Några av Arvikas politiker deltog nyligen i en samtalskväll om demokrati arrangerad av Arvika Freds- och demokratigrupp. Det blev en bra och viktig kväll. Demokratin är nämligen inte självklar. Den måste värnas och försvaras – av varje generation. En fråga som kom upp under kvällen var särskilt viktig: Hur får vi våra ungdomar att förstå hur värdefull och viktig demokratin är?
Ett svar finns faktiskt här – i vår egen lokala historia.
När Norge ockuperades av Nazityskland 1940 sattes demokratin helt ur spel. Den norska grundlagen, folkstyret och rättsstaten ersattes av ett totalitärt system under en ockupationsmakt. För många norrmän handlade kampen bokstavligen om liv eller död – och om att en dag återfå sin demokrati. Samtidigt finns det en del av historien som vi ofta talar mindre om. Även i våra trakter fanns tyskvänliga strömningar och människor som stod bakom nazismen. Dessa var inte bara några fåtal. I Arvika fanns en värvningscentral för Waffen-SS, och flera från våra trakter gick ärenden åt organisationer som Sicherheitspolizei (Sipo), Abwehr och Gestapo. Det är en mörk del av vår historia – men just därför måste den också berättas.
Men mitt i detta fanns också människor som stod upp för demokratin på riktigt. I gränsbygden gick flyktingar, kurirer och motståndsmän i skydd av skogarna för att nå friheten. Utan människor i Arvikatrakten som vågade hjälpa dem hade många aldrig klarat sig. Det är viktigt att dessa berättelser lyfts fram. Men det är också talande att det tog nästan 80 år innan vissa av dessa insatser uppmärksammades offentligt av kommunen. Här finns en stor möjlighet för Arvika framåt. Vi borde utveckla detta vidare så att skolor och elever kan besöka platser, läsa berättelserna och förstå vad människor i vår egen bygd faktiskt gjorde under den mörkaste tiden i Europas historia. När historien blir lokal och konkret blir den också levande.
Många säger gärna att de självklart hade stått på rätt sida om något liknande skulle hända igen. Men historien visar att det inte alls är självklart. Ju mer våra ungdomar lär sig om vad som faktiskt hände – i våra bygder – desto tydligare blir en sak; demokratin överlever bara om människor är beredda att försvara den. Det är kanske den viktigaste demokratiundervisningen vi kan ge nästa generation. Just därför måste vi berätta om dem som faktiskt gjorde det – människor som Östen Nilson, Helmer Sveder, Signe och Robert Grundel och många andra. Deras mod visar att demokrati inte bara handlar om ord, utan om handling när det verkligen gäller. När våra ungdomar får lära känna deras berättelser blir demokratin inte bara ord i en lärobok om något långt borta. Då blir den något verkligt – något som människor före oss riskerade allt för att försvara.
I skogarna vid Høybråten, Askosberget stod en pojke kvar när faran kom. Med lugn och beslutsamhet drev han korna i säkerhet – ett ögonblick som kanske kom att prägla honom för livet. Många år senare (9 april 1940) gjorde han samma sak igen då Nazi-Tyskland stal hans land – men då stod mer än bara kor på spel(AI-bild)
Det finns berättelser från Finnskogen som lever kvar än idag därför att de säger något om människan bakom.
Den här berättelsen om Aksel Gjevert är en sådan.
Aksel föddes 1887, i en familj som året innan hade drabbats av sorg. Hans äldre bror Arne hade fötts – och dött – 1886. Livet i Finnskogen var skört på den tiden. Ingenting var självklart. Därför kom ansvaret tidigt. Efter att fadern gått bort 1890 flyttade hans mor tillbaka till Høybråten, vid Askosberget och där växte Aksel upp. Skogen i gränslandet var både arbetsplats och livsvillkor. Som 12–13 årig pojke, kring sekelskiftet 1900, vallade Aksel kor ensam i skogarna. Ett stillsamt arbete, men skogen var inte bara deras. En dag anade han en rörelse bland träden långt borta, något som inte stämde. Sedan såg han den tydligt – en björn, tung och målmedveten, på väg rakt mot korna. Djuren kände faran. Situationen kunde snabbt ha spårat ur. Men Aksel tappade inte kontrollen. Han skrek inte. Han sprang inte därifrån. Med fasta rörelser började han fösa korna framför sig. Steg för steg driva dem tillbaka mot ladan vid Høybråten. Bakom dem fortsatte björnen. Avståndet krympte. Det blev en kamp med tiden. När ladan till slut låg framför honom öppnade han den tunga grinden och fick in korna. Och när den sista var inne slog han igen. I samma ögonblick var björnen där. Den reste sig och lade sina tunga labbar mot grinden. Så nära var det.
Sådana händelser sätter sig i kroppen. När man ser tillbaka på historien är det lätt att tro att mod föds i de stora ögonblicken. Men ibland börjar det långt tidigare. Kanske började det där, i skogarna vid Høybråten, där en ung pojke lärde sig att ta ansvar när det verkligen gällde. Och när nästa prövning kom, många år senare – den 9 april 1940, gjorde han samma sak igen.
Berättelsen ovan förmedlades av Edmund Grosshennig, på Askogsberget påsken 2026 och nedtecknades av L-O Gävert.
En analys av svenska och norska säkerhetsrapporter 2025–2026
Inledning
De svenska och norska säkerhets- och underrättelserapporterna för 2025–2026 ger sammantaget en tydlig och allvarlig bild av det säkerhetspolitiska läget i Norden. Hotbilden beskrivs inte längre som uppdelad mellan fred, kris och krig i traditionell mening, utan som ett sammanhängande tillstånd där statliga aktörer verkar över hela konfliktskalan. Det handlar om underrättelseverksamhet, cyberangrepp, sabotage, ekonomiska påtryckningar, påverkan mot demokratiska processer, teknikanskaffning och användning av ombud. Den övergripande slutsatsen i materialet är att Ryssland utgör det mest akuta och farligaste hotet mot Sverige och Norden som helhet, medan Kina framstår som det mest betydande långsiktiga hotet mot ekonomisk säkerhet, teknologiskt oberoende och strategiska värdekedjor. Iran framträder samtidigt som ett aktivt och konkret säkerhetshot genom underrättelseoperationer, transnationell repression och användning av Proxy aktörer. [1]
“Ryssland utgör fortsatt det största hotet mot Sverige.”
“Hybridkrigföring ska inte betraktas som en mildare form av krigföring.”
“Hotbilden mot Sverige och svenska intressen är bred, komplex och allvarlig.”
“Vi går nu in i en ännu farligare tid.”
“Norge befinner seg i den mest alvorlige sikkerhetspolitiske situasjonen siden andre verdenskrig.”
Ryssland som det mest akuta hotet
Den starkaste gemensamma nämnaren i rapporterna är bedömningen av Ryssland. Säkerhetspolisen slår fast att Ryssland fortsatt utgör det största hotet mot Sverige och beskriver ett hot som omfattar underrättelseverksamhet, påverkansoperationer, teknikanskaffning och sabotage, särskilt kopplat till västs stöd till Ukraina.[2] Must förstärker denna bedömning genom att beskriva hybridkrigföring under tröskeln för väpnat angrepp som den ryska statsledningens huvudsakliga metod för att påverka utvecklingen i Sveriges närområde. Denna krigföring beskrivs uttryckligen inte som en mildare form av konflikt, utan som något som kan orsaka omfattande förödelse och stort mänskligt lidande.[3] FRA placerar in samma utveckling i ett bredare underrättelse- och cybersäkerhetsperspektiv och framhåller att hoten mot Sverige verkar över hela konfliktskalan i en allt farligare tid.[4]
Den norska s.k. Nasjonal trusselvurdering (NTV) från PST bekräftar bilden. PST bedömer att Norge befinner sig i den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget och förväntar mer aktivitet från ryska underrättelsetjänster under 2026, med fortsatt fokus på militära mål, allierad övningsverksamhet, stödet till Ukraina samt nordområdena och Arktis. Rapporten anger uttryckligen att Ryssland kartlägger kritisk infrastruktur och identifierar sårbarheter som senare kan utnyttjas för underrättelse-, påverknings- och sabotageverksamhet.[5] Det betyder att den svenska och norska bedömningen i grunden sammanfaller: Ryssland är inte bara ett militärt hot i klassisk mening, utan ett sammansatt säkerhetshot riktat mot hela samhällsstrukturen.
Hybridkrigföring, sabotage och gråzonsmetoder
Ett centralt tema i samtliga rapporter är att dagens hotbild präglas av gråzonsmetoder. Must beskriver rysk hybridkrigföring som en kombination av militära och icke-militära medel, där desinformation, cyberangrepp, valpåverkan, sabotage mot infrastruktur och påverkan via strategiska investeringar utgör delar av samma verktygslåda.[6] Säkerhetspolisen beskriver hur Ryssland använder påverkan för att skapa oro, polarisera samhällen och vilseleda opinionen, samt hur landet i ökande grad använder så kallade förbrukningsagenter som rekryteras i digitala miljöer för att utföra enstaka sabotageuppdrag.[7] Detta ökar möjligheten till förnekbarhet och gör det svårare att fastställa direkt statligt ansvar.
Den norska rapporten ligger nära denna beskrivning. PST anger att statliga aktörer i Norge använder ett brett spektrum av metoder, bland annat cyberoperationer, rekrytering av mänskliga källor, påverkan, olovlig anskaffning av teknik och säkerhetshotande ekonomiska påtryckning.[8] När de svenska och norska rapporterna läses tillsammans framträder därför en mycket tydlig slutsats: de allvarligaste hoten är inte begränsade till öppna militära handlingar, utan utövas i hög grad genom dolda, långsiktiga och förnekbara metoder som syftar till att underminera motståndskraft, sammanhållning och beslutsförmåga.
