ADVENTURE

Kung Harald V av Norge, 1937–2026

Fredagen den 28 augusti 2026 avled kung Harald V, 89 år gammal. Han var Norges tredje kung efter unionsupplösningen 1905 och hade varit landets statschef sedan 1991. Men långt innan Harald blev kung hade hans liv formats av en erfarenhet som följde honom genom hela livet; han hade själv varit flykting.

När Nazityskland angrep Norge våren 1940 var prins Harald bara tre år gammal. På några få dagar förvandlades hans trygga barndom till en flykt undan krig, ockupation och en diktatur som försökte ta kontroll över landet. Familjen splittrades, Harald tvingades lämna sitt hemland och han kom inte tillbaka förrän fem år senare.

Den 9 april 1940 – flykten börjar

Tidigt på morgonen den 9 april anföll Nazityskland Norge. Tyska örlogsfartyg, soldater och flygstyrkor sattes in samtidigt på flera platser, med Oslo som ett av de viktigaste målen. Eftersom den norska regeringen och kungafamiljen riskerade att gripas lämnade de snabbt huvudstaden med tåg mot Hamar.

Harald var bara tre år gammal, och det måste ha varit svårt för ett litet barn att förstå vad som pågick. Plötsligt lämnade de hemmet medan de vuxna talade med dämpade röster om tyskar, flygplan och krig. Ingen visste vart de skulle eller när de skulle kunna återvända.

I Hamar splittrades dessutom familjen. Kung Haakon VII och kronprins Olav fortsatte flykten genom landet tillsammans med regeringen, medan kronprinsessan Märtha tog barnen Ragnhild, Astrid och Harald och sökte sig mot den svenska gränsen. Redan dagen efter invasionen, den 10 april, fotograferades den treårige prinsen i Sälen. På bilden står han i stickad tröja och vantar framför en massiv snövall. Bilden togs av hans mor av en mycket konkret anledning: man behövde ett fotografi för att kunna utfärda ett nödpass åt honom. Det är en anmärkningsvärd bild av en blivande monark – inte på officiellt statsbesök, utan som ett litet barn på flykt från sitt ockuperade hemland.

Sverige var inte självklart en fristad

Det var inte helt enkelt för kronprinsessan Märtha och barnen att få tillstånd att passera gränsen. Till slut nådde de Stockholm, där Märtha hade sin svenska familj, och blev kvar i landet i ungefär fyra månader. Men Sverige ansågs i längden inte tillräckligt säkert under resten av kriget, och den officiella svenska hållningen under krigets första skede präglades av stor försiktighet gentemot Norge.

Detta blev smärtsamt tydligt bara några dagar efter den tyska invasionen. Kung Haakon VII, kronprins Olav och flera statsråd hade varit på flykt undan tyskarna i fyra dygn när de den 12 april nådde trakten kring Lillebo och Drevsjø, bara några kilometer från den svenska gränsen mot Särna. Norges utrikesminister Halvdan Koht kontaktade sin svenske kollega Christian Günther med frågan om den 68-årige, utmattade kungen tillfälligt kunde vila på ett vandrarhem på den svenska sidan. Svaret från Stockholm blev avvisande. Kungen kunde visserligen släppas in, men regeringen vägrade garantera att han därefter skulle få resa ut igen – han riskerade internering.

För den norska statsledningen var villkoret otänkbart. Samtidigt dök tyska stridsflygplan upp, och följet tog sig snabbt över gränsen vid Flötningen. De stannade mindre än en halvtimme på svensk mark innan de vände tillbaka in i Norge. En av de svenska gränssoldaterna på platsen var den blivande skidlegendaren Mora-Nisse Karlsson, som senare mindes hur märkt och trött kungen såg ut. Händelsen illustrerar vårens dramatik; Norges statschef jagades vid gränsen samtidigt som den svenska regeringen till varje pris försökte undvika att dras in i kriget.

Den långa vägen till Amerika

Kung Haakon och kronprins Olav stannade kvar i Norge så länge det väpnade motståndet var möjligt. Den 7 juni 1940 evakuerades de slutligen från Tromsø ombord på den brittiska kryssaren HMS Devonshire för att fortsätta kampen från London. Familjen var nu helt splittrad, och ingen visste hur länge separationen skulle pågå – något som satte djupa spår i Harald.

