla skogen, djuren och stillheten. Varje vecka lade han ut mat till rävarna vid en särskild plats i Ängshaget. Att få följa med på dessa strapatser var nyttigt för oss barn, på många sätt. När jag tänker tillbaka i dag tror jag att det här är en av anledningarna till att jag själv trivs så bra ute i naturen.
De sista åtta till tio åren av sitt liv bodde Sven på Gunnebo äldreboende i Stommen, Gunnarskog. Han ändrade dock aldrig sin folkbokföringsadress dit, vad jag förstod, så Per-Anders och pappa åkte dit med posten. Sven följde med i tidningarna och hade god koll på tävlingar och resultat. Det var alltid roligt att höra att han visste vad man varit med om när man hälsade på honom.
Jag är djupt tacksam för alla goda minnen jag fått genom min granne Sven.
Han satte spår – på fler sätt än han nog själv anade.