Kina som långsiktigt systemhot
Medan Ryssland framstår som det mest akuta hotet, framträder Kina i rapporterna som det viktigaste långsiktiga systemhotet. Säkerhetspolisen placerar Kina bland de största hoten mot Sverige och kopplar hotet till underrättelseverksamhet, cyberangrepp och långsiktiga försök att komma åt svenska skyddsvärden.[9] Must utvecklar detta i termer av ekonomisk säkerhet och strategisk kontroll. Den kinesiska staten beskrivs använda ekonomiska maktmedel och strukturella beroenden för geopolitiska syften, särskilt inom områden som strategisk teknologi, forskning, innovation och internationella värdekedjor.[10]
Den norska rapporten bekräftar denna inriktning och framhåller att underrättelsehoten från Kina är betydande, både genom cyberoperationer och genom inhämtning via mänskliga källor. Kina pekas även ut som en aktör som i ökande grad opererar i Norge med målet att samla information, skapa tillgångar och påverka utvecklingen på sätt som stärker kinesiska strategiska intressen.[11] Den samlade bedömningen blir därmed att Kina inte främst ska förstås som ett omedelbart militärt hot, utan som ett djupt strukturellt hot mot nordisk självständighet, kunskapsbas och ekonomisk handlingsfrihet.
Iran som aktivt säkerhetshot
Iran framträder i rapporterna som ett mindre omfattande men mer direkt aggressivt hot än Kina. Säkerhetspolisen beskriver Iran som en av de största hotaktörerna mot Sverige och knyter hotet till underrättelseverksamhet, dolda operationer och cyberangrepp.[12] Must lyfter fram Irans destabiliserande roll i det bredare säkerhetsläget och konstaterar att iransk krigsmateriel använts i kriget mot Ukraina, vilket bidragit till det försämrade säkerhetsläget i Europas närområde.[13]
Den norska rapporten är särskilt tydlig i fråga om Iran. PST bedömer att iranska underrättelsetjänster kommer att genomföra operationer i Norge under 2026 och beskriver hur Iran försöker komma åt flerbruksteknologi samt kartlägger dissidenter genom intrång i e-postkonton, sociala medier och datorer.[14] Därmed framstår Iran som ett direkt och konkret hot även i ett nordiskt perspektiv, inte enbart som en aktör i Mellanöstern. Hotet riktar sig både mot individer och mot teknologiska, politiska och säkerhetsmässiga intressen i Sverige och Norge.
En särskilt allvarlig utveckling är att Iran i ökande grad använder kriminella nätverk som ombud (proxyaktörer) för att genomföra våldsamma handlingar i Europa, inklusive i Sverige. Iran har dessutom en lång historik av att stödja och samarbeta med olika väpnade grupper och organisationer i Mellanöstern, vilka av flera västländer klassas som terroristorganisationer. Dessa nätverk används i vissa fall för att genomföra operationer utanför Irans egna gränser.
Cyberhotens växande betydelse
En annan central slutsats i rapportmaterialet är att cyberdomänen nu är en av de viktigaste arenorna för säkerhetshotande verksamhet. FRA betonar att Sveriges cybersäkerhet måste höjas generellt och pekar på både avancerade och återkommande grundläggande sårbarheter, såsom svaga lösenord, felaktigt konfigurerade katalogtjänster och nätverk som saknar tillräcklig separation.[15] Rapporten framhåller också att cybersäkerhet inte kan byggas i isolerade stuprör utan kräver samarbete, förtroende och gemensam lägesbild i hela samhället.[16]
PST gör en parallell bedömning för Norge och beskriver cyberoperationer som en viktig metod för främmande staters underrättelseverksamhet. Ryssland, Kina och Iran nämns uttryckligen som aktörer som genomför cyberoperationer i Norge, antingen direkt eller via ”Proxy aktörer”, och rapporten bedömer att flera sådana operationer kommer att lyckas även under 2026.[17] I ett svenskt perspektiv innebär detta att cyberhot inte längre kan behandlas som ett tekniskt delområde, utan måste förstås som en kärnfråga för nationell säkerhet, totalförsvar och samhällelig motståndskraft.
Terrorhotet i relation till statsaktörshotet
Terrorhotet kvarstår enligt både svenska och norska bedömningar som allvarligt, särskilt från våldsbejakande islamism och högerextremism. Den norska rapporten bedömer att extrema islamister kan försöka genomföra terrorangrepp i Norge under 2026 och framhåller att den höga angreppsaktiviteten i Europa väntas fortsätta. Särskilt oroande är radikalisering på internet, inte minst bland unga.[18] Säkerhetspolisen och Must gör liknande bedömningar om extremistmiljöer i Sverige. Samtidigt framgår det av den samlade analysen att terrorhotet, hur allvarligt det än är, väger mindre strategiskt än hotet från statliga aktörer. Det beror på att statsaktörshotet är bredare, mer uthålligt och riktat mot hela statens funktionalitet. I rapporterna framträder därför terrorhotet i ökande grad som en del av en större hotmiljö, där extremistmiljöer, organiserad brottslighet, digital radikalisering och främmande makts ombud ibland kan förstärka varandra.
Historiska erfarenheter av underrättelseverksamhet i Sverige
Hot från främmande makt i form av underrättelseverksamhet, påverkan och försök till infiltration är inte ett nytt fenomen i Sverige. Det är alltid bra att påminna om detta. Redan före andra världskriget var Sverige föremål för omfattande underrättelseaktiviteter från både Sovjetunionen och Nazi-Tyskland. I Arvika hade vi agenter för dessa båda ”stormakter”. Arvikas främsta Nazi-agent omkom vid ett allierat bombanfall mot Berlin i februari 1945. Han var agent för Abwehr och Sipo i Norge och bedrev organiserat spioneri mot Sverige med hjälp av ett stort agentnät. Ett uppmärksammat exempel några decennier senare, under kalla kriget, är IB-affären, där existensen av en hemlig svensk underrättelseorganisation avslöjades 1973. Affären illustrerar den säkerhetspolitiska spänningen under perioden och hur underrättelseverksamhet bedrevs parallellt med den officiella neutralitetspolitiken. I efterhand framkommit att svenska medborgare som var inblandade i IB-affären haft kontakter med främmande makts underrättelsetjänster. Ett intressant fall gäller journalisten Jan Guillou, som under 1960-talet hade täta kontakter med KGB och mottog ersättning för information. Händelsen visar att informationsinhämtning via individer i Sverige har förekommit under lång tid. I ett bredare perspektiv visar detta att Sverige under decennier varit en arena för underrättelseverksamhet från främmande makt. Den centrala skillnaden i dagens säkerhetsläge är inte att sådana aktiviteter förekommer, utan att de har blivit mer systematiska, mer tekniskt avancerade och mer integrerade med andra former av påverkan, såsom cyberoperationer, ekonomiska verktyg och proxyaktörer.
Slutsatser
Den samlade bilden från Säkerhetspolisen, Must, FRA och norska PST är att Sverige och Norge befinner sig i ett väsentligt försämrat säkerhetsläge. Den allvarligaste slutsatsen är att hoten inte längre bör förstås som separata fenomen, utan som en sammanhängande säkerhetsmiljö där flera statliga aktörer använder militära, digitala, ekonomiska, underrättelsemässiga och psykologiska metoder parallellt. Ryssland utgör det mest akuta och farligaste hotet genom sin förmåga och vilja att kombinera militär makt, hybridkrigföring, sabotage, påverkan och cyberangrepp. Kina utgör det viktigaste långsiktiga hotet mot ekonomisk säkerhet, teknologi och strategisk autonomi. Iran utgör ett aktivt och konkret hot genom underrättelseoperationer, kartläggning av dissidenter, teknikanskaffning och användning av ombud. Terrorhotet kvarstår, men den strategiska huvudutmaningen ligger i det sammansatta statsaktörshotet.[19]
Fotnoter
[1] Säkerhetspolisen beskriver Ryssland, Kina och Iran som de största hoten mot Sverige; Must beskriver en sammansatt hotmiljö; FRA beskriver en farligare tid med omfattande utrikes hot; PST beskriver den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget.
[2] Säkerhetspolisen: Ryssland utgör fortsatt det största hotet mot Sverige.
[3] Must: hybridkrigföring under tröskeln för väpnat angrepp är den ryska statsledningens huvudsakliga val och kan leda till omfattande förödelse och stort mänskligt lidande.
[4] FRA: hoten verkar över hela konfliktskalan och Sverige går in i en farligare tid.
[5] PST: Norge befinner sig i den mest allvarliga säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget; Ryssland väntas öka aktivitet mot militära mål, Ukraina-stöd och kritisk infrastruktur.
[6] Musts definition av hybridhot och rysk hybridkrigföring.
[7] Säkerhetspolisen om rysk påverkan, sabotage och användning av förbrukningsagenter.
[8] PST om statliga hotaktörers centrala metoder i Norge.
[9] Säkerhetspolisen om Kina som en av de största hotaktörerna mot Sverige.
[10] Must om hot kopplade till ekonomisk säkerhet, beroenden och strategiska teknologier.
[11] PST om betydande kinesisk ”underrättelsetrussel” genom cyberoperationer och mänskliga källor.
[12] Säkerhetspolisen om Iran som en av de största hotaktörerna mot Sverige.
[13] Must om iransk krigsmateriel i Ukraina och dess betydelse för säkerhetsläget.
[14] PST om iranska operationer i Norge, kartläggning av dissidenter och anskaffning av flerbruksteknologi.