Efter en personlig inbjudan från USA:s president Franklin D. Roosevelt beslutades att kronprinsessan Märtha och barnen skulle söka en fristad i Amerika. Resan dit var dock lång och strapatsrik. Från Sverige färdades de med bil genom Finland ända upp till Petsamo i Ishavet. Under en paus på den finska landsbygden fick den lille prinsen smaka kaffe för första gången, men han kunde inte förstå hur någon vuxen kunde tycka om det – och han kom heller aldrig att dricka kaffe senare i livet. Den 17 augusti 1940 lade fartyget American Legion ut från Petsamo med cirka 1 100 passagerare, och tio dagar senare anlöpte de New York. Efter månader av osäkerhet hade de slutligen nått tryggheten.

Under Roosevelts beskydd på Pooks Hill

Presidentparet Franklin och Eleanor Roosevelt tog personligen hand om den norska flyktingfamiljen. Efter en inledande tid som gäster i Vita huset flyttade Märtha och barnen i oktober 1940 till lantegendomen Pooks Hill utanför Washington D.C., där Harald kom att tillbringa de följande fyra och ett halvt åren. För den unge prinsen blev Pooks Hill ett verkligt hem. President Roosevelt besökte dem ofta, ibland i sällskap med gäster som Winston Churchill, och kom att fungera nästan som en extra morfar för barnen. Fadern, kronprins Olav, befann sig i London och kunde bara resa över vid enstaka tillfällen, främst runt jul.

Trots sin unga ålder blev Harald en viktig symbol för det fria Norge. Julen 1942 sände kronprinsbarnen en radiohälsning till det ockuperade hemlandet, där den femårige prinsen sa i mikrofonen: ”Far och mor och farfar och vi barn längtar efter att komma hem. God jul allihop.” Orden var enkla, men symboliken var enorm för en befolkning under främmande förtryck.

Kronprinsessan Märtha arbetade outtröttligt för Norges sak i USA genom resor, tal och insamlingar, vilket gav Norge en stark röst i den amerikanska administrationen. Samtidigt var hon noga med att barnen inte skulle mista sin norska identitet. Hemma på Pooks Hill talades uteslutande norska – hörde modern flickorna prata engelska i trappan ropade hon genast att de skulle prata norska, redo för den dag freden kom. Den 17 maj varje år firades med barntåg, och på bevarade fotografier ser man prins Harald tåga fram med en stor norsk flagga.

Familjen besökte även träningslägret Little Norway i Toronto, där norska stridspiloter utbildades. Harald blev god vän med chefen Ole Reistad, som tog prinsen under sina vingar och skämtsamt försökte härda honom med isbad. Harald blev något av lägrets maskot – en levande påminnelse för de stridande männen om vad de slogs för.

Ett ockuperat land och flyktingströmmarna

Under tiden hårdnade den tyska ockupationen på hemmaplan under rikskommissarien Josef Terboven. Hösten 1940 förklarades kungen och exilregeringen avsatta och alla partier förbjöds utom Vidkun Quislings Nasjonal Samling. Men kung Haakons kompromisslösa hållning gjorde kungahuset till den främsta samlingspunkten för motståndet.

Haralds personliga öde speglade också tiotusentals andra landsmäns erfarenheter. Under krigsåren flydde omkring 50 000 norrmän över gränsen till Sverige. Den svenska politiken mjukades upp med tiden och Sverige blev en ovärderlig bas för motståndsrörelsen och de norska polistrupperna, inte minst i våra trakter i västra Värmland (Sveders, Grundels, Eliassons, Hectorbasen, Mörkerud, Bogenbaserna mm) men inledningsvis var attityden kärv. Den 24 maj 1940 avskaffades den nordiska passfriheten och viseringstvång infördes. Särskilt unga män möttes med misstänksamhet och flera flyktingar avvisades tillbaka över gränsen innan kursen lades om.

Hemkomsten – när ”hemma” kändes främmande

I maj 1945 kom till sist befrielsen. Nazityskland kapitulerade och Norge var åter fritt. De vuxna omkring Harald jublade över att äntligen få återvända hem, men för den åttaårige prinsen var känslan mer komplicerad. Hans trygghet och medvetna minnen fanns på Pooks Hill; Norge var mest en abstrakt föreställning från treårsåldern. Han skulle nu lämna den enda vardag han kände till för att flytta till ett land som för honom kändes närmast främmande – en klassisk erfarenhet för många barn i exil.