[15] FRA om grundläggande och avancerade cybersårbarheter i Sverige.
[16] FRA om cybersäkerhet som gemensamt ansvar.
[17] PST om cyberoperationer från Ryssland, Kina och Iran och att flera operationer väntas lyckas.
[18] PST om terrorhot från extrema islamister, fortsatt hög angreppsaktivitet i Europa och radikalisering på internet.
[19] Samlad slutsats grundad i samtliga fyra rapporter.
Förslaget att svenska poliser i krig och vid ockupation enbart ska vara civila och inte kunna delta i landets försvar är svårt att förstå. ÖB Michael Claesson varnar för att det kan bli ett hot mot rikets säkerhet – och han har rätt. Men förslaget är också historielöst.
Norge och Danmark
Under den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget sattes polisen snabbt under nazistisk kontroll. Poliskåren tvingades arbeta åt ockupationsmakten och blev verktyg i förföljelsen av motståndsrörelsen och judar. Det blev krav på lojalitetsförklaring av polispersonal. De som vägrade avge sådan förklaring deporterades till Tyskland. Efter kriget fick flera stå till svars för landsförräderi. I Danmark försökte polisen fortsätta sitt civila uppdrag under ockupationen. Det slutade tragiskt. År 1944 arresterade tyskarna omkring 2 000 danska poliser och deporterade dem till koncentrationsläger i Tyskland. Historien visar alltså tydligt vad som kan hända när en civil polis hamnar under en ockupationsmakts kontroll.
Sverige byggde därför sitt försvar på en princip – att hela samhället ska stå emot. Redan 1943 formulerades de grundsatser som skulle gälla vid krig:
“Som grundval för vårt handlande i händelse av krig gälla två satser: Motstånd skall göras i alla lägen. Varje meddelande att motstånd skall uppgivas är falskt.”
Och i den berömda formuleringen som fortfarande gäller:
“Om Sverige blir angripet kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.”
Detta kan knappast tolkas på annat sätt än som en stående order till hela samhället. Varje medborgare har ett ansvar att bidra till landets försvar. Varför skulle då just polisen vara undantagen? Enligt nu gällande svenska regler, som gällt i 80 år, är svenska polismän kombattanter när de under krig deltar i rikets försvar, men blir civila när de inte längre deltar i rikets försvar. De har s k temporär kombattantstatus. År 1943, således under andra världs kriget, fick frågan en lagstadgad lösning. Därigenom blev alla polismän, oavsett om de var kommunalt eller statligt anställda och frånsett grad, skyldiga att delta aktivt i försvaret av landet. Tjänsteplikten innefattade att delta i direkta stridshandlingar och att fullgöra även andra uppgifter som an kom på krigsmakten. Närmast tänkte man sig att ingripande från polisens sida skulle kunna komma i fråga gentemot sabotörer, fallskärmshoppare och smärre motoriserade enheter. Därför blev polismannen även skyldig att genomgå särskild försvarsutbildning.
När ett land angrips behövs alla krafter – militär, polis, civilsamhälle och medborgare. Historien från Norge, Danmark och dagens Ukraina visar samma sak: i ett krig måste hela samhället kunna bidra till försvaret. Att då föreslå att polisen i princip ska stå vid sidan av när ett land angrips är inte bara ett säkerhetspolitiskt risktagande. Det är att bortse från historien.
När kriget startade agerade den ukrainska polisen proaktivt och hjälpte till att säkra två av de tre flygplatserna i närheten av Kiev.
Försvarsmakten avstyrker tydligt förslaget i sitt remissyttrande över utredningen Polisiär beredskap i fred, kris och krig (SOU 2025:57). Myndigheten skriver att förslaget innebär “ökad militär risktagning avseende försvaret av Sverige” och varnar för att konsekvenserna är “svåra att överblicka”.
Det är Försvarsmaktens officiella svar på utredningen SOU 2025:57, där myndigheten redovisar sina synpunkter på förslagen. I dokumentet förklarar Försvarsmakten varför man motsätter sig vissa delar av utredningen, bland annat sådant som påverkar polisens roll och resurser i krig och höjd beredskap.
Om delar av Sverige skulle ockuperas anser utredaren att svenska poliser, med fortsatt civil status, bör stanna kvar och verka under fiendens kontroll. I dagens säkerhetspolitiska verklighet innebär det i praktiken lojalitet mot en ockupationsmakt.
Vill vi verkligen ha det så?
Källförteckning
Om kriget eller krisen kommer (MSB/Försvarsmakten, 2018). Citatet: “Om Sverige blir angripet kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.”
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – information om totalförsvar och civil motståndsvilja.
Mordplatsen på Sveavägen i Stockholm natten den 28 februari 1986, kort efter att Sveriges statsminister Olof Palme skjutits vid korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Bilden visar avspärrningen runt platsen där Palme föll samt människor som samlats i chock. Överlagrad är ett porträtt av Palme – vars liv abrupt avslutades denna natt. Mordet blev startpunkten för den största mordutredningen i svensk historia och fortsätter än idag att väcka frågor om motiv, gärningsman och möjliga internationella kopplingar
I dagarna (28 februari 2026) är det 40 år sedan Olof Palme mördades. Klockan var 23:21 fredagen den 28 februari 1986. Han hade då varit partiordförande för SAP 1969–1986 och statsminister under perioderna 14 oktober 1969–8 oktober 1976 samt 8 oktober 1982–28 februari 1986.
Statsminister Olof Palme, hans fru Lisbeth och deras son Mårten med flickvän hade varit på bio och efteråt gick makarna till fots längs Sveavägen. I korsningen Sveavägen – Tunnelgatan dök en man upp bakom paret och avlossade snabbt två skott. Det ena dödade Olof Palme och det andra skadade Lisbeth Palme. Flera vittnen har beskrivit att gärningsmannen tog några snabba steg fram och därefter avlossade skotten nästan omedelbart. Det första skottet var dödande och var välplacerat. Ingen överlever ett sådant skott. Det andra skottet träffade Lisbeth Palme och kan möjligen ha varit ett vådaskott. Att skjuta en statsminister på öppen gata innebär att gärningsmannen i samma ögonblick blir en av världens mest jagade personer. Den insikten kan skapa ett enormt stresspåslag – även hos en tränad skytt – och det är inte orimligt att det andra skottet avlossades i hast eller under nervositet. Det finns även uppgifter från vittnen som menar att Olof Palme fortfarande stod upp efter det första skottet och att han föll först efter det andra. En sådan skada leder till att kroppens funktioner slås ut direkt. Om vittnesuppgifterna om att Palme stod kvar ett ögonblick efter det första skottet stämmer, tala allt för att det första skottet inte träffade honom utan i stället var det skott som träffade Lisbeth Palme. I så fall styrker det bilden av att detta verkligen kan ha varit ett vådaskott.
Rapporten presenterar en utredning från RPS/SÄK gällande frågan om Olof Palme varit föremål för kartläggning och övervakning före mordet
De enda spår som gärningsmannen lämnade efter sig var två kulor av typen .357 Magnum från tillverkaren Winchester-Western. Den ena kulan återfanns på morgonen dagen efter mordet på Sveavägens västra sida (det vill säga på den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen) och den andra återfanns ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Båda kulorna överensstämde med de blyfragment som hittades i paret Palmes kläder. Det överlägset vanligaste vapnet som användes/används med denna ammunition är från tillverkaren Smith & Wesson och därför har stora ansträngningar gjorts för att hitta just ett sådant vapen. Dock finns det andra tillverkare av vapen med kaliber .357; till exempel Taurus, Colt, Ruger & Co. och Dan Wesson Firearms. Man kan även skjuta samma kulor i en revolver i kaliber .38 special. De två kulor som hittades på mordplatsen kunde analyseras – men vapnet som avfyrade dem har aldrig hittats. Därför har man aldrig kunnat göra en fullständig ballistisk koppling till en specifikt revolver.
Flera vittnen såg sedan gärningsmannen springa in på Tunnelgatan och några personer mötte en springande man på David Bagares gata. Utredningen är Sveriges i särklass största och kanske världens mest omfattande och har genererat flera hundra hyllmeter material som vittnesförhör och utredningsdokument. Utredningen jämförs i storlek med utredningarna om Lockerbieattentatet och mordet på John F Kennedy.
Underrättelsemannen Olof Palme
När Olof Palme skildras i historieskrivningen står ofta den ideologiske talaren i centrum – Vietnamkritikern, FN-diplomaten, den internationella statsmannen. Men parallellt med den offentliga rollen löper en annan linje genom hans liv; den säkerhetspolitiska och underrättelsepräglade miljö som omgav honom redan från unga år.
Att förstå Palme fullt ut kräver att man väger in denna dimension.
Under andra världskriget var Sverige ett nav för underrättelseverksamhet. C-byrån fungerade som den militära underrättelsetjänsten och hade omfattande kontakter både västerut och i mer diskreta kanaler. Det finns uppgifter om att Olof Palme redan som 13-åring började hjälpa familjens vän Helmuth ”Teddy” Ternberg, verksam som ”andreman” inom C-byrån (dåtidens underrättelsetjänst), genom att springa med dokument till den amerikanska legationen i Stockholm – som en form av kurir. Om uppgiften skulle stämma innebär det att han i unga år rörde sig i en miljö där internationella kontakter och diskret informationshantering förekom. Det skulle i så fall visa att hans exponering för stormaktspolitik, och underrättelsetjänst började långt tidigare än vad som offeciellt berättas. Olof Palmes föräldrar var försäkringsdirektören Gunnar Palme och Elisabeth Sophie von Knieriem.