Den 20 maj 1945 flög kronprinsessan och barnen till London, där Harald återförenades med sin farfar. De hade inte setts på fem år, och åren hade skapat ett språkligt och mänskligt avstånd; åttaåringen hade inledningsvis svårt att förstå kung Haakons dansknorska uttal. Under två intensiva veckor i England fick de hitta tillbaka till varandra.

Resan fortsatte med tåg till Edinburgh, där folkmassor på perrongen stämde upp i Ja, vi elsker dette landet, och därefter klev familjen ombord på kryssaren HMS Norfolk. I eskortflottan bakom seglade HMS Devonshire – samma fartyg som evakuerat kungen 1940. Historien hade slutit cirkeln.

Den 6 juni siktades land genom dimman vid Lista. Harald frågade sin mor: ”Är det Norge, mamma?” Harald mindes senare kustremsan och en liten norsk fiskebåt smyckad med björkris som sina starkaste intryck från hemkomsten.

Dagen därpå, den 7 juni 1945 – på dagen fem år efter evakueringen – stävade HMS Norfolk in i Oslofjorden till ett öronbedövande jubel från tiotusentals norrmän längs kajerna. På Honnørbrygga möttes kung Haakon av den allierade befälhavaren sir Andrew Thorne med de historiska orden: ”Sir, I return to you your kingdom.” Vid kungens sida stod den lille pojke som tillbringat större delen av sin uppväxt på flykt.

Kriget som aldrig lämnade honom

Flyktens erfarenheter formade Harald för resten av livet. Han växte upp, genomgick militär och akademisk utbildning, fann sin Sonja och efterträdde sin far som kung i januari 1991 under samma valspråk som företrädarna: ”Alt for Norge”.

Att han själv burit flyktingens villkor märktes tydligt genom hela hans gärning. Våren 2022, när Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina drev miljontals människor från sina hem, mötte kung Harald ukrainska familjer i Norge. Han kunde möta dem med något få andra europeiska statschefer kunde: ”Jag har också varit ett barn på flykt.” Han förstod vad det innebar att få sin tillvaro sönderslagen över en natt, att splittras från nära och kära, att rota sig i ett nytt land och att bära på rotlösheten när man en dag återvänder.

Fotografiet från Sälen den 10 april 1940 sammanfattar livsresan väl; en treårig pojke i snön, ovetande om krigets vidd och att han en dag skulle krönas till landets regent. När han som gammal kung sträckte ut handen till människor i nöd gjorde han det inte bara med ett ämbetes plikt, utan med ett flyktingbarns egna minnen…

Källförteckning

1. Johansson, Anders. De glömda agenterna: norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Fischer & Co, Stockholm, 2010. ISBN 978-91-86597-04-7. Framför allt avsnittet ”Flyende kung vägrad svensk nattvila” om kung Haakon VII:s flykt mot den svenska gränsen i april 1940 och Sveriges hållning till den norska statsledningen. De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland av Anders Johansson – ADVENTURE
2. Det norska kungahuset. Kong Harald som flyktning, publicerad 3 september 2026. Om prins Haralds flykt från Norge 1940, vistelsen i Sverige, resan via Finland till USA, åren på Pooks Hill och återkomsten till Norge 1945.
   Kong Harald som flyktning – Det norska kungahuset
3. Nasjonalbiblioteket, Norge. Kong Harald V (1937–2026). Biografiskt material, fotografier och historiska källor om Harald V:s liv, inklusive barndomen, flykten 1940, exilen i USA och hemkomsten den 7 juni 1945.
   Kong Harald V (1937–2026) – Nasjonalbiblioteket
4. Det norska kungahuset. Kong Haralds tale ved markeringen av 80-årsdagen for frigjøringen, Trandumskogen, Ullensaker, 8 maj 2025. Kung Haralds tal om den tyska ockupationen, motståndskampen, befrielsen och betydelsen av att försvara frihet och demokrati.
   Kung Haralds tal i Trandumskogen
5. Det norska kungahuset. Alt for Norge, publicerad 8 maj 2025. Material från 80-årsminnet av Norges befrielse och kung Haralds tal i Trandumskogen.