Från värnplikt på K4 och vidareutbildning vid K3 till Försvarsstabens underrättelseavdelning
Det som däremot är historiskt belagt är att Palme efter studier i USA (Bachelor of Arts vid Kenyon College, Ohio, USA, 1948) och genomförd värnplikt och vidare militärutbildning började arbeta vid Försvarsstabens underrättelseavdelning, kallad OP 2. OP 2 var en central analysfunktion i Sveriges militära underrättelsesystem under det tidiga kalla kriget. Där sammanställdes och bedömdes:
Sovjetunionens militära kapacitet
Utvecklingen i Östersjöområdet
Signalspaningsmaterial
Strategiska hotbedömningar
Värnplikten gjorde Olof Palme vid K4, som då låg i Umeå. Palme ska ha trivts med sin utbildning till jägarsoldat, även om den var tuff. En natt väcktes hela skvadronen för att med tung packning cykla flera mil. Till allas förvåning var Olof Palme först i mål efter att på kronans tjocka ballongdäck ha trampat runt i en närmast otrolig fart – trots att han annars var ökänd för sin senfärdighet och för att ofta komma sist till uppställningar.
I enlighet med familjetraditionen valde Olof Palme att gå kadettskolan och bli reservofficer. Han avancerade så småningom till löjtnant i reserven vid Livregementets husarer, K3 (där jag själv jobbat i 15 år), som då låg i Skövde – idag i Karlsborg.
När Palme anställs (handplockas) som Tage Erlanders assistent (s.k. Handsekreterare åt statministern 1953–63), kommer han direkt från försvarsstabens underrättelseavdelning (OP 2) där han var 1:e byråsekreterare 1953–54. Han har alltså tjänstgjort i försvarets underrättelseavdelning och var även i sin ungdom väldigt nära lierad med CIA genom studentföreningar. Han har också angett svenska kommunister till CIA och var alltså en direkt motståndare till Sovjetunionen redan på 1950-talet. Troligen är det bakgrunden inom försvaret som var en av anledningarna till att Palme blev utnämnd av Tage Erlander till dennes assistent samt arvtagare till rollen som Socialdemokraternas partiordförande. Tage Erlander hade under krigsåren bland annat sysslat med organiserandet av underrättelsetjänsten och efter kriget är Erlander initiativtagare till en svensk motståndsrörelse (stay behind), ett arbete som också Olof Palme så småningom blir delaktig i.
Det var så här det hemliga samarbetet mellan USA/NATO och Sverige inleddes – genom S-statsminister Tage Erlanders besök hos president Harry Truman 14/4 1952. Inköp av försvarsmateriel övergick till något mycket mer
Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp sig själv till det yttersta och låta oss rusta så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet.
Skrev det neutrala Sveriges statsminister Tage Erlander i sin dagbok i september 1950. Den 1 juli 1952 undertecknades ett avtal som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Samtidigt inleddes ett professionellt utbyte av militär spaning och underrättelseinformation mellan länderna. Det svenska flygvapnet skulle dessutom förses med bränsle och smörjoljor från USA – tillräckligt för nittio dygns krigföring. Denna nivå ansågs nödvändig för att flygvapnet skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp i väntan på stöd från Nato.
Om detta sades dock ingenting offentligt. Officiellt framställdes Tage Erlanders resa till USA fortfarande som en privat angelägenhet. Inom den socialdemokratiska regeringen var det bara en mycket begränsad krets som kände till hur nära knutet Sverige i praktiken var till Nato. Till denna krets hörde Erlander själv, försvarsministern på 1950-talet och senare utrikesministern Torsten Nilsson, samt Sven Andersson, som var försvarsminister i sexton år från 1957 och ofta har beskrivits som samarbetets främste arkitekt. Dit hörde också Olof Palme, som hösten 1953 blev Erlanders närmaste medarbetare och senare, 1969, efterträdde honom som både partiordförande och statsminister.
Utåt framhöll Palme konsekvent neutralitetspolitiken som det främsta värnet för Sveriges oberoende.
Statsministern i underrättelsestrukturen
Som regeringschef stod Palme i centrum av rapportflödet från:
Militär underrättelsetjänst
Diplomatiska kanaler
Säkerhetspolisen
Internationella kontakter
Han var den yttersta mottagaren av underrättelser och den som bar det politiska ansvaret för hur informationen användes. Olof Palmes tidiga skolning i underrättelseanalys gjorde honom sannolikt mindre benägen att bli överraskad av säkerhetsapparatens realiteter – och mer kapabel att ifrågasätta dess slutsatser.
Olof Palme och Tage Erlander – när Sverige stod stadigt
Det går att ha många uppfattningar om Olof Palme. Men en sak är svår att bestrida; han kunde föra debatt på ett sätt som nästan saknar motsvarighet i modern svensk politik. Han var påläst, retoriskt skarp och fullständigt orädd. I riksdagens talarstol kunde han dissekera motståndarnas argument med kirurgisk precision och samtidigt bära fram en vision om Sverige som sträckte sig långt bortom den dagspolitiska horisonten. Under hans tid – och under hans företrädare Tage Erlander – var Sverige på många avgörande sätt ett helt annat land än idag. Det var ett land som tog sitt försvar på yttersta allvar. Sverige hade ett av världens mest avancerade flygvapen i förhållande till sin storlek. Stridsflygplan utvecklades och producerades på hemmaplan, tekniskt självständigt men med strategiskt samarbete västerut. Draken och Viggen var inte bara symboler för teknisk kompetens utan uttryck för en politisk vilja: Sverige skulle kunna försvara sig självt. Neutraliteten var officiell, men den vilade på styrka och realpolitik, inte på önsketänkande.
Det militära försvaret var en del av något större – totalförsvaret. Mobiliseringssystemet kunde sätta upp omkring 800 000 man i krigsorganisation. Armé, flygvapen, marin, civilförsvar, beredskapslager och skyddsrum var delar av en sammanhängande struktur. Samhället var byggt för att klara kris och krig. Idag talar vi om helt andra siffror. Skillnaden är dramatisk, inte bara i antal utan i mentalitet.
Samtidigt var Sverige ett land präglat av ett starkt samhällskontrakt. Invandringen var begränsad i volym och de som kom förväntades bli en del av samhället genom arbete, språk och anpassning till gemensamma normer. Rättigheter och skyldigheter hörde ihop. Integration var inte ett abstrakt ideal utan en konkret förväntan. Skjutningar och sprängningar var ytterst ovanliga företeelser. Sverige betraktades som ett av världens tryggaste länder. Det betyder inte att problem saknades, men proportionerna var helt andra än idag, då vi – trots att vi inte befinner oss i krig – ser en våldsutveckling som sticker ut i europeisk jämförelse.
Skillnaden låg inte enbart i ekonomiska förutsättningar eller internationella omständigheter. Den låg också i ledarskap och riktning. Palme kunde vara ideologiskt tydlig och internationellt kontroversiell, men han var samtidigt formad av en säkerhetspolitisk realism. Under Erlander och Palme kombinerades stark statlig auktoritet med ett samhälle där tilliten var hög och sammanhållningen påtaglig. Att påminna om detta är inte att romantisera det förflutna. Det är att konstatera att Sverige en gång förmådde förena ett starkt försvar, låg kriminalitet, tydlig integration och ett levande demokratiskt samtal. Det var ett land som stod stadigt, med både ryggrad och självförtroende. Frågan är inte om vi kan vrida klockan tillbaka. Frågan är om vi drar lärdom av det som faktiskt fungerade.
Statsminister Olof Palme (S) skakar hand med sin föregångare Tage Erlander. I mitten syns Tage Erlanders fru Aina Erlander. Foto: Lennart Nygren / SvD / TT
En statsman präglad av skuggornas värld
Olof Palme var i offentligheten en ideologisk debattör och internationell moralisk röst som många lyfter fram idag. Men han var också en produkt av det kalla krigets underrättelsepräglade Sverige – formad av underrättelseanalyser, sekretess, djupa hemligheter som dolda avtal med ”väst”, och stormaktsspel. Kanske är det just i mötet mellan dessa två världar – den öppna politiken och den dolda säkerhetsstrukturen – som man finner den mest kompletta bilden av honom. Och kanske är det också därför hans liv, och hans död, fortfarande väcker frågor som sträcker sig bortom den officiella berättelsen.
Artikel om sovjetisk underrättelseverksamhet i Sverige under kalla kriget. Bilderna visar Sovjetunionens ambassad på Gjörwellsgatan i Stockholm och den sovjetiska handelsrepresentationen på Lidingö, vilka enligt svenska säkerhetsbedömningar fungerade som centrala baser för underrättelseverksamhet från KGB och GRU
“Källa Erik” – det hemliga underrättelsespåret i Palmemordets skugga
När man talar om de omdiskuterade spåren efter mordet på Olof Palme är det ett namn som jag anser är extra intressant och som man kan återkomma till gång på gång: ”Källa Erik”. Det här är inte namnet på en person – utan en kodbeteckning. “Källa Erik” var inom Säkerhetspolisen benämningen på material från en hemlig avlyssning av en sovjetisk diplomat i Stockholm under 1980-talet. Diplomaten var Vladimir Nezjinskij, diplomat på ryska ambassaden men i realiteten underrättelseofficer för KGB och Sovjetunionens högste chef i Sverige för delar av deras spionverksamhet, främst kring illegalister.
Det som gör materialet sprängstoff är följande uppgift:
Att man på sovjetisk sida i förväg kände till att det fanns planer på att mörda Sveriges statsminister.
Enligt vissa uppgifter ska den avlyssnade diplomaten under mordnatten, när extrasändningen kom, ha yttrat ord i stil med:
“Nu har det skett” – “Nu är han död.”
Denna uppgift har återgetts av personer som säger sig ha tagit del av avlyssningen, bland andra diplomaten och folkrättsexperten Bo Theutenberg. Det verkligt kontroversiella är inte bara innehållet – utan hanteringen av denna information. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville förhöra Säpo-personal om buggningen, stoppades det genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess. Vid det så kallade buggningsmålet 1990 begärde Säpomannen och utredaren Jan-Henrik Barrling lättnader i sekretessen för att kunna vittna. Avslag kom från regeringen strax före förhöret.
“Källa Erik” fick därmed aldrig fullt ut prövas rättsligt.
Men nu finns möjligheten att se mer om detta i SVT. Något jag aldrig trodde skulle hända. Se detta om ni kan! Där tror jag en gedigen utredning skulle kunna finna motivet, och på vems uppdrag. Men denna utredning skulle stoppas till varje pris (!) och fick absolut inte ske. Det var för känsligt. För vem kan man fråga sig? Jo. För de som gick främmande makts ärenden. Då, och än idag. Tyvärr är de svåra att komma åt. Gamla KGB-agenter skriver krönikor i stora dagstidningar i vårt land. Som Rysslands president en gång sa: En gång KGB – alltid KGB. Hur är det ens möjligt att vi blev så infiltrerade (?) ..
1963 års hemliga dokument som nämns här är kopplat till det som ibland kallas “det dubbla säkerhetssystemet” i Sverige under kalla kriget, vilket var avgörande för svensk säkerhetspolitik
Från ”Agenten och mörkläggningen”:
På 1980-talet undersökte Säpoagenten Jan-Henrik Barrling mordet på statsminister Olof Palme. Efter att ha blivit involverad i en politisk skandal med kopplingar till Sveriges justitieminister, den så kallade Ebbe Carlsson-affären, fick han sparken från Säpo. Han beskylldes även för att ha gått bakom ryggen på åklagarna. Under alla år har Jan-Henrik Barrling varit bunden av tystnadsplikt. Han berättar nu för första gången om sitt arbete med Palmemordet och om en ännu i dag hemligstämplad avlyssning av en sovjetisk diplomat och spion.
”Moscow’s most effective allies in Western Europe are not the Communist Parties but self-styled Social Democrats who have betrayed the original tenets of social democracy.”
Från en CIA-analys av Socialistinternationalens hållning till Polen efter att krigstillstånd infördes i Polen i december 1981 mot fackföreningsrörelsen Solidaritet.
Under veckorna före mordet rapporterades det att sovjetiska underrättelsekanaler gick på högvarv, som om något var i rörelse. Inom delar av den svenska underrättelsemiljön fanns en oro och en känsla av att något var på väg att hända, även om ingen kunde säga exakt vad. Efter mordet – och särskilt efter begravningen – tycks denna aktivitet plötsligt ha klingat av och återgått till mer normala nivåer.
Det finns också en CIA-rapport med titeln “A classical KGB disinformation campaign: Who killed Olof Palme?”. Den analyserar hur Sovjetunionens underrättelsetjänst (KGB) kan ha försökt påverka bilden av mordet på Olof Palme. Rapporten beskriver hur KGB använde så kallade ”aktiva åtgärder” (active measures) – alltså desinformation, propaganda och falska berättelser – för att påverka opinionen i väst. CIA menar att Sovjet försökte sprida olika teorier för att: 1. förvirra utredningen. 2. styra bort misstankar från sig själva. 3. skapa politiska spänningar i väst. En central fråga i rapporten är om utnyttjandet av mordet var opportunistiskt eller planerat från sovjetiskt håll. Rapporten pekar på att falska dokument, rykten och riktad informationsspridning användes för att påverka medier och politiker. Målet var inte nödvändigtvis att övertyga alla om en specifik version – utan att skapa osäkerhet och misstro.
Kontrollerade Palme om han var skuggad?
En liten detalj från mordkvällen jag tänkt på. På vägen söderut längs Sveavägen går makarna Palme över gatan och stannar en kort stund vid ett skyltfönster. Om någon passerande förbi såg det säkert helt vardagligt ut – ett par som stannar till och tittar i ett skyltfönster. Men ett skyltfönster kan också fungera som en spegel. Ett sätt att utan att vända sig om kontrollera vad som finns bakom en. Olof Palme hade levt större delen av sitt politiska liv i ett säkerhetspolitiskt landskap där sådana saker säkert inte var främmande. Misstänkte han att han kunde vara skuggad? Kastade han en snabb blick bakåt genom glasets spegelbild för att se om någon följde efter honom? Det vet vi inte. Men den där korta stunden vid skyltfönstret är en detalj som i efterhand väcker frågor.
Sveriges Nattradio mordnatten
”Ni lyssnar till Sveriges Nattradio, klockan är tio minuter över ett, och vi har – vi bryter sändningarna här, vi har nämligen en extra nyhetssändning från Ekoredaktionen”
Inrikesreportern Jan Ström läste sedan upp följande meddelande:
”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timme sedan.Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.”
Drömmen om Sverige krossades den natten. Tillintetgjord av en kula i kalibern Winchester-Western .357 Magnum (Metal Piercing). Kvar fanns bara ett land i chock – och en död statsminister, skjuten på öppen gata i Stockholm. I vad som sades vara världens säkraste stad i världens säkraste land. Inte längre.
Mitt minne från dagen efter mordet på vår statsminister
I Säterud, Gunnarskog, morgonen den 1 mars 1986 – dagen efter mordet – för 40 år sedan och nästan fyrtio mil från huvudstaden, vaknade jag som åttaåring till en morgon som först verkade helt vanlig. Jag satte på TV:n, som barn ofta gör på helgmorgnar. Men något var fel. Barnprogrammen var borta. I stället stod orden där, svart mot bildrutan:
”Extra Rapport – Olof Palme mördad.”
Jag förstod kanske inte riktigt vad det betydde. Orden kändes overkliga.
”Äh”, tänkte jag. ”Jag måste berätta för mamma.”
Min mamma låg och vilade i sovrummet i den andra delen av huset. Jag ropade:
”Mamma! Mamma! Det står på TV:n att de har skjutit Olof Palme!”
Från sovrummet kom svaret, nästan irriterat:
”Så får du inte säga.”
Men jag visste vad jag hade sett.
”Men kom och titta då!” ropade jag och sprang genom huset. ”Mamma, det är sant!”
Hon följde med mig tillbaka till TV:n.
När hon såg nyhetssändningen stannade hon upp. Allt förändrades i hennes ansikte.
”Men Guuud…” utbrast hon.
Hon stirrade på skärmen.
”De har skjutit Palme”, sa hon till slut, med en röst som knappt bar.
Jag minns att jag svarade:
”Vad var det jag sa?”
Då började hon gråta. Inte högt. Inte dramatiskt. Bara tyst, chockat.
”Inte i Sverige”, sa hon.
Sedan upprepade hon det, nästan viskande:
”Sådant kan inte hända i Sverige.”
Och ibland känns det som om spåren av den chocken fortfarande finns kvar. Som om något i Sverige brast den där natten. Något förändrades oåterkalleligt i Konungariket Sverige den dag då den svenska statsministern Olof Palme blev mördad.
Avslutande reflektion
Vi växte upp i ett arbetarhem. Vår pappa (och hans pappa) arbetade på sågverken och vår mamma var ”hemmamamma” efter att min bror blivit sjuk i ganska svår diabetes redan som ettåring. Vi hade inte mycket pengar men livet var ändå enkelt och ganska rakt på sak. Man visste vem som stod på ens sida. I vårt hem var det ganska självklart att det var Olof Palme, och hans föregångare Tage Erlander som företrädde människor som oss. De stod för något större än bara politik – de stod för säkerhet, arbete och en tro på att Sverige kunde vara ett land där vanliga människor hade en röst. Så såg världen ut då. Men livet går vidare och med åren kommer erfarenheter. Man lär sig mer, ser fler perspektiv och får inblick i sådant man tidigare bara hört talas om. Socialdemokraterna gick från Olof Palme och Tage Erlander – med fokus på säkerhetspolitik, ett starkt nationellt försvar och ett parti som i första hand stod på arbetarnas sida – till något helt annat i dag. Fokus flyttades från arbetarnas vardag till symbolpolitik, identitetsfrågor och projekt som ibland ligger långt ifrån människors dagliga verklighet. Från Erlanders och Palmes tydliga samhällsbygge till dagens mer osäkra politiska kurs är steget långt. Och man kan inte låta bli att undra vad Olof Palme själv hade sagt om utvecklingen. Många menar att han knappast hade känt igen sitt parti i dag och hade Olof Palme sett utvecklingen i Sverige hade han förmodligen vänt sig i graven.
Mina erfarenheter från Försvarsmakten, underrättelseinhämtning och från arbete inom Polismyndigheten ger ett annat sätt att betrakta samhället och historien än man gjorde när man gick i skolan. Och från lokalpolitiken. Till det kommer en bakgrund inom idrotten, styrelseuppdrag, skytte mm – och ett starkt intresse för historia. Inte historia som ideologi eller propaganda, utan historia som verklighet. Allt detta gör att man försöker se saker för vad de är – inte genom ett filter från vänster eller från höger, utan så sakligt och verklighetsnära som möjligt… Så nära sanningen man kan komma.
Om man spekulerar rent hypotetiskt, utan att påstå att det är bevisat, finns det några resonemang man kan lägga till. När ett mord på en statsminister sker i en miljö präglad av underrättelseverksamhet kan vissa spår vara politiskt känsliga. Under kalla kriget försökte exempelvis KGB och GRU – påverka och rekrytera kontakter i västländer. Det gällde inte bara Sverige utan i princip hela Västeuropa. Om man tänker i sådana banor skulle en känslighet kunna uppstå om ett mordspår riskerade att visa att personer i politiska eller statliga miljöer haft kontakter med främmande makt. När chefsåklagare Jan Danielsson 1989 ville höra de tidigare Säpomännen Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö om den hemliga avlyssningen, ”Källa Erik” – stoppades detta genom regeringsbeslut. Materialet belades med kvalificerad sekretess och de berörda personerna fick inte redogöra för innehållet i avlyssningen. Detta väcker frågor…
Och jag tror inte att man på något sätt ska ignorera spåret som kallas ”källa Erik” om man vill veta vad som verkligen hände den 28 februari 1986…
Agrell, Wilhelm (2010).Fred och fruktan – Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918–2000. Lund: Historiska Media. (En av de mest centrala böckerna om Sveriges hemliga säkerhetssamarbete med väst.)
Dalsjö, Robert (2006). Life-Line Lost: The Rise and Fall of Neutral Sweden’s Secret Reserve Option of Help from the West 1949–1969. Stockholm: Santérus Academic Press. (Den mest detaljerade forskningen om Sveriges hemliga NATO-samarbete.)
Holmström, Mikael (2011). Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis. (Visar hur Sverige planerade samarbete med NATO vid ett sovjetiskt angrepp.)
En fin artikel i Arvika Nyheter av Thomas Tynander som skildrar minnet av bröderna Sten och Bengt Samuelsson från Charlottenberg, två stridspiloter som omkom i flygolyckor under kalla kriget – båda endast 27 år gamla. Genom intervjuer med deras familj, främst brodern Kent och sonen Dan, beskrivs den livslånga saknaden och hur tragedierna präglat hela familjen.
Texten sätter också in deras öde i ett större sammanhang: det svenska flygvapnet var under kalla kriget ett av världens starkaste, men priset var högt med hundratals döda piloter i övningar som genomfördes som om krig rådde. Sten omkom 1976 i en Lansen-krasch i Norrbotten, troligen orsakad av tekniskt fel och hård belastning. Mindre än två år senare störtade Bengt med sin Draken i Östersjön efter att ha förlorat orienteringen i moln – och hans kropp har aldrig återfunnits. Familjen berättar om chocken, sorgen och tystnaden som omgav olyckorna, men också om stoltheten över brödernas tjänst. Trots att de hedras nationellt finns få spår lokalt i hembygden. I dag lever minnet vidare genom anhörigkontakter, besök på haveriplatser och flygvapnets årliga ceremonier. Bröderna Samuelsson är dessutom unika i svensk flyghistoria som de enda bröder som båda omkommit i flygvapnets tjänst.
Sammantaget är artikeln en varm och eftertänksam berättelse om uppoffring, familjesorg och minnet av dem som försvarade Sverige i fredstid – och om hur förlusten fortfarande känns, decennier senare.
Det finns ett inlägg här på bloggen som uppmärksammar deras öde.
Arvikapartiet har tidigare delat denna årsrapport, och jag väljer nu även att publicera den här på bloggen – för den läsare som vill ta del av vad jag gjort som fritidspolitiker under året som gått. I denna enkla rapport sammanfattar jag mitt tredje år som förtroendevald i Arvika kommun. Den är inte heltäckande, men ger en övergripande bild av det politiska året 2024–2025.
All offentlig makt i Sverige utgår från folket. På kommunal nivå innebär det att kommuninvånarna äger de gemensamma tillgångarna, och genom demokratiska val avgör vilka som ska styra kommunen och fatta beslut i deras namn. För oss i Arvikapartiet är detta inte bara fina ord. Vi vill till varje pris verka för en öppen, transparent och ansvarsfull politik, till förmån för dem vi som lokalpolitiker är satta att arbeta för – våra kommuninvånare. Kommunens resurser ska användas på ett sätt som gynnar hela kommunen, inte särintressen, prestigeprojekt eller kortsiktiga lösningar.
Att stå upp för demokratiska värden – i handling
Som bakgrund kan nämnas att det inom Arvikapartiet finns flera personer som under stora delar av sina liv aktivt arbetat för att försvara demokratin: genom engagemang i Försvarsmakten, Polismyndigheten, eller som militära instruktörer för ukrainska soldater vid ett brittiskt utbildningscenter. För mig visar detta tydligt att partiets engagemang för demokratiska värden inte är något abstrakt – utan något som levs och praktiseras.
Om ni visste vad som pågår i maktens korridorer …
Jag kan berätta något från ”insidan” om en fråga som just nu är högaktuell i Arvika – och som många inte har en aning om hur diskussionerna varit bland politikerna. Det handlar om storskalig industriell vindkraft i våra unika skogsbygder, gränsområdet och Finnskogen. Och låt oss vara glasklara: detta är helt fel plats. Arvikapartiet hade med ett tydligt NEJ till all storskalig industriell vindkraft redan från start, i vårt partiprogram inför vårt första val, 2022. Det var inget populistiskt vådaskott. Det byggde på många och välgrundade skäl – inte minst den unika natur, kulturmiljö och livsmiljö som finns i våra skogsbygder i västra Värmland.
När vindkraftsfrågan sedan blev konkret i Arvika, och då framför allt i Gunnarskog, tog vi upp den gång på gång i pauserna på kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Och vi har skrivit motioner, bland annat om en vindkraftsfri kommun.
Hur såg reaktionen ut då?
Alla andra partier försökte övertyga oss om att vindkraft var något bra.
Alla andra partier argumenterade för utbyggnad.
Alla andra partier avfärdade vår kritik.
Alla!
Sedan hände något.
När de märkte att det fanns ett starkt och genuint engagemang bland människor på landsbygden, framför allt i Gunnarskog och Mangskog, började partierna svänga. Vissa snabbare. Andra långsammare. Och nu står flera av dem på möten med vindkraftsmotståndare och säger:
“Vi har alltid varit helt emot vindkraft.”
Bullshit.
I kommunens energiplan finns inte ett enda yrkande från något annat parti än Arvikapartiet som säger nej. Tvärtom har de accepterat skrivningar som i praktiken öppnar upp i stort sett alla våra skogsbygder för dessa enorma industriella anläggningar. Det är fakta. Det finns i handlingarna. Ändå kan samma politiker stå inför engagerade kommuninvånare och utge sig för att vara totala motståndare. Det är oärligt – och i mina ögon en olämplig egenskap hos dem som ska företräda kommuninvånarna. De saknar ryggrad. De följer opinionen först när den blir farlig för deras mandat. De ändrar historia i efterhand.
När jag tog upp detta direkt med en av dessa politiker under ett möte om vindkraft försvarade personen sig med:
“Jag har aldrig sagt Gunnarskog.”
Är rätt säker på att det var just Gunnarskog som var aktuellt då. Och även om man försöker gömma sig bakom ordval ändrar det inte helheten.
En tydlig varning.
Det här jobbet är inte klart. Tvärtom.
Jag vill vara mycket tydlig: Jag tror att det kommer bli svårare att få med dessa andra partier på att stoppa vindkraft i Mangskogsområdet, just för att dessa partier inte är konsekventa. De säger nej när det kostar dem minst – och ja när ingen tittar.
Arvika kommun behöver politiker som står upp för landsbygden innan opinionen tvingar dem. Inte efteråt. Inte med efterhandskonstruktioner. Det här handlar om trovärdighet, ansvar och respekt för kommuninvånarna.
Lägerplats i samma marker där basen Hector låg 1944-45. Foto: Christian Nilsson 2025
– till minne av dem som rörde sig i dessa skogar när det verkligen gällde
Tillsammans med turkamraten Nilsson har vi i många år gjort det som vi kallar vår julaftonstur. Det som började som en enkel vinter-skogstur har vuxit till en tradition – ett återkommande sätt att möta både naturen och historien. Eld, mörker och vinter. Med vandring eller skidåkning i skogslandskapet, ofta i gränslandet där Sverige möter Norge och där historien fortfarande känns levande. Julaftonsturen blev detta år ännu en vandring rakt in i historien. Två nätter i skogen under bar himmel. Att vakna klockan 03:00 en vinternatt i sovsäcken av snö i ansiktet ger en fysisk förståelse för hur tillvaron kunde vara i fält denna tid på året. Mötet med platsen och berättelserna blir desto starkare. Under andra världskrigets slutskede utvecklades gränsområdet mellan Norge och Sverige till ett strategiskt viktigt operationsområde för den norska motståndsrörelsen. Samtidigt som gränslandet var en livlina för många, fanns i Skillingmark–Eda-området där vi utgick ifrån denna turen, även relativt många svenska nazistsympatisörer. Min farmor, som höll till i trakterna under krigsåren, berättade om detta. Det var en tid där man aldrig kunde vara säker på vem man kunde lita på. I detta klimat förekom angiveri, och utfallet för flyktingar och desertörer avgjordes ofta av vilka de mötte längs vägen – inte av lagen.
En av de mest betydelsefulla, men länge okända, baserna var belägen i den långsträckta ravinen ”Nissedråga” på den svenska sidan av gränsen i västra Värmland. Här låg från hösten 1944 en hemlig kommandobas för den norska motståndsgruppen Hector. Platsen var vald för sin extrema avskildhet. Före 1954 fanns ingen bilväg (idag känd som sockervägen) i området. Ravinen kunde bara hittas av den som kände terrängen i detalj och efter kriget glömdes platsen bort tills den återfanns ett antal decennier senare.
Youtube: ”Julaftonsturen 2025 – Nissedråga” Nilsson vid torpet Mörkerud vid Tannsjön. Foto: L-O Gävert 2025Tannsjön – en viktig gränssjö 1940-45
Från Mörkerud till Nissedråga – nätverket tar form
Redan tidigt under kriget blev gården Mörkerud en central knutpunkt för flyktingar, kurirer och motståndsmän. Mörkerud låg extremt avsides i Skillingmark, vid sydspetsen av Tannsjøn/Tannsjön, en ganska stor gränssjö där Norra delen hör till Norge och den södra, större delen av sjön ligger i Sverige. Det avskilda läget gjorde torpet användbart: långt från stora vägar och “normala” rörelsemönster – men ändå nära gränsen och med möjlighet att snabbt ta sig vidare både mot Sverige och tillbaka mot Norge. Torpet omfattade omkring sex hektar mark (jord och skog) och Mörkerud byggdes upp genom hårt arbete. Mörkerud var ett hem där motståndet växte fram ur vardagens slit.
Syskonen Olof (”Ola” – ”Täcknamn: ”Mörkerun” och ”Döden”) och Lina Olsson gav skydd, mat och vila. Här passerade människor, underrättelser, pengar och utrustning mellan Norge och den norska legationen i Stockholm. Sommaren 1941 passerade här till och med Sovjetunionens ambassadör Aleksandra Kollontaj (”Madame Kollontaj”) efter att Tyskland angripit Sovjetunionen.
I ett reportage från 1985 (VF) beskrivs hur Mörkerud via en kurir tar emot ett väl emballerat paket med prover av ”tungt vatten” från Rjukan och sedan transporterar det vidare till Stockholm och vidare i kedjan – kopplat till de allierades kamp mot nazisternas (och den tyska forskningen/industrins) kapacitet. Oavsett exakt teknisk bakgrund visar episoden att Mörkerud inte bara var ett “flyktingtorp” utan kunde vara en logistisk länk i högprioriterade uppdrag.
Mörkerud fungerade under krigsåren som en strategisk stödpunkt i gränslandet och användes, i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, av personer knutna till såväl norska Milorg, Sivorg och XU, samt inom det brittiska SOE-nätverket. Platsens civila karaktär och diskreta roll gjorde den särskilt lämpad för denna verksamhet. Från hösten 1943 började även medlemmar ur agentgruppen Hector använda Mörkerud. Men i december 1944 var verksamheten nära att avslöjas. Tyskar, svenska myndigheter, landsfiskaler och fjärdingsmän var ute efter att avslöja dessa verksamheter. Den nitiske Åke Hiertner, t.f. landsfiskal i Järnskogs distrikt, var Mörkerud på spåren. Kurirverksamhet låg ofta i juridisk gråzon i det neutrala Sverige, och norska motståndsmän kunde dömas för spioneri mot främmande makt. Beslutet blev snabbt och nödvändigt: basen flyttades till Nissedråga.
Hans Christen Mamen och uppdraget från Stockholm
I juli 1944 kallades Hans Christen Mamen (1919–2009) ”prästen i Nissedråga” till den norska legationen i Stockholm. Som gränskunnig fick han i uppdrag att arbeta för MI IV, Milorgs Stockholmskontor. Om tyskarna skulle slå till med full kraft på norsk mark var det avgörande att i tid föra fram vapen och försörjning till hemstyrkorna på Østlandet. Försändelserna bestod främst av lättare vapen och stövlar – en stridsduglig soldat måste ha fungerande utrustning, inte minst på fötterna.
Samtidigt fungerade nätverket som en personell livlina. Motståndsmän från Oslo lotsades över gränsen till Sverige, flögs vidare till England för uppdrag eller utbildning och fördes därefter samma väg tillbaka. Andra från Milorg togs till Sverige för utbildning som vapeninstruktörer och återfördes i hemlighet. Att föra upp till tjugo man åt gången över gränsen var en ytterst riskfylld uppgift. Därtill gick en fast postrutt mellan legationen i Stockholm och Milorg i Oslo, av Mamen senare kallad ”kanske den längsta postrutten som någonsin skötts utan lön eller risktillägg”.
Nissedråga – liv i tält och ständig vaksamhet
Med markägaren Harald Nilssons allra hemligaste medgivande slog gruppen upp tält i Nissedråga, cirka 200 meter in på svensk sida, i en stenig ravin där ingen kunde ana att människor bodde. Fyra till fem tungt beväpnade män levde här i nästan nio månader. De byggde golv i tältet, inredde sig så gott det gick och levde på fiskbullar, och annan konservmat. En särskild glädje var när Mamen släpade dit en fältkamin från Stockholm – samma kamin som långt senare återfanns tillsammans med högar av rostiga konservburkar. De tränade skytte i dalgången, smugglade vapen till Milorg i Oslo och fungerade som länk mellan legationen i Stockholm och den norska motståndsrörelsen.
Säkerhetsrutinerna var rigorösa. Vid möten var man maskerad för att inte kunna kännas igen vid ett gripande. Man gick ofta två och två – ibland ensam – alltid med vapnen redo. Trots detta kunde Mamen senare konstatera att han aldrig behövde avlossa ett skott, även om det flera gånger var nära.
Vapentransporterna – över 1 000 vapen in i Norge
Aktiviteten vid bas Hector var omfattande. Under vintern och våren 1944–45 finns uppgifter på att det smugglades över 1 000 vapen till fots från Nissedråga och in i Norge. Ryggsäckarna var stupfulla med Stenguns, amerikanska karbiner (US-carbines), pistoler, stövlar och annan utrustning. Bördorna var som regel mycket tunga. Transportkedjan var minutiöst organiserad. Försändelserna gick med tåg från Stockholm till Charlottenberg eller Åmotfors. Kurirerna reste som vanliga passagerare med koffertar fyllda av vapen. Vid slutstationen bytte man snabbt gestalt – från resenär till ”skogsarbetare” – tog taxi till Skillingmark och gick till fots till Mörkerud. Där lastades vapnen om i ryggsäckar för den sista sträckan till Nissedråga och vidare in i Norge. Hoten bestod av tyska patruller, norska gränspoliser och angivare. Ändå avlossades inte ett enda skott under alla dessa transporter.
Mot krigets slut minskade trycket något i takt med att de allierades flygsläpp blev tätare. Hectorgruppen frigjordes delvis för andra uppgifter.
Hectors beväpning och beredskap
Till en början var gruppen i Nissedråga relativt lätt beväpnad, men efter hand tillkom Stenguns och US-karbiner, och allra sist även en bazooka! Uppdraget var då att vid behov rycka fram mot Fet, ta kontakt med Milorg där och skydda Fetsundbron om tyskarna skulle tillgripa den brända jordens taktik.
Kai Holst – kurirernas samordnare påMilitärkontor IV (4)
En central person för kurirverksamheten, som ofta återkommer i dokumentation, var Kai Holst (Militærkontor IV (MI IV) vid den norska legationen i Stockholm). Holst hade en överordnad roll i kurirverksamheten och i samordningen av baser på båda sidor gränsen. Han rörde sig i skärningspunkten mellan den norska motståndsrörelsen, legationen i Stockholm och de svenska gränsbaserna – däribland Hector i Nissedråga. Efter kriget kom hans namn att förekomma i sammanhang präglade av misstankar, listor och underrättelserelaterade rykten. Holsts mystiska död i Stockholm 1945 och de oklarheter som omgav den bidrog till den långvariga tystnaden kring delar av verksamheten, men samtida vittnesmål pekar på hans avgörande betydelse för kurirnätet och logistiken.
Informationsskylt vid basen. Foto: L-O Gävert 2025
”Hector”
Namnet Hector har enligt vissa källor koppling till den svenske prästen Sven Hector (som ingick i familjen Grundels kurirnätverk), verksam i Eda under krigsåren och känd för sina kommunistiska sympatier. Tydligen ska det ha varit Kai Holst som namngivit basen. Sven Hector själv hade ingen operativ roll i kommandogruppen (vad vi kunnat hitta än så länge), men namnet – och den politiska miljön runt honom – bidrog senare till misstankar och övervakning under det begynnande kalla kriget. Flera som verkat i gränstrakterna kom att följas av säkerhetstjänster, och tystnaden om de olika verksamheterna blev påfallande.
Människor i gränsskogen
Gränslandet rymde fler öden än kurirernas. Vid Aurskog fanns stora arbetsläger med ryska krigsfångar som ibland lyckades fly – ofta svårt hungriga. De leddes mot svenska gränsen och till Mörkerud, där de fick mat och vila innan de registrerades av svenska myndigheter. Även tyska desertörer dök upp i skogen. När de fick syn på Milorg-männen viftade de desperat och ropade ”Kaputt!”, väl medvetna om att återföring kunde innebära omedelbar dödsdom. Oväntade möten kunde också bli farliga. Vid ett tillfälle hotade Mamen och hans följeslagare en man de mötte i skogen för att tvinga honom till tystnad. Först senare visade det sig att mannen var Milorg-chef i Setskog – ett nervöst missförstånd som säger mycket om stämningen som rådde.
Sommaren 1941 deserterade den tyske soldaten Willi Jutzi. Tillsammans med sin norska flickvän Ragna Fevik begav han sig till Sverige.
Torpet Långebäck och Willi Jutzi
Under turen passerade vi också Långebäck flera gånger. Torpet Långebäck var under andra världskriget en viktig del av det nät av flykt- och kurirleder som gick genom gränslandet mellan Sverige och Norge. Enligt dokumentation och informationen på plats fungerade Långebäck som en tillfällig anhalt för människor som korsat gränsen. Hit tog man sig ofta efter den första, farligaste sträckan. Här kunde flyktingar vila kort, få mat och värme, byta kläder och samla kraft innan färden fortsatte vidare in i Sverige.
19412025
Bland dem som passerade Långebäck fanns Willi Jutzi, tysk soldat och desertör. Enligt både arkivhandlingar och informationen på plats tog han sig över gränsen år 1941 tillsammans med sin norska fästmö Ragna Fevik. För dem var flykten livsavgörande. Desertörer betraktades som förrädare av Nazityskland, och straffet var i praktiken alltid döden. Vid Långebäck fick de möjlighet att övernatta – ett kort andrum i ett annars extremt utsatt läge. Men flykten blev inte långvarig. Willi Jutzi blev angiven, och svenska myndigheter beslutade att han skulle utlämnas vid gränsen i Eda. För en desertör innebar ett sådant beslut ingen återvändo. Ett överlämnande innebar i praktiken dödsdom. Vid utlämningen i oktober 1941 försökte Willi Jutzi fly. Under flykten sköt svenskarna efter Jutzi med sina tjänstepistoler, över huvudet på honom enligt deras uppgifter i efterhand. Därefter försvann han.
I en formell förpassning daterad den 14 oktober 1941 beslutas att Willi Jutzi och Ragna Føvik ska avvisas ur Sverige, transporteras med bil från Skillingfors till Eda tullstation och där överlämnas till norska myndigheter. Beslutet fattas enligt 1937 års utlänningslag och genomförs under bevakning av svensk landsbygdspolis. Dokumentet avslöjar mer än vad den svenska formuleringen först ger sken av. Längst ned finns stämpeln från den tyska säkerhetspolisen och SD i Oslo, gränspolisposten Magnor.
Den 6 juli 1942 gjorde två pojkar ett makabert fynd vid Vrångsälven, i närheten av Eda Glasbruk. I älven låg en död man. Det visade sig vara Willi Jutzi. Omständigheterna förblev oklara. Det enda som stod klart var att flykten slutade här. Ragna Fevik överlevde men hamnade i tyska förhör på Möllergata 19 i Oslo (huvudpolisstationen i Oslo som användesanvändes av ockupationsmakten och NS som centralfängelse och tortyrkammare 1940-45), dömdes till ett års fängelse men slapp av hälsoskäl avtjäna hela straffet. Hon bar resten av livet med sig minnet av flykten, förräderiet och förlusten.
I dag står informationsskylten vid Långebäck som ett stilla vittnesmål. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast. Omständigheterna kring hans död klarades aldrig fullt ut. Arkiven ger inga entydiga svar. Det enda som med säkerhet kan sägas är att hans liv tog slut i gränslandet. I dag är Eda kyrka platsen där Willi Jutzi fått sin sista vila. Den 13 september 1959, en solig och vacker söndag, avtäcktes en minnessten över Jutzi på Eda kyrkogård i närvaro av 500 personer. Varje år sätts blommor på hans grav. Det är en stilla handling, utan ceremonier och stora ord – men med desto större betydelse. Blommorna markerar att hans öde inte är glömt.
Willi Jutzis öde visar med brutal tydlighet att gränsen inte bara var en väg till frihet. Den var också en farlig plats där angiveri, rädsla, byråkrati och storpolitik avgjorde människors livsöden. Långebäck blev för många en kort paus på vägen mot trygghet. För Willi Jutzi blev det den sista tillflykten innan allt brast.
Under lång tid vilade tystnad över de händelser som låg bakom fyndet av Willi Jutzis döda kropp. Först när skräddarmästaren D. W. Andersson i Arvika i slutet på 1950-talet genomförde en ingående och noggrann undersökning – av en kvalitet som hade hedrat vilken yrkesskicklig kriminalutredare som helst – började bilden klarna. D.V. Andersson gav 1961 ut en bok om fallet. Genom insamlade vittnesmål framkom omständigheter kring transporten som otvetydigt pekade på att Jutzi omkom i direkt samband med denna och att han med stor sannolikhet träffades av ett av de skott som den svenska patrullen senare medgav att de avlossat i samband med flyktförsöket.
Julen då och nu – att hedra
80 år har gått sedan Mamen och hans grupp kunde fira jul i tältet i Nissedråga. Själva julafton var han – enligt uppgifter han lämnade i efterhand – hos sin fru och släkt i Arvika, men juldagarna var han ute och reste igen. Mamen har senare förklarat att det var en underlig jul. Hans huvud var fyllt av många konstiga tankar just då. Han berättade också om en episod i jultider på Mörkerud. Den 13 december låg några motståndsmän över på övervåningen. I gryningen hörde de Luciasången och uppför trappan kommer Lina med ljus i ena handen och kaffebricka i den andra. Hela stämningen blev avbruten av ett hjälplöst vrål när Lina snubblade i träskon och föll in på golvet med kaffebrickan. Allt blev stumt svart då ljuset slocknade. Det enda ljudet var Lina som grät bittert över det som för henne kändes som den största tragedin på denna jord. Ett av de många exemplen på den stora hjärtlighet familjen på Mörkerud visade under kriget.
Några bilder från turen 2025. Fina och intressanta dygn i spännande gränsområden
När vi gick här, idag 2025, gick tankarna till dessa kurirer och agenter som arbetade mot Nazi-Tyskland. De bar vapen, ansvar och framtiden på sina axlar. Att vandra i samma marker, besöka platserna och sova under samma himmel och känna kylan mot ansiktet blev vårt stilla sätt att hedra deras slitsamma och avgörande uppdrag. Två nätter under bar himmel gav ett perspektiv. Samma platser – men helt olika villkor. Nissedråga är inte bara en häftig plats i skogen som är värd ett besök. Det är en unik plats där mod, disciplin och motstånd var självklart.
Efter kriget följde inte erkännande utan en ganska lång tystnad. Det begynnande kalla kriget, övervakning och politiska misstankar bidrog till att mycket av verksamheten i gränstrakterna förblev okänd under lång tid. Genom intervjuer, arkivforskning och lokalhistoriskt arbete har bilden av kommandobasen Hector kunnat rekonstrueras.
Övernattning i samma skogar
När vi nuförtiden slår läger i dessa marker gör vi det frivilligt. Vi kan avbryta, vända om, gå hem. Det kunde inte de. För dem var skogen inte rekreation utan skydd, arbetsplats och ibland deras grav. Att vandra här dessa dygn blev därför mer än en skogstur. Det är ett sätt att minnas alla som gick här när det verkligen gällde – gränslotserna, kurirerna, kvinnorna, männen och barnen. Att hedra deras slit, deras mod och deras insats mot Nazi-Tyskland.
Plus: kallt väder och lite snöfall under natten. Spännande marker. Mycket historia. Minus: –
Som alltid: turkamrat Nilsson – fältstark som få.
En fin skogstur att bära med sig. Önskar alla som läser detta en god fortsättning på det nya året.
Mamen, H.C. (1990–2005). Intervjuer, föredrag och minnesberättelser rörande kurirverksamhet, kommandobasen Hector och gränsoperationer 1944–1945. Privatarkiv och lokalhistoriska samlingar, Norge och Sverige.
Ljøner, W. (1985–2000). Muntliga och skriftliga vittnesmål om Hectorgruppen, sambandsverksamhet, efterkrigstidens övervakning och återupptäckten av basen i Nissedråga. Privatarkiv.
Milorg – MI IV (Stockholmskontoret) (1943–1945). Arkivmaterial rörande kurirrutter, postförbindelser, persontransporter och vapentransporter via norska legationen i Stockholm. Riksarkivet, Oslo.
Riksarkivet (Norge) (1940–1945). Arkivserier rörande norsk motståndsrörelse, Milorg, gränsoperationer och flyktverksamhet. Oslo: Arkivverket
Riksarkivet (Sverige) (1940–1945). Handlingar om flyktingmottagning, gränsövervakning, polis- och militärärenden i Värmland under andra världskriget. Stockholm: Riksarkivet.
Norske Grenselosers Museum / Grenselosmuseet (u.å.). Dokumentation, utställningsmaterial och intervjuer rörande flyktningeruter, gränsloser och motståndsverksamhet i gränsområdet Eidskog–Värmland. Eidskog.
Yad Vashem – The World Holocaust Remembrance Center (1999). Righteous Among the Nations: Hans Christen Mamen. Jerusalem: Yad Vashem.
Värmlands Folkblad (1985-06-04). ”Täcknamn ‘Mörkerun’ – Värmlänningen som gjorde mest för den norska frihetskampen”. Karlstad: VF.
Flyktningeruta / Timianruta (2010). Historisk sammanställning av kurir- och flyktrutter mellan Oslo, Østmarka, Aurskog–Høland, Eidskog och Värmland 1940–1945. Oslo: Den Norske Turistforening.
Välkommen till min blogg – en plats för tankar om samhälle, historia & livet
Här hoppas jag att du finner något som väcker din nyfikenhet och inspirerar dig. Bloggens innehåll har genom åren utvecklats, och tidigare fokuserade inläggen ofta på idrott, natur och friluftsliv. Numera omfattar ämnena även politik, säkerhetsfrågor, lokalhistoria – särskilt med koppling till andra världskriget – samt andra spännande och relevanta ämnen.
Jag ser fram emot att ta del av dina perspektiv! Om du vill kommentera ett inlägg, tänk på att hålla en saklig ton och använda ett vårdat språk. Det handlar om sunt förnuft och respekt för samtalet. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer, och i Konungariket Sverige värnar vi om att vara ansvarsfulla medborgare.
Så välkommen in, läs, reflektera och dela med dig av dina tankar!
